Category Archives: Film

”Dom Pérignon – my favorite”

Dancing, music, champagne. The best way to forget, until you find something you want to remember.

– Marlene Dietrich, Just a Gigolo, 1978.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Citat, Film

Låt biograferna leva

Skrivit i Corren 8/2:

Varför åbäka sig att se film på bio? Man måste passa tider för att gå dit, riskera en taskig placering, trängas med obekanta människor som prasslar irriterande med godispåsar, hostar och snörvlar, hånglar med varandra och i värsta fall babblar ohämmat störande om ditt och datt.

”Folk har vanligen en mycket egendomlig uppfattning av detta att ‘gå på bio'”, skrev Ingmar Bergman 1940 och gav följande råd:

”Om du nödvändigtvis ska uttrycka ditt missnöje över en film, så gör som min gamla mormor, knarra med pampuscherna. Kyss inte din flamma om du inte sitter ensam med henne på bakersta bänken och berätta inte heller allt som rör dig, din familj, den plats, din framtid och din trosbekännelse för din följeslagare. De kringsittande finna möjligtvis filmen intressantare”.

Jo, nog kan det vara lugnare för dagens cineast att stanna innanför den egna dörren och streama film på hemmaanläggningen istället. Själv gör jag så helst själv. Men ändå. Lite fattigt är det, ärligt talat – trots den moderna teknikens alla digitala välsignelser. Något väsentligt saknas som bara bion kan ge.

Det lätta pirret av förväntan framför biljettluckan, salongen, mörkret, den kollektiva upplevelsens förhöjda känsla, hur man lätt omtumlad av dramat på den stora duken stiger ut i vardagsverkligheten efteråt… Det estetiska intrycket blir starkare, mer fullödigare – en bra film är aldrig så bra, blir aldrig så förhäxande, som i det fantasins magiskt omslutande tempel vi kallar biograf. Visst är den värd en mässa!

Hotet mot biokulturen är emellertid nu inte en och annan ohyfsad besökare som borde tas i herrans tukt och förmaning. Nej, det är framför allt regeringens nya filmpolitik. I ett slag har biografmomsen höjts från 6 till 25 procent. Konsekvensen är inte svår att räkna ut.

Särskilt många mindre biografaktörer i landsorten, redan innan kämpande med sina ekonomiska marginaler, riskerar att få lönsamheten utraderad. Småkommuner som fortfarande har en bio kan snart få hälsa denna andliga spis och samlingspunkt adjö. Men branschens oro och protester har kulturminister Alice Bah Kuhnke viftat undan med att hon infört ett specialriktat stöd till biograferna utanför våra storstadsområden.

Bidraget, som administreras av statliga Filminstitutet, är dock förknippat med en rad villkor. Så här lyder diktaten:

”Stöd fördelas till biografen för att utveckla verksamheten långsiktigt. En utvecklingsstrategi för vilka åtgärder biografägaren planerar genomföra under perioden 2018 ska bifogas ansökan. Strategin ska innehålla en behovsanalys som beskriver nuläge och förändringsbehov samt åtgärder som behövs göras för att öka besökare och intäkter. Exempel på åtgärder: 1) höja standarden i biografen för att bli mer attraktiv för besökarna, 2) öka antalet föreställningar 3) utveckla marknadsföringsarbetet för att öka kännedom kring verksamheten till fler publikgrupper i lokalsamhället, med mera”.

Kompensationen till den enskilde biografägaren i landsorten är alltså erbjudandet om att trasslas in i byråkratisk mardröm av blanketter för få stödpengar som måste investeras på vissa sätt. Dessutom är det osäkert hur länge bidraget kommer att finnas. Här i år, borta nästa eller nästa igen?

Detta är politik som sämst, fyrkantig och tondöv, utformad i ett syretomt sammanträdesrum i Stockholm, komplett utan förståelse för realiteterna i den lilla företagarens värld. Sluta med pekpinneriet, återställ momssatsen till 6 procent och ge biograferna en riktig chans att överleva.

Lämna en kommentar

Filed under Film, Kultur

Korrekt på filmduken

Skrivit i Corren 31/1:

Kulturen har alltid lockat politikens makthavare. Tyvärr inte främst för dess egen skull, utan som ett ideologiskt instrument i politikens tjänst. Filmkonsten bjuder talrika exempel. Regimer av de mest skilda slag har ständigt försökt kontrollera, styra och utnyttja det rörliga bildmediets speciella magi. Värst har naturligtvis totalitära förtryckarvälden som Sovjetunionen och Tredje riket varit.

Men inte ens vår moderna, upplysta och välvilliga svenska demokrati är fredad från politruker som vill ideologisera den vita duken och få konstnärerna att dansa efter deras pipa.

Att göra film är dyrt och resurskrävande. Därför skapade staten – på den legendariske socialdemokraten och lebemannen Harry Scheins initiativ – 1963 stiftelsen Svenska Filminstitutet (SFI). Styrelsen utses av regeringen.

Uppdraget är att stödja produktion, distribution och visning av ”värdefull film”. Har du ett sådant projekt i tankarna och känner dig manad att ansöka om pengar?

Då gäller det att din planerade rulle uppfyller följande kriterier, enligt SFI:s hemsida: ”Alla stöd ska fördelas med hänsyn till att svensk film, både framför och bakom kameran, ska spegla Sverige av idag genom att beakta de sju diskrimineringsgrunderna samt geografisk och socioekonomisk spridning. Stöden ska fördelas 50/50 mellan könen över tid”.

Vet du inte vilka de sju diskrimineringsgrunderna är? Kolla hos statens Diskrimineringsombudsman, det är sådant som ”omfattas av lagens diskrimineringsförbud: kön, könsöverskridande identitet eller uttryck, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionsnedsättning, sexuell läggning och ålder”.

Fyller dina konstnärliga ambitioner den korrekta mallen? Kanske är det bäst att se över manuset en extra gång, för säkerhets skull. Det räcker emellertid inte för att få filmen i hamn. Nätpublikationen TVdags uppmärksammade förra veckan (26/1) att SFI har infört ytterligare regler från 1 mars, där du som sökande av statliga stödpengar måste infinna dig på obligatoriska kurser i jämställdhet och normkreativitet.

Det har gjort måttet rågat för Film & TV-producenternas ordförande Eva Hamilton.

I ett citerat protestbrev till smakdomarna i SFI:s styrelse (daterat 23/1) skriver hon: ”OM Filminstitutet börjar ställa som krav för filmstöd att upphovspersoner ska genomgå mer värdebaserade utbildningar, befarar vi att det statliga Filminstitutet beträder farliga vägar. Då öppnas dörren för att införa tvingande utbildningar som i en annan regeringskonstellation eller i en annan tid kan innebära begränsning av konstnärlig frihet eller yttrandefrihet”.

Ja, tänk en situation med Sverigedemokraterna vid makten – ett parti som inte gör någon hemlighet av att vilja likrikta kulturen i nationalkonservativ propagandistisk riktning.

”Att det då är ordförande för Film & TV-producenterna som ensam tar denna strid mot Filminstitutet är faktiskt oroväckande. Var är kulturredaktörerna? Var är ledarskribenterna? Var är Alice Bah Kuhnke?”, undrar TVdags-skribenten och filmvetaren Hynek Pallas i en upprörd kommentar.

Hans frågor är berättigade. Här är Corren.

Ett hot mot kulturens oberoende och den konstnärliga friheten.

Lämna en kommentar

Filed under Film, Kultur, Politik

Frukost i det gröna

Robert Redford och Mia Farrow, The Great Gatsby, 1974.

Lämna en kommentar

Filed under Film

Bilistens klagan

Sverges motorister är ett hårt prövat släkte. Och inte var det bättre förr heller, om man ska döma efter Hasse Ekmanfilmen Hjärter knekt från 1950.

Lämna en kommentar

Filed under Film

Ingen av oss är immun

Skrivit i Corren 28/12:

”Ted var fantastisk som person. Energisk, glad och full av infall. Vi hade väldigt roligt ihop”, berättade gitarrfantomen Janne Schaffer när jag intervjuade honom för några år sedan. Han var då ute på vägarna och turnerade med en hyllningskonsert till Ted Gärdestad, den charmige tonårsidolen som möblerade vårt musikaliska folkhem på 70-talet.

Janne Schaffer medverkade på alla hans plattor och hyste stor beundran för Ted Gärdestads gudabenådade talang som låtskrivare: ”Andy Bell i Oasis sa att Ted var ‘the king of melodies’. Så var det verkligen. Ta låtar som Himlen är oskyldigt blå eller För kärlekens skull. På hans sista skiva fanns också en låt som heter I den stora sorgens famn, som är väldigt suggestiv”.

”Ted – För kärlekens skull” är också titeln på filmen av Hannes Holm som inom kort har biopremiär (3 januari). Den väjer inte för att skildra även hur skuggorna kom att falla allt tyngre över en av våra mest älskade artister.

”Han hade ett monster inom sig som kom i fatt honom till slut, den andra sidan av hans också så ljusa, öppna, kreativa person. Vi har gjort en sådan fin film vi kan, som skildrar både ljus och mörker”, säger Adam Pålsson som nu axlar Ted Gärdestads roll på vita duken.

Nej, himlen förblev tyvärr inte oskyldigt blå. Solen gick i moln, glädjen förbyttes i andlig vilsenhet och under 80-talet bröts Ted ner av psykisk ohälsa. Omgivningens fördomar mot psykiska åkommor och en illa fungerade vårdapparat förvärrade tragiken. Under midsommarhelgen 1997 orkade han inte kämpa mot demonerna längre och gick frivilligt in i evigheten.

Ted Gärdestad bör främst minnas för den underbara musikaliska skatt han efterlämnat, i alla dessa fantastiska sånger lever han vidare och skänker oss både glädje och tröst. en det finns i hans öde en allmängiltighet som visar att ingen, vilka vi än är, kan räkna med immunitet mot tillvarons fallgropar. Statistiken talar sitt tydliga språk därvidlag.

Rent materiellt har Sverige aldrig varit så rikt som idag och möjligheterna är större än för någon tidigare generation. Ändå pekar trenden på en tilltagande försämring av det psykiska välbefinnandet bland såväl unga som äldre.

Mellan 2011-2016 ökade antalet sjukskrivningar på grund av psykisk ohälsa med nära 160 procent. Förra året var det 1134 människor som begick självmord i Sverige. Det är lika fruktansvärda som alarmerande siffror.

Orsakerna kan sökas i stress, prestationsångest, ensamhet, känslan av oförmåga att leva upp till normerna av glättig framgång och fåfänglig lycka som sköljer över oss i alla sorters medier, svårigheten att hantera välståndskulturens själsliga tomhet.

Under 2018 vill regeringen tillsammans med Sveriges kommuner och landsting (SKL), satsa 1,4 miljarder kronor på att främja en bättre psykvård. Det är utmärkt och angeläget.

Samtidigt är viktigt att bryta den inrotade skammen som psykiska sjukdomar fortfarande är förknippade med, så att drabbade människor kan få hjälp snabbare och slippa det sociala stigmat. Ett lovvärt lokalt initiativ i den vägen har Jennifer Palmquist och Julia Malinowski på Katedralskolan i Linköping tagit.

De har inom ramen för projektet Ung Företagsamhet startat ett företag som erbjuder föreläsningar om psykisk ohälsa som båda har egen erfarenhet av. ”Målet är att skapa en öppenhet om ämnet. Det är så tabubelagt att man inte pratar så mycket om det idag. Ingen ska behöva skämmas över att må dåligt”, säger de i onsdagens Corren.

Förhoppningsvis kan filmen om Ted Gärdestad också bidra till en ökad medvetenhet.

Lämna en kommentar

Filed under Film, Musik, Sjukvård

Bergmans bästa!

Skrivit i Corren 25/9:

”Vår andes dalahäst i världen” kallade Bo Widerberg ilsket Ingmar Bergman i 60-talets början. Giftigt och kul formulerat, inte osant heller. Bergmans betydelse för Sverigebilden utomlands går knappast att överskatta.

Nästa sommar är det prick ett sekel sedan han föddes, vilket uppmärksammas med otaliga event jorden runt. Det internationella intresset för Bergmanåret 2018, som redan dragit igång, är enormt. Man kan faktiskt tala om en global händelse.

Tydligen består även vår regering av entusiastiska Bergmandiggare. 13 miljoner skattekronor satsar cineasterna i Rosenbad på firandet av den gamle demonregissören. Att Stefan Löfven & Co var så hängivet arty, det kunde väl ingen tro. Laddar man möjligen rent av för att hotta upp det sammanfallande valåret med att utmana Alliansen på debatt om Bergmans främsta rullar? Det hade ju kunnat bli riktigt fängslande.

Nå, låt oss då ta den diskussionen! Härmed kastar jag handsken, håll till godo med följande tio-i-topp att okulärbesiktiga.

1) Nattvardsgästerna, 1963.
Bergman är tveklöst bäst i svartvitt! Jag vet ingen som med sådan självklar auktoritet behärskar och utnyttjar de visuella nyanser som detta format ger. Skådespelarna framträder som närmast skulpterade på filmduken. I detta asketiska drama gör Gunnar Björnstrand en ångestfylld landsortspräst som kämpar med Guds tystnad och har en komplicerad relation till lärarinnan Märta, lika oförglömligt gestaltad av Ingrid Thulin. Här snackar vi blytung söndag. Väl värd att se bara för känslan. Det lutherska Sverige i destillat.

2) Det sjunde inseglet, 1957.
”Jag är Döden! Jag har redan länge gått vid din sida”, säger den schackspelande liemannen till Max von Sydows medeltidsriddare. Ingmar Bergman var ängslig att filmpubliken skulle svara: ”Sällan! Du är ju bara Bengt Ekerot med vit färg i ansiktet”. Bergman hade inte behövt vara orolig, ingen har personifierat Döden så lysande varken förr eller senare. Det sjunde inseglet är en sällsam blandning mellan mörker och ljus, förtvivlan och hopp.

3) Persona, 1966.
Ett djärvt formexperiment, av kritiker ofta hyllad som Bergmans magnum opus. Ett starkt reducerat, psykologiskt kammarspel mellan två kvinnor (Liv Ullman och Bibi Andersson) vars identiteter glider över i varandra. Persona har analyserats sönder och samman, men filmen är precis som god lyrik eller bra konst överhuvudtaget. Man behöver inte förstå allt, det räcker med ett öppet sinne. Tål att ses åtskilliga gånger.

4) Smultronstället, 1957.
Sveriges första roadmovie! Den åldrige doktor Isak Borg (Victor Sjöström) bilar genom Sverige och sitt eget förflutna. Som sällskap bakom ratten har han Ingrid Thulin – och snart även andra mer eller mindre sympatiska reskamrater. Vacker och gripande. Även de som vanligtvis inte gillar Bergman brukar ofelbart trilla dit. Slutscenen är nog den finaste i svensk film.

5) Viskningar och rop, 1973.
Men den här är inget för ömtåliga själar! Gastkramande relationsdrama mellan tre systrar i herrgårdsmiljö vid förra sekelskiftet. Så psykologiskt tät och stark att man kan skära stämningen i kuber. Men med ett försoningens tröstande hopp inbakat. Särskilt Harriet Andersson imponerar i vad som måste vara hennes livs roll. Svindlande snyggt foto av Sven Nykvist (denna gång i färg).

6) Scener ur ett äktenskap, 1973.
Liv Ullman och Erland Josephson skildrar ett äktenskapligt förfall i sex avsnitt och inspirerade många äkta makar i verkliga livet att för första gången tala ut med varandra. Skilsmässofrekvensen lär ha ökat markant när TV-serien sändes första gången – något som Bergman var mycket belåten med. Blev förebild till ”Dallas”, tro’t eller ej.

7) Skammen, 1968.
Kriget kommer! Påverkad av Vietnamkonflikten gjorde Bergman detta drama om ett musikerpar (Max von Sydow och Liv Ullman) som försöker dra sig undan annalkande invasionstrupper på en ö i havsbandet (givetvis Gotland, var annars?). Bergman var missnöjd med det konstnärliga resultatet, fast strunta i honom. Det är suverän film om krigets grymhet och förvirring, sedd ur den ”lilla människans” perspektiv. En nedtonad Hasse Alfredson – javisst, klart att denne mångbegåvade underhållare även varit med i en Bergmanrulle – äger birollslistan som vinlangande antikvitetshandlare.

8) Sommaren med Monika, 1953.
Lars Ekborg och Harriet Andersson i en bitterljuv kärlekshistoria. Frihet, sommar, skärgård – men allt går i moln när höstens trista vardag tränger sig på.

9) Fanny och Alexander, 1982.
Bergmans grandiosa avsked till biofilmen. En storslagen, publikfriande släktkrönika som är Bergmans mest älskade verk i hård konkurrens med Smultronstället. Hela den svenska skådespelareliten medverkar. Men är det Jan Malmsjö som stjäl showen i rollen som biskopen från helvetet, Edvard Vergérus. Give him a big hand!

10) Ormens ägg, 1977.
Sorgligt underskattad film från Bergmans västtyska exilperiod. Liv Ullman och David Carradine försöker hanka sig fram i Weimarrepublikens kaos. Spännande historia med massor av tidsatmosfär. Fritz Lang kunde inte gjort det bättre.

Lämna en kommentar

Filed under Film