Släpp cyklarne loss, det är vår!

Skrivit i Corren 23/4:

Solen ler varmt och inbjudande, saven stiger, det blir grönare omkring oss igen. Äntligen, var är cykelkläderna? Ut med racerhojen ur förrådet, pumpa däcken, smörj växlarna, och iväg!

Aldrig är Östergötland så meditativt vackert som från cykelsadeln om våren. Jag susar fram genom vårt mjuka böljande landskap, världen ligger öppen. Cykling är frihet och harmoni, detta är lycka i all sin enkelhet, man blir gladare och mer rofylld.

Rena underverket, fråga bara Sherlock Holmes skapare sir Arthur Conan Doyle: ”När humöret är i botten, när dagen känns mörk, när arbetet blivit enformigt, när det knappt är värt att hysa hopp, då är det bara att kliva på cykeln och ge sig ut på en tur, utan annan tanke än på trippen du just tar”.

Bra motion är det förvisso också, även om man lite ovant får aningen ont i rumpan så här i början av säsongen. Fast när jag åter närmar mig staden och tvingas vingla in på en av dessa olycksaligt kombinerande gång- och cykelbanor fördunklas genast tillvaron.

”En särdeles dum uppfinning”, har cykelfantasten Johan Tell skrivit, ”det är som att låta banorna i ett badhus delas av simmare och kajakpaddlare”.

Varken fotgängare eller medcyklister tenderar heller att ha någon överdriven respekt för den avskiljande vita linjen. På håret att krocka med anarkistiska flanörer och klungor av lättsinnigt trampande ungdomar svär jag irriterat över mänskligheten.

Om Linköpings makthavare vill att vi ska cykla oftare borde de försöka att själva komma ut i verkligheten, tänker jag ilsket och är beredd att ge dem en rejäl känga. Helt i onödan, visar det sig.

Det är jag som är dum och inte upptäckt att Linköpings kommun redan börjat bygga alldeles förträffliga breda nya cykelbanor med dubbelriktade filer och en ordentligt separerad fil för gående utanför.

Underbart. En kram till alla er i stadshuset för detta goda initiativ. Till och med jag känner mig plötsligt som en nöjd skattebetalare.

Förunderligt vad cykling kan göra, eller hur?

Cykelbidrag tar priset

Skrivit i Corren 9/2:

När cykeln hade premiär i Sverige 1867 kostade det nya transportmedlet bokstavligt talat skjortan. Många skjortor! Ännu vid förra sekelskiftet var normalpriset för en cykel runt 250 kronor, vilket för en vanlig knegare motsvarade en halv årslön.

Men då ryckte politikerna in och började skattesubventionera cyklarna, så att alla skulle få råd att trampa och slippa slita ut skorna, eller använda hästar som fyllde gatorna med illaluktande avföring.

Nej, naturligtvis inte. Politikerna höll sig klokt nog borta från cykelmarknaden, där istället driftiga entreprenörer såg gyllene möjligheter. En av dem var Karl August Pettersson, ”K A Pelle”. Han var en tidigare smedlärling som i Linköping 1899 grundade Östergötlands Velocipedfabrik, vars cykelmärke Vega snart blev mäkta populärt.

En annan var bondsonen Birger Svensson i Varberg. 1908 startade han en egen verkstad, kallad Svenska Cykeldepoten. 1917 bytte rörelsen namn till Monark, som vid Svenssons död 1944 expanderat till landets dominerande cykeltillverkare med 2000 anställda.

Från att främst vara ett nöje för överklassen hade cykeln nu fått en stabil position som ett folkligt bruksfordon, tack vare att företagare likt K A Pelle och Birger Svensson kom på fiffigare sätt att montera ihop velocipeder som kunde säljas till humanare priser. Det, kombinerat med den allmänna välståndsökningen, gjorde cyklarna ekonomiskt överkomliga för alla och envar.

Inga skattebidragsrusiga politiker behövdes som lade sig i utvecklingen. Men när det gäller innovationen med eldriva cyklar är det tydligen annorlunda. Varför?

I höstas jublade cykelbranschen. Försäljningen av elcyklar slog rekord, 67 500 stycken hade lämnat butikerna – en ökning med 50 procent bara på ett enda år. ”Det innebär att elcyklar utgör tolv procent av hela cykelmarknaden, och Sverige börjar därmed att närma sig nivåer vi ser i flera europeiska länder där elcyklar utgör mellan 15-20 procent av marknaden”, förkunnade Klas Elm, VD i lobbyorganisationen Svensk Cykling, i ett pressmeddelande (28/9 2017).

Låg några skattebidrag bakom den succéartade försäljningstrenden? Icke! Trots detta har Miljöpartiet ändå drivit igenom att elcyklar måste subventioneras av klimatskäl. I Linköping beslutade kommunstyrelsen nyligen att införa ett hyrsystem med 200 elcyklar för 35 miljoner skattekronor.

I regeringens senaste budgetproposition fick Miljöpartiet glädjen att dela ut 350 miljoner skattekronor per år fram till 2020 i elcykelbidrag till svenska folket. Sedan 1 februari är det bara att skicka in en blankett till Naturvårdsverket, som generöst bjuder på 25 procent av kostnaden (maximalt 10 000 kronor) för varje inköpt elektrifierad tvåhjuling.

Intresset har förstås varit stort, redan ligger 5200 ansökningar på myndighetens bord. ”Det är först till kvarn som gäller. Vad som händer om pengarna skulle ta slut är en fråga för politikerna”, säger den ansvarige bidragsbyråkraten Tomas Hallqvist hurtigt (Aftonbladet 7/2).

Det frågan borde handla om är vilken egentlig klimatnytta som denna mångmiljonrullning med skattemedel har. Särskilt som elcyklarna bevisligen säljer förträffligt utan statliga omsorger och bara lär bli billigare med tiden. Precis som var fallet med de traditionella trampcyklarna.

Östgötavägar

”Ingenting går upp mot det enkla nöjet av en cykeltur”, sa John F Kennedy. ”Cykling är det bästa sättet att ta in ett landskap”, sa Ernest Hemingway. Så vad väntar du på? Aldrig är Östergötland så meditativt vackert som från cykelsadeln om sommaren. Grip tillfället medan det ännu är. Snart är vår ljuva blomstertid förbi.

Made in Linköping

Gripen modell Ä. Foto: Christian Dahlgren

Linköping är, bland annat, vida berömt för att ha tillverkat storheter som den fredsivrande humanisten Tage Danielsson och det militära stridsflygplanet Gripen – nyligen presenterad i vässad E-upplaga. Vad få kanske vet är att Gripen även har funnits i en tidig velocipedversion. Huruvida Försvarsmakten använde denna pedal-Jas till cykeltolkning av värnpliktiga bassar är dock i skrivande stund oklart. 

Alla måste cykla

Cykling runt 1895

Skrivit i Corren 13/6:Corren.

”Ingenting går upp mot det enkla nöjet av en cykeltur”, lär självaste John F Kennedy ha sagt. Åtminstone så här års ligger det en hel del i det.

En strålande sommardag på cykelsadeln kan vara en rogivande, nästan meditativ upplevelse. Man rullar trivsamt fram i maklig takt genom tillvaron på sina två hjul, känner marken och grönskan dofta, hör fåglarna sjunga, världen blir liksom öppnare och mer påtaglig.

”Cykling är det bästa sättet att ta in ett landskaps former, eftersom du får svettas upp för kullar och susa ner för dem. Det är då du kommer ihåg hur terrängen faktiskt är, men om du åker bil är det endast ett högt berg som imponerar på dig, och inget minne av en trakt blir så exakt som när du har cyklat genom den”, menade den globetrottande författaren Ernest Hemingway.

USA:s utrikesminister John Kerry tycks följa Papa Hemingways råd. Under sina flitiga tjänsteresor har han gärna en cykel polletterad i bagaget för att bekanta sig närmare med fjärran länder och bygder.

Diktaren Hjalmar Gullberg ägde en cykel som hette Apollo. Uppkallad efter poesins, ljusets och klokhetens gud. Är inte det ganska talande för vad cykling kan vara? Albert Einstein hävdade att han fick den banbrytande idén om relativitetsteorin medan han cyklade. Bara en sån sak.

Du mår bra av att cykla. Det är motion för kropp, själ och intellekt.

Så visst är det förträffligt att Linköping har en sådan generös och välkomnande inställning till cyklandet. Kommunen har satsat massor av skattemiljoner på cykelvägar och information om pedaltrampandets fördelar.

Målet är inte dåligt: att Linköping ska stoltsera på kartan som Europas främsta cykelstad. Det finns till och med en särskilt kommunal cykelsamordnare anställd som lystrar till namnet Per Erik Hahn. Men han är oroad.

Linköpingsborna gör nämligen inte riktigt som kommunens politiker och tjänstemän vill. Som Correns excellente Johan Sievers rapporterade om i onsdagens tidning, så trilskas de bångstyriga invånarna med att köra för mycket bil och åka för lite cykel.

En aktuell lokal undersökning visar att antalet cykelresor procentuellt minskat medan bilresorna ökat. Det kan ju verka otacksamt när kommunen lagt ner så stor möda. Folket borde veta bättre.

”Jag tror vi måste arbeta med påverkanskampanjer för att få människor som slentrianmässigt tar bilen till jobbet att inse att de faktiskt kan ta cykeln och få frisk luft och motion på köpet”, säger cykelsamordnare Hahn förnumstigt.

Elias Aguirre (S), ordförande i samhällsbyggnadsnämnden, hötter med pekpinnen: ”Det är lätt att bli bekväm och ta bilen av gammal vana”. Aguirres nämndkollega Muharrem Demirok (C) är också bekymrad: ”Nu måste vi stanna upp och reflektera. Har vi gjort rätt saker? Hur fortsätter vi?” (Corren 10/6).

Demirok är, som så ofta, en klok man. Reflektion och eftertanke är aldrig dumt. Man kan till exempel fundera på om det riktigt att kommunen ska inta den paternalistiska rollen att uppfostra myndiga medborgare, sätta sig till doms över deras beteenden och använda politikens styrinstrument till att försöka göra Linköpings befolkning till hurtiga ur-och-skurfrälsta cykelentusiaster.

Det kanske finns goda, rimliga och fullt begripliga skäl till att folket föredrar bilen som huvudsakligt färdmedel. Privatbilism tenderar märkligt nog att ses ned på av politiker, trots att deras väljare och uppdragsgivare till förkrossande del måste ha bil för att klara vardag, arbete, inköp och fritid. Vilket också gäller på relativt korta avstånd.

Massbilismen är inget ont, utan tvärtom en oumbärlig förutsättning för den moderna samhällsutvecklingen, tillväxten och välståndet. Varken Linköping, övriga Sverige eller resten av den industrialiserade världen skulle fungera utan bilar.

Som transportmedel blir bilarna bara mindre bullriga och mer trafiksäkrare, miljövänligare och bränslesnålare för varje årsmodell som kommer. Så varför klaga?

Bejaka istället bilens överlägsna möjligheter till större mobilitet, frihet och flexibilitet för enskilda människor. Vad är det förresten för fel på bekvämlighet?

Bilen gör det enklare att få livspusslet att gå ihop och icke att förglömma: det finns även en lustfylld glädje i bilkörandet. Som den brittiska rockgruppen Queen uttrycker det i en låt på sitt klassiska album A Night at the Opera (1975): ”I’m in love with my car / Gotta feel for my automobile / Get a grip on my boy racer rollbar / Such a thrill when your radials squeal”. Gör det till en sång för Linköping.

Ty varför kan vi inte även satsa på att bli om inte Europas, så i alla fall Sveriges bilvänligaste stad? Det hade varit en häftig manifestation av urbanitet, modernism och storstadsmässighet som både stärkt attraktionskraften och bekvämligheten.

Inget av detta utesluter att vi samtidigt kan ha ett kärleksfullt förhållningssätt till cyklandet. Precis som Queen.

Bandet har en annan skön låt där Freddie Mercury klart och tydligt deklarerar: ”I want to ride my bicycle / I want to ride my bike / I want to ride my bicycle / I want to ride it where I like!” (Bicycle Race från Jazz, 1978). Det kan bli en sång för Linköping – också.

Vi har nu ett fint och välutbyggt nät av cykelbanor. Infrastrukturen finns tillgänglig för alla Linköpingsbor som önskar utnyttja den, det är jättebra. Men kommunen bör inte ägna sig åt att peka finger mot dem som av olika skäl inte anammar cykelns evangelium och tycker det är buskul att trampa vareviga dag.

Cykel OldDesignShop_May1919BoysOnBikes

Bilen är frihet

Skrivit i Corren 10/11:Corren.

Färre östgötar ska köra bil. Fler ska åka kollektivtrafik. Så kommer det att bli, om den nya majoriteten (S, MP, C och FP) i region Östergötland får som de vill under mandatperioden.

Även den färska koalitionen (S, MP och FP) i Linköpings kommun har ett mindre gott öga till folk som själva sätter sig bakom ratten. Helst borde Linköpingsborna hoppa upp på cykelsadeln.

”Vi vill sätta cykeln i fokus och i stadsplaneringen ska vi utgå från cykeln snarare än bilen” förklarade Nils Hillerbrand (MP) i tidningen Extra Östergötland nyligen.

Bättre kollektivtrafik är utmärkt och cykling är toppen (men kanske inte i snö, kyla och regn). Dock kvarstår faktum. Bilen är för många direkt avgörande om vardagen ska fungera. Buss, tåg och cykel i all ära. Inget transportfordon är så flexibelt, tidsbesparande, mångsidigt och bekvämt som just bilen.

Den individuella rörlighet som bilen möjliggör har en enorm betydelse för hur vi kan bo, arbeta, handla och socialt interagera med varandra. Det är en frihetsmaskin som främjar personligt oberoende, ökad livskvalitet och ekonomisk tillväxt. Det gäller såväl på landsorten som i städerna.

Istället för att betrakta bilismen som ett problem som måste motverkas och begränsas, borde politikerna inta en positivare attityd. Bilen hämmar inte Linköping och Östergötland. Bilen bidrar på ett fundamentalt sätt till utvecklingen av vårt län.

Vill man däremot allvarligt försvåra människors tillvaro, utarma de mindre kommunerna, missgynna företagandet, sabotera besöksnäringen och arbetsmarknaden – ja, då är det förträffligt att hitta på åtgärder som hindrar bildäcken från att rulla.

Inget ont om andra kommunikationsmedel. Men i verkligheten kan varken bussar, rälsbunden trafik eller cyklar ersätta bilens överlägset smidiga roll i samhället, snarare utgöra värdefulla komplement.

Visst är avgaserna bekymmersamma. Fast det är politisk demagogi att överdramatisera Sveriges bilpark som värsta klimatboven. Motorerna blir allt bränslesnålare, effektivare och miljövänligare. Mellan 2005-2012 minskade koldioxidutsläppen från nya svenska bilar med hela 30 procent, det är jämte Nederländerna bäst i EU.

Dessutom har andelen nyregistrerade miljöbilar i år ökat med 17,6 procent, enligt Bil Sweden. Så varför denna märkliga bilfientlighet?

På riksplanet har det närmast varit en politisk sport att klämma åt Sveriges bilister. Den groteska bensinskatten är talande. Denna pålaga infördes 1924 och var ursprungligen 4 öre (motsvarande 1 krona i 2014 års penningvärde). Syftet var vällovligt: att finansiera utbyggnaden och underhållet av vägnätet. Kopplingen är för länge sedan borta.

Numera används intäkterna till precis vad som helst i statens budget, utom att investera ordentligt i vägar. Det är inte lite pengar som staten tankar in genom att skinna vanligt folk vid pumpen.

Säg att Preem på Rydsvägen i Linköping skyltar med ett bensinpris på 13,78 kronor per liter (vilket macken råkar göra i skrivande stund). Det riktiga marknadsmässiga priset är då 5,97 kronor. Resten – 7,81 kronor – är koldioxidskatt, energiskatt och ovanpå detta moms, som absurt nog blir skatt på skatten!

Sverige skulle kunna haft motorvägar av guld om den egentliga idén med drivmedelsskatten behållits.

Hello again, country road

1978671_10152130254634221_1434800580_n

Söndag och cykelpremiär för säsongen 2014. Helt lyrisk känsla att efter den långa bistra vintern åter smörja upp växlarna, pumpa däcken och vara back in the saddle. Lite kylig blåst över Östgötaslätten, annars bara underbart att köra några mil i full frihet. Som John F Kennedy lär ha sagt: ”Nothing compares to the simple pleasure of a bike ride.”