De små stegens tyranni

Skrivit i Corren 30/3:

Juno Blom, Liberalernas partisekreterare från Östergötland, sitter i SVT:s Agenda (28/3) och lovar att hennes parti aldrig kommer att förhandla bort liberala grundvärden. ”Det vi vet är att liberal politik får bäst genomslag i en borgerlig regering”, slår hon fast. Jodå, så är det säkert i normala fall. 

Men nu handlar det inte om att bilda en borgerlig regering som Sverige upplevt innan. Den skulle tvärtom vara väsensskild från tidigare regeringar som letts av de borgerliga statministrarna Thorbjörn Fälldin, Ola Ullsten, Carl Bildt och Fredrik Reinfeldt. Inte ens om man går längre bakåt i tiden, före Per Albin Hanssons inledande av Socialdemokratins långa maktinnehav 1932, finns någon motsvarighet. 

Denna eventuella regering, med ett stort parti av SD:s natur i en bärande roll, skulle vara helt unik i vårt lands politiska historia. Att Liberalerna i söndags beslutat att våga sig på ett sådant äventyr tillsammans med M och KD trotsar den ideologiska logikens gränser och måste rimligen vara uttryck för total politisk desperation under opinionsgalgen.

Hur kan liberala grundvärden trovärdigt försvaras genom att kollaborera med SD, ett reformerat nazistparti, vars mål är att göra grus och aska av liberala grundvärden? Bengt Westerberg talade en gång som FP-ledare om de ”små stegens tyranni”. Det han då syftade på var hur den socialdemokratiskt präglade välfärdsstaten successivt höjde skatterna, lite i taget, tills medborgarnas ekonomiska frihet blev mer eller mindre strypt.  

SD både ser sig som och är befryndad med samma ultranationalistiska, främlingsfientliga högerpopulistiska rörelser som burit fram Trump i USA och regimerna i Ungern och Polen. Vad är det som säger att Sverige inte med de små stegens tyranni, en liten eftergift i taget, också skulle kunna hamna i en liknande situation där den liberala demokratin urholkas?

”Jag kommer inte att samarbeta, samtala, samverka, samregera med SD”, bedyrade Ulf Kristersson innan valet 2018. Det gjorde även Ebba Busch. Ett samarbete med SD var inte ens möjligt på 20 års sikt, deklarerade hon. Vi vet idag att varken Kristersson eller Busch var ett skvatt pålitliga i det avseendet. 

Den som trodde att M och KD var en borgerlig brandvägg mot SD fick i verkligheten något lika stadigt som ett sladdrigt duschdraperi. Lycka till med att åstadkomma en ny start för ett liberalare Sverige i det sällskapet.   

Varför så ryggradslöst inom M och KD?

Skrivit i Corren 23/3:

Till helgen samlas Liberalernas partiråd för att avgöra den infekterade frågan. Ska grönt ljus ges åt Nyamko Sabunis utpekade linje att satsa på en SD-beroende borgerlig regering efter nästa val? 

Det är möjligt att partiledningen får sin vilja igenom. Men det sker inte utan strid och protester åtminstone. I söndags förklarade exempelvis Liberalernas kvinnoförbund att det motsätter sig alla former av budgetsamarbete med SD. Den tidigare partiledaren Bengt Westerberg sa till TT i fredags att risken var stor att ”väldigt många lämnar partiet” om Sabuni triumferar och han verkar själv inte främmande för att hälsa adjö. 

Att känslorna svallar och splittrande manfall hotar är knappast underligt. Det ju inget litet steg för ett borgerligt parti med socialliberalismen som affärsidé att ansluta sig till ett regeringsalternativ med SD i nyckelrollen. SD är inte borgerligt. SD har liberalismen som huvudfiende. 

SD är vänskapligt inställt till demokratiomstörtare i andra länder som regimerna i Ungern och Polen. SD är trogna Donald Trump även efter stormningen av Kapitolium. SD är samtidigt något så internationellt unikt inom den högerpopulistiska missnöjesfloran som ett framgångsrikt reformerat nazistparti. SD har genom sina grundare – bland dem SS-veteranen Gustaf Ekström – direkta kopplingar till hitlerismens stöveltrampande och andra världskrigets vidrigheter. 

Dagens SD står för en ytterkantsnationalism klart inspirerad av fascistiskt tankegods. SD:s mål är radikal samhällsförändring. SD ser på politiken i oförsonliga och apokalyptiska termer. Som partiideologen Mattias Karlsson famöst uttryckt det: ”Våra motståndare har på riktigt tvingat in oss i en existentiell kamp om vår kulturs och vår nations överlevnad. Det finns bara två val, seger eller död”. 

Hade det inte blivit bråk i Liberalerna om samverkan med ett sådant gäng vore det ytterst märkligt. Det konstiga är snarare att tanken ens kommit på tal för seriöst övervägande. Hur mycket man än önskar en regering utan Stefan Löfven, så torde inte Sverige bli borgerligare, frihetligare och liberalare med SD i båten. Tvärtom. 

Att Ulf Kristersson och Ebba Busch tidigare bestämt tog avstånd från allt SD-hångel hade synnerligen välmotiverade orsaker. Ulf Kristersson var för M:s räkning upprepande gånger direkt kompromisslös. Sedan blev det förr otänkbara så tänkbart att firma Kristersson & Busch nu glider kamratligt djupare in i SD-famnen för varje månad som går. Hörs några skaror bekymrade moderater och kristdemokrater knysta ett pip till invändning?

Liberalerna ska ändå ha heder av att inte bara motståndslöst falla in i ledet när också Sabuni vill skriva på borgerlighetens konkursförklaring.

Utmärkt att S tar fajten mot SD

Skrivit i Corren 16/2:

Med en lätt travestering av Tage Erlander i klassisk värmländsk högform: ”Gubber å kärringer, huk er i bänkera, för nu laddar Socialdemokraterna ôm!”. Krutröken har legat tung kring partiet sista tiden. Det har skjutits skarpt mot den svenska högerflanken så man nästan känner sig återflyttad till O.K. Corral.

Särskilt förra veckans duell i SVT:s Aktuellt mellan försvarsminister Wyatt Earp – förlåt, jag menar Peter Hultqvist – och Jimmie Åkesson blev en minnesvärd shootout, där SD-ledaren förgäves försökte ta slingrande betäckning undan Hultqvists hårdknallande salvor.

Övertygade liberaler med frihetlig kompass som bekämpat SD i åratal kan knappast vara missnöjda med det kraftiga eldunderstödet. Men varför rider S ut som tungt beväpnade sheriffer mot den auktoritära högerpopulismen och dess medlöpare så offensivt kompromisslöst just nu?

Är det för att dra uppmärksamheten från den fiaskoartade hanteringen av coronapandemin, besvärligheterna med att få massvaccineringen att fungera tillfredsställande och andra överhängande samhällsproblem som våldsbrottsligheten, vargavinterns energiförsörjningsbekymmer, et cetera?

Säkert spelar dylik taktik in. Partipolitik förblir partipolitik hur man än vänder på det och regeringen är otvivelaktigt pressad. Men det vore också mer än lovligt cyniskt att helt frånkänna S ärligt menade avsikter. Stormningen av Kapitolium i USA chockade en hel värld. Kan tydligare bevis krävas på vilket hot som vår tids högerextrema strömningar representerar?

Trots Donald Trumps valfusklögner och uppvigling till statskupp fortsatte hans blågula fanclub Sverigedemokraterna att bedyra sin trohet. Och ändå förklarade oppositionsledaren Ulf Kristersson att SD utvecklats till en acceptabel samarbetspartner för en M/KD-regering. Hur blind och naiv, alternativt maktlysten bort i tok, får man bli! Det vore gravt historiskt tjänstefel av det som kvarstår av det anständiga politiska fältet att INTE samlas i ett motreaktionens uppbåd.

I Aftonbladet (15/2) säger statsminister Stefan Löfven om Ulf Kristerssons och Ebba Buschs alliansbyggande med SD: ”Poängen är att man inte kan ge sig in i ett samarbete med ett sådant här parti och tro att det partiet bara kommer säga okej till det man själv vill. Det kommer kosta, och det kommer kosta där de vill göra skillnad.”

Löfven lär väl ha en hum. Priset han själv fick betala för statsministerposten var Januariavtalet – en borgerlig Grand Slam till C och L rent sakpolitiskt med avskaffad värnskatt, rejält utökade Rut-avdrag, marknadshyror i nybyggnation, moderniserad arbetsrättslagstiftning och så vidare. Vilket pris kommer då Ulf Kristersson tvingas betala till det uttalat liberalfientliga SD? Jimmie Åkesson planerar näppeligen att sälja sig billigt.

Hur länge håller stödet för Löfven?

Skrivit i Corren 9/6:

SCB:s väljarsympatiundersökning bekräftar den gamla sanningen: i nationellt utsatta situationer tenderar medborgarna att sluta upp bakom de styrande. Medan coronapandemin sänkt Sverige i djup kris har stödet för det socialdemokratiska regeringspartiet rusat. Sedan SCB:s förra mätning i november noterar S en ökning med 8,7 procentenheter till 33,7 procent.

Ingen dålig uppryckning – så länge den varar. Faktiskt kan siffrorna redan vara i dalande. SCB:s opinionsbarometer må anses som den mest tillförlitliga. Men mätperioden (29 april – 27 maj) kan ha gett ett resultat som inte är helt aktuellt.

Strax innan månadsskiftet maj/juni redovisade Sifo ett ras i förtroendet för regeringen med drygt 10 procentenheter och även Folkhälsomyndighetens förtroende var naggat.

Av allt att döma finns ett växande tvivel kring den svenska krishanteringsförmågan. Det är knappast märkligt mot bakgrund av vårt lands förskräckligt många avlidna i covid-19 (idag snart närmare 5000 människor totalt), och alla dessa flagranta brister som kommit i ljuset gällande beredskap, skyddsutrustning, samordning, et cetera.

Ansvaret faller blytungt på regeringen. Framöver kan coronakrisen, som under våren lyft Stefan Löfven till oanade höjder i opinionen, bli hans stora Akilleshäl och siffrorna för S sjunka lika snabbt som de har stigit. Söndagens partiledardebatt i SVT indikerade att tuffare tag väntar. Den politiska borgfreden är bruten.

Oppositionen har uppenbart känt att vinden börjar vända och sniffar slagläge, tydligast hos KD och SD. Ebba Busch riktade hårda smällar mot den statsminister hon tidigare förklarat sig gå i armkrok med.

Jimmie Åkesson var också på den obarmhärtiga krigsstigen efter att länge stått offside när pandemin knuffat bort hans paradfrågor invandring och brottslighet från debattens centrum (symptomatiskt backar SD rejält i SCB med 5,7 procentenheter till 17,1 procent samtidigt som M återtagit prestigepositionen som andra största parti).

Att Åkesson desperat vill komma in i matchen igen är förståeligt. Men hans krav på statepidemiolog Anders Tegnells avgång är inte bara patetiskt, det är typiskt för SD:s motbjudande rallarsvingspopulism där personliga attacker på politiskt underställda tjänstemän i förvaltningen dessvärre inte är ovanliga. Ska någon ställas i skottgluggen för Sveriges missgrepp under pandemin är det statsministern.

Men vilka är oppositionens företrädare att larma och göra sig till? Nyss var ju samtliga partiledare rörande eniga om hur förträfflig den svenska coronastrategin var och att regeringen skötte sig så bra som man kunde begära. Att kritik visat sig berättigad är en sak. Den bör dock helst vara seriös, konstruktiv och utan beskäftig efterklokhet för att vara till nytta. Annars lär det enbart bli svårare att rida ut den omfattande nationella kris som ännu pågår.

Ett radarpar utan känsla för tajming

Skrivit i Corren 13/3:

”Regeringen står helt handfallen”, dundrade partiledarna Ulf Kristersson (M) och Ebba Busch (KD). ”Bagatelliserar i vissa fall, skyller ifrån sig i andra. ’Vi såg det inte komma’ är redan en modern klassiker. Det lilla som ändå görs, görs motvilligt och för sent”.

Radarparets utspel på DN Debatt i onsdags var menat som en mobiliserande krigsförklaring mot Socialdemokraterna och de övriga januaripartierna, vars tillkortakommanden inte bara hotade ”människors personliga trygghet och framtidstro, utan också den gemensamma tilliten i samhället, respekten för våra viktigaste institutioner och ytterst människors tillit till varandra”.

Nej, det handlade inte om bristerna i politiskt ledarskap som coronavirusets utbrott demonstrerat. Utan om misslyckandena med integrationen, brottsligheten, arbetslösheten och allt det andra ni vet som borde förtjäna ministären Löfvens skyndsamma avgång, helst redan igår.

Politik är till mycket en fråga om tajming. Det räcker sällan med att enbart ha rätt, som så ofta konstaterats av luttrade samhällsreformister av skilda kulörer. För att nå framgång gäller det också att få rätt – att fingertoppskänsligt kunna fånga det gyllene tillfället, slå till vid den avgörande tidpunkt då opinionen är redo att röra sig i önskvärd riktning, när möjligheterna öppnar sig till förändring och spelet kan vinnas.

Milt sagt verkar Kristerssons och Buschs talanger på denna, icke helt oväsentliga punkt, inte alldeles övertygande. Att blåsa i stridstrumpen för att sänka regeringen, samtidigt som coronasmittan grasserar med oförminskad styrka och sätter samhällslivet på hårda prov, var knappast det lämpligast valda tillfället.

Nu tvingades förstås moderater och kristdemokrater att i mötet med verklighetens upptrappande allvar snabbt som attan stämma ner tonen. Pandemin är ett faktum och börskurserna faller kraftigt världen över, nationell politisk samling är en nödvändighet.

Men intrycket av demoraliserande snöplighet och klickande omdöme är svårt att undkomma. Särskilt Ulf Kristersson som borgerlighetens aspirant på statsministerposten gjorde nog klokt i skaffa sig nya rådgivare av bättre virke.

Minns bara hur Kristersson häromveckan poserade på bild i jaktmundering med budskapet ”Stärk gränsen!” medan Grekland sköt tårgasgranater mot desperata människor på flykt undan den blodiga katastrofens Syrien. Det var inte heller hans mest förtroendeingivande dag på jobbet.

Skyttedal har helt rätt om höghastighetstågen

Skrivit i Corren 11/11:

Rent ut sagt brutala. Det var Sara Skyttedals dräpande ord om investeringskostnaderna för höghastighetstågen under debatten på KD:s riksting i helgen. Hon företrädde partistyrelsen som yrkade på en omsvängning i frågan om detta politiska sorgebarn.

Och omsvängning i KD-församlingen blev det. Den tidigare tummen upp för jätteprojektet vändes neråt. Sakligt sett en riktig dom. Sara Skyttedal slog huvudet på spiken. Det går knappast att karaktärisera investeringskostnaderna som något annat än just brutala. 230 miljarder kronor är den officiellt presenterade notan, svindlande bara den.

Ändå tyder mycket på en glädjekalkyl. Mötet med den krassa verkligheten lär göra budgeten till ett svart hål i monsterklass som suger åt sig skattepengar i högre hastighet än aldrig så snabba tåg.

Inkluderat lokala följdinvesteringar som nya stationshus (exempelvis i Linköping) och andra fördyrande kringkostnader, uppskattar Stockholms Handelskammare att en mer realistisk nota kommer att landa på runt 400 miljarder kronor, kanske så högt som 500 miljarder!

I det ljuset tycks Trafikverkets beräkning av den samhällsekonomiska förlusten – 75 bortkastade öre för varje satsad krona – som försiktigt tilltagen. Sverige är trots allt ingen tätbefolkad kontinent. Även om tåg i sig är populära, saknas tillräckligt resandeunderlag på längre sträckor för att göra ett splitternytt nationellt höghastighetsnät rationellt motiverat.

Dessutom riskerar vi att superinvestera i ett transportsystem som knappat hinner bli färdigt innan det är föråldrat. Runt hörnet väntar självkörande elektriska bilar på vägarna och eldriva flygplan på himlen mellan städerna. Hur revolutionerande känns då höghastighetstågen i jämförelse, som baseras på en tungfotad (om än trevlig) tekniklösning från 1800-talet?

Dock. Oavsett vad man är kritiker eller anhängare av projektet är det nog lika lätt att förbluffas över snurrigheten i den politiska hanteringen. Vilka besked gäller egentligen från maktens boningar och hur ska man få en chans att bli klok på förhandlingsprocessen?

Okej att KD bytt fot om höghastighetstågen. Men kolla Moderaterna som först sagt nej, sedan ja och därefter nej igen. Eller Liberalerna som sagt ja, nej, ånyo ja och nu intagit en slags limboposition.

Det ställer i vidare perspektiv ett principiellt frågetecken om de svenska riksdagspartierna är beslutsfähiga och går att lita på i större satsningar som kräver bred enighet och uthållighet över mandatperioderna. Nästa gång kan det ju röra något vettigt.

Intoleransens skyltfönster

Skrivit i Corren 16/9:

Den store gustavianen Carl August Ehrensvärd, amiral och konstnär, menade att Blekinge var den första behagliga platsen på jordklotet som en resenär norrifrån nådde.

Klimatet är mildare, växtlivet rikt och vid det pastorala kustlandskapet drar friska vindar in från Östersjön. Sedan Ehrensvärds tid på 1700-talet har Blekinge kallats för Sveriges trädgård.

Numera är denna sydöstra del av vårt land en inte fullt lika behaglig och pastoral plats längre. Ty i politiskt avseende har klimatet blivit betydligt mindre trivsamt.

Om något skulle Blekinge snarare göra skäl för namnet Sverigedemokraternas trädgård.

Lite undanskymd från riksmedias radarskärm fann SD här redan tidigt en bördig jordmån som kommit att göra Blekinge till ett av partiets absolut starkaste fästen. I riksdagsvalet 2018 röstade var fjärde blekingeväljare på SD. Och i Sölvesborg, Jimmie Åkessons hemkommun, triumferade SD genom att gripa makten med bistånd av M, KD och det lokala Sölvesborg- och Listerpartiet.

I spetsen för alliansen går Louise Erixon, Åkessons sambo, inriktad på att göra SD:s slogan om ”förändring på riktigt” till konkret verklighet.

Att Sölvesborg dessa dagar hamnat i nationellt fokus är knappast underligt. Erixon håller ord och levererar som den svurna, skarpskjutande kulturkrigare mot det ”vänsterliberala etablissemanget” hon är. Den lilla Blekingekommunen börjar påminna om en ideologisk enklav till Viktor Orbáns Ungern.

Prideflaggan förbjuds från att hissas över stadshuset. Progressiv samtidskonst är förklarad som politiskt bannlyst vid offentliga inköp. Taggtråd rullas ut mot placering av nyanlända flyktingar i direkt trots mot bosättningslagen under hänvisning till det kommunala självstyret.

Det är tre mycket tydliga signaler om det reaktionära, antiliberala paradigmskifte som är SD:s mål för Sverige. Sölvesborg är skyltfönstret som ämnar att demonstrera vad vi har att vänta.

Det sker alltså under aktiv medverkan av M och KD. Hur kan Ulf Kristersson och Ebba Busch Thor tillåta något sådant av sina partiavdelningar i kommunen?

Ser de båda Sölvesborg som en intressant testballong för ett möjligt M/KD/SD-samarbete på riksnivå? Då borde hittills skördade erfarenheter räcka för att avskräcka.

M och KD ska stå för klassiskt borgerliga värderingar, driva en frihetsfrämjande reformpolitik utan att ge avkall på socialt ansvar och försvara det öppna samhället mot kvävande allstatlig, maktfullkomlig kollektivism – brun som röd!

En anpassningens ryggradslösa pakt med SD som i Sölvesborg vore liktydigt med politisk, moralisk och intellektuell konkurs.

Ett ovärdigt spel

Skrivit i Corren 29/5:

Socialförsäkringsminister Annika Strandhäll överlevde tisdagens misstroendeomröstning i riksdagen. Men inte utan fläckar på sin heder. Detsamma gäller många inblandade politiker i denna trista affär, vilken ter sig som en deprimerande studie i solkigt partitaktiserande.

Allt började med att Strandhäll gjorde helt rätt. Det var den 27 augusti 2015. Som ansvarigt statsråd förklarade hon sig då vara ”glad” över att annonsera regeringens utnämning av Skolinspektionens generaldirektör Ann-Marie Begler till ny myndighetschef för Försäkringskassan.

”En av våra största politiska utmaningar är de stigande ohälsotalen. Att bryta utvecklingen är en av regeringens mest prioriterade frågor”, deklarerade Strandhäll. Ingen tvekan kunde råda om Beglers uppdrag. Kostnaderna för sjukpenningen skenade, regelverken var bristfälliga, felaktiga utbetalningar och rena välfärdsbrott som fusk med assistentersättningen fick skattepengarna att rinna iväg.

Försäkringskassan måste styras upp, bedömningarna skärpas och verksamheten komma under bättre kontroll. Ann-Marie Begler levererade. Hon tycks skött sitt fögderi skickligt och kompetent.

Men den 27 april 2018 var Annika Strandhäll inte glad längre. Riksdagsvalet närmade sig. Socialdemokraterna plågades av kritiken mot Försäkringskassans stramare hållning. Regeringspartiets image som välfärdsstatens försvarare par préférence kunde lida skada. I synnerhet bidragsberoende väljare – en grupp som S är traditionellt starka bland – riskerade att skrämmas bort.

Begler sparkades. Själv hävdade generaldirektören att det var av snöda politiska skäl. Strandhäll lyckades heller inte ge någon vettig förklaring som förtog det intrycket.

Den 4 maj 2018 anmäldes hon till riksdagens konstitutionsutskott (KU) av Christer Nylander, Liberalernas gruppledare, för att petningen kunde skett i strid mot lagen om offentlig anställning. Under KU-förhören gjorde sedan Strandhäll en svag figur och anklagades för att fara med osanningar.

Nu stod dock vårens EU-val den 26 maj inför dörren. Moderaterna hade risiga opinionssiffror, Ulf Kristerssons ställning som oppositionsledare var skakig, framgångarna för såväl KD som SD knaprade vådligt på M:s väljarbas och undergrävde hans auktoritet.

Ytterligare ett val som slutade i en plattmatch vore förödande. Det gällde att återta initiativet, gå på offensiven, göra något dramatiskt. Varför inte förnedra regeringen med att kräva avsättning av den där hopplösa Strandhäll? Att sansat vuxet vänta på att KU skulle granska färdigt hade egentligen varit rimligt. Men det gick inte. Domen skulle falla först i juni.

Den 16 maj väckte M misstroendevotum mot Strandhäll. KD och SD hakade givetvis på utan att blinka. Det gjorde även de svårt krisande Liberalerna med desperat behov av att visa sig pålitliga inför borgerliga sympatisörer efter januariöverenskommelsen.

Regeringens andra avtalspart i den forna Alliansen, Centern, höll sig emellertid utstuderat kalla och vägrade säga varken bu eller bä förrän EU-valdagen tryggt passerat.

Att låta folket veta att C tänkte lägga ner sina röster i misstroendevoteringen den 28 maj, och därmed rädda Strandhäll från bilan, skulle ju annars kunnat leda till en obekväm debatt och få gamla Alliansväljare att dra öronen åt sig.

Ännu en taktikens triumf över saken. Med Herbert Tingstens formulering: detta spel är ett ovärdigt spel.

Kristdemokrater på glid

Skrivit i Corren 25/3:

Den auktoritära utvecklingen i Ungern har gjort Victor Orbáns ultranationalistiska regeringsparti Fidesz omöjligt i Europaparlamentets borgerliga grupp EPP. Svenska kristdemokrater och moderater fick förra veckan gehör för sitt krav att Fidesz, åtminstone temporärt, kastas ut.

”Jag är glad över att EPP har enats om beslut om tillfällig avstängning, även om Kristdemokraterna sedan vi initierade denna process hade velat gå längre. En del värderingar är inte valbara och när partiet inte efterlever grundläggande värderingar om demokrati och rättsstatens principer måste vi markera”. Det förklarade KD:s partiledare Ebba Busch Thor i onsdags.

Dagen därpå meddelade hon att KD öppnade dörren för ett närmande till Sverigedemokraterna – vars omhuldade favoritland i EU är Victor Orbáns Ungern…

Så var det med den ideologiska kompassen. Bedrövligt.

Om KD är beredda att skamlöst sätta sig i förhandlingsbåten med SD, är det inte otänkbart att M snart kastar sina sista dubier åt sidan och ansluter. Rörelser i den riktningen har redan tidigare tydligt kunnat märkas.

Blir detta början till formeringen av Jimmie Åkessons drömda ”konservativa block” i någon mening, måste vi räkna hoppet om en återuppstånden Allians med Liberalerna och Centern till 2022 som släckt. Det är ingen liten sak att som KD att sträcka ut handen till ett reformerat nazistparti och legitimera det som samverkanspartner.

David Lega, kommunalråd i Göteborg och KD:s andranamn på listan till Europaparlamentet, skrev inför valrörelsen förra året en skarpt SD-kritisk artikel i Expressen:

”Kristdemokraterna grundades som en motkraft till de rasistiska och nazistiska krafter som verkade i det mörka Europa under 1930- och 40-talet. Den internationella kristdemokratin återuppbyggde ett sargat Europa och bidrog till den frihet och det framtidshopp som sedan präglade stora delar av Europa. Det är en historia som jag är stolt över. Och som vi kristdemokrater aldrig glömmer bort” (11/6 2018).

Nej, David Lega glömmer inte. Han tillhörde den minoritet i KD:s partistyrelse som röstade nej till SD-öppningen. Andra kristdemokrater har emellertid all anledning till att friska upp minnet.

Hur kom det sig att mörkret sänkte sig över Europa under 1930- och 40-talet? Tag och läs Herbert Tingstens klassiska pionjärverk Den nationella diktaturen: nazismens och fascismens idéer från 1936.

Boken tycks dessvärre inte förlorat i aktualitet. Ty, som Tingsten visade, var det på grund av konservativa och liberala partiers medgörlighet som högerextremisterna kunde tillskansa sig makten i Italien, Österrike och Tyskland.

Borgerligheten där och då begrep inte faran med att släppa ultranationalisterna över bron. Socialisterna, alltså inte enbart Moskvalojala kommunister utan hela vänstern, ansågs som ett större samhällshot.

Ytterkantshögerns gapiga gäng var det i jämförelse ingen match att tygla och kontrollera om de bjöds en smula inflytande – trodde man.

Hösten 2015 deklarerade SD:s partisekreterare Richard Jomshof: ”Eftersom Sverige inte är Ungern, eftersom vi inte sitter i regeringsställning (än) och eftersom media i Sverige inte fungerar som media i Ungern, är vi tvungna att anpassa oss till den verklighet som råder här. Det innebär inte minst att vi måste anpassa vår retorik efter det rådande läget”.

Förstår Ebba Busch Thor vilken fälla hon går i?

Skamfläcken Ungern

Skrivit i Corren 5/3:

Ungern var en gång del i det mångetniska, hyggligt toleranta och kulturellt framstående habsburgska imperiet. Det upplöstes tragiskt som följd av nederlaget i första världskriget, innan dess påminde faktiskt den gamla dubbelmonarkin Österrike-Ungern om ett slags EU i miniatyr.

Arvet och traditionerna från den perioden märks dock inte mycket av i dagens Ungern. Det är symptomatiskt att det bland Sverigedemokraterna här hemma ofta hörts gillande tongångar om detta land.

De skandaliserade tidigare ledande SD-profilerna Kent Ekeroth och Erik Almqvist har till och med emigrerat dit. Partiledaren Jimmie Åkesson har i valet mellan Tysklands Angela Merkel och Ungerns Viktor Orbán sagt sig föredra den senare.

I den SD-närstående tidskriften Samtiden hyllas och försvaras Ungern återkommande. Ni kan ju dra era egna slutsatser om vilka visioner SD har för Sverige med en sådan förebild.

I den ansedda amerikanska tankesmedjan Freedom House ranking över friheten i Europa klassificerades Ungern nyligen som bara ”delvis fritt” – ett hittills unikt underbetyg för en EU-medlem (Sverige tog full pott i frihetspoäng tillsammans med Finland och Norge).

Freedom House motiverar Ungerns sänkta status ”på grund av återkommande attacker på landets demokratiska institutioner av premiärminister Viktor Orbáns Fidesz-parti som använt sin supermajoritet i parlamentet för att införa begränsningar på eller kontroll över oppositionen, media, religiösa grupper, akademi, icke-statliga organisationer, domstolar, asylsökande och den privata sektorn sedan 2010”.

I snart ett decennium har alltså nu Orbán och hans främlingsfientligt högernationalistiska gäng suttit vid makten. Orbán har lyft fram Rysslands Putin och Turkiets Erdoğan som ledstjärnor.

Orbán har påstått sig vilja göra Ungern till en ”illiberal demokrati”, ett mål som rimligen är på väg att nå sin fullbordan. Orbán har regelmässigt förbannat EU, trots att Ungern ironiskt nog är en av unionens största ekonomiska bidragsmottagare.

Orbán har spelat på konspiratoriska antisemitiska strängar i kampanjer mot den judiske finansmannen och filantropen George Soros (född i Budapest, numera amerikansk medborgare) som gjorts till sinister syndabock för allt möjligt.

Inför vårens val till Europaparlamentet har Moderaterna och Kristdemokraterna krävt att Orbáns Fidesz äntligen ska sparkas ut från deras gemensamma europeiska borgerliga partigrupp EPP. Det vore sannerligen inte en dag för tidigt.

Men hur har SD-favoriten Fidesz kunnat välkomnats i detta respektabla liberalkonservativa sällskap från början och tolererats så länge?