Motbjudande och bisarrt, Löfven!

Skrivit i Corren 31/3:

Det är utmärkt att Stefan Löfven tar skarpt avstånd från SD och högerextremismen. Men gällande förhållandet till Vänsterpartiet, som i dess tidigare ogenerade kommunistiska inkarnation hans eget parti i åratal stödde sig på i riksdagen, är statsministern desto svagare i anden. 

Intervjuad i DN (30/3) säger Löfven apropå Liberalernas avhopp till SD-sidan: ”Det var illa nog med VPK och kommunister och det fick de veta. Kommunister och socialdemokrater har alltid varit i luven på varandra. Jag har aldrig uppfattat att VPK inte stod upp för demokratin.” 

Ett ytterst märkligt, ja bisarrt, uttalande. Visst var S ”i luven” på Vänsterpartiets föregångare SKP och VPK. Det är ett historiskt faktum. De svenska kommunisterna var länge slaviskt trogna Moskva och stod alltså i främmande makts sold. 

Det blev tydligt vid Finska vinterkriget 1939-40 när SKP välkomnade Stalins överfall på vårt broderfolk. Inte utan skäl var Stalins lakejer i Sverige portade från Per Albin Hansons samlingsregering under andra världskriget. 

Socialdemokraterna var också väl medvetna om den inhemska röda faran under det påföljande kalla kriget. Kommunisterna hölls under sträng uppsikt. S och LO bekämpade effektivt kommunistiska försök att infiltrera fackföreningarna och rekrytera på arbetsplatserna. Men det är även ett historiskt faktum att S inte hade något emot att använda kommunisterna som parlamentariskt röstboskap om så krävdes för att trumfa igenom sin politik. 

Är det månne denna gamla ambivalens, denna dubbelmoral, i renhållningen vänsterut som spökar hos Socialdemokraternas nuvarande partiledare? Med all rätt har Löfven ofta pekat på och varnat för SD som ett parti sprunget ur det brunsvarta naziträsket. Men när statsministern samtidigt gör sig till en slags äreräddande grovtvättare av Vänsterpartiets smutsiga förflutna slirar han på sin trovärdighet och blottar sig för anklagelser om hyckleri. 

Skulle VPK stått upp för demokratin? Vi talar om ett parti som ville förinta det ”borgerliga” folkstyret, avskaffa kapitalismen, införa planekonomi och ett hårdnackat socialistiskt samhällsförtryck. Vi talar om ett parti som odlade intima vänskapsförbindelser med ett blodrött skräckkabinett av totalitära mördarregimer. Vi talar om ett parti som broderligt hyllade DDR på dess skamliga 40-årsjubileum 1989, bara för sedan – när Berlinmuren kort därpå rämnade – skenheligt operera bort det kommunistiska K:et ur partinamnet. 

Vem är Stefan Löfven att gå i bräschen för den liberala demokratin, då han själv inte kan eller vill erkänna ytterkantsvänsterns sanna eländesnatur? Det försvagar i ett kritiskt skede Socialdemokratins moraliska anspråk på att kraftsamla mot den auktoritära högerpopulismen. SD och deras skändliga medlöpare är tyvärr enbart att gratulera. 

Tänk om svensk höger vägrat Lenin genomresa

Skrivit i Corren 4/2:

”När en stor grupp inom vänsterns beundrade elit väljer att hedra Lenin med sina namn säger de något om demokratins hot som det är alltför tyst om”, skriver den moderate partiveteranen Gunnar Hökmark i Expressen (3/2).

Han är, på goda grunder, upprörd över Leninpriset på 100 000 kronor som detta år tilldelas Nina Björk. Bakom utmärkelsen och pengarna står Lasse Diding, excentrisk hotellägare i Varberg. Bland tidigare vänsterradikala Leninpristagare som inte skämts för att associeras med ett av historiens värsta kriminalfall finns Jan Guillou, Roy Andersson och Mikael Wiehe.

I dessa dagar, när Putins gangsterregim ökar repressionen mot Rysslands frihetsaktivister, blir om möjligt Leninhyllandet än mer motbjudande. Putinväldet är ju en produkt av det mörka arv som Lenin kvarlämnat. Det var han som släckte hoppet om en demokratisk utveckling i Ryssland efter februarirevolutionen 1917, vilket Hökmark påminner om i sin viktiga artikel:

”Lenin förintade all opposition och varje tendens till demokratisk rörelse, förföljde oliktänkande, utrotade etniska grupper som ansågs som revolutionens fiender bara på grund av sitt ursprung och lät mörda människor som på grund av familj, yrke eller utbildning dömdes som klassförrädare.”

Vad Hökmark däremot talar tyst om, är det bidrag Sverige gav Lenin för att kidnappa revolutionen och införa den moderna terrorstaten. Vid tiden för tsardömets fall fanns Lenin inte på plats. Han var landsflyktig i Schweiz. Första världskriget rasade. Ryssarna hade lidit svåra förluster mot fienden Tyskland. Dock beslöt den nya regeringen i Petrograd att kämpa vidare.

Tyskarna fick då en ödesdiger idé. Varför inte skicka hem vildhjärnan Lenin och låta honom ställa till ett försvagande politiskt kaos bakom frontlinjen? Lenin saknade förstås alla skrupler och välkomnade hjälpen. Likt en mänsklig giftbacill sattes han i en plomberad järnvägsvagn. Men! För att komma till målet måste tyskarna få tillstånd att transportera Lenin genom neutrala Sverige.

Berlins förfrågan besvarades i röda rappet jakande av den svenska regeringen – en högerminister under ledning av Carl Swartz! Inte nog med det. Lenin hade ont om kontanter i reskassan. Därför startade svenska vänsterpolitiker en insamling medan Lenin gjorde ett uppehåll i Stockholm. Utrikesminister Arvid Lindman, tung profil i den moderata partihistorien, hostade upp 50 kronor så att Lenin kunde försvinna iväg på spåret till Petrograd – med känt resultat.

Det känns bittert att konstatera. Men vore det inte för den svenska högerns naiva undfallenhet 1917 är det tänkbart att tyskarnas lömska plan misslyckats, Lenin förblivit en maktlös vettvilling i marginalen och att det idag aldrig existerat något Leninpris för Gunnar Hökmark, mig och andra demokrater att döma ut.

April 1917. Lenin på reseuppehåll i Stockholm.

Storebror fick en snyting från Östergötland

Skrivit i Corren 5/8:

George Orwells berömda dystopi 1984 (1949) drar ut linjerna från stalinismens Sovjetunionen och tecknar bilden av ett kommande totalitärt massövervakningssamhälle – Oceanien, en aggressiv imperialistisk diktaturstat som söker världsherravälde och där det allsmäktiga Partiet är besatt av kontroll och manipulation av individen in i minsta detalj.

Anthony Burgess, själv känd för sin mörka framtidsskildring A Clockwork Orange (1962), kallade Orwells roman för ”en apokalyptisk kodex med våra värsta farhågor”.

Detta århundrade är mardrömmen en pågående realitet. Stalins kommunistiska terrorvälde framstår som primitivt och klumpigt i jämförelse. Inte heller Orwells egen extrapolerande fantasi räckte riktigt till. Den förtryckarapparat som utvecklats i våra dagars Kina, verklighetens Oceanien, för att hålla sin befolkning i schack slår fiktionens med råge.

Partiet styr med en kombination av gammalt beprövat rått våldsregemente och ett tidigare aldrig skådat sofistikerat maskineri för extrem finmaskig massövervakning. Med hjälp av de senaste rönen inom AI-området (artificiell intelligens) strävar regimen inte bara efter att minutiöst kartlägga den enskildes förehavanden i dåtid och nutid.

Man samlar även dessa ofantliga mängder persondata i syfte att förutsäga vad individerna i detta jätteland med 1,4 miljarder invånare kan tänkas göra i framtiden. Handlingar och åsiktsyttringar som Partiet ogillar ska kunna spåras, förebyggas och bestraffas innan de ens blivit materialiserade i sinnevärlden. Tala om paranoia, tala om totalitär despoti i kubik!

Det statskapitalistiskt rika, mäktiga och teknologiskt avancerade kommunisttyranniet har därtill tydliga globala maktambitioner, vilket inte gör saken mindre skrämmande. Finansmannen George Soros betecknade häromåret Kina som ”den farligaste motståndaren för alla som tror på det öppna samhället”.

Vi måste i det sammanhanget vara medvetna om att ett appfenomen som Tiktok, eller mobilsystem från bolagsgiganten Huawei, står under kontroll av Peking och kan användas som trojanska hästar. När den populära svenska artisten Zara Larsson låter sig köpas som reklamfigur åt Huawei blir hon i praktiken Kinas nyttiga förtroendeskapande idiot och medlöpare.

Det är precis som Matilda Ekeblad, MUF-ordförande i Östergötland, förtjänstfullt skrev i Expressen (4/8): ”Diktaturen Kina måste stoppas och det kommer den aldrig göra om vi har inflytelserika kändisar som inte bara stöttar dem utan även banar väg för deras framgång”.

Hennes kritik tog snabbt skruv. Zara Larsson deklarerade i TV4 under tisdagen att hon brutit med Huawei. Kina är en bricka mindre i sin utmaning av friheten i världen. Människorättsgangstrarna i Peking fick en snyting från Östergötland. Visst är det vackert? Kamp mot Storebror lönar sig, Oceanien är inte oövervinnerligt. Hoppet om att mardrömmen tar slut får aldrig släckas.

Diktaturens rädsla för det fria ordet

Skrivit i Corren 20/11:

Kurt Tucholsky gisslade den framväxande nazismen som ingen annan inom den tyska vänstern under 1920-talet. Som satiriker, journalist och författare var han begåvad med Weimarrepublikens kanske skarpaste samhällskritiska penna.

Det är talande att hans böcker var bland första som nazisterna kastade på elden efter Hitlers maktövertagande 1933. Tucholsky fråntogs även sitt tyska medborgarskap, själv hade han då redan gått i landsflykt till Sverige. Han dog här 1935 som en martyr för det fria ordet som tyranner i alla tider avskytt och fruktat.

De vet att varje förtryckarsystem blir omöjligt om det rymmer en Kurt Tucholsky som inför folket rycker brallorna av knektregimen, avslöjar dess lögner, kriminalitet och pompösa löjlighet. Att Kina, dagens största och mäktigaste diktatur, skakas av Svenska PEN:s pris som bär Tucholskys namn visar vilken kraft yttrandefriheten besitter och rädslan den injagar hos despotins tillskyndare.

Hur symptomatiskt är inte den kinesiske ambassadören Gui Congyous vredgade hot mot Sverige i försöken att hindra kulturminister Amanda Lind (MP) från att dela ut årets Tucholskypris till Gui Minhai. Trots att denne Hongkongbaserade svenske medborgare och bokförläggare sedan 2015 sitter tystad och fängslad i Kina, kan inte det totalitära kommunistväldet tåla utmaningen det innebär att regimkritikern Minhai hyllas och uppmärksammas på andra sidan jorden.

Det hör till vår regerings stoltaste stunder att den inte vek sig för Kinas häftiga raseri och utslungade löften om repressalier. Anspråken på att kväsa en minister och våldföra sig på debatten i en demokratisk nation, långt bortom Kinas egna gränser, är chockerande i sin naket bisarra maktfullkomlighet och respektlösa arrogans. Men speglar i grunden en väldig bävan inför det fria ordets revolutionerande potential.

Därför är det av central betydelse att aldrig svika i försvaret av yttrandefriheten, det liberala folkstyrets fundament och viktigaste vapen mot tyranniets begäran om förtroende. På det lokala planet är markeringen av Linköpings borgmästare Lars Vikinge (C) ett lysande exempel på nödvändigt kurage nu när valörerna prövas.

Kommunledningen blev förra veckan ombedd att ta emot en politisk delegation från den kinesiska vänorten Guangzhou. Vikinge vägrade. Hans motivering var rakt på sak. ”Kina har hotat en svensk minister. I det läget tackar vi nej”.

Såväl Vikinges Centerparti som Vänsterpartiet har tidigare pläderat för ett nej till fortsatt vänortssamarbete med Guangzhou överhuvudtaget. Hög tid att övriga partier sluter upp bakom det kravet. Det finns inga rimliga skäl till att Linköping skulle odla kärvänliga förbindelser med det fria ordets fiender som spottar på allt vad på demokrati och mänskliga rättigheter innebär.

Frihet här, blodbad där

Skrivit i Corren 4/6:

Sommaren 1989 inträffade det otroliga: järnridån började rämna. Vid gränsen mellan Ungern och Österrike klipptes taggtråden bort. Det var helt fantastiskt att se. Tiotusentals människor strömmade över till friheten i väst och luften gick ur tyranniets uppblåsta knektar.

Några månader senare föll Berlinmuren. Det fyra decennier långa kommunistiska förtrycket i Öst- och Centraleuropa var äntligen bortsopat, Sovjetunionen upplöstes, kalla kriget avslutades. En ny, förhoppningsfull epok inleddes – i vår del av världen.

På andra sidan jorden tog utvecklingen samma sommar en annan, fasansfull vändning. ”Minst 10 000 civila uppskattas vara döda”, skriver den brittiske Pekingambassadören Alan Donald i ett diplomattelegram dagen efter massakern på Himmelska fridens torg den 4 juni.

Under våren hade omkring 50 000 studenter samlats på torget i protest mot det allsmäktiga kommunistpartiets korrupta vanstyre. Studenterna kräver demokratiska rättigheter och reser en tio meter hög staty med drag av den amerikanska frihetsgudinnan. Massdemonstrationerna sprider sig till flera andra kinesiska städer.

Ett tag verkar faktiskt diktaturen vara på fallrepet. I kommunistpartiets översta maktskikt vaklar man över hur situationen ska hanteras. Generalsekretaren Zhao Ziyang träder fram lik en kinesisk Gorbatjov och förklarar att han vill gå studenterna till mötes. Det är ett ögonblick när historien står och väger.

Men motsatt Europa blir utgången barbariets triumf. Kinas verkliga ledare är fortfarande den åldrade Deng Xiaoping. Som Maos efterträdare förde han landet ur kulturrevolutionens mörker och sjösatte de kapitalistiska reformer som gav Kina ett makalöst ekonomiskt uppsving på 80-talet.

I väst trodde många bedömare att den ökade handeln och det stigande välståndet närmast automatiskt skulle leda till att kommunistväldet tappade greppet. Med marknadsekonomins frigörande kraft var en liberalisering av det kinesiska samhället bara en tidsfråga. Studentupproret 1989 tycktes komma som en bekräftelse på den tesen – som vi nu vet var naiv.

Deng Xiaoping hade ingen tanke på att ge upp Kinas säregna modell av kommunisttyranni och statskapitalism i oskön förening. Det avgör saken. Zhao Ziyang sparkas, militären beordras att utan pardon rensa Himmelska fridens torg på demonstranter.

Alan Donald rapporterar hem i sitt telegram, som först 2017 offentliggjordes, om fruktansvärda scener. Soldater öppnar skoningslöst eld mot folkmassan, pansarvagnar rullar in över torget, kör fram och tillbaka över högar av krossade människokroppar, likresterna spolas ner i avloppsbrunnar. ”Fyra skadade kvinnliga studenter bad för sina liv, men dödades med bajonetter”.

På detta arv vilar dagens regim.

”De senaste trettio åren har visat att Kina har ändrats mycket. Tack vare regeringen kan Kina nu njuta av stabilitet och utveckling” sa den kinesiske generalen och försvarsministern Wei Fenge när han nyligen vid en presskonferens i Singapore avtvingades en kommentar om massakern (som annars är tabu att nämna i Kina).

Ja, det som ändrats är att förtrycket är hårdare, övervakningen är finmaskigare och indoktrineringen är värre än 1989. Det är innebörden av den stabilitet som blivit 1,4 miljarder människors dystra lott att njuta i världens folkrikaste nation, styrd av en kriminell, despotisk regering med globala maktambitioner.

Skurken begär förtroende

Skrivit i Corren 13/6:

Ett stort steg framåt för freden? Tveksamt. Toppmötet i Singapore var främst en propagandaseger för Kim Jong-Un. På världsscenen kunde han kråma sig i strålkastarljuset som en jämlike till USA:s president. Detta som varit en våt dröm för de bägge föregående nordkoreanska envåldshärskarna Kim Il-Sung och Kim Jong-Il lyckades den unge arvtagaren med. Historiskt är verkligen ordet.

Men inte nödvändigtvis i positiv bemärkelse. Medan Kim Jong-Un åkte hem och njöt triumfen av att brutit Nordkoreas isolering på ett spektakulärt sätt, skrävlade Donald Trump inför världspressen över vilka enastående resultat som nu väntar efter mötet. Naturligtvis vill vi alla hoppas på avspänning och fred. Men dessa strängar har Nordkorea spelat på förr och det har alltid slutat på ett vis: i bitter besvikelse.

Möjligen är Kim Jong-Un skickligare på denna bluffpoker. Eller så framstår han bara så därför att Trump är en mycket tacksammare motpart än tidigare amerikanska presidenter.

Dagens ledare för den viktigaste demokratin och enda supermakten är en uppblåst narcissist, obalanserad och okunnig, som intagit skolgårdsmobbarens attityd mot USA:s allierade och vänner i västlägret, samtidigt som han är uppenbart svag för en internationell gangster som Vladimir Putin. Kim Jong-Un är väl inte dummare än att ta chansen när en sådan osannolik man hamnat i Vita huset.

Från att aggressivt hota med kärnvapen och långdistansmissiler slår plötsligt Nordkoreas diktator om till att söka förtroende som en jovialisk fridsfurste. Ordkriget med Trump byts till försonliga handskakningar. Det skrämmande alternativet av en nukleär konfrontation har avvärjts. Det är givetvis en lättnad.

Men vad säger att vi kan lita Kim Jong-Uns leende? Nordkorea är samma brutala skräckvälde med samma samvetslösa banditer i ledningen. Avtalet som ”mästerförhandlaren” Donald Trump impulsivt lockats att skriva under är en tunn och vag produkt.

Några garantier för att Nordkorea ämnar kapitulera från statusen som kärnvapenmakt finns inte. Och varför skulle Kim Jong-Un ge upp sitt starkaste kort, det som fått lilla fattiga Nordkorea att mäta sig med USA och som är den bästa försäkringen regimen har för sin överlevnad?

Lyckas Donald Trump med att desarmera Nordkoreas domedagsarsenal vore han tveklöst värd Nobels fredspris. Men kallt realistiskt tycks han snarare fångad i sin egen fåfänga självbild, vilket Kim Jong-Un utnyttjat i syfte stärka sin politiska position och bedra världen till lättade ekonomiska sanktioner. Ty sällan brukar barbariska skurkars charmoffensiver vara uppriktigt menade.

Det blodröda arvet

Skrivit i Corren 3/11:

Det är mars 1913. Den förgrämde testuggaren Lenin sitter i marginalen och deppar över bolsjevikernas hopplösa utsikter. I ett brev till författaren Maxim Gorkij skriver han: ”Ett krig mellan Österrike och Ryssland skulle vara till stort gagn för revolutionen i Västeuropa. Visserligen är det svårt att föreställa sig att Franz-Josef och Nikolaus skulle göra oss den tjänsten”.

Samma månad äger en galamiddag rum på kejsardömet Tysklands ambassad i London. Efteråt noterar den tyske greven och jetsettaren Harry Graf Kessler i sin dagbok: ”Under ett och ett halvt år har det europeiska läget fullständigt förändrats. Ryssarna och fransmännen är tvungna att vara fredliga eftersom de inte längre kan räkna med stöd från England”.

Världen kan snurra vidare på sin dynamiska och frihetliga kurs. Varför skulle den inte det? Tills Lenin blir glatt överraskad dryga året senare.

Utan att någon egentligen förstått hur det kunnat hända och varför, har Europas stormakter störtat civilisationen i avgrunden. Första världskrigets blodbad är Lenins karriärbiljett. Ryssarnas motgångar på slagfältet tvingar tsaren att abdikera i början av 1917. En historisk chans till utveckling av en fullvärdig demokrati öppnar sig i detta väldiga land. För snart exakt 100 år sedan, den 7 november, tar ödet en annan väg.

Lenin och hans bolsjeviker kidnappar den ryska revolutionen genom att kuppa till sig makten. Vad som sedan ska drabba folket saknar all tidigare motsvarighet, någonstans. Karl Marx kommunistiska frälsningsevangelium kommer nu att omsättas i praktiken.

Hur det tar sig uttryck är Lenins telegram till några underhuggare den 10 augusti 1918 ett talande exempel på: ”Häng minst hundra rika och som blodsugare bekanta bönder (och häng dem så att folk ser det), offentliggör deras namn och beslagta all deras säd. Identifiera gisslan som jag angav i gårdagens telegram. Gör det på sådant sätt, att folk i en vid omkrets ser det, darrar, vet och säger att man dödar och fortsätter att döda de blodtörstiga kulakerna. Telegrafera att ni har fått anvisningarna och effektuerat dem. PS Finn de mest hårdföra männen”.

Detta är Lenins blodröda arv. Han skapade Sovjetunionen och därmed mänsklighetens värsta helvetesuppfinning: den totalitära staten, med dess iskallt fungerande mekanik av likriktning, terror, förtryck, slavarbetsläger och massmördande. Stalin, Mussolini, Hitler, Mao, Pol Pot och rader av andra efterföljande diktatorer har byggt sina gangstervälden på Lenins modell. Varhelst kommunism blivit styrande lära har det heller aldrig slutat på annat sätt än i massivt elände och bottenlös mänsklig förnedring.

Ännu i denna dag kastar Lenin sin långa, ondskefulla skugga över oss. Hur många offer och hur mycket lidande kan inte skrivas – direkt eller indirekt – på denne avskyvärde figurs konto!

Det järnhårda elitstyret, dyrkandet av våldet som medel att förverkliga utopier, synen att politik måste omfatta allt och alla i samhället, den totala respektlösheten för individen och äganderätten, det systematiskt militanta och avhumaniserande språkbruket – Lenin var pionjären att kunna leva ut rubbet på ruinerna av den värld som gick under i krutröken 1914-18.

Tragiskt bortom ord att Franz-Josef och Nikolaus ändå gjorde honom den tjänsten istället för att slå vakt om freden.

Desarmera Nordkorea

Skrivit i Corren 5/9:

I Pentagon väntade generalerna på ordern från sin överbefälhavare. Rykten om ett förstående krig surrade allt ihärdigare. Allt hängde nu på mannen som satt bakom Vita husets skrivbord. Nordkoreas kärnvapenprogram var ett oacceptabelt hot som måste stoppas. Och det skulle ske med militära medel. Presidenten var nära till beslutet. Men hejdade sig.

Vilka garantier fanns för att inte Nordkorea valde att svara på en amerikansk attack med att anfalla Sydkorea och artilleribomba dess huvudstad Seoul till ruiner? Datorsimuleringar visade att priset i antalet döda människor sannolikt blev en miljon – lågt räknat. En sådan katastrof ville inte Bill Clinton ha på samvetet 1994.

Han avblåste attacken och satsade istället på diplomatiska förhandlingar. Resultatet blev ett avtal där Nordkorea lovade att lägga sina kärnvapenambitioner på hyllan. I utbyte skulle USA ge ekonomiskt bistånd och bygga två lättvattenreaktorer för att hjälpa kommunistdiktaturen i Pyongyang att lösa landets energibehov. Hela världen andades ut, freden var säkrad!

Men det dröjde inte länge förrän Clintonadminstrationen upptäckte att nordkoreanerna spelade falskt och i hemlighet fortsatte på kärnvapenspåret. Vi vet vad som hände sedan. I helgen genomförde Nordkorea sin sjätte nukleära provprängning, den kraftigaste hittills, i vad som påstås vara en vätebomb. I full färd med att bemästra teknologin för långdistansmissiler kan tyrannen Kim Jong-Un sprida ofattbar förintelse omkring sig på jordklotet.

Hur troligt är det att han skulle lyssna på utrikesminister Margot Wallström och skriva under den av Sverige omhuldade FN-konventionen om förbud mot kärnvapen? Och även om han gjorde det, vem kan lita på att Nordkorea håller ord? Wallström kan förslagsvis fråga Bill Clinton om en bedömning.

Idag förefaller det också definitivt för sent att som USA 1994 överväga ett militärt oskadliggörande av Nordkoreas kärnvapenprogram. Då fanns inga färdiga laddningar. Det finns det nu. Då fanns risken att utlösa ett mycket blodigt konventionellt krig på Koreahalvön (trots Nordkoreas redan för 23 år sedan omodernt utrustade regulära styrkor). Nu finns risken av ett atominferno bortom föreställningsförmåga.

Nattsömnen för någon normalt funtad person blir knappast lugnare av att det nu både huserar en aggressiv, oberäknelig envåldhärskare i Pyongyang och en impulsiv, oerfaren, salivsprutande president i Washington. Att det upptrissade spänningsläget går överstyr och vi tvingas vakna till den hemskaste av nyheter kan tyvärr inte uteslutas.

Är alla rimliga vägar stängda för att desarmera Nordkorea? Nej.

Åtskilligt kan sägas om Donald Trump, men han har faktiskt skäl för sina anklagelser mot Kina i detta fall. Nordkorea har bara en vän i världen och det är Pekingdiktaturen som håller Kim Jong-Uns skräckvälde under armarna. Kina fördömer förvisso också kärnvapenskramlet och har ställt upp på sanktionerna. Men ger ändå sin värstinggranne utrymme att leka med elden.

Om Kina på allvar hotade att strypa handeln, inte minst sina oljeleveranser, skulle Kim Jong-Un inte kunna vara lika kaxig. Peking har nyckeln till att dyrka upp det livsfarliga läget och måste avkrävas ansvar för sin egen gangster, innan det är försent.

Att vägra lögnens triumf

havel

Skrivit i Corren 23/1:Corren.

När Sovjetunionen undertecknade Helsingforsavtalet 1975 trodde härskarna i Kreml att de vunnit en storstilad seger. I syfte att minska kalla krigets spänningar erkände USA och väst resultatet av andra världskrigets gränsdragningar i Europa. Det legitimerade Röda arméns erövring av halva kontinenten som gjort öststaterna till sovjetiska vasaller.

Kremls dominans över länderna bakom järnridån garanterades i evigheter. Priset i utbyte var häpnadsväckande billigt: löftet att respektera universella mänskliga fri- och rättigheter. Haha, naiva väst!

Sovjetapparaten hade utvecklat fulländad expertis i orwellskt nyspråk, den marxist-leninistiska terminologin var ett perfekt instrument för att rutinmässigt vränga ord ut och in i tyranniets tjänst.

Men Helsingforsavtalet blev en trojansk häst i det röda imperiets Absurdistan. En dissidentrörelse formerade sig som insisterade på att diktaturen måste ta orden om universella mänskliga rättigheter på allvar, i sin faktiska betydelse att gälla oberoende av nationsgränser och ideologiska system.

I Tjeckoslovakien signerade 242 oppositionella aktivister, däribland dramatikern Václav Havel, ett dokument kallat Charta 77 med just denna begäran. Regimen svarade med förföljelse och terror. Dock hade en grundval för dess maktanspråk ohjälpligt skakats.

Havel och Charta 77-gruppen vägrade att acceptera den samhällsomfattande lögnen, begreppens tomhet, det nihilistiska bruket av orden.

Totalitärt förtryck kan inte bara bygga på våld och taggtråd, dess fortbestånd kräver att hela verkligheten ideologiimpregneras, att sanning och fakta ständigt förvrängas och relativiseras. Om makten gör allt till kvicksand finns ingen fast mark för kritik och motstånd att ta avstamp från.

Därför blev Helsingsforsavtalets människorättsdel så viktig, dissidenterna gavs den fasta marken att förskansa sig på. Václav Havels paroll om ”ett liv i sanning” slog hål på regimens murar av lögner och bidrog i slutänden till Sovjetkommunismens sammanbrott.

Denna januarimånad är det precis 40 år sedan Charta 77 tillkom. Men var står vi idag? USA har valt en president som gjort principlösheten och sanningsföraktet till sitt adelsmärke. Den liberala demokratins offentlighet är infekterad av tendenser till faktaresistens, åsiktsbubblor, desinformation, misstro mot den professionella journalistiken.

Havel menade att ”när sanningen inte ges full frihet, är friheten inte fullständig”. Frågan är om vi längre vill ha den.

När Fidel charmade Sverige

Skrivit i Corren 29/11:Corren.

Björn Afzelius (1947-1999) hånades ofta av snobbiga kritiker i pressen som en såsig dansbandsrockare och femörings-Lundell. Men publiken älskade honom, även utanför Sverige. I Danmark och Norge var han en konsertmagnet i klass med Springsteen. Under sin karriär sålde han 2,5 miljoner skivor på den nordiska marknaden.

Själv älskade Björn Afzelius Kuba, många gånger betecknade han det som sitt favoritland.

Efter en visit i slutet av 70-talet skrev han sången Tankar i Havanna där han lyriskt förkunnade: ”Jag går längs Malecònpromenaden och känner mej rörd och stolt / Och stark inför kommunismens idé som enade Kubas folk / Att resa sej mot förtryckarna och sen slänga dom ut i sjön”.

1983 fick Björn Afzelius frågan om vem han helst skulle vilja se som statsminister i Sverige. Svaret löd: ”Fidel Castro eller Khadaffi! De har en otrolig folklig känsla!”.

Tyvärr var inte det endast den svenska kultursfärens proggmusiker och vänsterintellektuella som förfördes av det blodröda kubanska samhällsexperimentet och satte sin heder i pant för att legitimera Fidel Castros välde.

”Han är en av de största i samtidshistorien. Någon har sagt att han är för stor för sin ö. Castro ser allt i ett mycket långt perspektiv. Han är en encyklopedist och har närmast en renässansfurstens drag”, sa Pierre Schori, i åratal en av Socialdemokraternas tongivande utrikespolitiker, i Sydsvenska Dagbladet 1986.

Den devota karaktäristiken är lika delar chockerande och sorglig, men inget tillfälligt hjärnsläpp från Schoris sida. Länge predikande han att Kubas socialistiska modell borde anammas av hela Latinamerika.

Ty så gick takterna på den tiden då Fidel Castro fortfarande var något av en politisk maskot för det socialdemokratiska etablissemanget i Sverige, trot’ eller ej. Att deras egna partivänner på Kuba, liksom övriga oppositionella, systematiskt terroriserades och fängslades av Castros kommissarier förändrade ingenting.

Bortförklaringarna kunde tvärtom låta som ett eko direkt från det kubanska propagandaministeriet. ”De politiska fångarna på Kuba är folk som samarbetade med USA och CIA till förmån för den amerikanska dominansen i Latinamerika”, skrev exempelvis Gunnar Fredriksson, chefredaktör på S-märka Aftonbladet, iskallt sommaren 1975.

Bara någon vecka innan dessa rader trycktes hade Sveriges statsminister Olof Palme gjort ett officiellt besök på Kuba.

Det var första gången en ledare för ett demokratiskt europeiskt land bevärdigade Castro med en sådan ära. Inte ett uns av kritik yttrades heller från den svenske regeringschefen. Det hela tedde sig snarare som vore han på en ideologisk pilgrimsresa. I den gemensamma kommunikén som meddelades pressen hette det att överläggningarna mellan Palme och Castro präglades av ”stor sympati och ömsesidig förståelse och att åsiktsöverstämmelse i de frågor som behandlats rådde”.

Som kronan på verket omfamnade Palme den kubanske diktatorn på ett möte inför en utkommenderad folkmassa i Santiago de Cuba, där de bägge kamraterna skanderade slagord om vänskap och solidaritet.

Hur kunde Sveriges statsminister förnedra sig på detta vis? Tjusades han av Castros falska löften om att kunna skapa en ny och bättre människa? Var det den heta längtan efter att finna en alternativ väg mellan västlig kapitalism och förstenad kommunism av sovjetisk typ som fick Palme att så totalt tappa omdömet?

Statsbesöket på Kuba 1975 är ett tragiskt ögonblick i vår nära historia. Det var trots allt blott fyra decennier sedan och visar hur lätt även en genuint demokratisk rörelse som den svenska socialdemokratin kunde falla offer för tidsandan och dess auktoritära strömningar, som då gick i radikal vänsterriktning med naiv romantisering av diverse ”progressiva” regimer i tredje världen.

Må det bli en läxa att lära av, inte minst i dessa dagar, om betydelsen för demokrater att aldrig lockas till kompromisser med grundläggande ideal och bli frihetsfientliga krafters medlöpare.

I lördags kom beskedet att Fidel Castro avlidit, 90 år gammal och vad är hans facit? Det enda han gjorde var att dra olycka över det omvittnat levnadsglada kubanska folket. Förtrycket som bar hans signum är ännu bland de hårdaste i världen.

Tumskruvarna har dessutom dragits åt ytterligare av Castrobrodern Raúl under senare år i syfte att krossa demokratirörelsen på ön. I varje stadskvarter finns en kommitté av revolutionsgardister, vilka övervakar kubanerna med samma paranoida nit som en gång Stasi i DDR.

Före det att Fidel Castro grep makten 1959 regerades nationen av den korrupte och allt mer avskydde högerdiktatorn Fulgencio Batista. Dock var 50-talets Kuba, både vad gäller ekonomi och välfärd, Latinamerikas mest välmående land. Utvecklingsnivån var i paritet med Frankrikes och Italiens. Fidel Castro svek förhoppningarna om fria val och införde kvickt ett värre tyranni än Batistas.

Bakom svärmen av enfaldiga propagandafraser ödelades Kuba ekonomiskt och socialt. Skolväsendet och sjukvården förföll, tillgången på mediciner minskade, liksom näringsintaget. Massor av kubaner har flytt.

”Historien ska frikänna mig”, sa Fidel Castro trosvisst i ett berömt uttalande. Knappast. Vad finns att frikänna i det långa arv av kommunistiskt vanstyre, misär och elände som Castro efterlämnat?

Det upptäckte Björn Afzelius redan innan på 90-talet och var föredömligt öppen med det. Han erkände sig utan omsvep duperad, gjorde upp med sin ideologiberusade revolutionsromantik i en Castrokritisk roman (En gång i Havanna, 1993), smugglade till och med handgripligen in pengar till den kubanska oppositionen i sitt eget gitarrfodral. Medge att det krävs karaktär och mod för något sådant.

Kontrastera detta till en annan gammal, ovan nämnd, profilerad lovsångare av den kubanska regimen: Pierre Schori – en herre med blytunga meriter från de fina salongerna som kabinettssekreterare på UD, riksdagsledamot, biståndsminister, Europaparlamentariker och FN-diplomat.

Ändå framstår Schori som en politisk ruin och moralisk dvärg i jämförelse med musikern Afzelius, när han under lördagen oförbätterligt deklarerade att världen kommer att minnas Fidel Castro som den bibliske hjälten David i kampen mot Goliat. Ridå.