Det stinker om VM-fotbollen i Qatar

Skrivit i Corren 24/3:

Massiv korruption. Utbredd människohandel. Byggarbetare som tvingades jobba under slavliknande villkor. Skandalrapporterna inför fotbolls-VM i Ryssland 2018 gav sannerligen inte någon vacker inramning åt idrottsfesten. Men vad annat var att vänta när Internationella fotbollsförbundet (Fifa) lät Vladimir Putins tyranniska maffiastat stå som värdnation? 

Snart är det åter dags och kvalmatcherna börjar till nästa års fotbolls-VM i Qatar. Känns de motbjudande omständigheterna från Ryssland månne igen? Fifas böjelse för att skicka världens elitspelare till att sparka boll på förskräckligt styrda ställen tycks osviklig. Men lägger den hugade värden bara upp tillräckligt med feta sedelbuntar på bordet behöver man kanske inte vara så knusslig. Vare sig det handlar om tsar Putin, eller emiren i Qatar och hans absoluta monarki enligt gammal apart, samhällsförkvävande Mellanöstern-modell. 

Respekten för mänskliga rättigheter i Qatar kan försiktigt uttryckt karaktäriseras som bristfällig. ”Stora utmaningar finns vad gäller arbets- och levnadsförhållanden för migrantarbetare, yttrandefriheten samt diskriminering av kvinnor och hbtq-personer”, konstaterar den svenska regeringen på sin hemsida. 

Brittiska tidningen The Guardian avslöjade nyligen att 6500 gästarbetare dött sedan Qatar mutade till sig fotbolls-VM av Fifa 2010. Nog finns det ”utmaningar” alltid. Amnesty International uppmanar nu till påtryckningar för att Qatar ska upphöra med övergreppen och den horribla mänskliga exploateringen. Enligt FN:s vägledande principer måste Fifa ”säkerställa att mänskliga rättigheter respekteras i organiserandet och utförandet av världsmästerskapen”, slår Amnesty fast. 

Problemet är att diktaturer sällan varit särskilt pigga på att medverka till detta. Ska Fifa et consortes säkerställa efterlevnaden av mänskliga rättigheter borde aldrig odemokratiska länder få ansvaret för några fotbolls- och idrottsevenemang överhuvudtaget. Det vore faktiskt den enda moraliskt rimliga principen. Men då krävs ett helt annat tryck från publik, idrottsförbund och sponsorer. 

I Norge har debatten svallat om lämpligheten att spela VM-fotboll i Qatar. Flera elitklubbar vill att det norska landslaget bojkottar. Men här hemma tvår Svenska fotbollsförbundets höjdare sina händer. Visst ger Qatar-VM skäl för kritik och fint om fler människor engagerar sig, menar generalsekretaren Håkan Sjöstrand på oljigt slingrande manér. Men bojkott? ”Det är bättre att föra en dialog” (TT 22/3). Jo, tjenare. Tusentals döda människor för det ska spelas fotboll hos emiren är dock inte så enkelt att snacka bort. 

Synen på Trump blottar SD:s extremism

Skrivit i Corren 15/1:

Respekten för de mänskliga rättigheterna har försämrats i hela världen som följd av den amerikanska Trump-administrationens bristande ledarskap. Det konstaterar föga överraskande Human Rights Watch i sin årsrapport för 2020 som publicerades i veckan.

Samma negativa trend har människorättsorganisationen slagit larm om i tidigare rapporter. 2019 beskrev Human Rights Watch hur auktoritära ledare världen över vädrat ny morgonluft och dragit åt tumskruvarna ytterligare, påverkade av Donald Trumps framfart – som även applåderats av Sverigedemokraterna här hemma.

Inom SD finns en från Human Rights Watch totalt väsensskild uppfattning om Trumps betydelse. ”Ingen ärlig bedömare kan förneka den enorma insats som han gjort för en fredligare värld”, påstod nyligen Mattias Karlsson, partiets chefsideolog och tidigare gruppledare i riksdagen.

Tillsammans med SD-kollegorna Björn Söder och Tobias Andersson nominerade Karlsson i november Donald Trump till Nobels fredspris. Och den nomineringen står fast, har Björn Söder meddelat, även efter Trumps uppvigling till att storma Kapitolium och kullkasta den amerikanska demokratin.

Denna förskräckande händelse har heller inte fått partiledaren Jimmie Åkesson att ompröva sina politiska sympatier för Trump. Han tar visserligen avstånd från det våldsamma kuppförsöket. Men vidhåller att det vore bättre för USA och västvärlden om Trumps radikaliserade republikaner vunnit valet.

Alltså fyra år till med rasistisk hets mot etniska minoriteter, avhumaniserande av politiska motståndare, konspirationsteorier, lögner, underminerande av rättsstaten och USA:s demokratiska institutioner, vänskapligt gullande med utländska människorättsbrottslingar, etc. Kan SD:s extremism bli tydligare?

Trump står nu inför sitt andra riksrättsåtal, denna gång för anstiftan till uppror när han med dessa ord eldade sina supportrar till att attackera kongressens folkvalda församling: ”Ni kommer aldrig att ta tillbaka ert land genom att vara svaga. Ni måste visa styrka, och ni måste vara starka. Och vi slåss. Vi slåss av bara helvete och om ni inte slåss av bara helvete, då kommer ni inte att ha kvar ett land längre.”

Den militanta och ödesmättade retoriken, vägran att acceptera nederlag i demokratiska val, besvärjelsen om en hotande undergång, bär fascismens ideologiska kännetecken.

Efter riksdagsvalet 2018, som inte blev den stormande jätteframgång SD hoppats på, deklarerade Mattias Karlsson – inte olikt idolen Trump – för sitt partis anhängare: ”Vi har inte valt det här, men våra motståndare har på riktigt tvingat in oss i en existentiell kamp om vår kulturs och vår nations överlevnad. Det finns bara två val, seger eller död.”

Tycker verkligen M och KD att ett parti som detta är lämpligt att samverka med och släppa in i en regering?

Utan ansvar i Jemen?

Skrivit i Corren 10/9:

”Det lyckliga Arabien” kallades Jemen en gång i tiden. Idag är det helvetet på jorden, skådeplats för världens just nu värsta humanitära katastrof.

Jemen är sedan flera år sönderslitet av ett brutalt, cyniskt och komplext krig som i grunden är uttryck för en regional maktkamp mellan de bägge intervenerade ärkerivalerna Iran och Saudiarabien.

Hittills beräknas kriget skördat omkring 60 000 dödsoffer. Över 20 miljoner av Jemens knappt 30 miljoner invånare är i desperat behov av humanitär hjälp för att klara livhanken.

Det råder skriande brist på mat, rent vatten, mediciner och bränsle. Hot om utbredd svält är överhängande, sjukdomar som kolera och difteri sprider sig.

Kriget bedrivs fullständigt hänsynslöst med upprepade attacker mot civila mål, bland annat bombas sjukhus, ambulanser och bostäder. FN:s krigsbrottsutredare konstaterade i en väldokumenterad rapport förra veckan att de stridande partnerna gjort sig skyldiga till horribla övergrepp i form av mord, tortyr och sexuellt våld.

Sverige har i sammanhanget spelat en märklig tvetydig roll. Regeringen har dels försökt bidra till att stoppa kriget genom att låta vårt land stå värd för FN:s fredssamtal.

Men har samtidigt vänt bort blicken från den svenska vapenexporten som bidragit till att hålla Jemenkriget igång. När SVT i december förra året konfronterade utrikesminister Margot Wallström och justitieminister Morgan Johansson i frågan, var ingen av dem pigga på att alls tala om saken.

Den moraliska stormakten – som Sverige sedan gammalt gärna vill framställa sig som – har uppenbarligen sina mörka fläckar.

Nu riktar Amnesty International svidande kritik mot en rad ledande företag inom den internationella vapenindustrin. De gör inte tillräckligt för att hindra att deras produkter används i kränkningar av mänskliga rättigheter, menar Amnesty.

Ett av företagen på de anklagades bänk är Saab, som levererat militärt materiel till Saudiarabien och dess i Jemen allierade krigsförbrytare Förenade Arabemiraten. Att radarsystem från Saab använts i Jemenkriget är tyvärr ett obestridligt faktum.

Men Saabs kommunikationsdirektör Sebastian Carlsson tvår likt Pontius Pilatus sina händer.

Staten har ju gett tillstånd för vapenexporten. Staten är bättre på att göra bedömningar kring mänskliga rättigheter. Att kräva att ett enskilt företag som Saab skulle kunna bygga upp en egen analyskapacitet på detta område är ”inte realistiskt”, hävdar han (SVT 9/9).

Men andra ord ska vi alltså tro att en avancerad, högteknologisk försvarskoncern som Saab är oförmöget att själva förstå vad som händer i Jemen, till skillnad från vilken hyfsat informerad nyhetskonsument som helst.

Har bara staten gett grönt ljus är det fritt fram att sälja militära produkter till kriminella förtryckarregimer med gedigna krigs- och människorättsbrott på meritlistan.

Flykten från det egna ansvaret är i Saabs fall ovärdigt och minst sagt beklämmande. Att regering och riksdag skamligt ser genom fingrarna med hanteringen kan omöjligen tas som en godtagbar ursäkt.

Urholka inte asylrätten

Skrivit i Corren 29/11:

Innan andra världskrigets utbrott och Auschwitz kunde judar fly Hitlertyskland (utvandring uppmuntrades dessutom officiellt av nazisterna). Problemet var att övriga Europa knappt ville ta emot några. Motvilligt släppte Sverige in en liten skara på runt 3000. När sedan Hitler – i förbund med Stalin – släppte loss sitt väldiga militärmonster var det oåterkalleligen för sent.

Läs Isaac Bashevis Singer, nobelpristagare i litteratur 1978. Var finns nu den vitala östeuropeiska jiddischkultur som skildras i hans romaner? Res till länder som Polen och sök. Näst intill allt är utplånat. Förintelsen, historiens värsta folkmord, skördade miljoner judiska offer och lämnade ett enormt svart, gapande hål efter sig.

I Talmud förkunnas att den som räddar ett liv, räddar en hel värld. Vad hade inte Sverige kunnat rädda om vår flyktingpolitik varit annorlunda på 1930-talet?

Erfarenheterna av Förintelsen och andra världskriget gav upphov till asylrätten, stadfäst i FN:s flyktingkonvention 1951. Alla människor som hade legitima skäl att frukta förföljelse i sina hemländer fick inte skickas åter, utan istället garanteras skydd. De öppna gränserna som fanns före 1914 är tyvärr fortfarande ett minne blott. Och hur önskvärt det än vore med en fullt fri, individuell rörlighet så gäckar det liberala målet ännu oss.

Men rätten till asyl finns ändå lyckligtvis och den måste slås ovillkorlig vakt om. Aldrig mer ska desperata flyktingar tvingas möta samma dystra öde som de tyska judarna på 30-talet, portade vid varenda gränsstation. Det får dock obönhörligen en konsekvens. Saknas giltig grund för åberopande av asyl, kan den personen inte stanna.

Därför är den variant på amnesti åt tusentals ensamkommande unga – företrädesvis från Afghanistan – som MP drivit igenom i regeringen både humanitärt missriktad och i långa loppet farlig. Det är inte svårt att ömma för dessa utländska ungdomar som vägrar låta sig avvisas.

Men politiker kan inte göra asylrätten till ett godtyckligt hasardspel och dribbla med reglerna för uppehållstillstånd som det faller sig. Priset riskerar att bli förskräckande högt om denna fundamentala rättighet, som bokstavligen betyder skillnaden mellan fristaden och avgrunden för verkligt skyddsbehövande, urholkas och förlorar i legitimitet.

S/MP-regeringen är ute på djupt vatten. De borgerliga partier som överväger att simma med borde avstå.

Isaac Bashevis Singer, 1902-1991.

Till ägandets försvar

Skrivit i Corren 23/9:Corren.

Alla förståndiga människor borde som hökar vaka över äganderätten och näringsfriheten. De är två helt centrala fundament för skapande, välstånd, fungerande marknader, fredligt samarbete och civilisation.

Där inte äganderätt och näringsfrihet existerar – eller respekteras – finns bara fattigdom, underutveckling, plundring, godtycke och otrygghet.

Den starkes makt regerar oinskränkt. Inga garantier ges till den som producerar att få behålla frukten av sin möda och sin egendom. Inga säkra, skyddade kontraktsmässiga relationer är möjliga. Vad kan växa i ett sådant samhälle? Endast tistlar och ogräs. Kapitalismen kan aldrig slå rot.

Istället blir det en rövarekonomi av kortsiktig rovdrift på människor och natur, där en elit med våld tillskansar sig det lilla överskott den kan få tag på, medan folkmajoriteten lämnas i förtryck och elände. Det är den empiriska erfarenheten genom historien, icke minst är det illustrativt hur 1900-talets socialistiska experiment i Kina och Sovjetunionen utföll.

Detta visar vilken avgörande betydelse äganderätten och näringsfriheten har. Därför måste vi vara ytterst försiktiga med att nagga dem i kanten eller börja urholka respekten för dem, även i mogna demokratier och oavsett vilka ideologiska modeåsikter som råkar vara i svang.

När röda vindar blåste under 70-talet borde exempelvis Folkpartiet – som då var ute efter att fiska röster i den traditionella arbetarklassen – vetat bättre än att driva en motvillig S-regering till att statligt utreda LO-fackens idé om förmögenhetsutjämning via indragning av företagens ”övervinster”.

Uppmuntrad av det liberala stödet blev LO ännu radikalare och resultatet? Löntagarfonderna. Hade förslaget blivit verklighet i Rudolf Meidners ograverade version skulle Sverige omvandlats till en fackligt styrd socialistisk ekonomi, utan varken någon äganderätt eller näringsfrihet att tala om längre.

I dessa dagar är det jämlikhet och feminism som står högt på den politiska agendan. Inget fel i det, i och för sig. Men när det slår över i en statssanktionerad rödfärgad genuspopulism bör vi ana fara för liberala värden. Mycket riktigt har S/MP-regeringen aviserat en lag om könskvotering av börsbolagens styrelser.

Att det innebär ett övergrepp mot äganderätten och näringsfriheten anses tydligen må vara hänt i den goda sakens namn. Det är långtifrån lika allvarligt som löntagarfondskatastrofen naturligtvis, men sveket från politiska krafter som borde begripit bättre och hållit vakt vid gränsen är identiskt.

I den förra regeringen lekte Moderaterna och Folkpartiet eftergivet med den radikalfeministiska elden och hotade upprepade gånger företagen med tvångskvoteringslagar. Grattis till det krattandet av manegen!

Ännu absurdare är att Östsvenska handelskammaren nu ryggradslöst meddelar att man anser S/MP-regeringens kvoteringsförslag vara ”ett välkommet hot”. Och detta ska alltså vara näringslivets egen intresseorganisation i vårt län, suck!

Det är icke staten, utan ovillkorligen företagens ägare som ska bestämma och ta ansvar för hur stolarna fördelas könsmässigt i deras privata styrelserum. Att vägra acceptera sådant som en självklarhet, är att lämna äganderätten och näringsfriheten öppen för nya attacker och inskränkningar. Hur lyckat blir det, tror ni?

Tidlöshetens budskap

Skrivit i Corren 26/8:Corren.

”Svart skog växte kvävande kring Israel, / Guds midnattssångerska. / Hon gick under i dunklet, / Namnlös”.

Orden syftar på Förintelsen av den judiska minoriteten i det naziockuperade Europa. Men i det barbariska mörkret fanns personer som vägrade acceptera att judarna skulle bli namnlösa offer för Hitlers gaskammare.

En av dem, den mest berömde, är svensk. Nu på lördag firar vi hans minne.

Det är Raoul Wallenbergs dag, instiftad som nationell manifestation för civilkurage och medmänsklighet. Wallenberg stod upp mot SS-mördaren Adolf Eichmann i Budapest 1944 och räddade tusentals ungerska judiska män, kvinnor och barn från att bli aska i Auschwitz.

En modig människas beslutsamma handling kan göra skillnad! Det är en uppfordrande lärdom. Betänk en annan av Förintelsens avgörande läxor. Det började inte med Hitler.

Järnvägsspåren till gaskamrarna och krematorieugnarna var förberedda långt innan nazisterna grep makten. I två tusen hade antisemitiskt tankegods förgiftat den europeiska kultursfären. Auschwitz blev kulmen på det judehat som plågat Europa genom sekler.

Det slutade heller inte med Hitler. Antisemitismen frodas ännu världen över, påtagligt även i Sverige och utmanar därmed grundvalarna till det vi kallar civilisation. Och att dess fernissa är tunn, det vet vi. Eller borde veta.

Det var inte demoner som byggde Auschwitz. Det var inte demoner som var besatta av att mörda alla judar de kunde få tag på. Det var människor som vi.

Därtill människor i ett högt utbildat, kulturellt och tekniskt avancerat land som Tyskland. Vad säger det oss?

Förintelsen må förefalla likt ett helvetesverk av osannolik ondska. Men Förintelsen var en realitet och inträffade bevisligen. Vilket betyder att Förintelsen kan hända igen. Omständigheterna och formerna kan skifta, hotet finns ändå där, ständigt närvarande i dunkelt.

Inför den 27 augusti, Raouls dag, finns skäl att läsa Nelly Sachs. Hon var tyskjudisk poet, född i Berlin 1891. Nazisterna ville 1940 sätta henne i koncentrationsläger.

Efter ingripande av bland andra prins Eugen lyckades hon mirakulöst undkomma som flykting till vårt land. Nelly Sachs blev svensk medborgare och delade 1966 nobelpriset i litteratur med den israeliske författaren Shmuel Agnon.

Theodor Adorno menade i slutet av 40-talet att ingen poesi längre var möjlig efter Auschwitz. Snarare gäller motsatsen; att poesin är viktigare än någonsin efter Auschwitz.

Det visar om inte annat Nelly Sachs. Lyriken blev hennes överlevnadsstrategi, instrumentet för att bearbeta både sina egna och det judiska folkets erfarenheter av katastrofen. Förintelsen kom att sätta sitt outplånliga märke på Sachs diktning, ett bärande tema gestaltat lika starkt som sensibelt, sorgesånger omöjliga att värja sig mot.

Denna texts ovan inledande rader är hämtade från Sachs diktsamling I dödens boningar (1947). Det är även detta stycke: ”Skuggorna föll sedan länge. / Inte var de menade nu / Dessa tidens ljudlösa hugg / Som fyller döden – / Livsträdets avfallna löv –”.

Vaksamhet mot nya hugg; kravet på handling av kurage och solidaritet när vi ser andra människor i skuggan av dödens hotande boning.

Det är det lika tidlösa som aktuella budskap vilket både Raoul Wallenberg och Nelly Sachs representerar.

En ovärdig populism

Skrivit i Corren 23/8:Corren.

Sverige har länge önskat stoltsera som en humanitär stormakt i världen. Fast på hemmaplan är det andra bullar dessa dagar.

Den generösa famnen mot flyktingar undan krig, förtryck och terror byttes snabbt mot nedfällda gränsbommar när de asylsökande från fjärran infernon blev så besvärande många.

Det välfärdsindustriella komplexet fick svårt att absorbera volymerna (som den migrationsbyråkratiska eufemismen lyder) och utmanas systemet, slå vakt om systemet.

Evangeliet på temat öppna-era-hjärtan gav ändå inget lyft i opinionen när Medelsvensson hellre tycktes lyssna till predikanter med motsatt budskap.

Alltså mönstrades den internationella solidaritetens höga visa raskt ut mot nationellt vurmande och deklarationer om att blott Sverige svenska värderingar har i den folkhemska krusbärsbusken.

Den illusionslöse iakttagaren påminns kanske om Ronald Reagans klassiska, lätt cyniska skämt: ”Det sägs att politik är det näst äldsta yrket i världen. Jag har i alla fall lärt mig en sak, nämligen att det har mycket gemensamt med det äldsta”.

Även i förhållningssättet till tiggeriet har humaniteten fallit på politikerbörsen i takt med att många i folkdjupet börjat tröttna på att se luggslitna EU-migranter i gatuhörnen. En påpasslig testballong har som bekant sänts upp från regeringshåll om regelrätt förbud.

Statsminister Stefan Löfven, som gärna hänvisar till den svenska modellen som paradargument för eller emot vad det vara månde, lät också geschwint förklara att tiggeri inte är förenligt med denna hans omhuldade modell.

Egentligen handlar den svenska modellen om att staten ska hålla sig utanför avtalsförhandlingar och liknande mellan fack och näringsliv (Saltsjöbadsavtalet 1938, ni vet).

Tiggeri är nu inte arbete. Men det är att karaktärisera som frivilliga ekonomiska transaktioner mellan enskilda människor, något som staten också bör hålla sitt lagstiftningsvapen borta från.

Därmed inte sagt att tiggeri borde anses som hållbar, rimlig försörjning.

Eller att vi ska godta osanitära kåkstäder och nedskräpning på annans mark (vilket redan är illegalt).

Eller att vi ska acceptera att EU-länder som Rumänien skamlöst utnyttjar unionens fria rörlighet till att exportera iväg en oönskad, fattig, utsatt minoritet till rikare medlemsstater.

Men när svenska politiker ordar om att förbjuda själva tiggarna, då är det snarare fråga om ytterligare ett kyligt kalkylerat offer på den krassa populismens altare.

På glid in i mörkret

USA EU

Skrivit i Corren 19/7:Corren.

Brist på dramatiska frågor att avhandla fanns inte när EU:s utrikesministrar och USA:s dito John Kerry möttes i Bryssel under måndagen.

Mot bakgrund av världspolitikens stormiga skymningsläge var det knappast märkligt att det utåt betonades vilken fundamental roll som den transatlantiska länken mellan Europa och USA spelat för demokratin, friheten och välståndet.

Detta partnerskap svetsades ihop under andra världskrigets kamp mot nazismen och fascismen, under den fortsatta nödvändigheten att besegra kommunismen; det tog sig uttryck i Natos och EU:s bildande, det representerar en oskattbar civilisatorisk värdegemenskap.

Positivt var därför löftet om att ytterligare stärka banden genom påskyndandet av det stora europeisk-amerikanska frihandelsavtalet, som nu ska försöka förverkligas redan innan årets utgång.

Men samtidigt, på andra sidan Atlanten i Cleveland, inleddes Republikanernas partikonvent som ska kröna vildhjärnepopulisten och förolämpningsmaskinen Donald Trump till presidentkandidat – en uttalad protektionist och frihandelsmotståndare, isolationist och Putinbeundrare.

Om denne olycka når det mäktigaste politiska ämbetet i världen, hur säkra kan vi då vara på att det transatlantiska partnerskapets hållfasthet och styrka?

ErdoğanEtt USA på drift är det sista vi behöver i denna påfrestande tid av global islamistisk terror, IS-jihadism i ett statskollapsande Mellanöstern, geopolitisk rysk aggression, ovisshet om det kinesiska tyranniets vägval och ett EU som brottas med flyktingkris, ökande främlingsfientligt auktoritära krafter, konvulsionen av Brexit och som lök på laxen: den misslyckande militärkuppen i Turkiet, utnyttjad av presidentsultanen Recep Tayyip Erdogan för att koppla greppet hårdare kring makten.

Hans ogenerade utrop att ”upproret är en gåva från Gud” säger allt om denne cyniske skurk. Erdogan har tagit tillfället i akt att inleda massutrensningar i statsapparaten, än mer likrikta systemet till sin fördel och kanske återinföra det barbariska dödsstraffet.

Hoppet om Turkiet som regional utvecklingsmodell för en demokrati på muslimsk botten ter sig definitivt grusat, så även illusionen om Turkiet som framtida EU-medlem.

Erdogans tidigare tunga syndakatalog av valfusk, rättsövergrepp, klappjakt på journalister och förtryck av den kurdiska minoriteten har visat vilken Putinartad, skendemokratisk gangster han är, nu slår han ut i full blom.

Men vad ska EU och USA göra? Turkiet är en Natoallierad gränsande till Syrien och behövs i kriget mot IS. EU betalar Erdogans regim miljardbelopp för att Turkiet ska dämma upp Mellanösterns flyktingvåg.

Vill väst på allvar bråka med en sultan som sitter med sådana realpolitiska trumfkort på hand?

Turkiet, fortfarande ovilliga att erkänna det ottomanska sultanatets folkmord 1915.

Systemet sätts först

Skrivit i Corren 23/6:Corren.

Riksdagen har beslutat om åtstramning av asylreglerna. Efter den rekordartade flyktingströmmen vill politikerna få ned ”volymerna” av skyddsbehövande människor, eftersom välfärdssystemet hotas av överbelastning.

Tveklöst finns allvarliga problem i mottagandet. Det blågula folkhemmet är inte byggt för att stå öppet mot världen likt en trygghetens hamn i den nya folkvandringstid som idag är.

”Det goda hemmet känner icke till några privilegierade eller tillbakasatta, inga kelgrisar och inga styvbarn”, sa Per Albin Hansson i sitt berömda folkhemstal.

Men tryggheten och likabehandlingen i Per Albins vision om goda nationella hemmet var bara menat för ett folk: oss själva. Med den arkitektoniska grundbulten i systemet, blir det förstås bekymmersamt att inkludera plötsliga vågor av hundratusentals flyktingar med högst varierade bakgrunder och förutsättningar.

Tillgång till den svenska välfärden är ingen mänsklig rättighet för varenda kotte på jorden. Däremot är rätten till liv ovillkorlig. Eller borde vara det.

Antag att du är flykting och tvingas välja mellan två alternativ. Det ena är att bo i den episkt humanitära katastrof som är krigets Syrien. Det andra är chansen att få starta en ny tillvaro i Sverige med lägre ekonomisk standard och färre sociala förmåner än den infödda befolkningen.

Nog ter sig då alternativ två som himmelriket jämfört med alternativ ett. Men så ser inte regering och riksdag på saken. Istället för att flexibelt anpassa systemet till maximerade möjligheter att värna rätten till liv i en orolig epok, sätter politikerna bevarandet av rådande system först.

Senare denna sommar då asylreglerna skärpts till EU:s bottennivå, högtidlighåller det officiella Sverige minnet av Raoul Wallenberg. Efter ett riksdagsbeslut 2013 hedras vår mest kände och beundrade svensk, som räddade tiotusentals judar undan Förintelsen, årligen på datumet den 27 augusti.

Det är – som Raoul Wallenberg Academy formulerar det – ”Sveriges nationella dag för civilkurage och medmänsklighet. Syftet är att belysa och diskutera aktuella frågor som rör mänskliga rättigheter, vikten av personligt ansvar och möjligheten för en enskild människa att göra skillnad”.

Undra om några representanter för riksdagsmajoriteten som röstade igenom de strängare asyllagarna har lust att dyka upp.

Stoppa hatbidragen nu!

Skrivit i Corren 17/6:Corren.

Nyligen lät kultur- och demokratiminister Alice Bah Kuhnke meddela att hon aldrig kan ”acceptera att medborgarnas skattepengar används till att organisera hatretorik och ökad polarisering”.

Därför ska skärpt kontroll ske av skattestöd som betalas ut till etniska organisationer och trossamfund. Statsrådet medgav att regeringen tidigare duckat i detta känsliga ärende, ”men nu tar vi itu med frågan på allvar” (DN 1/6). En utmärkt markering.

Bara två veckor senare står det klart att staten, genom Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällsfrågor, gett över halva miljonen skattekronor till Sveriges förenade muslimer (SFM). Organisationen har ansökt om bidraget i syfte att arbeta förebyggande mot islamofobi.

Dock har SFM en historik som knappast är klockrent förenlig med den bidragsbeviljande myndighetens redan tidigare uttalade krav på respekt för mänskliga rättigheter och demokratiska värden.

Det har förekommit återkommande, graverande uppgifter om såväl underblåsande av våldsbejakande extremism som avsky mot homosexuella inom SFM:s hägn.

”Jag ser massvis med frågetecken. Vi pratar om en grupp som bjudit in hatpredikanter och vars salafistiska inriktning på många sätt är själva motsatsen till tolerans”, säger terrorforskaren Magnus Ranstorp (DN 16/6).

Uppenbarligen finns en oviljans och ängslighetens slapphet att gå till botten med problematiken, trots oklanderliga regelverk och regeringens officiella signaler.

I våras höll Turkiska riksförbundets vice ordförande Barbaros Leylani ett beryktat tal på Sergels torg i Stockholm, där han utropade ”död åt armeniska hundar” och att ”vi kan låta blodet flyta” inför jublande meningsfränder. Turkiska riksförbundet mottar årligen hundratusentals skattekronor i bidrag.

Förra året frystes statsbidragen till en moské i Halmstad, där imamen betecknat homosexualitet som ett förkastligt virus. Men den ansvariga myndigheten, Nämnden för statligt stöd till trossamfund, reagerade först under pressen av medias avslöjande.

Vad atmosfären av religiös/ideologisk extremism i vissa miljöer kan leda till vet vi. Det minsta man kan begära är att inte det öppna, toleranta och demokratiska samhällets antagonister sponsras med offentliga medel.

Är det så svårt att hålla koll på bidragskranarna, kanske regeringen borde fundera på varför frivilligt religiöst och etniskt engagemang för vuxna medborgare alls ska skattesubventioneras.