Ett Klondyke för fiffel och fusk

Skrivit i Corren 3/2:

Att håva in skattemedel i väldiga lass är den politisk/byråkratiska sfären mycket skicklig på. Men mindre nogräknat går det uppenbarligen till i andra änden. Välfärdsapparatens otaliga rör och kranar läcker pengar i floder.

Hur stora summor som rinner bort i felaktiga utbetalningar, fusk och bedrägerier kan ingen säga exakt. Runt 20 miljarder årligen, eller kanske närmare 30, minst 11 i alla fall – enligt vad tidigare statsrådet Sven-Erik Österberg (S) kom fram till i en officiell granskning 2019.

Man får åtminstone vara glad över att problemet börjat bli mera uppmärksammat. Häromveckan rapporterades att återkraven på orättmätigt tillskansade bidrag slagit rekord. Under 2020 ville Försäkringskassan ha tillbaka drygt en halv miljard kronor i enbart assistansersättningar som beviljats på illegitima grunder. ”Mig veterligen har vi aldrig legat på sådana här belopp”, sa myndighetens återkravsansvarige tjänsteman Fredrik Falk till Expressen (25/1).

I samma veva medgav Folkbildningsrådet, som har myndighetsansvar för utbetalningar av statsbidrag till studieförbunden, att betydande missförhållanden kommit i ljuset. Genom slarv, fusk och rent kriminellt förfarande hade en rad studieförbund (Medborgarskolan, NBV, Ibn Rushd, med flera) lagt beslag på 35 miljoner kronor under 2019/2020 som Folkbildningsrådet nu tvingats kräva åter.

”Det angår alla när skattemedel försvinner ner i ett slukhål. Folkbildningen har en viktig roll i svensk demokrati men vi kan inte lämna den obevakad”, sa terrorforskaren Magnus Ranstorp i DN (25/1). Han har länge varit kritisk mot studieförbundens bristande säkerhet och internkontroll. Enligt honom råder överhängande risk att studieförbunden exploateras av fifflare, organiserade brottslingar och antidemokratiska krafter för att komma åt pengar.

I Slöseriombudsmannens nyligen avgjorda omröstning över ”Årets värsta slöseri 2020″ vann kategorin ”Välfärdsfusket” med bred marginal. ”En stark signal om att befolkningen vill att ansvariga politiker ser till att åtgärda detta systematiska utnyttjade av vår välfärd”, konstaterade Slöso Josefin Utas i Expressen (30/1).

Typiskt nog föreslog en av regeringen särskilt tillsatt utredning i somras att det måste inrättas ett speciellt byråkratiorgan, ”Myndigheten för utbetalningskontroll”, för att läckaget av skattepengar genom det övriga myndighetskomplexet ska kunna tätas. Den gamla vanliga svenska patentlösningen alltså. Finns ett samhällsproblem, hitta på en ny myndighet och anställ ytterligare en samling tjänstemän (med notan utskriven på skattebetalarna, förstås).

Hur vore det om redan befintliga myndigheter med dito personal ålades att helt enkelt hålla adekvat, effektiv koll på pengarna som de har att hantera? Den uppgiften torde väl ändå inte vara oöverstiglig, snarare tämligen central i en god, fungerande myndighetskultur värd namnet.

Ordning i befolkningsfrågan

Skrivit i Corren 3/9:

Hur många bor i Sverige? Fråga SCB om svar och det kommer med imponerande exakthet: 10 327 589 människor. Det är den officiella siffran för antalet folkbokförda i vårt blågula konungarike den 31 december 2019.

Men uppgiften måste tas med en skopa salt. Egentligen vet ingen säkert. Vad registren så myndigt säger om hur många som uppehåller sig i landet, och var i geografin de har sin huvudsakliga dygnsvila – ja, det tycks glappa ganska betänkligt med verkligheten.

Det har blivit pinsamt tydligt genom Aftonbladets avslöjande (1/9) om att Fazel Fazly, chefen för presidentadministrationen i Afghanistan, råkar vara folkbokförd på andra sidan jordklotet i Sverige och här misstänks för att tillskansat sig föräldrapenning.

Får ni en känsla av déjà-vu? I slutet av förra året ertappades en annan utländsk regeringsföreträdare med fingrarna i den svenska syltburken.

Det var Iraks dåvarande försvarsminister Najah al-Shammari, som uppdagades vara formellt bosatt i en förort till Stockholm och därför kunnat vittja Försäkringskassan på bidrag, trots flerårig faktisk vistelse utanför våra gränser (Expressen 22/11 2019).

Det är två uppseendeväckande fall som mitt i bedrövelsen onekligen bär ett visst drag av komik över sig. Men när till och med politiska högdjur i främmande land tar chansen att blåsa det svenska bidragssystemet, undrar man ju hur utbrett skojeriet är bland inte fullt så prominenta personer.

Skatteverket uppskattar (pressmeddelande 20/2) att omkring 195 000 människor – 1,9 procent av befolkningen – på olika sätt är felaktigt folkbokförda i Sverige (de har oriktig adress, de har lämnat landet utan att anmäla det, eller finns i landet men inte i några register).

Men det är alltså en uppskattning. Mörkertalets sanna omfattning borde vara synnerligen angeläget att bringa klarhet i, eftersom röran i folkbokföringsbyråkratin är rena inbjudan till bluff och rackarspel med skatter och bidrag.

Totalt beräknas välfärdskriminaliteten, där inte minst den organiserade brottsligheten firat ovälkomna triumfer, kostat oss cirka 300 miljarder kronor sedan 2005 (enligt Delegationen för korrekta utbetalningar från välfärdssystemen, DN 12/12 2019).

Det ymniga läckaget från den offentliga apparatens pengakranar drabbar de mest hjälpbehövande värst, är ett hån mot alla hederliga, flitigt knegande skattebetalare och är en allvarlig utmaning mot den fortsatta samhällssolidariteten.

Ett viktigt led i att stoppa detta demoraliserande mångmiljardbedrägeri måste vara att få ordning på folkbokföringen och registerkaoset. Senaste gången vi hade en riktig nationell folkräkning var 1990. M, L, KD och SD kräver en ny och nog vore det på tiden!

Hög tid att gräva upp geddesyxan

Skrivit i Corren 14/4:

När hörde ni ”geddesyxan” svingas senast i debatten? Nej, precis. Konfrontera dagens generation av partiaktivister och byråkrater med ordet. De lär stå som levande frågetecken inför dess innebörd, liksom de flesta moderna svenskar.

Ingen använder uttrycket numera, det har helt försvunnit ur den allmänna vokabulären. Möjligen ett symptomatiskt tecken på hur de politiska värdeskalorna förskjutits sedan sir Eric Campbell Geddes var i farten.

Han hörde hemma i det brittiska konservativa partiet och ledde i början av 1920-talet en kommission som utan hänsyn till ovidkommande särintressen raskt skar ner på Storbritanniens svällande statsutgifter, vilka blåsts upp enormt av landets deltagande i första världskriget och hållits kvar på omotiverat höga nivåer även efter att kanonerna tystnat.

I samma veva hade Sverige en socialdemokratisk regering under Hjalmar Branting. Finansministern hette Fredrik Thorsson som blev mäkta folkligt populär genom att följa exemplet från Geddes. I en osentimental översyn av statens vildvuxna budgetkostnader lät Thorsson 1922 avskaffa 132 byråkratiska kommittéer och utredningar på ett bräde.

”Geddesyxan” blev ett begrepp för arbetarrörelsens sparsamhet och strävan efter en effektivare skött förvaltning än som tidigare varit fallet i den gamla överklassdominerade ämbetsmannastaten.

Men det var då det. När socialdemokratin etablerade sig som det stora maktägande partiet i spetsen för det ambitiösa folkhemsprojektet var det inte så noga längre. Fredrik Thorsson skulle blivit slagen med stum häpnad om han från sin 1920-talshorisont kunnat bevittna vår tids gränslösa statsapparat med ett veritabelt myller av myndigheter och ett löpande utgiftstryck till varjehanda ändamål som kräver astronomiska belopp i skatter.

Dock borde coronapandemin göra det aktuellt att gräva upp geddesyxan igen. Ekonomin och näringslivet vacklar vid stupet, det pumpas ut pengar som aldrig förr i kolossala räddningspaket. Skuldsättningen skenar. Vi torde ha en lång kärv period framför oss innan krisen och dess konsekvenser kan läggas till handlingarna.

Det betyder rimligen återhållsamhet, helst upphörande, med det hittills vidlyftiga spenderandet på sådant som ligger bortom kärnuppgifterna hos stat, kommun och regioner. Myndigheter och andra offentliga verksamheter som tickar pengar utan att ha något verkligt samhällsnödvändigt att tillföra bör i Geddes och Thorssons anda läggas ner.

Resurserna ska fokuseras på områden där det offentliga maskineriet måste vara starkare, bättre och effektivare än idag (som försvar, civil beredskap, sjukvård, polis, et cetera). Fram med yxan, prioritera!

Fredrik Thorsson (1865-1925), byst i hans hemstad Ystad av konstnären Sven Anderson. 

Sluta missgynna landsbygdens folk

Skrivet i Corren 8/1:

Ska hela Sverige leva? I den politiska standardretoriken är svaret sedan länge ett hurtigt, självklart javisst. Att säga något annat anses väldigt opassande. Det är inte comme-il-faut, oavsett partibok och ideologisk trostillhörighet.

De rutinmässiga fraserna tenderar dock att rimma ganska dåligt med den faktiska maktutövningen, vilket invånarna på den reellt existerande landsbygden naturligtvis vid det här laget blivit varse.

Om hela Sverige ska leva, varför har då levnadsvillkoren utanför storstadsregionerna försämrats över tid? Glappet mellan retorik och verklighet är en källa till stigande misstroende.

Butiker slår igen, den offentliga servicen dras ner, unga flyttar, äldre blir kvar, kommunskatterna höjs. Det centralistiska regelraseriet gör det ingalunda lättare.

Ta bara det här med att Vägverket nu vill försura situationen för alla mindre skogsägare genom att kräva en obligatorisk tillståndsavgift på 2900 kronor för virkesupplag vid såväl allmänna som enskilda vägar. Den tidigare möjligheten till dispens avskaffas.

För småskaliga avverkare innebär det att staten okänsligt roffar åt sig mycket av vinsten. En del i det mångsysslande företagande som ofta är nödvändigt för att kunna leva på landsbygden riskerar att falla bort på grund av bristande lönsamhet.

Att driva bensinmack är också allt svårare. Ständigt skärpta säkerhets- och miljökrav har baksidan att sådant kostar mackägarna dyrt. Från nästa år gäller exempelvis nya byråkratiska direktiv att rör och cisterner måste vara inplastade för att hindra läckage.

”Många av de mindre stationerna, som har haft dålig lönsamhet, har inte kapital att göra de här investeringarna. Då är nedläggning det alternativ som kvarstår”, säger Robert Dimmlich som är VD på branschorganisationen Svensk Bensinhandel (SVT 3/1). Enligt honom kan 300-400 av Sveriges 3000 mackar vara väck om ett par år.

Inte nog med att de ökande drivmedelsskatterna slår särskilt hårt mot landsbygdens bilberoende människor. Snart har de heller knappt någonstans att tanka den bensin som 2025 beräknas kosta 20 kronor litern till följd av politikernas beslutade pålagor (Expressen 4/1).

Fossilbränslets utfasning kunde ske med större hänsyn och smidighet. Lena Winslott Hiselius, forskare i hållbar transportplanering vid Lunds universitet, menar att utvecklingen av klimatsmarta tekniklösningar fokuserar ensidigt på städerna: ”Landsbygdens behov måste bli sedda i klimatomställningen. Men självkörande bilar och elcyklar passar inte där. Många känner sig bortglömda” (DN 7/1).

I Dagens Industri (7/1) sågar ekonomihistorikern Jan Jörnmark hela behandlingen av det rurala Sverige och konstaterar att det uppenbart krävs en förnyad politik som ger glesbygden mer frihet. Ska hela landet leva vore det på tiden.

Byråkratins olidligt dödande hand

Skrivit i Corren 21/11:

Byråkrati, har det giftigt sagts, är en felfri metod att omvandla energi till ingenting. Paragrafrytteriet som drabbat Per Olsson i Motala tycks dessvärre bekräfta detta påstående. Det är han som fått den behjärtansvärda idén att ge nytt liv åt Motala verkstads gamla stationshus, taget ur drift för närmare femtio år sedan (se reportage i Corren 20/11 – transparens: Per Olsson är en tidigare journalistkollega till mig på tidningen).

Förra hösten köpte han den idag svårt nedgångna fastigheten på 250 kvadratmeter, uppförd under Oscar II:s regentperiod 1873 och belagd med rivningsförbud. Den tomma och förfallna tegelbyggnaden ville Per Olsson restaurera och göra vacker igen. På bottenvåningen, där det en gång var väntsal och expedition, tänkte han sig kunna inrymma en pizzeria.

Det borde väl Motala kommun enbart hälsa med glädje och öppna armar? Det forna stationshusets bevarande säkras, sätts i gott skick och blommar åter upp med en trevlig näringsverksamhet, allt till lokalsamhällets fromma och utan att det kostar skattebetalarna en krona.

Men nej. Detta är ju ändå Sverige. Per Olssons villighet att investera pengar och kreativ energi i detta projekt ska tydligen krossas till grus och intet i det byråkratiska komplexets pedantiskt malande handläggarkvarnar.

Restaurang i stationen? Omöjligt, kommer icke på fråga! Bygglov för en sådan åtgärd vore en hädelse mot de heligt gällande planbestämmelserna, vår tids motsvarighet till stentavlorna som profeten Moses bar ner från toppen av berget Sinai.

Enligt den kuriösa motiveringen från Samhällsbyggnadsnämnden i Motala är matservering utesluten att bevilja, då byggnaden numera saknar band till tågtrafiken och ligger fyra meter för nära järnvägsspåren. På en före detta station får man alltså inte äta pizza medan tågen susar förbi. Men om samma station fortfarande vore aktiv är det fritt fram beställa in en Capricciosa. Undra just vem som i sin outgrundliga vishet hittade på denna onekligen intressanta regel och varför?

Samhällsbyggnadsnämndens ordförande Caroline Unéus tvår beklagande sina moderata partihänder, hänvisar till lagen, förklarar sig bakbunden och säger sig inte kunna göra någonting åt saken. Sålunda torde lärdomen av denna historia vara att maktlös är kommunpolitiken, allsmäktig är regelverket som inte lämnar utrymme för dispens, flexibilitet och lite vanligt sunt förnuft.

Den finske författaren Henrik Tikkanen menade att byråkrati är konsten att skada i osjälviskt syfte. Han måste tänkt på Motala och den svenska plan- och bygglagstiftningsapparaten.

Ja, en reformering är nödvändig!

Skrivit i Corren 13/11:

I tisdagens Corren kunde vi läsa en sakligt utmärkt debattartikel av sex företrädare från Centern, med partiets arbetsmarknadspolitiska talesperson Martin Ådahl i spetsen, som försvarade den pågående omstöpningen av Arbetsförmedlingen. Varför detta inlägg författats är inte svårt att förstå.

Centern är huvudarkitekt bakom punkt 18 i Januariavtalet, som förkunnar att Arbetsmedlingen ska reformeras i grunden, och senaste tiden har kritiken haglat över partiet för genomförandet. Inte minst Moderaterna har svingat med släggan, även regeringens opinionskänsliga samarbetsparti Liberalerna har sänt skeptiska signaler.

Förändringar, särskilt stora sådana, tenderar ofta att upplevas som stökiga och smärtsamma. Det är inte konstigt att många vädrar missnöje och all kritik är näppeligen grundlös.

Men som takterna går i offentligheten får man snudd på intrycket av att Centern, utifrån en blandning av ideologisk galenskap och pur elakhet, fått för sig att rasera en gammal fin svensk folkkär och välfungerande myndighet. Trots att det är S/MP-regeringen som de facto bär det praktiska ansvaret. Och nu gör i stort sett precis vad Alliansen (salig i åminnelse) skyndsamt krävde skulle ske redan dryga året innan senaste riksdagsvalrörelsen.

”Arbetsförmedlingen har nått vägs ände. Det behövs en genomgripande förändring av den statliga matchningsfunktionen och det kan inte vänta till efter valet”, skrev de fyra borgerliga partiernas dåvarande arbetsmarknadspolitiska talespersoner i Expressen den 16 februari 2017. Kvartetten, inkluderat undertecknaren Elisabeth Svantesson (M) som idag klagar så opportunistiskt högljutt, hade rätt.

Under högkonjunkturens 2017 kostade Arbetsförmedlingen skattebetalarna 80 miljarder kronor, men bara 15 procent av jobben förmedlades genom myndigheten och andelen arbetslösa som den hjälpte till en riktig anställning var knappt märkbar. Det gällde också nivån på svenska folkets förtroende för Arbetsförmedlingen, 1 procent (!) enligt Sifo.

Det är även värt att påminna om vad Cecilia Fahlberg, regeringens egen särskilda utredare av den traditionellt förda arbetsmarknadspolitiken, dragit för slutsats. På DN Debatt den 29 januari i år avlossade hon följande salva: ”Den analys som utredningen gjort konstaterar stora brister i form av ett svåröverskådligt system med ett otydligt ansvar som kännetecknar hela samhällets kedja av åtaganden. Bristerna finns på alla nivåer, från regeringsbeslut till handläggningen i mötet med arbetssökande”.

Den som inte instämmer i budskapet från de sex C-debattörerna i Corren – att en reformering är nödvändig – bor sannolikt på en annan planet. Tråkigt att M verkar ha flyttat dit.

Helt rätt att lägga ner

Skrivit i Corren 21/12:

”Som feministisk regering måste man göra skillnad”, förklarade statsrådet Åsa Regnér (S) när hon hösten 2016 annonserade att den feministiska politiken skulle befästas i ett nytt ämbetsverk: Jämställdhetsmyndigheten.

Verksamheten drogs igång i januari 2018 med Lena Ag som generaldirektör, direktvärvad från kvinnorättsorganisationen Kvinna till Kvinna. Men redan nu måste hon börja avveckla hela rasket.

Det är en effekt av M/KD-budgeten som riksdagen nyligen antog. Reaktionerna på beslutet att lägga ner Jämställdhetsmyndigheten har varit upprörda, inte bara från vänsterhåll. Även Liberalerna uttrycker förfäran. ”Ett rejält kliv bakåt”, skriver tre av partiets företrädare alarmistiskt i Aftonbladet (19/12).

Verkligen? Skattebetalarna som tvingats finansiera myndighetens tveksamma bidragsprojekt är måhända av en annan uppfattning. Exempelvis har pengar anslagits till ”menscertifiering av arbetsplatser” och till kampanjer för att ”motverka den ensidiga och mansdominerade debatten om kärnvapen”.

Under sitt knappa verksamhetsår har Jämställdhetsmyndigheten också hamnat i blåsväder för att ha stängt ute män från ledande befattningar (GP 13/11) och dragits med omfattande arbetsmiljöproblem bland personalen som stress, mobbing och trakasserier (SR 10/11). Knappast en lysande start som ger mersmak.

Skälet till varför Jämställdhetsmyndighetens försvinnande bör välkomnas är dock tyngre och djupare. Statsvetaren Bo Rothstein tillhör dem som länge varit kritiska mot den typ av myndigheter som Lena Ags fögderi representerar.

Sverige hyser en veritabel flora i samma genre: Folkhälsomyndigheten, Barnombudsmannen, Energimyndigheten, Forum för levande historia… Det är ämbetsverk vars egentliga karaktär snarare kan beskrivas som åsiktsproducerande statliga lobbyorganisationer.

Deras existens, menar Rothstein, är ett uttryck för ”principen att folket skall tänka och göra som staten vill” istället för tvärtom (DN 1/10 2016). Jämställdhetskampen är mycket angelägen, det har vi icke minst fått #metoo-rörelsen som ett dramatiskt kvitto på. Men att regeringen delegerar till offentliganställda byråkrater att vara ideologidrivande politiska spjutspetsar på detta område (och andra) är en demokratisk perversion.

Opinionsbildande aktivism är en sak för partierna, medborgarna och civilsamhällets sammanslutningar – inte förvaltningen. Märkligt att just Liberalerna anmäler en avvikande mening därvidlag.

Nära vatten vill vi bo

Skrivit i Corren 22/11:

Strandskyddet är ett elände, i synnerhet för landsortskommunerna. Regleringen hade ursprungligen ett rimligt syfte. Men som så ofta i politiken urartade det när de nyktert pragmatiska inte orkade hålla emot trycket från de enögda fantasterna.

Sedan tidernas begynnelse har människan dragits till att bosätta sig vid vatten. Där blir det friare att andas, trivas, njutas. ”Sardinen vill att burken öppnas mot havet”, som poeten Werner Aspenström skrev.

Med de större städernas expansion under förra seklets inledande decennier uppstod dock bekymmer. Bebyggelsen vid strandnära lägen tilltog.

Frågan restes om det inte vore klokt att värna den oexploaterade naturen på en del platser och säkra allmänhetetens tillgänglighet till vattnet för bad och rekreation. Jo, det kunde väl vara skäligt, tyckte 40-talets makthavare i folkhemmet.

Länsstyrelserna fick därmed möjlighet att på behovsbasis skyddsklassa vissa särskilda områden. Det var en välavvägd, flexibelt menad lösning som vi kunde glömma när Sverige drabbades av gröna vågens vänstervridna 70-tal.

I princip förbjöds då nybyggnation intill varje strandkant riket runt. Ta det som varning. Ty så går det om övertända entusiaster lyckas trumfa igenom sin vilja på moderationens bekostnad.

Det som gör ont värre är att en gång införda nitiska trasselregleringar i systemet är väldigt svåra att få bukt med, trots att de negativa konsekvenserna är uppenbara för alla och envar. Det överdrivna strandskyddet är ett veritabelt skolexempel.

Glesbygdskommuner hindras effektivt från möjligheten att erbjuda sina stora outnyttjade ytor av naturskön och prisvärd tomtmark vid sjöar, kuster och vattendrag till fastighetsbyggare.

Försök till uppluckring gjordes av den tidigare Alliansregeringen. Men statliga myndigheter har fortsatt att vara obönhörligt strikt aktivistiska i tillämpningen. Så kan vi bara inte ha det längre.

”Kommuner behöver kunna skapa attraktiva boendemiljöer för att utvecklas och locka nya invånare”, säger Linköpings förra kommunalråd Lena Micko (S) som idag är Sveriges kommuner och landstings ordförande.

Hon och hennes organisation har nu tagit fram ett komplett, skarpt och balanserat lagförslag med en rad utmärkta lättnader i strandskyddsreglerna för landsortens räkning. Det borde riksdagen i förnuftets namn klubba.

Vi, ett skogsfolk

Skrivit i Corren 15/5:

Skogen är en folkrörelse. Hur många är det inte som regelbundet vistas ute i markerna för rekreationens och den kontemplativa upplevelsens skull? När den traditionella kyrkoreligionen tappat greppet om befolkningsmajoriteten är det gärna i naturen som den moderne svensken söker sitt behov av andlighet och sinnesro.

Skogsmiljön är laddad med en svårdefinierbar känsla av något större, en livsenergi som Kerstin Ekman i romanen Rövarna i Skuleskogen låter trollet Skord försöka sätta ord på:

”Om du hade sett laxens blanka kropp ovanför käftarna av sten och vattenfradga så skulle du veta att han hoppar högre och djärvare än han behöver för att komma undan. Det blir någonting över där! Och när roslingen flätar ett mönster och blommar i mossan och när bäckvattnet glödgas av sol och letar sig fram över en bädd av grus och guld och när bofinkshannen sjunger från sin grantopp starkare än hans hjärta kan slå – då blir det någonting över!”.

Innan kristendomen gjorde entré i Norden hängav sig våra förfäder antagligen åt någon form av religiös naturdyrkan (asatrons mytologi är sannolikt mestadels rena efterhandsdiktningen av Snorre Sturlasson). Numera skulle man alltså kunna säga att vi gått varvet runt till vårt hedniska skogstempel.

Och väl där passas det ofta på att plockas korgar fulla av svamp och bär. Även jakt på skogens vilt är populärt. Omkring 300 000 svenskar har jägarexamen. Över 300 000 privatpersoner äger också själva skog, det är med råge fler än antalet medlemmar som partierna lyckas engagera.

Som resurs går skogen inte av för hackor. 70 procent av Sveriges yta är täckt av skogsmark, varur det gröna guldet hämtas som byggt mycket av vårt välstånd. Bara år 2017 drog skogsnäringen in 132 miljarder kronor på export. Faktiskt är Sverige den tredje största exportören i världen av massa, papper och sågade trävaror. Vi kan verkligen kallas ett folk av skogen.

Bland skogsägarna som för arvet vidare finns generellt en djup insikt om betydelsen av ett hållbart skogsbruk. Talande är att den produktiva skogsmarkens virkesförråd har fördubblats sedan 1920-talet och uttaget är mindre än den årliga tillväxten.

Inom statsapparatens sfär av politiker och ämbetsmän lämnar dock förståelsen för skogsbrukets villkor en del övrigt att önska. Ett tilltagande problem är inventeringen av nyckelbiotoper, ursprungligen menad som en hjälp till skogsägaren att identifiera skyddsvärda miljöer och arter.

Nyckelbiotoper har visat sig ganska vanliga, vilket man kan tycka borde vara ett utmärkt betyg på privata skogsägares omsorg om den biologiska mångfalden. Tacken är istället att de i praktiken drabbas av nyttjandeförbud av skogsarealer där myndigheterna, eller vem som helst egentligen, hittar nyckelbiotoper att registrera. Visst kan avverkning ske ändå, men branschens certifieringskod för nyckelbiotoper gör virket hopplöst att sälja.

Systemet har börjat spåra ur och blivit det godas fiende. Från naturvårdsbyråkratins sida märks en ökad aktivism för att nyckelbiotopsklassa marker, ett för staten lika fiffigt som billigt sätt att skapa icke-formella naturreservat på den enskilde skogsägarens bekostnad.

Skogsbruket blir oförutsägbart, äganderätten och rättssäkerheten hasarderas. Det underminerar förutsättningarna för ett fortsatt framgångsrikt förvaltande av de oskattbara värden som skogen representerar för oss alla.

Gör vildsvinet lönsamt!

Skrivit i Corren 26/3:

Vildsvin är djuren som försvann ur den svenska faunan, men kom igen. På kung Gustaf III:s tid i slutet av 1700-talet var den frilevande stammen i princip utrotad. På statsminister Ola Ullstens tid i slutet av 1970-talet gjorde den comeback.

Ett antal vildsvin som var inhägnade i Sörmland lyckades nämligen rymma (det var dock inte Ullstens fel, vilket kanske bör understrykas för tydlighetens skull) med konsekvens att en mindre population återetablerades i naturen. Först beslutade riksdagen om ny utrotning.

Sedan ändrade sig politikerna och bestämde att vildsvinen var en icke-främmande svensk art, som hade rätt att springa lös i skog och mark. Trots allt hade ju vildsvinen gjort det i tusentals år innan gustavianerna satte stopp för dem. Nu, på Stefan Löfvens tid, lever och frodas vildsvinen som aldrig förr.

Från 80-talet till idag har stammen växt något enormt. Det har blivit ett allvarligt problem för lantbruket, bland annat här i Östergötland. Betesmarker och odlingar förstörs. Skadorna beräknas kosta svenskt lantbruk uppåt 700 miljoner kronor årligen. Eftersom vildsvinen egentligen saknar naturliga fiender att tala om på våra breddgrader, finns bara ett sätt att förebygga deras härjningar: jakt.

Redan skjuts massor av vildsvin, fler än älgar faktiskt. Men det räcker inte för att hålla stammen i schack. Jägarna behöver bättre incitament och det skulle vi alla tjäna på. Ty vildsvinens breda återkomst representerar också något väldigt gott, bokstavligen.

Köttet är ypperligt, smaskiga grejer av högsta klass. Men kan i sällsynta fall innehålla trikiner, en parasiterande rundmask som dör vid upphettning till minst 68 grader. Slarvas det med tillagningen riskerar man annars få den influensaliknande sjukdomen trikinos, ytterst ovanlig i Sverige, fast knappast trevligare för det.

Även om vildsvinen generellt sett är friska små bestar är därför jägarna skyldiga att ta trikinprov. Det är givetvis riktigt och klokt. Better safe than sorry, eller hur? Tyvärr bor vi i överbyråkratiseringens förlovande land där regleringar bortom rim och reson har blivit det försurande normala.

Tror ni det duger med trikinprov? Nej, inte ens då är jägaren tillåten att enskilt sälja vildsvinsköttet vidare till hugade konsumenter, affärer och restauranger. Jägaren är till och med förbjuden att skänka bort köttet. Återstår att fylla den egna frysen full och låta familjen äta rubbet. Eller att åka till en vilthanteringsanläggning, vars betalning sällan ger lön för mödan.

Resultatet? Jakttrycket blir inte vad det borde och skulle kunna vara. En lovande marknad för svenskt närproducerat kött bromsas, samtidigt som lantbrukarna tvingas svära dyrt och bittert över hur de skövlande vildsvinen fortsätter att löpa amok.

Detta missförhållande har Svenska Jägareförbundet och LRF länge försökt ändra på. Senast i förra veckan krävde de bägge organisationerna att systemet reformeras, så att jägarna med spårbara trikinprov får möjlighet att sälja vildsvinsköttet privat. Det fungerar utmärkt i Tyskland, så varför inte i Sverige?

Genom att trycka på sina beslutsknappar i Stockholm har partipolitikerna välkomnat att våra skogar ånyo ska vimla av vildsvin. Då får också partipolitikerna ta ansvar för det. Ska stammen hållas i kontroll och balans, måste riksdagen fixa ett vettigare regelverk som stimulerar till ökad jakt. Kan det vara så himla svårt?