Category Archives: Folkpartiet

Det skadligaste partiet

Skrivit i Corren 26/11:Corren.

I Jörn Donners bok Ingmar Bergman: PM (2009) finns en skojig anekdot om demonregissörens politiska böjelser. Enligt vännen Donner sade sig Bergman 1997 otippat ha blivit folkpartist. Hans motivering:

– Det påminner mig om en gammal fin skådespelare som körde omkring i en Morris. En sån där oerhört dålig engelsk bil.
– Varför i helvete har du en Morris? sa jag.
– Jag tycker så synd om dem för de får ju ingenting sålt. Det är ungefär med samma känsla som jag är med i Folkpartiet.

Men på grund av FP finns snarare skäl att tycka synd om Sverige. Morris kanske var ett beklagansvärt, knackigt bilmärke som ingen ville ha. Några överväldigande skaror har väl inte heller lockats att köpa FP vid valurnan. Vilket inte hindrat FP från att kränga på vårt avlånga land oerhört dålig politik, knappast värd varmare sympatier.

Till stor del kan vi exempelvis tacka FP för löntagarfonderna, syftande till att socialisera svenskt näringsliv och lägga styret i fackets händer. Det var FP som 1974 ivrigt drev en motvillig S-regering till sjösättandet av en statlig utredning, syftande till konstruktionen av en modell för att tvinga företagen att dela sina vinster med de anställda. Det fick LO-ekonomen Rudolf Meidner att utarbeta ett ännu värre alternativ, sedan bröt kalabaliken ut.

”Folkpartiets aktivitet på fondområdet gav sannolikt Meidner råg i ryggen. När ett borgerligt parti krävde förmögenhetsutjämning och föreslog lagstiftning, öppnades politiskt sett grinden för den som ville gå vidare på den socialistiska vägen”, konstaterar Sven-Erik Larsson i boken Mellan Palme och Bohman (1992).

Den osannolikt deprimerande soppa som Sverige drabbades av genom löntagarfondsstriden är lyckligtvis historia numera. Men det är inte FP:s konststycke att radikalisera LO och S på ett annat område, som innebar ett förödande brott mot 1938 års Saltsjöbadsavtal.

Den överenskommelsen uteslöt statlig intervention. Istället skulle fack och arbetsgivare göra upp i fria förhandlingar. Allt fungerade bra, tills FP från 50-talet och framåt började hetsa om nödvändigheten av statligt anställningsskydd. LO och S var länge stenhårda motståndare.

Fast i samma veva som FP fick igenom löntagarfondsutredningen 1974 vek arbetarrörelsen sig och godtog förslaget. Anledningen till att Las blev verklighet var att LO och S skrämdes av FP:s taktik att försöka stjäla arbetarröster i det då allt rödare samhällsklimatet.

Det var även FP som under 60-talet larmade och gjorde sig till när S-regeringen på marknadsliberalt manér ville skrota hyresregleringen (cold turkey, faktiskt). Den proposition som fanns klar, revs av en ilsken Gunnar Sträng som tyckte FP hycklade för att vinna kortsiktiga väljarpoäng (tidigare hade FP krävt hyresregleringens avskaffande, men sedan partiet sänkte Erlanders regering i frågan har ingen annan orkat ta i eländet).

Våra dagars överskuggande strukturella problem med en sönderreglerad arbetsmarknad som hindrar människor från att få jobb, samt en lika hopplös bostadsmarknad som hindrar människor från att få tak över huvudet, kan därmed till icke ringa grad lastas på FP:s konto.

I sak framstår partiet närmast som ett av de skadligaste i riksdagen under modern tid. I alla fall ur liberalt perspektiv. Onekligen ironiskt med tanke på namnbytet. Låt oss hoppas att partiet gör bot och bättring och lever upp till det.

Ingmar Bergman

Ingmar Bergman. En otippad folkpartist.

Lämna en kommentar

Filed under Näringsliv, Liberalism, Socialdemokraterna, Folkpartiet, Fackligt, Arbetsmarknad och sysselsättning, Bostäder

Vad är liberalismen, FP?

Skrivit i Corren 27/3:Corren.

Det var inte fel att FP gick ihop med S och MP efter det oklara valresultatet i Linköping. Kommunen garanterades en styrande majoritet och ansvarsutkrävandet blev tydligt. Ytterkantspartierna SD och V isolerades.

FP:s ”svek” mot sina tidigare Allianskamrater är egentligen inte mycket att orda om. Det är idéerna, sakpolitiken och resultatet som räknas. Givet omständigheterna är det knappast dåligt med liberalt inflytande på den politiska kursen under mandatperioden.

Men ska man döma av två aktuella beslut som blocköverskridande ”Koalition för Linköping” står bakom, ser det tyvärr mindre hoppfullt ut på den fronten.

Var är liberalismen i att Linköpings flora av kommunala bolag belastats med ett batteri av nya klåfingriga ägardirektiv? Detaljstyrningen ökar och politiseringen förstärks i den redan olyckliga företeelse som det offentliga intrånget på näringslivsområdet är.

”Den kommunala bolagssektorn bör i huvudsak avvecklas. Detta skall ske genom att bolagen återgår i förvaltningsform, säljs till privata ägare eller då så är lämpligt helt enkelt läggs ned… Folkpartiets uppfattning är att svenska kommuner skall koncentrera sig på kommunala kärnverksamheter och undvika att bedriva affärsverksamhet, särskilt om den bedrivs och stöttas med skattebetalarnas pengar”.

En utmärkt politik, formulerad i en riksdagsmotion 2003 som bland andra undertecknades av dåvarande partiledaren Lars Leijonborg. Tyvärr inget som FP hållit fast vid, allra minst i Linköping. Inte nog med att föga gjordes för att upplösa kommunens bolagsimperium under Alliansåren. Nu medverkar FP till att ytterligare fördunkla gränserna mellan kommun, företag och marknad.

Än märkligare är hur FP kunnat godta beslutet att införa något som påminner om socialistisk kommandoekonomi i byggandet. Kommunen vill plötsligt styra fastighetsägarna att bebygga vissa områden utifrån en egen årsvis vald prioriteringslista.

Det rimmar inte ens med trepartikoalitionens samverkansprogram och dess skrivningar om ökad takt i byggandet genom samarbete med företagen. Exploatörer ska själva kunna ta fram planer genom att anlita av kommunen godkända planprojektledare, förkunnas det uttryckligen på sidan 25 i dokumentet.

Vad hände? Har politikerna givit upp och låtit den av tradition starka byggbyråkratin i stadshuset avgå med segern? Förklara gärna, FP!

Lämna en kommentar

Filed under Bostäder, Byråkrati, Ekonomi, Folkpartiet, Kommunalpolitik, Linköping, Näringsliv, Stadsplanering

Adjö, Borg och Sträng

Skrivit i Corren 9/3:Corren.

Förra veckans stora inrikespolitiska nyhet var att S/MP-regeringen vill slopa överskottsmålet på 1 procent av BNP i de offentliga statsfinanserna. Utmärkt.

Redan 2008 hävdade Assar Lindbeck, nestorn bland svenska nationalekonomer, att det saknades godtagbara ekonomiska argument för att behålla överskottsmålet efter 90-talskrisens uppstädning.

Finanspolitiska rådet var inne på samma linje 2012. Man pekade på att staten numera förfogade över en nettoförmögenhet motsvarande 20 procent av BNP. Följden av ett fortsatt överskottsmål vore ytterligare förmögenhetsuppbyggnad, vilket Finanspolitiska rådet fann ”svår att motivera”.

Regeringens föreslagna skifte till ett balansmål är därför logiskt och rätt. Under förutsättning att S kan hålla sina sorglöst spenderingsvilliga kompisar MP och V i tyglarna! Naturligtvis måste budgetdisciplin gälla även framöver.

Givet detta, kan regeringen ändå glädjas åt vidgade möjligheter att föra en expansivare vänsterpolitik med ökade utgifter. Även de borgerliga får en viktig fördel: det blir lättare att sänka skatterna. Minns att Anders Borg (M) som finansminister uteslöt fler skattesänkningar om Alliansen fått väljarnas förtroende till en tredje mandatperiod.

Istället prioriterade han med talibanaktig envishet att statens överskottsmål skulle uppfyllas till 2018, något som sett till dagens förhållanden vore att överbeskatta medborgarna ända in i kaklet.

Det kanske på sikt var tur att Alliansen förlorade och är på väg att byta ut många ur sitt gamla ledargarnityr, där Borg tronade så hämmande i slutet. Med honom och andra borta finns chansen till nödvändig idéförnyelse i mer frihetlig liberal riktning inför nästa val.

Med de borgerliga reformbatterierna laddade igen borde Alliansen lansera ett nytt överskottsmål, fast inget statligt denna gång. Utan ett medborgerligt. Det överskottsmål för enskilda människor som Borgs företrädare Anne Wibble (FP) talade om i början av 90-talet; att alla svenskar skulle ha en årslön på banken (mot bakgrund av den aktuella minusräntan bör dock förmånligare sparformer rekommenderas i dessa tider).

Wibble kritiserades och hånades. Hennes tanke ansågs uttryck för bristande verklighetskontakt med vanliga löntagares villkor. Men det var just dessa villkor hon ville förändra, så att tryggheten med en årslön på banken inte var en orealistisk dröm för andra än de mest välbeställda.

Apropå tidigare finansministrar så lever vi faktiskt ännu i Gunnar Strängs Sverige. Vad gäller skattetrycket var han, som S-ekonomen Carl Johan Åberg sagt, en ”doktrinär socialist”. Sträng vill inte socialisera företag, mark och banker. ”Däremot socialiserade han på bred front människornas inkomster, för att sedan med dessa pengars hjälp socialisera en stor del av tjänsteproduktionen” (citat från Åke Ortmarks bok Makten och lögnen, 2013).

Arvet efter Sträng är ett system där en svensk normalinkomsttagare totalt tvingas betala närmare 70 procent i skatt, varje månad, året om, oavsett regeringens kulör. Konstigt att det är en tuff match att spara ihop till egen förmögenhet genom att jobba? Exakt det var Strängs avsikt. Staten skulle sitta på guldet, inte folket.

Tycker Alliansen i grunden annorlunda än Sträng? I så fall, säg adjö till honom och visa det i konkret politik.

Lämna en kommentar

Filed under Borgerligheten, Ekonomi, Folkpartiet, Moderaterna, Socialdemokraterna, Socialism

Lotsarna som symptom

Skrivit i Corren 25/2:Corren.

Correns berättelse om de åtta unga eritreanerna som fick permanent uppehållstillstånd i Sverige och hamnade etableringslotsarnas skuggrike är hjärtskärande. I Linköping skulle de få möjlighet till en ljusare framtid.

Istället lotsades de in i hopplöshetens tillvaro utan varken jobb eller acceptabelt boende. Slutligen tvingades de till socialkontoret i en desperat bön om hjälp.

”Det här är människor som har gått igenom olika sorters förtryck och tortyr. De är resterna av dem som drunknade i Medelhavet. Nu blir de via Arbetsförmedlingen utsatta för korruption och smuggelverksamhet. De får fel information om Sverige och sitter som i fängelse. Det tar bort deras självförtroende helt”, säger deras svensk-eritreanske vän Fesehazion Zemichael (Corren 23/2).

En förkrossande dom över Alliansregeringens stora etableringsreform, lanserad med buller och bång av integrationsminister Erik Ullenhag 2010. Han kommer aldrig att kunna efterträda Jan Björklund som FP-ledare. Ullenhags gjorde en ytterst blek figur på sin statsrådspost, och med lotshaveriet i bagaget borde han rimligen söka sig till Arbetsförmedlingen själv.

Syftet med etableringslotsarna var att ge nyanlända en smidigare väg in i samhället, att lotsföretag knutna till Arbetsförmedlingen piggt skulle trolla fram bostäder, jobb och fungera som en länk mellan den enskilde och myndigheterna.

Resultatet blev etablerandet av ny rufflarbransch, frikostigt gödd med ett guldregn av skattemiljarder. Larmen har varit åtskilliga om att människor utnyttjats i kriminella sammanhang, till och med att rekrytering till Islamiska statens barbariska terrorkrig förekommit.

Kontroll och uppföljning av de privata lotsarnas aktiviteter har varit under all kritik, vilket framgår av Statskontorets och Riksrevisionens rapporter. Även inifrån Arbetsförmedlingen har det uttrycks förtvivlan. En handläggare talar i Corren den 21/2 i termer av kollaps, maffia och människohandel.

Att det nu dragits i nödbromsen för att stoppa avtalen med lotsföretagen är inte en dag för tidigt. Är detta då ett utslag av att mer marknadsmässighet i integrationspolitiken fallerat? Nej, tvärtom.

Det rätt att rikta större fokus på att nyanlända snabbare måste få jobb, bostad och känna samhällelig delaktighet. Men Ullenhags recept om skatteunderstödda privatlotsar var en förvillelse från början.

Problemen på arbetsmarknaden är ju strukturellt betingade. Jobben i Sverige är i hög grad specialiserade, kräver inte sällan omfattande utbildning och fodrar en produktivitet som står i relation till den dryga kostnaden som arbetsgivaren har pålagts genom löneskatterna.

Det ger dåliga chanser för flyktingar med ringa skolgång, och den stelbenta arbetsrätten underlättar inte heller.

I Davos 2013 pekade Fredrik Reinfeldt på att Sverige hade för få enkla låglönejobb (bara 2,5 procent i jämförelse med EU-snittet på 17 procent). Hur ska då den okvalificerade arbetskraften få sysselsättning?

Även trösklarna till den strukturellt sönderreglerade bostadsmarknaden är på tok för svåröverkomliga, vilket också drabbar mindre bemedlade människor hårdast. Det är avsaknaden av mera marknad inom dessa bägge helt avgörande områden (så att utbud och efterfrågan tillåts mötas) som är den verkliga skandalen.

Lotsfiaskot är i grunden ett symptom som illustrerar systemfelen.

Lämna en kommentar

Filed under Arbetsmarknad och sysselsättning, Ekonomi, Folkpartiet, Integration, Linköping

Totalförbud mot rökning nästa?

Skrivit i Corren 16/2:Corren.

Det är praktiskt omöjligt att leva i Sverige och samtidigt undgå information om faran med cigaretter. Ändå röker människor. Det är visserligen en krympande skara svenskar numera.

Men fortfarande existerar folk som vägrar sluta. Eller rent av börjar, trots riskerna. ”Alla vet ju om tobakens skadeverkningar och alla sjukdomar som följer”, skriver regionpolitikern Gun Jareblad (FP) i en djupt beklagande debattartikel i fredagens Corren.

De kvarvarande syndarna då, vad ska vi göra åt dem? Hennes enda rekommendation är att ”alla krafter måste sättas in för att uppnå en jämlik hälsa”. Inte mycket till konkretion. Det enda som idag återstår i den politiska verktygslådan är väl totalförbud.

Kanske är det vad FP innerst inne önskar? Batonger mot rökare, att straffa är att bry sig. I hälsojämlikhetens heliga namn.

Lämna en kommentar

Filed under Östergötland, Förmynderi, Folkhälsa, Folkpartiet

Trängd regering om Saudiavtal

Skrivit i Corren 13/2:Corren.

Den rödgröna regeringen påstår sig vilja bedriva en feministisk utrikespolitik. Att Sverige då har ett militärt samarbetsavtal med den råbarkat kvinnofientliga diktaturen i Saudiarabien håller inte, menar riksdagsledamoten Hans Linde från det feministiskt socialistiska Vänsterpartiet.

Samma åsikt har Birgitta ”feminism-utan-socialism” Ohlsson i Folkpartiet utan folk. Inför riksdagens utrikesdebatt i förrgår skrev hon en debattartikel i Dagens Industri med kravet att Saudiavtalet måste sägas upp.

Att Sverige överhuvudtaget exporterar vapen till Saudiarabien, ett av de värsta tyrannierna i världen, är tveklöst anmärkningsvärt. Om inte regeringen avslutar samarbetet ger man ett genant prov på en feministisk utrikespolitik utan feminism. Men framför allt: utan moral.

Lämna en kommentar

Filed under Försvar, Folkpartiet, Mellanöstern, Socialdemokraterna, Tyranni, Vänsterpartiet

FRA-lagens nollresultat

Skrivit i Corren 5/2:Corren.

Med FRA-lagen 2009 och datalagringsdirektivet var det som att Storebror pumpade upp sina övervakningsmuskler med anabola steroider. Fast vad göra när terroristerna härjar? Då måste vi acceptera att staten ruckar på den personliga integriteten. Sades det.

Men hur många attentat har Säpo lyckats förhindra med hjälp av de långtgående övervakningslagarna? Två, enligt Säpo själva. Hur många har dömts för terroristbrott?

Noll, konstaterar Mathias Sundin, riksdagsledamot (FP) från Norrköping. Han frågar syrligt i Aftonbladet den 2/2 hur Säpo egentligen arbetar när ingen fällts och om Storebrors radikalt utökade befogenheter att syna våra privatliv är motiverade mot bakgrund av de genant klena resultaten. En ordentlig utvärdering vore på sin plats.

Lämna en kommentar

Filed under Folkpartiet, Lag och rättsväsende