Kategoriarkiv: Främlingsfientlighet och rasism

Faust i KD-tappning

Skrivit i Corren 16/2:

Faust tillhör den västerländska kulturtraditionens centrala myter och behandlar ärelystnadens pris; hur en ambitiös människa offrar sin moraliska integritet för att nå världslig makt och framgång genom att ingå förbund med mörkrets krafter. Historien har sitt ursprung i den tyska folksagan, tematiken har traderats vidare i otal versioner, som i klassiska verk av Johann Wolfgang von Goethe och Thomas Mann.

Nu ska vi tydligen också få en rykande aktuell modern svensk variant, detta i form av en turnerande scenuppsättning signerad Kristdemokraterna.

Partiets opinionssiffror har länge synts oroväckande låga, risken att på valdagen möta riksdagsspärrens lieman är överhängande. Men så räcker ingen mindre än Bert Karlsson plötsligt ut sin hjälpande hand.

Det annonseras att han ska engagera sig i KD som kringresande dragplåster åt partiledaren Ebba Busch Thor på väljarmöten landet runt. ”De ska ha 10 procent och inte fyra. Jag är bara intresserad av att de ska lyckas”, förklarar Bert Karlsson sin comeback i rikspolitiken (Skaraborgs Läns Tidning 15/2).

Men hur kan ett seriöst parti som KD vara intresserat att sälja sig till en figur som honom? Förra gången han agerade politisk parhäst var det åt Ian Wachtmeister i spetsen för deras gemensamma skapelse Ny Demokrati. Som riksdagsledamot för detta främlingsfientliga populistparti förkunnade Bert Karlsson ett budskap i följande stil:

”Zigenare står för nittio procent av alla brott mot svenska pensionärer” (Almedalen 12/7 1992). ”Jag skulle vilja se Bengt Westerberg få sin dotter hiv-smittad av en flykting. Han pratar så fint om flyktingarna, men han skulle bo ett tag i de gettona som de skapar” (Expressen 16/8 1992).

”Man ska inte gifta sig med folk från andra kulturer, det visar sig gång på gång att det inte går” (Expressen 16/8 1992). ”Ta kosovoalbanerna till exempel. Jag tycker vi ska kasta ut varenda en. De är inga flyktingar. Många av dem organiserar stölder i Sverige för att få pengar till vapen till det krig de vill ha igång i Kosovo” (Expressen 26/12 1992).

I samma veva passade även Bert Karlsson på att lansera Ultima Thule, ett rockband hemmahörande i sfären av den högerextrema svenska vitmakt-musiken. Tilläggas bör – som ett inte helt oväsentligt faktum – att John Ausonius tyckte att han fått carte blanche av Bert Karlsson och Ny Demokrati för att skjuta invandrare, vilket Gellert Tamas skriver om i sin skakande bok Lasermannen (2002).

Allt detta hindrade dock inte cynikern Bert Karlsson från att själv göra sig en förmögenhet på asylboenden åt flyktingar.

Att han bidrog till att piska fram de iskalla vindar av främlingsfientlighet och rasism som plågade Sverige i 90-talets början, och som åter sätter sin prägel på dagens politiska klimat, är inget som KD:s valledare Peter Kullgren finner det minsta problematiskt: ”Vi är inte oroliga över hans tidigare karriär i Ny Demokrati… Bert Karlsson har gjort mycket. Vi ser det som en fördel att han suttit riksdagen” (SVT 14/2).

Fördel? En gång talade Kristdemokraterna mycket om betydelsen av moral och etik. Partiet borde rimligen veta bättre än att omdömeslöst och desperat liera sig med gamle Ny Demokrati-Bert för att få drag under Ebba Busch Thors galoscher.

Minns hur berättelsen om Faust slutade. Avtal där själen står på spel som betalning ska man bara undvika.

Annonser

Lämna en kommentar

Under Främlingsfientlighet och rasism, Kristdemokraterna

Vänsterns skallmätare

Skrivit i Corren 13/2:

Skallmätning var populärt kring förra sekelskiftet. Ett särskilt index uppfanns för att dela in människor i långskallar och kortskallar. Denna kategorisering ansågs viktig för att kartlägga och värdera rikets invånare avseende härkomst, rasrenhet och sociala anlag.

I politiska och akademiska kretsar fanns en stark oro över degenerationsfaran, vilken på sikt hotade att bryta ner nationen. Det gällde att skydda folkmaterialet från inflytande av dåligt blod och undvika att samhällskroppen förgiftades av mindervärdiga element (av såväl inhemsk som utländsk art). Den vetenskapliga forskningen måste intensifieras så att erforderliga åtgärder kunde sättas in.

1922 beslöt därför riksdagen i bred enighet att inrätta ett statligt rasbiologiskt institut vid Uppsala universitet, med den sedermera herostratiskt ryktbare Herman Lundborg som förste chef.

Detta mörka kapitel i svensk historia kunde man ju hoppas vara för evigt diskrediterat, skambelagt och djupt begravt i förflutenhetens avskrädeshög. Men icke. Skallmätarna är tillbaka.

Rasbiologin har gjort comeback i inverterad form genom vår tids modeideologi: identitetspolitiken med dess rasifieringsteorier. Åter flammar besattheten kring människors kollektiva egenskaper som indelningsgrund för att nå ett bättre samhälle.

Denna gång är det inte den radikala högern som driver på, utan den radikala vänstern. Avsikten är nu inte som förr att diskriminera sig fram till lyckans land. Tvärtom är siktet inställt på att bekämpa det föregivet allomfattande strukturella diskrimineringsförtrycket av olika minoriteter, som anses vara den stora lömska förgiftningsfaran i dagens västerländska samhällskropp.

Metoden för att synliggöra problemet och kunna sätta in åtgärder är isande bekant.

På Vänsterpartiets kongress i helgen röstade ombuden för att svenska staten, via SCB, måste börja klarlägga rikets invånare avseende hudfärg, etnisk tillhörighet, nationellt ursprung och trosuppfattning. Att SCB meddelar att sådan insamling av statistiska ”jämlikhetsdata” råkar strida mot gällande lagstiftning spelar tydligen ingen roll.

Ändamålet helgar medlen, ty det är ju en ”god” variant av statlig lång- och kortskallemätning det är frågan om. Så möter den urspårade antirasismen och den gamla traditionella rasismen varandra. Människans unika individualitet erkänns inte, eller har i vart fall underordnad betydelse.

Istället ska hon främst identifieras och bedömas utifrån en fastlagd ideologisk mall för grupptillhörighet – som det avgörande för hennes väsen var pigmentet, könet, den sexuella preferensen, gudstron, blodets härstamning…

En sådan uppfattning är naturligtvis motbjudande, falsk, primitiv, ocivilisatorisk och öppnar – som 1900-talets dyrköpta erfarenheter visat – vägen till helvetets portar.

Motsatsen, den liberala jämlikhetssynen, kan sammanfattas i en enda mening som yttrades vid Lincolnmonumentet i Washington DC sommaren 1963: ”I have a dream that my four little children will one day live in a nation where they will not be judged by the color of their skin but by the content of their character”.

Uppenbarligen har Vänsterpartiets medlemmar – i likhet med extremhögerns vulgärnationalister – andra drömmar än Martin Luther King.

Lämna en kommentar

Under Främlingsfientlighet och rasism, Vänsterpartiet

Att minnas är en plikt

espmark

Skrivit i Corren 27/1:Corren.

I sin nya diktsamling Skapelsen ger akademiledamoten Kjell Espmark röst åt mänsklighetens döda. På de avslutande sidorna är det Förintelsens offer som återsamlas på ett franskt hotell, för att göra ”motstånd mot historien” och ”hjälpa den hejdade Skapelsen”.

Miljoner människor som skiljts från livet, från varandra, som förbränts i nazisternas dödsfabriker, stiger fram genom utplåningen och möts försiktigt på nytt i den jordiska existens som berövats dem.

Sista strofen lyder: ”Efter ett ögonblicks tvekan / smeker ett svartnat fragment av en hand / en alltför länge saknad tinning. / Och rök som kan ha varit ett barn / kramas av rök med form av en mor”.

Det är en lika delar ömsint och stark känslomässig bild, en blixtbelysningens konkretion av tragedin som i sin monstruösa väldighet riskerar att övergå i en för oss svårgripbar, förfluten abstraktion.

Espmark är en briljant poet. Hela den refererade dikten ovan är väl värd att läsa, och läsa högt, just denna fredag, Förintelsens minnesdag.

Inga döda kan naturligtvis i verkligheten resa sig ur den enorma mängd aska som Hitlerväldet försökte förvandla samtliga Europas judar till (vilket var ohyggligt nära att lyckas). Men de som är inte glömda är aldrig fullständigt döda, utan hänger kvar vid livet så länge minnet finns. Och det ansvaret är vårt, vi som ännu är fysiskt levande och kan föra minnet vidare. Av offren, av brottet.

På så sätt gör vi faktiskt motstånd mot historien; i vägran att låta mörkret för evigt sluka Förintelsens mördade miljoner och i vägran att låta gärningsmännen som iscensatte ”den slutgiltiga lösningen” slippa undan i samma mörker.

Ty glömskan är Hitlers, antisemitismens och det ideologidrivna hatets främsta, mest servila tjänare – ett carte blanche för barbariet att ånyo våldföra sig på Skapelsen och hejda dess blomning.

Förintelsen har hänt. Det betyder att Förintelsen kan hända igen. Kanske inte som en exakt upprepning och kanske inte under fladdrande hakkorsfanor. Men med likadana mekanismer som släppts lös i ett kollektivt utbrott av anticivilisatoriskt, konspirationsberusat och medmänniskoföraktande vansinne.

Vilken tid har någonsin varit immun mot falska profeter som lovat frälsning genom undanröjande av förmenta syndabockar? Uppenbarligen inte ens vår egen. Minns vad de värsta konsekvenserna kan bli. Minns.

Lämna en kommentar

Under Antisemitism, Främlingsfientlighet och rasism, Lyrik, Nazism

Håll dörren stängd!

Skrivit i Corren 29/9:Corren.

Liberalen Olle Wästberg, bland annat tidigare riksdagsledamot för Folkpartiet och chefredaktör för Expressen, gör en tänkvärd markering i sitt senaste nyhetsbrev.

Han skriver: ”Det finns just nu de i svensk politik som tror att Sverigedemokraterna kan ‘tämjas’ genom att man samarbetar, lyssnar, bjuder in. Till dem skulle jag vilja överräcka ett citat ur John F Kennedys installationstal: ‘De som, dåraktigt, söker makt genom att rida på tigerns rygg slutar i dess mage'”.

Precis så. SD:s framgångar har onekligen stökat till det för de etablerade partierna, låsta som de fortfarande är i den traditionella blockpolitiken. Så länge SD:s nuvarande väljarstöd består är utsikterna att bilda handlingskraftiga riksdagsmajoriteter av gammalt höger- eller vänstersnitt släckta. Den bräckliga S/MP-regeringen med V som stödhjul bär syn för sägen.

Chansen för Alliansen att göra comeback med egen majoritet efter nästa val tycks också i dagsläget fåfänglig. Jimmie Åkesson har påpassligt skurit i pipor i vassen genom att locka med idén av koalition mellan SD, M och KD. Och enligt en färsk opinionsundersökning, publicerad söndagens i DN, är en tilltagande andel av borgerliga sympatisörer positiva till ett SD-samarbete. Bland M- och KD-väljarna är dessa rent av fler än dem som är emot.

Ett vägskäl börjar närma sig, där resultatet mycket väl kan bli att anständighetens spärrar viker och SD släpps in som en ”normaliserad” partner i det blåa lägret.

Det vore mer än olyckligt och riskerar att upprepa ett avgörande misstag ur det förflutna.

Statsvetaren och publicisten Herbert Tingsten, en av förra seklets främsta liberala opinionsbildare i vårt land, påvisade tidigt i boken Den nationella diktaturen (1936) hur borgerliga partier – liberala och konservativa – banade vägen för högerextremismens seger i Italien, Österrike och Tyskland under mellankrigstiden.

Dels ansågs socialisterna vara ett värre hot mot samhällsordningen, dels trodde man att mörkerkrafterna kunde tyglas och civiliseras om de fick regeringsansvar.

Vi vet hur försöken att rida tigerns rygg gick den gången. En lika katastrofal utgång behöver det nödvändigtvis inte bli med SD i Sverige.

Men ge makt åt ett främlingsfientligt parti med rötter i nazismen, som avskyr den oberoende pressen, som vill likrikta kulturen, som har tydliga kopplingar till diverse hatsajter på nätet, som vänslas med Putin-Ryssland, och så vidare – det är tillräckligt för att urholka grundläggande frihetsvärden och skapa ett klimat av gradvis ökad otrygghet och intolerans.

Något annat vore farligt naivt att tro, givet SD:s natur. Framtida generationer kommer att döma oss efter hur vi hanterar dessa i kostymer klädda gengångare från Europas 20- och 30-tal.

SD har rubbat den ordinarie, invanda spelplanen för svensk politik. Men lösningen kan aldrig vara att anpassa sig efter SD. Utan att visa mogenhet, samling och vuxenansvar för att skydda demokratin från att frätas sönder.

Det borde vara ett överordnat intresse för alla som verkligen värnar Sverige som fortsatt hyggligt gott samhälle att leva i.

Lämna en kommentar

Under Demokrati, Främlingsfientlighet och rasism, Frihet, Högerextremism, Sverigedemokraterna

Kaplan slapp undan

Skrivit i Corren 19/4:Corren.

Miljöpartisten Mehmet Kaplan är historia som minister. Efter avslöjandet att han jämfört Israel med Hitlertyranniet fanns ingen annan utväg. ”Israeler idag behandlar palestinier på väldigt lika sätt som man behandlade judar under det tyska 30-talet”, hävdar Kaplan i ett TV-klipp anno våren 2009.

Lagt till Kaplans långa rad av uppseendeväckande märkligheter, däribland samröre med värderingsmässigt högst tveksamma organisationer (för att använda mildast möjliga uttryck), blev naziparallellen den självförvållade kula som sköt sönder samtliga vidare försök till skademinimering. Och även om det endast skulle handlat om detta enda uttalande, borde det räckt för att släcka Kaplans ministerkarriär.

Att kleta hakkorset på den judiska staten är stapelvara i den moderna antisemitiska hetspropagandan. På ett horribelt sätt åsyftas att dels trivialisera Nazitysklands brott, dels omvandla offren till bödlar, dels demonisera och delegitimera Israel.

Idéhistorikern Henrik Bachner skriver om denna tankefigur: ”För vissa består dess huvudsakliga attraktionskraft i att den befriar från de restriktioner mot antisemitism som restes efter Förintelsen. Konstruerade som nazister och folkmördare blir judar åter legitima måltavlor för fientlighet samtidigt som antisemitismen kan presenteras som sin motsats – som antirasism och antinazism”.

Denna kunskap kan man tycka skulle vara basal hos någon, likt just Mehmet Kaplan, som påstår sig vara djupt, ärligt och ända in i märgen engagerad i kampen för alla människors lika värde och mot alla former av rasism och diskriminering.

Kaplan bedyrade ånyo sin personliga fläckfrihet därvidlag i samband med måndagens sorti ur regeringskretsen, men frågetecknen hade blivit för många. Detta är ju faktiskt också mannen som tidigare (hösten 2011) arrangerat ett seminarium i riksdagen med den internationellt ökända antisemiten och islamistsympatisören Yvonne Ridley (vilket Kaplan redan slingerbultande bett om ursäkt för).

Men okej. Även om vi tolkar serieaffärernas Kaplan så välvilligt som det bara går – att han aldrig menat något illa utan endast råkat kläcka ur sig klantiga tanklösheter, haft dåligt koll och mindre begåvat omdöme, samt varit allmänt naiv i sin uppriktigt hedervärda strävan – kan man rimligen inte låta bli att undra: hur lämplig är en sådan person att sitta i riksdagen och sedan regeringen från första början?

Hur har Miljöpartiet tänkt, hur har statsminister Stefan Löfven tänkt, som skänkt honom dessa plattformar? Att han till slut fick kasta in handduken framstår som ofrånkomligt. Ändå slapp han undan.

Opinionstrycket mot minister Mehmet Kaplan inriktade sig på vad som egentligen var sidospår. Kaplan var trots allt ansvarig för bostadspolitiken; ett område av akut skrikande reformbehov och vars nuvarande dysfunktionalitet direkt konkret hotar den svenska tillväxten, välfärden och integrationen.

Men vad presterade Kaplan där annat än att demonstrera kraftlöshet, misskötsel och ett närmast förstrött intresse? Och var fanns de ettrigt bekymrade rösterna då som borde ställt honom till svars för oförmågan att göra något väsentligt åt den strukturellt havererade bostadsmarknaden? 

Lämna en kommentar

Under Antisemitism, Bostäder, Främlingsfientlighet och rasism, Israel, Miljöpartiet, Nazism, Socialdemokraterna

Hatets eldsflammor

Corren 5/1:Corren.

I åratal har Sverigedemokraterna hetsat mot islam och den muslimska minoriteten i Sverige. Ett år innan valet 2010 kontaktar Aftonbladet partiledaren Jimmie Åkesson. Tidningen har en önskan. Skriv en debattartikeln på temat ”faran med islam”!

Det gör förstås Åkesson tjänstvilligt. Den 19 oktober 2009 går beställningsjobbet i tryck, där Åkesson i en nyckelformulering påstår att den muslimska invandringen representerar ”vårt största utländska hot sedan andra världskriget”.

Publiceringen möter stark kritik och väcker massiv uppmärksamhet. Många anser att Åkesson kastat sin polerade mask åt sidan och öppet visat partiets rasistiska ansikte. Jan Hjärpe, professor emeritus i islamologi, kallar alstret ”ett rent naziutspel” och säger: ”Om man byter ut muslim mot jude i debattartikeln så blir den precis en kopia av nazisternas propaganda under 30-talet” (DN 19/10 2009).

Chefredaktören Jan Helins publiceringsbeslut motiveras av att han velat åskådliggöra SD:s sanna jag, men han är senare betänksam: ”Det fanns en upphetsad ton i den uppföljande publiceringen som jag i efterhand kan konstatera inte blev bra” (Björn Häger, Problempartiet – mediernas villrådighet kring SD inför valet 2010, 2012).

Men för SD:s del blir det mycket, mycket bra. Aftonbladet har lyft partiet ur dess tidigare medieskugga. SD tänder till i opinionsmätningarna och vägen till riksdagen ligger öppen.

Åkesson varudeklarerade åtminstone sitt parti ärligt i sin famösa Aftonbladetartikel. SD är fullkomligt impregnerat av islamofobi, vilket tydligt demonstrerats av övriga i Åkessons närmaste krets.

I början av 2000-talet skrev Björn Söder, idag riksdagens vice talman, på sin numera raderade blogg: ”Samhället skall inte acceptera annan religion än den som är förankrad i det svenska kulturarvet. Således skall inte moskéer få existera inom Sveriges gränser och islam skall inte accepteras från samhällets sida”.

Riksdagsledamoten Kent Ekeroth har på sin blogg hävdat att ”vår civilisation hotas av undergång. Vi kan välja att ta strid eller gå under i en stilla suck” (12/9 2010) och krävt ”ett stopp för invandringen från muslimska länder, förbjudande av muslimska friskolor, stopp för nybyggnation av moskéer, hårdare kontroll och övervakning över redan existerande moskéer samt en informationskampanj om islam och dess brott mot mänskligheten” (13/12 2010).

Riksdagsledamoten Richard Jomshof har skrivit på sin blogg att islam är ”ett hot långt värre än såväl nationalsocialism som kommunism” (13/4 2012). Och så vidare. Ännu råare är tonen och uttrycken på SD-närstående hatsajter som Avpixlat, liksom på andra högerextrema nätforum.

Låt oss aldrig vara naiva. Ord är inte ofarliga. Ord är också vapen. När det offentliga samtalet förgiftas av en sådan antimuslimsk uppvigling som vi har sett de senaste åren, där till råga på allt ett riksdagspartis ledande företrädare spelat en central roll i hetsen, är det då förvånande att det skapas en stämning, ett klimat, som triggar vissa sorters människor till handling?

Moskéer har nyligen brunnit i Eskilstuna, Eslöv och Uppsala. I genomsnitt sker en attack i månaden mot muslimska gudstjänstlokaler i Sverige, i somras eldhärjades ett moskébygge i Norrköping. Är SD och dess supportrar nöjda? ”Ty vind så de, och storm skola de skörda”, som profeten Hosea i Gamla testamentet sa.

Lämna en kommentar

Under Främlingsfientlighet och rasism, Islam, Media, Sverigedemokraterna

Att lära av historien

Skrivit i Corren 17/12:Corren.

”Vi vilja inte, att de svårigheter, som vi redan ha på grund av att exempelvis judar och tattare förvärvat svensk medborgarskap och bostad här i riket, skola ytterligare förvärras…

Låt oss icke ta in dem och lära dem yrken i Sverige, så att de bliva konkurrenter till svenska yrkesmän och så småningom assimileras med den svenska folkstammen. Den asiatiska folkstammen passar icke i sällskap, med vår hyggliga svenska folkstam.”

Bortsett från det ålderdomliga språkbruket skulle man nästan kunna tro att det var Björn Söder i SD som tog bladet från munnen.

Men orden tillhör Otto Wallén, profil inom Bondeförbundet, som i en riksdagsdebatt 1939 argumenterade mot att Sverige skulle bli en fristad för judiska flyktingar. Wallén förklarade rakt på sak: ”Idag är jag antisemit, sedan jag över tio år måst studera fakta i Centraleuropa.”

Dessa åsikter var han sannerligen inte ensam om i partiet. Bondeförbundets K-G Westman, justitieminister 1936-43, var både protysk och hätsk antisemit. Ett särskilt ont öga hade han till den liberale publicisten Torgny Segerstedt, som i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning drev en lika modig som envis opinionsbildning mot Hitler och nazismen.

I sin dagbok kallade Westman Segerstedts agerande för ”osvenskt”, vilket berodde på att Segerstedts ”judiska älskarinna undanträngt hans själ och ersatt den med en judesjäl”.

Bondeförbundet var det mest rasbiologiskt influerade av alla svenska partier (förutom nazisterna). I partiprogrammet från 1933 förkunnades att Bondeförbundet skulle kämpa mot ”inblandning av mindervärdiga utländska raselement” och skydda folkmaterialet mot ”degenererade inflytelser”.

Numera heter detta parti Centern och den mörka traditionen från 30- och 40-talen är sedan länge bortsopad. Annie Lööf har rent ut förklarat att Centern ska vara SD:s motpol.

I måndagens DN skrev hon att hennes parti inte kommer ”föra fram en politik som beskriver människor som volymer eller sätter tak för hur många som ska få komma till vårt land från krigszoner, tortyr och våldsregimer”.

Det sägs ofta att vi aldrig lär oss av historien. Men i Centerns fall tycks faktiskt motsatsen råda. Det finns hopp om mänskligheten.

Lämna en kommentar

Under Antisemitism, Centern, Främlingsfientlighet och rasism