Plastkassen är värd att försvara

Skrivit i Corren 16/9:

Miljöpartiet har, av mindre nöjda medborgare i debatten, gärna anklagats som den huvudsakligt sinistert skyldige till att butikernas plastpåsar blivit så rasande dyra. Det är lite oschysst.

Plastpåseskatten, som regeringen drabbade vårt arma land med under våren, har ju sitt egentliga olycksaliga ursprung i Bryssel och bygger på ett av alla dessa EU-direktiv som Sverige jämt ska vara så himla bäst i klassen på att underkasta sig.

Direktivet förkunnar att unionens medlemsstater av miljöskäl ska minska förbrukningen av tunna plastbärkassar till maximalt 40 stycken per person vid utgången av 2025. Svenska regeringsföreträdare torde snart kunna avlägga rapport inför Brysselbyråkraterna och förvänta sig att få en guldstjärna i ordningsbetyg.

Ty bara några månader efter den beramade straffskattens införande är Sverige på fartfylld väg att nå EU-direktivets mål. Inom dagligvarujätten ICA har försäljningen av plastbärkassar störtdykt med 70 procent, samtidigt som åtgången av det icke-straffbeskattade alternativet papperspåsar skjutit i höjden med 60-70 procent (fPlus 15/9).

Det är en egendomlig ordning, en bakvänd utveckling som regeringen låtit EU diktera för oss. Särskilt som den moderna plastbärkassen faktiskt är en svensk skapelse – därtill med stolta östgötska anor, om man får vara en smula lokalpatriotisk. Och det tycker jag att man i detta fall har goda skäl att vara.

Sten Gustaf Thulin (1914-2006) är uppfinnaren till plastpåsen du från hökaren på hörnet brukade kånka hem dina varor i. Han var ingenjör, verksam på företaget Celloplast i Norrköping som i 1960-talets gryning revolutionerade marknaden med sin nya produkt, en stark plastkasse med bärhandtag. På glansdagarna under början av 70-talet tillverkade Celloplast som mest 760 miljoner kassar om året.

Vet ni vad Thulins motiv till konceptet med plastkassar i handeln var? Att förbättra miljön. Han ville konkurrera ut de dittills dominerande pappers- och tygpåsarna, som var mycket värre miljöbovar. Jämfört med dagens svenska plastkassar, vilka främst består av återvunnen eller förnybar biobaserad plast, gäller det i än högre grad.

Kalla fakta: en papperspåse är 43 gånger så miljöbelastande totalt sett, och en tygpåse av bomull måste användas 20 000 gånger för att matcha plastkassens sammanlagda avtryck på miljön.

Varför ska vi då gynna något som är mycket sämre för naturen och våra levnadsbetingelser? I synnerhet det regeringsparti som har ”miljö” i sitt namn borde protestera allt vad de orkar mot EU:s stolliga påhitt och slå ett rejält grönt slag för Sten Gustaf Thulins epokgörande innovation.

Än har 1900-talet inte gjort sorti

Skrivit i Corren 13/5:

Nej, VE-dagen den 8 maj blev inte riktigt som tänkt. Coronapandemin lade sordin på förra veckans 75-årsjubileum av Victory in Europe, märkesdagen av Nazitysklands villkorslösa kapitulation och andra världskrigets slut på vår kontinent.

Å andra sidan hade många européer svårt att fira segern med ogrumlad glädje redan när det begav sig 1945. Låt oss aldrig glömma att krossandet av det barbariska Hitlerväldet, med dess historiskt exempellösa förintelseapparat, skedde till priset av fortsatt slaveri under flera decennier för miljontals människor.

För Östeuropas invånare betydde VE-dagen att befrielsen från det nazistiska tyranniet byttes mot ett kommunistiskt. Hitler startade andra världskriget i en djävulspakt med Stalin. De bägge styckade Polen och övriga Europa mellan sig, innan Hitler svek sin trogne partner i Moskva och vände vapnen även mot Sovjetunionen.

Utgången av denna titaniska kamp beseglade Nazitysklands öde. Den innebar också att Stalin kunde behålla sitt byte han tagit i maskopi med Hitler – och utvidga det. Ur det perspektivet kan man säga att det inte blev någon riktig, fullständig VE-dag förrän Östeuropa fick sin frihet 1989 med Berlinmurens fall och Sovjetunionens sammanbrott.

Två östblocksländer spelade viktiga roller som bidrog till det sovjetryska kommunistimperiets kollaps. Solidaritetsrörelsens uppror i Polen 1980/81 undergrävde på ett förödande sätt diktaturens anspråk på makt och legitimitet.

Muren började ohjälpligt spricka sönder. Och det var Ungern som först gav vika för det folkliga trycket och monterade ner järnridån, sommaren 1989. Några månader senare tvingades den överrumplade DDR-regimen att följa exemplet i Berlin.

Mot den bakgrunden är det en svart ironi att Polen och Ungern numera utmärker sig med allt annat än frihetliga förtecken. Dessa länder har blivit EU:s värstingar i förtrampandet av de grundläggande värden som unionen ska garantera: demokratiskt styre, oberoende domstolsväsende, fri press, medborgerliga rättigheter, et cetera.

Med coronapandemin som ursäkt har tendenserna snarast förstärkts, mest notabelt genom de undantagslagar i Ungern som på obestämd tid satt parlamentet ur spel. Det verkar som historiens långa linjer ånyo gör sig påminda.

Starkare än EU-medlemskapet är uppenbarligen det politiska arvet från Polens och Ungerns mellankrigstid, innan de föll offer för Hitler och Stalin. Då styrde auktoritära nationalistregimer, antisemitism och främlingsfientlighet florerade. Nu är Polen och Ungern där igen. 1900-talet är inte över. Hur det hårt prövade EU ska lyckas hantera det är en besvärande öppen fråga.

Vem drar egentligen i politikens trådar?

Skrivit i Corren 11/5:

Att organiserade särintressen, ideella som kommersiella, via lobbyverksamhet försöker få politiska makthavare att anamma deras sak är ingenting nytt.

Lobbyism var redan ett etablerat begrepp i början av 1800-talet, då Encyclopedia Britannica förklarade fenomenet som personer vilka ”frekventerar lobbyn i den lagstiftande församlingen i syfte att påverka dess medlemmar i deras officiella agerande”.

Detta måste inte vara något konstigt, fel eller skumt. Tvärtom. Påverkansarbete är ett naturligt inslag i demokratin. Det kan sätta ljus på missförhållanden som behöver rättas till, lyfta goda idéer som samhället i helhet kan vinna på och överlag göra beslutsfattarna mer välinformerade.

Men det kan också handla om klassisk rent-seeking. Alltså att en aktör söker tillskansa sig otillbörliga fördelar på bekostnad av andra genom manipulation av regelverket, snedvridande subventioner eller offentliga kontrakt till tveksamma politiska projekt utan större nyttovärden (ett aktuellt fall är höghastighetstågen, robust olönsamma för alla utom de företag som vill åt skattemiljarderna det kostar att bygga banorna).

Det är viktiga är att spelet är transparent och kontrollerat så att risken för korruption undviks och att medborgarna garanteras koll på hur processerna bedrivs. I USA stadgas att lobbyister ska vara registrerade, att deras kontakter med politiker redovisas, att pengar i påverkanskampanjer öppet bokförs.

I EU-apparaten råder slappare tyglar. Unionen har ett påverkansregister för lobbyister, men det är bara frivilligt. Det vill Liberalerna ändra på. I en nyligen inlämnad partimotion till riksdagen (2019/20:2055) argumenteras för ökad insyn i EU:s beslutsfattande. ”Ett steg mot detta mål är att alla lobbyister behöver förtecknas i ett obligatoriskt offentligt register”.

Ett utmärkt förslag. Men att det kommer från just Liberalerna ter sig något pikant. När det gäller lobbyverksamhet saknar Sverige tyglar. Rakt motsatt USA tillåts ett hemlighetsmakeri i partipolitikens kulisser, där inte sällan pengastarka intressenter kan göra sig breda utan att allmänheten får minsta möjlighet till insyn och ansvarsutkrävande.

Liberalerna framstår själva som rena skräckexemplet i den serie avslöjande reportage som SvD publicerade förra veckan (7-8/5). Partiledaren Nyamko Sabunis agenda sägs i hög grad vara styrd av gamla partikamrater som numera är välbetalda PR-konsulter åt näringslivet. Bland annat ska Sabunis i och för sig vettiga krav på en elektrifiering av vägarna, som kom med i januariavtalet, vara en beställningsprodukt från lastbilstillverkaren Scania.

Hur vore det om Sabunis parti föreslog ett obligatoriskt offentligt lobbyistregister även för Sveriges del? Då kan väljarna åtminstone bilda sig en tydligare uppfattning om vems ärenden Liberalerna går på det politiska marknadstorget.

Mitt Europa bygger inte murar, sa Löfven

Skrivit i Corren 4/3:

”Tanken var aldrig, aldrig, att det europeiska samarbetet skulle vara ett sätt att stänga människor på flykt ute, utan lagliga vägar för att kunna söka asyl”, slog Stefan Löfven fast vid en flyktingmanifestation i Stockholm under tidig höst 2015.

Det var också då han fällde de klassiska statsministerorden: ”Mitt Europa tar emot människor som flyr från krig, solidariskt och gemensamt. Mitt Europa bygger inte murar, vi hjälps åt när nöden är stor”.

Men nöden, den blev snart för stor, för väldig, för tröttande, för svårhanterlig, för kostsam. Europas välfärdsstater orkade inte, ville inte, såg det som politiskt omöjligt att solidariskt och gemensamt ta ansvar för alla dessa miljoner desperata människor på flykt undan krig, förtryck, fattigdom.

Den episka katastrofen i Syrien ställde problemet på sin spets och lösningen – om det är uttrycket – blev motsatsen till vad Löfven deklarerat och som han själv kom att medverka till: ett Europa som byggde murar, med Turkiets auktoritäre härskare Erdogan som köpt ombud och gränsvakt.

Därigenom skars den landväga flyktingrutten från Mellanöstern av, i praktiken ett sätt för EU att slippa leva upp till asylrätten utan att formellt göra det otänkbara draget direkt ogiltigförklara den – i alla fall för de europeiska regeringar som önskade bevara ett slags gnutta sken av humanitär anständighet.

Men att sluta avtal med mörkrets furstar är sällan en okomplicerad affär. Sedan 2016 har EU betalat flera miljarder euro till Erdogan för att han, tyrannen och människorättsbrottslingen, ska hålla flyktingströmmen i schack. Sverige och övriga EU har alltså gjort sig beroende av en gangster och gett honom ett formidabelt utpressningskort på hand att spela med.

Vilket han gör nu. Trängd av sitt krigsäventyr i den blodiga syriska inbördeskonflikten, har Erdogan i strävan att kräva EU på mera stöd öppnat muren mot Europa.

Sedan förra veckan har många tusentals människor tagit sig till Grekland, EU:s yttre gräns, och välkomnats med tårgasgranater och tungt beväpnade soldater. Det är fruktansvärda, tragiska, hjärtslitande scener vilka speglar ett Europa som räds vågen av asylsökande flyktingar ungefär likt ett samhällshotande epidemiskt coronavirus.

Historiens dom lär knappast vara nådig och frågan är vilken aktör som egentligen demonstrerar den värsta cynismen i detta ovärdiga spel: skurken Erdogan eller demokratins EU.

EU:s ombudsman måste vara pålitligt oberoende

Skrivit i Corren 10/12:

Inom kort ska Europaparlamentet rösta om vem som ska bli EU-ombudsman för den kommande femårsperioden. Det kanske inte låter särskilt rafflande, men det handlar om ett viktigt uppdrag i de europeiska folkens tjänst.

Hur viktigt det är har icke minst visat sig genom att det enligt SvD (9/12) finns ett betydande stöd bland EP-ledamöterna för att inte ge Emily O’Reilly fortsatt förtroende.

Hon är en före detta irländsk journalist som varit EU-ombudsman sedan 2013 och kandiderar på nytt. Ombudsmannens roll är att opartiskt granska och utreda missförhållanden inom EU-apparaten, antingen efter klagomål från enskilda personer och organisationer, eller på eget initiativ.

Det arbetet har Emily O’Reilly skött på ett utmärkt vis. Hennes integritet och vilja att gå till botten med oegentligheter kan knappast ifrågasättas. Bland annat har hon kritiserat hemlighetsmakeriet kring lagstiftningsarbetet i det slutna Europeiska rådet.

”Det ligger i allmänhetens intresse att personer som fattar beslut kan ställas till svars och att man kan se hur lagstiftning förhandlas fram”, har hon slagit fast. En demokratisk självklarhet kan tyckas, men uppenbarligen inte i EU.

Emily O’Reilly har även satt fokus på Europaparlamentarikernas kontorspengar. Utöver sitt saftiga arvode på drygt 92 000 kronor i månaden får EP-ledamöterna cirka 48 000 kronor i ersättning varje månad för administrativa kostnader – utan krav på kvitton och dylikt.

EP-ledamöterna är ytterst förtegna om hur dessa pengar används, vilket O’Reilly funnit anmärkningsvärt och det på goda grunder. Kontorspengarna går nämligen inte sällan rakt in på politikernas personliga bankkonton.

Inte konstigt om många EP-ledamöter vill bli av Emily O’Reilly och byta ut henne mot en kvinna från det eget skrået – den tidigare mångårige Europaparlamentarikern Cecilia Wikström.

Liberalerna tvingades peta henne från sin EP-lista i våras, då SVT avslöjat att hon extraknäckte som välbetald styrelseledamot åt bolagen Beijer Alma och Elekta. Som sådan är hon skyldig att alltid se till företagens bästa. Lojalitetskonflikten det innebar mot medborgarna som förtroendevald parlamentariker begrep Wikström inte och fick därför silkesnöret av sitt parti.

Nu är hon hastigt och lustigt åter i ringen som en av favoritkandidaterna till ny EU-ombudsman. ”Diskriminering” kallar Wikström plötsligt sitt gamla krav på att ingen EP-ledamot ska kunna söka O’Reillys jobb utan en treårig karenstid med hänsyn till jävsrisken. Men varför bry sig om denna oblyga kovändning?

Vill Europaparlamentarikerna slippa en obekväm EU-ombudsman som snokar i hur deras kära kontorspengar spenderas torde Cecilia Wikström passa fint. Hon har själv som EP-ledamot vägrat redovisa stålarna.

EU ska inte ha en enda skattekrona till

Skrivit i Corren 14/11:

KD och V bildar gemensam front. De litar inte på att regeringen pallar trycket i Brysselförhandlingarna om EU:s nästa långtidsbudget, utan viker ner sig för kommissionens krav på att Sverige ska slanta upp ännu mera pengar i medlemsavgift.

Ebba Busch Thor och Jonas Sjöstedt vill därför att riksdagen ska surra fast regeringen vid ett tydligt veto. Det har alla svenska skattebetalare skäl att välkomna.

Vårt lands EU-avgift uppgår årligen till drygt 40 miljarder kronor. Mandarinväldet i Bryssel menar att det beloppet måste höjas till 55 miljarder. En orsak är att kommissionen tycker Sverige betalar för lite i relation till storleken på vår ekonomi. En annan är att kommissionen behöver kompensera pengabortfallet som uppstår när Storbritannien lämnar unionen.

Mot det finns starka argument. Sverige tillhör redan nettobetalarna i EU-klubben, även med hänsyn till de pengar som sipprar tillbaka genom unionens snåriga bidragsmaskineri.

Slår man ut dagens medlemsavgift befolkningsmässigt tvingas varje svensk punga ut med 4000 kronor varje år till Bryssel, det är 1100 kronor mer än den genomsnittliga EU-medborgaren (SVT 23/8). Borde inte det räcka?

Och varför skulle vi nödgas att betala extra för att täcka budgethålet efter Storbritannien? En medlem mindre borde tvärtom betyda sänkta kostnader. Eller åtminstone ett incitament till att se över omfattningen på EU-apparatens åtaganden, trimma bort onödigt fläsk, dra åt svångremmen och effektivisera verksamheten.

EU:s budget för 2019 är 148 miljarder euro, i svenska kronor cirka 1588 miljarder. Jordbrukssubventionerna slukar väldiga resurser, en marknadsekonomiskt osund politikertillverkad bidragsfälla som successivt bör avvecklas (dock finns vettiga inslag i form av olika slags miljöstöd som är högst försvarliga att behålla).

EU:s regionala utvecklingsfond är också en lika tung som tveksam utgiftspost. För perioden 2014-2020 ruvar fonden på omkring 2000 miljarder kronor som sorglöst sprätts iväg till en veritabel diversehandel av projekt. Bland andra Europeiska revisionsrätten har varit kritisk mot svårigheterna att få klarhet i nyttan av dessa satsade pengar och vad projektraseriet egentligen leder till (SR 23/4).

Det rena fusket går heller inte av för hackor. Olaf, EU:s byrå för bedrägerigranskning, larmade förra året om att 30 miljarder kronor försnillats ur EU:s budget – ett nytt rekord i korruption och felaktiga utbetalningar (Europaportalen 7/6 2018).

KD och V har rätt. Regeringen måste säga blankt nej till att släppa ifrån sig en enda svensk skattekrona ytterligare i avgift. Med EU:s slappa koll och slösaktiga beteende borde Sverige snarare strypa pengaflödet till ett absolut minimum.

Brexit som Storbritanniens nya Dunkerque

Skrivit i Corren 22/10:

Det är ett vågspel att försöka sia något om den utdragna, trassliga och tragikomiska politiska farsen som kallas Brexit. Bara att hänga med i alla röriga turer ger antydan till tröttande huvudvärk. Men slutkapitlet tycks ändå snart vara här.

Även om Boris Johnsons tjurskalliga föresats att Storbritannien ska lämna EU den 31 oktober inte blir av, så vore allt annat än ett adjö till Bryssel vid ett senare datum ungefär lika sannolikt som att Big Bens visare plötsligt skulle börja gå baklänges.

Fast det skulle kanske inte Boris Johnson ha något emot i och för sig. Det är ju tämligen tydligt att han tagit sikte på framtiden genom det förflutnas lins. Besattheten att ro Brexit i hamn har för honom blivit ungefär vad evakueringen vid Dunkerque var för den brittiska nationen 1940, en dramatisk räddning undan det stora hotet från kontinenten.

Brexit är Johnsons chans att iscensätta ett nytt heroiskt skådespel med Storbritanniens självständighet i potten, där han själv ikläder sig rollen som sin dyrkade idol Winston Churchill. Om honom skrev Johnson en biografi 2014 med den talande titeln The Churchill Factor. How One Man Made History. Nu är den hett efterlängtade ödesstunden kommen för Johnson att äntligen bevisa att han är av samma virke: den envist stridande statsmannen som grandiost böjer historien efter sin vilja.

I all nykter jämförelse med Churchill framstår visserligen Boris Johnson som en populistisk clown på destruktiv katastrofkurs, en engelsk variant av Donald Trump (även om Johnson i rättvisans namn är mer bildad än denne). Men hållningen till EU som Boris Johnson intagit, är faktiskt inte väsensskild från Churchills egen syn på det europeiska projektet.

Ofta citerat är stycket ur det berömda tal som Churchill höll på universitet i Zürch 1946. Det var precis efter andra världskriget. Churchill pläderade för en konstruktion som kunde återsamla den europeiska familjen, hindra fler krig och garantera fred, säkerhet och frihet. ”Vi måste bygga upp ett slags Europas förenta stater”, utropade han.

Aningen förbisett är dock att Churchill slog fast att något deltagande för Storbritanniens del, utöver att vara en vänligt sinnad sponsor till detta bygge, skulle det inte bli frågan om. De som hoppades på motsatsen när EEC bildades 1952 (EU:s föregångare) högg i sten. Churchill var då premiärminister för andra gången och avvisade bestämt att Storbritannien skulle överlåta något av sin nationella suveränitet till en framväxande federal kollos på kontinenten.

Boris Johnson fullföljer hans linje. Kosta vad det kosta vill.

En grönliberal vind

Skrivit i Corren 28/5:

Europas högerpopulister nådde på sina håll spektakulära segrar i EU-valet. Främlingsfientliga Lega, med Matteo Salvini i spetsen, blev största parti med 34 procent i Italien.

En rejäl skräll svarade Nigel Farages Brexitparti för i Storbritannien, som nådde 31,6 procent och sopade banan med det krisande Tories och även med Labour. I Frankrike fick president Macron och hans mittenparti LREM se sig slagna – om än knappt – av Marine Le Pens Nationell samling i prestigematchen att locka flest väljare.

Och i Sverige ökade SD mest, men ändå inte så mycket som man själva hoppats och andra befarat. Det rimmar också med resultatet för de nationella högerpopulisterna överlag: totalt sett en blandad framgång.

Däremot blåste den kontinentala medvinden remarkabelt starkt i de liberala och gröna partiernas segel, vilket är goda nyheter för uppslutningen kring det europeiska samarbetet och det öppna samhället generellt.

Det är även ett bevis på att klimatfrågan prioriteras högt av väljarkåren. Denna ”Greta Thunberg-effekt” ute i Europa kunde dock inte det svenska Miljöpartiet kapitalisera på, som halverades i EP-valet.

Med tanke på toppkandidaten Alice Bah Kuhnkes förkärlek till floskelartade pratbubblor som kompensation för hennes uppenbart skrala kunskaper på miljöområdet (är hon ens seriöst intresserad av ämnet?) måste den smällen sägas vara välförtjänt.

Detsamma gäller Liberalerna som internt sargade och utan spår av folklig känsla misslyckades att dra några fördelar av den tilltagande EU-positiva opinionen. Med en hårsmån undgick EU-vurmandets parti nummer 1 nesan att tvingas lämna Europaparlamentet tillsammans med brakfloppen Feministiskt initiativ.

Svensk vinnare i den grönliberala europeiska vågen blev istället Centern. Att den meriterade EP-parlamentarikern Fredrick Federley nu får sällskap av ytterligare en partikollega i Bryssel och Strasbourg är honom och partiet väl unt.

Pinsamt dock att Socialdemokraterna, vilka höll ställningarna mandatmässigt men gjorde sitt sämsta nationella val på tid och evighet, petade Linköpings Aleksander Gabelic från valbar plats på EP-listan.

Han är en påläst, lika sympatisk som duktig politiker med ett inarbetat internationellt nätverk, kan tänka själv och borde rimligen fått chansen att sitta längre i parlamentet. En sådan resurs hade den krympande socialdemokratiska gruppen S&D behövt.

Mera glädjande är att M och KD gjorde bra ifrån sig, men även deras konservativa grupp EPP gick tillbaka (inräknat de liberala och gröna partigrupperna består emellertid den EU-vänliga majoriteten, vilket gör att extremisternas inflytande begränsas och det är det viktiga).

KD:s Sara Skyttedal blir säkert en utmärkt representant i parlamentet. Fast passar det hennes ambitioner och färgstarka personlighet att gneta där på sikt?

Att vara Europaparlamentariker är i Sverige som att gå till sjöss. Man försvinner bort i horisonten, blir en allt mer bleknad gestalt hemma i bekantskapskretsen och får kämpa för att göra sig påmind med att skicka resebrev från fjärran som få utom de närmast sörjande – i bästa fall – visar annat än artigt intresse över.

Ska vi slå vad om en flaska champagne att Sara Skyttedal gör comeback i det svenska rampljuset som KD-kandidat till riksdagen 2022?

En urspårad valrörelse

Skrivit i Corren 27/5:

Partierna borde inför årets EU-val haft ett gyllene tillfälle att driva en seriös diskussion om det europeiska samarbetets utveckling och utmaningar.

Enligt SOM-institutets mätningar har det folkliga stödet för Sveriges medlemskap i EU aldrig varit så högt (59 procent är numera positivt inställda, bara 16 procent vill lämna unionen).

Benägenheten i stugorna att rösta denna gång har också väntats slå rekord. Det är knappast att undra på. EU må ha många brister. Men de bleknar ställda mot Storbritanniens katastrofala Brexitprocess som tydligt demonstrerat dårskapen med ett utträde.

Vikten av att Europas demokratier håller ihop understryks ytterligare av pressen från ett hotfullt Ryssland, det kinesiska tyranniets växande globala maktambitioner och osäkerheten om vart USA är på väg under den obalanserade ärkepopulisten Donald Trump.

I en orolig, turbulent värld framstår EU som en stabiliserande faktor att ty sig till och det bästa alternativet vi har för att konstruktivt kunna lösa gemensamma, gränsöverskridande problem på vår kontinent.

Men om insikten om EU:s betydelse djupnat och sporrat till ett ökat engagemang för Europafrågan bland svenska väljare, är det snarare trots än tack vare partiernas prestationer i den nyss avslutade valrörelsen, bedrövligast i mannaminne.

Det har varit som ett enda stort drängslagsmål på Twitter, där partiaktivisterna tävlat i att förstärka varandras sämsta sidor.

Sakpolitiken har dränkts i en rubrikjagande gyttjebrottning som främst handlat om konkurrenternas eviga tillkortakommanden, notoriska opålitlighet och allmänna uselhet. Medierna har förstås förtjust rapporterat.

Vad ska historikerna tro när de går tillbaka och studerar det svenska EU-valet 2019?

Att de avgörande stridsfrågorna om Europasamarbetets framtid kretsade kring SD-kandidaten Peter Lundgrens bröstkladdande, Sara Skyttedals sportbil och väskmärke, den avsuttna EP-ledamoten Lars Adaktussons inställning till aborter och att KD:s lokalavdelning i Lund råkat spela Lynyrd Skynyrds 70-talshit Sweet Home Alabama på ett torgmöte?

Den här ledsamma cirkusen har verkligen inte varit partiväsendets stoltaste stund. Klädsamt vore nog en period av självrannsakan när kampanjfeberns överhettade känslor lagt sig.

Förhoppningsvis blir de invalda politikerna väsentligt bättre på att förvalta väljarnas förtroende i Europaparlamentet än vad de visat prov på i valdebatten.

Jultomten i Bryssel

Skrivit i Corren 23/5:

”Att ge politiker fri tillgång till pengar är som att ge whisky och bilnycklar till tonårspojkar”, har satirikern P J O’Rourke sagt och hanteringen av skattemedel i EU-sammanhang bär syn för sägen.

Ta exempelvis Europaparlamentets frikostiga traktamente till ledamöterna på drygt 3000 skattefria kronor om dagen. Nyligen avslöjande SVT att vänsterpartisten Malin Björk plockat ut en hel förmögenhet i sådant traktamente, omkring en miljon kronor – trots att hon både bor och är skriven i Bryssel sedan länge.

Varje ledamot får utöver sin ordinarie höginkomsttagarlön en kontorsersättning på mer än 40 000 kronor i månaden, avsedd för administrativa ändamål men utan krav på redovisning. Totalt kostar den utgiften EU:s skattebetalare två miljarder kronor per mandatperiod. Europaparlamentarikerna är oftast ytterst förtegna om hur de använder dessa pengar.

När SvD häromåret frågade de svenska EP-ledamöterna vägrade de svara. Malin Björk är ett hedrande undantag som offentligt medgett hon bland annat spenderat sin kontorsersättning på inköp av ”hundra kaffekoppar och ganska många 3D-klitorisar av plast med feministiskt och vänsterpartistiskt tryck på”.

Det är ju ett sätt att göra bruk av EU:s välfyllda kassa. 2016 kläckte parlamentets konservativa grupp EPP (där M och KD ingår) en annan kreativ idé. För att ge unga européer en ”känsla av tillhörighet” borde alla 18-åringar få möjligheten till ett ”gratis” interrailkort.

Av det uppslaget blev projektet ”Discover EU”, ett tämligen oblygt försök att köpa det uppväxande släktets sympatier för unionen. Notan väntas gå loss på 700 miljoner euro i EU:s långtidsbudget 2021-27.

Det är lätt att vara fantasifullt vidlyftig med andras kulor, vilket Slöseriombudsmannen på Skattebetalarnas förening dråpligt visar i en aktuell rapport om miljardrullningen inom ramen för EU:s Leaderprogram i Sverige. Bidragen är avsedda att främja lokal sysselsättning, företagande och stärkt konkurrenskraft på landsbygden.

I detta syfte har östgötska Kimstad fått 1,8 miljoner skattekronor till att anlägga konstsnöspår åt skidåkare. Byn Klockrike i Motala kommun har fått 1,5 miljoner till bygget av ett utegym. I Borlänge satsas 1,4 miljoner kronor på en maffig hinderbana. Det lilla samhället Stehag i Eslövs kommun kan glädjas sig åt över 700 000 kronor till en skatepark. Och så vidare.

EU tycks vara beviset på att jultomten verkligen existerar. Men det är förstås du som tvingas pröjsa klapparna.