Category Archives: EU

Ska lantbruket knäckas?

Skrivit i Corren 24/11:

Måndag blir något av en ödesdag för svenskt lantbruk. Då ska medlemsländerna i EU försöka samla sig till ett nytt beslut om användningen av glyfosat. I annat fall löper tillståndet, enligt EU:s gällande regelverk, ut den 15 december. Konsekvenserna hotar att bli drakoniska.

Upptäckten av glyfosat gjordes 1970 av kemisten John E Franz. Han blev, med rätta, flerfaldigt prisbelönt. Det är nämligen ett av vår tids viktigaste genombrott. Glyfosat kom att ingå i Roundup, världens nu mest använda ogräsbekämpningsmedel, som har den fantastiska egenskapen att vara lika högeffektivt som det är låggiftigt.

Betydelsen för produktiviteten inom spannmålsodlingen går knappast att överskatta. Men bara ordet ”bekämpningsmedel” klingar illa i många lekmäns öron och glyfosat har blivit närmast synonymt med DDT bland högljudda grönromantiska ekoaktivister som av princip ogillar det moderna lantbruket.

Tyvärr har trendkänsliga politiker låtit sig påverkas. Frankrikes president Macron vill exempelvis helt förbjuda glyfosat. I Sverige, där regeringen inte precis utmärkt sig som de konventionella böndernas bästa vän, är rikets styrande inne på en liknande linje. ”Vi anser att glyfosat ska fasas ut. Det framgår av våra riksdagsmotioner, det är ingen hemlighet”, har miljöminister Karolina Skog (MP) slagit fast (Land Lantbruk 17/11).

Detta är politik som sämst, när fakta och verklighet underordnas ideologiskt kvacksalveri. Det påstås att glyfosat är cancerframkallande, vilket bygger på en omstridd studie av WHO. EU:s livsmedelsorgan och kemikaliemyndighet har emellertid kommit fram till raka motsatsen. Gifthalten medför sådan liten risk för människan att den praktiskt taget är försumbar.

Enbart ett glas vin är mycket farligare i jämförelse, vilket påpekats av molekylärbiologen Annika Svensson: ”När vi dricker alkoholhaltiga drycker utsätter vi oss för en mycket hög giftexponering, ungefär 170 000 gånger större än för bekämpningsmedlet glyfosat – men vi skulle aldrig dricka Roundup!” (Laholms Tidning 25/2 2016).

Men vad hjälper ett sådant argument mot att John E Franz arbetade åt det amerikanska kemibolaget Montesano? Det var samma företag som föresedde USA:s militär med Agent Orange under Vietnamkriget. Alltså måste glyfosat i jordbruket vara väldigt suspekt!

Guilt by association, förstås och utan saklig relevans. Snack i den stilen har ändå gjort att glyfosat fått ett orättvist stigma. Att EU-länderna misslyckats att nå fram till ett förlängt godkännande av glyfosat, beror i icke ringa grad på det fenomen som illustreras av den svenska regeringens hållning.

Å ena sidan säger man att det är viktigt att respektera vetenskapen. Å andra sidan förklarar man att människors oro måste tas på allvar. Enbart oron i sig har tenderat att väga tyngre för politikerna, hur ogrundad den än är. Ty ekolobbyn är påstridig i opinionen och oroliga människor är väljare som röstar. Då är det dessvärre lätt att det nyktrare vetenskapliga perspektivet tar stryk i den politiska kalkylen.

Men till vilket pris! Följderna av ett glyfosatförbud i EU kommer ofrånkomligen att ge fattigare skördar, ett mer arbetskrävande och miljöpåfrestande lantbruk till dramatiskt högre kostnader för bönderna. Spannmålsproducenterna i Sverige och övriga Europa får absurt sämre konkurrensvillkor på den internationella marknaden.

Vansinne, vansinne!

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under EU, Lantbruk, Miljö

Rädda EU från vänsterns sociala ambitioner

Skrivit i Corren 21/11:

Molnen hänger tunga över EU-samarbetet. Ungern och Polen är på glid mot en auktoritär utveckling. Spanien är skakat av Katalonienkrisen. Brexitförhandlingarna är en malande huvudvärk och Storbritanniens premiärminister Theresa May är så försvagad efter Tories katastrofval att hon knappast överlever året ut.

Även EU:s viktigaste ledare Angela Merkel är skadeskjuten av väljarna och har problem att få ihop en ny regering i Tyskland.

Och som grädde på moset är Frankrikes president Emmanuel Macron ivrig att sätta EU på snabbspåret mot ännu mer överstatlighet, ljuv musik i öronen på kommissionens ordförande Jean-Claude Junker och hans fartblinda kompisar i Brysselbyråkratin som nu ser chansen att flytta fram sina maktpositioner ordentligt när de äntligen slipper bromsas av britterna.

Naturligtvis är det fullkomligt huvudlöst och riskerar bara ytterligare att äventyra EU-projektets legitimitet. Det finns inget folkligt mandat för att göra unionen till en svällande, superstatsliknande federation där Bryssels ansiktslösa mandariner tar större kommando över medborgarnas vardagsvillkor.

Att spä på det redan bekymmersamma demokratiska underskottet hotar att skapa en motreaktion i form av ökad trångsynt nationalism, som kan ge EU en mycket allvarlig knäck. Vladimir Putin, vars mål är rysk dominans genom att söndra och härska, skulle förstås bli själaglad.

Inte minst därför måste man fråga sig om Stefan Löfven egentligen begriper vad han sysslar med. Helgens EU-toppmöte i Göteborg, som Löfven stod stolt och troskyldig värd för, blev en oroväckande seger i Macrons och Junkers favör. Undertecknandet av principdeklarationen för en ”social pelare” i EU är rena jackpotten för deras överstatliga ambitioner och öppnar dörren för Bryssel att kapa åt sig politikområden som hittills varit medlemsländernas sak att besluta om.

Ett EU med slagsida åt vänster som börjar intervenera också på det sociala planet leder ofrånkomligen till kraftigare centralism, förvärrat elitstyre och hårdare beskuren nationell handlingsfrihet.

Det är både farligt och sällsynt illa tajmat. När Löfven vandrar på socialt rättighetskorståg i armkrok med Emmanuel Macron och Jean-Claude Junker bidrar han i själva verket till att tända en splitens stubintråd i EU-bygget.

Unionen är värd ett bättre öde.

Lämna en kommentar

Filed under EU, Socialpolitik

Därför blev Zheng He ingen Columbus

Skrivit i Corren 15/9:

Kontrafaktisk historia är en spännande tankelek. Fundera på Zheng He, den berömde kinesiske amiralen under Mingdynastin. Mellan åren 1405 och 1433 gjorde han sju expeditioner runt Stilla havet och Indiska oceanen med den väldigaste, slagkraftigaste flotta som dittills skådats. Zheng He nådde Afrikas ostkust och seglade in i Röda havet, men sökte sig aldrig vidare mot Europa. Tur för oss, kanske.

Om makthavarna i Mittens rike varit på det humöret skulle de relativt lätt kunnat kolonisera våra europeiska förfäder. Kinas örlogsfartyg var så överlägsna och tekniskt avancerade att möjligheten fanns till skapandet av ett världsomspännande imperium. Istället blev det Europa, och dess avknoppning USA, som kom att dominera jordklotet medan Kina tappade bollen och hamnade i en lång utförsbacke av stagnation. Varför?

Svaret är intressant, inte minst därför att det har dagsaktuell bäring på EU-debatten. Zheng Hes seglatser fick i förlängningen ingen betydelse och glömdes bort. Kina beslutade sig nämligen för en isolationistisk kurs. Flottan förföll, varven övergavs, oceangående fartyg bannlystes. Kontakter med fjärran länder fördömdes som stridande mot statsintresset.

Kejsardömet var hårt centralstyrt, det var bara för alla att lyda den fastlagda politiken. Något svängrum för att testa alternativ och korrigera misstag gavs inte. Således blev konsekvensen av självskadebeteendet att den kinesiska civilisationen förlorade sin ledande roll. I Europa däremot rådde en välsignad stökighet.

Vår lilla kontinent var kroniskt splittrad mellan olika länder, bråkiga kungar, småfurstar och rivaliserande maktinstitutioner som påvekyrkan. I jämförelse med den strikta ordningens jättenation Kina kunde det synas som rena kaoset.

Men det gjorde att fruktbart utrymme öppnades till experiment och konkurrens. Gillade inte någon företagsam person villkoren på ett ställe, var det bara att kila över gränsen till nästa och försöka där. Christofer Columbus mötte föga intresse i födelserepubliken Genua för sina vilda planer att finna en sjörutt västerut till Indien.

Då shoppade han runt förslaget bland diverse europeiska hov, tills kungaparet Ferdinand II av Aragonien och Isabella I av Kastilien nappade som finansiärer. Columbus seglade iväg och råkade upptäcka Amerika. I motsats till Zheng Hes bedrifter blev resultatet av den expeditionen milt uttryckt bestående.

Åtskilliga européer, som av ett eller annat skäl var missnöjda med situationen hemmavid, fick ett nytt ställe att schappa till och ingen kejsare hade makt att stoppa dem, ens om han ville. Ännu en experimentverkstad uppstod på andra sidan Atlanten och fortsättningen vet vi.

Poängen är att Europas storhet och välstånd föddes ur ett tillstånd av bristande övervakning, en kontroll som aldrig blev fullständig utan bara ”lagom”. Just tack vare detta kunde det politiska, ekonomiska och kulturella lapptäcket Europa utveckla en fantastisk dynamik från sin samexisterande mångfald.

Men det tycks inte EU-kommissionens ordförande Jean-Claude Junker förstått. Hans tal om att sätta hela EU i eurons tvångströja, och gasa på mot det konformistiska målet av en federal union, riskerar kväva den stökighetens vitalitet som varit Europas styrka. Han och hans gelikar bland Bryssels mandariner borde måhända läsa lite om Columbus och Zheng He.

Lämna en kommentar

Filed under EU, Europa, Historia, Kina

Trump eller Merkel?

Skrivit i Corren 30/5:

I decennier vägrade S höra talas om ett svenskt EU-medlemskap. Vårt land skulle representera en tredje väg mellan västlig kapitalism och östlig socialism, neutralt och alliansfritt. Den blågula folkhemsmodellen och EU gick därför inte att kombinera, hette det. Tills S under Ingvar Carlssons pragmatiska ledning slängde dogmen över bord och Sverige tog steget in i unionen 1995 efter en folkomröstning.

Omsvängningen rubbade dock den invanda ideologiska världsbilden hos stora skaror S-medlemmar och orsakade smärtsamma interna konvulsioner som man ogärna vill uppleva igen. Det är främsta förklaringen till att S inte orkat göra upp med sitt gamla motstånd till ett fullvärdigt Nato-medlemskap, trots att Sverige numera samarbetar mer intimt än någonsin med västalliansen i det oroliga läge som uppstått efter Putinregimens allt hotfullare agerande.

Problemet att vi som partnerland saknar det avgörande – försvarsgarantier och inflytande över besluten i Natos högkvarter – har Stefan Löfvens regering försökt gå runt genom att etablera en slags bilateral transatlantisk direktlänk till USA.

Den politiken tycktes krönas med framgång när Obamas vicepresident Joe Biden i augusti 2016 besökte Sverige och kompromisslöst deklarerade: ”Ingen ska kunna missförstå, varken herr Putin eller någon annan, att detta är okränkbart territorium. Punkt. Punkt. Punkt”.

Strax därpå blev det maktskifte i Vita huset. Plötsligt var den Putinhyllande Nato- och EU-skeptikern Donald Trump president. Vem var han att hedra Bidens löften? Nyligen besökte försvarsminister Peter Hultqvist Washington och då uttalande hans amerikanske motsvarighet James Mattis en lugnande försäkran: ”Vi kommer att stå vid Sveriges och alla andra demokratiers sida. Sverige är inte en Nato-allierad men det är ändå från vår synpunkt en vän och allierad” (DN 26/5).

Frågan är bara vad dessa ord egentligen är värda. Mattis är en underhuggare. Trump är statschef och överbefälhavare, de facto är det han som idag håller i den säkerhetspolitiska livlina som Löfvenregeringen satsat krutet på. Hur betryggade känns det?

Efter Trumps Europabesök förra veckan, då han bland annat avstod från att bekräfta USA:s försvarsförpliktelser till Natoländerna och istället skällde ut dem för att smita från den militära kostnadsnotan, är Vladimir Putin den ende som har anledning att vara nöjd (någon kritik mot Rysslands aggression vädrade Trump som vanligt inte).

Resultatet av Trumps visit är att klyftan ytterligare vidgats mellan Europa och USA. Allvaret i detta underströks av Tysklands Angela Merkel i söndags: ”Vi européer måste ta ödet i egna händer. Tiden där vi kan lita på andra fullt ut är på sätt och vis förbi, precis som jag har upplevt de senaste dagarna”.

Det är en dramatisk vändpunkt i relationerna som därmed skymtar.

EU har inte råd med fortsatt splittring, Brexit-trasslet bör skyndsamt och konstruktivt lösas så att Storbritannien inte alieneras, tack och lov att den fransk-tyska axeln i alla fall stärkts med valet av Macron som Frankrikes president. Samtidigt måste de europeiska Natoländerna höja garden och svetsa sig hårdare samman mot Kremls ambitioner att söndra kontinenten.

Kan Sverige i den kritiska försvars- och säkerhetspolitiska situationen som uppstått längre avstå från Nato-medlemskap? Vilka sorts intressen är viktigast för S? Bollen ligger hos Löfven.

Lämna en kommentar

Filed under EU, Europa, Försvar, Nato, Rymden, Socialdemokraterna, Tyskland, USA

Heja Betty Malmberg!

Skrivit i Corren 17/5:

Förra året var Sverige det näst värsta förmynderilandet i EU, endast slaget av Finland. Nu har vi hamnat på plats 5 av 28 i rankningen över hur hårt unionens medlemmar reglerar tobak, alkohol, mat, läsk och e-cigaretter (Finland är fortfarande i topp). Detta enligt Nanny State Index 2017, som tankesmedjan European Policy Information Center står bakom.

Är årets svenska placering ett tecken på att det politiska förmynderiet börjar lätta så sakteliga hos oss? Ledsen om någon i ett ögonblicks hoppfull optimism råkar förledas till en sådan uppfattning. Huvudsakligen beror det på att andra länder (Storbritannien, Irland, Ungern) blivit ännu ivrigare med restriktioner och därmed passerat Sverige i EU:s paternalistiska uppfostrarliga.

Uttrycken för hur de som kontrollerar statsapparaten misstror vuxna människors ansvarstagande och förmåga att själva bestämma över den privata livsföringen är tyvärr närmast oändliga, dessutom ibland direkt provocerande fåniga i sin småskurna pekpinnemoralism.

Nyligen krävde exempelvis Konsumentombudsmannen förbud mot vinboxar, utformade att likna damväskor och röda stugor. ”Marknadsföringen av alkohol ska enligt lagen vara saklig och informativ. Och det är tveksamt om det kan anses vara sakligt och informativt att man har förpackningar som ser ut som stugor och handväskor”, hävdade en sipp byråkrat på myndigheten (Expressen 9/5).

Naturligtvis var det statens egen monopolmånglare i alkoholbranschen, Systembolaget, som larmat och gjort sig till om de förgripliga vinförpackningarna. På vilket sätt nu dessa skulle hota nationens folkhälsa tycks gåtfullt. Men nog säger det åtskilligt om den förhärskande inställningen bland vissa potentater som uppenbarligen ser sig mer som medborgarnas målsmän än dess tjänare.

Att situationen är allmänt värre i Finland må vara en klen tröst. Men där är det åtminstone inte förbjudet med gårdsförsäljning av vin och öl som hos oss, trots att även vårt östra grannland har ett inrotat statligt alkoholmonopol (Alko).

Varför skulle inte den kombinationen också vara möjlig här, undrar den östgötska riksdagsledamoten Betty Malmberg (M) i en aktuell fråga till folkhälsoministern. ”Då det gäller gårdsförsäljning av alkoholhaltiga drycker har Sverige intagit en mycket förmyndaraktig attityd”, konstaterar hon helt riktigt och vill liberalisera restriktionerna så att Östergötland kan bli ett försökslän på området (Corren 16/5).

Det är ingen dum idé alls, som hade inneburit ett positivt tillskott till besöksnäringen, utvecklingen av företagandet på landsbygden och skänkt vårt fina Östergötland ytterligare kulturell lyster. Heja Betty Malmberg!

Men i ett land där till och med statsmaktens utövare betraktar fantasifullare design av vinlådor som anatema, vore det en sensation om förmynderiets Berlinmur skulle falla inom gårdsförsäljningens domäner. Erfarenhetsmässigt är Systembolagslobbyn väldigt svåra och resursstarka motståndare att tampas med.

Fast vem vet? Undrens tid behöver nödvändigtvis inte vara förbi. Till syvende och sist hänger ju allt på om vi, det svenska folket som all offentlig makt utgår ifrån enligt författningen, accepterar att leva i ett av EU:s tuffast livsstilsreglerande länder eller inte.

Lämna en kommentar

Filed under Östergötland, EU, Förmynderi, Folkhälsa, Mat och dryck

När Östergötland var fritt

Skrivit i Corren 22/3:

”Innan Sverige blev ett rike under en konung, bildade varje landskap ett litet rike för sig. Västergötland var ett land för sig och Östergötland ett land för sig. På samma sätt voro Sveriges övriga provinser mer eller mindre självständiga småstater. Varje provins hade sin egen lilla bonderiksdag, landskapstinget. Och varje provins hade sin egen landskapslag. Västgötarna hade sin Västgötalag, Östgötarna sin Östgötalag.

Det fanns en Uppsalalag, en Södermannalag o.s.v. Men dessa landskapslagar vore ej skrivna lagsamlingar. Deras kortfattade och enkla rättsregler kunde bönderna utantill. Sönerna fingo höra och lära dem av sina fäder. Och från släktled till släktled gingo de muntligen i arv, de där kärnfulla rättsbestämmelserna, som gåvo bönder rätt att konunga taka (=taga eller välja) och konung vraka (=rata eller avsätta)”.

Slutsats? Small is beautiful. Stycket är från det progressiva bildningsförbundet Verdandis småskrift Träldomen i Norden. Ett blad ur den svenska arbetarklassens äldsta historia, första gången utgiven 1902.

Den radikala tanken var att ställa denna gamla modell för Sverige som folkfrihetens land mot den befintliga centralmaktens enhetliga överhetsbygge, vilket Gustav Vasas tronbestigning (eller statskupp) 1523 markerade starten för.

Faktiskt pläderar den liberale filosofen Hans-Hermann Hoppe för en liknande småskalig samhällsorganisering, fast enligt schweiziskt mönster, sin lika intressanta som provokativa essäsamling Democracy – The God That Failed (2001).

Men författaren till de citerade raderna ovan är Emil Sommarin. Han var professor i nationalekonomi och finansrätt vid Lunds universitet, gav ut Adam Smith på svenska, var tidig anhängare av den österrikiska ekonomiska skolan – och organiserad socialdemokrat.

Åren 1911-1914 satt Sommarin som S-ledamot av Malmöhus läns landsting. Man kan ju fråga sig vart den frihetligt sinnade grenen av arbetarrörelsen tog vägen. Numera när den marxistiskt påverkade statssocialismen så uppenbart visat sig tillhöra historiens skräphög, vore det kanske inte så tokigt att plocka fram Emil Sommarin igen ur det förflutnas skattkammare.

Han skulle kunna ge Stefan Löfvens regeringsparti inspiration till förnyelse av exempelvis landsbygds- och Europapolitiken, två dagsaktuellt brännbara ämnen.

Vad det handlar om är att släppa på Gustav Vasas normerande arv av allstatlighet, likformighet och centraliserad kontroll. Den idémässiga lärdomen från Sommarin är att istället bejaka det positiva som finns att vinna i olikheten, skillnaderna och den spontana ordningen.

Brexit är i grunden en reaktion på EU-projektets tendenser till allt annat än detta, vilket lägger en hämsko på Europas främsta styrka: den institutionella konkurrensen mellan nationer, lösningar och modeller – varur historiskt bland annat kapitalismen, industrialismen samt den kulturella och intellektuella blomstringen på vår kontinent sprungit.

Centralismens tvångströja är också en starkt negativ faktor för det Sverige som ligger utanför storstadsregionerna. Inte för att vi bör återgå till ett Sverige av suveräna småstater, men traditionen av centralstyrd enhetlighet i politiken hindrar landsbygden från att utnyttja sina komparativa fördelar.

Kraven på likformig offentlig service fördyrar levnads- och näringslivskostnaderna i avfolkningskommunerna som kämpar med ett redan minskande skatteunderlag och ytterligare pålagor gör bara ont värre.

Kapital för många miljarder kronor som är bundet i skog och mark kan inte omsättas, eftersom orimligt mycket (ungefär en tredjedel av Sveriges yta) är klassat som riksintressanta naturvårdsområden. En rigid strandskyddslagstiftning omöjliggör exploatering av attraktiva lägen vid sjöar och vattendrag. Och så vidare. Samtidigt vet vi att statliga stöd- och bidragsprogram har liten eller noll hållbar effekt.

Ska hela landet verkligen leva, bör hela landet tillåtas göra det mer på sina egna villkor och staten tagga ner på Stockholmskonformismen, liksom EU bör ta det lugnare med sin Brysseldito.

Ökad frihet, mångfald och folklig egenmakt är inget att vara rädd för. Det är sånt som gör samhället rikare, starkare och trevligare. Emil Sommarin förtjänar en renässans.

Lämna en kommentar

Filed under Östergötland, EU, Frihet, Historia, Liberalism, Regionalpolitik, Socialdemokraterna

Väckarklockan Brexit?

Skrivit i Corren 18/1:Corren.

Det är snart 60-årsjubileum för Romfördraget, undertecknat i mars 1957 av Italien, Västtyskland, Frankrike och BeNeLux-länderna. Fördraget gäller enligt artikel 240 ”för obegränsad tid” och murade grunden för den europeiska gemenskapen, det som successivt växt till dagens union med 28 medlemsländer. Men viss sordin lär nog vila över 60-årsfirandet.

I mars väntas nämligen Storbritanniens premiärminister Theresa May formellt anmäla sin nations utträde ur EU. Det är ett klart bakslag för hela projektet, något som går på tvärs mot dess själva DNA – grundkoden i Romfördraget om att skapa ”en allt fastare sammanslutning mellan de europeiska folken”.

Särskilt folklig har dock aldrig sammanslutningen varit. Den har heller inte varit menad att vara det.

Medborgerligt demokratiskt inflytande har snarare setts som problematiska hinder mot de djärva visionerna. Sedan 50-talet har integrationsprocessen företrädesvis dikterats av byråkratiska kommittéer som, drivna av ständig expansionsvilja inåt och utåt, byggt en allt snårigare och oöverblickbarare maktapparat kring sig i Bryssel.

Regelverket som syftar till att styra och uniformera Europa i överstatlig riktning är ett sekreterarregementes våta dröm att förskansa sig bakom – en gigantisk dokumentmassa av direktiv, lagar och föreskrifter.

Vem kan egentligen navigera genom denna ocean av paragrafer förutom imperiets mandariner? Tacka Jean Monnet, den grå eminensen och franske EU-fadern, som konstruerade byråkratprocessen som den upplysta elitens väg för att nå verkligt enande. Det demokratiska underskottet fick man helt enkelt ta, enligt devisen om att ändamålet helgar medlen.

Den stora vinsten har varit freden. Men EU-centralismen svär samtidigt mot det som historiskt gjort vår kontinent framgångsrik och tidigare världsdominerande: den institutionella konkurrensen mellan länderna, den kulturella mångfalden, utveckling genom olikheternas möjligheter, rivaliteten inom en löslig europeisk familjeram (blott alltför krigisk också, tyvärr).

Det liberala Storbritanniens olust och missnöje med EU:s konformistiska ambitioner har i det perspektivet varit en sundhetens väckarklocka. Eller borde varit det.

Bryssel slog dövörat till när förre brittiske premiärministern David Cameron efterlyste en reformerad union med sikte på ökad ekonomisk tillväxtkraft, mindre byråkratiskt överhetsvälde, mer demokratiskt inflytande och en flexiblare integration med respekt för medlemsländernas särarter. I huvudsak en linje som harmonierade med vad flertalet av EU:s invånare faktiskt tycks ha önskat genom åren – bland breda väljargrupper har aldrig en hägrande federal superstat väckt någon vidare eufori.

Att programmera om EU:s DNA-kod ville sig emellertid inte, att behandla britterna som en unionens trilskande OBS-klass gick inte heller. Därav folkomröstningen som resulterade i Brexit. Theresa May förklarade under tisdagen sitt önskemål om innebörden av denna skilsmässa.

Storbritannien återtar sin fulla demokratiska suveränitet, globalt bejakande, välvillig mot EU som en jämlik partner och god granne, med ett avtal som ger maximal frihandel. Det synes som ett civiliserat och rimligt förhandlingsbud.

Men vad Bryssel lär av Brexitläxan framöver står skrivet i stjärnorna. Att bara blint tuta på i Romfördragets och Jean Monnets anda vore ett äventyrligt utslag av hybris som bär motreaktionens frö till sönderfall inom sig

Lämna en kommentar

Filed under Byråkrati, Demokrati, EU, Europa, Storbritannien