Kategoriarkiv: Högerextremism

Nazister på marsch

Skrivit i Corren 21/8:

Det var samma mördarmetod som de islamistiska terroristerna satt i system, senast med ohygglig konsekvens i Spanien. En nazisympatisör plöjde med ett fordon in bland antirasistiska demonstranter. En 32-årig kvinna dog, 19 skadades. Platsen var Charlottesville, USA.

Där hade högerextrema hatgrupper förra lördagen samlats till marsch genom gatorna med Hitlerhälsningar och judefientliga slagord. De som slöt upp till protest mot nazisterna fick betala priset i blod.

Som om inte detta var chockerande nog, kastade sedan Donald Trump bensin på elden. Skuldbördan för våldsterrorn i Charlottesville vilade lika på bägge sidor, menade USA:s president. Denna absurda kålsupardoktrin väckte förstås massiv upprördhet – utom hos nazisterna som jublade.

Det är en minst sagt otäck förskjutning av värdeskalorna som Trump givit uttryck för. Att det inom hans läger av medarbetare och supportrar finns åtskilliga mörkerelement är väl bekant. Trump har ogenerat vädjat till den ”alternativa” högerrörelse (alt-right) som med Republikanernas valseger 2016 vädrat triumferande unken morgonluft. Deras program är ett hopkok av ingredienser från den gamla vanliga brunsvarta 30-talssoppan. Bör vi förvånas när Donald Trump följer i tangentens riktning?

En gång gick USA i krig för att krossa Hitlerväldet i Europa och trygga civilisationens överlevnad. Nu leds världens viktigaste demokrati av en figur som jämställer Hitlers arvtagare med deras motståndare. Det är en förfärlig signal som ger nazisterna ett erkännande av legitimitet och sanktionerar vidgad tolerans mot intoleransen.

Ser vi en glidning även i Sverige? Här är den politiska enigheten om nazismens förkastlighet naturligtvis kompakt. Ingen försöker som Trump relativisera eller ursäkta denna perversa träldomsideologis ondska. Däremot kan man som historikern Heléne Lööw i DN 18/8 fråga varför nazigängen idag så tjänstvilligt ges tillstånd att offensivt mobilisera i det offentliga rummet.

Nyligen höll Nordiska motståndsrörelsen (NMR) en manifestation med flygbladsutdelning i centrala Linköping. På första maj demonstrerade NMR i Falun. De fick grönt ljus att vara i Almedalen under politikerveckan. De kommer av allt att döma tillåtas att marschera genom Göteborg vid Bokmässan.

Enligt Lööw är det resultatet av nazisternas framgångsrikt medvetna taktik att försöka kidnappa yttrandefrihetsdebatten till enbart handla om dem själva, och framställa sig som de enda ”sanna” försvararna av den grundlagsfästa rättighet som nazisterna vill omintetgöra för alla andra.

Att det öppna samhället spelar avgrundshögern i händerna är verkligen inte oproblematiskt.

Annonser

Lämna en kommentar

Under Högerextremism, Nazism

Fri press under hot

Skrivit i Corren 27/4:

Tillståndet för pressfriheten i Sverige är mycket gott, faktiskt näst bäst i världen efter Norge. Det hävdas i Reportrar utan gränsers pressfrihetensindex för 2017. Men överlag är den internationella situationen starkt bekymmersam.

Att tumskruvarna dras åt för journalister i auktoritärt styrda stater borde vara illa nog. Men nu märks tydliga tendenser till hur medierna utsättas för hårdare tryck också i vanligtvis anständiga, civiliserade nationer.

”Framför allt är det beklämmande att vi i länder som USA, som varit en fyrbåk för frihet, ser en helt osannolik utveckling. Om man som Trump, ledare för världens största demokrati, utnämner medierna som huvudfiender stöder man inte ett bra samtal. Och det skickar signaler till andra ledare i världen”, säger Jonathan Lundqvist, ordförande för Reportrar utan gränser i Sverige (DN 26/4).

Allvarligt är bara förnamnet. Ty när villkoren för den fritt granskande journalistiken och den oberoende opinionsbildningen försämras, hotas själva livsluften i demokratin och det öppna samhället förlorar sitt syre.

Även om Sverige når en glädjande hög placering i nämnda pressfrihetsindex, betyder det inte att orosmoln saknas på våra breddgrader. I en Sifoundersökning som SVT:s Kulturnyheterna redovisade förra veckan ökar trakasserierna och hoten mot den svenska journalistkåren.

70 procent av samtliga tillfrågade journalister uppger sig varit drabbade under det senaste året. Värst är utsattheten för kvinnliga opinionsbildare, så många som var tredje överväger att sluta och byta jobb.

Attackerna är inte sällan orkestrerade via sociala medier i syfte att illvilligt påverka, kväsa, tysta och göra tillvaron så jävlig som möjligt för det fria ordets yrkesverksamma representanter. Men sådana näthatskampanjer kan också vem som helst hamna i skottgluggen för. ”Med den moderna tekniken har det blivit epidemiskt”, konstaterar forskaren Heléne Lööw dystert (SVT 19/4).

Hon är expert på högerextremism och att det ofta är sådana politiska krafter som eldar trollen till organisande häxjakter mot traditionella medier är ingen hemlighet.

Exempelvis har Sanna Hill, vice chefredaktör för den brunrasistiska tidskriften Nya Tider, famöst välkomnad till Bokmässan i Göteborg (!), uppviglat till konfrontation av journalister i deras privata hem: ”Dom tror att de är orörbara, att dom inte går att komma åt. Bara gå dit! Filma, intervjua dom”.

Vidare säger Sverigedemokraternas notoriska journalistfientlighet, helt klart i klass med Donald Trumps, åtskilligt om vilket sorts parti det är. ”Jag litar inte på några medier”, deklarerar Jimmie Åkesson. Medierna ska tas om hand ”i sinom tid”, lyder den trosvissa förkunnelsen från Kenth Ekeroth (för övrigt motorn bakom hatsajten Avpixlat). Linus Bylund utfärdar en krigsförklaring: journalisterna är ”nationens fiender”.

Samtliga dessa namn tillhör inte bara SD-toppen. De är förtroendevalda ledamöter i riksdagen, det högsta organet för offentlig makt i Sverige.

Från denna plattform bedriver de alltså sin systematiska hets för att misstänkliggöra, svartmåla och bryta ner mediernas ställning. Vad har man då för uppfattning om medborgarnas rätt till att informera sig genom ett självständigt fungerande nyhetsflöde och åsiktsutbyte?

Visst är det positivt att vår pressfrihet idag ändå står sig så bra i internationell jämförelse. Men att det förhållandet inte är i framtiden givet torde vara uppenbart.

Lämna en kommentar

Under Demokrati, Högerextremism, Media, Sverigedemokraterna

Håll dörren stängd!

Skrivit i Corren 29/9:Corren.

Liberalen Olle Wästberg, bland annat tidigare riksdagsledamot för Folkpartiet och chefredaktör för Expressen, gör en tänkvärd markering i sitt senaste nyhetsbrev.

Han skriver: ”Det finns just nu de i svensk politik som tror att Sverigedemokraterna kan ‘tämjas’ genom att man samarbetar, lyssnar, bjuder in. Till dem skulle jag vilja överräcka ett citat ur John F Kennedys installationstal: ‘De som, dåraktigt, söker makt genom att rida på tigerns rygg slutar i dess mage'”.

Precis så. SD:s framgångar har onekligen stökat till det för de etablerade partierna, låsta som de fortfarande är i den traditionella blockpolitiken. Så länge SD:s nuvarande väljarstöd består är utsikterna att bilda handlingskraftiga riksdagsmajoriteter av gammalt höger- eller vänstersnitt släckta. Den bräckliga S/MP-regeringen med V som stödhjul bär syn för sägen.

Chansen för Alliansen att göra comeback med egen majoritet efter nästa val tycks också i dagsläget fåfänglig. Jimmie Åkesson har påpassligt skurit i pipor i vassen genom att locka med idén av koalition mellan SD, M och KD. Och enligt en färsk opinionsundersökning, publicerad söndagens i DN, är en tilltagande andel av borgerliga sympatisörer positiva till ett SD-samarbete. Bland M- och KD-väljarna är dessa rent av fler än dem som är emot.

Ett vägskäl börjar närma sig, där resultatet mycket väl kan bli att anständighetens spärrar viker och SD släpps in som en ”normaliserad” partner i det blåa lägret.

Det vore mer än olyckligt och riskerar att upprepa ett avgörande misstag ur det förflutna.

Statsvetaren och publicisten Herbert Tingsten, en av förra seklets främsta liberala opinionsbildare i vårt land, påvisade tidigt i boken Den nationella diktaturen (1936) hur borgerliga partier – liberala och konservativa – banade vägen för högerextremismens seger i Italien, Österrike och Tyskland under mellankrigstiden.

Dels ansågs socialisterna vara ett värre hot mot samhällsordningen, dels trodde man att mörkerkrafterna kunde tyglas och civiliseras om de fick regeringsansvar.

Vi vet hur försöken att rida tigerns rygg gick den gången. En lika katastrofal utgång behöver det nödvändigtvis inte bli med SD i Sverige.

Men ge makt åt ett främlingsfientligt parti med rötter i nazismen, som avskyr den oberoende pressen, som vill likrikta kulturen, som har tydliga kopplingar till diverse hatsajter på nätet, som vänslas med Putin-Ryssland, och så vidare – det är tillräckligt för att urholka grundläggande frihetsvärden och skapa ett klimat av gradvis ökad otrygghet och intolerans.

Något annat vore farligt naivt att tro, givet SD:s natur. Framtida generationer kommer att döma oss efter hur vi hanterar dessa i kostymer klädda gengångare från Europas 20- och 30-tal.

SD har rubbat den ordinarie, invanda spelplanen för svensk politik. Men lösningen kan aldrig vara att anpassa sig efter SD. Utan att visa mogenhet, samling och vuxenansvar för att skydda demokratin från att frätas sönder.

Det borde vara ett överordnat intresse för alla som verkligen värnar Sverige som fortsatt hyggligt gott samhälle att leva i.

Lämna en kommentar

Under Demokrati, Främlingsfientlighet och rasism, Frihet, Högerextremism, Sverigedemokraterna

Extremister mot Nato

Nato

Skrivit i Corren 24/5:Corren.

Ytterkantsrörelsernas slitstarka band består. Febrigt odlar de ömsesidig fiendskap i underförstådd gemensam nytta. Bägge utmärks av korsfararaktig ideologisk oförsonlighet, rått språkbruk och kolporterande av en uppviglande manikeisk verklighetsbild.

Ivrigt vill de skruva upp den politiska konfliktnivån bortom reson i syfte att söndra det bestående och öka mobiliseringen på respektive håll. Vilka förolämpningar man än överöser varandra med, så trumfas sånt alltid av den överordnade avskyn mot den liberala samhällsordningen och föraktet mot den demokratiska vardagens gråa kompromissande.

Så har det varit sedan det totalitära tvillingparet kommunism och nazism stormade upp ur avgrundskratern från den europeiska civilisationens självmordsförsök 1914-18.

Därför är det ingalunda förvånande att vår riksdag fått en slags lightversion av den ökända Molotov-Ribbentroppakten. Ett parti med rötter i nazismen (SD) och ett parti som varit filial åt Sovjetkommunismen (V) bildar kampfront mot demokratiernas försvarsorganisation Nato.

På onsdag var tanken att riksdagen ämnade godkänna värdlandsavtalet, vilket innebär att Natostyrkor – efter begäran av regeringen – kan stationeras på svensk mark i ett krisläge. Det närmandet bidrar till att stärka både Sveriges och övriga fria Östersjöländers säkerhet. En rejäl parlamentarisk majoritet står bakom.

V och SD ämnar dock förena sina röster för att uppnå en vilandeförklaring, som skulle tvinga riksdagen att skjuta på avtalet i ett år. Om så sker, är Putin bara att gratulera till den lilla framgången som hans svenska de facto-lakejer serverar hans aggressivt militaristiska regim.

Vi har tydligt sett Kremls målmedvetna strävan att underblåsa varje åtgärd som kan så split i, och resa frågetecken kring, den transatlantiska gardens fasthet mot Rysslands revanschistiska imperieambitioner.

Att SD och V gör drängtjänst åt Moskva är symptomatiskt för en oroande, bredare trend. Europas högerextremister dras till Putins auktoritära styre och hans fördömande av den västliga ”dekadensen”. Samtidigt sprattlar gamla rysklojala reflexer hos illröda vänstergrupper.

Ohelig allians? Egentligen inte. Vad som först och främst pumpar i deras ådror är hatet mot liberalismen och det öppna samhället, nu manifesterat i det unisona skallet mot Nato.

Lämna en kommentar

Under Europa, Försvar, Högerextremism, Kommunism, Nazism, Ryssland, Sverigedemokraterna, Vänsterextremism, Vänsterpartiet

Värna öppenhetens land

Skrivit i Corren 16/12:Corren.

Samtidigt som ett aggressivt Ryssland ökade trycket i vårt närområde och det blodiga infernot fortsatte i Mellanöstern, fick Sverige den svagaste regeringen med den oskickligaste statsministern i mannaminne. Sverigedemokraterna, som blivit riksdagens tredje största parti, gavs chansen att utnyttja situationen och fällde den rödgröna budgeten i skadeglad triumf.

Stefan Löfven hade knappt hunnit flytta in i Rosenbad, innan han kapitulerade för omständigheterna och ropade på svenska folkets hjälp att reda ut röran genom nyval. Men vilken politik som väljarna förväntas ge nytt förtroende åt när det gäller Löfvens alternativ, är frågan om S-ledaren själv ens har koll på.

Måndagens presskonferens med Löfven & Co på Harpsund bar syn för sägen. I ena stunden är det uträckta händer och enträgna samarbetsvädjanden över blockgränsen, vilket rimligtvis måste innebära att en annan liberalare kurs, bort från Miljöpartiets och Vänsterpartiets grönvänsterradikala inflytande.

I andra stunden är det knutna nävar i luften, råskäll mot snart sagt allt Alliansen står för och dödsföraktande deklarationer att Löfven inte ämnar ändra sin nuvarande inriktning. Vilka ingångsvärden mästerförhandlaren från Metall egentligen har i partipolitikens tuffa värld tycks – för att låna Churchills ord – som en gåta, insvept i ett mysterium, dolt i en hemlighet.

I skarp kontrast står Alliansen, vars tillväxtorienterade politik och regeringsduglighet är ett mirakel av beprövad klarhet och dådkraft i jämförelse. Ingen tvekan råder heller om vad det tredje alternativet SD står för, det har tydligt demonstrerats under hösten.

Vikarierande partiledaren Mattias Karlsson har lovat att SD ska upprepa regeringskaoset genom att fälla varje budget, blå eller röd, som inte minskar ”massinvandringen”. Tommy Hansson, tidigare chefredaktör för partiorganet SD-kuriren, menar att tortyrmetoden skendränkning är okej att använda vid allvarliga brott.

Riksdagsledamoten Kent Ekeroth anser att kriminellt beteende är etniskt betingat och har motionerat om att myndigheterna därför ska registrera befolkningen efter ”ursprungsnationalitet”. Med det menar han varje svensk som har minst en utlandsfödd förälder.

Björn Söder, vice talman i riksdagen, hävdar att varken judar eller samer är riktiga svenskar, och vill dessutom erbjuda invandrare bidrag för att flytta från Sverige. Riksdagsledamöterna Paula Bieler och David Lång har krävt en ”utredning med uppdraget att kartlägga svenskfientlighetens utbredning och karaktär samt att föreslå åtgärder i syfte att motverka svenskfientligheten.”

En annan SD-motion, signerad av bland andra ovan nämnda Mattias Karlsson, förespråkar strypning av den fria svenska folkbildningen som istället ska likriktas i SD:s ideologiskt ultranationalistiska anda.

Så ser kostymfascismen ut. Dess bästa vän är de anständiga partiernas splittring, svaghet och handlingsförlamning – särskilt när orostider råder i omvärlden. Kan inte samtalsklimatet mellan Alliansen och S bli konstruktivare och Löfven visa större mognad i sin roll, är risken att nyvalet bara skapar fler problem än det löser.

Lämna en kommentar

Under Borgerligheten, Främlingsfientlighet och rasism, Högerextremism, Socialdemokraterna, Sverigedemokraterna

Mediehatet känns igen

Skrivit i Corren 11/12:Corren.

Vi ser hur 30-talets idéarv återvänt. I särskilt hög grad gäller det Sverigedemokraterna. Tendensen märks även hos Dansk folkeparti, Sannfinländarna och Fremskrittspartiet.

Dessa fyra partier bottnar antingen i 70-talets kverulantiska högerpopulism eller i klassisk högerextremism. Men förenas numera i en främlingsfientlig extremnationalism med ambitionen att omskapa dagens liberala samhälle till något helt annat.

Ungefär så löd resonemanget i författaren och journalisten Per Svenssons reflekterande artikel om den nordiska ultrahögerns historia, som trycktes i flygbolaget SAS kundtidning Scandinavian Traveler. På samma uppslag fanns bilder på Fremskrittspartiets (FrP) tidigare ledare Carl I Hagen och Vidkun Qusling, den ökände Hitlerlakejen.

FrP, som sedan förra året regerar Norge tillsammans med Høyre, exploderade och ställde två krav: SAS måste be om ursäkt, och dra tillbaka kundtidningen. SAS kapitulerade omedelbart. I helgen makulerades hela upplagan. Till saken hör att SAS delvis ägs av norska, danska och svenska staten.

Carl I Hagen påpekade offentligt att FrP har finansministerposten i Norge och att det ekonomiskt krisande SAS gjorde ”mycket oklokt” som publicerat Per Svenssons text. I realiteten ett förtäckt hot om mindre trevliga konsekvenser i händelse av att SAS ej hörsammade kraven.

Att flygbolaget förnedrade sig och föll undan är illa. Att politiker ogenerat använder sin makt till att kväsa vad de uppfattar som obekväm journalistik är chockerande. Men bör vi förvånas?

Det fria ordet har aldrig uppskattats av dessa partier. Sverigedemokraternas hållning är illustrativ. Avskyn mot etablerade medier är en utmärkande del av deras identitet och ideologisyn. SD odlar ett sekteristiskt martyrskap i förhållande till journalistkåren, vilken hätska termer utmålas som svenskfientlig, marxistpåverkad, falsk och illasinnad.

Medierna mörkar och förvränger konsekvent fakta om verkligheten. Och den verkligheten är att nationen befinner sig i förfall och upplösning på grund av den fördärvliga mångkulturalismen, som journalistkåren är en korrumperad propagandamaskin åt.

De enda som säger sanningen är SD. Därför försöker ”PK-media” ständigt förtala, tysta och diskreditera partiet.

Hatsajten Avpixlat, sponsrad av SD-riksdagsmannen Kent Ekeroth och hyllad av partiledaren Jimmie Åkesson, är en kokande häxkittel av vrede mot journalister – i synnerhet de som kritiskt granskar SD:s handel och vandel.

Avpixlat har rent ut uppviglat sin supporterskara av anonyma nättroll till att provocera och filma misshagliga mediemänniskor, även lagt ut deras personliga hemadresser, allt i syfte att skrämma och hota. När SD i höstas inte kunde förhindra Expressen att rapportera från partiets valvaka, twittrade Kent Ekeroth: ”haha. Det gör vi i sinom tid”.

Till nyhetsbyrån TT förklarade han sedan: ”Gammelmedias tolkningsföreträde kommer att stoppas och ni kommer inte att ha det här monopolet längre. Det är väldigt bra för Sverige” (14/9).

Hur blir klimatet i Sverige om SD ”i sinom tid” lyckas få samma position att utöva makt som FrP i Norge? Eller om SD:s eget drömscenario att dominera politiken slår in? Inte bara invandrare har skäl till fruktan.

Där ingen respekt för yttrandefrihet och journalistiskt oberoende finns, där sugs syret ur det offentliga samtalet, demokratin vissnar, det öppna samhället stängs och likriktas.

Lämna en kommentar

Under Främlingsfientlighet och rasism, Högerextremism, Ideologi, Media, Sverigedemokraterna

Fascismens gengångare

Skrivit i Corren 8/12:Corren.

Det krävs ingen Einstein för att se vad Sverigedemokraterna är för ett parti. SD:s världsuppfattning och existens bygger på misstro, förakt och hets mot människor som kommer från andra kulturer än vår egen.

SD kolporterar en fiendebild mot minoriteter (i synnerhet muslimer) och det ”politiskt korrekta” etablissemanget som är demonisk, konspiratorisk och avhumaniserande.

SD:s syn på nationen, traditionen och kulturen är enögt tillbakablickande, romantiskt förhärligande och kvävande likriktad till sin ambition och karaktär. I grunden finns totalitära anspråk på att radikalt stöpa om Sverige och bakom höga gränsmurar återskapa ett tänkt drömtillstånd i det förflutna, då en homogen befolkning levde i endräkt och harmoni.

Detta naturliga och äkta Sverige har sedermera raserats av landsförrädiska makthavare som äventyrar nationens överlevnad genom att tillåta ohejdad inströmning av främmande element, som härjar likt en farlig sjukdom i den organiska samhällskroppen.

Utmärkande drag hos SD är den maskulina dominansen, antiintellektualismen, den reflexmässigt aggressiva emotionella attityden, avskyn mot liberal pluralism, fientlighet mot öppen och dynamisk utveckling.

Summera allt detta och delarna bildar en urartad, extrem form av vulgärkonservatism som bör kallas för vad den är: fascism – om än kostymklädd och officiellt nedtonad i försöken att framstå som mera salongsfähig.

Vi kan med stor sannolikhet anta att om SD styrde Sverige med egen majoritet, så skulle snart våra medborgerliga fri- och rättigheter sitta väldigt trångt till. SD:s visioner går inte att omsätta i praktisk politik utan att allvarligt rubba demokratins frihets- och jämlikhetsvärden.

I veckan som gick kunde två forskare, Peter Hedström och Tom Müller vid Linköpings universitet, också visa att SD ingalunda är ett ”vanligt” missnöjesparti. Deras väljare drivs inte främst av viljan att knäppa den politiska eliten på näsan, vilka många hävdat i debatten. Utan av intolerans och främlingsfientlighet. SD:s väljare tycks alltså korrekt ha förstått partiets budskap och attraherats av det.

Vilka obehagliga krafter som är i rörelse illustrerades omedelbart efter att de båda Linköpingsforskarna redovisat sina resultat på DN Debatt i onsdags. Hedström och Müller drabbades av hätska reaktioner från SD-sympatisörer, till och med dödshot.

Detta är ett parti som tveklöst vädjar till och spelar på människans lägsta instinkter. Att samtala med SD, vilket bland andra den östgötske förre riksdagsledamoten och profilerade migrationskritikern Staffan Danielsson (C) yrkat på, måste förbli uteslutet för alla anständiga partier.

Vad finns att samtala och kompromissa om med dessa politiska järnrörshuliganer, som redan genom Löfvens extraordinära schabbel givits utrymme att utlösa regeringskris, nyval och dessutom nu lovar att fälla varje regering som inte stryper ”massinvandringen”?

Det sorgliga är att den uppskruvade kverulantiska tonen mellan Alliansen och S försvårar möjligheterna att bringa reda i kaoset. Det talas mycket om ”ansvar” hit och dit. Men det är ett ord som saknar täckning så länge Sverige lämnas utan fungerande roder och SD tillåts fortsätta att skära pipor i vassen.

Lämna en kommentar

Under Borgerligheten, Främlingsfientlighet och rasism, Högerextremism, Ideologi, Linköping, Migration, Socialdemokraterna, Sverigedemokraterna