Björn Afzelius och svarta gänget

Skrivit i Corren 5/6:

”Då var dom kompis med fascisterna / Då var dom bundis med nazisterna / Då var dom bästis med rasisterna / Då var dom ett med falangisterna”. Dessa textrader sjunger Björn Afzelius. Året är 1985 och till hösten stundar val i Sverige. Socialdemokraterna sitter vid regeringsmakten, men det är skakigt. 

Det blåser andra politiska vindar över världen, från höger, och i vårt land är den flanken segerviss. ”Det var då, det var länge sen / Men nu står samma svarta gäng / och har häng på ministertaburetterna igen!”, fortsätter Björn Afzelius varnande sjunga. 

Och förklarar med sin nasala stämma: ”Nu har dom putsat upp fasaderna / Nu ser dom ut som demokraterna / Nu går dom själva ut på gatorna /Nu vill dom kallas ’Moderaterna’”. 

Låten heter Svarta gänget och ingår på albumet Nio liv, som proggikonen Afzelius släppte våren 1985. Visst, det är en stark rockrökare, tillika ett icke ointressant tidsdokument från stämningsläget just då. 

Valrörelsen, Olof Palmes sista, blev hård och hätsk. Borgerligheten mobiliserade med Moderaternas Ulf Adelsohn i spetsen. Vänstern överlag var pressad, marknadsliberalismen hade fått en renässans, det var Reagans och Thatchers epok. Om Björn Afzelius bidrog till att Palme ändå vann valet är väl tveksamt. 

Men Svarta gänget spelades flitigt under Afzelius turné med kompbandet Globetrotters det året och rönte viss uppmärksamhet, särskilt i ungdomskretsar, det kommer jag själv – bittert – ihåg. Socialdemokraterna var nog knappast missnöjda med draghjälpen och hur de påstådda ”systemskiftes”-Moderaterna häcklades (som inte var dåliga på att häckla Palme tillbaka, det bör i rättvisans namn noteras). 

Afzelius må i övrigt varit en stor artist. Jag gillar honom som musiker och låtskrivare, politiska sympatier åsido. Egentligen är hans plakattexter ganska få. Produktionen domineras snarare av mer berörande ämnen som kärlek och relationer, vilket också gjorde honom till en sådan populär publikmagnet trots ogina recensenters envisa sågande. Fast i fallet med Svarta gänget förtjänade han att få på skallen. 

Låten är rivig, ja. Men budskapet är vulgärpropaganda av sämsta sort och bevisligen felaktigt. När Björn Afzelius attackerade Ulf Adelsohns moderater som fascister bakom fasaden, attackerade han ett högerparti som aldrig existerat. Moderaterna har aldrig varit bästis och bundis med högerextremister, aldrig låtit något ”svarta gäng” ha häng på ministertaburetter i Sverige. Tvärtom. 

Det är bara att gå till läggen, som vänstergurun Jan Myrdal brukade säga. Gösta Bohman formade på 70-talet de moderna Moderaterna med sin frihetliga legering av liberalism och konservatism. Men grunden lades långt tidigare av Arvid Lindman, det svenska 1900-talets mest betydelsefulla högerledare. Han var statsminister i två omgångar, 1906-11 och 1928-30. I seklets början lotsade han igenom ett viktigt steg till den fullvärdiga demokratins införande. 

Det var en allmän rösträttsreform för män, jämte ett proportionellt valsystem som gjorde att inte den samlade vänstern (liberaler och socialdemokrater) skulle kunna sopa hem all parlamentarisk representation. Hade det blivit majoritetsval enligt brittisk modell, vilket liberalernas Karl Staaff ville, vore högerns chanser till riksdagsplatser mer eller mindre stekta. Risken för utplåning var reell. Men Arvid Lindmans moderata ideologiska hållning och samarbetsinriktade linje för det politiska arbetet räddade partiet, gav det ny respekt och relevans. 

Det var dock under mellankrigstiden, när extremistiska träldomsläror och diktaturdyrkan förgiftade sinnena i Europa, som Arvid Lindman gjorde en än tyngre historisk insats. Inom högern fanns en minoritet som beundrade utvecklingen i Tyskland och imponerades av Adolf Hitler. Dit hörde inte Lindman. Han var frimurare, hade goda kontakter med sina tyska ordensbröder och därmed välinformerad om nazisternas barbariska våldsregemente, deras klappjakt på judar och demokrater. 

Trots att Arvid Lindman var en korrekt herre som vanligen uttryckte sig städat och försiktigt, blev hans språkbruk om nazisterna utan pardon: de var ”slödder” och ”pack”, punkt! Han reagerade med avsky på att högerns formellt fristående ungdomsrörelse SNU försökte infiltrera moderpartiet med idéer från italiensk fascism och tysk nazism. 

Inte för inte fanns bland Lindmans personliga vänner den rakryggade liberalen Torgny Segerstedt, som i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning kompromisslöst gisslade Hitlerväldet. Beslutet kunde bara bli ett. 1934 kastades SNU ut i kylan och Lindman deklarerade den svenska högerns oreserverade uppslutning bakom demokratins ideal. 

I Italien, Österrike och Tyskland kunde högerextremisterna gripa makten efter att etablerade borgerliga kretsar kollaborerat med dem. Den vägen stängde Lindman här och nazismen marginaliserades. ”Precis som socialdemokraterna bekämpade kommunisterna i fackföreningar och arbetarkommuner, höll högern rent hus högerut”, skriver statsvetaren Leif Lewin i sin biografi Sveriges statsministrar under 100 år. Arvid Lindman (2010).

Lewin menar att ”Lindmans resoluta ställningstagande mot nationalsocialismen” är en viktig delförklaring till ”varför den svenska demokratin överlevde under mellankrigstiden”. 

Det är Moderaternas stolta arv som förvaltats vidare in i vår tid av Arvid Lindmans efterträdare. Det visste jag redan som tonåring 1985, jag växte upp i gediget blåborgerliga Kungsbacka och kände mina moderater. Björn Afzelius kunde ta sin nidlåt och sticka dit rödpepparn blommar! Vilken vänstersmörja, ha!  

Självklart tvivlade jag inte på Ulf Kristersson när han inför valet 2018 bedyrade sitt kraftfulla avståndstagande mot SD – som ju har rottrådar såväl till SNU som gammal otäck inhemsk och Hitlertysk nazism. Självklart tvivlade jag inte på Ulf Kristerssons ord till Förintelseöverlevaren Hédi Fried att samverkan med SD var uteslutet. Jag röstade som jag gjorde. Och vad hände? 

Nu är dom plötsligt kompis med… Nu är dom plötsligt bundis med… Herregud… Björn Afzelius bitska strofer från Svarta gänget ekar rättmätigt aktuella i mina öron: ”Se’n kan du glömma allt du trodde på! / Se’n kan du stå bredvid och titta på! / Se’n kan du skåda deras öppna hån! / Se’n kan du stå där som ett jävla fån!”

Det är jag det. Ridå. Vem i hela världen kan man lita på? 

Ett öppet samhälle eller ett slutet?

Skrivit i Corren 4/5:

”Du vill hellre skicka ut dem?”, undrade Centerns Annie Lööf. ”Ska du ta hit hela världen?, raljerade Liberalernas Nyamko Sabuni till svar. 

Det korta replikskiftet i SVT:s partiledardebatt under söndagskvällen var belysande. Sakfrågan handlade om migrationen och är på ett övergripande plan uttryck för positioneringen i vår tids avgörande politiska strid: ska vi ha ett öppet samhälle eller ett slutet?  

Symptomatiskt är att Sabunis första gemensamma utspel med Jimmie Åkesson & Co efter uppbrottet från januarisamarbetet rörde just invandringen, SD:s främsta paradgren, och fokuserade på hur Sveriges redan strama migrationspolitik bör göras ännu lite stramare. Förvisso inte tillräckligt stram och inhuman som SD önskar. Men tillräckligt nog för att nå enighet med M, KD och L. 

Innehållet i detta förslag, som presenterades strax innan söndagens SVT-debatt, torde egentligen vara fullständigt sekundärt för Åkesson. Han kommer aldrig att låta sig nöja. Han kommer alltid att trycka på för hårdare bandage och kräva fler eftergifter. Det viktiga för Åkesson är att sätta bilden av ett formaliserat regeringsblock i vardande där hans borgerliga kollaboratörer kretsar som satelliter kring den tongivande maktdirigenten SD. 

Ser han inte ut att vara på oroväckande framgångsrik väg? Bara det att det tidigare flyktingvänliga Liberalerna fångats in i SD:s gravitationsfält och dess partiledare börjar låta som Bengt Westerbergs motsats visar att värderingsförskjutningen i den auktoritära högerpopulismens favör onekligen gått ganska långt. 

Annie Lööf ska ha heder av att hon fortsatt bjuder motstånd på den sönderfallande borgerliga skansen och försvarar den gnutta anständighet som finns kvar i migrationspolitiken. Iskalla vindar blåser. Allt färre är de röster som talar positivt om invandring och rivna murar. 

En räddhågad, insulär välfärdschauvinism har kommit att dominera debatten. Migration har mer eller mindre blivit synonymt med elände: hedersvåld, arbetslöshet, gängkriminalitet, bidragsberoende, islamism och ont vad som tänkas kan under solen. Det parti som skickar flest anländande människor på porten vinner. 

Självklart ska lag och ordning råda. Men vilket samhälle har någonsin vunnit på att stängas igen? Det är en falsk och orättfärdig lösning, en reträtt in i pessimism, konformitet och mörker. I kontrast står liberalismen som tror på människans fria skaparkraft, vill undanröja de strukturella barriärer som hindrar individen från att maximinera sina livschanser, skyr gränser och välkomnar rörlighet, pluralism, öppenhet.

Det är inget Sverige som SD vill ha. SD ser liberalismen som en huvudfiende. Hur M, KD och L kan se SD som en lämplig partner är obegripligt. 

De små stegens tyranni

Skrivit i Corren 30/3:

Juno Blom, Liberalernas partisekreterare från Östergötland, sitter i SVT:s Agenda (28/3) och lovar att hennes parti aldrig kommer att förhandla bort liberala grundvärden. ”Det vi vet är att liberal politik får bäst genomslag i en borgerlig regering”, slår hon fast. Jodå, så är det säkert i normala fall. 

Men nu handlar det inte om att bilda en borgerlig regering som Sverige upplevt innan. Den skulle tvärtom vara väsensskild från tidigare regeringar som letts av de borgerliga statministrarna Thorbjörn Fälldin, Ola Ullsten, Carl Bildt och Fredrik Reinfeldt. Inte ens om man går längre bakåt i tiden, före Per Albin Hanssons inledande av Socialdemokratins långa maktinnehav 1932, finns någon motsvarighet. 

Denna eventuella regering, med ett stort parti av SD:s natur i en bärande roll, skulle vara helt unik i vårt lands politiska historia. Att Liberalerna i söndags beslutat att våga sig på ett sådant äventyr tillsammans med M och KD trotsar den ideologiska logikens gränser och måste rimligen vara uttryck för total politisk desperation under opinionsgalgen.

Hur kan liberala grundvärden trovärdigt försvaras genom att kollaborera med SD, ett reformerat nazistparti, vars mål är att göra grus och aska av liberala grundvärden? Bengt Westerberg talade en gång som FP-ledare om de ”små stegens tyranni”. Det han då syftade på var hur den socialdemokratiskt präglade välfärdsstaten successivt höjde skatterna, lite i taget, tills medborgarnas ekonomiska frihet blev mer eller mindre strypt.  

SD både ser sig som och är befryndad med samma ultranationalistiska, främlingsfientliga högerpopulistiska rörelser som burit fram Trump i USA och regimerna i Ungern och Polen. Vad är det som säger att Sverige inte med de små stegens tyranni, en liten eftergift i taget, också skulle kunna hamna i en liknande situation där den liberala demokratin urholkas?

”Jag kommer inte att samarbeta, samtala, samverka, samregera med SD”, bedyrade Ulf Kristersson innan valet 2018. Det gjorde även Ebba Busch. Ett samarbete med SD var inte ens möjligt på 20 års sikt, deklarerade hon. Vi vet idag att varken Kristersson eller Busch var ett skvatt pålitliga i det avseendet. 

Den som trodde att M och KD var en borgerlig brandvägg mot SD fick i verkligheten något lika stadigt som ett sladdrigt duschdraperi. Lycka till med att åstadkomma en ny start för ett liberalare Sverige i det sällskapet.   

Varför tvekar Liberalerna?

Skrivit i Corren 3/3:

”Jag kommer inte att bidra till att vi isolerar partier”, sa Nyamko Sabuni när hon mötte Jimmie Åkesson i SVT:s Agenda (28/2), ”det är inte så vi gör Sverige mer frihetligt”. På vilket sätt blir då Sverige mer frihetligt om Liberalerna bidrar till att ge Sverigedemokraterna makt och inflytande?

Den frågan kan man fundera över. Tydligt är att Nyamko Sabuni vantrivs i Januarisamarbetet som hon hotar att bryta, till priset av nyval om så vore. Men huruvida det innebär att Liberalerna siktar på att förena sig med M, KD och SD – det ”konservativa blocket” i vardande – finns det fortfarande inget svar på. Liberalerna vet inte själva. Från Sabuni gäller ännu så länge ett dimmigt ”var god dröj.”

Det är en sak att inte gilla att dväljas i skuggan av Socialdemokraterna. Ett intressant alternativ för Liberalerna kunde vara att vägra binda sig till någon konstellation framöver och profilera sig som en självständig parlamentarisk vakthund för liberala idéer.

Men att ens tveka i positioneringen till SD? För liberaler värda namnet borde lockelsen att haka på Ulf Kristerssons och Ebba Buschs friarstråt ut i den auktoritära högerpopulismens träsk vara tämligen obefintlig.

”SD är ett parti som sår misstro och fientlighet mot minoriteter, i synnerhet mot muslimer, och som inte bara vill stoppa invandringen utan också föra en politik som utgör ett hot mot fri kultur, fria medier och självständiga myndigheter”, skrev Robert Weil på DN Kultur i måndags.

Weil är finansman, filantrop och ordförande i The Per Ahlmark Foundation – stiftelsen som bär arvet vidare från den djupt saknade liberale debattören och forne FP-ledaren. Ahlmark ägnade sitt liv åt att rakryggat bekämpa det fria samhällets fiender, oavsett politisk flank, höger som vänster.

Weil påminner om hur Ahlmark under sitt sista offentliga tal – på Folkpartiets landsmöte 2012 – fördömde utvecklingen i Ungern och kritiserade den svenska höger som inte förmådde ta tydligt avstånd från Viktor Orbáns diktatoriska ambitioner.

När grundläggande demokratiska värden utmanas måste liberaler tjänstgöra som jourhavande varningsklocka, slog Ahlmark fast. Men nu, konstaterar Weil bedrövat, ”vacklar Liberalernas ledning alltmer inför tanken på att sluta upp bakom ett regeringsalternativ där maktunderlaget tvärtom hyllar och söker efterlikna det ungerska förtrycket genom att montera ned demokratiska institutioner”.

Vilsenheten om det liberala kärnuppdraget hos det parti som blivit Sabunis är oroande och tragisk. SD betackar sig dessutom för en eventuell liberal anslutning till gänget inför valet 2022. ”Det bästa är om Liberalerna åker ur riksdagen naturligtvis”, fräste Jimmie Åkesson i Agenda. Ridå. Vad återstår att diskutera?

Utmärkt att S tar fajten mot SD

Skrivit i Corren 16/2:

Med en lätt travestering av Tage Erlander i klassisk värmländsk högform: ”Gubber å kärringer, huk er i bänkera, för nu laddar Socialdemokraterna ôm!”. Krutröken har legat tung kring partiet sista tiden. Det har skjutits skarpt mot den svenska högerflanken så man nästan känner sig återflyttad till O.K. Corral.

Särskilt förra veckans duell i SVT:s Aktuellt mellan försvarsminister Wyatt Earp – förlåt, jag menar Peter Hultqvist – och Jimmie Åkesson blev en minnesvärd shootout, där SD-ledaren förgäves försökte ta slingrande betäckning undan Hultqvists hårdknallande salvor.

Övertygade liberaler med frihetlig kompass som bekämpat SD i åratal kan knappast vara missnöjda med det kraftiga eldunderstödet. Men varför rider S ut som tungt beväpnade sheriffer mot den auktoritära högerpopulismen och dess medlöpare så offensivt kompromisslöst just nu?

Är det för att dra uppmärksamheten från den fiaskoartade hanteringen av coronapandemin, besvärligheterna med att få massvaccineringen att fungera tillfredsställande och andra överhängande samhällsproblem som våldsbrottsligheten, vargavinterns energiförsörjningsbekymmer, et cetera?

Säkert spelar dylik taktik in. Partipolitik förblir partipolitik hur man än vänder på det och regeringen är otvivelaktigt pressad. Men det vore också mer än lovligt cyniskt att helt frånkänna S ärligt menade avsikter. Stormningen av Kapitolium i USA chockade en hel värld. Kan tydligare bevis krävas på vilket hot som vår tids högerextrema strömningar representerar?

Trots Donald Trumps valfusklögner och uppvigling till statskupp fortsatte hans blågula fanclub Sverigedemokraterna att bedyra sin trohet. Och ändå förklarade oppositionsledaren Ulf Kristersson att SD utvecklats till en acceptabel samarbetspartner för en M/KD-regering. Hur blind och naiv, alternativt maktlysten bort i tok, får man bli! Det vore gravt historiskt tjänstefel av det som kvarstår av det anständiga politiska fältet att INTE samlas i ett motreaktionens uppbåd.

I Aftonbladet (15/2) säger statsminister Stefan Löfven om Ulf Kristerssons och Ebba Buschs alliansbyggande med SD: ”Poängen är att man inte kan ge sig in i ett samarbete med ett sådant här parti och tro att det partiet bara kommer säga okej till det man själv vill. Det kommer kosta, och det kommer kosta där de vill göra skillnad.”

Löfven lär väl ha en hum. Priset han själv fick betala för statsministerposten var Januariavtalet – en borgerlig Grand Slam till C och L rent sakpolitiskt med avskaffad värnskatt, rejält utökade Rut-avdrag, marknadshyror i nybyggnation, moderniserad arbetsrättslagstiftning och så vidare. Vilket pris kommer då Ulf Kristersson tvingas betala till det uttalat liberalfientliga SD? Jimmie Åkesson planerar näppeligen att sälja sig billigt.

På normförskjutningens mörka stig

Skrivit i Corren 27/1:

”Det är känslan av déjà vu som gör mig så rädd. Som ung vuxen såg jag samma normförskjutning som jag ser nu. Vi klarade inte av att hejda den då, vilket ledde till de oförglömliga fasorna vi ska minnas den 27 januari”, skrev Hédi Fried i DN inför Förintelsens minnesdag förra året.

Hon föddes i Rumänien 1924 och fick uppleva ett Europa som gled ner i avgrunden av rasism, våld, politisk extremism, krig och industriellt organiserat massmord. Mirakulöst undgick hon själv att mördas av SS-bödlarna i Auschwitz, där båda hennes judiska föräldrar försvann, och kom vid Hitlerväldets fall som flykting till Sverige 1945.

På äldre dagar har Hédi Fried enträget vittnat om sina erfarenheter och varit en av vårt lands viktigaste opinionsbildare för demokrati, tolerans och humanism. I flera år har hon varnat för SD, sprunget ur det brunsvarta ideologiska träsk som gjorde Förintelsen möjlig, och faran det innebär om etablerade partier närmar sig Jimmie Åkessons ytterkantsrörelse.

Vid tiden för valet 2018 deklarerade Hédi Fried att hon inte trodde ett skvatt på SD:s iver att framstå som mera rumsrena: ”Sverigedemokraterna försökte först med buller och bång. Det gick inte. Då tonade de ner sig, skaffade kostymer och kom in i riksdagen. Precis som Hitler efter kuppen i ölhallen”.

I juni 2018 var statsministerkandidaten Ulf Kristersson (M) bjuden på ett samtal hemma hos Hédi Fried i Stockholm. ”Han bedyrade att han aldrig, aldrig kommer att gå med på något samröre med SD. Han lät mycket övertygande”, sa Hédi Fried efter mötet.

Men Kristersson skulle komma att distansera sig från det löftet. När valet var över ville han bilda en M/KD-regering, stödd på SD. Det är fortfarande hans mål. Kristersson intygade nyligen i SVT att SD minsann har förändrats och blivit seriösare.

Expressenjournalisten David Baas, som länge bevakat Jimmie Åkessons parti, bemötte M-ledarens uttalande med att det snarare är slående hur ståndaktigt SD hållit fast vid sitt ursprung och sina kärnvärderingar.

Niclas Nilsson på den antirasistiska tidskriften Expo skrev förra veckan: ”Sällan har SD blivit så kramade och omtyckta som nu, såväl av etablerade riksdagspartier som av den svenska vit makt-miljön. Det mesta talar för att SD fortsatt flyttar fram sina positioner. Och bland företrädare, gräsrötter och sympatisörer växer modet, radikaliteten och självförtroendet”.

På 1920- och 30-talen trodde konservativa och liberaler i Italien, Österrike och Tyskland att de kunde ha ett kontrollerat maktsamarbete med fascister och nazister. Hédi Fried kan berätta om hur normförskjutningen den gången slutade. Men vad tjänar det till om politiker som Ulf Kristersson vägrar lyssna och inte tar historiens lärdomar på allvar?

Synen på Trump blottar SD:s extremism

Skrivit i Corren 15/1:

Respekten för de mänskliga rättigheterna har försämrats i hela världen som följd av den amerikanska Trump-administrationens bristande ledarskap. Det konstaterar föga överraskande Human Rights Watch i sin årsrapport för 2020 som publicerades i veckan.

Samma negativa trend har människorättsorganisationen slagit larm om i tidigare rapporter. 2019 beskrev Human Rights Watch hur auktoritära ledare världen över vädrat ny morgonluft och dragit åt tumskruvarna ytterligare, påverkade av Donald Trumps framfart – som även applåderats av Sverigedemokraterna här hemma.

Inom SD finns en från Human Rights Watch totalt väsensskild uppfattning om Trumps betydelse. ”Ingen ärlig bedömare kan förneka den enorma insats som han gjort för en fredligare värld”, påstod nyligen Mattias Karlsson, partiets chefsideolog och tidigare gruppledare i riksdagen.

Tillsammans med SD-kollegorna Björn Söder och Tobias Andersson nominerade Karlsson i november Donald Trump till Nobels fredspris. Och den nomineringen står fast, har Björn Söder meddelat, även efter Trumps uppvigling till att storma Kapitolium och kullkasta den amerikanska demokratin.

Denna förskräckande händelse har heller inte fått partiledaren Jimmie Åkesson att ompröva sina politiska sympatier för Trump. Han tar visserligen avstånd från det våldsamma kuppförsöket. Men vidhåller att det vore bättre för USA och västvärlden om Trumps radikaliserade republikaner vunnit valet.

Alltså fyra år till med rasistisk hets mot etniska minoriteter, avhumaniserande av politiska motståndare, konspirationsteorier, lögner, underminerande av rättsstaten och USA:s demokratiska institutioner, vänskapligt gullande med utländska människorättsbrottslingar, etc. Kan SD:s extremism bli tydligare?

Trump står nu inför sitt andra riksrättsåtal, denna gång för anstiftan till uppror när han med dessa ord eldade sina supportrar till att attackera kongressens folkvalda församling: ”Ni kommer aldrig att ta tillbaka ert land genom att vara svaga. Ni måste visa styrka, och ni måste vara starka. Och vi slåss. Vi slåss av bara helvete och om ni inte slåss av bara helvete, då kommer ni inte att ha kvar ett land längre.”

Den militanta och ödesmättade retoriken, vägran att acceptera nederlag i demokratiska val, besvärjelsen om en hotande undergång, bär fascismens ideologiska kännetecken.

Efter riksdagsvalet 2018, som inte blev den stormande jätteframgång SD hoppats på, deklarerade Mattias Karlsson – inte olikt idolen Trump – för sitt partis anhängare: ”Vi har inte valt det här, men våra motståndare har på riktigt tvingat in oss i en existentiell kamp om vår kulturs och vår nations överlevnad. Det finns bara två val, seger eller död.”

Tycker verkligen M och KD att ett parti som detta är lämpligt att samverka med och släppa in i en regering?

Förräderiet mot Amerika

Skrivit i Corren 8/1:

Chockvågorna spred sig vida kring den då kända världen. Det som inträffat var ofattbart, omöjligt. Barbarerna hade plundrat självaste Rom, den eviga staden, civilisationens hjärta. Visserligen hade det en gång stolta imperiet redan sett sina bästa dagar och förfallstecknen stått skrivna på väggen sedan länge.

Men för många kom beskedet om att visigoterna under Alarik lyckats tränga in genom Roms portar den 24 augusti år 410 som en mental jordbävning. Ett heligt fundament hade rämnat. En i sekler central orienteringspunkt förflyktigades.

”Min röst fastnar i halsen, och ännu medan jag dikterar detta kvävs jag av snyftningar. Staden som tagit hela världen har själv blivit tagen”, skrev kyrkofadern Hieronymus när den skakande nyheten nådde honom i Betlehem.

Med de osannolika bilderna från Washington DC på näthinnan förstår jag innerligt väl hur det måste känts. Hundratals kongressledamöter fick fly i panik medan en skränande mobb stormade Kapitolium, trängde de patetiskt otillräckliga säkerhetsvakterna åt sidan, krossade rutor, vräkte sig triumferande i sessionssalarna och skändade den amerikanska demokratins högborg.

Det var som år 410 i repris. Det moderna Rom, vars offentliga ämbetsbyggnader uppförts i nyklassisk stil efter förebild från det antika Rom som inspirerade USA:s grundare, hade fallit i marodörernas våld. Fast med en viktig skillnad.

Nu var det inga främmande fiender som härjade. Utan en pöbel ur den egna nationens led som gick till attack – uppviglade av landets president som i sin narcissistiska maktfullkomlighet vägrat acceptera att folkets majoritet valt en annan ledare.

Donald Trump är en politisk gangster, en storhetsvansinnig demagog, patologisk lögnare och förrädare mot den konstitution han svurit att försvara. USA är trots alla påfrestningar robust nog att överleva honom, detta är inte Roms dödsryckningar och Trumps kriminella vanstyre är snart obevekligen förbi.

Men att det amerikanska samhället är svårt förgiftat står onekligen klart, när världen i skräckslagen häpnad tvingas bevittna hur ett gäng fanatiska huliganer kan mobiliseras till att invadera det ikoniska Kapitolium och jaga iväg dess lagstiftande församling. Det är ej blott Donald Trump som bär ansvaret och skulden.

Det förr så ärorika republikanska partiet kollaborerade med den auktoritära högerpopulismen, blev till sist övermannande av den och lät sig ryggradslöst ledas ner i träsket. Republikanerna tog med öppna ögon en galen kejsare i famn och brände det Rom som man själva representerade.

Må det vara flammande varning för partier i alla demokratiska länder – i Sverige främst den SD-flirtande duon M och KD – att inte försöka sig på samma ödesdigra ruinerande spel.

Nazister på marsch

Skrivit i Corren 21/8:

Det var samma mördarmetod som de islamistiska terroristerna satt i system, senast med ohygglig konsekvens i Spanien. En nazisympatisör plöjde med ett fordon in bland antirasistiska demonstranter. En 32-årig kvinna dog, 19 skadades. Platsen var Charlottesville, USA.

Där hade högerextrema hatgrupper förra lördagen samlats till marsch genom gatorna med Hitlerhälsningar och judefientliga slagord. De som slöt upp till protest mot nazisterna fick betala priset i blod.

Som om inte detta var chockerande nog, kastade sedan Donald Trump bensin på elden. Skuldbördan för våldsterrorn i Charlottesville vilade lika på bägge sidor, menade USA:s president. Denna absurda kålsupardoktrin väckte förstås massiv upprördhet – utom hos nazisterna som jublade.

Det är en minst sagt otäck förskjutning av värdeskalorna som Trump givit uttryck för. Att det inom hans läger av medarbetare och supportrar finns åtskilliga mörkerelement är väl bekant. Trump har ogenerat vädjat till den ”alternativa” högerrörelse (alt-right) som med Republikanernas valseger 2016 vädrat triumferande unken morgonluft. Deras program är ett hopkok av ingredienser från den gamla vanliga brunsvarta 30-talssoppan. Bör vi förvånas när Donald Trump följer i tangentens riktning?

En gång gick USA i krig för att krossa Hitlerväldet i Europa och trygga civilisationens överlevnad. Nu leds världens viktigaste demokrati av en figur som jämställer Hitlers arvtagare med deras motståndare. Det är en förfärlig signal som ger nazisterna ett erkännande av legitimitet och sanktionerar vidgad tolerans mot intoleransen.

Ser vi en glidning även i Sverige? Här är den politiska enigheten om nazismens förkastlighet naturligtvis kompakt. Ingen försöker som Trump relativisera eller ursäkta denna perversa träldomsideologis ondska. Däremot kan man som historikern Heléne Lööw i DN 18/8 fråga varför nazigängen idag så tjänstvilligt ges tillstånd att offensivt mobilisera i det offentliga rummet.

Nyligen höll Nordiska motståndsrörelsen (NMR) en manifestation med flygbladsutdelning i centrala Linköping. På första maj demonstrerade NMR i Falun. De fick grönt ljus att vara i Almedalen under politikerveckan. De kommer av allt att döma tillåtas att marschera genom Göteborg vid Bokmässan.

Enligt Lööw är det resultatet av nazisternas framgångsrikt medvetna taktik att försöka kidnappa yttrandefrihetsdebatten till enbart handla om dem själva, och framställa sig som de enda ”sanna” försvararna av den grundlagsfästa rättighet som nazisterna vill omintetgöra för alla andra.

Att det öppna samhället spelar avgrundshögern i händerna är verkligen inte oproblematiskt.

Fri press under hot

Skrivit i Corren 27/4:

Tillståndet för pressfriheten i Sverige är mycket gott, faktiskt näst bäst i världen efter Norge. Det hävdas i Reportrar utan gränsers pressfrihetensindex för 2017. Men överlag är den internationella situationen starkt bekymmersam.

Att tumskruvarna dras åt för journalister i auktoritärt styrda stater borde vara illa nog. Men nu märks tydliga tendenser till hur medierna utsättas för hårdare tryck också i vanligtvis anständiga, civiliserade nationer.

”Framför allt är det beklämmande att vi i länder som USA, som varit en fyrbåk för frihet, ser en helt osannolik utveckling. Om man som Trump, ledare för världens största demokrati, utnämner medierna som huvudfiender stöder man inte ett bra samtal. Och det skickar signaler till andra ledare i världen”, säger Jonathan Lundqvist, ordförande för Reportrar utan gränser i Sverige (DN 26/4).

Allvarligt är bara förnamnet. Ty när villkoren för den fritt granskande journalistiken och den oberoende opinionsbildningen försämras, hotas själva livsluften i demokratin och det öppna samhället förlorar sitt syre.

Även om Sverige når en glädjande hög placering i nämnda pressfrihetsindex, betyder det inte att orosmoln saknas på våra breddgrader. I en Sifoundersökning som SVT:s Kulturnyheterna redovisade förra veckan ökar trakasserierna och hoten mot den svenska journalistkåren.

70 procent av samtliga tillfrågade journalister uppger sig varit drabbade under det senaste året. Värst är utsattheten för kvinnliga opinionsbildare, så många som var tredje överväger att sluta och byta jobb.

Attackerna är inte sällan orkestrerade via sociala medier i syfte att illvilligt påverka, kväsa, tysta och göra tillvaron så jävlig som möjligt för det fria ordets yrkesverksamma representanter. Men sådana näthatskampanjer kan också vem som helst hamna i skottgluggen för. ”Med den moderna tekniken har det blivit epidemiskt”, konstaterar forskaren Heléne Lööw dystert (SVT 19/4).

Hon är expert på högerextremism och att det ofta är sådana politiska krafter som eldar trollen till organisande häxjakter mot traditionella medier är ingen hemlighet.

Exempelvis har Sanna Hill, vice chefredaktör för den brunrasistiska tidskriften Nya Tider, famöst välkomnad till Bokmässan i Göteborg (!), uppviglat till konfrontation av journalister i deras privata hem: ”Dom tror att de är orörbara, att dom inte går att komma åt. Bara gå dit! Filma, intervjua dom”.

Vidare säger Sverigedemokraternas notoriska journalistfientlighet, helt klart i klass med Donald Trumps, åtskilligt om vilket sorts parti det är. ”Jag litar inte på några medier”, deklarerar Jimmie Åkesson. Medierna ska tas om hand ”i sinom tid”, lyder den trosvissa förkunnelsen från Kenth Ekeroth (för övrigt motorn bakom hatsajten Avpixlat). Linus Bylund utfärdar en krigsförklaring: journalisterna är ”nationens fiender”.

Samtliga dessa namn tillhör inte bara SD-toppen. De är förtroendevalda ledamöter i riksdagen, det högsta organet för offentlig makt i Sverige.

Från denna plattform bedriver de alltså sin systematiska hets för att misstänkliggöra, svartmåla och bryta ner mediernas ställning. Vad har man då för uppfattning om medborgarnas rätt till att informera sig genom ett självständigt fungerande nyhetsflöde och åsiktsutbyte?

Visst är det positivt att vår pressfrihet idag ändå står sig så bra i internationell jämförelse. Men att det förhållandet inte är i framtiden givet torde vara uppenbart.