Affärsliv Blekinge

Efter många år på Corren i Linköping kändes det som hög tid att göra något annat. Och här är resultatet, det roligaste jag fått förmånen att arbeta med på länge: Affärsliv, Sydöstrans och Blekinge Läns Tidnings näringslivsbilaga. Nytt nummer ute nu!

”Skriv kort, helst inte alls”

Skrivit i Corren 28/11:

Ledarsidan har i alla år haft ett tröttsamt bombastiskt tonläge. Istället för argument och analyser har det varit predikningar och övertalningar. Ingen generositet. Ingen värme och humor.

Så löd Sigge Ågrens hårda dom över hur den politiska opinionsbildningen sköttes på liberala Expressen, tidningen han 1944 var med om att starta. Men på den tiden och några osaliga decennier framåt regerade ännu partipressen.

”Liberal” ska därför på ledarplats i dåvarande Expressen uttydas som obrottsligt lojalt folkpartistisk. Särskilt stimulerande kan det knappast varit att ta del av dylika litanior till evigt försvar av Bertil Ohlin & Co. Sigge Ågren hade nog som professionell redaktör fog för sin kritik. Även om den kritiken säkert färgades av att han privat deklarerade sig som ”glödande socialdemokrat”.

Måhända inte konstigt med hans bakgrund. Han föddes 1910 i arbetarkvarteren på Vegagatan i Göteborg, i en tvårumslägenhet som beboddes av en familj på nio personer och där kände fattigdomen svida in på skinnet. Efter sporadiska högskolestudier halkade han in på journalistbanan 1934 som vikarierande korrekturläsare på Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning. Och visade sig snart ha en formidabel nyhetsnäsa.

Vid Expressens grundande rekryterades han till Stockholm och kom som legendarisk redaktionschef 1952-69 att få central betydelse för skapandet av den moderna, riksspridda kvällstidningen. Han var drivande i Expressens uppbyggnad av ett eget redaktionsnät i landsorten och att tidningen skulle finnas att köpa över hela Sverige senast klockan 16 varje dag. En logistisk mardröm att lösa då. Men det lyckades, bland annat tack vare en pionjärsatsning på distribution via flyg.

Fast den främsta anledningen till att vi bör minnas och hålla Sigge Ågren högt, det är hans stora språkliga inflytande. Förr präglades gärna tidningarna av sövande långrandiga artiklar. Språkbruket var ofta officiöst, tillkrånglat och myndighetshärmande. Sånt otyg var Ågren svuren att befria Expressen ifrån, troligen bidrog hans starka klassmedvetande och jämlikhetspatos till detta.

Snobberi ville han inte veta av. Tidningen satte heder i att vara folklig. Den skulle tala lika rappt och okonstlat i nyhetsspalterna som vanliga människor gjorde på gatan utanför redaktionsfönstret.

”Du skall älska dina läsare mer än dig själv”, förkunnade Sigge Ågren och drillade reportrarna i att handskas lättfattligare med pennan. I en manual gav han två exempel på rubriker till samma artikel. Den första: ”Kortare tidsintervaller ger snabbare passage”. Den andra: ”Röd gubbe blir fortare grön”. Gissa vilken rubrik som Ågren föredrog!

Fortare uppmanades också journalisterna att komma till både sak och punkt: ”Skriv hälften så långt. Högst. Och korta sen”. Eller som Sigge Ågren i en bevingad drastisk formulering uttryckte det: ”Skriv kort, helst inte alls” (möjligen hade han ledarredaktionen i åtanke…).

Gensvaret från läsekretsen gick inte att ta fel på. Upplagan ökade och ökade, till Sveriges största. Branschen tvingades ta lärdom och förnya tidningsspråket enligt Expressens mönster.

1970 gav Sigge Ågren ut sina memoarer, Sanning till 90%. I slutet av boken reflekterar han över journalistikens framtida utmaningar. Hur kommer tidningarna att se ut, vad ska de innehålla, hur ska de distribueras? Vad kommer läsarna att efterfråga och behöva? Vilka krav ställs på den nya tidens journalister?

Teknikutvecklingen är i färd att radikalt stöpa om förutsättningarna i massmedielandskapet, konstaterar Ågren. Satelliterna gör att världen krymper och att ”alla nyheter blir lokalnyheter”. Databanker håller på att ersätta traditionella arkiv och möjliggör ett informationsflöde av enorma mått.

Redan har Ågren en föraning om vad som komma skall med IT-revolutionen. I november 1969 har Tokyobladet Asahi Shimbun blivit först ”med en trådlös tidning. Under en försöksperiod på ett år ska man experimentera med att överföra hela tidningssidor, bilder och annonser direkt till en mottagare i hemmen. På fem minuter matas en full sida fram i faksimil”.

Men oavsett vart den tekniska utvecklingen bär, är Sigge Ågren vid 70-talets gryning förvissad om den goda journalistikens fortsatta relevans och överlevnad. ”Så länge det finns byråkrati, centraldirigering, förtryck att kämpa mot, enskilda människor att hjälpa och stödja, så länge har journalisten sin givna uppgift och tidningarna sin framtid.”

Amen to that, Sigge!

”En djefla man, som kan många konster”

Skrivit i Corren 21/11:

Författare, dramatiker, poet, brevskrivare, fotograf, målare, språkforskare, resenär, alkemist, mystiker, rabulist… ”Du ser att jag är en djefla man, som kan många konster”, för att tala med August Strindberg själv. Givetvis behärskade han även, och det till fulländning, konsten som journalist.

Tidigt är han flitig i pressen och fortsätter så livet ut. Någon egentlig åtskillnad mellan journalistiken och författarskapet erkänner han inte. ”Det är i tidningarne och tidskrifterna vi skola söka våra dagars litteratur”, förkunnar han 1878.

Massmedieprofessorn Lennart Weibull menar rent av att Strindberg ”nästan alltid, i allt han gjorde, var journalist. Hans texter frammanar genom sina exakta beskrivningar och sin starka närvarokänsla tydliga bilder för läsaren. Genom olika till synes enkla stilistiska grepp förmedlar de förtätade stämningar”.

Detta skriver Weibull i förordet till journalisten Annette Kullenbergs bok Strindberg – murveln (1997) som uteslutande är vigd åt vår nationalförfattares journalistiska konster och späckad med stilstudier på hans mästerskap i genren.

Vem har påstått att Strindberg aldrig lyckas göra guld? Han kan till och med producera ett 24 karats referat av den aptråkigaste riksdagsdebatt:

”En bonde från nordligaste Norrland begär ordet; man har aldrig hört hans namn, han talar dåligt och man börjar promenera. En annan namnlös talar en stund till: och så ännu en! Man blir orolig! Var är Sven Nilsson, var är Carl Ifvarsson och greve Arvid! Klockan är elva och ingen av dem synes! Intelligenserna på Stockholmsbänken, som kastat yxan i sjön, leva upp och anmäla sig till ordet. Men vartill tjänar att tala, då fienden är borta. Diskussionen går lamt: bönder, som aldrig gjort annat än voterat, hålla föredrag och frambära röster från de avlägsnaste bygder om landets tunga betryck under ämbetsmannaväldet”.

Och så vidare. Inget händer, inget intressant sägs i den sömniga kammaren. Vi får inte ens reda på vilka sakfrågor som dryftas. Trots det sugs vi in i texten. Det är spännande, roligt och elakt. Artikeln är från 1876, Strindberg är 27 år och garvad frilans på den nya, moderna svenska tidningsmarknad som etableras decennierna före sekelskiftet.

Fast anställd i pressen är han bara en gång, på liberala Dagens Nyheter, grundad 1864 av Rudolf Wall. Med honom kommer Strindberg, ständigt mån om sitt oberoende, snabbt på kant. Han slutar i vredesmod efter fyra månader. Att bevaka maktspelet i riksdagen får Strindberg också snart nog av: ”Lokalaffärer, dynasti-intressen, äregirighet, slagsmål om styckning av statens goda kaka, det var hela politiken”.

Men journalistmiljön tröttnar Strindberg aldrig på. I den självbiografiska romansviten Tjänstekvinnans son förklarar han hur tidningsredaktionen ”tjusade såsom ett observatorium, från vilken man skådade ut över världen och såg världshistorien växa upp”.

Skildringar av murvelyrket återkommer i flera av Strindbergs romaner – Nya riket, Svarta fanor, Götiska rummen – dock inte sällan direkt oreserverat kärleksfulla. I Röda rummet går han sylvasst satiriskt loss på hela tidningsbranschen. Den är cynisk och korrumperad. Skribenterna är ogenerade vindflöjlar och bottenlöst inkompetenta.

Strindberg är förstås inte Strindberg om han inte gisslar och slår ihjäl med samma frustande, upproriskt skapande själ. ”Min eld är den största i Sverige och jag skall om ni vill sätta eld på hela detta usla nästet”, utropar han kaxigt och står vid sitt ord.

1910 drar han igång det väldigaste tidningsbråk vårt land skådat, Strindbergsfejden. Den nu åldrade titanen sprutar ur sig polemiska artiklar i aktuella samhällsfrågor, infernaliskt skojiga att läsa än idag dryga hundra år efteråt.

Det börjar med ett angrepp på Karl XII-vurmen, sedan tänder han fyr på allt vad det konservativa etablissemanget håller heligt och kärt: Svenska Akademien, kungahuset, Verner von Heidenstam, militären. Sven Hedin, populär upptäcksresenär i Asien och den siste svensk som adlas, är självfallet en humbug enligt Strindberg:

”Hedin har beskrivit sandhögar i oändlighet och kartlagt bergknallar, vilka alltid varit kända, ehuru ingen brytt sig om att kartlägga dem… En vanlig lantmätare, väl utrustad, skulle utan pittoreska äventyr ha utfört Hedins kartarbeten, men hans namn skulle aldrig trängt längre än till Lantmäterikontoret.”

Fredrik Böök, tung litterär smakdomare på högerorganet Svenska Dagbladet, rusar till motanfall i en typisk replik: ”Har Strindberg i sin kulturkritik någonsin inspirerats av annat än blint hat, brutal ondska och skummande storhetsvansinne, har han någonsin skytt de grövsta tankefel, de mest flagranta osanningar, har han någonsin tagit ordentligt reda på någonting?”

Hårda puckar. Men det är radikalen Strindberg och hans anhängare, liberaler och socialister, som bärgar segern. Fejden i spalterna bryter de konservativas dominans över kulturlivet i Sverige och banar väg för vänsterns bredbenta inmarsch på parnassen. Säga vad man vill om det konststycket. August Strindberg avrundade ändå tidningskarriären med flaggan svårslaget brinnande i topp.

”Herr Hitler är en förolämpning!”

Skrivit i Corren 14/11:

Han gillade fina kläder och dyra viner, han var lite barnsligt glad i att tjäna bra med pengar. Han var raljant, besvärlig och snarstucken, han var ömsint och generös. Kan det låta som en liberal? Javisst, det är Torgny Segerstedt som hans dotter, Inger Segerstedt-Wiberg, kärleksfullt beskrivit honom.

Han var religionshistorikern som 1903 fick sin doktorsavhandling underkänd vid Uppsala universitet då den av hans konservativa belackare ansågs sakna ”kristlig teologisk grundval”. Han började medverka i pressen som spetsig frilansande journalist och erbjöds 1914 fast tjänst på Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – i sätteriet!

Tre år senare, under brinnande första världskrig, gick det bättre. GHT måste insett att den där omstridde Segerstedt ändå var en sjusärdeles begåvning, en man av rätta virket som tiden krävde och utsåg honom till huvudredaktör. Han, som räknas till förra seklets främste och viktigaste svenske publicist, hade fått sin plattform.

Det var en orolig epok när de civilisatoriska valörerna prövades till bristningsgränsen. Demokratins genombrott efter krigsslutet kunde bli kortvarigt, mäktiga våldsbejakande ytterkantsrörelser till vänster och höger vädrade samtidigt morgonluft.

Socialister tjusades av de falska löften som trumpetades ut från det revolutionära Rysslands kommunistiska arbetarparadis. Segerstedt rev deras illusioner itu, fördömde deras knäfall inför det totalitära barbariet och förkunnade vid nyheten om Lenins bortgång 1924 vad Sovjetstatens skapare var värd:

”Stor var Lenin som ett gissel för människorna. Stor var han som förintare. Stor var tragiken i hans verk och hans öde. Större ännu var tragiken i det öde, som genom honom beskärdes hans folk.”

Om Segerstedts avsky för tyranniet råder ingen tvekan. Men han hyste, som den liberale intelligensaristokrat han var, heller inte någon odelat positiv syn på partidemokratin. Karriärpolitikernas fallenhet för billiga poänger, medvetna missförstånd och retoriska överdrifter tycktes honom som ett ovärdigt spel om makt och positioner.

Demokratins bristfälligheter var dock noll och intet i jämförelse med den bottenlösa avgrund som diktaturerna representerade. När nazisterna krossade Weimarrepubliken och gjorde sig till Tysklands herrar, var det Segerstedt som blev folkstyrets mest glödande försvarare i Sverige.

Det fanns åtskilliga i vårt land som betraktade Adolf Hitler med välvillighet. Han framstod möjligen en smula oborstad, men skulle rädda det arma Tyskland ur Versaillesfredens förnedring och skydda Europa från att falla offer för Sovjetkommunismen.

Segerstedt såg naziledarens verkliga natur – en simpel, råbarkad gangster som kunde bli väldigt farlig om han fick hållas. Vid Hitlers maktövertagande 1933 skrev Segerstedt: ”Att tvinga all världens politik och press att sysselsätta sig med den figuren, det är oförlåtligt. Herr Hitler är en förolämpning.”

Det blev för mycket för Hermann Göring, som inskickade en beryktad protest till GHT. Segerstedt lustmördade förstås oförskräckt Görings pompösa genmäle i spalterna. Men statsminister Per Albin Hansson kände sig skakad över att GHT riskerade skada nationens relationer till Berlin och fräste: ”Man bör kunna kritisera Hermann Göring utan att tillgripa skällsord!”.

Ännu jobbigare fick Per Albin det under andra världskriget, då Torgny Segerstedt gjorde slarvsylta av hans samlingsregerings undfallande anpassningspolitik: ”Om vi är för svaga för att göra en insats i den strid som avgör vår tillvaro som fri stat, skall vi åtminstone se sanningen i ögonen: vi leva som snyltdjur på de demokratier, av vilkas seger vår frihet beror.”

Kritiken kostade. Segerstedt sattes under stenhårt tryck medan avgörandet fortfarande var ovisst. Han uppfattades av det svenska etablissemanget som alltför utmanande, stökig, kontroversiell.

GHT annonsbojkottades av Göteborgs handelsmän, rädda att tidningens kompromisslösa antinazism skulle inverka menligt på deras affärsförbindelser. Regeringen tog hans tidning i beslag. Justitieministern hatade honom uttryckligen. Segerstedt mordhotades och lär ha tvingats bära en revolver innanför rocken när han promenerade på stan.

Men han stod pall intill slutet, som beviset på att det också existerade ett annat Sverige, okuvligt och frihetsälskande. Sitt kända credo formulerade Torgny Segerstedt i GHT 1940, ord som lyser lika klart uppfordrande till oss då som nu:

”De fria fåglarna plöja sig väg genom rymden. Många av dem nå kanske ej sitt fjärran mål. Stor sak i det. De dö fria. De likna icke de där som sträcka hals och kackla vid sitt mattråg och beskärma sig över ’galningarna’. I sinom tid skola dessa sansade gröpätare slaktas och förtäras. De går så med de tama djuren. De taga inga risker, och de förlora alla chanser.”

Konsten att klara skivan i Finland och Paris

Skrivit i Corren 24/10:

”Alla författare vill egentligen bli tryckta i tidningarna. Men av brist på förmåga ger de upp och skriver romaner istället”, hävdade humoristen P G Wodehouse som själv hade fuskat i journalistyrket innan han kastade sig på författarbanan.

Huruvida vi ska sätta någon tilltro till Wodehouse utsaga rent generellt låter jag vara klädsamt osagt. Men den stämmer knappast gällande Pär Rådström. Under sitt tyvärr alltför korta liv (38 år) visade han en lika virtuos förmåga att skriva romaner som att utmärka sig i press och radio.

Journalist blev han redan som 17-åring 1943. Året därpå fick han fast anställning på den då nystartade Expressen. Redaktionschefen Carl-Adam Nycop berömde Rådström som ”en synnerligen pigg och vaken reporter” vars ”stilistiska talang var anmärkningsvärd”.

Att vara fast anställd – för många drömmen i dagens mediebransch – stred förstås mot Rådströms notoriskt rastlösa och flyktbenägna natur. Han slutade på Expressen i samma veva som andra världskriget slutade och gränserna åter öppnades. Rådström ville ut, iväg, bort. Resa, resa, resa. Och det gjorde han flitigt i ett Europa som under 40- och 50-talen var större och avlägsnare än nu.

Författarkollegan och konstnären Stig Claesson, Slas, var ofta Rådströms följeslagare på de kontinentala äventyren. Till folkhemmets tidningar och radioapparater rapporterade duon om sällsamma upplevelser. Som upptäckten av denna märkliga maträtt i Italien: ”en egendomlig hybrid mellan en pannkaka, omelett och bröd vilken täcks med olika ting och gratineras i ugn. Det är mycket gott, mycket mättande och kostar omkring en krona”.

Vad var det? Om inte pizza, sedermera hyfsat populärt även i Sverige. En annan av Rådströms journalistiska bragder var när han i Paris, denna gång med poeten Lars Forssell som kompanjon, sökte upp legendaren Erich von Stroheim.

Den världsberömde skådespelaren och filmregissören var dock på allt annat än tillmötesgående humör. Forssell berättade hur Rådström klarade skivan och fick von Stroheim att öppna sig i en flera timmar lång intervju:

”Det var Pär som bröt den mulna tystnaden och framförde en generös hälsning från Victor Sjöström, om vilken Sjöström givetvis var totalt ovetande… Därmed bröts inte bara isen, det skedde en formlig islossning… ’Sjöström’, mumlade han och han var rörd. ’Vi grät i varandras armar i Hollywood, vi grät i varandras armar’”.

Ett scoop var i hamn! Mindre lyckat avlöpte det i Finland, dit Rådström på tidningen Folket i Bilds uppdrag reste 1955 för att intervjua Väinö Linna. Mannen bakom den stora romanen Okänd soldat bodde i enslig landsbygd och talade ingen svenska. Biltransport och tolk hade därför rekvirerats åt Rådström – som framme vid målet dessvärre fann tolken ”till medvetslöshet berusad”.

”Han somnade sedan han stammande sökt översätta ’Goddag, goddag’. Sedan tillbringade intervjuoffret och jag tre tysta timmar i väntan på den bil som skulle föra mig till Åbo och båten och i väntan på att tolken skulle komma till sans. Bilen kom. Hur det gick med tolken vet jag inte”.

Ändå kunde Folket i Bild strax därpå publicera ett stämningsfullt hemma-hos-reportage med Rådströms intervjuoffer vältaligt småpratandes om ditt och datt: ”Vi skulle egentligen haft en finsk söndag, säger Linna. En finsk söndag med bastu där nere på stranden, ro lite grand på sjön och se oss omkring. Men det regnar ju så.”

Först flera år efteråt avslöjade Rådström sanningen. Uppenbarligen hade han den gången klarat skivan genom att helt sonika lägga en rad påhittade intervjucitat i Linnas mun. Eller?

Visst är den dråpliga storyn om den stupfulla tolken och tigandet i stugan mycket bättre. Misstänkt bättre, faktiskt… Vilken version är verklighet, vilken är fiktion? Typiskt Pär Rådström, den ständigt svårfångade och mytomspunne eleganten. Med skönlitterära författare som honom i journalistrollen kan man aldrig så noga veta. Men historierna blev alltid bra.

Sätt punkt för djurrättsterrorn!

Skrivit i Corren 21/10:

”Terrorn mot bönderna” hette artikelserien i GP som förra månaden belönades med det prestigetunga journalistpriset Guldspaden för årets främsta grävinsats i kategorin storstadstidning.

GP:s undersökande reporter Michael Vericchio avslöjade svart på vitt hur den organiserade djurrättsrelaterade våldskriminaliteten tilltagit de senaste tre åren. Det har rört sig om minst 200 fall av mordhot, skadegörelse, brandattentat och trakasserier riktade mot svenska mjölkbönder och lantbrukare, inkluderat deras barn.

Som inte det vore skrämmande i sig, har terrorvågen på landsbygden gått nästan helt under övriga samhällets radar. Som Michael Vericchios granskning visade har polisanmälningarna rutinmässigt avskrivits.

Trots att det bland gruppen av militanta djurrättsaktivister cirkulerar rena terrormanualer med handgripliga brand- och bombinstruktioner, har varken polis eller myndigheter intresserat sig för någon kartläggning av denna grova och systematiska, ideologiskt drivna brottslighet.

Dock, tack vare uppmärksamheten i GP började såväl politiker som ordningsmakt äntligen vakna (onekligen en belysande illustration av den professionella journalistikens viktiga roll i demokratin). Regeringen tillsatte en utredning om skärpta straff för dem som begår övergrepp mot landsbygdens djurhållare och matproducenter. Någon gång framöver, eventuellt till sommaren 2021, kan den tuffare lagstiftningen vara på plats.

Det är bra. Men de styrande politikerna är sent ute och agerar alldeles för långsamt, menar Arla Sveriges vd Patrik Hansson på debattplats i tisdagens Expressen (20/10). Hans inlägg andas en fullt begriplig frustration över en situation som tillåtits urarta som följd av rättsstatens svek.

”Bönderna är en hårt arbetande yrkesgrupp som bidrar till våra öppna landskap, biologisk mångfald och en levande landsbygd där folk kan hitta arbete”, skriver Hansson och redovisar en ny undersökning om hur Arlas 2300 mjölkbönder lönats för detta i sin vardagsverklighet.

2 av 10 har personligen drabbats av hot och trakasserier. 6 av 10 mår dåligt på grund av samhällets och aktivisters attityd. Nästan lika många upplever otrygghet på sina gårdar på grund av risken för aktivister. 14 procent av mjölkbönderna funderar på att ge upp och sluta. Vart fjärde barn har känt sig utsatt på grund av föräldrarnas yrke.

Chockerande siffror, utan tvekan. Djurrättsextremisternas skara är liten. Men de orsakar i sin fanatiska hänsynslöshet stor skada och mycket lidande. Det borde inte vara någon oöverstiglig svårighet att få bukt med dem – förutsatt att samhället är tydligt solidariska med bönderna och polisen prioriterar ett krossande av aktivistterrorn mot våra livsmedelsförsörjare.