Kategoriarkiv: Vänsterpartiet

Ska Sverige bli nya DDR?

Skrivit i Corren 12/10:

En M-ledd regering som stödjer sig på SD vore väldigt illa, det är sant. Men förklara för mig varför en S-ledd regering som stödjer sig på V kunnat accepteras – bisarrt nog även av borgerligheten som förra mandatperioden krävde (!) att V skulle surras fast vid masten på Stefan Löfvens skuta.

Nu menar jag inte att SD och V är likvärdiga kålsupare. Jonas Sjöstedt basar exempelvis inte för ett parti där aktivister som kokar av främlingsfientlighet och rasism flockas. V har heller inga nazistiska rötter.

Men är å andra sidan det enda partiet i Sveriges riksdag som ställt sig bakom Molotov-Ribbentroppakten, Hitlertysklands ökända allians med Sovjetunionen 1939-41. Det är förstås många år sedan.

Vänsterpartiets långa historia som lydkommunister till hussen i Moskva och försvarare av det ryska slavstatsimperiet i Östeuropa är också förbi. Av den enkla anledningen att Sovjetunionen förlorade kalla kriget och imploderade.

När Berlinmuren föll var det inte så roligt att stå på tyranniets sida längre. En hastig omvändelse under galgen följde och beteckningen kommunisterna i partinamnet slopades. En ny tid, en ny vänster?

Åtskilliga decennier av hånglande med massmördande förtryckarregimer är förvisso svårt att bortse från. Men okej. Tanken att Jonas Sjöstedt skulle drömma om att sätta sina politiska motståndare i Gulag förefaller trots allt absurd och varje syndare som gör bättring förtjänar i kristlig, civiliserad anda en chans.

Jag har därför gjort ett ärligt menat försök att med mina mest välvilliga ögon läsa det nuvarande partiprogrammet, enligt hemsidan senast reviderat av Vänsterpartiets 41:a kongress 2016.

Någon annan slutsats än att extremismen lever och frodas kan jag dock inte dra. Sorry.

USA måste man ingalunda reservationslöst hylla. Men i Vänsterpartiet tycks detta land som tre gånger räddat demokratin i Europa fortfarande vara samma gamla avskydda ärkefiende som förr. Partiet förespråkar upplösning av Nato och att Sverige ska lämna EU. Marknadsekonomin och äganderätten kan vi också hälsa adjö.

Utan omsvep förkunnas: ”Kapitalismens grund är fåtalets ägande av och makt över produktionsmedlen, vilka styrs i eget vinstintresse. Det ekonomiska fåtalsväldet måste ge plats åt de arbetandes demokratiska förvaltning. Införandet av socialismen kräver kapitalismens avskaffande”.

Det ordas vidare om såväl löntagarfonder som massiva offentliga övertaganden av vitala näringslivssektorer. Notera följande: ”Genom kommunalt eller statligt ägande ges de demokratiskt valda församlingarna ett övergripande ansvar för produktion av varor och tjänster”. Vad betyder det i klartext? Planekonomi.

Med Vänsterpartiets ”demokratiska socialism” skulle den medborgerliga friheten obevekligen kvävas och välståndet bli ett minne blott. Sverige hade förvandlats till en outhärdlig grå, katastrofalt fattig och isolerad ruin – inte olik den forna tyska ”demokratiska” republiken DDR.

Att samarbeta med ytterkantsrörelser har alltid ett pris. Med V:s rödgardister i regeringsunderlaget radikaliserades Löfvens socialdemokrater till att hetsa mot privata välfärdsföretagare och folkets valfrihet genom att skurkförklara vinster i skattefinansierad verksamhet.

Tar Ulf Kristerssons moderater SD:s vulgärnationalister i båten kommer det garanterat också att få mindre trevliga icke-liberala konsekvenser.

Annonser

Lämna en kommentar

Under Vänsterpartiet

Friskolor under attack

Skrivit i Corren 4/9:

För fem år sedan, när Socialdemokraterna befann sig opposition, lovade Stefan Löfven att lagstifta mot ”överetableringen” av friskolor. Med andra ord att ge ökad makt åt stat och kommun på valfrihetens och mångfaldens bekostad. När Socialdemokraterna bildade regering 2014 togs instrumentet fram – ett vinsttak för enskilda aktörer i välfärden.

Det går partiet dessa dagar till val på. Sverige har för närvarande omkring 4000 friskolor, varav de flesta skulle få mycket svårt att fortsätta om förslaget genomförs. Vinsttaket blir en strypsnara som gör de ekonomiska marginalerna hopplösa. Bland annat skulle Småskolan i Ljungsbro utanför Linköping, med toppresultat i Skolinspektionens utvärderingar, riskera att gå en mörk framtid till mötes.

”För att kunna bygga en ny skola, som är vårt nuvarande mål, och få bankens förtroende till det lån som krävs, behövs mycket pengar sparas. Bara diskussionen om vinstbegränsningar i välfärden har skadat oss”, säger rektorn Fredrik Påhlsson som med sin fru startade Småskolan 2011 (Svenskt Näringsliv 2/5 2018).

Vad är vinsten för Linköping om framgångsrika skolentreprenörer som paret Påhlsson hindras från att expandera och kanske i förlängningen helt tvingas ge upp? Vad är vinsten för Sverige om jaktsäsongen på friskolorna rullar vidare och de offentliga skolorna återtar sin gamla monopolställning? Decennier av partipolitisk klåfingrighet och misslyckade statliga reformpedagogiska experiment har skadat det nationella utbildningsväsendet allvarligt.

Mer än någonsin behöver vi friskolorna som med friska idéer, engagerade ägare och lärare kan lämna värdefulla bidrag till att bryta denna negativa utveckling. Konkurrens stimulerar, konformism bedövar.

Att Socialdemokraterna i armkrok med Vänsterpartiet även ivrar för att direktförbjuda religiösa friskolor är väl inte konstigt med tanke på deras trångsynta ideologiska inställning. Men att både Liberalerna och Moderaterna ger dem eldunderstöd på denna punkt?

Jan Björklund säger i SvD (3/9) att totalförbud mot nya religiösa friskolor ”blir ett av våra allra viktigaste krav i regeringsförhandlingarna om några veckor”. Ulf Kristersson vill införa en etableringspaus och misstänkliggör likt Björklund dessa skolor som grogrund för religiös extremism.

Förra året listade tidskriften Skolvärlden hur många friskolor som hade en uttalad konfessionell inriktning. Det fanns knappt 70 stycken i landet. De kristna dominerade överlägset, någon var judisk, ett tiotal var muslimska. Gissa vilka som triggat förbudsidén?

Nu ska minnas att religiösa inslag i undervisningen inte är tillåten. Bön och andakter måste vara frivilliga och hållas utanför klassrummet. Förekommer brott mot gällande lag och extremistisk indoktrinering ska naturligtvis detta beivras och oseriösa skolor stängas. Skärp gärna kontrollen i fall där det är påkallat.

Men att rikta piken mot just muslimska skolor och sedan dra alla konfessionella skolor över samma svepande förbudskam är såväl diskriminerande, som utslag av illa dolt populistiskt väljarfiske i kulturella och religiösa fördomar.

Genom att spela på Socialdemokraternas och Vänsterpartiets planhalva medverkar även Liberalerna och Moderaterna till att underblåsa det generellt friskolefientliga klimat som det röda politikerlaget försöker skapa och vinna anhängare på. Det är djupt olyckligt.

Lämna en kommentar

Under Liberalerna, Moderaterna, Skola och utbildning, Socialdemokraterna, Vänsterpartiet

Attentat mot demokratin

Skrivit i Corren 15/8:

Tre dagar. Längre än så fick inte Sverigedemokraterna i Linköping ha sin valstuga på Trädgårdstorget i fred. Efter natten till tisdagen återstår endast eldhärjade rester.

Polisen misstänker brott och har inlett en förundersökning gällande skadegörelse genom brand. Kan detta fastställas är gärningen mycket allvarligare än blott en fråga om materiell åverkan. Det är ett politiskt attentat, riktat inte bara mot Sverigedemokraterna utan i vidare mening mot den demokratiska processen.

Någon eller några har försökt sabotera ett partis möjligheter att verka och bilda opinion genom att göra våld på fundamentala spelregler och skaffa sig otillbörligt inflytande över valets utgång. Det är vad saken handlar om.

Denna ledarsida hyser ett grundmurat ogillande av Sverigedemokraterna såsom varande ett parti i motsatsställning till ett liberalt, pluralistiskt, dynamiskt, öppet, frihetligt, framstegsbejakande Sverige. Det har vi många gånger givit uttryck för och kommer att fortsätta ge uttryck för.

Märk väl att det inte är människorna bakom SD:s åsikter och värderingar vi bekämpar. Det är åsikterna och värderingarna. Och i det bekämpandet är det inget annat än debatt, argument, samtal och personlig anständighet meningsmotståndare emellan som ska råda.

Attacker från mobben får aldrig accepteras eller ursäktas i ett demokratiskt samhälle. Ett gatans parlament á la Weimarrepubliken för att hindra, tysta och kväsa människor med andra politiska uppfattningar än man själv omfattar leder bara ner i mörkret.

”Ta med dina polare, eventuella megafoner, och din kampvilja. Let’s crash this party”, lyder budskapet som Vänsterpartiets ungdomsförbund sprider på nätet i syfte att störa ut ett stundande SD-torgmöte med Jimmie Åkesson i Göteborg. Intervjuad i P1 under måndagen kunde inte V-ledaren Jonas Sjöstedt samla sig till något rakt avståndstagande från denna uppvigling, utan förklarade att det var polisen på plats som fick ta ansvar för ordningen.

Bedrövligt. Den som sår vind, skördar storm. Vad har Sjöstedt att säga om det nästa gång är han och hans kamrater som drabbas?

Sverigedemokraterna har samma rätt som övriga partier att bedriva valrörelse på civiliserade villkor och göra sina röster hörda inför väljarna. Att bränna ner SD:s valstuga i Linköping är att vägra godta denna rätt. Att hetsa till upplopp mot SD:s torgmöten är att vägra godta denna rätt. I bägge fall är det liktydigt med att egenmäktigt sätta sig över demokratin.

Sådana handlingar måste därför, vad man än tycker om SD, entydigt fördömas.

Lämna en kommentar

Under Demokrati, Linköping, Sverigedemokraterna, Vänsterpartiet

Politiker med kurage

Skrivit i Corren 14/6:

Linköpingsmoderaten Finn Bengtsson är inne på slutvarvet som riksdagsledamot på östgötabänken. Han kommer, som bekant, inte att kandidera för ytterligare en mandatperiod. Det är beklagligt. Hans frispråkiga röst har varit ett salt i debatten med bitande kritik av partielitens toppstyrning och bristen på interndemokrati.

Att Finn Bengtsson vägrat vara del av något kuvat ”knapptryckarkompani” visade han genom sitt rakryggade motstånd mot den beramade Decemberöverenskommelsen 2014, då borgerligheten kastrerade sig själva och överlämnade styret av Sverige till en reformsvag, skattehöjande vänsterregering trots att väljarna valt en icke-socialistisk majoritet i riksdagen.

Särskilt nu, när vi befinner oss i en demokratisk brytningstid med en växande misstroendeklyfta mellan folket och det maktbärande etablissemanget, behövs fler av Finn Bengtssons orädda kaliber och fasta integritet. Självklart inte bara inom Moderaterna, utan i alla partiorganisationers led.

Därför har också Finn Bengtsson varit med att instifta ett pris i sitt eget namn, menat att uppmuntra till värnande av demokratin genom politiskt civilkurage. Årets pristagare presenterades under onsdagen: Amineh Kakabaveh, riksdagsledamoten från Vänsterpartiet som uppmärksammat hedersförtrycket i den islamistiska invandrarkulturen. Ett brännande angeläget ämne, men tydligen så känsligt att Amineh Kakabaveh inte längre ansågs önskvärd på Vänsterpartiets vallista i Stockholm.

Sedan hon sommaren 2015 riktat offentligt ljus mot hur moralpoliser i förorterna begränsar kvinnors och unga flickors liv, förnekar dem rätten till individualitet, självständighet och frihet, reagerade hennes partiledning bisarrt nog med kalla handen. Amineh Kakabaveh har vittnat om utfrysning och om anklagelser att sprida falska rykten, detta alltså av sina egna kolleger i det parti som kallar sig feministiskt!

Kostnaden för att våga tala om den religiösa fundamentalismen blev i hennes fall hög. Men vad blir då kostnaden för Sverige om vi inte i bred enighet förmår ta tag i problematiken med könssegregerade utanförskapsområden och vildskäggiga extremister som avskyr det öppna samhällets värderingar? Toleransen mot intoleransen är farlig, och den blir inte mindre farlig om frågan lämnas till islamofobiska rasister att illvilligt exploatera.

För sitt mod att stå upp för grundläggande medmänskliga och demokratiska ideal är Amineh Kakabaveh en värdig mottagare av Finn Bengtsson-priset.

Lämna en kommentar

Under Islamism, Moderaterna, Politisk kultur, Vänsterpartiet

Vänsterns skallmätare

Skrivit i Corren 13/2:

Skallmätning var populärt kring förra sekelskiftet. Ett särskilt index uppfanns för att dela in människor i långskallar och kortskallar. Denna kategorisering ansågs viktig för att kartlägga och värdera rikets invånare avseende härkomst, rasrenhet och sociala anlag.

I politiska och akademiska kretsar fanns en stark oro över degenerationsfaran, vilken på sikt hotade att bryta ner nationen. Det gällde att skydda folkmaterialet från inflytande av dåligt blod och undvika att samhällskroppen förgiftades av mindervärdiga element (av såväl inhemsk som utländsk art). Den vetenskapliga forskningen måste intensifieras så att erforderliga åtgärder kunde sättas in.

1922 beslöt därför riksdagen i bred enighet att inrätta ett statligt rasbiologiskt institut vid Uppsala universitet, med den sedermera herostratiskt ryktbare Herman Lundborg som förste chef.

Detta mörka kapitel i svensk historia kunde man ju hoppas vara för evigt diskrediterat, skambelagt och djupt begravt i förflutenhetens avskrädeshög. Men icke. Skallmätarna är tillbaka.

Rasbiologin har gjort comeback i inverterad form genom vår tids modeideologi: identitetspolitiken med dess rasifieringsteorier. Åter flammar besattheten kring människors kollektiva egenskaper som indelningsgrund för att nå ett bättre samhälle.

Denna gång är det inte den radikala högern som driver på, utan den radikala vänstern. Avsikten är nu inte som förr att diskriminera sig fram till lyckans land. Tvärtom är siktet inställt på att bekämpa det föregivet allomfattande strukturella diskrimineringsförtrycket av olika minoriteter, som anses vara den stora lömska förgiftningsfaran i dagens västerländska samhällskropp.

Metoden för att synliggöra problemet och kunna sätta in åtgärder är isande bekant.

På Vänsterpartiets kongress i helgen röstade ombuden för att svenska staten, via SCB, måste börja klarlägga rikets invånare avseende hudfärg, etnisk tillhörighet, nationellt ursprung och trosuppfattning. Att SCB meddelar att sådan insamling av statistiska ”jämlikhetsdata” råkar strida mot gällande lagstiftning spelar tydligen ingen roll.

Ändamålet helgar medlen, ty det är ju en ”god” variant av statlig lång- och kortskallemätning det är frågan om. Så möter den urspårade antirasismen och den gamla traditionella rasismen varandra. Människans unika individualitet erkänns inte, eller har i vart fall underordnad betydelse.

Istället ska hon främst identifieras och bedömas utifrån en fastlagd ideologisk mall för grupptillhörighet – som det avgörande för hennes väsen var pigmentet, könet, den sexuella preferensen, gudstron, blodets härstamning…

En sådan uppfattning är naturligtvis motbjudande, falsk, primitiv, ocivilisatorisk och öppnar – som 1900-talets dyrköpta erfarenheter visat – vägen till helvetets portar.

Motsatsen, den liberala jämlikhetssynen, kan sammanfattas i en enda mening som yttrades vid Lincolnmonumentet i Washington DC sommaren 1963: ”I have a dream that my four little children will one day live in a nation where they will not be judged by the color of their skin but by the content of their character”.

Uppenbarligen har Vänsterpartiets medlemmar – i likhet med extremhögerns vulgärnationalister – andra drömmar än Martin Luther King.

Lämna en kommentar

Under Främlingsfientlighet och rasism, Vänsterpartiet

Löfven i Sjöstedts fälla

Skrivit i Corren 22/1:

Partiväsendets makt över våldsmonopolet är ett formidabelt instrument för att styra över medborgarnas livsvillkor. Därför ska det utövas i demokratiskt kontrollerade former, användas med försiktighet och helst i så stor konsensus som möjligt. I grunden, om man ska vara krass, bygger all lagstiftning ytterst på förespråkande av våld mot den som inte underkastar sig.

Sverige är lyckligtvis ett upplyst och modernt land, de ideologiska striderna är tämligen lugna och sällan av riktigt uppslitande natur.

Generellt råder en strävan efter samförstånd, hygglighet och kompromiss. Det kan tyckas grått, fördelen är att legitimiteten blir väldigt stark i tvingande offentliga beslut. Även den missnöjde finner sig i demokratisk anda och ser det hela vanligen inte värre än att beslutet går att korrigera till bättre längre fram.

Dock händer ibland att de styvnackade fantasterna bryter igenom och hotar att välta det pragmatiska spelet över ända med sina stollerier. Socialdemokraternas övermodiga socialiseringsiver i slutet av 40-talet (planhushållningsdebatten) är ett exempel. Löntagarfondssoppan under 70- och början av 80-talet ett annat.

I en närmast religiöst färgad ideologisk nitälskan ville radikala krafter utnyttja våldsmonopolet till en genomgripande förändring av samhällsförhållandena och fick med sig många i partileden som borde varit klokare, men som inte orkade rida spärr mot dumheterna.

Förnuftet segrade dock till sist, men priset blev högt i skadat förtroende och ett i onödan infekterat politiskt klimat. Som en slags tragisk repris på detta har nu S/MP-regeringen givit vika för Vänsterpartiets ideologiska avsky mot privata välfärdsföretag.

I fredags kom man överens om ett lagförslag baserat på ett snålt hållet ”vinsttak”, vilket i praktiken innebär att valfriheten drastiskt försämras och att åtskilliga välfärdsföretagare jagas bort.

Det lär emellertid inte inträffa, eftersom riksdagsmajoriteten (Alliansen + SD) är emot. Att svenska folket skulle dela Vänsterpartiets vurm för det gamla offentliga välfärdsmonopolets återkomst torde också vara ett fullkomligt huvudlöst antagande.

Hur Socialdemokraterna kunnat låta sig bli Jonas Sjöstedts gisslan i detta avseende tyder på lika delar svaghet som historisk minnesförlust.

Konfrontatoriska ideologiska korståg i syfte att piska fram systemskiften brukar regelmässigt straffas av väljarna, vilket både Tage Erlander och Olof Palme bittert fick lära sig. Stefan Löfven håller på att gå i samma fälla, självmant nerdragen av det forna kommunistpartiet.

Lämna en kommentar

Under Politik, Socialdemokraterna, Vänsterpartiet

Sluta med 1968-leken

Skrivit i Corren 5/12:

I valrörelsen 2014 viftade Vänsterpartiet stridslystet med hammaren och skäran som vore det 1968 igen. Klappjakt utlovades på privata välfärdsföretagare. De kapitalistiska girigbukarna måste bort som räknade hem vinster på vård, skola och omsorg.

Svenska folket var måttligt entusiastiska över budskapet. Vänsterpartiet, liksom det övriga rödgröna blocket, fann sig praktiskt taget stå och stampa på samma usla väljarstöd som i nederlagsvalet 2010. Men tack vare Alliansens förluster och SD:s framgångar lyckades ändå Stefan Löfven förlora sig till makten tillsammans med Miljöpartiet.

Och tack vare Alliansen, med Moderaterna i täten (!), pressades Socialdemokraterna genom Decemberöverenskommelsen att styra riket med de gamla kommunisterna som inflytelserika kamrater vid bordskanten.

Jonas Sjöstedt borde skicka ett fång röda rosor till borgerligheten, om han inte redan gjort det. Alliansens bistånd gav ju Vänsterpartiet stärkt utrymme att förvandla sin fiaskoartade paradfråga till faktisk regeringspolitik.

Outgrundliga äro Herrens vägar, heter det ibland om Gud när han prövar vår tro. Borgerliga sympatisörer torde ha skäl att säga samma sak om Alliansens vägar, som ledde till en av denna sunkiga mandatperiods träligaste huvudvärkar och uppmuntrade Socialdemokraternas radikala falang på bekostnad av de mer verklighetssinnade pragmatikerna.

Likt en ideologisk dödsattest på den förutvarande svenska liberala reformagendan lade Ilmar Reepalu fram sin sönderkritiserade utredning om ihjälkvävning av enskilda välfärdsaktörer medelst vinstbegränsningar.

På söndagens DN Debatt excellerade civilminister Ardalan Shekarabi (S) och Vänsterpartiets Ali Esbati i rödglödgad marknadsfientlig slagordsretorik och hotade med en regeringsproposition till våren, som skulle drabba skolan och omsorgen enligt Reepalus olycksaliga riktlinjer.

Dock blir det ändå svårt att vrida tiden ur led till 1968 års radikala klimat. Dels finns ingen riksdagsmajoritet för skarpa vänsterpopulistiska förslag av Shekarabis och Esbatis märke. Och det lär inte materialiseras någon sådan majoritet efter valet 2018 heller.

Dels finns nyktert tänkande socialdemokrater som bara vill komma ur eländet. Exempelvis annonserade socialförsäkringsminister Annika Strandhäll i helgen att hon inte önskar något förödande vinsttak i sjukvården. Dels lär knappast svenska folket acceptera en statligt återmonopoliserad välfärd med utrotad valfrihet.

Problemet med hela detta trista spektakel, vilket både Socialdemokraterna och Alliansen delar ett betydande ansvar för att ha släppt lös, är att massor av onödig oro och osäkerhet skapats bland Sveriges välfärdsföretagare.

Utan dem skulle välfärdssektorns kostnadstryck bli högre, innovationsförmågan vissnare och kvaliteten sämre. Vinst är generellt att betrakta som ett kvitto på välskött verksamhet med nöjda kunder, pengar som utgör kompensation för den risk företagaren tagit genom att starta sin rörelse och som behövs för att kunna investeras i fortsatt utveckling av den.

Marknadsmässighet är också väldigt bra för att slå ut och straffa de aktörer som inte sköter sig. Offentliga monopol är däremot ett Sisyfosarbete att få effektiv ordning på.

Det är inte vinster i välfärden som måste begränsas och stoppas, utan Vänsterpartiets vidskepelser som tillåtits ta besynnerlig stor plats i Sveriges politiska liv.

Lämna en kommentar

Under Borgerligheten, Socialdemokraterna, Socialism, Vänsterpartiet