Behövs kulturpolitiken?

Skrivit i Corren 27/3:Corren.

Det blev ramaskri från vänster när Alliansen under sin första mandatperiod avskaffade den fria entrén till de statliga museerna och slopade systemet med livslång inkomstgaranti för konstnärer.

För dem vars hjärta klappar rött och hett i politiken kunde detta åberopas som triumfatoriska bevis på att borgerligt styre innebär kulturskymning över landet. Bara det blotta faktum att Moderaterna lade beslag på kulturdepartementet efter maktskiftet 2006 upplevdes som en provokation.

Men facit av högerspökets fruktade nyliberala härjningar är snarare att Alliansen gått motsatt väg. Den traditionalistiska linjen av offentlig interventionism har tryggt fortsatt gälla, om än i något modifierat skick.

Enligt färska Timbrorapporten Vad vill Alliansen med kulturpolitiken? har faktiskt regeringen varit så påfallande aktivistisk under sina första år vid makten, att de senast föregående S-regeringarna framstår som sövande slappa i jämförelse.

På Alliansens meritlista finns en ny stor kulturutredning med reviderade kulturpolitiska mål, ett nytt förmånligare statligt filmavtal, sjösatta prestigesatsningar som Kultursamverkansmodellen, Kulturbryggan, Skapande skola, et cetera.

Men i den opinionsundersökning som Demoskop gjort på Timbros uppdrag anser endast 1 ynka procent av svenskarna att kulturlivets förutsättningar blivit mycket bättre för det. Vilket kanske inte är konstigt.

En förkrossande majoritet ute i stugorna har aldrig hört talas om regeringens reformbatteri. Något som den borgerliga tankesmedjan å Alliansens vägnar finner alarmerande och oroande. ”Vad spelar det för roll att man gör bra saker om ingen känner till det?”, avslutas rapporten retoriskt.

Ja, regeringen skulle möjligen behöva arbeta mer med sin kommunikation. Fast sanningen att säga har jag knappt själv någon vidare koll på vad kulturdepartementet sysslar med. Ändå är jag hyfsat insatt i politik och mycket kulturintresserad.

Trots det vet jag absolut ingenting som är så erbarmligt trist och själsdödande som kulturpolitik. Enbart ordet synes mig som en självmotsägelse. Kultur är den fria vandringen,  det ogarderade mötet, lodandet i det djupt mänskliga, själens odling – vilket väl inte direkt är vad tillvaron i politikens sammanträdesrum vanligen utmärks av.

Kultur och politik är som eld och vatten, två sfärer vars väsen och konstitution är radikalt skilda från varandra.

Den viktigaste kulturpolitiken borde ligga i skolans bildningsuppdrag och viss kulturarvsvård, men i övrigt? Att de flesta aldrig uppmärksammat regeringens alla satsningar har måhända ett samband med att marknadens kulturutbud är rikare, vitalare och präglat av större mångfald än någonsin tidigare.

Så varför bry sig? Och hur mycket av den gamla politiker- och byråkratkontrollerade strukturen behöver vi då behålla? Det är synd att varken Moderaterna eller ens Timbro vågar försöket att rejält utmana vänsterns ingrodda överhöghet på området.

Ett nyliberalt högerspöke som röjer runt i kulturpolitikens korridorer hade kunnat bli uppfriskande. Som Strindberg sa: Här rivs för att få luft och ljus!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.