Ingmar Bergman och Imperiet-videon som sprack

Mycket kan man säga om Ingmar Bergman, men knappast att han var arbetsskygg eller led av idétorka. Han har efterlämnat en diger produktion att fördjupa sig i. Emellertid fanns det en del fascinerande projekt som tyvärr aldrig blev av.

Bergman hade exempelvis långt framskrida planer på att göra en Hollywoodversion av operetten Glada änkan med Barbra Streisand i huvudrollen. Men den grejen gick upp i rök. Det gjorde också tungviktarmötet på vita duken mellan Bergman, Fellini och Kurosawa i en episodfilm där mästartrion skulle regissera var sin del.

Någon TV-film om Jesu död och uppståndelse fick vi heller aldrig se. Vi kan vidare bara blunda och drömma om hur Bergmans tänkta filmatisering av Povel Ramels Gräsänklingsblues skulle ha blivit.

Men kanske mest beklagligt: Ingmar Bergman gjorde ingen musikvideo åt Imperiet, det svenska 80-talets bästa rockgrupp. Fast det var mycket nära. Jag råkade häromdagen botanisera i Håkan Lahgers utmärka biografi om Imperietbasisten Christian Falk (Quel Borel, 2019).

Skådespelaren Peter Stormare, som var kompis med Falk, berättar i ett intervjuavsnitt om när han jobbade med Ingmar Bergmans radikala samtidsuppsättning av Hamlet på Dramaten 1986:

”Ingmar Bergman var väldigt musikintresserad så jag började ge honom musik som jag gillade. Spelade in kassetter. Men det var väl bara Simon & Garfunkel han uttryckte något positivt om (skratt). Jag gav honom även några Ebba- och Imperiet-låtar och Imperiet verkade han gilla”.

Stormare introducerade då Bergman för Christian Falk, det tände till ordentligt. Demonregissören lät Falk komponera dånande tongångar till Hamlet-föreställningen och blev översvallande nöjd med resultatet. Det ena ledde till det andra. Naturligtvis måste Ingmar Bergman göra en video åt Imperiet!

Men, förklarar Peter Stormare:

”Skivbolaget ville att Bergman skulle göra ‘Var e vargen’, men Bergman ville göra ‘Café Cosmopolite’ så det rann ut i sanden till slut. Man kunde inte komma överens, vilket jag tycker var väldigt tråkigt. Bergman hade bildmanus klart, han hade en vision. Det skulle vara enkelt, regn, Berlin, 30-, 40-talskänsla. Bandet skulle sitta på några stolar i en speciell formation med en kamera som cirklade runt dem. Thåström skulle stå och blicka ut genom ett fönster och sjunga.”

Ack. Jag kan nog aldrig lyssna på Café Cosmopolite igen, utan att gräma mig över den bergmanska videotolkningen som vi i MTV-generationen av ödets grymma nyck förvägrades att någonsin få skåda.

En sån där typisk krönika innan sommarlovet

Skrivit i Corren 18/6:

Jaha, krönikedags igen. Vad ska jag skriva? Ingen aning, ärligt talat. Mitt huvud är vid det här laget ekande tomt på idéer. Vill bara iväg på semester och det är jag väl knappast ensam om när det är fredag och stranden väntar, gott folk. Förstår ni mig? 

Jo, nu dök en idé upp! 

Det är ju snart Wimbledon igen och apropå det så har jag hittat ett gammalt exemplar av tidningen Music Life, ett japanskt KISS-special från 1977, där Gene Simmons svarar på allt mellan himmel och jord. På frågan om sitt idrottsutövande får vi otippat veta att han gillar att spela tennis ”to the death”. 

Trots att jag är ett inbitet KISS-fan sedan barnsben, har jag aldrig hört talas om denna sensationella uppgift tidigare. Kanske är det svårt att visualisera Simmons på en tennisbana, men tydligen är demonbasisten ingen motståndare att leka med, oförsonligt jagande med racketen intill döden för att vinna varje boll.

Spelar han månne fortfarande? Hur är hans backhand? Serven? Vilket är hans favoritunderlag? Visst är vi alla ivriga att få mer information! Nåväl, när det gäller sport måste Gene definitivt räknas som den överlägset coolaste i originalgruppen. 

Om ni brinner av nyfikenhet på de övriga medlemmarnas motionsaktiviteter: Peter Criss simmar, Paul Stanley bowlar, Ace Frehley idrottar föga överraskande inte alls – fast han gillar å andra sidan att titta på tennis (vilket ändå är värt en liten stjärna i boken åt The Spaceman, eller hur?).

Okej, det var det ämnet det. Hur många tecken är det kvar? Jämrans också. Jag måste fylla lite spaltutrymme till. Det är blankt i skallen alltså, krampaktigt tomt på… Just det, apropå tomhet. Skulle du vara en spaceman som Ace och råka trilla oskyddad ut i tomma rymden, då gäller det att illa kvickt finna en lösning. 

Motstå reflexen att hålla andan, blås ut luften direkt, annars sprängs lungorna. Vakuum är farligt lurigt. Cirka 15 sekunder är tiden att handla, sedan blir du medvetslös. Men det är ingen större fara än, förutsatt att en hjälpande hand är i krokarna som kan rädda dig inom 1 till 2 minuter. Sedan är det tyvärr ganska kört. Sensmoral: Säkrast är som vanligt att stanna hemma och spola kröken. 

All right, nu fick jag till ett antal rader ändå, minsann. Fiffighet krävs det. Man kan väl börja runda av då så smått. En knorr, något tänkvärt, ett politiskt budskap av en klok person som… som… tja, Gösta Bohman kanske! Japp, honom tar vi. 

Så här sa han i riksdagen på min födelsedag den 4 juni 1976: ”Och jag vill till sist än en gång upprepa att det måste vara den enskilda medborgarens frihet som skall stå i centrum för samhällsarbetet”. 

Inte sant? Rösta på Gösta. Och därmed är jag i mål, puh! Slut för idag, tack för idag. Trevlig sommar, kära läsare! 

Kunglig glans över Motala

Skrivit i Corren 12/1:

”Hitta inte på undanflykter som skulle göra din aktivitet okej”, predikade Stefan Löfven i november när den svenska coronastrategin stramades åt. Vi vet ju hur bra statsapparatens höjdare sedan själva var på att föregå med gott exempel.

I synnerhet Dan Eliasson, vars herostratiskt ryktbara ”nödvändiga” solskenstripp till Kanarieöarna gjorde denne olycksalige generaldirektör omöjlig även som MSB-chef. Men det betyder förstås inte att vi andra måste vara dumma och göra oss skyldiga till äventyrligheter i strid mot smittskyddsrekommendationerna.

Varför ens tänka på riskabla grejer som att resa till Spanien? Att hålla sig på hemmaplan är många gånger bättre upp. Ty äntligen lite skojiga nyheter i bedrövelsen. Ett enligt Folkhälsomyndighetens restriktioner coronasäkert besök i Motala torde vara en helt okej aktivitet. Rent av nödvändig om man är populärkulturellt intresserad.

Motormuseet i stan har nämligen precis fått dit en gul Cadillac från 1975 som Elvis Presley ägt och rattat. Kärran finns tillfälligt att beskåda tills slutet av augusti och ska tydligen sedan säljas. Jag som hyser en passionerad fascination för Elvis 70-talsperiod skulle gärna lagt ett bud. Dock är prislappen på två-tre miljoner kronor en smula häftig för min plånbok. Men blotta möjligheten att få ta sig en ordentlig titt på åkdonet är inte fy skam.

Jag vill dessutom hävda att medan The King körde denna Cadillac stod han i konstnärlig zenit. En tveklöst lämplig aktivitet är att lyssna igenom Elvisboxen Walk a Mile in My Shoes: The Essential 70’s Masters, särskilt delen som samlar Presleys alla singlar 1970-77. Det mesta är fullkomligt suveränt.

Elvis hanterar sitt låtmaterial med en nerv, känsla och övertygelse. Rösten är djupare, mognare. Fraseringen är i Sinatraklass. En bredare livserfarenhet med besvikelser och sorger har satt spår. Här finns en helt annan svärta och innerlighet i uttrycket än tidigare.

John Lennon påstod att Elvis dog när han ryckte in i lumpen. Verkligen? Lennon måste varit hög på LSD. Faktum är att feta Vegas-Elvis i fånig sparkdräkt är musikaliskt överlägsen sitt yngre, råare 50-talsjag. Strikt konstnärligt sett lämnade han oss med obruten integritet på toppen av sin karriär. Och hör sen! 70-talets Elvis skriker efter omvärdering.

För övrigt har meddelats att Baz Luhrmanns film Elvis, med Austin Butler i Presleyrollen och Tom Hanks som superstjärnans manager Tom Parker, ska ha premiär framåt höstkanten. Vad än 2021 har att bjuda så vamkas åtminstone tillfällen att återstifta bekantskapen med Kungen. Och det är ju inte det sämsta.

I väntan på Iron Maiden

Skrivit i Corren 2/1:

Jag har aldrig blivit så överkörd i hela mitt liv. Och det var alldeles, alldeles underbart. Ljuset släcktes i arenan, ur mörkret hördes Winston Churchills mäktiga röst: ”We shall go on to the end… We shall fight with growing confidence and growing strength… We shall never surrender”. Blixtar, dunder, pang! Ut på scenen studsade sångaren Bruce Dickinson med basisten Steve Harris vid sidan och öppningslåten Aces High fick taket att lyfta av exploderande jubel.

Året var 1984 och Iron Maiden spelade på Scandinavium i Göteborg. Jag var femton bast, ditlockad av några hårdrocksdiggande polare i plugget. Det var första gången jag såg den brittiska gruppen i direkt aktion, serverande en fullständigt knäckande kavalkad av högoktanigt Maiden-godis som 2 Minutes to Midnight, The Trooper och Run to the Hills.

Adrian Smiths och Dave Murrays duellerande gitarrer hade ett superhäftigt, intensivt sound. För att inte tala om galningen Nicko McBrain som hamrade trumfigurer ungefär som två eller tre snubbar satt bakom kaggarna. Sedan var det förstås härligt läbbiga Eddie, Maidens maskot, inkarnerad som en farao från forntidens Egypten. Man kunde inte annat än att kapitulera. Totalt.

Gissa vad jag önskar mest av 2021? Att få uppleva den känslan igen, att vara del av en väldig publik som glädjerusig ger sig hän åt en riktigt rivig livemusikshow. Som så mycket annat under 2020 punkterade coronapandemin konsertverksamheten. Min egen sommars planerade höjdpunkter var Ulf Lundell i Borgholm och, givetvis, Iron Maiden på Ullevi. Inställt och inget att göra åt.

I övrigt har jag inte haft några allvarligare svårigheter att anpassa mig till de restriktioner som coronakrisen kräver. Men att leva utan livemusik är i längden en tuff prövning. Människan är en social varelse och att samlas till gemensam kulturkonsumtion – på festivaler, teatrar, biografer, konstutställningar eller vad det nu kan handla om – är ett djupt inrotat behov. Själv lider jag av stark Maiden-abstinens.

Det var med albumet Powerslave 1984 och mastodontturnén World Slavery Tour som Iron Maiden nådde den position som saliga Led Zeppelin haft decenniet tidigare: världens största hårdrocksgrupp. Kröningen blev 1985 års liveskiva Live After Death, även utgiven som konsertvideo för dem som missat the real thing.

Inte undra på att konkurrenterna om metal-tronen halkade efter. De flesta lät tämligen bleka mot den nyskapande fräschör, sprudlande vitalitet och grymma energi som Maiden demonstrerade under första hälften av 80-talet. Periodens fem studioalbum – Iron Maiden, Killers, Number of the Beast, Piece of Mind och Powerslave – är samtliga helgjutna klassiker. Det finns knappast ett enda svagt spår.

Flera utmärkta plattor med vidhängde turnéer skulle komma. Fortfarande är det förbluffande prima gry i de numera härdade veteranerna. Men främst det är den ikoniska eran 1980-85 som gjort Iron Maiden till odödliga stjärnor på musikhimlen. Huvudsakligen är det Steve Harris förtjänst. Det var han som startade bandet 1975, och har till denna dag med exceptionell målmedvetenhet hållit fast vid sin vision om vad Maiden ska vara.

Musiken är egentligen, för sin genre, frapperande komplex och progressiv. Inte sällan kryllar låtarna av avancerade taktbyten och intrikata gitarrharmonier. Personligen älskar jag visserligen Maidens två första, lite punkigare album där Paul Di’Anno svarade för sången. Men den odiskutabla formtoppen infann sig med Bruce Dickinson.

Hans omfångsrika, operaliknande mistlursstämma passade Maiden perfekt. I någon mening är också Iron Maiden en slags hårdrockens motsvarighet till Richard Wagner. Bombastiska musikstycken med massor av attack i uttrycket, texter kretsande kring fantasy, fälttåg och historiska teman, kombinerat med spektakulära scenföreställningar.

Att Iron Maiden regerat på topp så länge, trots en karriärsvacka på 90-talet, bevisar onekligen att kvalitet och ihärdighet lönar sig. Med tiden har bandet vunnit fans i alla åldrar. 1984 var det vi tonåringar som fyllde Scandinavium. På denna sida millennieskiftet har det blivit som ett generationsöverskridande allsång på Skansen när Iron Maiden uppträder.

Jag hoppas innerligt på vaccineringen så att pandemin lägger sig. Då kanske vi ses på Ullevi den 3 juli? Japp, detta datum, denna sommar, ska Maidens spelning bli av. Up the Irons! We shall never surrender.

Ingen sommar utan Marc Bolan!

Skrivit i Corren 1/6:

”Summer’s not a bummer / This is summer / And it’s now”, sjunger salig Marc Bolan på Celebrate summer anno 1977 som kom att bli den sista singeln från hans glamrockande T-Rex. Vinylen med sitt nostalgiknaster har jag tyvärr inte kvar. Låten funkar dock tillräckligt bra i digitalt format. Vanligtvis.

Jag brukar spela den varje år på detta datum, den 1 juni, för att fira att sommaren nu – just nu! – äntligen är här. Men till skillnad från Bolans sprudlande löfte när det begav sig – ”Summer is heaven in ´77” – är förutsättningarna för en lika himmelsrik sommar 2020 ganska stekta.

Inte för att det nödvändigtvis var bättre förr. Men 1977 fanns åtminstone inget djävulskt covid-19 som förmörkande tillvaron.

Kanske börjar viruset sakta släppa sitt grepp och kurvorna vända åt rätt håll. Folkhälsomyndigheten uppgav igår att inga nya svenska dödsfall hade inrapporterats sedan i lördags, vilket ger visst hopp. Liemannens svenska pandemiskörd har dock hittills varit förskräckande, närmare 4400 människor har avlidit som följd av smittspridningen.

De svenska dödstalen är brutalt högre än våra grannländers, något som statsepidemiologen Anders Tegnell i Expressen (31/5) säger delvis beror på Sveriges misslyckande att skydda den utsatta riskgruppen på äldreboendena. Försök ta in vad Tegnells medgivande betyder.

I judendomens Talmud heter det att den som räddar ett människoliv, räddar en hel värld. Misslyckandet i den svenska krisberedskapen innebär således att massor av världar förlorats, då varje mänsklig individ är ett unikt, oersättligt universum. Hur många hade vi kunnat rädda om det varit annorlunda?

Den frågan borde vara skäl nog för regeringen att hörsamma de borgerliga partiernas krav på att omedelbart tillsätta en granskningskommission som i realtid, inte långt efteråt, granskar hanteringen av coronavirusets hemsökelse. All värdefull information måste tas tillvara så att vi kan stå bättre rustade mot kriser nästa gång.

Glöm heller inte att det personliga ansvaret för att hålla smittspridningen nere fortfarande gäller. Efter flera månader med påbjudna restriktioner om social distans, noggrant tvättade händer och begränsat resande är det frestande att slå sig lös och ledig med sommarens antågande.

Jag erkänner villigt min egen instinktiva lust att slita karantänens bojor och hälsa sommaren välkommen som det vore 1977. Men förnuftet vinner. Faran är inte över och uthållighet krävs. Jag tänker på Talmud. Jag stannar på balkongen. Men traditionen att spela T-Rex denna dag ger jag aldrig upp. Vem kan väl leva utan glamrock och Marc Bolan? Hoppas grannarna inte misstycker.

Mannen i svart är tillbaka

Skrivit i Corren 7/6:

”Det finns många ställen som jag gillar, men det finns många ställen där jag tycker skatterna är orättvisa. Som Sverige”. Är Stefan Löfven informerad? Nu kommer nämligen mannen bakom orden ändå hit, Ritchie Blackmore – en av hårdrockens främsta banbrytare och bästa gitarrister.

Imorgon lördag ger han en konsert med sitt återbildade band Rainbow på festivalen Sweden Rock i Blekinge. Det är stort, sommarens kulturella utropstecken om ni frågar mig. Den egensinnige Blackmore föredrar annars att spela akustisk renässansmusik numera.

Häromåret ryckte det dock uppenbarligen i de elektriska nerverna igen, lusten att plugga in Fender Stratocastern återvände. Temporärt åtminstone. Det tackar vi, hans gamla fans, ödmjukast för. Nog har Blackmore gjort åtskilliga lynniga karriärbeslut under sin långa bana.

Men att han som brukade blåsa ut Marshallstackar jordklotet runt med Smoke on the Water, heavy metal-genrens definitiva signaturriff, vid 90-talets slut skulle lägga den vrålande guran åt sidan för att istället börja lira finstämd luta?

Därtill med en fånig Robin Hood-hatt på huvudet, kompad av en samling figurer vilka kunde klivit direkt ur en engelsk skolteaterpjäs om medeltida gycklare vid kung Arthurs hov. Det var ett udda steg som förbryllade även hans mest hängivna publik.

Hade mannen i svart – liksom Johnny Cash har Blackmore gjort sig känd för en viss enkelspårighet när det gäller kulörval på kläderna – gått förlorad i sin egen värld? Eller kanske äntligen hittat hem till sist? Tolkningen är fri. Ritchie Blackmore har alltid varit en svårbegriplig själ.

Men hans ställning som pionjär inom den tunga rocken är naturligtvis odiskutabel. Efter harvandet som kompmusiker åt andra brittiska artister blev Blackmore 1968 medlem av en grupp han själv namngav: Deep Purple. Genombrottet kom 1970 med albumet In Rock.

Inspirerade av föregångare som Jimi Hendrix och Cream slog Blackmore kategoriskt fast vad som gällde under inspelningen: ”Om det inte är dramatiskt och spännande hör det inte hemma på skivan”. Resultatet?

Aldrig tidigare hade något så häftigt hörts på vinyl – kompromisslös, skrikande, progressiv hårdrock av ett slag som överglänste vad de argaste konkurrenterna Black Sabbath och Led Zeppelin presterade i samma veva. Deep Purple bestod också av kvalificerat styvare musiker. Både Blackmore och organisten Jon Lord var klassiskt skolade, vilket var särskilt märkbart på scenen.

Deras långa, improviserade dueller närmade sig något som liknade modern jazz (det är synd att Purple och den då Bitches Brew-aktuelle Miles Davis aldrig jammade ihop, vilka stratosfäriska höjder hade de inte kunnat nå tillsammans!). En senare platta som Machine Head (1972) må inte varit lika revolutionerande, men innehöll kioskvältarhitsen  Smoke on the Water och Highway Star.

Den följande livedubbeln Made in Japan (också 1972) befäste de massiva framgångarna. Fast vad hjälpte det? Blackmore stod inte ut med sångaren Ian Gillan och krävde förändring. Den mest berömda och innovativa versionen av gruppen sprack.

En lovande nytändning skedde trots det med ersättande medlemmar på albumet Burn (1974), där Blackmore gav Purple en mer bluesbaserad inriktning. Ändå tappade gitarristen snabbt intresset och lät Deep Purple haverera igen.

I dess ställe startade han det egna projektet Rainbow, som nådde en konstnärlig zenit med den majestätiska skivan Rising (1976) – ännu en milstolpe i rockhistorien. Ritchie Blackmores briljanta neoklassiska gitarrspel satte ribban för en hel drös uppväxande epigoner (exempelvis vår svenske Yngwie Malmsteen).

Problemet var att skivförsäljningen inte motsvarade förväntningarna – och att Blackmore förälskat sig i ABBA. Han lär faktiskt på fullaste allvar planerat att spela in en uppföljande Rainbow-platta med Agneta Fältskog på sång! Det samarbetet blev – dessvärre eller tack och lov – inte verklighet.

Men Rainbow ömsade skinn och satsade fortsättningsvis på oblygt kommersiella tongångar. Ambitionen var nu att erövra de amerikanska hitlistornas övre regioner. Hade inte Blackmore nappat på ett fett erbjudande om att återförena Deep Purple 1984, är det mycket möjligt att han skulle lyckats.

Purples comeback blev inledningsvis en bejublad succé. Men bandet lät misstänkt tröttare och kunde inte leverera i storhetstidens suveräna 70-talsklass. Det verkade länge som om Blackmores kreativa låga slocknat. Han lämnade efter bråkigt rabalder Deep Purple 1993, aktiverade halvhjärtat Rainbow på nytt och övergav snart rockmusiken som sådan.

Man undgår inte intrycket att Ritchie Blackmore framstår som en lika djupt begåvad som rastlös och i grunden påtagligt osäker människa. Just en sådan som skulle behövt en stark, durkdriven och obrottsligt lojal manager i stil med Led Zeppelins Peter Grant för att vårda karriären och att personligen stödja sig mot.

Men varför klaga? Alla – och vi är många – som längtat efter att Blackmore ska släppa lutan och Robin Hood-hatten för en stund har ju fått vår önskan uppfylld. Dagens hobbyturnerande upplaga av Rainbow låter också överraskande bra.

Richie är i fin elektrisk form. Sångaren Ronnie Romero är ett verkligt fynd, den i mitt tycke vassaste vokalisten bandet haft sedan salig Ronnie James Dio stod vid mikrofonen. Med i gruppen är även Jens Johansson på klaviatur och han är heller inte fy skam. Konstigt vore annars, som son till Sveriges störste jazzmusiker – den legendariske pianisten Jan Johansson.

Vi kan nog vänta oss prima drag när Rainbow brassar loss på Sweden Rock imorgon kväll, trots att Blackmore har ett ont öga till vårt lands ohemula skattetryck. Han har dock varit med om värre.

Att Ritchie förklarat sig som fan av Margaret Thatcher är inte undra på, mot bakgrund av vad han utsattes för innan hon kom till makten 1979 och enligt honom räddade Storbritannien ”som var på väg åt helvete med fackföreningarna och deras järngrepp”.

I en intervju för Sweden Rock Magazine 2013 berättade Blackmore att han själv tvingades gå i landsflykt. ”I England infördes 1974 en skatt som innebar att man skulle betala 82 procent i skatt och jag hade inte för avsikt att betala 82 procent i skatt av pengarna till regeringen. Jag flyttade till USA, där jag betalar 35 procent. Jag tycker det är tillräckligt för regeringen att slösa bort. Man borde inte låta regeringen komma undan med saker”.

Lyssna på det du, Löfven! Long live rock and roll.

Sweet Home Alabama

Skrivit i Corren 14/12:

”Heart of Dixie” brukar Alabama kallas, den amerikanska delstaten i djupa södern. Hopplöst konservativ – för att inte säga reaktionär – där rasfördomarna, segregationens mörka arv, ett hycklande Bibelviftande och skjutglada bondlurkar berusade på hembränd sprit präglar vardagen. Eller?

I början av 70-talet skrev Neil Young två uppmärksammade protestsånger, Southern man och Alabama, som gisslade delstatens politiska och sociala efterblivenhet. Den svepande kritiken förargade sydstatsrockarna Lynyrd Skynyrd. Någon måtta fick det ändå vara på svartmålningen, tyckte bandet.

Deras svar blev klassiskt: ”Well I heard mister Young sing about her / Well, I heard ol’ Neil put her down / Well, I hope Neil Young will remember / A Southern man don’t need him around, anyhow / Sweet home Alabama / Where the skies are so blue / Sweet Home Alabama / Lord, I’m coming home to you”.

Låten släpptes sommaren 1974, blev en massiv hit och bidrog till att nyansera bilden av sydstatskulturen. Lynyrd Skynyrds sångare Ronnie van Zant – annars en varm beundrare av Neil Young – förklarade: ”We’re southern rebels, but more than that, we know the difference between right and wrong”.

Att Alabamas invånare kan skilja mellan rätt och fel har de onekligen gett ett rungande aktuellt prov på. Detta är alltså delstaten som är solid republikansk och gav Donald Trump en förkrossande segermarginal över Hillary Clinton 2016. Inte på ett kvarts sekel har Alabama valt någon demokrat till senaten i Washington DC. Men under onsdagsnatten kom den stora skrällen.

Roy Moore, tidigare chefsdomare i Alabamas högsta domstol, blev aldrig den bergsäkra vinnaren i fyllnadsvalet efter Jeff Sessions upphöjning till Trumps justitieminister. Moore framstår som en rent karikatyrmässig representant för Republikanernas ytterkantshöger.

Han hänvisar till Gud i parti och minut, gillar varken homosexuella, judar eller muslimer, avskyr naturligtvis Barack Obama, har kopplingar till vita nationalistgrupper som hyllat sydstaternas utbrytning från USA under 1800-talets inbördeskrig, et cetera. Till råga på allt anklagades han under kampanjen för sexuella övergrepp mot tonårsflickor.

Det hjälpte inte att Donald Trump in i det sista gav Roy Moore sitt helhjärtade stöd. Eller att altright-ideologen och Trumps förre chefsstrateg Steve Bannon ryckte ut för att elda massorna. Alabamas väljare må vara inbitet republikanska, men inte utan heder och moral – om någon trott det. Förtroendet gick istället till demokraten Doug Jones.

Resultatet betecknas som en politisk jordbävning, ett möjligt förebådande om att skymningen stundar för Trumps inskränkta vulgärpopulism och att de krisande Demokraterna börjar resa sig igen. Majoriteten i senaten har nu krympt till klena 51-49 i Republikanernas favör. Mellanårsvalet 2018 kan bli ett mardrömsresultat för Donald Trump. Med en demokratisk senat rycker hotet om ett riksrättsåtal närmare.

Valutgången i Alabama är faktiskt också en vinst för traditionella liberalkonservativa republikaner, som förhoppningsvis ger dem momentum att ta tillbaka sitt parti från Trumpgänget.

Vad ansåg då Neil Young om Lynyrd Skynyrds låt? ”Shit, I think Sweet Home Alabama is a great song. I’ve actually performed it live a couple of times myself”. Nu har han fått ett utmärkt tillfälle att sjunga den igen.

Ett rockande varumärke

Skrivit i Corren 28/4:

John Lennon sa att The Beatles var större än Jesus. KISS är inte lika anspråksfulla. De nöjer sig med att vara större än… Stefan Löfven!

Intervjuad i amerikansk radio för några år sedan hävdade Gene Simmons att KISS-medlemmarnas pregnanta sminkningar gör dem till de fyra mest igenkända ansiktena på jorden: ”Till och med utöver statsledare, premiärministrar och så vidare. Inte alla är säkra på hur en ledare för ett land ser ut. Vet du hur Sveriges ledare ser ut?”.

Löfven lär nog i alla fall inte bomma på vilka KISS är, liksom de flesta svenskar (inklusive S-partiets förre ordförande Mona Sahlin som sagt sig vara inbiten KISS-diggare sedan 70-talet). Sverige har alltid tillhört gruppens bästa marknader och nästa vecka är det KISS-dags igen när bandet landar i Stockholm för en konsert på Tele2 Arena (6 maj, 10 maj är det Göteborgs tur).

KISS är mycket mer än rock, bandet är en upplevelse, ett varumärke, ett unikt fenomen i musikvärlden. Inga andra artister har heller så skamlöst utnyttjat, eller kunnat utnyttja, sin kommersiella potential som dessa New York-killar.

Bland ordinära prylar i KISS-butiken som skivor, T-shirts och klistermärken frestas med allt från bowlingklot till kondomer. Vill du begravas stilenligt? Inga problem. Hosta upp några tusen spänn på en kista prydd med den berömda KISS-loggan.

KISS skapades också 1973 i ett försök att bli den ultimata gruppen. Alice Cooper, The Rolling Stones och New York Dolls bidrog med inspiration när det gällde musik och attityd. Men KISS tog steget längre genom en våldsam show med eld, blod och fyrverkerier, avsedd att bräcka samtliga konkurrenter på plan.

Genidraget var förstås sminkningen, som gav varje medlem en distinkt personlighet. Basisten Gene Simmons blev demonen, sologitarristen Ace Frehley rymdvarelsen, trummisen Peter Criss kattmannen och så publikdomptören Paul Stanley på sång och kompgitarr, givetvis med en stjärna målad över högra ögat. De var som tecknade superhjältar – fast på riktigt.

Att medlemmarna aldrig visade sig osminkade förstärkte fascinationen och mystiken. Musikaliskt var KISS inga virtuoser. Men som Gene Simmons konstaterat: bra rock är inte menad att tilltala hjärnan, utan underlivet.

Bandets första skivor KISS, Hotter Than Hell och Dressed To Kill är goda exempel på den tesen. Enkel, slagkraftig och svängig hårdrock som går rakt in i skrevet utan att passera skallen.

Genombrottet kom 1975 med Alive!, en av de bästa liveplattor som getts ut i sin genre. Succén befästes året efter när Alice Cooper-producenten Bob Ezrin hjälpte KISS att göra deras mest kompletta studioalbum, Destroyer. En polerad produkt som väckte motstånd bland många anhängare, vilka föredrog det råare soundet från de tidigare skivorna. Å andra sidan kopplade KISS greppet om den breda publiken, främst genom balladen Beth som blev en oväntad jättehit.

Under några år skördades sagolika framgångar. KISS förvandlades till amerikanska populärkulturella ikoner i klass med Stålmannen, Elvis och Coca-Cola. Hur klarar man att plötsligt upphöjas till en sådan position?

KISS klarade det i vilket fall inte. Albumen blev sämre och ofokuserade, drogmissbruk knäckte Peter Criss och Ace Frehley som bägge försvann ut i dimmorna. Ledarduon Simmons och Stanley anställde nya medlemmar, tvättade av sminket och överlevde 80-talet med enstaka hitlåtar som Lick It Up och Heavens On Fire.

KISS från gamla tider var historia. Men i tomrummet efter originalupplagan växte myten. Det var ungefär som med nedlagda ABBA, vars legendariska status bara ökat under decenniernas lopp.

Till skillnad från de svenska popstjärnorna hade dock inte KISS några skrupler mot att återförenas. 1996 slog firman Simmons & Stanley mynt av nostalgin, plockade fram sminklådan igen, hyrde tillbaka Criss och Frehley i bandet och gjorde storstilad comeback. Hysterin gick i repris och världsturnéerna avlöste varandra.

Trots att intresset dalat något sedan dess, besitter KISS fortfarande en imponerande dragningskraft. Att problembarnen Criss och Frehley åter är borta ur bilden spelar ingen roll. Musiker med identiska sminkningar ersätter deras karaktärer på scenen. Stanley och Simmons har flaggat för att KISS kan fortsätta att turnera enligt detta recept även när de själva gått i pension. Det må låta magstarkt för hardcorefansen, men sådana spökband är inget ovanligt i jazzkretsar.

Orkestrar som en gång tillhört Glenn Miller, Count Baise eller Duke Ellington har turnerat flitigt över världen, trots att frontfigurerna lämnat jordelivet och inga andra musikanter från förr är kvar.

När KISS startade var deras mål att bli hårdrockens motsvarighet till The Beatles. Idag skulle man syrligt kunna säga att KISS mer påminner om The Rutles, Monty Python-medlemmen Eric Idles filmade Beatlesparodi med dess talande undertitel ”All you need is cash”.

Men är det något fel med det? Så länge KISS är garanten för en högoktanig rockteatershow som sprider glädje i jämmerdalen, kan endast hopplösa surpuppor klaga.