Ska förnekandet av Förintelsen förbjudas?

Skrivit i Corren 21/4:

Vid krigsslutet 1945 kunde många judar som överlevt Förintelsens helvetiska fasor räddas till Sverige. Bland annat tog Norrköping emot stora skaror som anlände med bussar, sjuktåg och lasarettfartyg. Här i Östergötland kunde de börja livet på nytt, det liv som nazibödlarna varit beslutna att ta ifrån dem. 

Förintelsen, det industriella folkmordet på Europas judar, visar vilka ohyggliga konsekvenser det kan få om vi låter intoleransen och oförsonligheten, främlingsfientligheten och rasismen, förgifta vårt samhälle. Bleknar minnet, växer faran för en upprepning.

Judehatet försvann inte med Hitlerväldets undergång. Antisemitismen frodas fortfarande i såväl Sverige som i övriga världen och utmanar nu som då de civilisatoriska grundvalarna. Ett uttryck för detta är förnekandet av att massmordet på 6 miljoner judar alls ägt rum. 

Denna absurda konspirationsteori lanserades innan andra världskriget var över och har i våra dagar förts vidare av ökända ”historierevisionister” som Ernst Zündel, Robert Faurisson och David Irving. Argumentationen är inte sällan förrädiskt skickligt upplagd. 

Pseudovetenskapliga resonemang blandas med ett myller av detaljerade faktapåståenden och källhänvisningar i floder. Syftet är att åter göra antisemitismen rumsren och rehabilitera nazismen som politisk ideologi. 

I länder som Tyskland, Österrike och Frankrike är förnekandet av Förintelsen förbjudet i lag. Justitieminister Morgan Johansson (S) har föreslagit att Sverige bör följa exemplet. Ska vi det? 

I en tid när den auktoritära nationalismen andas morgonluft igen och högerpopulistiska nätkrigare – inte utan betydande framgång – löper amok på sociala mediekanaler finns skäl att överväga saken. Snart är också de sista överlevande judarna från Hitlers dödsläger borta som personligen kan vittna om det ofattbara. Det ger ökade möjligheter för Förintelseförnekarna att vinna mark. 

Det får vi aldrig tillåta dem att göra. Men är en särskild lagstiftning rätta vägen? Ingen förbrytelse i världshistorien är så massivt väldokumenterad och belagd som Förintelsen. Det är allas vår skyldighet att inte glömma, att slå vakt om sanningen, lära läxan och agera mot judehatets kolportörer. Hur bra gör vi det idag? 

Hets mot folkgrupp är redan förbjudet. Ändå lever Sveriges judar under tilltagande utsatthet. I Norrköping har synagogan gång på gång blivit måltavla för attacker, senast för en knapp månad sedan, och församlingens medlemmar har berättat om en vardag i ständig fruktan för sin egen säkerhet. Den obehagliga, men nödvändiga frågan måste ställas och konfronteras: är Östergötland längre platsen att bygga ett gott liv om man är jude?

Rena kallduschen över Ostlänken

Skrivit i Corren 2/3:

”Helt oacceptabelt, säger Niklas Borg. Nog är det lätt att begripa den reaktionen från kommunstyrelsens ordförande i Linköping. Hett efterlängtad har Ostlänken varit. Nu har projektet drabbats av rena kallduschen.

Kanske inte oväntad dock, åtminstone för dem som försökt hänga med i turerna kring de politiskt kontroversiella planerna på att bygga ett stambanenät för höghastighetståg mellan Stockholm, Göteborg och Malmö. Enligt Januariavtalet som S/MP-regeringen slutit med C och L ska alltsammans verkligen bli av.

Nya stambanor skulle innebära att trycket lättar på den befintliga järnvägen, kapaciteten ökar med fler tåg som kan köras fortare. Problemet är prislappen, så enorm att nyttan äts upp av kostnaderna många gånger om. Som den grandiosa infrastruktursatsningen ursprungligen varit tänkt måste skattebetalarna punga ut med flera hundratals miljarder kronor.

Regeringen är därför bett Trafikverket att hyfsa budgetramarna och utreda besparingsalternativ. Fyra förslag presenterades under måndagen och inget av dessa lär göra Trafikverket populärare i vår dynamiska del av landet. Inte undra på att Niklas Borg går i taket.

I tre av de aktuella förslagen reduceras Linköping till en mjölkpall med stationen styvmoderligt förlagd utanför staden. Samma bistra öde drabbar Norrköping i samtliga fyra förslag. Dessutom kräver ändringarna att den projekterade delsträckan Ostlänken i höghastighetsnätet försenas till nästkommande decennium.

Vem kan bli gladare av detta? Å ena sidan kan man förstå att Trafikverket tvingas skära i den så kallade systemutformningen om totalkostnaden ska pressas. Att anpassa den nya stambanan till stationer i stadskärnorna är enormt dyrt. Om Linköping därtill vill ha en järnvägstunnel genom centrum blir notan sannerligen inte billigare.

Å andra sidan spelar avståndet till stationen en stor roll för hur många som reser. Att smidigt kunna kliva av och på tåg mitt i city hör till järnvägens vassaste konkurrensfördelar. Vad händer om människor istället måste krångla sig ut till perifera stationslägen i såväl Linköping som Norrköping? Resenärsunderlaget tar stryk, Ostlänken förlorar i attraktionskraft.

Men vägs vinsten av centrala stationer mot den extrema investeringskostnaden riskerar slutkalkylen ändå bli en blödande ekonomisk förlust. Ett klassiskt fall av Moment 22. Hur det än räknas på höghastighetsäventyret är och förblir projektet en robust olönsam affär som regeringen nyktert sett borde skrinlägga.

Plastkassen är värd att försvara

Skrivit i Corren 16/9:

Miljöpartiet har, av mindre nöjda medborgare i debatten, gärna anklagats som den huvudsakligt sinistert skyldige till att butikernas plastpåsar blivit så rasande dyra. Det är lite oschysst.

Plastpåseskatten, som regeringen drabbade vårt arma land med under våren, har ju sitt egentliga olycksaliga ursprung i Bryssel och bygger på ett av alla dessa EU-direktiv som Sverige jämt ska vara så himla bäst i klassen på att underkasta sig.

Direktivet förkunnar att unionens medlemsstater av miljöskäl ska minska förbrukningen av tunna plastbärkassar till maximalt 40 stycken per person vid utgången av 2025. Svenska regeringsföreträdare torde snart kunna avlägga rapport inför Brysselbyråkraterna och förvänta sig att få en guldstjärna i ordningsbetyg.

Ty bara några månader efter den beramade straffskattens införande är Sverige på fartfylld väg att nå EU-direktivets mål. Inom dagligvarujätten ICA har försäljningen av plastbärkassar störtdykt med 70 procent, samtidigt som åtgången av det icke-straffbeskattade alternativet papperspåsar skjutit i höjden med 60-70 procent (fPlus 15/9).

Det är en egendomlig ordning, en bakvänd utveckling som regeringen låtit EU diktera för oss. Särskilt som den moderna plastbärkassen faktiskt är en svensk skapelse – därtill med stolta östgötska anor, om man får vara en smula lokalpatriotisk. Och det tycker jag att man i detta fall har goda skäl att vara.

Sten Gustaf Thulin (1914-2006) är uppfinnaren till plastpåsen du från hökaren på hörnet brukade kånka hem dina varor i. Han var ingenjör, verksam på företaget Celloplast i Norrköping som i 1960-talets gryning revolutionerade marknaden med sin nya produkt, en stark plastkasse med bärhandtag. På glansdagarna under början av 70-talet tillverkade Celloplast som mest 760 miljoner kassar om året.

Vet ni vad Thulins motiv till konceptet med plastkassar i handeln var? Att förbättra miljön. Han ville konkurrera ut de dittills dominerande pappers- och tygpåsarna, som var mycket värre miljöbovar. Jämfört med dagens svenska plastkassar, vilka främst består av återvunnen eller förnybar biobaserad plast, gäller det i än högre grad.

Kalla fakta: en papperspåse är 43 gånger så miljöbelastande totalt sett, och en tygpåse av bomull måste användas 20 000 gånger för att matcha plastkassens sammanlagda avtryck på miljön.

Varför ska vi då gynna något som är mycket sämre för naturen och våra levnadsbetingelser? I synnerhet det regeringsparti som har ”miljö” i sitt namn borde protestera allt vad de orkar mot EU:s stolliga påhitt och slå ett rejält grönt slag för Sten Gustaf Thulins epokgörande innovation.

Norrköping som trygghetens hamn

Skrivit i Corren 27/8:

Intill Kristinaskolan i Norrköping finns en skulpturgrupp med tre nallar i blankpolerat rostfritt stål, balanserande på stolpar av svart diabas. Konstverket heter Reflection on the Presence of Time och är skapat av Maria Miesenberger, som vid invigningen hösten 2016 förklarade att ”de här nallarna kan vara hela Norrköpings trygghetsnallar att gå till”.

Det är ju inte dumt, så där i allmänhet. Men symboliken blir djupare om man vet att skulpturgruppen är en donation från makarna Catharina och Thomas Berman, till minne av den senares morfar Mauritz Stern.

För honom blev verkligen Norrköping en trygghetens hamn och mer därtill. Han och övriga familjen Stern kom till Sverige i 1900-talets början som fattiga judiska invandrare från dåvarande ryska Polen, en del av Europa med hätska antisemitiska traditioner.

Men Norrköping hade en tolerantare historia. Staden var den första i Sverige, vid sidan av Göteborg och Stockholm, där bekännande judar – tack vare Gustaf III:s ”judereglemente” 1782 – tilläts att bosätta sig och bygga synagogor.

1913 öppnade Mauritz och brodern Karl en liten butik för herrkonfektion i Norrköping. Det var den blygsamma starten på epoken Sterns Modehus, under sin tid ett av Sveriges största med 200 anställda och känt i hela landet för sina snitsiga kläder märkta ”Made in Norrköping – Sweden”.

Mauritz Sterns dotter Siri gifte sig med Nils Berman som tog över ledningen i familjeföretaget på 60-talet. Han var en mångsysslande herre, profilerad i kulturkretsar som hängiven bibliofil. Han skrev även egna böcker. En bär titeln Leva och läsa (1970), vari Berman bland annat berättar om krigsslutet 1945, då överlevande från Förintelsen i stora skaror räddades till Sverige:

”Många kom till Norrköping med lasarettfartyg, bussar och sjuktåg… Över tusen kvinnor sammanfördes till ett läger i Doverstorp utanför Norrköping. De hade kommit från Ravensbrück och Auschwitz och genomgått helvetiska lidanden… Jag såg en kvinna stå och gråta framför en brinnande hög sänghalm. Jag frågade varför hon grät och hon svarade stilla: ’Det är precis som i Auschwitz, bara med den skillnaden att där var det våra barn som brann’”.

Men, skriver Berman, trots alla ofattbara fasor i färsk erfarenhet, var de flesta överlevande inte andligt brutna. De hade förlorat sina familjer och ändå planerade de för framtiden. Bödlarna hade inte vunnit. I Norrköpings trygghet kunde livet börja igen.

Det lägger ännu en tänkvärd dimension till konstverket vid Kristinaskolan. Inte minst nu på Raoul Wallenberg-dagen den 27 augusti tycker jag att den är väl värd ett reflekterande besök.

En lektion i konsten att spendera skattemedel

Skrivit i Corren 20/3:

I augusti förra året anordnade Linköpings kommun en tre dagar lång nycirkusfestival med fri entré. Kostnaden för skattebetalarna: 1,5 miljoner kronor. Denna något udda utgiftsprioritering försvarades av kommunens kulturutvecklingschef Mårten Hafström med orden: ”Det sätter Linköping på kartan, samtidigt som det skapar positiva och utmanande mervärden för medborgarna”.

Linköpings plats på kartan torde annars vara garanterad genom bygget av Sveriges dyraste simhall. Snacka om utmanande mervärde, närmare 1 miljard kronor ligger notan hittills på. ”Jag hoppas nu att vi kan få Linköpingsbor, föreningsliv och alla andra aktörer att ställa sig bakom det här”, sa kommunalrådet Muharrem Demirok (C) om badsatsningen de luxe.

Även vår kära granne Norrköping utmärker sig när det gäller utmanande mervärden. Kommunen köpte in fem små humanoida robotar till skolan för 375 000 kronor. Sedan upptäcktes att robotarna inte gick att använda i undervisningen, då de levererats med bara ett enda program – för en tai chi-övning. Andra program fick man inte tag på. Norrköpings digitaliseringsdirektör Johan Högne var nöjd ändå, ty: ”Målet är att ge invånarna en känsla av att de verkligen bor i en digital kommun”.

I Motala är man heller inte dålig på utmanande sätt att förvalta offentliga resurser. Kommunen lät sälja 280 000 kvadratmeter strandnära mark för 61 miljoner kronor till danska Lalandias planerade bygge av en stor bad- och semesteranläggning. Inte utan skäl försökte kommunen sekretessbelägga markvärderingen.

Som Corren kunde avslöja fick nämligen Lalandia en saftig rabatt på motsvarande 135 miljoner kronor jämfört med om marken istället sålts som villatomter. Motalas mark- och exploateringschef Hanna Hammarlund ursäktade den häftigt tilltagna rean på kommuninvånarnas gemensamma egendom med att priset måste ses ”utifrån den investering som Lalandia är beredda att göra. Vi har inte värderat marken per kvadratmeter utan som en helhet”.

Detta lilla axplock är hämtat ur den nyutkomna boken Slöseriet med dina skattepengar. 258 exempel som du inte vill betala för, skriven och sammanställd av Slöseriombudsmannen Johan Gustafsson. Det är nyttig läsning för varje samhällsengagerad svensk.

Hur många skattemiljarder som kommunernas, regionernas och statens makthavare totalt sprätter iväg i onödan varje år vågar man egentligen knappt tänka på. Men om den styrande klassen hushållade bättre med svenska folkets pengar hade säkert tillräckliga medel funnits för bekostandet av idag angelägnare ting som gett mervärde på riktigt. Exempelvis de där beredskapslagren med intensivsjukvårdsutrustning som vi varken ansetts haft råd med eller behov av längre…

Den klåfingriga kulturpolitiken

Skrivit i Corren 17/2:

”Det är allvarligt och det är olämpligt”, sa kulturminister Amanda Lind (MP) i Ekots lördagsintervju om SD:s uppmärksammade polisanmälan mot stadsmuseet i Norrköping. Dess aktuella utställning Medlöperi och motstånd: nazismen i Norrköping då och nu visar bland annat hur SD haft kopplingar till den nazistiska hatläran.

Uppgiften var fullt korrekt, ändå menade SD:s lokale ordförande Darko Mamkovic att det var förtal och sprang ilsket till polisen (som snabbt beslutade att avskriva ärendet). Vidare har Matthias Olofsson, oppositionsråd för SD i Norrköping, begärt att få syna de senaste 18 månadernas mejl som tjänstemännen bakom utställningen skickat till varandra.

Det här sänder näppeligen några behagliga signaler om SD:s förhållningssätt till principen om att politiken ska agera på armlängds avstånd från kulturen. Det är inte svårt att dela Amanda Linds kritik i Ekot: ”Risken är ju att museer, eller för den delen bibliotek eller andra institutioner som har att jobba med det fria ordet och åsiktsbildning och kultur, att de värjer sig från att ta upp ämnen som är politiskt känsliga” (SR 15/2).

SD:s trakasserier mot stadsmuseet i Norrköping illustrerar inte endast vilken värkande varböld partiets mörka historia och idémässiga rötter fortfarande är, utan även vad kultursektorns frihet är värd i deras ögon: föga.

Detta är ett parti som brinner av iver att lägga den offentligfinansierade kulturen under sin kontroll och göra den till ett instrument för att tjäna sina egna politiska syften. Det SD-styrda Sölvesborg, partiets ideologiska skyltfönster i Blekinge där Jimmie Åkessons partner Louise Erixon är kommunstyrelsens ordförande, lämnar inget tvivel om den saken.

”Utmanande samtidskonst” har peststämplats, partiet vill att kommunen ska främja traditionell konst som ”harmonierar” med den lokala historien och identiteten. Bidrag ska enbart gå till föreningar som är ”rotade i sådana normer som format det svenska samhället”. Och så vidare.

Men som man bäddar… Principen om armlängds avstånd är ju inte helt klanderfritt beaktad av Amanda Lind och hennes gelikar heller. Den rådande kulturbyråkratin kräver ofta anpassning till en uppsjö av ideologiskt motiverade pekpinnar gällande genus, normkritik, mångfald, et cetera.

I Sölvesborgs grannkommun Olofström hotas jazzklubben av nedläggning eftersom Statens kulturråd nekat fortsatta bidrag till verksamheten. Den lilla klubben för folk som diggar den traditionellt mansdominerade jazzmusiken har fallit i onåd därför att artistuppbådet inte anses tillräckligt jämställt (BLT 14/2).

Sug på det exemplet ett tag. Om kulturlivet redan politiserats på detta vis, vad skulle då hindra SD från att vara lika klåfingriga?

Nog nu av denna terror i vårt samhälle!

Skrivit i Corren 23/1:

121. Det är summan av antalet sprängningar i Sverige som tvingade Nationella bombskyddet till aktion 2019, i genomsnitt en utryckning var tredje dag året runt. En förskräckande siffra.

Det enskilt värsta bombdådet, räknat i mängd apterat sprängmedel (cirka 15-20 kilo!), ägde rum på Ådalagatan i centrala Linköping. Jag vaknade själv till detonationen – väldig, skarp, otäck – den där fredagsmorgonen i början av juni.

Jag bevittnade förödelsen strax efteråt. För ett surrealistiskt ögonblick var det som att befinna sig i en annan stad, i ett annat land, välbekant med ändå inte, plötsligt härjat av hänsynslöst våld.

Jag såg flerbostadshus med urblåsta fönster och trasiga gardiner fladdrande i vinden, deformerade balkonger, krossat glas i drivor, ambulanser, avspärrade kvarter, poliser i varje gathörn, journalister som rapporterade från vad som påminde om en krigszon.

Jag upplevde stämningen in på skinnet av bestörtning, vilsenhet och oro från chockade Linköpingsbor. Jag var ju också en av dem. Det är verkligheten bakom de återkommande medierubrikerna om den veritabla epidemi av sprängattentat som plågar Sverige. Ett slags absurt normaltillstånd håller på att etablera sig, men det är förstås – eller borde vara – allt annat än normalt.

Bara några veckor in i 2020 och bombvågen fortsätter. I Stockholm exploderar kraftiga sprängladdningar riktade mot bostadshus på Östermalm, i Kista och Husby. Och under onsdagsmorgonen briserar ännu en bomb, placerad i trapphuset på en flerfamiljsbostad i Hageby, Norrköping.

Misstanke finns om att dådet i vår grannkommun är kopplat till uppgörelser inom den kriminella MC-miljön. Hittills är dock facit av rättsväsendets försök att stävja det grova, terrorliknande våldet dystert. Polisens uppklaringsprocent gällande såväl sprängningar som skjutningar kan inte med bästa vilja i världen kallas imponerande.

Sanningen är att vårt samhälle är utsatt för attack av samvetslösa huliganer med oskyldiga människor som insats och statsmakten har förbluffande svårigheter att sköta sin mest fundamentala uppgift: att upprätthålla lag och ordning för att skydda sina medborgare.

Lars Stjernkvist, kommunstyrelsens ordförande (S) i Norrköping, betecknar situationen som akut och det eskalerande våldet som unikt. Han efterlyser samling över partigränserna där allt ideologiskt groll läggs åt sidan och fokus inriktas på ett nedkämpande av kriminaliteten. Hoppas kan man ju. Fler ansvarstagande vuxna i det ack så polariserade politiska rummet får gärna anmäla sig.

Gängbrottsligheten är Åkessons vinstlott

Skrivit i Corren 6/12:

Det är förstås en oerhörd händelse. Skottlossning vid en nattklubb i centrala Norrköping, kulregn i en helt öppen stadsmiljö och två män mördade i vad som misstänks vara en uppgörelse inom den kriminella MC-gängsvärlden.

Det råa dubbelmordet natten mot torsdagen kunde varit som hämtat ur filmer vi sett om gangsterväldets Chicago på 1920-talet, men det är Östergötland 2019. Slående var kommentaren från en förbipasserande kvinna morgonen efter dådet, som till NT:s reportrar på området kring brottsplatsen sa: ”Konstigt nog blir man inte förvånad längre, det skjuts varje dag i Sverige nu”.

Orden speglar sannolikt en tämligen spridd känsla hos kategorin vanligt hederligt folk. Avtrubbningen börjar sätta in. Det oerhörda blir normaliserat. I samma veva tilltar – föga förvånande – misstron mot det politiska etablissemanget som låtit det ske, vilket fått en raskt ökande skara väljare att vända sig till SD som aldrig haft en sådan tacksam skördetid som denna höst.

Konsekvent har SD kopplat ihop brottsutvecklingen (liksom valfritt samhällsproblem på menyn) med ”massinvandringen” och gisslat övriga partier för att närmast landsförrädiskt blundat för denna ”sanning”. Varje skjutning, varje sprängning, som flashar förbi i mediernas nyhetsrapportering ter sig likt en bekräftelse på SD:s envist kolporterade budskap.

Och det katastrofala bemötandet från såväl Stefan Löfven (S) som Ulf Kristersson (M) snarast understryker den verklighetsbild Jimmy Åkesson målar upp. ”Vi såg inte det här komma”, påstod Löfven fåraktigt om den grova våldsvågen i en herostratiskt ryktbar magplask-intervju i SVT:s Agenda (17/11). Bättre valarbetare än en statsminister som ger intryck av usel koll, naivitet och förlorat grepp om sakernas tillstånd kan väl inte SD få.

Kort därpå (19/11) gjorde Kristersson ett opportunistiskt utspel på Facebook som vi idag förstår var en ouvertyr till denna veckas samarbetsförlovning mellan honom och Åkesson. Moderatledaren bad om ”förbehållslös ursäkt” för i den mån hans parti ”smädat” och ”frusit ut” alla röster som vågat peka på problemen kring exempelvis gängkriminaliteten – med tydlig underförstådd adress till kritikerna av de senaste årens ”massinvandring”.

De flesta invandrare är dock inte kriminella. De flesta ”ursvenskar” är det inte heller. Orsakerna till gängvåldets utbredning är komplexa. Forskare, polis och myndigheter har länge varnat, faktiskt i decennier, för vilken situation som varit under uppsegling. Den styrande partipolitiska klassen har emellertid varit svaga med att agera och därmed sänkt sitt eget förtroende.

Det har blivit SD:s vinstlott till normalisering från sina rötter i den brunsvarta främlingsfientliga myllan. Nu är det Åkesson som åtnjuter trovärdigheten, problemformuleringsprivilegiet och de växande opinionssympatierna. Det är också oerhört. Men knappast överraskande.

Visst är det viktigt att jämföra

Skrivit i Corren 25/9:

”Det är viktigt att ha någon att jämföra med. Man måste hela tiden jämföra”, säger pojken Ingemar i Lasse Hallströms mästerverk Mitt liv som hund.

Ingemar har det deppigt hemma, men han möter motgångarna på sitt eget kluriga vis. Ingemar tänker ofta på det bistra ödet för den stackars ryska rymdhunden Laika, som lämnades att dö ensam i sin kapsel runt jorden. I jämförelse är Ingemars situation inte så illa.

Så kunde man ju här i Linköping se på det resultatet i Svenskt Näringslivs årliga prestigemätning av det lokala företagsklimatet i landets 290 kommuner. Precis som för Ingemar är det aktuella läget inte direkt muntert.

2014 låg Linköping på 34:e plats. Sedan dess har det kontinuerligt burit utför. 2017 passerade Linköping hundrastrecket på rankingen och landade på slätstrukna plats 106. Förra året fortsatte fallet till plats 129. Och nu, 2019, backar Linköping ytterligare 20 placeringar och är nere på plats 149.

Men det kan ju alltid vara värre, eller hur? Tänk på Laika, tänk på Norrköping, Östergötlands andra regionala tillväxtmotor. Där är visar Svenskt Näringslivs mätningar en fullskalig klimatkris i jämförelse. Från plats 166 ifjol rasar Norrköping i brinnande fart mot det absoluta bottenskiktet i Sverige och kraschrankas detta år på 253:e plats. Aj, aj.

Relativt Norrköping kan Linköpings medelmåttighet betraktas som tämligen uthärdlig ändå. Men detta är förstås inte Mitt liv som hund om ett omyndigt barns överlevnadsstrategi, utan handlar om hur de offentliga makthavarna på det lokala planet vårdar förutsättningarna för de välståndsbildande krafterna – det kreativa, skapande, närande Linköping.

Tänk därför inte på Laika, tänk på Ydre som med plats 25 i Svenskt Näringslivs undersökning har det bästa företagsklimatet i länet. Varför lyckas denna lilla kommun, medan Östergötlands två största kommuner får så mediokra respektive katastrofala betyg?

Eller tänk ännu hellre på Solna som år efter år varit och förblivit nummer 1 i hela landet. Av attityden mot företagare och entreprenörer i den kommunen finns uppenbarligen hur mycket som helst att lära.

Den negativa trenden för både Norrköping och Linköping går självklart att bryta. Vad som krävs är ett tydligt målfokuserat ledarskap, vuxen uppgiften att sätta det kommunala politiska-byråkratiska komplexet på mer tillmötesgående och lyhördare spår.

Alliansen i Linköping har lovat att jobba på det, håll tummarna att det finns myndig kraft bakom orden.