Det stinker om VM-fotbollen i Qatar

Skrivit i Corren 24/3:

Massiv korruption. Utbredd människohandel. Byggarbetare som tvingades jobba under slavliknande villkor. Skandalrapporterna inför fotbolls-VM i Ryssland 2018 gav sannerligen inte någon vacker inramning åt idrottsfesten. Men vad annat var att vänta när Internationella fotbollsförbundet (Fifa) lät Vladimir Putins tyranniska maffiastat stå som värdnation? 

Snart är det åter dags och kvalmatcherna börjar till nästa års fotbolls-VM i Qatar. Känns de motbjudande omständigheterna från Ryssland månne igen? Fifas böjelse för att skicka världens elitspelare till att sparka boll på förskräckligt styrda ställen tycks osviklig. Men lägger den hugade värden bara upp tillräckligt med feta sedelbuntar på bordet behöver man kanske inte vara så knusslig. Vare sig det handlar om tsar Putin, eller emiren i Qatar och hans absoluta monarki enligt gammal apart, samhällsförkvävande Mellanöstern-modell. 

Respekten för mänskliga rättigheter i Qatar kan försiktigt uttryckt karaktäriseras som bristfällig. ”Stora utmaningar finns vad gäller arbets- och levnadsförhållanden för migrantarbetare, yttrandefriheten samt diskriminering av kvinnor och hbtq-personer”, konstaterar den svenska regeringen på sin hemsida. 

Brittiska tidningen The Guardian avslöjade nyligen att 6500 gästarbetare dött sedan Qatar mutade till sig fotbolls-VM av Fifa 2010. Nog finns det ”utmaningar” alltid. Amnesty International uppmanar nu till påtryckningar för att Qatar ska upphöra med övergreppen och den horribla mänskliga exploateringen. Enligt FN:s vägledande principer måste Fifa ”säkerställa att mänskliga rättigheter respekteras i organiserandet och utförandet av världsmästerskapen”, slår Amnesty fast. 

Problemet är att diktaturer sällan varit särskilt pigga på att medverka till detta. Ska Fifa et consortes säkerställa efterlevnaden av mänskliga rättigheter borde aldrig odemokratiska länder få ansvaret för några fotbolls- och idrottsevenemang överhuvudtaget. Det vore faktiskt den enda moraliskt rimliga principen. Men då krävs ett helt annat tryck från publik, idrottsförbund och sponsorer. 

I Norge har debatten svallat om lämpligheten att spela VM-fotboll i Qatar. Flera elitklubbar vill att det norska landslaget bojkottar. Men här hemma tvår Svenska fotbollsförbundets höjdare sina händer. Visst ger Qatar-VM skäl för kritik och fint om fler människor engagerar sig, menar generalsekretaren Håkan Sjöstrand på oljigt slingrande manér. Men bojkott? ”Det är bättre att föra en dialog” (TT 22/3). Jo, tjenare. Tusentals döda människor för det ska spelas fotboll hos emiren är dock inte så enkelt att snacka bort. 

Då bör Tre Kronor lämna isen

Skrivit i Corren 26/11:

Varje morgon, när Svetlana Aleksijevitj läser e-posten från sina landsmän i Belarus, rinner tårarna längs hennes kinder. Den berömda författaren och Nobelpristagaren befinner sig själv i Berlin för medicinsk behandling.

I ett möte med tidskriften Der Spiegel, som TT refererade häromdagen, visar hon foton på människor som gripits av Lukasjenkoregimens hantlangare. För vilket brott? Krav på frihet och demokrati. Straffet? Svår misshandel, tortyr, ibland med dödlig utgång.

På Der Spiegels fråga hur länge Svetlana Aleksijevitj ämnar stanna i den tyska huvudstaden, svarar hon: ”Tills Aleksandr Lukasjenko är borta. Vad han gör nu är en katastrof. Sedan valfusket i augusti har 27 000 personer fängslats: forskare, professorer, vanliga människor, arbetare, studenter. Människor från livets alla vägar. Lukasjenko förstör landet”.

Vad tyrannen i Belarus i praktiken gjort är att förklara krig mot sitt eget folk. Fredliga demonstranter utsätts för ett allt brutalare våld.

Statsapparaten har specialtrupper i form av maskerade män som härjar på gatorna och tidigare denna månad blev den 31-årige regimkritikern Roman Bondarenko ett av deras offer. Han överfölls helt oprovocerat utanför sin bostad i närheten av Förändringens torg i Minsk och fick så allvarliga skador att han avled.

Anklagelser har riktats mot Dimitrij Baskov för delaktighet i dödsmisshandeln. Han är inte vem som helst, utan ordförande i Belarus hockeyförbund och nära vän till Lukasjenko. Är det något diktatorn älskar nästan lika högt som att sitta enväldigt vid makten, så är det ishockey. Lukasjenko brukar spela själv, två gånger i veckan.

Han har säkert mycket kul att snacka med sin lojale hejduk Baskov om, när de inte är upptagna av att slå landets frihetsaktivister sönder och samman. Som hur jätteroligt det ska bli nästa år. Då ska ju hockey-VM inte bara arrangeras av Lettland i Riga, utan också av Belarus i Minsk (blodet på gator och torg får man väl klädsamt spola bort innan dess).

Inom IIHF, Internationella hockeyförbundet, råder emellertid mer motstridiga känslor. Det kanske inte längre ser så bra ut att låta Lukasjenko stå som värd. Jobbigt börjar det bli med alla kritiker som envist tjatar om övergrepp och brott mot mänskligheten i Belarus.

IIHF lär därför lura på att eventuellt flytta VM till… Ryssland! Vilken lysande idé: att istället ge Vladimir Putin äran, som inte bara älskar hockey som Lukasjenko, utan också förklarat sig beredd att storma in i Belarus för att hjälpa Lukasjenko kvar vid makten. Ska VM gå av stapeln hemma hos någon av dessa två tungt belastade kriminalfall, bör Tre Kronor naturligtvis hellre lämna isen än att spela bland gangsters och mördare.

Bort med tyrannen, frihet åt Belarus!

Skrivit i Corren 17/8:

I sina mustascher må Aleksandr Lukasjenko likna Tintinfiguren marskalk Plekszy-Gladz, envåldshärskare i den fiktiva östeuropeiska staten Bordurien. Tyvärr är Lukasjenko på riktigt och det förtryck han bedriver i Belarus är som en verklighetstrogen imitation av det gamla Sovjetväldet.

Efter flera hundra år under rysk stövelklack återfick Belarus sin självständighet 1991 när Moskvas röda kommunistimperium upplöstes. Invånarna i Belarus märkte nog föga praktisk skillnad. När Lukasjenko kom till makten 1994 började han styra landet som den tidigare kolochospamp han var.

Här föll aldrig Berlinmuren i egentlig mening. Här cementerades istället det totalitära systemet med sin kvävande gråa DDR-tristess, enfaldiga personkult, maktfullkomliga partiapparat, rättslöshet och brutala batongterror.

Ändå spirar motståndet. Människorna i Belarus är sedan länge innerligt trötta på att tvingas leva i ett enda stort kolochosfängelse. Protester har flammat upp förr i samband med Lukasjenkos rituella fuskval. Men vreden över den senaste charaden den 9 augusti, då den djupt impopuläre tyrannen med Plekszy-Gladz-mustascherna påstod sig ha segrat med 80-procentig majoritet, har varit ovanligt utbredd och ihållande.

Regimen har också slagit tillbaka med råbarkad hänsynslöshet. Svetlana Aleksijevitj, Nobelpristagare i litteratur 2015, menar att Lukasjenko har förklarat krig mot sitt eget folk och så är det. Han är idag en desperationens man som känner marken gunga under fötterna och han skyr inga medel.

Men trots det vidriga våldsregemente han släppt loss, låter sig inte oppositionen klubbas ner i tystnad. Under söndagen samlades uppskattningsvis 200 000 demonstranter i huvudstaden Minsk med kravet på att diktatorn måste avgå.

Det skulle naturligtvis inte vara en dag för tidigt om Lukasjenko äntligen försvinner från scenen. Sverige och övriga EU kan, tillsammans med USA, bidra till detta genom att sätta hårdare press på regimen och kraftfullt stödja Belarus väg till frihet och demokrati. Allt annat vore ett oacceptabelt svek.

Frågan är bara om Vladimir Putin i Kreml är beredd att svälja ett Lukasjenkofritt Belarus som tar klivet ur Rysslands dominerande skugga. Minns vad som hände med Ukraina när den korrupte Putinpolaren Viktor Janukovytj störtades. Krim annekterades, östra Ukraina blev ett ryskkontrollerat militärt slagfält. Dessvärre måste vi nog räkna med att Putin lär agera på något otäckt vis för att hålla kvar Belarus i bojor. Och hur svarar övriga världen då?

Storebror fick en snyting från Östergötland

Skrivit i Corren 5/8:

George Orwells berömda dystopi 1984 (1949) drar ut linjerna från stalinismens Sovjetunionen och tecknar bilden av ett kommande totalitärt massövervakningssamhälle – Oceanien, en aggressiv imperialistisk diktaturstat som söker världsherravälde och där det allsmäktiga Partiet är besatt av kontroll och manipulation av individen in i minsta detalj.

Anthony Burgess, själv känd för sin mörka framtidsskildring A Clockwork Orange (1962), kallade Orwells roman för ”en apokalyptisk kodex med våra värsta farhågor”.

Detta århundrade är mardrömmen en pågående realitet. Stalins kommunistiska terrorvälde framstår som primitivt och klumpigt i jämförelse. Inte heller Orwells egen extrapolerande fantasi räckte riktigt till. Den förtryckarapparat som utvecklats i våra dagars Kina, verklighetens Oceanien, för att hålla sin befolkning i schack slår fiktionens med råge.

Partiet styr med en kombination av gammalt beprövat rått våldsregemente och ett tidigare aldrig skådat sofistikerat maskineri för extrem finmaskig massövervakning. Med hjälp av de senaste rönen inom AI-området (artificiell intelligens) strävar regimen inte bara efter att minutiöst kartlägga den enskildes förehavanden i dåtid och nutid.

Man samlar även dessa ofantliga mängder persondata i syfte att förutsäga vad individerna i detta jätteland med 1,4 miljarder invånare kan tänkas göra i framtiden. Handlingar och åsiktsyttringar som Partiet ogillar ska kunna spåras, förebyggas och bestraffas innan de ens blivit materialiserade i sinnevärlden. Tala om paranoia, tala om totalitär despoti i kubik!

Det statskapitalistiskt rika, mäktiga och teknologiskt avancerade kommunisttyranniet har därtill tydliga globala maktambitioner, vilket inte gör saken mindre skrämmande. Finansmannen George Soros betecknade häromåret Kina som ”den farligaste motståndaren för alla som tror på det öppna samhället”.

Vi måste i det sammanhanget vara medvetna om att ett appfenomen som Tiktok, eller mobilsystem från bolagsgiganten Huawei, står under kontroll av Peking och kan användas som trojanska hästar. När den populära svenska artisten Zara Larsson låter sig köpas som reklamfigur åt Huawei blir hon i praktiken Kinas nyttiga förtroendeskapande idiot och medlöpare.

Det är precis som Matilda Ekeblad, MUF-ordförande i Östergötland, förtjänstfullt skrev i Expressen (4/8): ”Diktaturen Kina måste stoppas och det kommer den aldrig göra om vi har inflytelserika kändisar som inte bara stöttar dem utan även banar väg för deras framgång”.

Hennes kritik tog snabbt skruv. Zara Larsson deklarerade i TV4 under tisdagen att hon brutit med Huawei. Kina är en bricka mindre i sin utmaning av friheten i världen. Människorättsgangstrarna i Peking fick en snyting från Östergötland. Visst är det vackert? Kamp mot Storebror lönar sig, Oceanien är inte oövervinnerligt. Hoppet om att mardrömmen tar slut får aldrig släckas.

Jemenkriget avslöjar Sveriges dubbelmoral

Skrivit i Corren 27/5:

”Det är helt förfärligt, det är helt sönderbombat. Människor sitter på gatorna, det är stenhögar överallt och stora hotell som man bara ser skeletten av”, sa utrikesminister Ann Linde till nyhetsbyrån TT om sina intryck av Aden.

Det här var i februari. Linde hade besökt den förr stolta hamnstaden i Jemen, sedan antiken en känd knytpunkt för handeln i Mellanöstern, som ett led i Sveriges ansträngningar för att bidra till fred i det krigshärjade landet.

Den blodiga inbördeskonflikten i Jemen har nu rasat i dryga fem år, egentligen ett krig via ombud där de rivaliserande regionala stormakterna Saudiarabien och Iran slåss om makt och inflytande på Arabiska halvön.

Priset är ohyggligt. Omkring 100 000 människor har dödats. Miljoner har drivits på flykt under hemska umbäranden. Landets infrastruktur är till stora delar utplånad. FN har klassat Jemenkriget som den värsta humanitära katastrofen i världen. Skamligt nog har vi själva en skuld i sammanhanget.

I Kjell Espmarks mörka satir över samtidens Sverige, Resan till Thule (2017) gycklas det giftigt med vårt lands skyhöga moraliska anspråk och iver att frälsa andra nationer med godhet. Thules – det vill säga Sveriges – främsta exportvaror är dels ”soltorkat samvete”, dels synnerligen effektiva kanoner. Den infernaliske Espmark låter Thules styrande förklara paradoxen som ”ett fredsarbete i militära termer”.

Dessa rader i boken är inte utan viss sanning med tanke på Sveriges motsägelsefulla roll i Jemen. Bara ett halvår innan Ann Linde på ort och ställe kunde bevittna det förfärligt sönderbombade Aden, hade Förenade Arabemiraten öppet erkänt luftanfall mot den anrika kuststaden som krävde såväl militära som civila offer.

Förenade Arabemiraten är en diktatur, lierat med tyranniet Saudiarabien i det pågående kriget. Och till Förenade Arabemiraten har Saab, med regeringens godkännande, sålt krigsmaterial. Som SVT avslöjade den 23/5 fortsätter den cyniska kommersen.

Saab har flera plan av modellen Global Eye beställda, luftburna plattformar för spaning och stridsledning. Det första planet kompletterade Förenade Arabemiratens styrkor under slutet av april. Kontrakten beräknas vara värda närmare 10 miljarder kronor.

Det tillåter alltså regeringen trots sitt engagemang för att skapa fred i Jemen, trots att reglerna för svensk vapenexport skärptes 2018, trots att januariavtalets punkt 70 stipulerar att vapenaffärer med icke-demokratier som deltar i Jemenkriget inte ska förekomma.

Det är kryphålet gällande så kallade ”följdleveranser” som gör dubbelmoralen legalistiskt möjlig. Har Saab en gång tecknat kontrakt med en skurkstat som Förenade Arabemiraten kan exporten bara rulla på och pengarna forsa in, oavsett.

Ett Aden i grus och aska har uppenbarligen mindre betydelse, eller vad säger vår fredsmissionerande utrikesminister?

Än har 1900-talet inte gjort sorti

Skrivit i Corren 13/5:

Nej, VE-dagen den 8 maj blev inte riktigt som tänkt. Coronapandemin lade sordin på förra veckans 75-årsjubileum av Victory in Europe, märkesdagen av Nazitysklands villkorslösa kapitulation och andra världskrigets slut på vår kontinent.

Å andra sidan hade många européer svårt att fira segern med ogrumlad glädje redan när det begav sig 1945. Låt oss aldrig glömma att krossandet av det barbariska Hitlerväldet, med dess historiskt exempellösa förintelseapparat, skedde till priset av fortsatt slaveri under flera decennier för miljontals människor.

För Östeuropas invånare betydde VE-dagen att befrielsen från det nazistiska tyranniet byttes mot ett kommunistiskt. Hitler startade andra världskriget i en djävulspakt med Stalin. De bägge styckade Polen och övriga Europa mellan sig, innan Hitler svek sin trogne partner i Moskva och vände vapnen även mot Sovjetunionen.

Utgången av denna titaniska kamp beseglade Nazitysklands öde. Den innebar också att Stalin kunde behålla sitt byte han tagit i maskopi med Hitler – och utvidga det. Ur det perspektivet kan man säga att det inte blev någon riktig, fullständig VE-dag förrän Östeuropa fick sin frihet 1989 med Berlinmurens fall och Sovjetunionens sammanbrott.

Två östblocksländer spelade viktiga roller som bidrog till det sovjetryska kommunistimperiets kollaps. Solidaritetsrörelsens uppror i Polen 1980/81 undergrävde på ett förödande sätt diktaturens anspråk på makt och legitimitet.

Muren började ohjälpligt spricka sönder. Och det var Ungern som först gav vika för det folkliga trycket och monterade ner järnridån, sommaren 1989. Några månader senare tvingades den överrumplade DDR-regimen att följa exemplet i Berlin.

Mot den bakgrunden är det en svart ironi att Polen och Ungern numera utmärker sig med allt annat än frihetliga förtecken. Dessa länder har blivit EU:s värstingar i förtrampandet av de grundläggande värden som unionen ska garantera: demokratiskt styre, oberoende domstolsväsende, fri press, medborgerliga rättigheter, et cetera.

Med coronapandemin som ursäkt har tendenserna snarast förstärkts, mest notabelt genom de undantagslagar i Ungern som på obestämd tid satt parlamentet ur spel. Det verkar som historiens långa linjer ånyo gör sig påminda.

Starkare än EU-medlemskapet är uppenbarligen det politiska arvet från Polens och Ungerns mellankrigstid, innan de föll offer för Hitler och Stalin. Då styrde auktoritära nationalistregimer, antisemitism och främlingsfientlighet florerade. Nu är Polen och Ungern där igen. 1900-talet är inte över. Hur det hårt prövade EU ska lyckas hantera det är en besvärande öppen fråga.

Vägra vara tyranniets naiva kompis

Skrivit i Corren 15/4:

I slutet av oktober förra året reste Linköpings borgmästare Lars Vikinge (C) till kommunens vänort Guangzhou i Kina. Syftet var att delta i ett möte om hållbara städer. Besöket skedde på kommunstyrelsens uppdrag, men var ingalunda okontroversiellt.

V och MP protesterade på goda grunder. ”Kina är en totalitär stat. Vi vill inte ge medgivande till resan”, sa Rebecka Hovenberg (MP) rakryggat i Corren (18/9 2019) efter att beslutet ändå drivits igenom av de övriga partierna.

Borgmästare Vikinge var knappast särskilt sugen på att åka heller. Våren 2018 lade C och V en gemensam motion som krävde att Linköping stoppade de senaste årens omfattande vänsortsutbyte med Guangzhou, bland annat med hänvisning till det hårdnande förtrycket och det illegala fängslandet av den svenske medborgaren Gui Minhai.

C och V menade att det gamla argumentet om att samarbetet borde fortsätta av demokratifrämjande skäl därför inte höll streck.

Det kunde också Lars Vikinge konstatera med egna ögon vid sitt besök. Några veckor efter sin hemkomst sa han till DN (19/11 2019): ”Det var förfärande det jag fick se. Östtyskland framstår som ett paradis i jämförelse”. Linköping hade vid denna tidpunkt fått nationell uppmärksamhet, sedan Vikinge vägrat ta emot en politisk delegation från det Guangzhou som han just besökt.

Anledningen var Kinas vredgade hot mot Sverige i försöket att hindra kulturminister Amanda Lind (MP) från att dela ut Svenska PEN:s Tucholskypris till regimkritikern Gui Minhai. Att då vänslas med tyranniets representanter kom inte på fråga. En stark markering av Linköping, som nyligen följdes upp med det egentligen självklara. C och V fick slutligen som de rättmätigt ville i sin motion: vänortsutbytet med Guangzhou är tills vidare avbrutet.

En handfull andra kommuner – exempelvis Åmål och Falkenberg – har gjort som Linköping och under det senaste året sagt upp kontakterna med sina kinesiska vänorter, rapporterade det granskande SR-programmet Kaliber i måndags.

Men i övrigt är det 24 svenska kommuner, från storstaden Göteborg och till den lilla metropolen Bengtsfors i Dalsland, som håller fast vid sina samarbetsavtal med kompisstäderna i världens största diktatur. Och det är, precis som i fallet Linköping på 90-talet, vänortutbyten som vanligen börjat på kinesiskt initiativ. Man torde vara tämligen naiv om man inte inser varför.

Ty oavsett vad samarbetet gäller – näringslivsfrågor, turism, utbildning, forskning, miljö – spökar alltid den totalitära kommunistregimens maktpolitiska intressen av att vinna legitimitet och inflytande i bakgrunden. Svenska kommuner ska inte förnedra sig till att bli nyttiga idioter åt en aggressiv, brutal och blytungt belastad människorättsgangster som Kina. Lyckligtvis har vi lokala politiker som förstått detta i Linköping och agerat därefter. Tack!

Diktaturens skuld till coronaviruset

Skrivit i Corren 6/3:

Coronavirusets utbrott i Kina hade kunnat förebyggas tidigare. Men kommunistregimens omedelbara instinkt var att mörka sjukdomen såsom varande ett hot mot det totalitära systemets stabilitet. Vilket om inte annat visar vilken bräcklig grund diktaturen egentligen står på, och hur det maniska kontrollbehovet lägger en bokstavligen dödande hand över den samhälleliga flexibilitet som krävs för att parera störningar och kriser.

Det dröjde en månad, från början av december till början av januari, innan tyranniet tvingades skåda sanningen i vitögat och började bekämpa smittan med för regimen typiskt drakoniska åtgärder. Hela städer sattes i karantän och delar av landets väldiga produktionsapparat tvärstoppade.

Viruset är nu på tillbakagång i Kina, men det är så dags. Epidemiska sjukdomar känner inga nationsgränser och hela världen får betala dyrt för Pekingsstyrets maktfullkomliga senfärdighet. Värst är förstås de rent mänskliga kostnaderna. Men Coronaviruset slår även hårt mot den globala ekonomin, då vi blivit så beroende av handeln med det statskapitalistiska Kina som behärskar femtedel av den totala världsmarknaden.

Risken är att sjukdomen påskyndar och fördjupar den annalkande konjunkturnedgången. Symptomatiskt är finansminister Magdalena Anderssons besked i veckan att vi måste räkna med en ytterligare försämring av den svenska tillväxten under året.

Svåra sjukdomsepidemier har alltid var ett mänsklighets gissel. I den uppmärksammade boken Roms öde (Daidalos 2019) driver historikern Kyle Harper övertygande tesen att en anledning till det romerska rikets fall var bakterier och virus. I längden klarade inte Rom att resa sig från de återkommande epidemierna som spreds längs det vidsträckta imperiers handelsvägar och drastiskt minskade befolkningen.

Det var visserligen under antiken. Men kring första världskriget slut, alltså bara för hundra år sedan, härjade spanska sjukan – en elakartad influensa som skördade mellan 50-100 miljoner människoliv.

Den goda nyheten är att vi inte längre behöver frukta sådana katastrofer av biblisk magnitud som plågat tidigare generationer. Framstegen på det medicinska området är ett givet skäl. Men också det ökande globala välståndet, som under de senaste decennierna dramatiskt reducerat världsfattigdomen och förbättrat det allmänna hälsoläget.

Tilltagande internationell rörlighet är även en faktor som inte ska underskattas, paradoxalt nog kan tyckas. Men ju fler människor som reser över världen, desto fler människor möter skilda bakteriemiljöer och utvecklar på så sätt ett starkare immunförsvar.

Det tragiska är att vår beredskap mot coronaviruset skulle varit avsevärt robustare, om det inte vore för Kinas censuriver, rädsla för öppenhet och fri information. Den farligaste sjukdomen av idag har inte naturen skapat, den är människans eget verk: diktaturen.

Diktaturens rädsla för det fria ordet

Skrivit i Corren 20/11:

Kurt Tucholsky gisslade den framväxande nazismen som ingen annan inom den tyska vänstern under 1920-talet. Som satiriker, journalist och författare var han begåvad med Weimarrepublikens kanske skarpaste samhällskritiska penna.

Det är talande att hans böcker var bland första som nazisterna kastade på elden efter Hitlers maktövertagande 1933. Tucholsky fråntogs även sitt tyska medborgarskap, själv hade han då redan gått i landsflykt till Sverige. Han dog här 1935 som en martyr för det fria ordet som tyranner i alla tider avskytt och fruktat.

De vet att varje förtryckarsystem blir omöjligt om det rymmer en Kurt Tucholsky som inför folket rycker brallorna av knektregimen, avslöjar dess lögner, kriminalitet och pompösa löjlighet. Att Kina, dagens största och mäktigaste diktatur, skakas av Svenska PEN:s pris som bär Tucholskys namn visar vilken kraft yttrandefriheten besitter och rädslan den injagar hos despotins tillskyndare.

Hur symptomatiskt är inte den kinesiske ambassadören Gui Congyous vredgade hot mot Sverige i försöken att hindra kulturminister Amanda Lind (MP) från att dela ut årets Tucholskypris till Gui Minhai. Trots att denne Hongkongbaserade svenske medborgare och bokförläggare sedan 2015 sitter tystad och fängslad i Kina, kan inte det totalitära kommunistväldet tåla utmaningen det innebär att regimkritikern Minhai hyllas och uppmärksammas på andra sidan jorden.

Det hör till vår regerings stoltaste stunder att den inte vek sig för Kinas häftiga raseri och utslungade löften om repressalier. Anspråken på att kväsa en minister och våldföra sig på debatten i en demokratisk nation, långt bortom Kinas egna gränser, är chockerande i sin naket bisarra maktfullkomlighet och respektlösa arrogans. Men speglar i grunden en väldig bävan inför det fria ordets revolutionerande potential.

Därför är det av central betydelse att aldrig svika i försvaret av yttrandefriheten, det liberala folkstyrets fundament och viktigaste vapen mot tyranniets begäran om förtroende. På det lokala planet är markeringen av Linköpings borgmästare Lars Vikinge (C) ett lysande exempel på nödvändigt kurage nu när valörerna prövas.

Kommunledningen blev förra veckan ombedd att ta emot en politisk delegation från den kinesiska vänorten Guangzhou. Vikinge vägrade. Hans motivering var rakt på sak. ”Kina har hotat en svensk minister. I det läget tackar vi nej”.

Såväl Vikinges Centerparti som Vänsterpartiet har tidigare pläderat för ett nej till fortsatt vänortssamarbete med Guangzhou överhuvudtaget. Hög tid att övriga partier sluter upp bakom det kravet. Det finns inga rimliga skäl till att Linköping skulle odla kärvänliga förbindelser med det fria ordets fiender som spottar på allt vad på demokrati och mänskliga rättigheter innebär.

Tyranniet kräver underkastelse

Skrivit i Corren 18/11:

30-årsminnet av Berlinmurens fall har uppmärksammats stort och det med all rätt. 1989 markerar frihetens seger, liberalismens triumf över diktaturen. Historien är dock sällan entydig.

Östeuropas befrielse från kommunismens kriminella samhällssystem med taggtråd och vakttorn fick ju aldrig sin efterlängtade motsvarighet på andra sidan jordklotet.

På Himmelska fridens torg i Peking blev kraven på yttrandefrihet och demokrati krossade i en fruktansvärd massaker 1989, när Kinas kommunistregim satte in pansarvagnar och bajonetter mot sitt eget folk. Där triumferade barbariet och förtrycket i världens största diktaturstat bestod. Inte sedan Mao Zedong har heller tumskruvarna varit så hårt åtdragna som idag.

30 år efter blodbadet på Himmelska fridens torg har protesterna mot det maktfullkomliga kommunistväldet ändå flammat upp på nytt, denna gång i Hongkong. Det begränsade självstyre som den forna brittiska kolonin garanterades vid överlämnandet till Fastlands-Kina 1997 har alltmer kringskurits.

Demonstrationerna som startade i våras till försvar av Hongkongs hotade friheter möts med upptrappad polisbrutalitet. I söndags var det vattenkanoner och tårgas, risken kan inte uteslutas att Peking snart förlorar tålamodet och mobiliserar armén enligt gammalt ökänt manér.

Men omvärldens stöd till den pro-demokratiska rörelsen i Hongkong har inte varit särskilt kraftfullt. Realpolitik och krassa affärsintressen väger tyngre. Den kinesiska kommunistjätten med sina välpumpade globala statskapitalistiska muskler låter sig inte irriteras ostraffat. Det har vi nu själva fått känna på med den diplomatiska krisen kring författaren och förläggaren Gui Minhai.

Han kom från Kina till Sverige för att studera 1988, valde att stanna efter massakern på Himmelska fridens torg och blev svensk medborgare. Senare etablerade han sig i Hongkong och gav ut kritisk litteratur om Pekingregimen. Den svarade 2015 med att kidnappa honom under en semestervistelse i Thailand.

Gui Minhai har hållits fängslad av kinesiska myndigheter sedan dess. Som förföljd publicist tilldelades han under fredagen i sin frånvaro Svenska PEN:s Tucholskypris ur kulturminister Amanda Linds hand. Det försökte Kinas ambassadör Gui Congyou stoppa. I raseri hotade han med att Sverige skulle få betala dyrt för detta tilltag.

Så talar gangsterväldets knektar. Tyranniet kräver underkastelse. Genom Gui Minhai har Hongkongs sak på ett brännande tydligt vis blivit vår. Regeringen bör ge Kina en lämplig läxa och förklara ambassadör Congyou som persona non grata.