Category Archives: Folkpartiet

Slagsmålens rörelse

Skrivit i Corren 19/9:Corren.

Förra veckan bjöd på storm i Liberalerna när Jan Björklunds toppstyrande falang ville straffa ut partiets klarast lysande ideologiska förmåga – den rakryggade Birgitta Ohlsson. Inför öppen ridå sköt Björklunds och Ohlssons anhängare skarpt mot varandra i ett offentligt försök till socialliberal harakiri.

Bråk och fulspel tycks å andra sidan vara en gammal folkpartistisk tradition. Ett tag i 1900-talets början klövs till och med partiet i två när stadsliberaler och frisinnade inte stod ut med varandras syn på alkohol.

Riktigt onykter stämning blev det även under Per Gahrtons dagar som ordförande för Folkpartiets ungdomsförbund i det radikala decennieskiftet mellan 60- och 70-tal. Snacka om polarisering! Gahrton försökte göra FPU till en slags tidsandans 68-rörelse light så långt ut det bara gick på den socialliberala vänsterflanken, fast utan att tippa över i marxism.

Det innebar förstås en ständig, mycket medveten illojal oppositionskurs mot moderpartiet.

Föga förvånande bottenfrös relationerna mellan FPU och FP:s ledare. Sven Wedén kallade Gahrton för ”lymmel”. Gunnar Helén skällde ut FPU:arna på kongressen 1970 när dessa krävde uppslutning bakom den stalinistiska diktaturen i Nordvietnam under kriget i Sydostasien. ”Gå hem och läs historia”, röt Helén.

Dessa spänningar var förstås tacksamt stoff för journalisterna. Men Gahrtons linje drev inte bara ungdomsförbundet och moderpartiet isär. Även FPU var snart på väg att spricka.

En avgörande stötesten blev Mellanösternpolitiken. FPU hyste traditionellt varma sympatier för Israel, inte minst Per Ahlmark hade gjort berömvärda insatser i frågan. Gahrton omfamnade dock närmast reservationslöst palestinska PLO i den fortlöpande konflikt som uppstått efter Sexdagarskriget 1967. En totalt omöjlig hållning för många.

När Gahrton ställde upp för återval 1971 lanserades Lars Leijonborg som motkandidat av mer sansade ungliberaler. Massmedias intresse ökade i samma takt. FPU-fighten hängde som en följetong på tidningarnas löpsedlar. Gahrton och Leijonborg fick till och med utkämpa en halvtimmes TV-debatt mot varandra innan kongressen.

TV-kameror var också på plats under de hätska kongressdagarna. När krutröken lagt sig i talarstolen visade det sig att Leijonborg vunnit kampen om FPU med minsta möjliga marginal. 50-49 löd röstsiffrorna. Enligt ryktet möjliggjordes Leijonborgs seger genom att ett Gahrtonvänligt ombud låstes in på en toalett under omröstningen!

Skaror av gahrtonister lämnade därefter FPU i bitter besvikelse. Distriktsexpeditioner övergavs så bokstavligt att inte ens stolar och bord fanns kvar. På något ställe lär pengarna i distriktskassan ha skänkts till FNL.

Men FPU räddades ändå från Liberala studentförbundets öde som sadlade om till socialismen. Vart Gahrton senare själv tog vägen är inte obekant. Många år senare frågade jag Per Ahlmark om denna vilda Gahrtonepok. Den tidigare FP-ledaren skrädde inte orden: ”Per Gahrton förstörde Folkpartiets ungdomsförbund. Jag hoppas att han lyckas förstöra Miljöpartiet på samma sätt.”

Numera verkar det gamla Folkpartiet vara på väg att kvadda sig självt bort från riksdagen med Jan Björklund. Men de är bra på att skapa rubriker i alla fall.

Lämna en kommentar

Filed under Folkpartiet

Genant, Liberalerna

Skrivit i Corren 15/9:Corren.

”Hon är oerhört bildad. Hon är den klokaste personen vi haft sedan Bertil Ohlin.” Det har den tidigare FP-ledaren Per Ahlmark sagt om partikamraten Birgitta Ohlsson, Liberalernas välkända och stridbara stjärnprofil från Linköping.

Ahlmark är en ovanlig socialliberal för att vara svensk. Aldrig lagom, aldrig fegtassande, aldrig någon anpassling till vårt ibland kvävande konsensusklimat, aldrig rädd för att uppfattas som kontroversiell. Under sin aktiva bana, som partipolitiker och därefter liberal debattör, höll han hela tiden ryggen rak och lansen skarp.

Vilket inte minst fick uttryck i hans varma engagemang för staten Israel och lika heta avsky mot antisemitismen. Precis som en gång hans mentor, DN:s legendariske chefredaktör Herbert Tingsten, har Per Ahlmark tjänat som ett inspirerande exempel på att det också finns ett annat Sverige.

Ett Sverige som vägrar böja sig för tidsandans skiftande vindar, politiskt korrekta dogmer eller modeåsikter; som inte hukar för diktat och maktanspråk; ett Sverige av människor som till sin konstitution är oförmögna att leva med sig själva om de tvingas kompromissa med sin övertygelse och moraliska resning.

Sådana personer är sällan bekväma. Och allt för många samlade i ett möblerat rum tenderar att bli en smula jobbigt – det ska medges.

Men vad vore vi utan dessa passionerade, idéburna demokrater och liberaler som Ahlmark representerar? Birgitta Olsson kan på flera sätt ses som hans arvtagare. Släktskapet är tydligt, såväl ideologiskt som karaktärsmässigt.

Ahlmark har heller inte gjort någon hemlighet av att han vill ha henne som nästa partiledare för Liberalerna. Om det är en bra idé eller ej kan väl diskuteras. En del av hennes åsikter är också tveksamma, som den statsfeministiska lusten att kvotera i föräldraförsäkringen.

Men tveklöst har Birgitta Ohlsson hållit den liberala flaggan berömvärt högt när det gäller mänskliga rättigheter, frihandel, Nato, Israel, hbtq-frågor, antirasism och så vidare. När Liberalerna nu senast populistiskt förespråkade inbjudande av SD till partiöverläggningar, samt förbud mot religiösa friskolor, var Ohlsson snabb med att offentligt anmäla sin avvikande mening i bägge fall.

Det gjorde hon som principfast liberal rätt i. Det gillade inte partiets kollektivistiska inpiskare. Antingen ska Birgitta Ohlsson marschera lydigt i takt med Jan Björklunds regemente eller lämna partistyrelsen, löd budet.

Vilket fattigdomsbevis, vilken ynkedom av det gamla Folkpartiet! Har man inte råd med en ideologisk lojal kritiker i toppen, vad är det då för kvalitet på den liberalism som denna rörelse påstår sig inkarnera?

Riktigt goda liberaler ska gärna vara lite stökiga och bångstyriga; som publicister likt Torgny Segerstedt och Herbert Tingsten, som politiker likt Per Ahlmark och Birgitta Ohlsson. Ifrågasättandet, lidelsen, individualismen, icke-konformismen, ligger inte enbart i deras natur. Det hör även så att säga till det demokratiska, liberala uppdraget.

Futtigt, skralt och genant är det parti som Jan Björklund leder om en liberal av Ohlssons kaliber inte anses platsa.

Lämna en kommentar

Filed under Folkpartiet, Liberalism

Välkommen Skyttedal!

Skrivit i Corren 31/8:Corren.

Tage Erlander måste ju rankas som en av Sveriges framgångsrikaste politiker genom tiderna. Även i internationell jämförelse lyser hans stjärna starkt. Mellan 1946 och 1969 lyckades han oavbrutet parkera sig på statsministerposten. Hela 23 år alltså! Det är ett demokratiskt världsrekord som fortfarande står sig.

Men vi ska inte glömma att han också hade formidabel sparring i form av Bertil Ohlin, legendarisk folkpartiordförande 1944-1967 och banbrytande professor i nationalekonomi (sedermera Nobelpristagare 1977).

Tillsammans kan de liknas vid den svenska politikens motsvarighet till Björn Borg och John McEnroe, vars matcher lyfte tennisen till dittills oanade höjder. Hade Erlander varit lika vass som statsminister utan den ettrige, förbluffande uthållige, oppositionsledaren Ohlin på andra sidan nätet i riksdagen? Onekligen en fängslande kontrafaktisk fråga att begrunda.

En titelförsvarare av Erlanders kaliber som ständigt måste vara på tårna eftersom han jagades svettig runt banan av konditionsbjässen Ohlin som utmanare – det är sannerligen ingen dålig politisk situation (trist bara att deras roller aldrig skiftade på grund av dåtidens bisarra tvåkammarsystem med kvardröjande majoriteter).

Vad det hela illustrerar är vilken central betydelse en välskött, hungrig opposition har i demokratin – alltså även för dem som ansvarar för styret. De som sitter vid makten tvingas spotta upp sig, försöka undvika ogenomtänkta slappheter, hålla en stark gard, verkligen visa varför de förtjänar medborgarnas förtroende och leverera.

Det vore väl synd att påstå att den majoritetskoalition (S/MP/L) som nu rattar Linköping direkt bländat väljarna med sin politik under innevarande mandatperiod. Oppositionen i stadshuset hade ju också överlag gärna kunnat vara lite mer energisk och märgfull. Känns inte läget på den lokala fronten som halvkokt puttrande?

Inte minst därför tycks KD gjort ett lyckokast när de värvat Sara Skyttedal som nytt kommunalråd efter Andreas Ardenfors. Säga vad man vill om Skyttedal – och det är de många som gör! – men nog lär hon kunna höja temperaturen ett antal behövliga grader i Linköpingspolitiken (förutsatt att inte den lokala förmågan Petra Hellsing kniper toppjobbet i nomineringsstriden, se Corren 30/8).

Som knivskarpt profilerad KDU-ordförande har Skyttedal röjt rejält i politiken och blev rent av historisk när hon på KD:s riksting drev igenom fimpandet av den famösa Decemberöverenskommelsen. Hon är oförskräckt och frimodig i sina åsikter, ett politiskt kraftpaket som gillar rampljuset och står pall i debatten, ingen lämnas oberörd av hennes uppenbarelse.

DN:s briljante journalist Björn af Kleen följde Sara Skyttedal några dagar i våras, bland annat under ett riksdagsbesök i samband med KD:s budgetpresentation. I reportaget (publicerat 27 maj) skriver han: ”I riksdagens vardagslunk sticker hon ut som en korsning mellan Modesty Blaise och Margaret Thatcher. Hon kombinerar åtsmitande klänningar med scarves med rävjaktsmotiv. Hennes närvaro osäkrar något i den parlamentariska rutinen”.

Det vore väl nått för kommunfullmäktige i Linköping!

Lämna en kommentar

Filed under Demokrati, Folkpartiet, Kristdemokraterna, Linköping, Socialdemokraterna

Trampa bil som Steve McQueen

Cykelbil

Skrivit i Corren 28/4:Corren.

Steve McQueen sa: ”Att köra racerbil, det är livet, allt som händer före och efter är enbart väntan”. John F Kennedy sa: ”Ingenting går upp mot det enkla nöjet av en cykeltur”.

Det här blev ju knivigt. Vem av dessa odödliga trendsettare till manliga stilikoner ska vi tro på?Då coolhetsfaktorn hos McQueen och JFK väger lika tungt, synes dilemmat ohjälpligt. Vad är hippast, bil eller cykel? Det tål att grubblas på. Men förtvivla icke! Det finns en elegant salomonisk lösning på problemet.

McQueenVad får vi om vi fusionerar McQueen och JFK, bil och cykel? Jo, naturligtvis: en cykelbil. En sån – velomobil med ett finare uttryck – måste logiskt vara The King of Cool på färdmedelsfronten. Ni kanske skrattar. Då ska ni veta att cykelbilar en gång var hur populära som helst.

Svårt att tro? Häng med – nu drar vi likt Marty McFly i Back to the Future åter i tiden. Inte till 50-talets USA som i filmen. Utan till beredskapsårens Sverige i verkligheten.

Världen har precis satts i brand utanför våra gränser. Krigsutbrottet medförde, bland mycket annat, ransonering av mat och andra basvaror samt en radikal omställning av nationens transportapparat. Privatbilism förbjöds i september 1939, däcken beslagtogs av staten för militära ändamål.

Ett år senare stoppades all tilldelning av bensin för civilt bruk. Istället cyklades det som aldrig förr i vårt avlånga land. Ett belysande mått är antalet cyklar som polletterades av SJ. 1939 var de 500 000. Fem år senare var siffran 2,7 miljoner. Det blev snart brist på cykeldäck, så även dessa ransonerades.

Saknaden efter ett riktigt fordon att erövra vägarna med gnagde dock svårt i själen hos många svenska män. Nöden är som bekant uppfinningarnas moder. Det dracks således inte bara rikligt med surrogatkaffe i Sverige dessa år, det kördes även surrogatbil.

Ty vad kan inte en händig karl med längtan efter egen bil göra av gamla cykeldelar och lite plywood? Fram med verktygslådan och i garaget står snart parkerad en cykelbil. Att bygga och trampa ett sådant – givetvis strömlinjeformat – muskeldrivet fartvidunder blev en veritabel folkrörelse några år på 40-talet. Här förenades den utbredda ingenjörsvurmen med lika tidstypiska frisksportarideal.

Pådrivande i utvecklingen var Teknik för Alla – ”tidningen som konsekvent bekämpar osunda och förflackande tendenser i tiden, som vill ersätta de passiva och försimplade nöjena med exempelvis modellbygge och hemslöjd i olika former”, enligt en ledare 1943.

Teknik för Alla gav käcka konstruktionstips och predikade med optimistiskt allvar cykelbilens välsignelser: ”hur oändligt skönt i dessa dagar att sätta sig tillrätta vid ratten och för full maskin ånga fram genom det vårliga landskapet”.

Cykelbil racingI spalterna refererades från SM i cykelbilsracing, en tävling som arrangerades 1942-49 och som under kriget kunde samla 10 000 åskådare på läktarna.

I Landskrona fanns en fabrik för tillverkning av cykelbilen Exon – enligt reklamen ”lättkörd och lättrampad” med en ”synnerligen praktisk och bekväm inredning”, ”konstruerad av landets framgångsrikaste tävlingsförare i S.M. 1943”. Pris, inklusive hjul och gummi, 380 kronor.

Annars lockade pressen med eggande annonser, där hemmabyggaren för en mer överkomlig summa kunde beställa ritningar till modeller som Pedobilen, Raketen, Alga och Velo-bilen. Den mest legendariska av alla var cykelbilen Fantom – även kallad ”den rullande vålnaden” – som föddes i det bleka skenet av en skrivbordslampa någonstans i Borås, februari 1944. Upphovsmannen hette Kjäll Andersson.

Något äldre läsare av dessa rader minns måhända den lika torra som förföriska annonsen i Hobbexkatalogen för hans Fantomritning? Den satte hjärtat i brand hos generationer av unga pojkar och män (även mig, ska erkännas). Fram till början av 90-talet beräknas ritningen ha sålts i 100 000 exemplar!

Fantom cykelbilHur många Fantombilar som byggts är dock en annan sak. I det synnerligen intressanta praktverket Folkhemmets farkoster (2003) har författaren och journalisten Claes Johansson gått till botten med frågan. Efter egna försök konstaterar han att cykelbilen Fantom är ”lika smidig att förfärdiga som en genomsnittlig rymdraket”.

Leta gärna upp Johanssons alster på biblioteket och prova själva. Originalritningen finns i boken.

”Det råder inget som helst tvivel om att när cykelbilen lämnat experimentstadiet… kommer den att bli ett fortskaffningsmedel att räkna med”, slog Teknik för Alla tvärsäkert fast 1942. Men glansperioden blev kort. När kriget var över och bensinen åter flödade, försvann de pedaldrivna plywoodfarkosterna snabbt från folkhemsscenen.

Fast allt trampande – på cykel eller i surrogatbil – gav förstås svenskarna mycket välbehövlig motion. I kombination med beredskapsårens sparsamma, men nyttiga kosthållning gjorde det underverk för folkhälsan.

Vi lär aldrig ha varit så friska som det magra året 1942. Inte bara fysiskt, utan även psykiskt. Enligt Hans Dahlbergs bok I Sverige under andra världskriget (1986) förklaras detta med att det fanns en reell fara att fokusera all ångest och oro på, samt meningsfulla uppgifter att hugga i med.

Stundar möjligen en ny vår för cykelbilen?

I jämtländska Östersund har den fiffige Mikael Kjellsson tillverkat prototypen av en modern variant. Den har fyra hjul, heltäckt tältkaross, den har både trampor och en liten elmotor (praktiskt i brantare uppförsbackar), väger 70 kilo och vänder på en femöring. Sista tiden har uppmärksamheten varit enorm för denna udda skapelse.

Mikael Kjellsson har lagt ut en demonstrationsfilm på Youtube som hittills visats mer än två miljoner gånger. ”Jag hoppas på massproduktion i framtiden. Närmsta plan är dock att sätta ihop ett kit så att den som vill kan bygga en cykelbil själv”, säger han i Östersunds-Posten (23/4).

Vem vet, det här kan vara morgondagens melodi. Våra politiker höjer ju ständigt skatten för ägare av vanliga personbilar, och inte minst i Linköping finns en ständig iver att försvåra för privatbilismen i kommunens centralare delar. Dock har vi i stan ett fint nät av utbyggda cykelvägar. Förutsättningarna för velomobilens återkomst torde alltså vara goda.

Den som inte vill vänta på marknadsdebuten av Mikael Kjellssons cykelbil, kan redan nu vända sig till Leitra i Danmark. Det företaget har sedan 80-talet tillverkat och sålt trehjuliga cykelbilar med kaross i glasfiber. Dessa ser så futuristiskt coola ut att till och med Steve ”Bullitt” McQueen nog inte skulle haft nått emot dem.

Två stycken cykelbilar av modell Leitra

Cykelbilar av modell Leitra.

Lämna en kommentar

Filed under Folkpartiet, Kulturhistoria, Stil, Trafik och kommunikationer

Det skadligaste partiet

Skrivit i Corren 26/11:Corren.

I Jörn Donners bok Ingmar Bergman: PM (2009) finns en skojig anekdot om demonregissörens politiska böjelser. Enligt vännen Donner sade sig Bergman 1997 otippat ha blivit folkpartist. Hans motivering:

– Det påminner mig om en gammal fin skådespelare som körde omkring i en Morris. En sån där oerhört dålig engelsk bil.
– Varför i helvete har du en Morris? sa jag.
– Jag tycker så synd om dem för de får ju ingenting sålt. Det är ungefär med samma känsla som jag är med i Folkpartiet.

Men på grund av FP finns snarare skäl att tycka synd om Sverige. Morris kanske var ett beklagansvärt, knackigt bilmärke som ingen ville ha. Några överväldigande skaror har väl inte heller lockats att köpa FP vid valurnan. Vilket inte hindrat FP från att kränga på vårt avlånga land oerhört dålig politik, knappast värd varmare sympatier.

Till stor del kan vi exempelvis tacka FP för löntagarfonderna, syftande till att socialisera svenskt näringsliv och lägga styret i fackets händer. Det var FP som 1974 ivrigt drev en motvillig S-regering till sjösättandet av en statlig utredning, syftande till konstruktionen av en modell för att tvinga företagen att dela sina vinster med de anställda. Det fick LO-ekonomen Rudolf Meidner att utarbeta ett ännu värre alternativ, sedan bröt kalabaliken ut.

”Folkpartiets aktivitet på fondområdet gav sannolikt Meidner råg i ryggen. När ett borgerligt parti krävde förmögenhetsutjämning och föreslog lagstiftning, öppnades politiskt sett grinden för den som ville gå vidare på den socialistiska vägen”, konstaterar Sven-Erik Larsson i boken Mellan Palme och Bohman (1992).

Den osannolikt deprimerande soppa som Sverige drabbades av genom löntagarfondsstriden är lyckligtvis historia numera. Men det är inte FP:s konststycke att radikalisera LO och S på ett annat område, som innebar ett förödande brott mot 1938 års Saltsjöbadsavtal.

Den överenskommelsen uteslöt statlig intervention. Istället skulle fack och arbetsgivare göra upp i fria förhandlingar. Allt fungerade bra, tills FP från 50-talet och framåt började hetsa om nödvändigheten av statligt anställningsskydd. LO och S var länge stenhårda motståndare.

Fast i samma veva som FP fick igenom löntagarfondsutredningen 1974 vek arbetarrörelsen sig och godtog förslaget. Anledningen till att Las blev verklighet var att LO och S skrämdes av FP:s taktik att försöka stjäla arbetarröster i det då allt rödare samhällsklimatet.

Det var även FP som under 60-talet larmade och gjorde sig till när S-regeringen på marknadsliberalt manér ville skrota hyresregleringen (cold turkey, faktiskt). Den proposition som fanns klar, revs av en ilsken Gunnar Sträng som tyckte FP hycklade för att vinna kortsiktiga väljarpoäng (tidigare hade FP krävt hyresregleringens avskaffande, men sedan partiet sänkte Erlanders regering i frågan har ingen annan orkat ta i eländet).

Våra dagars överskuggande strukturella problem med en sönderreglerad arbetsmarknad som hindrar människor från att få jobb, samt en lika hopplös bostadsmarknad som hindrar människor från att få tak över huvudet, kan därmed till icke ringa grad lastas på FP:s konto.

I sak framstår partiet närmast som ett av de skadligaste i riksdagen under modern tid. I alla fall ur liberalt perspektiv. Onekligen ironiskt med tanke på namnbytet. Låt oss hoppas att partiet gör bot och bättring och lever upp till det.

Ingmar Bergman

Ingmar Bergman. En otippad folkpartist.

Lämna en kommentar

Filed under Arbetsmarknad och sysselsättning, Bostäder, Fackligt, Folkpartiet, Liberalism, Näringsliv, Socialdemokraterna

Vad är liberalismen, FP?

Skrivit i Corren 27/3:Corren.

Det var inte fel att FP gick ihop med S och MP efter det oklara valresultatet i Linköping. Kommunen garanterades en styrande majoritet och ansvarsutkrävandet blev tydligt. Ytterkantspartierna SD och V isolerades.

FP:s ”svek” mot sina tidigare Allianskamrater är egentligen inte mycket att orda om. Det är idéerna, sakpolitiken och resultatet som räknas. Givet omständigheterna är det knappast dåligt med liberalt inflytande på den politiska kursen under mandatperioden.

Men ska man döma av två aktuella beslut som blocköverskridande ”Koalition för Linköping” står bakom, ser det tyvärr mindre hoppfullt ut på den fronten.

Var är liberalismen i att Linköpings flora av kommunala bolag belastats med ett batteri av nya klåfingriga ägardirektiv? Detaljstyrningen ökar och politiseringen förstärks i den redan olyckliga företeelse som det offentliga intrånget på näringslivsområdet är.

”Den kommunala bolagssektorn bör i huvudsak avvecklas. Detta skall ske genom att bolagen återgår i förvaltningsform, säljs till privata ägare eller då så är lämpligt helt enkelt läggs ned… Folkpartiets uppfattning är att svenska kommuner skall koncentrera sig på kommunala kärnverksamheter och undvika att bedriva affärsverksamhet, särskilt om den bedrivs och stöttas med skattebetalarnas pengar”.

En utmärkt politik, formulerad i en riksdagsmotion 2003 som bland andra undertecknades av dåvarande partiledaren Lars Leijonborg. Tyvärr inget som FP hållit fast vid, allra minst i Linköping. Inte nog med att föga gjordes för att upplösa kommunens bolagsimperium under Alliansåren. Nu medverkar FP till att ytterligare fördunkla gränserna mellan kommun, företag och marknad.

Än märkligare är hur FP kunnat godta beslutet att införa något som påminner om socialistisk kommandoekonomi i byggandet. Kommunen vill plötsligt styra fastighetsägarna att bebygga vissa områden utifrån en egen årsvis vald prioriteringslista.

Det rimmar inte ens med trepartikoalitionens samverkansprogram och dess skrivningar om ökad takt i byggandet genom samarbete med företagen. Exploatörer ska själva kunna ta fram planer genom att anlita av kommunen godkända planprojektledare, förkunnas det uttryckligen på sidan 25 i dokumentet.

Vad hände? Har politikerna givit upp och låtit den av tradition starka byggbyråkratin i stadshuset avgå med segern? Förklara gärna, FP!

Lämna en kommentar

Filed under Bostäder, Byråkrati, Ekonomi, Folkpartiet, Kommunalpolitik, Linköping, Näringsliv, Stadsplanering

Adjö, Borg och Sträng

Skrivit i Corren 9/3:Corren.

Förra veckans stora inrikespolitiska nyhet var att S/MP-regeringen vill slopa överskottsmålet på 1 procent av BNP i de offentliga statsfinanserna. Utmärkt.

Redan 2008 hävdade Assar Lindbeck, nestorn bland svenska nationalekonomer, att det saknades godtagbara ekonomiska argument för att behålla överskottsmålet efter 90-talskrisens uppstädning.

Finanspolitiska rådet var inne på samma linje 2012. Man pekade på att staten numera förfogade över en nettoförmögenhet motsvarande 20 procent av BNP. Följden av ett fortsatt överskottsmål vore ytterligare förmögenhetsuppbyggnad, vilket Finanspolitiska rådet fann ”svår att motivera”.

Regeringens föreslagna skifte till ett balansmål är därför logiskt och rätt. Under förutsättning att S kan hålla sina sorglöst spenderingsvilliga kompisar MP och V i tyglarna! Naturligtvis måste budgetdisciplin gälla även framöver.

Givet detta, kan regeringen ändå glädjas åt vidgade möjligheter att föra en expansivare vänsterpolitik med ökade utgifter. Även de borgerliga får en viktig fördel: det blir lättare att sänka skatterna. Minns att Anders Borg (M) som finansminister uteslöt fler skattesänkningar om Alliansen fått väljarnas förtroende till en tredje mandatperiod.

Istället prioriterade han med talibanaktig envishet att statens överskottsmål skulle uppfyllas till 2018, något som sett till dagens förhållanden vore att överbeskatta medborgarna ända in i kaklet.

Det kanske på sikt var tur att Alliansen förlorade och är på väg att byta ut många ur sitt gamla ledargarnityr, där Borg tronade så hämmande i slutet. Med honom och andra borta finns chansen till nödvändig idéförnyelse i mer frihetlig liberal riktning inför nästa val.

Med de borgerliga reformbatterierna laddade igen borde Alliansen lansera ett nytt överskottsmål, fast inget statligt denna gång. Utan ett medborgerligt. Det överskottsmål för enskilda människor som Borgs företrädare Anne Wibble (FP) talade om i början av 90-talet; att alla svenskar skulle ha en årslön på banken (mot bakgrund av den aktuella minusräntan bör dock förmånligare sparformer rekommenderas i dessa tider).

Wibble kritiserades och hånades. Hennes tanke ansågs uttryck för bristande verklighetskontakt med vanliga löntagares villkor. Men det var just dessa villkor hon ville förändra, så att tryggheten med en årslön på banken inte var en orealistisk dröm för andra än de mest välbeställda.

Apropå tidigare finansministrar så lever vi faktiskt ännu i Gunnar Strängs Sverige. Vad gäller skattetrycket var han, som S-ekonomen Carl Johan Åberg sagt, en ”doktrinär socialist”. Sträng vill inte socialisera företag, mark och banker. ”Däremot socialiserade han på bred front människornas inkomster, för att sedan med dessa pengars hjälp socialisera en stor del av tjänsteproduktionen” (citat från Åke Ortmarks bok Makten och lögnen, 2013).

Arvet efter Sträng är ett system där en svensk normalinkomsttagare totalt tvingas betala närmare 70 procent i skatt, varje månad, året om, oavsett regeringens kulör. Konstigt att det är en tuff match att spara ihop till egen förmögenhet genom att jobba? Exakt det var Strängs avsikt. Staten skulle sitta på guldet, inte folket.

Tycker Alliansen i grunden annorlunda än Sträng? I så fall, säg adjö till honom och visa det i konkret politik.

Lämna en kommentar

Filed under Borgerligheten, Ekonomi, Folkpartiet, Moderaterna, Socialdemokraterna, Socialism