70-talets dyra läxa återstår att lära

Skrivit i Corren 3/3:

Regionalpolitik och industristöd har som retoriska termer förlorat sin lyster. Men under 70-talet vilade det ännu ett hoppfullt skimmer över begreppen. I den tidens ideologiska klimat fanns en utbredd tro på att den allvisa staten kunde agera klokare, långsiktigare och mer rationellt än den synbart stökiga marknaden.

När varvs- och tekoindustrin krisade, samt landsbygdens avfolkningsproblematik seglade upp på agendan, var därför lösningen given: ambitiösa statliga hjälpinsatser. Politiken skulle klara skivan och skattepengarna rullade.

Motiven var nog behjärtansvärda. Fast som ekonomen Milton Friedman uttryckt det: ”Det är ett stort misstag att bedöma politiska beslut och program i enlighet med deras intentioner istället för deras resultat”.

Den armé av sömmerskor och varvsarbetare som Sverige en gång hade är idag borta, trots industristödets försök att göra deras branscher bärkraftigare i omvandlingstrycket från den internationella konkurrensen. Facit av regionalpolitikens mångmiljardsatsningar på att hela landet ska leva är heller knappast något att hurra över. Pengarna har ingen bestående verkan. Urbaniseringen är ohejdad.

Vad är lärdomen av dessa kostsamma erfarenheter? Egentligen föga, annat än att retoriken ändrats till moderiktigare fraser. Det snackas om kluster, science parks, inkubatorer, kompetensutveckling av entreprenörer, rådgivningsplattformar… I grunden är det samma gamla politik som fortsätter att bedrivas i uppsminkad språkdräkt inom ramen för det statliga innovationsbyråkratiska komplexet.

Myndigheter som Vinnova och Tillväxtverket kanaliserar offentligt riskkapital på skattebetalarnas bekostnad till alla möjliga projekt i syfte att stärka näringslivet och få landsbygden att blomstra.

Notan beräknas totalt uppgå till minst 40 miljarder kronor årligen, konstaterar ekonomerna Jan Jörnmark och Christian Sandström i rapporten Den industripolitiska återvändsgränden som nyligen utgivits på uppdrag av Skattebetalarnas förening. Nyttan av miljardregnet summeras på följande bitande sätt: ”De riktade företagsstöden har enligt de utvärderingar som gjorts inga positiva effekter på varken sysselsättning, omsättning eller tillväxt”.

Det är inte särskilt konstigt. Ty varför skulle politiker och byråkrater ha större insikter om företagande och entreprenörskap än företagarna själva? Det är helt väsensskilda kulturer.

En framgångsrik, konkurrenskraftig och innovationsvänlig ekonomi skapas inte genom en statligt dirigerad subventionsapparat. Vill politiken göra något bra för företagen handlar det snarare om generella åtgärder som att sänka skatter och avlägsna reglerhinder som hämmar marknaden.

Sluta missgynna landsbygdens folk

Skrivet i Corren 8/1:

Ska hela Sverige leva? I den politiska standardretoriken är svaret sedan länge ett hurtigt, självklart javisst. Att säga något annat anses väldigt opassande. Det är inte comme-il-faut, oavsett partibok och ideologisk trostillhörighet.

De rutinmässiga fraserna tenderar dock att rimma ganska dåligt med den faktiska maktutövningen, vilket invånarna på den reellt existerande landsbygden naturligtvis vid det här laget blivit varse.

Om hela Sverige ska leva, varför har då levnadsvillkoren utanför storstadsregionerna försämrats över tid? Glappet mellan retorik och verklighet är en källa till stigande misstroende.

Butiker slår igen, den offentliga servicen dras ner, unga flyttar, äldre blir kvar, kommunskatterna höjs. Det centralistiska regelraseriet gör det ingalunda lättare.

Ta bara det här med att Vägverket nu vill försura situationen för alla mindre skogsägare genom att kräva en obligatorisk tillståndsavgift på 2900 kronor för virkesupplag vid såväl allmänna som enskilda vägar. Den tidigare möjligheten till dispens avskaffas.

För småskaliga avverkare innebär det att staten okänsligt roffar åt sig mycket av vinsten. En del i det mångsysslande företagande som ofta är nödvändigt för att kunna leva på landsbygden riskerar att falla bort på grund av bristande lönsamhet.

Att driva bensinmack är också allt svårare. Ständigt skärpta säkerhets- och miljökrav har baksidan att sådant kostar mackägarna dyrt. Från nästa år gäller exempelvis nya byråkratiska direktiv att rör och cisterner måste vara inplastade för att hindra läckage.

”Många av de mindre stationerna, som har haft dålig lönsamhet, har inte kapital att göra de här investeringarna. Då är nedläggning det alternativ som kvarstår”, säger Robert Dimmlich som är VD på branschorganisationen Svensk Bensinhandel (SVT 3/1). Enligt honom kan 300-400 av Sveriges 3000 mackar vara väck om ett par år.

Inte nog med att de ökande drivmedelsskatterna slår särskilt hårt mot landsbygdens bilberoende människor. Snart har de heller knappt någonstans att tanka den bensin som 2025 beräknas kosta 20 kronor litern till följd av politikernas beslutade pålagor (Expressen 4/1).

Fossilbränslets utfasning kunde ske med större hänsyn och smidighet. Lena Winslott Hiselius, forskare i hållbar transportplanering vid Lunds universitet, menar att utvecklingen av klimatsmarta tekniklösningar fokuserar ensidigt på städerna: ”Landsbygdens behov måste bli sedda i klimatomställningen. Men självkörande bilar och elcyklar passar inte där. Många känner sig bortglömda” (DN 7/1).

I Dagens Industri (7/1) sågar ekonomihistorikern Jan Jörnmark hela behandlingen av det rurala Sverige och konstaterar att det uppenbart krävs en förnyad politik som ger glesbygden mer frihet. Ska hela landet leva vore det på tiden.

Sluta straffa landsorten

Skrivit i Corren 21/5:

Den som i fredags stannade för att tanka vid OKQ8 eller Preem i Ödeshög fick uppleva en historisk smäll mot plånboken. En liter 95-oktanig bensin kostade 16,16 kronor. Aldrig tidigare har det svenska riktpriset varit så högt.

För tunnelbanefolket i Stockholms innerstad hade det kanske inte särskilt stor betydelse. Men för alla människor utanför tätorterna, där bilen är en vardaglig nödvändighet, spelade rekordnoteringen definitivt roll.

Förklaringen till sprängningen av 16-kronorsvallen är dels att råvarupriset på olja stigit, dels att kronan tappat så skandalöst mycket i värde, dels att Socialdemokraterna svikit vallöftet från 2014 att inte förvärra drivmedelsskatterna ytterligare.

Istället fick koalitionspartnern Miljöpartiet sin bilfientliga vilja fram och kunde glädjas åt att riksdagen, trots icke-socialistisk majoritet, släppte igenom den rödgröna regeringens idé om en självgående ökning av skattepålagorna vid pumpen.

Denna modell betyder i praktiken, ganska häpnadsväckande egentligen, att riksdagen frivilligt satt sig ur funktion. Nya beslut av våra valda ombud i det högsta organet för offentlig makt i Sverige har gjorts överflödiga.

Drivmedelsskatterna räknas årligen upp helt automatiskt enligt konsumentprisindex plus två procent, i princip för evigt. På detta vis fördyrades bensinen förra året med 24 öre, detta år med 30 öre till och så kommer det bara att fortsätta.

Konsekvensen blir en ränta-på-räntaeffekt som med tiden bokstavligen gör det till rena rånet att fylla tanken. Redan motsvarar skatten totalt nästan 10 kronor, eller 60 procent, av literpriset.

I Ödeshög bor Betty Malmberg, moderat riksdagsledamot. Hon är inte förtjust över situationen. Indexuppräkningen har hon kallat för ett ”slag mot demokratin” och vill nu ställa finansminister Magdalena Andersson mot väggen för hur drivmedelsskatten drabbar i synnerhet bilberoende människor på landsbygden (Expressen 18/5).

Det är en utmärkt och viktig markering. Ska hela Sverige leva kan inte bilåkandet straffbeskattas in i absurdum. På landsbygden finns ett jäsande missnöje med, som många uppfattar det, etablissemangets ensidiga urbana fokus vilket bidrar till en accelererande utveckling av växande regionala klyftor.

Känslan av styvmoderlig behandling lär inte minska med drakoniska drivmedelsskatter som ännu ett uttryck av oförståelse för landsortens livsvillkor. Även i Ödeshög måste man ju kunna transportera sig.

Håll järnvägen igång

Skrivit i Corren 22/9:

Han har fått nog. Måttet är rågat. På DN Kultur häromdagen uttryckte journalisten och författaren Johan Hilton sin frustration över hur omöjligt det blivit att åka tåg i Sverige: ”Jag skissar just nu på ett plattitydbingo i pocketformat över de fel som ständigt drabbar tågtrafiken och Trafikverket och som jag tänker sälja i vagnarna. Det skulle göra toksuccé bland resenärerna i störtskuren av ursäkter från högtalarna: Nedriven kontaktledning, check. Kabelbrand, check. Signalfel, check. Mötande tåg, check. Vagnfel, BINGO för helvete!”.

Någon som inte känner igen sig? Till saken hör att Johan Hilton verkligen gillar att åka tåg, eller snarare, vill gilla. Han är knappast ensam om det. Tåg är ett populärt kommunikationsmedel bland svenska folket. Men tålamodet prövas onekligen av den bristande pålitligheten.

Hör min enkla bön, kära politiker som begär vårt förtroende att styra och ställa i samhället. Kan ni inte bara fokusera på ett enda mål för ett tag? Att grundläggande verksamheter ska funka. Som polisen. Som sjukvården. Som tågen. Ni måste inte nödvändigtvis bygga futuristiska höghastighetsbanor för en astronomisk summa skattemiljarder. Det finns redan befintligt dragna järnvägar som era väljare gärna använder, men som lider av svåra kapacitets- och underhållsproblem.

Är det inte kapitalförstöring att låta det existerande nätet falla i bitar? Tänk om det rustades upp, och vanliga tåg faktiskt gick som tåget, prickfritt och i tid. Det hade varit attraktivt nog. Ni talar gärna om att människor borde köra mindre bil, för miljöns skull. Ni talar gärna om att hela landet ska leva, för landsbygdens skull. Vill ni göra konkretion av orden? Ge Stångådalsbanan en chans!

Modernisera, helsvetsa spåren, elektrifiera. Med snabbare och tätare turer för person- och godstrafik mellan Linköping och Kalmar hade villkoren i den sydöstra delen av Sverige kunnat bli betydligt bättre. En öppning för regionförstoring med potential.

Må regeringen därför ompröva Trafikverkets beslut att vända ryggen åt Stångådalsbanan. Varken den, eller anslutande Tjustbanan till Västervik, är förklarad som aktuell för renovering i myndighetens senaste investeringsplan. Sotdöden nästa?

Vill man underblåsa avfolkningen av mindre orter är ett säkert sätt att lämna infrastrukturen till förfall. Skulle det bli Stångådalsbanans framtid drabbas även – nota bene – Linköping och Kalmar, riskerar att bli likt öar i allt ödsligare omkringliggande trakter. Hur skulle det gynna utvecklingen av våra respektive län? Urbanisering är positivt ur många aspekter, men utan ett syresättande samspel mellan stad och landsbygd går något väsentligt förlorat, vi blir fattigare.

Goda skäl finns alltså att värna Stångådalsbanan. Fast ska regeringen väckas till en satsning bör åtminstone berörda kommuner längs sträckan hålla ihop. Olyckligtvis har Linköping nu valt att överge samarbetsorganisationen Infrastrukturkansliet som lobbar för Stångådals- och Tjustbanan. Majoriteten i Linköpings kommunstyrelse vill hellre koncentrera sig på Ostlänken. Som om det fanns en motsättning!

Det tycker i vilket fall inte kommunalrådet Sara Skyttedal (KD) som är kritisk till avhoppet: ”Jag tror att man har lite av ett storstadskomplex och inte förstår att vi måste också se till att stärka landsbygden för att se till att både regionen ska fungera – men också att Linköping ska stärkas som stad” (P4 Östergötland 20/9).

Precis.

Informera dig, Löfven!

Skrivit i Corren 31/8:

Den skandalplågade statsministern kom till Katrineholm och bedyrade åter att han i månader och år varit totalt ovetande om den nationella säkerhetskollapsen på Transportsstyrelsen. Tveksamt dock om det framställer honom i bättre dager, en regeringschef som har noll koll på en sån sak?

Talar mannen sanning måste kommunikationsvägarna i Rosenbad vara under all kritik, vilket statsministern indirekt erkände när han som högsta ansvarig fåraktigt lät journalistuppbådet förstå: ”Jag borde informerats tidigare”.

Men det var inte därför Stefan Löfven rest till Katrineholm under onsdagen. I släptåg hade han civilminister Ardalan Shekarabi för att förkunna budskapet att Sörmlandsmetropolen skulle välsignas med Strålsäkerhetsmyndigheten. Just det, nu blir det som Shekarabi tidigare flaggat för verklighet.

Sju myndigheter, motsvarande runt 500 statliga jobb, ska helt eller delvis utlokaliseras från Stockholm till diverse platser riket runt. ”Det gör Sverige till ett ännu bättre land”, utropade Löfven. Varför i hela fridens namn skulle vi tro det?

Informationshantering är tydligen inte denna statsministers starkaste sida. Även kunskapen om utlokaliseringspolitikens dystra erfarenheter från 70-talet och framåt tycks ha kommunicerats dåligt inom regeringskansliets väggar. Det måste betecknas som uppseendeväckande att Löfven missat, undanhållits eller inte förstått vad tunga expertinstanser som Riksrevisionen och Statskontoret redovisat i sina utvärderingar. Det är bara att gå till läggen, som Jan Myrdal brukar säga. Kan inte någon hämta dem åt Löfven?

Visst är det behjärtansvärt och inte sällan riktigt att vilja bryta centraliseringen, men denna är inte automatiskt och per definition av ondo. Det ligger i allas intresse – i synnerhet de skattebetalande medborgarnas – att Sverige har en effektiv, kompetent och väl fungerande förvaltning.

Rent allmänt är det ofta klart fördelaktigt om myndigheterna finns i huvudstaden som ändå är den politiska maktens centrum. Det ger närhet till departementen och riksdagen, där residerar en mängd andra viktiga aktörer och organisationer. Ett sådant kluster har stor betydelse för förvaltningens möjligheter att sköta sina åligganden.

I Stockholm är det även enklare att rekrytera och behålla kvalificerad personal, än om verksamheten exempelvis är förlagd till jämtländska Östersund (dit Löfven och Shekarabi tänker skicka valda delar av Tillväxtverket).

Studier pekar övertygande på att utlokaliseringar av myndigheter är en mindre lyckad idé. Som regionalstöd till ekonomiskt svaga orter är det dåligt, näringslivet får inget lyft, fler jobb än de ditkommenderande statliga blir det inte. Samtidigt tenderar flyttandet bli väldigt kostsamt, förvaltningen tappar fart, får svårare att sköta uppdraget och förlorar i duglighet.

”Att omlokalisera myndigheter innebär ett ineffektivt resursutnyttjande av såväl skattemedel som kompetens. Ytterst drabbar det medborgarna”, säger Lena Emanuelsson, ordförande för fackförbundet Saco-S, i ett kritiskt pressmeddelande. Löfven borde försöka ta del av det, så han slipper hugga i sten med kassa beslut och sedan ånyo tvingas schavottera med repliken: ”Jag borde informerats tidigare”.

När Östergötland var fritt

Skrivit i Corren 22/3:

”Innan Sverige blev ett rike under en konung, bildade varje landskap ett litet rike för sig. Västergötland var ett land för sig och Östergötland ett land för sig. På samma sätt voro Sveriges övriga provinser mer eller mindre självständiga småstater. Varje provins hade sin egen lilla bonderiksdag, landskapstinget. Och varje provins hade sin egen landskapslag. Västgötarna hade sin Västgötalag, Östgötarna sin Östgötalag.

Det fanns en Uppsalalag, en Södermannalag o.s.v. Men dessa landskapslagar vore ej skrivna lagsamlingar. Deras kortfattade och enkla rättsregler kunde bönderna utantill. Sönerna fingo höra och lära dem av sina fäder. Och från släktled till släktled gingo de muntligen i arv, de där kärnfulla rättsbestämmelserna, som gåvo bönder rätt att konunga taka (=taga eller välja) och konung vraka (=rata eller avsätta)”.

Slutsats? Small is beautiful. Stycket är från det progressiva bildningsförbundet Verdandis småskrift Träldomen i Norden. Ett blad ur den svenska arbetarklassens äldsta historia, första gången utgiven 1902.

Den radikala tanken var att ställa denna gamla modell för Sverige som folkfrihetens land mot den befintliga centralmaktens enhetliga överhetsbygge, vilket Gustav Vasas tronbestigning (eller statskupp) 1523 markerade starten för.

Faktiskt pläderar den liberale filosofen Hans-Hermann Hoppe för en liknande småskalig samhällsorganisering, fast enligt schweiziskt mönster, sin lika intressanta som provokativa essäsamling Democracy – The God That Failed (2001).

Men författaren till de citerade raderna ovan är Emil Sommarin. Han var professor i nationalekonomi och finansrätt vid Lunds universitet, gav ut Adam Smith på svenska, var tidig anhängare av den österrikiska ekonomiska skolan – och organiserad socialdemokrat.

Åren 1911-1914 satt Sommarin som S-ledamot av Malmöhus läns landsting. Man kan ju fråga sig vart den frihetligt sinnade grenen av arbetarrörelsen tog vägen. Numera när den marxistiskt påverkade statssocialismen så uppenbart visat sig tillhöra historiens skräphög, vore det kanske inte så tokigt att plocka fram Emil Sommarin igen ur det förflutnas skattkammare.

Han skulle kunna ge Stefan Löfvens regeringsparti inspiration till förnyelse av exempelvis landsbygds- och Europapolitiken, två dagsaktuellt brännbara ämnen.

Vad det handlar om är att släppa på Gustav Vasas normerande arv av allstatlighet, likformighet och centraliserad kontroll. Den idémässiga lärdomen från Sommarin är att istället bejaka det positiva som finns att vinna i olikheten, skillnaderna och den spontana ordningen.

Brexit är i grunden en reaktion på EU-projektets tendenser till allt annat än detta, vilket lägger en hämsko på Europas främsta styrka: den institutionella konkurrensen mellan nationer, lösningar och modeller – varur historiskt bland annat kapitalismen, industrialismen samt den kulturella och intellektuella blomstringen på vår kontinent sprungit.

Centralismens tvångströja är också en starkt negativ faktor för det Sverige som ligger utanför storstadsregionerna. Inte för att vi bör återgå till ett Sverige av suveräna småstater, men traditionen av centralstyrd enhetlighet i politiken hindrar landsbygden från att utnyttja sina komparativa fördelar.

Kraven på likformig offentlig service fördyrar levnads- och näringslivskostnaderna i avfolkningskommunerna som kämpar med ett redan minskande skatteunderlag och ytterligare pålagor gör bara ont värre.

Kapital för många miljarder kronor som är bundet i skog och mark kan inte omsättas, eftersom orimligt mycket (ungefär en tredjedel av Sveriges yta) är klassat som riksintressanta naturvårdsområden. En rigid strandskyddslagstiftning omöjliggör exploatering av attraktiva lägen vid sjöar och vattendrag. Och så vidare. Samtidigt vet vi att statliga stöd- och bidragsprogram har liten eller noll hållbar effekt.

Ska hela landet verkligen leva, bör hela landet tillåtas göra det mer på sina egna villkor och staten tagga ner på Stockholmskonformismen, liksom EU bör ta det lugnare med sin Brysseldito.

Ökad frihet, mångfald och folklig egenmakt är inget att vara rädd för. Det är sånt som gör samhället rikare, starkare och trevligare. Emil Sommarin förtjänar en renässans.

Lyssna på Stjernkvist

Skrivit i Corren 28/11:Corren.

Förra veckans bästa nyhet: det blir inga storregioner. Regeringen gav upp och fick kasta den famösa Indelningskommitténs nya Sverigekarta i soptunnan. Förnuftet segrade därmed.

Vilket egentligen var väntat. Det politiska stödet från borgerligt håll eroderade till nollpunkten under processens gång och någon folklig uppslutning existerade aldrig, motståndet var kompakt i den mån väljarna alls intresserade sig för frågan.

För vår del blir alltså Östergötland intakt och slipper ödet att sys ihop i ett tvångsäktenskap med Småland. Inte minst för alla vänner av näringsliv, tillväxt och arbetsmarknad är det mycket glädjande.

Tanken att med ny politisk-byråkratisk regionmur klyva det dynamiska tillväxtstråket som löper från Stockholm och Sörmland till Linköping och Norrköping var från start direkt huvudlös.

Tack och lov att vi slapp detta onödiga handikapp i utvecklingen. Märkligt nog var näringslivsperspektivet nära nog obefintligt hos Indelningskommittén och sedan hos regeringen som försökte sälja på oss förslaget.

Det främsta, för att inte säga ensidiga, motivet för att dela upp riket i sex elefantiasisliknade jätteregioner var att göra sjukvården mer jämlikt fungerande över hela landet. Och visst, i sak var och är det målet angeläget, riktigt och rätt. Regeringen hamnade dock på uppenbara villovägar om medlet.

Istället för att krångliga med en större regionindelning och all den trassliga problematik som hotar följa med dessa nya revir, borde man lyfta bort landstingens ansvar för sjukvården helt och istället låta staten överta huvudmannaskapet. Det vore rakare, enklare och rationellare.

Eftersom sjukvården – i likhet med det notoriska sorgebarnet skolan – heller inte visat sig lämplig som ideologiskt slagfält för partierna, vore det även önskvärt om denna viktiga välfärdssektor lades utanför den gängse politiken enligt exempelvis holländsk försäkringsmodell (gissa var Europas bästa sjukvård finns?).

För övrigt vore det trist om regeringen deppade ihop i apati över regionmisslyckandet, snarare än att vis av erfarenheten ladda om i vettigare riktning.

Lyssna gärna på Lars Stjernkvist, Norrköpings pragmatiskt jordnära kommunalråd. Han är ingen anhängare av storregioner och vill nu se ett ”omtag” där idén om bara nivå nivåer, kommun och stat, prövas.

Klokt, kör på det!

Kasta den nya kartan

Skrivit i Corren 13/10:Corren.

Den statliga Indelningskommitténs planer på att stöpa om Sverige i sex nya storregioner ser ut att gå samma väg som ett annat hårt kritiserat jätteprojekt, höghastighetstågen. I bägge fall krävs rimligen ett solitt politiskt stöd i riksdagen för att kunna förvandla ord till handling. Och i bägge fall börjar det politiska stödet smälta bort.

Gällande höghastighetstågen annonserade Moderaterna nyligen sitt motstånd och sällade sig därmed till Liberalerna och Sverigedemokraterna som redan sagt nej. Socialdemokraterna står fortfarande fast vid idén.

Men inom det röda regeringspartiet finns en betydande tveksamhet. De halvkvädna visorna i den färska Infrastrukturpropositionen tyder också på att bygget av höghastighetsnätet sätts i diffust väntläge, sannolikt tills de styrande känner sig mogna att officiellt skriva av alltsammans.

Papperskorgen blir troligen platsen även för storregionerna. Händelsevis står nu samma partikonstellation mot dessa som mot tågen: M, SD och – som senast ut på planen – L. Under onsdagen förklarade Jan Björklund i klara verba att hans parti inte kommer att ställa sig bakom Indelningskommitténs förslag.

”Vi ser att det är stora nackdelar med detta – omfattande byråkratisering, långt avstånd mellan medborgare och förtroendevalda. Samtidigt som det inte löser några problem”, sa Björklund och det har han rätt i. Mycket av poängen med storregionreformen har ju hävdats vara att sjukvården skulle bli likvärdigare och effektivare.

Sant är organiseringen via landstingen visat sig allt annat än optimal. Revirgränserna har skapat en olycklig fragmentisering som drivit upp kostnaderna för den avancerade vården, samtidigt som målet om en jämlik standard över hela landet blivit svår att nå.

Men vad säger att en regional jätteapparat i sex riksdelar vore det gyllene svaret? Dagens systemfel riskerar snarare att förstoras upp till en ännu trassligare härva.

Rationellast vore om den mellanpolitisk/byråkratiska sorgebarnsnivån helt sonika skrotades och att staten övertog huvudmannaskapet för de större sjukhusen (vilket Björklund också är inne på, förre socialministern och tidigare KD-ledaren Göran Hägglund kom även han fram till att sjukvården borde landstingsbefrias, gamle S-räven Göran Persson har förordat samma sak).

Fokuset på sjukvårdsområden har vidare lett till att näringslivs- och arbetsmarknadsperspektivet blivit eftersatt i storregionsförslaget. För Östergötland innebär den tänkta sammanslagningen med Småland som bekant att det absurt nog skapas en onödig gränsmur för oss mot Stockholm och Sörmland.

Både vår landshövding Elisabeth Nilsson och Östsvenska handelskammaren har kraftigt opponerat sig mot detta, eftersom regioninledningen skär av ett redan blomstrande tillväxtstråk.

”Om man ser till näringslivets behov, arbetspendlingen och inte minst Ostlänken så är det uppenbart att Östergötland och Sörmland ska ingå i samma region”, menar landshövdingen. Handelskammaren har till och med dragit igång ett folkomröstningsinitiativ i Sörmland för att stoppa tvångsskilsmässan från Östergötland.

Men med det växande politiska motståndet i riksdagen är stalltipset att förnuftet har goda chanser att segra ändå. Den medborgerliga förankringen för storregionreformen är dessutom obefintlig.  Regeringen gör nog klokast i börja fundera på reträtten.

Sjukvård utan politik

Skrivit i Corren 7/7:Corren.

Ett tungt argument för den tänkta storregionen Östergötland, Småland och Öland? Vaddå? Jo, de tre bästa sjukhusen i var sin kategori ligger inom dess föreslagna gränser.

I Dagens medicins ranking kniper Linköping guldmedaljen för landets främsta universitetssjukhus. Jönköping toppar bland rikets mellanstora sjukhus. Oskarshamn är nummer ett i Sverige när det gäller mindre sjukhus.

I Almedalen förklarade respektive landstingsdirektörer att det är resultatet av en öppnare, mer systematisk samverkan sjukhusen emellan under senare år. Lovande och berömvärt, javisst.

Finns ytterligare vinster att göra om de får husera under gemensamt storregionalt tak? Kanske, men det är inte säkert. Och i längden är det knappast lösningen om vi ska få den problemtyngda vårdapparaten att fungera på bästa möjliga sätt.

Dessutom leder det tanken fel om regionfrågan fokuseras på ritande av utvidgade vårdrevir, istället för vad som är optimalt ur tillväxt-, arbetsmarknads- och näringslivsperspektiv (se Correns ledare 29/6).

Sjukvårdsutredaren Göran Stjernstedt varnade också i Almedalen för idén att storregioner skulle vara svaret. Vägen till en effektivare vård för pengarna lär kräva ytterligare koncentration uppåt i hierarkin, menar han.

Stjernstedt är sannolikt på rätt spår. Både tidigare statsminister Göran Persson (S) och förre socialminister Göran Hägglund (KD) – liksom förr Moderaterna – har förordat landstingens avskaffande och att staten borde ta över huvudmannaskapet för sjukhusen. Norge har redan genomfört en sådan reform.

Sedan är det inte lämpligt att allt i samhället görs till ideologiska slagfält för partipolitiska intressen. Skolans dystra utveckling är ett exempel. Den havererade bostadssektorn ett annat. Där har politisk klåfingrighet skapat väldiga, svårlösta bekymmer. Det vore minst sagt olyckligt om även sjukvården fastnade i den fällan.

Enligt Euro Health Consumer Index finns Europas bästa vård i Nederländerna, som begränsat det politiska ansvaret till strategisk översyn. Resten åligger professionen. Alla holländare måste teckna privata försäkringar i konkurrerande sjukvårdsbolag som inte tillåts neka någon. Tilläggspremier för särskilt vårdbehövande medborgare betalas av staten.

Varför skulle inte en liknande modell kunna genomföras i Sverige?

Största hindret torde vara landstings/regionpolitikerna själva. Försök få dem att frivilligt ge upp sjukvårdens skansar och fimpa sina uppdrag, även om det vore till patienternas fördel.

Säg blankt nej till Kalmar

Skrivit i Corren 29/6:Corren.

Sverige ska administreras effektivare, är tanken från ovan. Regeringen har därför låtit Indelningskommittén utarbeta ett förslag som presenterades i våras. Det innebär att landet styckas upp i sex storregioner som ska ersätta den gamla läns- och landstingsorganisationen.

För vår del skulle resultatet bli att Östergötland bakas ihop med Småland och Öland. Detta tycker Kalmars kommunalråd Johan Persson (S) är toppen. Han har redan utropat sin kommun till residensstad i den framtida regionen. Det främsta motivet för honom är tydligen att Kalmar då skulle få fler statliga jobb.

Ser man till den nya kartindelningen är nämligen sådana arbetstillfällen nu orättvist fördelade och till Kalmars nackdel, menar han. Alltså är det inte mer än rätt att Perssons hemort ges en större bit av den skattefinansierade kakan.

”Det kan komma hit många statliga verk och myndigheter som inte finns i vår region idag”, säger kommunalrådet från sin horisont vid Kalmarsund (Corren 28/6). Så kan man ju resonera.

Men ur Östergötlands perspektiv är frågan vad vi skulle vinna på att stängslas in med smålänningar och ölänningar, där det administrativa beslutscentrat förskjuts långt ner i sydostlig riktning. Vem som ska ha si eller så många statliga myndighetsjobb är knappast heller någon fruktbar utgångspunkt i det här sammanhanget.

Istället för att lyssna på Johan Perssons önskemål, är det nog vettigare att hörsamma Östsvenska handelskammarens påpekande att de regionala kartritarna borde ta mer hänsyn till näringslivets utvecklingsmöjligheter. Det är trots allt i företagen som resurserna skapas till välfärd, sysselsättning och fortsatt ekonomisk blomstring.

Indelningskommittén verkar i sin politiskbyråkratiska värld missat det funktionella tillväxtstråk som strålar ut från Stockholm genom östra Sörmland och Östergötland. Potentialen det ger att knyta denna vitala del av Sverige tätare samman är enorm, vilket bland annat mångmiljardinvesteringen i Ostlänken är uttryck för.

Varför då lägga hinder i vägen med storregionala gränsdragningar som inte tar denna verklighet i beaktande? Det är bara snurrigt.

För övrigt kan man undra varför vi alls måste ha en beslutsfattande nivå mellan stat och kommun. Oavsett om etiketten är landsting eller region, har medborgarnas intresse aldrig varit direkt påfallande. Det är en demokratisk instans som har ungefär lika stark folklig förankring som valfritt EU-organ.

Smidigare och lättöverskådligare offentlig administration? Absolut. Rationalisera bort landstingen, slopa regionidén.

Kalmar slott

Kalmar slott. Ska inte trona i något storregionalt centrum.