Plastkassen är värd att försvara

Skrivit i Corren 16/9:

Miljöpartiet har, av mindre nöjda medborgare i debatten, gärna anklagats som den huvudsakligt sinistert skyldige till att butikernas plastpåsar blivit så rasande dyra. Det är lite oschysst.

Plastpåseskatten, som regeringen drabbade vårt arma land med under våren, har ju sitt egentliga olycksaliga ursprung i Bryssel och bygger på ett av alla dessa EU-direktiv som Sverige jämt ska vara så himla bäst i klassen på att underkasta sig.

Direktivet förkunnar att unionens medlemsstater av miljöskäl ska minska förbrukningen av tunna plastbärkassar till maximalt 40 stycken per person vid utgången av 2025. Svenska regeringsföreträdare torde snart kunna avlägga rapport inför Brysselbyråkraterna och förvänta sig att få en guldstjärna i ordningsbetyg.

Ty bara några månader efter den beramade straffskattens införande är Sverige på fartfylld väg att nå EU-direktivets mål. Inom dagligvarujätten ICA har försäljningen av plastbärkassar störtdykt med 70 procent, samtidigt som åtgången av det icke-straffbeskattade alternativet papperspåsar skjutit i höjden med 60-70 procent (fPlus 15/9).

Det är en egendomlig ordning, en bakvänd utveckling som regeringen låtit EU diktera för oss. Särskilt som den moderna plastbärkassen faktiskt är en svensk skapelse – därtill med stolta östgötska anor, om man får vara en smula lokalpatriotisk. Och det tycker jag att man i detta fall har goda skäl att vara.

Sten Gustaf Thulin (1914-2006) är uppfinnaren till plastpåsen du från hökaren på hörnet brukade kånka hem dina varor i. Han var ingenjör, verksam på företaget Celloplast i Norrköping som i 1960-talets gryning revolutionerade marknaden med sin nya produkt, en stark plastkasse med bärhandtag. På glansdagarna under början av 70-talet tillverkade Celloplast som mest 760 miljoner kassar om året.

Vet ni vad Thulins motiv till konceptet med plastkassar i handeln var? Att förbättra miljön. Han ville konkurrera ut de dittills dominerande pappers- och tygpåsarna, som var mycket värre miljöbovar. Jämfört med dagens svenska plastkassar, vilka främst består av återvunnen eller förnybar biobaserad plast, gäller det i än högre grad.

Kalla fakta: en papperspåse är 43 gånger så miljöbelastande totalt sett, och en tygpåse av bomull måste användas 20 000 gånger för att matcha plastkassens sammanlagda avtryck på miljön.

Varför ska vi då gynna något som är mycket sämre för naturen och våra levnadsbetingelser? I synnerhet det regeringsparti som har ”miljö” i sitt namn borde protestera allt vad de orkar mot EU:s stolliga påhitt och slå ett rejält grönt slag för Sten Gustaf Thulins epokgörande innovation.

Höghastighetstågen har aldrig varit så fel

Skrivit i Corren 8/5:

Tidigare i år utkom den folkbildande boken Slöseriet med dina skattepengar – 258 exempel som du inte vill betala för, skriven av Slöseriombudsmannen Johan Gustafsson vid Skattebetalarnas förening. Föga otippat ingår höghastighetstågen i denna, inte sällan dråpliga, genomgång av hur offentliga medel missbrukas i stort som smått.

Notan för att bygga ett nytt, futuristiskt stambanenät mellan Stockholm, Göteborg och Malmö hör till det saftigare slaget. I boken skriver Gustafsson att Trafikverket beräknat projekt till 230 miljarder kronor. Men denna redan svettiga kalkyl förbiser en rad kringkostnader, som bygget av en ny station i Jönköping för 28 miljarder. När Stockholms handelskammare kritiskt synade räkningen för hela kalaset blev summan 400 miljarder kronor.

Johan Gustafsson konstaterar syrligt: ”Snabbtågen kan alltså bli nästan dubbelt så dyra som tänkt, men skulle inte vara samhällsekonomiskt lönsamma ens till halva priset. Men när någon annan betalar kan de nog bli verklighet ändå”.

Nu borde dock den risken minskat betydligt med coronapandemin som ställt allt på ända. I januaripartiernas avtal från förra året står det visserligen att höghastighetsbanorna ska färdigställas. Men vem kan ens till nöds försvara ett sådant pengaslukande lyxprojekt i megaklassen längre, när den bråddjupa krisen kräver fokus på angelägnare prioriteringar?

Miljöpartiet kan. Enligt Expressen (6/5) är det av bottenlåga opinionssiffror pressade regeringspartiet ivrigare än någonsin att komma igång med sin hjärtesatsning. Medan miljarderna ändå sprutar ur statskassan för att hålla Sverige flytande genom pandemieländet, propsar MP på akutfinanisering av höghastighetstågen som ett led i krispolitiken. Det har tydligen gett upphov till en schism i januarikvartetten, eftersom Liberalerna på goda grunder vägrar höra talas om saken.

Men gissningsvis finns det delar av näringslivet som hett åstundar att MP triumferar. Undantaget Stockholms handelskammare, har de andra regionala handelskamrarna som berörs av det planerade höghastighetsnätet lobbat hårt för projektet. Här vankas ju möjlighet till smällfeta statliga kontrakt – vilket företagen sannerligen behöver dessa dagar, kan man tycka.

Men det är skillnad på en krispolitik som ger tillfälligt överlevandsstöd till verksamheter som sedan kan börja skapa värden igen, och en krispolitik som permanent plöjer ner astronomiska summor i en infrastruktursatsning som bara skinnar skattebetalarna utan att ha skuggan av en chans att ge samhället några pengar tillbaka.

Johan Gustafsson ska för övrigt vara varmt välkommen åter till sin hemort Linköping. Han har precis bytt jobb från Slöseriombudsman till regionchef för Svenskt Näringsliv i Östergötland. Det innebär förhoppningsvis ett kännbart avbräck i lobbykampanjen för höghastighetsslöseriet härifrån, i alla fall.

Den klåfingriga kulturpolitiken

Skrivit i Corren 17/2:

”Det är allvarligt och det är olämpligt”, sa kulturminister Amanda Lind (MP) i Ekots lördagsintervju om SD:s uppmärksammade polisanmälan mot stadsmuseet i Norrköping. Dess aktuella utställning Medlöperi och motstånd: nazismen i Norrköping då och nu visar bland annat hur SD haft kopplingar till den nazistiska hatläran.

Uppgiften var fullt korrekt, ändå menade SD:s lokale ordförande Darko Mamkovic att det var förtal och sprang ilsket till polisen (som snabbt beslutade att avskriva ärendet). Vidare har Matthias Olofsson, oppositionsråd för SD i Norrköping, begärt att få syna de senaste 18 månadernas mejl som tjänstemännen bakom utställningen skickat till varandra.

Det här sänder näppeligen några behagliga signaler om SD:s förhållningssätt till principen om att politiken ska agera på armlängds avstånd från kulturen. Det är inte svårt att dela Amanda Linds kritik i Ekot: ”Risken är ju att museer, eller för den delen bibliotek eller andra institutioner som har att jobba med det fria ordet och åsiktsbildning och kultur, att de värjer sig från att ta upp ämnen som är politiskt känsliga” (SR 15/2).

SD:s trakasserier mot stadsmuseet i Norrköping illustrerar inte endast vilken värkande varböld partiets mörka historia och idémässiga rötter fortfarande är, utan även vad kultursektorns frihet är värd i deras ögon: föga.

Detta är ett parti som brinner av iver att lägga den offentligfinansierade kulturen under sin kontroll och göra den till ett instrument för att tjäna sina egna politiska syften. Det SD-styrda Sölvesborg, partiets ideologiska skyltfönster i Blekinge där Jimmie Åkessons partner Louise Erixon är kommunstyrelsens ordförande, lämnar inget tvivel om den saken.

”Utmanande samtidskonst” har peststämplats, partiet vill att kommunen ska främja traditionell konst som ”harmonierar” med den lokala historien och identiteten. Bidrag ska enbart gå till föreningar som är ”rotade i sådana normer som format det svenska samhället”. Och så vidare.

Men som man bäddar… Principen om armlängds avstånd är ju inte helt klanderfritt beaktad av Amanda Lind och hennes gelikar heller. Den rådande kulturbyråkratin kräver ofta anpassning till en uppsjö av ideologiskt motiverade pekpinnar gällande genus, normkritik, mångfald, et cetera.

I Sölvesborgs grannkommun Olofström hotas jazzklubben av nedläggning eftersom Statens kulturråd nekat fortsatta bidrag till verksamheten. Den lilla klubben för folk som diggar den traditionellt mansdominerade jazzmusiken har fallit i onåd därför att artistuppbådet inte anses tillräckligt jämställt (BLT 14/2).

Sug på det exemplet ett tag. Om kulturlivet redan politiserats på detta vis, vad skulle då hindra SD från att vara lika klåfingriga?

Varför stoppa brottslingar när man kan jaga plastpåsar?

Skrivit i Corren 24/10:

Gubbar och kärringar, huk er i butikerna, för nu laddar regeringen om! Japp, här vilas det inte på hanen och siktet är inställt på alla er som står med en ICA-kasse i händerna. Snart kommer en skarp skattesalva att avlossas som fördyrar detaljhandelns plastpåsar, 3 spänn mer för de större och 30 röda öre mer för de mindre ska ni tvingas hosta upp.

Voffor då då? Voffor gör regeringa på dette viset? Motiveringen från finansmarknadsminister Per Bolund (MP) har snabbt blivit en minor classic i den symbolpolitiska argumentationskatalogen: ”Plastförorening och plastskräp är ett jätteproblem. Varje dag strandar det valar och delfiner som har magarna fulla med plastskräp” (Expressen 19/9).

Det är naturligtvis utmärkt att Per Bolund ömmar för valarna och delfinerna. Men hur skulle hans nya straffskatt hjälpa dem?

Den där plastkassen från ICA, Hemköp eller Coop som vi burit hem brukar ju sedan fyllas med hushållsavfall. Har vi alla blivit lurade som trott att sopbilen därefter kör till någon förbränningsanläggning som återvinner skräpets energiinnehåll till fjärrvärme? Ryk och ränn och far åt pipsvängen – att svenska sopor egentligen tippades direkt i världshaven, det hade jag ingen aaaning om!

Allvarligt talat. Precis som organisationen Svensk Handel konstaterat bygger regeringens fixering vid att blåsa upp plastpåsarna till en miljöskurk i vårt land knappast på fakta. Utan snarare på känslor och ideologisk nit.

Att plastpåseskatten beräknas ge 2,7 miljarder klirrande kronor ytterligare till statskassan är väl också en starkt frestande anledning för regeringen att fartblint driva igenom förslaget, sak samma om man hoppar i galentunnan.

Hur vore det om regeringen för en stund kunde vända blicken från plastpåsespöket och dra lika fort ur lagstiftningshölstret mot de reellt existerande skurkarna i den svenska handeln?

Även det har med miljö att göra. Arbetsmiljö visserligen, men ändå. Och det har med grundläggande säkerhet att göra. Och med rättsstatens förmåga att skydda vanligt hyggligt folk. Och med villkoren för att kunna driva näringsverksamhet i Sverige. Kan det händelsevis intressera?

Vågen av stölder, våld, hot och trakasserier håller på att bli ett riktigt svenskt jätteproblem i butikerna landet runt. Många handlare finner det tyvärr hopplöst att polisanmäla gärningsmännen, det biter sällan. Då samma kriminella figurer ofta återkommer och ställer till djävulskap önskar Svensk Handel åtminstone få möjlighet att porta dem.

Ett förslag om tillträdesförbud för notoriska bråkstakar och brottslingar ligger sedan en tid tillbaka på regeringens bord. Bord och bord, förresten. Det börjar likna en långbänk. Så kan man ju också prioritera i regeringsarbetet.

Grönt friår är fortfarande en dålig idé

Skrivit i Corren 18/9:

”Gå upp-gå till jobbet-jobba-jobba-äta lunch / Samma sak händer imorgon / Jobba-åka trick-hem å sätta sig å glo / Det är inget liv / Det är slaveri.”

Raderna i punkorkestern Ebba Gröns klassiker ”Vad ska du bli?” är en som kärnfullt formulerad pang-på-rödbetan-tolkning av Miljöpartiets uppfattning om arbetets välsignelser.

Lite till mans har vi väl alla – vi som har ett fast och hyggligt tryggt jobb, vill säga – ibland suckat över springandet i ekorrhjulet och drömt om att spränga löneslaveriets bojor för att istället segla jorden runt, bara odla rosor hemma i trädgården eller göra något annat härligt självförverkligande i trots mot den inrutade vardagslunken.

I Miljöpartiets fall har dock suckandet över arbetet blivit ideologi, som hänger samman med en allmänt kritisk hållning till materialism, konsumtion och ekonomisk tillväxt – ja, hela det moderna industrikapitalistiska samhället som sådant.

Förvånas därför icke att Miljöpartiet envist som synden krävt – och tyvärr fått igenom – en comeback för sitt omhuldade friår i budgetförhandlingarna. Den nya, modifierade versionen kallas ”utvecklingstid”.

Men principen är likadan som för den ursprungliga varianten från början av 2000-talet som Miljöpartiet fick Göran Perssons regering att motvilligt införa, och som Alliansen sedan på goda grunder avskaffade.

Åter ska det satsas skattemedel på att ge vuxna människor betalt för att slippa ”gå upp-gå till jobbet-jobba-jobba-äta lunch”.

Denna gång försöker Miljöpartiet sälja in idén som en arbetsmarknadsåtgärd, avsedd att uppmuntra folk till att lämna sina jobb för att starta eget eller utbilda sig inom bristyrken. ”Det här handlar om kompetensutveckling och är till för människor mitt i livet som vill ha möjlighet till en ny karriär”, hävdar språkröret Isabella Lövin (SVT 17/9).

Men vilka garantier finns för att det nya friåret lyfter kompetensförsörjningen och egenföretagandet till större höjder? Både LO och Svenskt Näringsliv är milt uttryckt skeptiska. ”Utvecklingstiden” är en fördelningspolitisk märklig reform, vilken främst gynnar redan etablerade personer på arbetsmarknaden som får en statlig finansierad räkmacka att glida på.

Vill du ta ett sabbatsår? Varsågod, men spara ihop pengarna till det själv. Vill du byta bana och utbilda dig till ett annat yrke? Inga problem, ta tjänstledigt och sök studielån. Vill du öppna eget? Kanon, men begär inte att andra ska stå för risken.

Det gröna friåret är verkligen ingen ansvarskännande prioritering av svenska folkets ihoparbetade skatteresurser.

Den svarta veckan

Skrivit i Corren 11/3:

Det har varit en svart vecka för den politiska klassen. Skandalerna kom slag i slag. Som om det inte vore tveksamt nog att den rödgröna regeringen gav ett statligt utredningsuppdrag åt en person med starka partipolitiska kopplingar till den egna kretsen, på ett ideologiskt favoritområde, istället för att anlita oberoende expertis.

Bara detta kastar tvivel över hur opartiskt och sakligt Miljöpartiets förra språkrör Maria Wetterstrand skött sin flygbränsleutredning och hur seriöst regeringen arbetar. Än värre blev det förra måndagen, när den högerpopulistiska sajten Samhällsnytt kom med ett graverande avslöjande.

Wetterstand hade precis presenterat ett lagförslag som skulle tvinga flygbranschen att tanka 30 procent förnybart bränsle. Då uppdagades att hon samtidigt var styrelseledamot och aktieägare i ett bolag, Cortus Energy, som fått närmare 400 000 kronor i statligt skattebidrag för att utveckla förnybart flygplansbränsle.

Jävsfrågan exploderade. Wetterstrand försvarade sig med att hon tydligt redovisat sina kringengagemang. Miljödepartementet inte haft några invändningar.

Från antikorruptionsorganisationen Transparency International kom dock vass kritik mot såväl Wetterstrand som regeringskansliet. Det ansvariga statsrådet Isabella Lövin, Wetterstrands partikompis, anmäldes av SD till riksdagens konstitutionsutskott.

Det stormade också rejält kring Liberalernas toppnamn i EU-valet, Europaparlamentarikern Cecilia Wikström.

Redan i februari avslöjade SVT att hon hade lönsamma extraknäck som styrelseledamot i bolagen Beijer Alma och Elekta. Det är förenligt med Europaparlamentets regelverk, men ändå inte särskilt etiskt passande trots att Wikströms eget parti heller inte hade något att erinra – tills kritiken utifrån blev för hård.

En styrelseledamot i ett affärsdrivande bolag är skyldig att alltid se till företagets bästa. Hur rimmar det med en förtroendevald politikers lojalitet till sina väljare och hur påverkar det Wikströms parlamentariska arbete?

Själv såg hon inga problem. Men plötsligt insåg Liberalerna att det var ett problem, ställde ultimatum och sparkade henne från EU-valsedeln i lördags. Blåsvädret kring Liberalernas riksdagsledamot Emma Carlsson Löfdahl krävde också sin tribut.

Hon hade med riksdagsförvaltningens och sitt partis goda minne till saftigt marknadspris hyrt en bostadsrätt av sin man som övernattningslägenhet i Stockholm. Ett fiffigt sätt att utnyttja gällande regler för att kamma hem maxat hyresbidrag på skattebetalarnas bekostnad.

Efter att Aftonbladet avslöjade upplägget i måndags och åklagarmyndigheten sedan intresserat sig för ärendet, fick Liberalerna kalla fötter. Emma Carlsson Löfdahls beteende var nu så olämpligt att partiet krävde hennes avgång (hon har själv tagit ”time-out” tills vidare).

Centerveteranen Eskil Erlandsson avgick dock verkligen hastigt och olustigt som riksdagsledamot i torsdags. Detta efter att Expressen börjat rota i affären om Erlandssons sexuella trakasserier mot kvinnliga politikerkolleger. Centerledningen hade länge känt till anklagelserna, men först när skandalen nådde offentligheten blev det ett snabbt och skarpt agerande.

Notera att i samtliga fall är det media som grävt fram och satt fokus på oegentligheterna i maktens boningar. Tur det. Självmant verkar ju det politiska etablissemanget ha vissa illavarslande svårigheter med hanteringen av den moraliska kompassen.

En moralisk röta

Skrivit i Corren 7/3:

Emma Carlsson Löfdahl, riksdagsledamot för Liberalerna och med sin man hemmahörande i Ydre, har aldrig haft avsikten att sko sig. Det bedyrar hon själv och säger sig agerat helt i enlighet med gällande regelverk.

Åklagarmyndigheten kommer möjligen till en annan slutsats, när nu beslut fattats om en förutredning av upplägget för hennes övernattningslägenhet i Stockholm.

Som Aftonbladet avslöjade i måndags disponerar Emma Carlsson Löfdahl en bostadsrätt i andra hand och till ”marknadsmässig hyra” som hennes make köpt och äger. På så vis har hon kunnat tillskansa sig maximalt bidragsbelopp från riksdagen och därmed låtit skattebetalarna delfinansiera sin äkta hälfts kapitalinvestering i en tvåa i Stockholms innerstad.

Det kan formellt vara fullt förenligt med reglernas bokstav och inget brottsligt. Men är det en godtagbar ursäkt för vad de flesta medborgare nog uppfattar som ett tämligen flagrant och utstuderat sniket beteende av en folkvald makthavare i politikens förtroendebransch?

Emma Carlsson Löfdahl är tyvärr inte den enda inom Liberalerna med moraliskt dubiösa fasoner. Europaparlamentarikern Cecilia Wikström har vid sidan av sitt offentligt välbetalda uppdrag i Bryssel och Strasbourg skaffat sig mycket lönsamma extraknäck som styrelseledamot såväl i industrikoncernen Beijer Alma som laserknivföretaget Elekta.

Wikström gör säkert skäl för pengarna. ”I alla rankningar är jag den mest aktiva och den som fått störst inflytande i parlamentet av alla svenskar någonsin”, sa hon aningen skrytsamt till Dagens Opinion (15/2).

En sådan EU-politiker måste bolagen tycka det vara guld värt att ha på avlöningslistan. Är Wikströms väljare lika förtjusta? Frågan blir ju oundvikligen om det främst är för deras eller näringslivets räkning som hon så flitigt arbetar.

Och vad ska man sedan säga om Miljöpartiets tidigare språkrör Maria Wetterstrand? Hon har lett regeringens rykande färska utredning om hur flygindustrin ska använda mer biobränsle.

Samtidigt är hon både aktieägare och styrelseledamot i Cortus Energy – ett företag med biobränslen som verksamhetsområde och som fått hundratusentals skattekronor i bidrag från Energimyndigheten för att utveckla miljövänliga bränslen till flygplan.

”Something is rotten in the state of Denmark”, skrev Shakespeare. ”And Sweden”, kunde han tillägga.

Marit Paulsen visar vägen

Skrivit i Corren 21/2:

Liberalerna och Miljöpartiet har haft det knackigt ganska länge. Och inte ljusnar det. Båda noterar 3,9 procent vardera i Svensk väljaropinions senaste sammanvägning av partisympatiundersökningarna (20/2) och skulle alltså slås ut från riksdagen om det vore val idag.

Det inledda regeringssamarbetet över blockgränsen tycks ha kostat, särskilt för Liberalernas del som backat med 1,6 procentenheter sedan valet i höstas.

Olyckligtvis för denna trendmässigt underpresterande duo väntar snart ett nytt val i maj, till Europaparlamentet. Den blir en kort tid att försöka spotta upp sig på och dystra siffror möter dem även här.

Europaparlamentet har precis presenterat en opinionsundersökning om hur vindarna blåser inom unionens medlemsstater. Resultatet pekar på att tre svenska partier inte längre kommer att ha någon representation i den sammanträdande flyttkarusellen mellan Bryssel och Strasbourg: Liberalerna, Miljöpartiet och det alltmer bortbleknande Feministiskt initiativ.

Som inte dessa mätningar vore illavarslande nyheter nog, har MP drabbats av fanflykt inför EU-valet i form av utbrytarkonstellationen Partiet vändpunkt som också siktar på att konkurrera om de gröna rösterna. I spetsen står den förre MP-riksdagsmannen och Europaparlamentarikern Carl Schlyter.

Lyckas han i flygande fläng få ihop en egen lista, kan den möjligen göra en missnöjesskillnad på marginalen som får MP:s redan osäkra mandat att hänga ännu lösare. Desertering råder även inom Liberalerna. Det är Marit Paulsen, partiets tidigare omåttligt populära och färgstarka profil i Europaparlamentet, som i veckan deklarerade att hon avser stödja Centerns toppkandidat Fredrick Federley.

Paulsen anser att han är vassast på att driva hennes hjärtefrågor inom djurskydds- och livsmedelsområdet. Att hellre se till sak och idéer än kollektivistisk organisationslojalitet är ett uppfriskande brott mot partisekterismen och är, måste man väl säga, ett hälsosamt uttryck för sann liberal nonkonformistisk förnuftsanda.

Men i det gamla Folkpartiets glesande led har man kanske det svårare att betrakta Paulsens ”svek” lika välvilligt i en situation när kräftgången börjar närma sig en existentiellt kritisk punkt. Ovanpå allt övrigt trassel är Liberalerna i färd med att byta partiledare också.

Hur vore det med en liberal strukturrationalisering och slå ihop påsarna med Centern under Annie Lööf istället?

Far och flyg, flygskatt

Skrivit i Corren 1/6:

Är Miljöpartiet nöjda? Flygskatten som infördes av den rödgröna regeringen i april har redan fått skarp effekt. Norwegian lägger ner två linjer mellan Stockholm och USA (Oakland-San Francisco samt Las Vegas). Samma bolag uppges också överväga att lägga ner sin flygtrafik mellan huvudstaden och Skellefteå.

Med de låga marginalerna i en hårt konkurrensutsatt bransch slår flygskatten mot lönsamheten. Även SAS, sedan tidigare pressad av förluster, kommer att se över sina destinationer i ljuset av den nya pålagan.

Överhuvudtaget artar sig vårt land nu till en marknad som flygbolagen inte finner det lika värt att satsa på, menar Sydbanks flyganalytiker Jacob Pedersen: ”Skatten innebär att det blir mindre attraktivt att flyga till och från Sverige och den riskerar att leda till att vissa verksamheter som annars skulle kommit till Sverige inte gör det” (DN 31/5).

Själv spår han att Danmark, utan flygskatt, tar över många rutter. Med Miljöpartiets vallöfte om att höja flygskatten ännu mer är väl då danskarna bara att gratulera. För vår del är konsekvenserna för vanliga människors rörlighet, för turismen och näringslivet inte så roliga dock. Ett pris som emellertid måste betalas när det handlar om att rädda jordens klimat.

Så lyder motargumentet. Det är populärt i debatten att skuldbelägga flygresandet som en farlig växthusbov. Inget snack om att vi ska ta klimatfrågan på allvar. Men bullrande alarmism i förening med kostsamma symbolåtgärder tjänar föga till, utan tenderar snarare att bli kontraproduktivt för det aldrig så goda syftet.

Att Miljöpartiet förlorat mycket av sitt förtroendekapital i väljarkårens ögon kan ses som ett tecken på det. Går det ens med den bästa vilja att ta flygskatten som ett seriöst exempel på meningsfull miljöpolitik?

Sverige har bland de lägsta koldioxidutsläppen per capita i den industrialiserade världen, detta tack vare att vår energisektor med kärnkraft och vattenkraft i stort sett är helt fri från växthusgaser. Sveriges andel av de globala koldioxidutsläppen är 0,1 procent.

Av den siffran svarar det svenska flygets utsläpp för cirka 5 procent, i det vidare perspektivet knappt mätbart alltså. Lägg till detta en teknikutveckling som i likhet med bilarna gör flygplanen allt bränslesnålare och miljövänligare.

Är det konstigt att expertinstanser som Konjunkturinstitutet konstaterat flygskattens miljönytta som obefintlig? Ändå har Miljöpartiet drivit igenom den. Vilket bidrag ger det, annat till att försämra kommunikationsmöjligheterna i ett land med långa avstånd, beläget i norra Europas utkant.

Grönt regeringshaveri

Skrivit i Corren 28/3:

Det kan bli ett hat trick i utslagning från riksdagen till hösten. På den borgerliga sidan riskerar Alliansen att förvandlas från en kvartett till en duo. Som opinionsläget ser ut idag lever Liberalerna farligt nära fyraprocentsspärren och ännu blekare är det för Kristdemokraterna.

På den rödgröna planhalvan hänger hotet om att försvinna tungt över Miljöpartiet. En sådan väljarslakt av småpartierna vore tveklöst en historisk skräll.

Erfarenhetsmässigt hör det dock till sällsyntheterna att ett parti som en gång kvalat in i riksdagen tvingas lämna den parlamentariska värmen. Att tre skulle göra det på ett bräde skulle därför vara en rejäl högoddsare.

Stalltipset är Kristdemokraterna ånyo klarar sig med ett nödrop och barmhärtiga moderata stödröster, Liberalerna hänger kvar trots allt och Miljöpartiet… hmm…

Maskrosor brukar förvisso vara sega överlevare. Men frågan är om inte chanserna till räddning är minst för Miljöpartiet ändå. Priset för att regera som en styvmoderligt behandlad juniorpartner till de maktslugt rutinerade Socialdemokraterna har varit förkrossande.

Sedan valet 2014 har nästan hälften av Miljöpartiets medlemmar flytt. Sakpolitiskt liknar mandatperioden en grön mardröm av svidande kompromisser och blodiga reträtter, inte minst gällande flyktinginvandringen.

Partiet fläckas av sammankoppling med islamiska krafter. Förtroendet för språkröret Gustav Fridolin är hopplöst kört i botten (han får nog vid det här laget hållas inlåst i valrörelsen för att inte jaga iväg ännu fler besvikna medlemmar och sympatisörer).

Köttbenen som Socialdemokraterna kastar åt sin redan svårt skadeskjutna regeringskollega verkar mest tjäna syftet att framställa miljöpartisterna som aparta gröna tomtar. Skattesubventioneringen av elcyklar är ett exempel. Förslaget att straffa bort dieselbilar från städerna ett annat. Och nu även tokreprisen på friåret, återlanserat under beteckningen ”utvecklingsår”.

Det innebär betald ledighet från jobbet för kompetensutveckling, testa nytt arbete eller starta eget. Någonstans mellan 1 miljard till 10 miljarder kronor beräknas kalaset kosta skattekollektivet.

Utvärderingen av den förra varianten, som Miljöpartiet fick en motvillig Göran Persson att gå med på i början av 2000-talet, visade inga märkbara positiva effekter. Tvärtom minskade friåret varken sjukskrivningarna eller arbetslösheten, däremot fick de jobblediga sämre löneutveckling och pensionerade sig tidigare. Varför då göra om detta dyrköpta misslyckande?

Det bär emot att önska någon illa, men faller väljarnas dom hård över Miljöpartiet är det faktiskt välförtjänt.