Category Archives: EU

Hoovers dumheter igen

Skrivit i Corren 5/6:

Tiden är kommen för att fasa ut tullarna, deklarerade Nationernas Förbund 1927. Första världskriget decenniet tidigare hade gjort slut på 1800-talets stora globaliseringsvåg, inledd av det brittiska imperiets beslut att – ensidigt, nota bene – öppna sina marknader för frihandel. De ekonomiska vinsterna blev enorma och andra länder började ta efter Storbritanniens exempel.

Varor och kapital flödade över gränserna, människor rörde sig utan pass, välståndsutvecklingen tog ett jättesprång. Tills krigsutbrottet 1914 satte sin fasansfulla punkt.

Massor av regleringar, tullar och andra handelshinder följde i den blodiga konfliktens spår. Freden innebar tyvärr ingen avveckling, trots det lovvärda initiativet från FN:s föregångare Nationernas Förbund. Till råga på allt valde USA 1928 en av sina sämsta presidenter någonsin: Herbert Hoover.

Han var en framgångsrik affärsman, men en ytterst klen politiker och tillhörde Republikanerna (déjà vu, någon?). I juni 1930 undertecknade han Smoot-Hawley-akten, uppkallad efter de republikanska  kongressledamöterna Reed Smoot och Willis C Hawley som i ett lagförslag krävde hårda protektionistiska åtgärder för att skydda den amerikanska hemmamarknaden från utländsk konkurrens.

Sånt kunde tyckas politiskt populärt mot bakgrund av den besvärliga lågkonjunktur som utlösts av det chockartade börsfallet 1929. En samling av 1028 (!) ekonomer varnade dock Hoover för att Smoot-Hawley-akten bara skulle göra etter värre. Presidenten vägrade ta reson och höjde tullarna drastiskt på hundratals varor. Det bidrog till att lågkonjunkturen fördjupades till en svår depression.

Den internationella handeln förgiftades när land efter land svarade med att höja sina tullar som hämnd. Hätska nationalistiska stämningar späddes på och världen kanade in i ännu en katastrof. Det var först med republikanen Ronald Reagan i Vita huset på 80-talet som frihandeln fick ett riktigt uppsving igen. Han gick i spetsen för den marknadsliberala renässans vars resultat blev en andra välståndsaccelererande globaliseringsepok.

Att protektionisten Herbert Hoover nu åter spökar i Donald Trumps gestalt är mycket olyckligt. Presidentens förnuftsvidrigt höjda tullar hotar inte endast USA:s egen ekonomi. Risken är överhängande av lika korkade repressalier från EU och övriga drabbade handelspartners. Det kan bli en ond spiral som, om det vill sig illa, knäcker den öppna världsekonomin och gör oss alla till förlorare.

Men alla – hallå EU! – måste ju inte tvunget följa USA på vägen att låta Hoovers dumheter gå i repris. Man kan faktiskt lära sig något av historien också.

Herbert Hoover, USA:s olycksalige president 1929-33.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Ekonomi, EU, Historia, USA

Girige Junckers union

Skrivit i Corren 4/5:

Man måste ändock känna beundran för Liberalerna. Jag menar det uppriktigt. Det är inget parti som räds impopulära ståndpunkter, ens inför ett stundande val och med egna opinionssiffror som länge varit så kroniskt vissna att riksdagen kan vara ett minne blott efter den 9 september.

Det är som Jan Björklund har Gustaf II Adolfs fältpsalm på läpparna – ”förfäras ej, du lilla hop, fast fiendernas larm och rop från alla sidor skalla” – när han i spetsen för det avfolkade tidigare Folkpartiet orubbligt drar sin värja till EU-projektets försvar.

Medan övriga partier unisont rasar över girige Junckers union, som vill pungslå Sverige på en drastiskt höjd medlemsavgift, kräver Björklund att Brysselprofilen Jean-Claude i EU-kommissionens dimhöljda topp borde tillfredsställas utan prut. Trots att beloppet det handlar om hotar att äta upp hela mandatperiodens reformutrymme för den nästkommande regering som Liberalerna ändå rimligen siktar på att sitta i.

”Det finns en stor ängslighet för det här med EU”, konstaterar Björklund, själv inte det minsta ängslig. Likt de sista svenska entusiasterna går istället Liberalerna in i valrörelsen med parollen att EU-samarbetet måste fördjupas och att Sverige behöver införa euron snarast.

I Brexitbaksmällans tider med en växande medborgerlig EU-skepsis är en sådan styvnackad motvallshållning värd respekt. Fegt och opportunistiskt kan Liberalerna sannerligen inte kallas.

Däremot är det något förvånande att ett parti som stolt tillhör den parlamentariska demokratins pionjärer på hemmaplan, tycks så blint för Brysselapparatens maktfullkomliga elefantiasis. Den 9 maj är det Europadagen, firandet av idén om en kontinent som begravt århundraden av misstro, hat och fiendskap för ett demokratiskt samarbete över gränserna i öppenhet, fred och frihet.

Men som Robert Musil skriver i Mannen utan egenskaper, den briljanta satiren om ett annat multinationellt imperium, Österrike-Ungern: ”Det finns helt enkelt inga betydande idéer som dumheten inte skulle förstå att använda sig av, ty den besitter en allsidig rörlighet och kan iföra sig alla sanningars klädnader”.

Tydligt är att dumheten dessvärre även tagit Europaidén i sitt grepp, korrumperat unionen till ett överstatligt mandarinvälde av ansiktslösa byråkrater som håller på att omyndigförklara EU:s invånare och göra demokratin till en chimär.

Ängslighet finns det skäl för.

Lämna en kommentar

Filed under EU, Folkpartiet

Reagans arv i vanhävd

Skrivit i Corren 8/3:

USA:s republikaner har länge bejakat frihandeln. Partiets störste moderne ikon, president Ronald Reagan (”The Gipper”), deklarerade 1986: ”Vår handelspolitik vilar på den fasta grunden av fria och öppna marknader. Jag drar den ofrånkomliga slutsatsen av allt vad historien visat: ju friare handelsflöden i världen, desto större blir de mänskliga framstegen och desto starkare blir freden mellan nationerna”.

Det var ingen tom retorik. Bland annat tog Reagan initiativet till en allmän liberalisering av världshandeln inom ramen för dåvarande multilaterala Uruguayrundan i GATT (som senare blev dagens WTO), syftande till att minska tullar, regleringar och kvoter.

Reagan tog de inledande stegen till förverkligandet av Nafta – det nordamerikanska frihandelsavtalet mellan USA, Kanada och Mexiko – som var en vision han gick till val på redan 1980. Förvisso tvingades Reagan av kongressmajoriteten till en del reträtter för att ”skydda” hemmamarknaden.

Men det var skönhetsfläckande undantag från en annars konsekvent och framgångsrikt driven linje att riva handelsmurarna. När han efter sina åtta år i Vita huset lämnade presidentämbetet 1989 hade det samlade värdet av landets import och de utländska investeringarna i USA nära nog fördubblats!

Reagans insatser var av oskattbar välståndsfrämjande betydelse, såväl för USA som övriga länder och Sverige icke minst. Global frihandel, med sin internationella arbetsfördelning och sitt effektivare resursutnyttjande, är oöverträffat som medel att höja standarden för breda grupper, öka konkurrensen och innovationsförmågan i näringslivet, lyfta människor ur armod och reformera levnadsvillkoren i positiv riktning.

Inte undra på att en ledande republikan som Paul Ryan, talman i kongressens representanthus, förklarat sig ”extremt oroad” över Donald Trumps eldfängda protektionistiska utspelsoffensiv.

Ur led är sannerligen tiden. Den nuvarande republikanske presidenten är komplett väsensskild Ronald Reagan, uppenbart inställd på att omintetgöra arvet efter den liberala renässans inom världshandeln som ”The Gipper” gick i bräschen för under 1980-talet.

I värsta fall hamnar vi i en mycket kostsam och besvärlig regressionsperiod. Dystra frågor radar upp sig. Vad blir exempelvis resultatet av den stundande omförhandlingen av Nafta? Hotar ett handelskrig mellan USA och Europa?

Som väntat gick statsminister Stefan Löfven på pumpen när han i tisdags mötte Trump och försökte rådslå om dennes drastiska importtullar på stål och aluminium. Presidenten backade inte en millimeter. Under den gemensamma presskonferensen i Vita huset efteråt var Trump snarare än mer stridslysten.

Att Löfven som inte bara Sveriges, utan även EU:s representant, reagerar mot Trumps frihandelsfientlighet är naturligtvis riktigt, även om orden inte biter på presidenten (men förhoppningsvis på vettigare krafter i kongressen och inom USA:s industrisektor). Vi måste hålla fast vid det som rätt. Just därför finns också skäl att protestera mot Bryssels ilskna skrammel om vedergällningstullar mot amerikanska varor.

Trumps dumheter är illa nog. En hämndlysten upptrappning av EU skulle bara göra ont ondare och slå tillbaka mot oss själva. Lär av Reagan, den äkta republikanen. Med protektionism finns inga vinnare. Enbart förlorare.

Lämna en kommentar

Filed under Ekonomi, EU, USA

Ska lantbruket knäckas?

Skrivit i Corren 24/11:

Måndag blir något av en ödesdag för svenskt lantbruk. Då ska medlemsländerna i EU försöka samla sig till ett nytt beslut om användningen av glyfosat. I annat fall löper tillståndet, enligt EU:s gällande regelverk, ut den 15 december. Konsekvenserna hotar att bli drakoniska.

Upptäckten av glyfosat gjordes 1970 av kemisten John E Franz. Han blev, med rätta, flerfaldigt prisbelönt. Det är nämligen ett av vår tids viktigaste genombrott. Glyfosat kom att ingå i Roundup, världens nu mest använda ogräsbekämpningsmedel, som har den fantastiska egenskapen att vara lika högeffektivt som det är låggiftigt.

Betydelsen för produktiviteten inom spannmålsodlingen går knappast att överskatta. Men bara ordet ”bekämpningsmedel” klingar illa i många lekmäns öron och glyfosat har blivit närmast synonymt med DDT bland högljudda grönromantiska ekoaktivister som av princip ogillar det moderna lantbruket.

Tyvärr har trendkänsliga politiker låtit sig påverkas. Frankrikes president Macron vill exempelvis helt förbjuda glyfosat. I Sverige, där regeringen inte precis utmärkt sig som de konventionella böndernas bästa vän, är rikets styrande inne på en liknande linje. ”Vi anser att glyfosat ska fasas ut. Det framgår av våra riksdagsmotioner, det är ingen hemlighet”, har miljöminister Karolina Skog (MP) slagit fast (Land Lantbruk 17/11).

Detta är politik som sämst, när fakta och verklighet underordnas ideologiskt kvacksalveri. Det påstås att glyfosat är cancerframkallande, vilket bygger på en omstridd studie av WHO. EU:s livsmedelsorgan och kemikaliemyndighet har emellertid kommit fram till raka motsatsen. Gifthalten medför sådan liten risk för människan att den praktiskt taget är försumbar.

Enbart ett glas vin är mycket farligare i jämförelse, vilket påpekats av molekylärbiologen Annika Svensson: ”När vi dricker alkoholhaltiga drycker utsätter vi oss för en mycket hög giftexponering, ungefär 170 000 gånger större än för bekämpningsmedlet glyfosat – men vi skulle aldrig dricka Roundup!” (Laholms Tidning 25/2 2016).

Men vad hjälper ett sådant argument mot att John E Franz arbetade åt det amerikanska kemibolaget Montesano? Det var samma företag som föresedde USA:s militär med Agent Orange under Vietnamkriget. Alltså måste glyfosat i jordbruket vara väldigt suspekt!

Guilt by association, förstås och utan saklig relevans. Snack i den stilen har ändå gjort att glyfosat fått ett orättvist stigma. Att EU-länderna misslyckats att nå fram till ett förlängt godkännande av glyfosat, beror i icke ringa grad på det fenomen som illustreras av den svenska regeringens hållning.

Å ena sidan säger man att det är viktigt att respektera vetenskapen. Å andra sidan förklarar man att människors oro måste tas på allvar. Enbart oron i sig har tenderat att väga tyngre för politikerna, hur ogrundad den än är. Ty ekolobbyn är påstridig i opinionen och oroliga människor är väljare som röstar. Då är det dessvärre lätt att det nyktrare vetenskapliga perspektivet tar stryk i den politiska kalkylen.

Men till vilket pris! Följderna av ett glyfosatförbud i EU kommer ofrånkomligen att ge fattigare skördar, ett mer arbetskrävande och miljöpåfrestande lantbruk till dramatiskt högre kostnader för bönderna. Spannmålsproducenterna i Sverige och övriga Europa får absurt sämre konkurrensvillkor på den internationella marknaden.

Vansinne, vansinne!

Lämna en kommentar

Filed under EU, Lantbruk, Miljö

Rädda EU från vänsterns sociala ambitioner

Skrivit i Corren 21/11:

Molnen hänger tunga över EU-samarbetet. Ungern och Polen är på glid mot en auktoritär utveckling. Spanien är skakat av Katalonienkrisen. Brexitförhandlingarna är en malande huvudvärk och Storbritanniens premiärminister Theresa May är så försvagad efter Tories katastrofval att hon knappast överlever året ut.

Även EU:s viktigaste ledare Angela Merkel är skadeskjuten av väljarna och har problem att få ihop en ny regering i Tyskland.

Och som grädde på moset är Frankrikes president Emmanuel Macron ivrig att sätta EU på snabbspåret mot ännu mer överstatlighet, ljuv musik i öronen på kommissionens ordförande Jean-Claude Junker och hans fartblinda kompisar i Brysselbyråkratin som nu ser chansen att flytta fram sina maktpositioner ordentligt när de äntligen slipper bromsas av britterna.

Naturligtvis är det fullkomligt huvudlöst och riskerar bara ytterligare att äventyra EU-projektets legitimitet. Det finns inget folkligt mandat för att göra unionen till en svällande, superstatsliknande federation där Bryssels ansiktslösa mandariner tar större kommando över medborgarnas vardagsvillkor.

Att spä på det redan bekymmersamma demokratiska underskottet hotar att skapa en motreaktion i form av ökad trångsynt nationalism, som kan ge EU en mycket allvarlig knäck. Vladimir Putin, vars mål är rysk dominans genom att söndra och härska, skulle förstås bli själaglad.

Inte minst därför måste man fråga sig om Stefan Löfven egentligen begriper vad han sysslar med. Helgens EU-toppmöte i Göteborg, som Löfven stod stolt och troskyldig värd för, blev en oroväckande seger i Macrons och Junkers favör. Undertecknandet av principdeklarationen för en ”social pelare” i EU är rena jackpotten för deras överstatliga ambitioner och öppnar dörren för Bryssel att kapa åt sig politikområden som hittills varit medlemsländernas sak att besluta om.

Ett EU med slagsida åt vänster som börjar intervenera också på det sociala planet leder ofrånkomligen till kraftigare centralism, förvärrat elitstyre och hårdare beskuren nationell handlingsfrihet.

Det är både farligt och sällsynt illa tajmat. När Löfven vandrar på socialt rättighetskorståg i armkrok med Emmanuel Macron och Jean-Claude Junker bidrar han i själva verket till att tända en splitens stubintråd i EU-bygget.

Unionen är värd ett bättre öde.

Lämna en kommentar

Filed under EU, Socialpolitik

Därför blev Zheng He ingen Columbus

Skrivit i Corren 15/9:

Kontrafaktisk historia är en spännande tankelek. Fundera på Zheng He, den berömde kinesiske amiralen under Mingdynastin. Mellan åren 1405 och 1433 gjorde han sju expeditioner runt Stilla havet och Indiska oceanen med den väldigaste, slagkraftigaste flotta som dittills skådats. Zheng He nådde Afrikas ostkust och seglade in i Röda havet, men sökte sig aldrig vidare mot Europa. Tur för oss, kanske.

Om makthavarna i Mittens rike varit på det humöret skulle de relativt lätt kunnat kolonisera våra europeiska förfäder. Kinas örlogsfartyg var så överlägsna och tekniskt avancerade att möjligheten fanns till skapandet av ett världsomspännande imperium. Istället blev det Europa, och dess avknoppning USA, som kom att dominera jordklotet medan Kina tappade bollen och hamnade i en lång utförsbacke av stagnation. Varför?

Svaret är intressant, inte minst därför att det har dagsaktuell bäring på EU-debatten. Zheng Hes seglatser fick i förlängningen ingen betydelse och glömdes bort. Kina beslutade sig nämligen för en isolationistisk kurs. Flottan förföll, varven övergavs, oceangående fartyg bannlystes. Kontakter med fjärran länder fördömdes som stridande mot statsintresset.

Kejsardömet var hårt centralstyrt, det var bara för alla att lyda den fastlagda politiken. Något svängrum för att testa alternativ och korrigera misstag gavs inte. Således blev konsekvensen av självskadebeteendet att den kinesiska civilisationen förlorade sin ledande roll. I Europa däremot rådde en välsignad stökighet.

Vår lilla kontinent var kroniskt splittrad mellan olika länder, bråkiga kungar, småfurstar och rivaliserande maktinstitutioner som påvekyrkan. I jämförelse med den strikta ordningens jättenation Kina kunde det synas som rena kaoset.

Men det gjorde att fruktbart utrymme öppnades till experiment och konkurrens. Gillade inte någon företagsam person villkoren på ett ställe, var det bara att kila över gränsen till nästa och försöka där. Christofer Columbus mötte föga intresse i födelserepubliken Genua för sina vilda planer att finna en sjörutt västerut till Indien.

Då shoppade han runt förslaget bland diverse europeiska hov, tills kungaparet Ferdinand II av Aragonien och Isabella I av Kastilien nappade som finansiärer. Columbus seglade iväg och råkade upptäcka Amerika. I motsats till Zheng Hes bedrifter blev resultatet av den expeditionen milt uttryckt bestående.

Åtskilliga européer, som av ett eller annat skäl var missnöjda med situationen hemmavid, fick ett nytt ställe att schappa till och ingen kejsare hade makt att stoppa dem, ens om han ville. Ännu en experimentverkstad uppstod på andra sidan Atlanten och fortsättningen vet vi.

Poängen är att Europas storhet och välstånd föddes ur ett tillstånd av bristande övervakning, en kontroll som aldrig blev fullständig utan bara ”lagom”. Just tack vare detta kunde det politiska, ekonomiska och kulturella lapptäcket Europa utveckla en fantastisk dynamik från sin samexisterande mångfald.

Men det tycks inte EU-kommissionens ordförande Jean-Claude Junker förstått. Hans tal om att sätta hela EU i eurons tvångströja, och gasa på mot det konformistiska målet av en federal union, riskerar kväva den stökighetens vitalitet som varit Europas styrka. Han och hans gelikar bland Bryssels mandariner borde måhända läsa lite om Columbus och Zheng He.

Lämna en kommentar

Filed under EU, Europa, Historia, Kina

Trump eller Merkel?

Skrivit i Corren 30/5:

I decennier vägrade S höra talas om ett svenskt EU-medlemskap. Vårt land skulle representera en tredje väg mellan västlig kapitalism och östlig socialism, neutralt och alliansfritt. Den blågula folkhemsmodellen och EU gick därför inte att kombinera, hette det. Tills S under Ingvar Carlssons pragmatiska ledning slängde dogmen över bord och Sverige tog steget in i unionen 1995 efter en folkomröstning.

Omsvängningen rubbade dock den invanda ideologiska världsbilden hos stora skaror S-medlemmar och orsakade smärtsamma interna konvulsioner som man ogärna vill uppleva igen. Det är främsta förklaringen till att S inte orkat göra upp med sitt gamla motstånd till ett fullvärdigt Nato-medlemskap, trots att Sverige numera samarbetar mer intimt än någonsin med västalliansen i det oroliga läge som uppstått efter Putinregimens allt hotfullare agerande.

Problemet att vi som partnerland saknar det avgörande – försvarsgarantier och inflytande över besluten i Natos högkvarter – har Stefan Löfvens regering försökt gå runt genom att etablera en slags bilateral transatlantisk direktlänk till USA.

Den politiken tycktes krönas med framgång när Obamas vicepresident Joe Biden i augusti 2016 besökte Sverige och kompromisslöst deklarerade: ”Ingen ska kunna missförstå, varken herr Putin eller någon annan, att detta är okränkbart territorium. Punkt. Punkt. Punkt”.

Strax därpå blev det maktskifte i Vita huset. Plötsligt var den Putinhyllande Nato- och EU-skeptikern Donald Trump president. Vem var han att hedra Bidens löften? Nyligen besökte försvarsminister Peter Hultqvist Washington och då uttalande hans amerikanske motsvarighet James Mattis en lugnande försäkran: ”Vi kommer att stå vid Sveriges och alla andra demokratiers sida. Sverige är inte en Nato-allierad men det är ändå från vår synpunkt en vän och allierad” (DN 26/5).

Frågan är bara vad dessa ord egentligen är värda. Mattis är en underhuggare. Trump är statschef och överbefälhavare, de facto är det han som idag håller i den säkerhetspolitiska livlina som Löfvenregeringen satsat krutet på. Hur betryggade känns det?

Efter Trumps Europabesök förra veckan, då han bland annat avstod från att bekräfta USA:s försvarsförpliktelser till Natoländerna och istället skällde ut dem för att smita från den militära kostnadsnotan, är Vladimir Putin den ende som har anledning att vara nöjd (någon kritik mot Rysslands aggression vädrade Trump som vanligt inte).

Resultatet av Trumps visit är att klyftan ytterligare vidgats mellan Europa och USA. Allvaret i detta underströks av Tysklands Angela Merkel i söndags: ”Vi européer måste ta ödet i egna händer. Tiden där vi kan lita på andra fullt ut är på sätt och vis förbi, precis som jag har upplevt de senaste dagarna”.

Det är en dramatisk vändpunkt i relationerna som därmed skymtar.

EU har inte råd med fortsatt splittring, Brexit-trasslet bör skyndsamt och konstruktivt lösas så att Storbritannien inte alieneras, tack och lov att den fransk-tyska axeln i alla fall stärkts med valet av Macron som Frankrikes president. Samtidigt måste de europeiska Natoländerna höja garden och svetsa sig hårdare samman mot Kremls ambitioner att söndra kontinenten.

Kan Sverige i den kritiska försvars- och säkerhetspolitiska situationen som uppstått längre avstå från Nato-medlemskap? Vilka sorts intressen är viktigast för S? Bollen ligger hos Löfven.

Lämna en kommentar

Filed under EU, Europa, Försvar, Nato, Rymden, Socialdemokraterna, Tyskland, USA