Varför tvekar Liberalerna?

Skrivit i Corren 3/3:

”Jag kommer inte att bidra till att vi isolerar partier”, sa Nyamko Sabuni när hon mötte Jimmie Åkesson i SVT:s Agenda (28/2), ”det är inte så vi gör Sverige mer frihetligt”. På vilket sätt blir då Sverige mer frihetligt om Liberalerna bidrar till att ge Sverigedemokraterna makt och inflytande?

Den frågan kan man fundera över. Tydligt är att Nyamko Sabuni vantrivs i Januarisamarbetet som hon hotar att bryta, till priset av nyval om så vore. Men huruvida det innebär att Liberalerna siktar på att förena sig med M, KD och SD – det ”konservativa blocket” i vardande – finns det fortfarande inget svar på. Liberalerna vet inte själva. Från Sabuni gäller ännu så länge ett dimmigt ”var god dröj.”

Det är en sak att inte gilla att dväljas i skuggan av Socialdemokraterna. Ett intressant alternativ för Liberalerna kunde vara att vägra binda sig till någon konstellation framöver och profilera sig som en självständig parlamentarisk vakthund för liberala idéer.

Men att ens tveka i positioneringen till SD? För liberaler värda namnet borde lockelsen att haka på Ulf Kristerssons och Ebba Buschs friarstråt ut i den auktoritära högerpopulismens träsk vara tämligen obefintlig.

”SD är ett parti som sår misstro och fientlighet mot minoriteter, i synnerhet mot muslimer, och som inte bara vill stoppa invandringen utan också föra en politik som utgör ett hot mot fri kultur, fria medier och självständiga myndigheter”, skrev Robert Weil på DN Kultur i måndags.

Weil är finansman, filantrop och ordförande i The Per Ahlmark Foundation – stiftelsen som bär arvet vidare från den djupt saknade liberale debattören och forne FP-ledaren. Ahlmark ägnade sitt liv åt att rakryggat bekämpa det fria samhällets fiender, oavsett politisk flank, höger som vänster.

Weil påminner om hur Ahlmark under sitt sista offentliga tal – på Folkpartiets landsmöte 2012 – fördömde utvecklingen i Ungern och kritiserade den svenska höger som inte förmådde ta tydligt avstånd från Viktor Orbáns diktatoriska ambitioner.

När grundläggande demokratiska värden utmanas måste liberaler tjänstgöra som jourhavande varningsklocka, slog Ahlmark fast. Men nu, konstaterar Weil bedrövat, ”vacklar Liberalernas ledning alltmer inför tanken på att sluta upp bakom ett regeringsalternativ där maktunderlaget tvärtom hyllar och söker efterlikna det ungerska förtrycket genom att montera ned demokratiska institutioner”.

Vilsenheten om det liberala kärnuppdraget hos det parti som blivit Sabunis är oroande och tragisk. SD betackar sig dessutom för en eventuell liberal anslutning till gänget inför valet 2022. ”Det bästa är om Liberalerna åker ur riksdagen naturligtvis”, fräste Jimmie Åkesson i Agenda. Ridå. Vad återstår att diskutera?

Tänk om vi alla följt Anne Wibbles råd

Skrivit i Corren 21/4:

Anne Wibble, minns ni henne? Hon var Sveriges första kvinnliga finansminister och detta i regeringen Bildt under 90-talets början. Hon rökte och vägrade skämmas för det, trots att hon tillhörde det präktiga Folkpartiet. Inför valrörelsen 1994 gav Wibble till och med ut en bok kallad Två cigg och en kopp kaffe, där hon leende poserade på omslaget med fimpar i ett askfat.

Hade det skett idag kan vi bara föreställa oss vilket öronbedövande ramaskri som skulle ekat riket runt från svårt chockskadade pekpinneviftare. Men det var andra tider då, när fortfarande även en regeringsledamot avslappat kunde tända ett knaster – gammalt slang för cigarett, ungdomar – utan att behöva frukta batonger och korsfästelse.

Istället blev Anne Wibble rullad i tjära och fjäder för att hon ansåg det vore bra om alla svenskar hade en årslön på banken. Ha! Lätt att säga om man är en på skattebetalarnas bekostnad fett avlönad yrkespartist från den politiska högadeln (Wibbles pappa hette Bertil Ohlin). En utopi för vanliga knegare i röstboskapet! Hur skulle det vara möjligt för verklighetens folk att genom egenhändigt arbete spara ihop en dylik summa?

Ungefär så löd kritiken. Ty det var ju andra tider då, när rökning ännu var offentligt acceptabelt. Men uttalanden om det önskvärda i att medborgarna skaffade sig ett rejält sparkapital uppfattades som världsfrånvänt moraliserande.

Dock hade Anne Wibble helt rätt i sak. Vilket, om inte annat, coronapandemin med all pedagogisk tydlighet illustrerar. Den som har en årslön på banken sitter förvisso inte säkrare mot att smittas av covid-19. Men är finansiellt betydligt tryggare i den bråddjupa ekonomiska kris som det lömska viruset orsakat på kuppen.

En privat hög pengar ger ökad egenmakt och starkare självförtroende. Den gör att plötsligt arbetslöshet blir enklare att överleva. Den minskar det annars järnhårda beroendet av de statliga systemen och att de fungerar prickfritt. Hade skattetrycket bara varit rimligare och därmed hushållens kvarvarande marginaler större, skulle inte några sparade hundratusen på kontot verkat lika utopiskt att uppnå för många svenska löntagare.

Som del i beredskapsplanen för nästa kris kan det ju vara värt att fundera på.

Det gäller även näringslivet, som nu i den samhällsekonomiska tvärniten tvingas ropa på övervintringshjälp ur statskassan till svindlande belopp. Men massiv statlig inblandning i det fria företagandet riskerar alltid att få vanskliga följder med tuffare partipolitiska krav framöver och socialister som vädrar morgonluft.

Om exempelvis, som Företagarförbundet föreslår, istället den allmänna löneavgiften avskaffas skulle särskilt småföretagen få bättre förutsättningar till att spara ihop egna nödbuffertar och kunnat fimpa behovet av statens krisakut i fortsättningen.

Gunnar Heléns tid är nu

Skrivit i Corren 17/8:

Gunnar Helén var radiomannen som förevigade fredsyran på Kungsgatan i Stockholm våren 1945, när den efterlängtande nyheten om Nazitysklands kapitulation nådde Sverige. Ett legendariskt reportage i svensk journalistik.

Sedan sadlade Helén om till att bli en mindre legendarisk FP-politiker som ledde partiet 1969-75. Där är väl hans mest ihågkomna bidrag den bevingat missförstådda frasen ”att vara liberal är att vara kluven”, en formulering som förföljde honom livet ut och som fortfarande medlemmarna i hans gamla parti brukar hånas för. Det är djupt orättvist.

Gunnar Helén var en bildad kulturmänniska, i grunden akademiker som doktorerat på Birger Sjöbergs författarskap. Såsom intellektuell humanist menade han förstås att liberaler inte kan förfalla till några enögda, pekpinneviftade testuggare utan måste kunna se saker från flera perspektiv, vara resonerande och öppna för argument.

I den andan kom Helén att allvarligt oroas av de politiska och byråkratiska eliternas tilltagande maktfullkomlighet i den svällande svenska socialstatens spår.

Väljarna riskerade att reduceras till röstboskap, undersåtar i ett tondövt pampvälde istället för myndiga människor som deras representanter i maktapparaten är skyldiga att inta en ödmjuk hållning till. Gunnar Helén lanserade begreppet ”närdemokrati” som ett korrigerande recept.

I sin bok Frihet i gemenskap (1974) förklarade han: ”Närdemokratin har som huvudsyfte att göra myndigheter och politiska organ känsligare för medborgarna. Det räcker inte att vart tredje år (numera vart fjärde!, min anm.) välja mellan ett antal åsiktspaket…

Nya kanaler måste till som ger folk möjlighet att mera direkt påverka beslut som nära rör dem. Kolosserna som så lätt blir självförhärligande kollektiv, måste hela tiden tvingas inse att de i hela sin verksamhet ska vara till för den enskilde”.

Orden har tyvärr inte förlorat i aktualitet. I Sverige som i övriga västvärlden växer misstron mot det politiska etablissemanget, förtroendet för de traditionella partierna är minst sagt skakigt, folkstyrets former lider av ökande legitimitets- och effektivitetsproblem.

Förnyelse är nödvändigt och intressant nog tycks Gunnar Heléns närdemokratiska idéer fått en vältajmad renässans bland Liberalerna här i Linköping. Man anser det olyckligt att stadshusets politiker låter sig granskas av sitt eget skrå i den kommunala revisionen. Därför borde systemet med lekmannarevisorer förändras så att oberoende invånare kan axla uppdraget att syna hur våra skattepengar hanteras.

Ett annat L-förslag är att löpande, och i ett tidigt skede, inhämta åsikter kring olika tänkta fullmäktigebeslut genom enkäter till några hundra slumpvis utvalda Linköpingsbor. ”Dels skulle det ge bättre idéer om hur vi utvecklar Linköping, dels skulle det bli ett närmande mellan politiker och kommuninvånare. Det behövs för att överbrygga känslan av vi och dom”, menar L-politikern Gustaf Appelberg (Corren 16/8).

Initiativen är utmärkta. Som Helén skrev: ”Vi politiker får hålla tillbaka vår klåfingrighet och våra maktanspråk. Vi ska inte göra anspråk på att sitta med och bestämma överallt. Det är de som nära bemöts av en verksamhet som har rätt att kräva, som har rätt att få, inflytande i naturliga, vardagliga former”.

Den kluvne liberalen var inte så dum ändå, eller hur?

Lycka till, sa han aldrig

Skrivit i Corren 12/6:

Jag är ledig några dagar för att spela tennis nere i Blekinge. I närheten av Olofström – av alla ställen – nås jag av budet om Per Ahlmarks bortgång. Det var i denna lilla Blekingekommun som Ahlmark 1977 påstods ha kläckt ur sig en klassisk groda i svensk politik.

Som arbetsmarknadsminister i Fälldinregeringen, den första borgerliga på över 40 år, besökte han LM Ericssons nedläggningshotade fabrik och önskade de friställda arbetarna ”lycka till”.

Den famösa frasen kolporterades som en symbol för okänsligheten och arrogansen hos de nya makthavarna vilka besegrat Socialdemokraterna i det historiska valet 1976. Fel! Per Ahlmark förnekade alltid envist att han sagt ”lycka till”.

Det var journalisten Dieter Strand på LO-ägda Aftonbladet som lagt orden i munnen på honom, berättade en fortfarande irriterad Ahlmark för mig under en intervju många år senare.

Med viss triumf i rösten tillade Ahlmark att han faktiskt räddat fabriken och fått ett tackbrev från det socialdemokratiska kommunalrådet på orten som översvallande skrev att ingen regering någonsin gjort så mycket för Olofström!

Det har ofta hävdats att Ahlmark borde blivit utrikesminister istället. Själv såg han i egenskap av FP-ledare arbetsmarknadspolitiken som ett angelägnare ansvarsområde. Egentligen inte så märkligt. Något ”dukat bord” hade Olof Palme inte precis efterlämnat vid sin avgång.  Sverige stod inför en väldigt svår strukturkris och borgerliga regeringar var sedan 1920-talet förknippade med massarbetslöshet.

När äntligen den långa S-dominansen brutits var det därför extra viktigt att visa social omsorg i lågkonjunkturen och säkra sysselsättningen. Annars skulle borgerligheten åter vara körd för flera decennier framåt, förklarade Ahlmark.

Ur det perspektivet var han ändå ett tämligen framgångsrikt om än kortvarigt statsråd, trots att miljardrullningen till industrin rent ekonomiskt inte framstår som ett under av klokhet idag (vilket Ahlmark villigt medgav). Dock hör det till saken att han som övertygad, idéburen socialliberal i mentorn Herbert Tingstens anda mer än väl förstod vilka lömska faror ett klimat av massarbetslöshet ruvade på.

’’Vi må vara högermän, liberaler eller socialdemokrater, det kaos som för några årtionden sedan kallades ekonomisk frihet tål vi inte. Människor får inte leva i nöd eller arbetslöshet i en demokratisk stat, den satsen har blivit lika ostridig som den allmänna rösträtten och den politiska friheten”, hade Tingsten skrivit i en DN-ledare 1957.

Mellankrigstidens ekonomiska depression gav i Europa ödesdiger näring åt fascismen, nazismen, kommunismen och antisemitismen. Den situationen fick inte upprepas.

Okänslig och arrogant var Per Ahlmark minst av allt. I hela sitt liv kom han att med passionerad glöd bekämpa tyranniets träldomsläror och judehatets förbannelser, som bäst och mest inspirerande i rollen som fri debattör och författare efter sitt avhopp från partipolitiken 1978.

Få har med sådan outtröttlig skärpa försvarat demokratins ideal och den civilisatoriska nödvändigheten av Israels rätt att existera.

För mig står han som intellektuell i frihetens tjänst i klass med Tingsten, Vilhelm Moberg och Eyvind Johnson. Per Ahlmark var en sann ljusgestalt, stridbar och vass i offentligheten men personligen varm, rolig och omtänksam.

Jag saknar honom mycket.

Girige Junckers union

Skrivit i Corren 4/5:

Man måste ändock känna beundran för Liberalerna. Jag menar det uppriktigt. Det är inget parti som räds impopulära ståndpunkter, ens inför ett stundande val och med egna opinionssiffror som länge varit så kroniskt vissna att riksdagen kan vara ett minne blott efter den 9 september.

Det är som Jan Björklund har Gustaf II Adolfs fältpsalm på läpparna – ”förfäras ej, du lilla hop, fast fiendernas larm och rop från alla sidor skalla” – när han i spetsen för det avfolkade tidigare Folkpartiet orubbligt drar sin värja till EU-projektets försvar.

Medan övriga partier unisont rasar över girige Junckers union, som vill pungslå Sverige på en drastiskt höjd medlemsavgift, kräver Björklund att Brysselprofilen Jean-Claude i EU-kommissionens dimhöljda topp borde tillfredsställas utan prut. Trots att beloppet det handlar om hotar att äta upp hela mandatperiodens reformutrymme för den nästkommande regering som Liberalerna ändå rimligen siktar på att sitta i.

”Det finns en stor ängslighet för det här med EU”, konstaterar Björklund, själv inte det minsta ängslig. Likt de sista svenska entusiasterna går istället Liberalerna in i valrörelsen med parollen att EU-samarbetet måste fördjupas och att Sverige behöver införa euron snarast.

I Brexitbaksmällans tider med en växande medborgerlig EU-skepsis är en sådan styvnackad motvallshållning värd respekt. Fegt och opportunistiskt kan Liberalerna sannerligen inte kallas.

Däremot är det något förvånande att ett parti som stolt tillhör den parlamentariska demokratins pionjärer på hemmaplan, tycks så blint för Brysselapparatens maktfullkomliga elefantiasis. Den 9 maj är det Europadagen, firandet av idén om en kontinent som begravt århundraden av misstro, hat och fiendskap för ett demokratiskt samarbete över gränserna i öppenhet, fred och frihet.

Men som Robert Musil skriver i Mannen utan egenskaper, den briljanta satiren om ett annat multinationellt imperium, Österrike-Ungern: ”Det finns helt enkelt inga betydande idéer som dumheten inte skulle förstå att använda sig av, ty den besitter en allsidig rörlighet och kan iföra sig alla sanningars klädnader”.

Tydligt är att dumheten dessvärre även tagit Europaidén i sitt grepp, korrumperat unionen till ett överstatligt mandarinvälde av ansiktslösa byråkrater som håller på att omyndigförklara EU:s invånare och göra demokratin till en chimär.

Ängslighet finns det skäl för.

Slagsmålens rörelse

Skrivit i Corren 19/9:Corren.

Förra veckan bjöd på storm i Liberalerna när Jan Björklunds toppstyrande falang ville straffa ut partiets klarast lysande ideologiska förmåga – den rakryggade Birgitta Ohlsson. Inför öppen ridå sköt Björklunds och Ohlssons anhängare skarpt mot varandra i ett offentligt försök till socialliberal harakiri.

Bråk och fulspel tycks å andra sidan vara en gammal folkpartistisk tradition. Ett tag i 1900-talets början klövs till och med partiet i två när stadsliberaler och frisinnade inte stod ut med varandras syn på alkohol.

Riktigt onykter stämning blev det även under Per Gahrtons dagar som ordförande för Folkpartiets ungdomsförbund i det radikala decennieskiftet mellan 60- och 70-tal. Snacka om polarisering! Gahrton försökte göra FPU till en slags tidsandans 68-rörelse light så långt ut det bara gick på den socialliberala vänsterflanken, fast utan att tippa över i marxism.

Det innebar förstås en ständig, mycket medveten illojal oppositionskurs mot moderpartiet.

Föga förvånande bottenfrös relationerna mellan FPU och FP:s ledare. Sven Wedén kallade Gahrton för ”lymmel”. Gunnar Helén skällde ut FPU:arna på kongressen 1970 när dessa krävde uppslutning bakom den stalinistiska diktaturen i Nordvietnam under kriget i Sydostasien. ”Gå hem och läs historia”, röt Helén.

Dessa spänningar var förstås tacksamt stoff för journalisterna. Men Gahrtons linje drev inte bara ungdomsförbundet och moderpartiet isär. Även FPU var snart på väg att spricka.

En avgörande stötesten blev Mellanösternpolitiken. FPU hyste traditionellt varma sympatier för Israel, inte minst Per Ahlmark hade gjort berömvärda insatser i frågan. Gahrton omfamnade dock närmast reservationslöst palestinska PLO i den fortlöpande konflikt som uppstått efter Sexdagarskriget 1967. En totalt omöjlig hållning för många.

När Gahrton ställde upp för återval 1971 lanserades Lars Leijonborg som motkandidat av mer sansade ungliberaler. Massmedias intresse ökade i samma takt. FPU-fighten hängde som en följetong på tidningarnas löpsedlar. Gahrton och Leijonborg fick till och med utkämpa en halvtimmes TV-debatt mot varandra innan kongressen.

TV-kameror var också på plats under de hätska kongressdagarna. När krutröken lagt sig i talarstolen visade det sig att Leijonborg vunnit kampen om FPU med minsta möjliga marginal. 50-49 löd röstsiffrorna. Enligt ryktet möjliggjordes Leijonborgs seger genom att ett Gahrtonvänligt ombud låstes in på en toalett under omröstningen!

Skaror av gahrtonister lämnade därefter FPU i bitter besvikelse. Distriktsexpeditioner övergavs så bokstavligt att inte ens stolar och bord fanns kvar. På något ställe lär pengarna i distriktskassan ha skänkts till FNL.

Men FPU räddades ändå från Liberala studentförbundets öde som sadlade om till socialismen. Vart Gahrton senare själv tog vägen är inte obekant. Många år senare frågade jag Per Ahlmark om denna vilda Gahrtonepok. Den tidigare FP-ledaren skrädde inte orden: ”Per Gahrton förstörde Folkpartiets ungdomsförbund. Jag hoppas att han lyckas förstöra Miljöpartiet på samma sätt.”

Numera verkar det gamla Folkpartiet vara på väg att kvadda sig självt bort från riksdagen med Jan Björklund. Men de är bra på att skapa rubriker i alla fall.

Genant, Liberalerna

Skrivit i Corren 15/9:Corren.

”Hon är oerhört bildad. Hon är den klokaste personen vi haft sedan Bertil Ohlin.” Det har den tidigare FP-ledaren Per Ahlmark sagt om partikamraten Birgitta Ohlsson, Liberalernas välkända och stridbara stjärnprofil från Linköping.

Ahlmark är en ovanlig socialliberal för att vara svensk. Aldrig lagom, aldrig fegtassande, aldrig någon anpassling till vårt ibland kvävande konsensusklimat, aldrig rädd för att uppfattas som kontroversiell. Under sin aktiva bana, som partipolitiker och därefter liberal debattör, höll han hela tiden ryggen rak och lansen skarp.

Vilket inte minst fick uttryck i hans varma engagemang för staten Israel och lika heta avsky mot antisemitismen. Precis som en gång hans mentor, DN:s legendariske chefredaktör Herbert Tingsten, har Per Ahlmark tjänat som ett inspirerande exempel på att det också finns ett annat Sverige.

Ett Sverige som vägrar böja sig för tidsandans skiftande vindar, politiskt korrekta dogmer eller modeåsikter; som inte hukar för diktat och maktanspråk; ett Sverige av människor som till sin konstitution är oförmögna att leva med sig själva om de tvingas kompromissa med sin övertygelse och moraliska resning.

Sådana personer är sällan bekväma. Och allt för många samlade i ett möblerat rum tenderar att bli en smula jobbigt – det ska medges.

Men vad vore vi utan dessa passionerade, idéburna demokrater och liberaler som Ahlmark representerar? Birgitta Olsson kan på flera sätt ses som hans arvtagare. Släktskapet är tydligt, såväl ideologiskt som karaktärsmässigt.

Ahlmark har heller inte gjort någon hemlighet av att han vill ha henne som nästa partiledare för Liberalerna. Om det är en bra idé eller ej kan väl diskuteras. En del av hennes åsikter är också tveksamma, som den statsfeministiska lusten att kvotera i föräldraförsäkringen.

Men tveklöst har Birgitta Ohlsson hållit den liberala flaggan berömvärt högt när det gäller mänskliga rättigheter, frihandel, Nato, Israel, hbtq-frågor, antirasism och så vidare. När Liberalerna nu senast populistiskt förespråkade inbjudande av SD till partiöverläggningar, samt förbud mot religiösa friskolor, var Ohlsson snabb med att offentligt anmäla sin avvikande mening i bägge fall.

Det gjorde hon som principfast liberal rätt i. Det gillade inte partiets kollektivistiska inpiskare. Antingen ska Birgitta Ohlsson marschera lydigt i takt med Jan Björklunds regemente eller lämna partistyrelsen, löd budet.

Vilket fattigdomsbevis, vilken ynkedom av det gamla Folkpartiet! Har man inte råd med en ideologisk lojal kritiker i toppen, vad är det då för kvalitet på den liberalism som denna rörelse påstår sig inkarnera?

Riktigt goda liberaler ska gärna vara lite stökiga och bångstyriga; som publicister likt Torgny Segerstedt och Herbert Tingsten, som politiker likt Per Ahlmark och Birgitta Ohlsson. Ifrågasättandet, lidelsen, individualismen, icke-konformismen, ligger inte enbart i deras natur. Det hör även så att säga till det demokratiska, liberala uppdraget.

Futtigt, skralt och genant är det parti som Jan Björklund leder om en liberal av Ohlssons kaliber inte anses platsa.

Välkommen Skyttedal!

Skrivit i Corren 31/8:Corren.

Tage Erlander måste ju rankas som en av Sveriges framgångsrikaste politiker genom tiderna. Även i internationell jämförelse lyser hans stjärna starkt. Mellan 1946 och 1969 lyckades han oavbrutet parkera sig på statsministerposten. Hela 23 år alltså! Det är ett demokratiskt världsrekord som fortfarande står sig.

Men vi ska inte glömma att han också hade formidabel sparring i form av Bertil Ohlin, legendarisk folkpartiordförande 1944-1967 och banbrytande professor i nationalekonomi (sedermera Nobelpristagare 1977).

Tillsammans kan de liknas vid den svenska politikens motsvarighet till Björn Borg och John McEnroe, vars matcher lyfte tennisen till dittills oanade höjder. Hade Erlander varit lika vass som statsminister utan den ettrige, förbluffande uthållige, oppositionsledaren Ohlin på andra sidan nätet i riksdagen? Onekligen en fängslande kontrafaktisk fråga att begrunda.

En titelförsvarare av Erlanders kaliber som ständigt måste vara på tårna eftersom han jagades svettig runt banan av konditionsbjässen Ohlin som utmanare – det är sannerligen ingen dålig politisk situation (trist bara att deras roller aldrig skiftade på grund av dåtidens bisarra tvåkammarsystem med kvardröjande majoriteter).

Vad det hela illustrerar är vilken central betydelse en välskött, hungrig opposition har i demokratin – alltså även för dem som ansvarar för styret. De som sitter vid makten tvingas spotta upp sig, försöka undvika ogenomtänkta slappheter, hålla en stark gard, verkligen visa varför de förtjänar medborgarnas förtroende och leverera.

Det vore väl synd att påstå att den majoritetskoalition (S/MP/L) som nu rattar Linköping direkt bländat väljarna med sin politik under innevarande mandatperiod. Oppositionen i stadshuset hade ju också överlag gärna kunnat vara lite mer energisk och märgfull. Känns inte läget på den lokala fronten som halvkokt puttrande?

Inte minst därför tycks KD gjort ett lyckokast när de värvat Sara Skyttedal som nytt kommunalråd efter Andreas Ardenfors. Säga vad man vill om Skyttedal – och det är de många som gör! – men nog lär hon kunna höja temperaturen ett antal behövliga grader i Linköpingspolitiken (förutsatt att inte den lokala förmågan Petra Hellsing kniper toppjobbet i nomineringsstriden, se Corren 30/8).

Som knivskarpt profilerad KDU-ordförande har Skyttedal röjt rejält i politiken och blev rent av historisk när hon på KD:s riksting drev igenom fimpandet av den famösa Decemberöverenskommelsen. Hon är oförskräckt och frimodig i sina åsikter, ett politiskt kraftpaket som gillar rampljuset och står pall i debatten, ingen lämnas oberörd av hennes uppenbarelse.

DN:s briljante journalist Björn af Kleen följde Sara Skyttedal några dagar i våras, bland annat under ett riksdagsbesök i samband med KD:s budgetpresentation. I reportaget (publicerat 27 maj) skriver han: ”I riksdagens vardagslunk sticker hon ut som en korsning mellan Modesty Blaise och Margaret Thatcher. Hon kombinerar åtsmitande klänningar med scarves med rävjaktsmotiv. Hennes närvaro osäkrar något i den parlamentariska rutinen”.

Det vore väl nått för kommunfullmäktige i Linköping!

Trampa bil som Steve McQueen

Cykelbil

Skrivit i Corren 28/4:Corren.

Steve McQueen sa: ”Att köra racerbil, det är livet, allt som händer före och efter är enbart väntan”. John F Kennedy sa: ”Ingenting går upp mot det enkla nöjet av en cykeltur”.

Det här blev ju knivigt. Vem av dessa odödliga trendsettare till manliga stilikoner ska vi tro på?Då coolhetsfaktorn hos McQueen och JFK väger lika tungt, synes dilemmat ohjälpligt. Vad är hippast, bil eller cykel? Det tål att grubblas på. Men förtvivla icke! Det finns en elegant salomonisk lösning på problemet.

McQueenVad får vi om vi fusionerar McQueen och JFK, bil och cykel? Jo, naturligtvis: en cykelbil. En sån – velomobil med ett finare uttryck – måste logiskt vara The King of Cool på färdmedelsfronten. Ni kanske skrattar. Då ska ni veta att cykelbilar en gång var hur populära som helst.

Svårt att tro? Häng med – nu drar vi likt Marty McFly i Back to the Future åter i tiden. Inte till 50-talets USA som i filmen. Utan till beredskapsårens Sverige i verkligheten.

Världen har precis satts i brand utanför våra gränser. Krigsutbrottet medförde, bland mycket annat, ransonering av mat och andra basvaror samt en radikal omställning av nationens transportapparat. Privatbilism förbjöds i september 1939, däcken beslagtogs av staten för militära ändamål.

Ett år senare stoppades all tilldelning av bensin för civilt bruk. Istället cyklades det som aldrig förr i vårt avlånga land. Ett belysande mått är antalet cyklar som polletterades av SJ. 1939 var de 500 000. Fem år senare var siffran 2,7 miljoner. Det blev snart brist på cykeldäck, så även dessa ransonerades.

Saknaden efter ett riktigt fordon att erövra vägarna med gnagde dock svårt i själen hos många svenska män. Nöden är som bekant uppfinningarnas moder. Det dracks således inte bara rikligt med surrogatkaffe i Sverige dessa år, det kördes även surrogatbil.

Ty vad kan inte en händig karl med längtan efter egen bil göra av gamla cykeldelar och lite plywood? Fram med verktygslådan och i garaget står snart parkerad en cykelbil. Att bygga och trampa ett sådant – givetvis strömlinjeformat – muskeldrivet fartvidunder blev en veritabel folkrörelse några år på 40-talet. Här förenades den utbredda ingenjörsvurmen med lika tidstypiska frisksportarideal.

Pådrivande i utvecklingen var Teknik för Alla – ”tidningen som konsekvent bekämpar osunda och förflackande tendenser i tiden, som vill ersätta de passiva och försimplade nöjena med exempelvis modellbygge och hemslöjd i olika former”, enligt en ledare 1943.

Teknik för Alla gav käcka konstruktionstips och predikade med optimistiskt allvar cykelbilens välsignelser: ”hur oändligt skönt i dessa dagar att sätta sig tillrätta vid ratten och för full maskin ånga fram genom det vårliga landskapet”.

Cykelbil racingI spalterna refererades från SM i cykelbilsracing, en tävling som arrangerades 1942-49 och som under kriget kunde samla 10 000 åskådare på läktarna.

I Landskrona fanns en fabrik för tillverkning av cykelbilen Exon – enligt reklamen ”lättkörd och lättrampad” med en ”synnerligen praktisk och bekväm inredning”, ”konstruerad av landets framgångsrikaste tävlingsförare i S.M. 1943”. Pris, inklusive hjul och gummi, 380 kronor.

Annars lockade pressen med eggande annonser, där hemmabyggaren för en mer överkomlig summa kunde beställa ritningar till modeller som Pedobilen, Raketen, Alga och Velo-bilen. Den mest legendariska av alla var cykelbilen Fantom – även kallad ”den rullande vålnaden” – som föddes i det bleka skenet av en skrivbordslampa någonstans i Borås, februari 1944. Upphovsmannen hette Kjäll Andersson.

Något äldre läsare av dessa rader minns måhända den lika torra som förföriska annonsen i Hobbexkatalogen för hans Fantomritning? Den satte hjärtat i brand hos generationer av unga pojkar och män (även mig, ska erkännas). Fram till början av 90-talet beräknas ritningen ha sålts i 100 000 exemplar!

Fantom cykelbilHur många Fantombilar som byggts är dock en annan sak. I det synnerligen intressanta praktverket Folkhemmets farkoster (2003) har författaren och journalisten Claes Johansson gått till botten med frågan. Efter egna försök konstaterar han att cykelbilen Fantom är ”lika smidig att förfärdiga som en genomsnittlig rymdraket”.

Leta gärna upp Johanssons alster på biblioteket och prova själva. Originalritningen finns i boken.

”Det råder inget som helst tvivel om att när cykelbilen lämnat experimentstadiet… kommer den att bli ett fortskaffningsmedel att räkna med”, slog Teknik för Alla tvärsäkert fast 1942. Men glansperioden blev kort. När kriget var över och bensinen åter flödade, försvann de pedaldrivna plywoodfarkosterna snabbt från folkhemsscenen.

Fast allt trampande – på cykel eller i surrogatbil – gav förstås svenskarna mycket välbehövlig motion. I kombination med beredskapsårens sparsamma, men nyttiga kosthållning gjorde det underverk för folkhälsan.

Vi lär aldrig ha varit så friska som det magra året 1942. Inte bara fysiskt, utan även psykiskt. Enligt Hans Dahlbergs bok I Sverige under andra världskriget (1986) förklaras detta med att det fanns en reell fara att fokusera all ångest och oro på, samt meningsfulla uppgifter att hugga i med.

Stundar möjligen en ny vår för cykelbilen?

I jämtländska Östersund har den fiffige Mikael Kjellsson tillverkat prototypen av en modern variant. Den har fyra hjul, heltäckt tältkaross, den har både trampor och en liten elmotor (praktiskt i brantare uppförsbackar), väger 70 kilo och vänder på en femöring. Sista tiden har uppmärksamheten varit enorm för denna udda skapelse.

Mikael Kjellsson har lagt ut en demonstrationsfilm på Youtube som hittills visats mer än två miljoner gånger. ”Jag hoppas på massproduktion i framtiden. Närmsta plan är dock att sätta ihop ett kit så att den som vill kan bygga en cykelbil själv”, säger han i Östersunds-Posten (23/4).

Vem vet, det här kan vara morgondagens melodi. Våra politiker höjer ju ständigt skatten för ägare av vanliga personbilar, och inte minst i Linköping finns en ständig iver att försvåra för privatbilismen i kommunens centralare delar. Dock har vi i stan ett fint nät av utbyggda cykelvägar. Förutsättningarna för velomobilens återkomst torde alltså vara goda.

Den som inte vill vänta på marknadsdebuten av Mikael Kjellssons cykelbil, kan redan nu vända sig till Leitra i Danmark. Det företaget har sedan 80-talet tillverkat och sålt trehjuliga cykelbilar med kaross i glasfiber. Dessa ser så futuristiskt coola ut att till och med Steve ”Bullitt” McQueen nog inte skulle haft nått emot dem.

Två stycken cykelbilar av modell Leitra

Cykelbilar av modell Leitra.