Ingmar Bergman och Imperiet-videon som sprack

Mycket kan man säga om Ingmar Bergman, men knappast att han var arbetsskygg eller led av idétorka. Han har efterlämnat en diger produktion att fördjupa sig i. Emellertid fanns det en del fascinerande projekt som tyvärr aldrig blev av.

Bergman hade exempelvis långt framskrida planer på att göra en Hollywoodversion av operetten Glada änkan med Barbra Streisand i huvudrollen. Men den grejen gick upp i rök. Det gjorde också tungviktarmötet på vita duken mellan Bergman, Fellini och Kurosawa i en episodfilm där mästartrion skulle regissera var sin del.

Någon TV-film om Jesu död och uppståndelse fick vi heller aldrig se. Vi kan vidare bara blunda och drömma om hur Bergmans tänkta filmatisering av Povel Ramels Gräsänklingsblues skulle ha blivit.

Men kanske mest beklagligt: Ingmar Bergman gjorde ingen musikvideo åt Imperiet, det svenska 80-talets bästa rockgrupp. Fast det var mycket nära. Jag råkade häromdagen botanisera i Håkan Lahgers utmärka biografi om Imperietbasisten Christian Falk (Quel Borel, 2019).

Skådespelaren Peter Stormare, som var kompis med Falk, berättar i ett intervjuavsnitt om när han jobbade med Ingmar Bergmans radikala samtidsuppsättning av Hamlet på Dramaten 1986:

”Ingmar Bergman var väldigt musikintresserad så jag började ge honom musik som jag gillade. Spelade in kassetter. Men det var väl bara Simon & Garfunkel han uttryckte något positivt om (skratt). Jag gav honom även några Ebba- och Imperiet-låtar och Imperiet verkade han gilla”.

Stormare introducerade då Bergman för Christian Falk, det tände till ordentligt. Demonregissören lät Falk komponera dånande tongångar till Hamlet-föreställningen och blev översvallande nöjd med resultatet. Det ena ledde till det andra. Naturligtvis måste Ingmar Bergman göra en video åt Imperiet!

Men, förklarar Peter Stormare:

”Skivbolaget ville att Bergman skulle göra ‘Var e vargen’, men Bergman ville göra ‘Café Cosmopolite’ så det rann ut i sanden till slut. Man kunde inte komma överens, vilket jag tycker var väldigt tråkigt. Bergman hade bildmanus klart, han hade en vision. Det skulle vara enkelt, regn, Berlin, 30-, 40-talskänsla. Bandet skulle sitta på några stolar i en speciell formation med en kamera som cirklade runt dem. Thåström skulle stå och blicka ut genom ett fönster och sjunga.”

Ack. Jag kan nog aldrig lyssna på Café Cosmopolite igen, utan att gräma mig över den bergmanska videotolkningen som vi i MTV-generationen av ödets grymma nyck förvägrades att någonsin få skåda.

Befria filmen från ideologins bojor

Skrivit i Corren 29/4:

En av kulturpolitikens tyngsta makthavare lämnar sin post. Anna Serner, vd för Svenska Filminstitutet sedan 2011, meddelade tidigare i veckan att hon avgår. Det är ett rimligt beslut. För att inte säga välkommet, om man ska vara ofin men uppriktig. 

Svensk film befinner sig i djup kris med en förödande pandemi som gjort ont värre efter redan vikande publiksiffror. Trots att över 60 nya inhemska filmer producerades under 2019, året innan coronaviruset slog till och tömde salongerna, blev det kalla handen från besökarna. Biografägareförbundet larmade om skakande usla siffror, marknadsandelen för svensk film sjönk till sin lägsta nivå på flera decennier. 

Detta kan naturligtvis inte enbart Anna Serner lastas för. Men det är likafullt tydligt att rent bord behövs i hennes insuttna vd-rum, om den svenska filmen ska beredas sportsliga möjligheter till en kreativ omstart och det förtroende som brustit återskapas. Vad har Serners påbjudna vision för filmen varit? Inte främst som en konstnärlig och underhållande uttrycksform i egen rätt. 

Anna Serners hjärta har snarast klappat för filmen som ett verktyg att nå en rad ideologiska mål. Hon har pläderat för filmens viktiga roll i att bekämpa fördomar, motverka extremism och främlingsfientlighet, vara normkritisk och säkra en mångfald av berättelser om Sverige där identitetspolitisk representation understryks avseende sexuell läggning, kön, geografi, etnicitet, funktionsvariation, etc. I synnerhet har Serner slagits hårt för att öka genusmedvetenheten inom filmbranschen. Angeläget? Javisst. 

Det är också ett farligt, problematiskt förhållningssätt som reducerar och trivialiserar konstens existensberättigande, förvägrar den ett exklusivt värde i sig, och göder en politiskt svassande anpassning till makthavarna som för stunden behärskar statens skansar och kontrollerar bidragskranarna. Film är dyrt att producera och man biter som bekant ogärna den födande handen. 

Nästa mandatperiod kan en regeringskonstellation med Sverigedemokraterna som domptör sitta vid maktens köttgrytor. Jimmie Åkessons parti har inte gjort någon hemlighet av att vilja vrida kulturlivet i propagandistisk nationalkonservativ riktning. Svenska Filminstitutets styrelse utses av regeringen, så tänk er själva vilka direktiv som då riskerar att utfärdas om olyckan är framme… 

Anna Serners visioner må varit ömmande. Men de har grundats på en fyrkantigt instrumentell filmsyn som korrumperar både konsten och dess utövare, och inte gör publiken särskilt gladare heller. En ny vd som helhjärtat älskar film och värnar kvalitetsbegreppet utan politiska sidoblickar vore nu verkligen på sin plats.

”Det var som att ligga vid fronten”

Skrivit i Corren 18/3:

Regissören Stefan Jarl har om sin egen genre sagt: ”Julia Roberts är inte med och om man kommer in i en biosalong där det är tomt på folk kan man ge sig fan på att det är en dokumentärfilm som visas”. 

Kanske det, tyvärr. Enligt en rapport från Svenska Filminstitutet (Varför når inte svensk film en större publik?, 2020) föredrar biobesökarna främst komedier och annars gärna action, äventyr, fantasy och science fiction. Drama och dokumentär tenderar mera sällan att locka till rusning. 

Har det någonsin avskräckt det stridbara energiknippet Stefan Jarl? Denna dag fyller han 80 år och glöden har inte falnat. Trots branschens snåla villkor står han oförtrutet kvar på barrikaden med sin filmkamera och arbetar vidare med nya projekt.  

Vänsterman är han, men ingen dålig och fyrkantigt tröttsam sådan. Han är vass, varm, argsint, poetisk, rasande skicklig, lidelsefullt engagerad för humanism och rättvisa, trogen sina ideal oavsett skiftande tidsanda och levererar nästan alltid högklassig film som berör, förtrollar och upprör. 

Själen är större än världen, Hotet och Naturens hämnd är några av Stefan Jarls klassiska rullar som det omöjligen går att värja sig emot. För att inte tala om Ett anständigt liv, andra delen i den mästerliga Modstriologin. Måste dokumentärfilm nödvändigtvis vara svårsåld till publiken? Denna emotionellt skarpslipade helvetesskildring från folkhemsbyggets mörka baksida drog 300 000 biobesökare vid premiären 1979! 

Samma år var det val. Olof Palme, då oppositionsledare, tog filmens budskap om välfärdsstatens svek mot dem som fastnat i narkotikamissbrukets skriande elände rakt in i den politiska debattens centrum. Hur många dokumentärfilmare har fått ett sådant genomslag? 

Stefan Jarl har om Ett anständigt liv, uppföljaren till Dom kallar oss mods (1968) berättat: ”Jag var väldigt intresserad av hela den tidens ungdomsrevolt, men upptäckte vilken läxa som de tunga drogerna innebar: Hur de stökigaste ungdomarna torskade hårdast och tog överdoser utan att polisen eller vuxenvärlden brydde sig. Var fanns medkänslan då? Det dog trettio stycken bara under tiden som vi gjorde filmen. Det var som att ligga vid fronten”.

Det var en viktig insats som Jarl gjorde och Palme ska ha heder av att uppmärksammat problematiken. Ett anständigt liv är ett skakande tidsdokument – som dessvärre ännu känns plågsamt aktuell. Förra året visade EU-statistiken att Sverige har den värsta narkotikarelaterade dödligheten i unionen, nära fyra gånger så hög som medlemsländernas genomsnitt. Varför? Hur kan vi låta det hända? Hallå! Något måste vara väldigt, väldigt fel. Fortfarande. 

Nya scener ur ett äktenskap

Skrivit i Corren 11/8:

”Och så står vi där med all vår fattiga jäkla bekvämlighet och feghet och overklighet och skäms. Och ingen ömhet har vi. Och ingen kärlek. Och ingen glädje”, säger Marianne förtvivlad och Johan påstår att han inte förstår vad hon talar om. Stubintråden är tänd.

Repliken är från den första delen av Ingmar Bergmans Scener ur ett äktenskap, TV-serien i sex avsnitt som med full kraft drabbade Sverige vid premiären våren 1973.

Som flest bänkade sig 3,5 miljoner svenskar – nära hälften av landets befolkning (!) – framför rutan, trollbundna av ödesdramat som statstelevisionen kablade ut i folkhemmets vardagsrum.

Makarna Johan och Marianne (i Erland Josephsons och Liv Ullmanns gestaltning) lever ett synbarligen tryggt borgerligt familjeliv med barn och framgångsrika yrkeskarriärer. Materiellt saknas dem inget. Men bakom fasaden av deras mångåriga äktenskap lurar en växande tyst desperation.

Relationen har alltför länge gått på tomgång, tagits alltför självklar, sakta och obevekligt dränerats på liv och mening. En krutdurk av ömsesidig förnekelse har sopats under mattan. Tills den känslomässiga explosionen i förvirring, rädsla och frustration givetvis blir oundviklig och uppbrottet en nödvändighet.

Scener ur ett äktenskap lär ha orsakat en mångdubbling av köerna till familjerådgivarna och fått den svenska skilsmässofrekvensen att skjuta i höjden. Åtskilliga par såg uppenbarligen Johans och Mariannes äktenskapskris som en chockverkande spegling av den egna relationen.

TV-serien blev den katalysator som fick dem att äntligen prata ut med varandra; våga konfrontera den vissnade kärleken, slentrianen, sprickorna som ständigt och outtalat spacklats över i ett förhållande vilket börjat likna ett klaustrofobiskt fängelse.

Nu tycks en ny våg av scener ur ett äktenskap rullat igång i det svenska folkdjupet. Antalet skilsmässoansökningar rapporteras ha ökat markant under sommaren, jämfört med tidigare år. Samma fenomen märks även utomlands. Coronapandemin är skäligen misstänkt.

Utrymmet i vardagen har krympt, plötsligt tvingas vi till mer tid av familjeumgänge innanför hemmets fyra väggar. Stress, oro och social distans till andra människor sliter på relationerna. I värre fall blir det rena våldsamheter som följd av tilltagande alkoholkonsumtion.

Men det kan också vara så, att den intensivare samvaron fått många par att komma till insikt om att kärleken helt enkelt är över, att de växt ifrån varandra och att ett fortsatt äktenskap vore liktydigt med alstrandet av negativ energi i en destruktiv livslögn.

En skilsmässa är aldrig någon smärtfri affär. Ibland är det dock ett måste att kapa banden och gå vidare, annars gör man varandra bara olyckligare. Ur den aspekten kan pandemins ”Bergmaneffekt” faktiskt vara en bra sak i långa loppet.

Filmskurken som blev hjälte för en generation

Skrivit i Corren 8/8:

Han var min idol. Gordon Gekko. Ni vet. Den där skrupelfrie finanshajen i Wall Street, Oliver Stones film från 1987 som gisslade det axelvadderade decenniets champagnerusiga yuppie-kapitalister.

Som hemmaugglande i coronans dystrare nutid tillbringade jag en mörknande augustikväll med att kolla in denna gamla favoritrulle på nytt. Lyckligtvis är jag inte lika ung, vild och lättpåverkad längre. Som jag var då, när filmen hade premiär.

Gekkofiguren, magnifikt gestaltad av Michael Douglas, var egentligen menad som ett samlat lustmord på alla kortsiktiga börsspekulanter och pengahungriga företagsstyckare. Något måste dock gått snett medan den vänstersinnade regissören Oliver Stone klippte ihop sitt opus.

Istället för den förkastliga girigbuk som publiken skulle bua ut, promenerade Gekko rakt igenom vita duken som en av filmhistoriens skönaste lirare. Smart, fräck och amoralisk som efter nedlagt byte oemotståndligt flinande hela vägen till banken i egen privatjet.

Greppet kopplades direkt kring min och kompiskretsens förtappade tonårssjälar. Gordon Gekko blev vår ikon, en slags finansmarknadens motsvarighet till andra laglösa hjältar som punkrockaren Johnny Rotten och tennisbusen John McEnroe.

Brädspelen Monopol och Finans fick plötsligt helt nya och oanade dimensioner när de rotades fram ur källarförrådet igen. Under ett intensivt skede blev dessa, tidigare töntförklarade reliker från barndomen, sysselsättningen nummer ett, och vi hade ständigt den råbarkade filmkapitalistens repliker på läpparna:

”Lunch is for wimps.”

”I create nothing. I own.”

”The point is ladies and gentlemen that greed, for lack of a better word, is good. Greed is right. Greed works.”

Och att kasta tärning om låtsaspengar var ungefär så långt vi kom i den karriären. Våra intressen återgick snart till de sunda och normala: rockmusik, brudar, tennis och försök att lura oss förbi nattklubbarnas åldersbarriärer i Göteborg. Men det var inte alla Gekko-diggande biobesökare i min generation som nyktrade till.

Michael Douglas har i intervjuer, lätt förtvivlad, berättat om hur ofta personer i blanka kostymer kommit fram till honom på gatan och varmt tackat för hans inspirerande rolltolkning i Wall Street. Den gjorde att de som unga såg ljuset, den blev bestämmande för deras yrkesval att börja jobba på verklighetens Wall Street.

Ni vet väl vad som sedan hände där, den 15 september 2008? Investmentbanken Lehman Brothers kraschade och spekulationsbubblan på den globala finansmarknaden sprack i en gigantisk smäll. Det var Gordon Gekkos barn som i sin älskade förebilds anda spelat högt, girigt och gränslöst med riktiga stålar.

Synd att de inte, som vi andra, förmått nöja sig med Monopol i pojkrummen.

Nils Petter Sundgren in memoriam

Skrivit i Corren 2/1:

Elegant, välformulerad och cool som en barstol satt han där i rutan, år efter år – Nils Petter Sundgren, vår främste guide in i biografernas magiskt omslutande tempel under monopoltelevisionens epok. Med säkert öga och distinkt röst ledde han Filmkrönikan 1963-1991. Synd att det inte blev ännu längre.

Ingen lyckades axla hans mantel. Idag får man titta i månen efter kvalificerad filmjournalistik i svensk TV. Sundgren själv är nu ej heller mer. Vid nyårshelgen meddelades att han tagit ner skylten, 90 år gammal. Sverige är en kulturinstitution fattigare.

Nils Petter Sundgren personifierade det yppersta som rymdes inom begreppet public service. Han var en filmkonstens folkbildare, som alltid tog sitt ämne och sin publik på allvar. Att det i vårt avlånga land ofta anses opassande med en intellektuell framtoning struntade Sundgren uppfriskande högaktningsfullt i.

Anklagelserna om snobberi och elitism fick dessutom en dråplig vändning när Sundgren som filminköpare åt SVT i början av 70-talet lade vantarna på en hög Åsa-Nisserullar. Filminstitutets fruktade chef Harry Schein betraktade detta som en oförlåtlig utmaning av den goda smakens främjande i folkhemmet. Sundgren stod på sig. Även lättsmält underhållning hade sin plats. Med tiden tyckte han dock att public service-TV kantrade betänkligt i ängslig kommersiell riktning och bjöd för mycket av den varan.

I sina flyhänt skrivna memoarer Inte bara bio (2010) ger han en fascinerande inblick i SVT:s vilda vänsterperiod på 70-talet, vilken paradoxalt framstår lika dogmatisk som kreativ. Sundgren höll sval distans till tokerierna, som han ändå verkar föredragit framför televisionens ytliga jakt på tittarsiffror under följande decennier.

Om sejouren som filmkritiker på TV4 (1993-2006) får vi veta att Sundgren misstänker att kanalens ansvariga ”av princip ogillar program med högre intelligenskvot än deras egna skonummer”. Domen över SVT är endast obetydligt bättre.

Fast någon bitter, surmagad herre var Nils Petter Sundgren minst av allt. Snarare en klassisk lebeman med stor kärlek till litteratur, konst och tennis – samt självklart filmen. Det var en passion som grundlades under uppväxten bland Stockholms muggiga kvartersbiografer och som senare tog honom till solen och palmerna på otaliga Cannesfestivaler.

Sundgren var också politisk medveten, något som framgår av detta tänkvärda råd till rikets förtroendevalda:

”Jag har kommit på att hålla tacktal stående på ett ben, föregivande att jag lärt det i afrikanska byar, där byrådets medlemmar bara fick tala så länge de kunde stå som storkar. På detta sätt hindrades äldre pratsjuka män från att bli långrandiga. Jag är övertygad om att det politiska livet i Sverige skulle vinna på den afrikanska enbensregeln.”

Visst är det viktigt att jämföra

Skrivit i Corren 25/9:

”Det är viktigt att ha någon att jämföra med. Man måste hela tiden jämföra”, säger pojken Ingemar i Lasse Hallströms mästerverk Mitt liv som hund.

Ingemar har det deppigt hemma, men han möter motgångarna på sitt eget kluriga vis. Ingemar tänker ofta på det bistra ödet för den stackars ryska rymdhunden Laika, som lämnades att dö ensam i sin kapsel runt jorden. I jämförelse är Ingemars situation inte så illa.

Så kunde man ju här i Linköping se på det resultatet i Svenskt Näringslivs årliga prestigemätning av det lokala företagsklimatet i landets 290 kommuner. Precis som för Ingemar är det aktuella läget inte direkt muntert.

2014 låg Linköping på 34:e plats. Sedan dess har det kontinuerligt burit utför. 2017 passerade Linköping hundrastrecket på rankingen och landade på slätstrukna plats 106. Förra året fortsatte fallet till plats 129. Och nu, 2019, backar Linköping ytterligare 20 placeringar och är nere på plats 149.

Men det kan ju alltid vara värre, eller hur? Tänk på Laika, tänk på Norrköping, Östergötlands andra regionala tillväxtmotor. Där är visar Svenskt Näringslivs mätningar en fullskalig klimatkris i jämförelse. Från plats 166 ifjol rasar Norrköping i brinnande fart mot det absoluta bottenskiktet i Sverige och kraschrankas detta år på 253:e plats. Aj, aj.

Relativt Norrköping kan Linköpings medelmåttighet betraktas som tämligen uthärdlig ändå. Men detta är förstås inte Mitt liv som hund om ett omyndigt barns överlevnadsstrategi, utan handlar om hur de offentliga makthavarna på det lokala planet vårdar förutsättningarna för de välståndsbildande krafterna – det kreativa, skapande, närande Linköping.

Tänk därför inte på Laika, tänk på Ydre som med plats 25 i Svenskt Näringslivs undersökning har det bästa företagsklimatet i länet. Varför lyckas denna lilla kommun, medan Östergötlands två största kommuner får så mediokra respektive katastrofala betyg?

Eller tänk ännu hellre på Solna som år efter år varit och förblivit nummer 1 i hela landet. Av attityden mot företagare och entreprenörer i den kommunen finns uppenbarligen hur mycket som helst att lära.

Den negativa trenden för både Norrköping och Linköping går självklart att bryta. Vad som krävs är ett tydligt målfokuserat ledarskap, vuxen uppgiften att sätta det kommunala politiska-byråkratiska komplexet på mer tillmötesgående och lyhördare spår.

Alliansen i Linköping har lovat att jobba på det, håll tummarna att det finns myndig kraft bakom orden.

Filmkonst

Medge att 60-talsestetiken är helt underbar! Läckra affischer som denna – till Cannespremiären av Michelangelo Antonionis mästerverk Blow-up – ser vi inte utanför biograferna längre.

En popstjärnas fall

Skrivit i Corren 12/3:

I september 1991 var det premiär för den tredje omgången av The Simpsons. Det första avsnittet för säsongen hette Stark Raving Dad. Där blir Homer Simpson misstänkt för att vara en subversiv anarkist, hamnar på mentalsjukhus och spärras in i en cell med Michael Jackson.

Egentligen är det en grovhuggen murare som tycks inbilla sig att han är den världsberömda popstjärnan. Homer, som inte vet vem den riktige Jackson är, tror honom. Varpå diverse obetalbara förvecklingar följer.

Vem som gjorde Jacksons omisskännliga röst åt muraren var naturligtvis Michael Jackson i egen hög person. Stark Raving Dad kom att bli en klassiker och anses som en av de bästa episoderna någonsin i den tecknande amerikanska satir- och humorserien. Men Stark Raving Dad kommer ni aldrig mer att få se.

Det ansvariga gänget bakom The Simpsons har beslutat att detta avsnitt (nummer 36 i ordningen) ska bannlysas. Det får inte längre streamas, repriseras på TV eller ingå i framtida DVD-utgåvor.

Anledningen är den aktuella, omskakande dokumentären Leaving Neverland av Dan Reed (visas nu på SVT Play). I filmen, fyra plågsamma timmar lång, berättar två män – James Safechuck och Wade Robson – om hur de som barn systematiskt duperades och utsattes för sexuella övergrepp av Michael Jackson.

Den ikoniska stjärnan förefaller lika vidrigt förslagen i sitt utnyttjande av småpojkar som djupgående, tragiskt skadad inombords. Dokumentärens vittnesmål är starka och övertygande. Knappast konstigt att det väckts en våg av avsky mot den sedan 2009 bortgångne Jackson.

Men vad vet vi egentligen? Pedofilanklagelserna är inte nya. 2005 ställdes Michael Jackson till svars för dem i en uppmärksammad rättegång i Kalifornien. Han frikändes på samtliga åtalspunkter. Så är det faktiska rättsläget.

I debatten kring Leaving Neverland har även anförts – exempelvis i GP 10/3 – att dokumentären utelämnar väsentliga fakta som rimligen borde påverka bedömningen av sanningshalten i Safechucks och Robsons utsagor (bägge män ska vara involverade i en juridisk kamp för att få del av Jacksons efterlämnade förmögenhet, varvid det framkommit bevisning som inte direkt talar till deras fördel, etc).

Otvivelaktigt är dock att Leaving Neverland fått en sådan emotionell kraft att Jackson inte bara raderats från The Simpsons, utan också att hans musik svartlistats på radiokanaler i flera länder. Vad blir nästa steg?

Att skivbolagen steker hans epokgörande album och att streaming av låtar från den fantastiska trilogin Off the Wall (1979), Thriller (1982) och Bad (1987) upphör?

Ska vi av vissa ängsliga distributörer plötsligt tvingas låtsas som om en av de största artisterna på den populärkulturella scenen aldrig existerat? Det minner om censurivern i det gamla Sovjet där tidigare hyllade personer som fallit i onåd suddades bort ur historien.

Själv mådde jag riktigt dåligt efter att tittat på Leaving Neverland. Men jag tycker ändå att den internationellt uppflammande moralpaniken som dokumentären skapat är minst lika otäck.

Det måste gå att skilja mellan privatmänniskan Michael Jackson (som må varit en ruskig lus eller inte) och Michael Jackson som den briljanta konstnär han tveklöst var.

Gudskelov att jag fortfarande har Jacksons musik hemma på fysiska CD-plattor. Soundtracket till mitt 80-tal kan därför ingen inkvisitor ta ifrån mig.

Oasen i rymdens ensamhet

Skrivit i Corren 11/2:

I sommar är 50 år sedan den historiska månlandningen med Apollo 11 och Neil Armstrongs berömda kliv på ytan. Redan ett halvår tidigare, i december 1968, hade dock Apollo 8 som första bemannade rymdfarkost besökt den fjärran himlakroppen.

Utan att landa visserligen, Apollo 8:s mål var enbart att runda månen några varv som test inför vad som snart komma skulle. Men denna pionjärfärd blev inte mindre betydelsefull.

Med sina svenska Hasselblad 500 EL-kameror tog astronauterna Bill Anders, Frank Borman och Jim Lovell de första bilderna av jordklotet, sedd utifrån den ödsliga månens horisont. Intrycket var fullständigt överväldigande.

En liten, skör blåvitstrimmig oas i rymdens oändliga, ensamma kalla mörker. Det är vårt hem. En unik, underbar plats. Där finns allt som gör det värt att leva. Där finns allt som gör det möjligt att leva.

En bild kan säga mer än tusen ord, heter det. Varken förr eller senare har det varit så sant.

Kanske blev dessa fotografier det viktigaste resultatet av hela Apolloprogrammet. Som Bill Anders konstaterade: ”Trots all träning och alla förberedelser för utforskandet av månen, slutade resan med upptäckten av jorden”.

Häromveckan gick Aniara upp på biograferna, filmatiseringen av Harry Martinsons dystopiska rymdepos från 1956. I detta verk, ett av den svenska litteraturens odiskutabelt främsta, har jorden skadats svårt av miljöförstöring och kärnvapenkrig. Med det väldiga transportskeppet Aniara evakueras människor till baser på de ogästvänliga grannplaneterna Mars och Venus, men en olycka inträffar.

Aniara råkar ohjälpligt ur kurs och dess 8000 emigranter fastnar på en hopplös, evighetslång färd mellan solsystemet och stjärnorna i Lyran. Arken blir en sarkofag.

Naturälskaren och humanisten Harry Martinson skrev det existentiella ödesdramat som en förtvivlad varning om vart utvecklingen hotade att ta oss. Det är dags att vi tar den varningen på djupaste allvar. Ty har Aniara varit aktuellare än nu?

Det politiska världsläget ter sig allt osäkrare. Massor av desperata människor befinner sig på flykt undan krig, fattigdom och förtryck. Samtidigt pågår en global klimatförändring som – om vi inte lyckas hejda utsläppen av de temperaturhöjande växthusgaserna – riskerar äventyra själva livsbetingelserna på det ömtåliga klot Apollo 8:s besättning fångade i sina kameror.

Det här är vårt enda hem. Vi måste vårda det.