Category Archives: Media

Gökungen i medielandskapet

Skrivit i Corren 28/2:Corren.

Tänk tanken om svenska politiker kom på idén att starta en statlig version av Dagens Nyheter. Eller om Linköpings kommun började ge ut en egen dagstidning. Liksom för att garantera oss medborgare ”opartiskhet”, ”mångfald” och ”oberoende” i pressfloran.

Instinktivt känner nog de flesta att detta vore något högst suspekt, en väsensfrämmande anomali i ett fritt och demokratiskt land.

Ändå tycker vi det är okej när det gäller etermedia. Att staten sysslar med journalistik, samhällsbevakning, kultur och underhållning via ett antal dominerande kanaler för television och radio. Är det inte märkligt, om man funderar på ett tag på det?

Det är inte bara en ideologisk fråga. Blotta förekomsten av statsmedia är ett marknadsintrång som, särskilt i dessa tider av fallande tidningsupplagor och kamp om annonsintäkter, försvårar situationen för enskilda mediebolag och minskar konkurrensutrymmet för kommersiellt finansierad kvalitetsjournalistik.

Över 7 miljarder kronor varje år drar Radiotjänst in via licenstvånget till SVT, SR och UR. Vad hade inte privata medieföretag kunnat göra med resurser som dessa; pengar som statens eget medieimperium nu suger åt sig från konsumenternas plånböcker?

”Public service”, som statsmedia svulstigt etiketterat sig själv, gör också en poäng av inte endast göra ”smala” program. Utan även breda, som tilltalar så många medborgare som möjligt. Annars riskeras uppslutningen kring licenstvånget, menar man.

Det betyder att statsmedia lägger stora pengar på publikfriande produktioner i direkt konkurrens med utbudet från renodlat kommersiella aktörer, allt för att få höga lyssnar- och tittarsiffror. En sådan produktion är den årligt återkommande statligt arrangerade tävlingen i lättglömd skvalmusik som sänds i SVT under namnet Melodifestivalen.

Fenomenet är illustrativt för den gökunge i medielandskapet som public service representerar; en väldig kollos som för att rättfärdiga sin existens gladeligen pumpar ut karamellpappersunderhållning i syfte att kapa marknadsandelar från andra. Rimligheten i detta tål att kluras på.

Lämna en kommentar

Filed under Media, Radio, TV

Till hädelsens försvar

Corren.Skrivit i Corren 9/1:

I den oscarianska överhetsstaten Sverige, där det protestantiska statskyrkoförtrycket gjorde livet surt för vanligt folk, var August Strindberg en ständig nagel i makthavarnas ögon. När han i en av sina noveller i boken Giftas satiriserade den kristna nattvarden, blev måttet rågat.

1884 drogs han inför skranket anklagad för hädelse, ett brott definierat i lagen som ”gäckeri av Guds ord eller sakramenten”. Kung Oscar II och Svenska Akademin ansågs som drivande krafter bakom åtalet. Strindberg riskerade två års straffarbete för sin blasfemi.

Men domstolen frikände lyckligtvis. Strindbergs supportrar firade med en storslagen fest på Grand Hotel i Stockholm, medan det samtidigt deppades på kungliga slottet och sannolikt även i många prästgårdar. En kulturradikal samhällsomstörtare hade med sin penna utmanat det reaktionära etablissemanget och vunnit.

Principiellt var det en mycket viktig seger. Yttrandefrihetens gränser flyttades fram. Sverige blev genast lite lättare att andas i – även om det formellt skulle dröja ända till 1970 (!) innan de sista resterna av det bisarra hädelseförbudet försvann ur lagstiftningen.

I vårt av kristen tradition präglade land har vi fått lära oss att leva med provokationer som Strindbergs. Eller för att välja ett mer närliggande exempel: den kristna fotografen Elisabeth Ohlsons utställning Ecco Homo 1998, där Jesus framställdes som homosexuell. Synnerligen magstarkt, tyckte många troende. Debattens vågor gick höga, men stannade vid det. Ingen statsmakt försökte heller ingripa med vare sig åtal eller censur.

Det visade inte bara på hur yttrandefriheten utvecklats sedan Strindberg var i farten, utan även på styrkan i religionsfriheten. Rätten att välja livsåskådning efter eget huvud innebär ju även friheten att modifiera, utmana, kritisera, häckla eller helt välja bort religiösa föreställningar och dogmer.

Men de attentatsmän, av allt att döma islamistiska extremister, som ansvarade för onsdagens vidriga terrordåd mot den franska satirtidningen Charlie Hebdo i Paris, vägrar godta några sådana rättigheter. De och deras fundamentalistiska meningsfränder vänder det öppna, demokratiska samhället ryggen.

De vill inte ha öppenhet, mångfald, debatt, kritik eller ens respekt. De kräver underkastelse, de strävar efter likriktning, de har totalitära anspråk och avser att injaga fruktans undfallenhet hos alla som inte delar deras perverterade form av religionsutövning. Deras gud är inte ljusets, det är mörkrets.

Att ge efter, minsta tum, för dessa människor är naturligtvis otänkbart. Sänker vi toleransnivån för vad som får skrivas, sägas och publiceras låter vi rädslan stympa det fria ordet. Vi börjar även inskränka grunden för all religionsfrihet och gör våld på arvet från Strindberg.

Därför har varenda normal kristen, jude, muslim, buddist, ateist, eller vad man nu kallar sig, skäl att instämma i detta uttalade av en annan kontroversiell författare: ”Jag står på Charlie Hebdos sida, som vi alla måste göra, i försvaret av satiren vilken alltid varit en kraft för friheten och mot tyranni, oärlighet och stupiditet.”

Mannen bakom orden? Salman Rushdie, vars roman Satansverserna också anklagades för hädelse och drog på sig den iranska regimens vrede.

2 kommentarer

Filed under Islamism, Kultur, Litteratur, Media

Satans mördare!

Charlie

Pressens frihet är alltid en nagel i ögat på dem, som önska att efter gottfinnande handskas med folkens öden. I våra dagar, då den allmänna opinionen icke är bunden av politiska gränser, försöka alla som i tankens och ordets frihet se en fiende till sina strävanden, att tysta det fria ordet så långt det är dem möjligt även utanför landets gränser.

– Torgny Segerstedt, 1938.

Lämna en kommentar

Filed under Media

Hatets eldsflammor

Corren 5/1:Corren.

I åratal har Sverigedemokraterna hetsat mot islam och den muslimska minoriteten i Sverige. Ett år innan valet 2010 kontaktar Aftonbladet partiledaren Jimmie Åkesson. Tidningen har en önskan. Skriv en debattartikeln på temat ”faran med islam”!

Det gör förstås Åkesson tjänstvilligt. Den 19 oktober 2009 går beställningsjobbet i tryck, där Åkesson i en nyckelformulering påstår att den muslimska invandringen representerar ”vårt största utländska hot sedan andra världskriget”.

Publiceringen möter stark kritik och väcker massiv uppmärksamhet. Många anser att Åkesson kastat sin polerade mask åt sidan och öppet visat partiets rasistiska ansikte. Jan Hjärpe, professor emeritus i islamologi, kallar alstret ”ett rent naziutspel” och säger: ”Om man byter ut muslim mot jude i debattartikeln så blir den precis en kopia av nazisternas propaganda under 30-talet” (DN 19/10 2009).

Chefredaktören Jan Helins publiceringsbeslut motiveras av att han velat åskådliggöra SD:s sanna jag, men han är senare betänksam: ”Det fanns en upphetsad ton i den uppföljande publiceringen som jag i efterhand kan konstatera inte blev bra” (Björn Häger, Problempartiet – mediernas villrådighet kring SD inför valet 2010, 2012).

Men för SD:s del blir det mycket, mycket bra. Aftonbladet har lyft partiet ur dess tidigare medieskugga. SD tänder till i opinionsmätningarna och vägen till riksdagen ligger öppen.

Åkesson varudeklarerade åtminstone sitt parti ärligt i sin famösa Aftonbladetartikel. SD är fullkomligt impregnerat av islamofobi, vilket tydligt demonstrerats av övriga i Åkessons närmaste krets.

I början av 2000-talet skrev Björn Söder, idag riksdagens vice talman, på sin numera raderade blogg: ”Samhället skall inte acceptera annan religion än den som är förankrad i det svenska kulturarvet. Således skall inte moskéer få existera inom Sveriges gränser och islam skall inte accepteras från samhällets sida”.

Riksdagsledamoten Kent Ekeroth har på sin blogg hävdat att ”vår civilisation hotas av undergång. Vi kan välja att ta strid eller gå under i en stilla suck” (12/9 2010) och krävt ”ett stopp för invandringen från muslimska länder, förbjudande av muslimska friskolor, stopp för nybyggnation av moskéer, hårdare kontroll och övervakning över redan existerande moskéer samt en informationskampanj om islam och dess brott mot mänskligheten” (13/12 2010).

Riksdagsledamoten Richard Jomshof har skrivit på sin blogg att islam är ”ett hot långt värre än såväl nationalsocialism som kommunism” (13/4 2012). Och så vidare. Ännu råare är tonen och uttrycken på SD-närstående hatsajter som Avpixlat, liksom på andra högerextrema nätforum.

Låt oss aldrig vara naiva. Ord är inte ofarliga. Ord är också vapen. När det offentliga samtalet förgiftas av en sådan antimuslimsk uppvigling som vi har sett de senaste åren, där till råga på allt ett riksdagspartis ledande företrädare spelat en central roll i hetsen, är det då förvånande att det skapas en stämning, ett klimat, som triggar vissa sorters människor till handling?

Moskéer har nyligen brunnit i Eskilstuna, Eslöv och Uppsala. I genomsnitt sker en attack i månaden mot muslimska gudstjänstlokaler i Sverige, i somras eldhärjades ett moskébygge i Norrköping. Är SD och dess supportrar nöjda? ”Ty vind så de, och storm skola de skörda”, som profeten Hosea i Gamla testamentet sa.

Lämna en kommentar

Filed under Främlingsfientlighet och rasism, Islam, Media, Sverigedemokraterna

Skam över Aftonbladet

Skrivit i Corren 30/12:Corren.

Ett av årets värsta stolpskott måste Aftonbladet svara för. I början av december utsåg tidningen syster Marianne till en av ”årets svenska hjältar”.

Syster Marianne delade utmärkelsen med sina två medsystrar vid Alsike kloster, som enligt motiveringen ”outtröttligt, i snart fyra decennier, gett människor på flykt en fristad i klostret”. Det är förvisso hedervärt. Bara ett problem: syster Mariannes humanism är i högsta grad selektiv. Hon är en ökänd antisemit.

1988 framträdde hon i Radio Islam, en närradiostation i Stockholm som väckte uppmärksamhet genom att sprida den värsta antijudiska hets som hörts i den europiska etern sedan Tredje rikets dagar.

Radio Islam drevs av den herostratiskt ryktbare Ahmed Rami, som i sina sändningar bland annat förkunnade att ”den judiska makten är som en cancer, en aids i den svenska samhällskroppen” och utropade: ”jag välkomnar, jag välkomnar en ny Hitler”. 1989 dömdes Ahmed Rami till sex månaders fängelse för hets mot folkgrupp.

När syster Marianne gästade Radio Islam fördömde hon judarna för inte ha erkänt Jesus som Messias och utvecklade resonemang typiska för klassisk antisemitisk kristen ersättningsteologi. I programmet delade hon Ramis uppfattning om att judar styrde svensk media och att ”sionister” troligen mördat Olof Palme.

Kort därpå förklarade syster Marianne i Expressen att ”judarna fått det här med Förintelsen på hjärnan, det retar mig”, bagatelliserade Nazitysklands brott och lade delvis skulden på de allierade för Hitlers folkmord (10/2 1988).

Senare sa hon om judar i samma tidning: ”På mig verkar det som om de överskattar sin egen olycka och tror att de är de enda folket på jorden som fått lida. Jag blir irriterad när de ältar Förintelsen… Förintelsen handlade inte om rasdiskriminering, utan om att man var rädd för judarnas maktposition i samhället. Som alla österlänningar var de nämligen skickliga i affärer” (7/8 1994).

Knappast märkligt att syster Marianne möttes med hård kritik. Intervjuad i den socialistiska tidningen Flamman lät syster Marianne förstå att det var resultatet av hur judar på höga maktpositioner agerat mot henne: ”Jag var farlig för regeringen i ett skeende… De var tvungna att på något sätt komma åt mig och fick chansen genom ett judiskt departementsråd” (19/4 2001).

Hur Aftonbladet kunna hylla en inbiten, välkänd judehatare som ”svensk hjälte” är naturligtvis chockerande, en moralisk och intellektuell konkurs.

Föga förvånande, särskilt i ljuset av chefredaktören Jan Helins ynkliga bortförklaringar, reagerade Svenska kommittén mot antisemitism (SKMA) med bestörtning: ”Att ingen av dem som deltagit i nomineringsarbetet hört talas om syster Mariannes uttalanden om judar, nazismen och Förintelsen förefaller osannolikt”, konstaterade SKMA:s ordförande Willy Silberstein på organisationens hemsida (17/12).

Man kunde tro att Aftonbladet vid det här laget borde vara mer aktsamma om sin publicistiska heder. I synnerhet som tidningens förhållande till just judar genom åren haft en del övrigt att önska. Under 30- och 40-talet hade Aftonbladet konservativ kulör och manade till stöd för Hitlers Tyskland.

När Aftonbladet såldes till LO och blev megafon åt Socialdemokraterna satt uppenbarligen vissa gamla reflexer kvar i redaktionsväggarna. Det märktes inte minst under Israels invasion av Libanon 1982, då tidningen frossade i antisemitiska klichéer i sin kritik av den judiska staten.

Denne förre chefredaktören och kolumnisten Gunnar Fredriksson menade exempelvis att Israels motiv inte var politiskt betingade, utan istället uttryck för judarnas inrotade gammeltestamentliga vedergällningslust: ”Israel tar en fruktansvärd hämnd dessa dagar, hämnd enligt gamla testamentets hårdaste ord, hämnd för de vedervärdiga förföljelserna som det judiska folket utsattes för i Europa” (18/6 1982).

Journalisten Staffan Heimerson rapporterade om vad han hört att de israeliska bosättarna på Västbanken gjorde med palestinska minderåriga, en direkt anspelning på den tusenåriga anklagelsen om judars fäbless för ritualmord: ett ”barn försvann och hittades några dagar senare i en skreva, skjutet i huvudet, ritualmässigt avrättat” (15/9 1982).

Idéhistoriken Henrik Bachner kom sin avhandling Återkomsten. Antisemitism i Sverige efter 1945 (1999) till följande slutsats om tidningens opinionsbildande roll i 80-talets början: ”Aftonbladet skulle under kriget komma att inta något av en särställning genom den konsekventa förekomsten av antisemitiska anspelningar och uttryck”.

Ett annat famöst och omdebatterat exempel är från våren 2002, då Aftonbladet under självaste påskhelgen (2/4) hade en mycket israelkritisk ledare med rubriken ”Den korsfäste Arafat”. Alltså en ogenerad referens till judarna som Kristusmördare, grundmyten inom den kristna antisemitiska traditionen.

Ska vi fortsätta exposén? Under rubriken ”Har man rätt att ifrågasätta förintelsen?” skrev Aftonbladets nuvarande kulturchef Åsa Linderborg fyra år senare en försåtlig artikel om den brittiske Hitlerbeundraren och förintelseförnekaren David Irving. Linderborg kallade honom för en ”överklassclown”, men berömde honom ändå som ”en säregen begåvning” (22/2 2006).

Linderborg hamnade, som många kanske minns, i rejält blåsväder när hon på sin kultursida den 17/8 2009 publicerade en ytterst kontroversiell artikel av journalisten Donald Boström. Han påstod att den israeliska armén satt i system att under nätterna lägga sig i bakhåll för palestinska ungdomar och plundra dem på deras organ.

Konspiratoriska skrönor som denna, varianter på uråldriga antisemitiska myter, om Israels utstuderat demoniska förbrytelser mot sina arabiska grannar är sedan decennier en uttjatad stapelvara i Mellanöstern. Boström erkände i israelisk radio att han inte visste om artikelns hårresande innehåll var sant.

Men Åsa Linderborg har gång på gång försvarat och försökt rättfärdiga publiceringen. I tidskriften Filter, november 2012, sade hon sig till och med vara stolt över Boströms alster.

Orkar ni höra mer? I somras kontaktade Aftonbladets redaktion komikern och skribenten Aron Flam. De ville att han skulle ”spela kränkt jude” i en debattartikel om svensk antisemitism. ”Jag säger inte att alla på Aftonbladet är antisemiter. Det vore att kollektivt skuldbelägga, och jag sysslar inte med sånt. Det är det Aftonbladet som gör”, dundrade Flam när han avslöjade händelsen (Nyheter24 21/8 2014).

Med en syndakatalog som denna i bagaget är det måhända helt följdriktigt att Aftonbladet inte har några betänkligheter mot att prisa syster Marianne. Låt tidningen stå där med skammen. Om Aftonbladet har någon.

Lämna en kommentar

Filed under Antisemitism, Kristenhet, Media

Rena rama radiotin

Skrivit i Corren 15/12:Corren.

Det är kanske inte det mest brännande ämnet i dessa dagar. Men om nu riksdagspartierna absolut vill att vi ska traska till valurnorna igen, bara ett halvår efter förra gången, så kan de väl ge oss en liten motiverande bonus på vägen.

Mot bakgrund av statens långt framskridna planer på att tysta varenda traditionell radioapparat som finns i landet, vore det måhända rimligt om politikerna tog chansen att låta svenska folket få ett ord med i laget. Trots allt förmodas vi göra ett gigantiskt sopberg av många miljoner fullt fungerande radiomottagare, och för våra egna beskattade pengar köpa nya apparater med en teknik som egentligen ingen efterfrågat.

Jo, tyvärr handlar det om den gamla surdegen DAB (Digital Audio Broadcasting), som radioetablissemangets höjdare aldrig gett upp om att pracka på oss. Sedan mitten av 90-talet har Sveriges Radio (SR) försökt locka över lyssnarna från FM-bandet till deras gryende digitala marknät. DAB-tekniken utlovades vara så mycket bättre, ha så mycket större kanalutrymme, och vara så mycket billigare i drift. Stora summor investerades i projektet.

Dock ett aber. Ytterst få lyssnare kände ett behov av DAB. Mottagarna var dyra och FM lät ju helt okej, så varför tvinga nöjda radiokonsumenter att byta? ”Det blir väldigt svårt att förklara för folket”, sa dåvarande kulturminister Leif Pagrotsky (S) och gav rött kort åt SR:s dabbande 2005.

Märkligt nog återupplivades DAB-satsningen under Alliansens period vid makten. Nyligen presenterade regeringens branschutredare Nina Wormbs sitt förslag. FM-nätet i Sverige ska obönhörligen släckas senast år 2022, då radions digitala infrastruktur väntas vara färdigbyggd och alla nuvarande radioapparater blir värdelösa.

Den motvilliga publiken ska i klartext piskas att acceptera faktum. Vilket den sannolikt ändå inte gör, eftersom lyssningsmönstret i accelererande takt håller på att övergå till webben. Samma sak gäller TV-tittandet, som bekant.

Följden av att döda FM blir förmodligen inte att lyssnarna springer till affären och spenderar sina surt förvärvade slantar på DAB-apparater. Utan att trycket ökar radikalt på webbutsändningarna. Internet- och podcastrevolutionen har i praktiken redan gjort DAB-tekniken överspelad och föråldrad. Regeringens utredare invänder att webben inte har kapacitet att härbärgera all radio idag.

Men bredbandsnätet är i ständig utveckling. Marknaden kan nog fixa biffen så länge FM (fortfarande världsstandard för radion) inte avlivas i förtid. Att politiskt forcera fram SR-byråkraternas prestigeprojekt från 90-talet, riskerar att resultera i att vi 2022 står med ett apart DAB-nät som dammar igen av ointresse.

Riksrevisionen har i sin förstudie av statsmaktens DAB-hantering varnat för att ”olika alternativ inte är tillräckligt belysta och att konsekvenserna för samhället och medborgarna inte är klarlagda”.

Vad är partiernas uppfattning om detta radioäventyr? Innan beslutet klubbas i riksdagen får gärna politikerna passa på att lyssna in väljarnas åsikt ute i verkligheten. Så kan valrörelsereprisen i mars tjäna något vettigt syfte i alla fall.

Lämna en kommentar

Filed under Media, Radio

Mediehatet känns igen

Skrivit i Corren 11/12:Corren.

Vi ser hur 30-talets idéarv återvänt. I särskilt hög grad gäller det Sverigedemokraterna. Tendensen märks även hos Dansk folkeparti, Sannfinländarna och Fremskrittspartiet.

Dessa fyra partier bottnar antingen i 70-talets kverulantiska högerpopulism eller i klassisk högerextremism. Men förenas numera i en främlingsfientlig extremnationalism med ambitionen att omskapa dagens liberala samhälle till något helt annat.

Ungefär så löd resonemanget i författaren och journalisten Per Svenssons reflekterande artikel om den nordiska ultrahögerns historia, som trycktes i flygbolaget SAS kundtidning Scandinavian Traveler. På samma uppslag fanns bilder på Fremskrittspartiets (FrP) tidigare ledare Carl I Hagen och Vidkun Qusling, den ökände Hitlerlakejen.

FrP, som sedan förra året regerar Norge tillsammans med Høyre, exploderade och ställde två krav: SAS måste be om ursäkt, och dra tillbaka kundtidningen. SAS kapitulerade omedelbart. I helgen makulerades hela upplagan. Till saken hör att SAS delvis ägs av norska, danska och svenska staten.

Carl I Hagen påpekade offentligt att FrP har finansministerposten i Norge och att det ekonomiskt krisande SAS gjorde ”mycket oklokt” som publicerat Per Svenssons text. I realiteten ett förtäckt hot om mindre trevliga konsekvenser i händelse av att SAS ej hörsammade kraven.

Att flygbolaget förnedrade sig och föll undan är illa. Att politiker ogenerat använder sin makt till att kväsa vad de uppfattar som obekväm journalistik är chockerande. Men bör vi förvånas?

Det fria ordet har aldrig uppskattats av dessa partier. Sverigedemokraternas hållning är illustrativ. Avskyn mot etablerade medier är en utmärkande del av deras identitet och ideologisyn. SD odlar ett sekteristiskt martyrskap i förhållande till journalistkåren, vilken hätska termer utmålas som svenskfientlig, marxistpåverkad, falsk och illasinnad.

Medierna mörkar och förvränger konsekvent fakta om verkligheten. Och den verkligheten är att nationen befinner sig i förfall och upplösning på grund av den fördärvliga mångkulturalismen, som journalistkåren är en korrumperad propagandamaskin åt.

De enda som säger sanningen är SD. Därför försöker ”PK-media” ständigt förtala, tysta och diskreditera partiet.

Hatsajten Avpixlat, sponsrad av SD-riksdagsmannen Kent Ekeroth och hyllad av partiledaren Jimmie Åkesson, är en kokande häxkittel av vrede mot journalister – i synnerhet de som kritiskt granskar SD:s handel och vandel.

Avpixlat har rent ut uppviglat sin supporterskara av anonyma nättroll till att provocera och filma misshagliga mediemänniskor, även lagt ut deras personliga hemadresser, allt i syfte att skrämma och hota. När SD i höstas inte kunde förhindra Expressen att rapportera från partiets valvaka, twittrade Kent Ekeroth: ”haha. Det gör vi i sinom tid”.

Till nyhetsbyrån TT förklarade han sedan: ”Gammelmedias tolkningsföreträde kommer att stoppas och ni kommer inte att ha det här monopolet längre. Det är väldigt bra för Sverige” (14/9).

Hur blir klimatet i Sverige om SD ”i sinom tid” lyckas få samma position att utöva makt som FrP i Norge? Eller om SD:s eget drömscenario att dominera politiken slår in? Inte bara invandrare har skäl till fruktan.

Där ingen respekt för yttrandefrihet och journalistiskt oberoende finns, där sugs syret ur det offentliga samtalet, demokratin vissnar, det öppna samhället stängs och likriktas.

Lämna en kommentar

Filed under Främlingsfientlighet och rasism, Högerextremism, Ideologi, Media, Sverigedemokraterna