Category Archives: Film

Bergmans bästa!

Skrivit i Corren 25/9:

”Vår andes dalahäst i världen” kallade Bo Widerberg ilsket Ingmar Bergman i 60-talets början. Giftigt och kul formulerat, inte osant heller. Bergmans betydelse för Sverigebilden utomlands går knappast att överskatta.

Nästa sommar är det prick ett sekel sedan han föddes, vilket uppmärksammas med otaliga event jorden runt. Det internationella intresset för Bergmanåret 2018, som redan dragit igång, är enormt. Man kan faktiskt tala om en global händelse.

Tydligen består även vår regering av entusiastiska Bergmandiggare. 13 miljoner skattekronor satsar cineasterna i Rosenbad på firandet av den gamle demonregissören. Att Stefan Löfven & Co var så hängivet arty, det kunde väl ingen tro. Laddar man möjligen rent av för att hotta upp det sammanfallande valåret med att utmana Alliansen på debatt om Bergmans främsta rullar? Det hade ju kunnat bli riktigt fängslande.

Nå, låt oss då ta den diskussionen! Härmed kastar jag handsken, håll till godo med följande tio-i-topp att okulärbesiktiga.

1) Nattvardsgästerna, 1963.
Bergman är tveklöst bäst i svartvitt! Jag vet ingen som med sådan självklar auktoritet behärskar och utnyttjar de visuella nyanser som detta format ger. Skådespelarna framträder som närmast skulpterade på filmduken. I detta asketiska drama gör Gunnar Björnstrand en ångestfylld landsortspräst som kämpar med Guds tystnad och har en komplicerad relation till lärarinnan Märta, lika oförglömligt gestaltad av Ingrid Thulin. Här snackar vi blytung söndag. Väl värd att se bara för känslan. Det lutherska Sverige i destillat.

2) Det sjunde inseglet, 1957.
”Jag är Döden! Jag har redan länge gått vid din sida”, säger den schackspelande liemannen till Max von Sydows medeltidsriddare. Ingmar Bergman var ängslig att filmpubliken skulle svara: ”Sällan! Du är ju bara Bengt Ekerot med vit färg i ansiktet”. Bergman hade inte behövt vara orolig, ingen har personifierat Döden så lysande varken förr eller senare. Det sjunde inseglet är en sällsam blandning mellan mörker och ljus, förtvivlan och hopp.

3) Persona, 1966.
Ett djärvt formexperiment, av kritiker ofta hyllad som Bergmans magnum opus. Ett starkt reducerat, psykologiskt kammarspel mellan två kvinnor (Liv Ullman och Bibi Andersson) vars identiteter glider över i varandra. Persona har analyserats sönder och samman, men filmen är precis som god lyrik eller bra konst överhuvudtaget. Man behöver inte förstå allt, det räcker med ett öppet sinne. Tål att ses åtskilliga gånger.

4) Smultronstället, 1957.
Sveriges första roadmovie! Den åldrige doktor Isak Borg (Victor Sjöström) bilar genom Sverige och sitt eget förflutna. Som sällskap bakom ratten har han Ingrid Thulin – och snart även andra mer eller mindre sympatiska reskamrater. Vacker och gripande. Även de som vanligtvis inte gillar Bergman brukar ofelbart trilla dit. Slutscenen är nog den finaste i svensk film.

5) Viskningar och rop, 1973.
Men den här är inget för ömtåliga själar! Gastkramande relationsdrama mellan tre systrar i herrgårdsmiljö vid förra sekelskiftet. Så psykologiskt tät och stark att man kan skära stämningen i kuber. Men med ett försoningens tröstande hopp inbakat. Särskilt Harriet Andersson imponerar i vad som måste vara hennes livs roll. Svindlande snyggt foto av Sven Nykvist (denna gång i färg).

6) Scener ur ett äktenskap, 1973.
Liv Ullman och Erland Josephson skildrar ett äktenskapligt förfall i sex avsnitt och inspirerade många äkta makar i verkliga livet att för första gången tala ut med varandra. Skilsmässofrekvensen lär ha ökat markant när TV-serien sändes första gången – något som Bergman var mycket belåten med. Blev förebild till ”Dallas”, tro’t eller ej.

7) Skammen, 1968.
Kriget kommer! Påverkad av Vietnamkonflikten gjorde Bergman detta drama om ett musikerpar (Max von Sydow och Liv Ullman) som försöker dra sig undan annalkande invasionstrupper på en ö i havsbandet (givetvis Gotland, var annars?). Bergman var missnöjd med det konstnärliga resultatet, fast strunta i honom. Det är suverän film om krigets grymhet och förvirring, sedd ur den ”lilla människans” perspektiv. En nedtonad Hasse Alfredson – javisst, klart att denne mångbegåvade underhållare även varit med i en Bergmanrulle – äger birollslistan som vinlangande antikvitetshandlare.

8) Sommaren med Monika, 1953.
Lars Ekborg och Harriet Andersson i en bitterljuv kärlekshistoria. Frihet, sommar, skärgård – men allt går i moln när höstens trista vardag tränger sig på.

9) Fanny och Alexander, 1982.
Bergmans grandiosa avsked till biofilmen. En storslagen, publikfriande släktkrönika som är Bergmans mest älskade verk i hård konkurrens med Smultronstället. Hela den svenska skådespelareliten medverkar. Men är det Jan Malmsjö som stjäl showen i rollen som biskopen från helvetet, Edvard Vergérus. Give him a big hand!

10) Ormens ägg, 1977.
Sorgligt underskattad film från Bergmans västtyska exilperiod. Liv Ullman och David Carradine försöker hanka sig fram i Weimarrepublikens kaos. Spännande historia med massor av tidsatmosfär. Fritz Lang kunde inte gjort det bättre.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Film

Skattepengar till film?

Skrivit i Corren 18/5:

Mons Kallentofts rafflande romaner om Malin Fors ska som bekant bli en filmserie, inspelad på plats i Linköping. Vem kan vara emot det? Måhända blir projektet en gränslös kioskvältare som får turismen och den lokala tillväxten att gå i spinn.

”Linköping kommer att synas i hela Europa och eventuellt även i USA. Det finns ett stort värde för staden och näringslivet. Det kommer att locka hit massa människor som i slutändan kanske flyttar hit och börjar jobba för näringslivet”, spådde Johan Rustan, vd för Visit Linköping & Co, entusiastiskt i början av april. Blir det så, borde det väl inte vara något snack om saken.

Klart att kommunen ska gå in och stödja filmmakarna. Detta gyllene marknadsföringstillfälle att sätta Linköping på världskartan får inte missas. Kommunstyrelsen har därför beslutat att genom de kommunala bolagen sponsra Kallentoftfilmerna till ett värde av närmare 4 miljoner kronor. Samma summa skjuter det privata näringslivet till.

Men i ett kommersiellt filmprojekt som detta, vilket sägs ha en sådan given succéartad ekonomisk potential inte minst för näringslivet, varför kan då inte marknadens enskilda aktörer svara för hela beloppet?

Film är häftigt och spännande, det är också förenat med hög risk. Sanningen är att inte någon människa vet huruvida Kallentoftböckerna i filmversion blir en flipp eller flopp, vare sig publikmässigt eller vad Linköping möjligtvis kan räkna hem på affären.

Att den politiska majoriteten äventyrar skattebetalarnas pengar i en för kommunen artfrämmande verksamhet med mycket osäker avkastning måste således betecknas som ytterst tveksamt, både sakligt och principiellt. Kritiken har också varit hård.

Kommunalrådet Paul Lindvall (M) har från oppositionens sida tagit tydligt avstånd från inhoppet i filmbranschen: ”Det här är ingen kommunal angelägenhet. Det ligger så långt ifrån vår kärnverksamhet man kan komma”.

Christian Ekström, vd för Skattebetalarnas förening, har kallat beslutet för ”vansinnigt” och menar att det är ett kvalificerat slöseri med Linköpings offentliga medel: ”Det är som att kasta pengar på roulettebordet istället för att investera dem i räntebärande papper. Kommunernas uppgift är att satsa på kärnverksamhet som vård, skola och omsorg”.

Men eftersom klubban redan fallit i ärendet är det väl inget mer att göra?

Nja, en som inte ger sig är advokaten Gustav Sandberg som i egenskap av privatperson överklagat beslutet till Förvaltningsrätten. ”Jag blir irriterad över att man så lättvindigt gör av med så mycket av skattebetalarnas pengar”, förklarade han i tisdagens Corren. Chanserna att Linköpings kommun ska få bakläxa bedömer han som goda. Ett intressant initiativ är det i vilket fall.

Oavsett utgång i Förvaltningsrätten kanske den kommunala filmsatsningen ändå på sätt och vis blir en bra investering på längre sikt.

Det största värdet kan ju för vår egen del faktiskt ligga i den uppblossande debatten om vad som är rimligt att använda skattepengar till, och öka medvetenheten framöver om vikten av försiktighet i spenderandet av gemensamma resurser – särskilt när det gäller fler frestande men våghalsiga uppslag av ”sätta-på-kartan”-karaktär som medborgarna tidigare förväntats bekosta utan knot.

Lämna en kommentar

Filed under Film, Kommunalpolitik, Linköping

Hela Sveriges Gösta

Skrivit i Corren 3/4:

En kufisk man i basker plirar med ögonen bakom starka, runda glasögon. Vecklar ut ett sladdrigt papper. Tar den rykande cigarrstumpen ur munnen. Och väser med orubblig självsäkerhet till sina kumpaner: ”Jag har en plan…”

Säg den svensk, ung eller gammal, som inte ler igenkännande. Charles-Ingvar Jönsson, gemenligen kallad Sickan, besatt av att överlista ännu ett kassaskåp signerat Franz Jäger.

I Gösta Ekmans ymniga galleri av roller och figurer genom åren är Jönssonsligans ledare förmodligen den mest folkkära. Möjligen i konkurrens av den obetalbare Papphammar med sin eviga portfölj, trånga hatt och olyckliga skateboard.

Fast den Ekman som gjort störst intryck på mig, är rolltolkningen i Hasse Alfredsons suveräna Ägget är löst (1975) – en korsning av absurdistisk melodram, Oidipuspastisch och svart fars som inte liknar något annat i svensk film.

Oförglömlig är den märkligt underbara mittsekvensen där Gösta Ekman dumpas i en isolerad skogstjärn och fastnar med benen i sjöbotten. Han anpassar sig dock och lever i symbios med naturen under nio månader, innan islossningen framåt vårkanten återföder honom.

Scenen, dryga 15 minuter i filmen, tvingade Ekman att tillbringa tre strapatsrika veckor i vattnet. Han har efteråt berättat vad han tänkte i sjön mellan tagningarna: ”Vilket yrke, vilken egendomlig situation. Det är som Owe Thörnqvist sa en gång: Nej, jag har inte gage. Jag har skadestånd”.

Det ”skadeståndet” var honom väl unt. Få har väl snubblat, fallit, krossat, rivit ner, ramlat omkring och varit så ohämmat fysisk i sin skådespelargärning som Gösta Ekman. Allt för att roa, sprida glädje och avslappning i vår annars ofta svåra, krångliga värld.

Om Sickan är besatt av Jägers kassaskåp, tycks Ekman själv varit beroende av att få vara – med hans eget ord – ”skrattretande”.

Trots att han även gjort mängder av allvarliga roller, var det bevarandet av barnet inom sig och kärleken till den befriande humorn som låg honom närmast. Dels som uttryck för medmänsklig humanism, men också som personlig terapi.

”Jag snubblar inte bara för andras skull. Det är också för min egen skull. Eftersom jag inte kan vara så tjusig, så kan jag stå på huvudet istället och göra bort mig”, sa han blygsamt i Klas Gustafsons fina och mycket läsvärda biografi Farbrorn som inte vill va’ stor (2010).

Gösta Ekman scendebuterade 1955, fick sitt publika genombrott hos Hasse å Tage på 60-talet. Men var med en lika sliten som träffande karaktäristik ”berömd redan som spermie”. Pappan hette Hasse Ekman, farfar Gösta Ekman. Blytunga skuggor att stå i. ”Lill-Göstas” val av yrkesbana skedde heller inte utan betydande vånda.

Men han kom, som bekant, att med tiden överträffa dem bägge i kraft av sin enastående känsligt receptiva begåvning och plikttrogna produktivitet.

Det är en stor och älskad gestaltande konstnär som lämnade oss i lördags. Sverige känns genast lite ensammare och tråkigare utan Gösta Ekman. En nationaltillgång är borta. Men i tomrummet dröjer hans värme kvar.

Gösta Ekman, 1939-2017.

Lämna en kommentar

Filed under Film, Kultur

Filmstödet som behövs

Skrivit i Corren 28/3:

Är Linköping en vit fläck på filmkartan? Ja, menar kultur- och fritidsnämndens ordförande Cecilia Gyllenberg Bergfasth (MP). Hon är inte nöjd med det som SF:s åtta salonger bjuder på i Filmstaden – det vill säga ofta filmer av amerikanskt märke som är kommersiellt gångbara och som den breda publiken vill se.

Sant är att mer kräsna cineaster kanske inte har lika stort utbyte av att gå dit. Den styrande majoriteten i stadshuset har därför beslutat att utreda om kommunen för skattebetalarnas pengar ska starta en egen biograf, som kan visa smalare nya filmer och äldre klassiker. Är det en bra idé?

Möjligen för 30-40 år sedan, då den kategori filmer som MP et consortes efterlyser fortfarande hade begränsad tillgänglighet. Men nu?

Den borgerliga oppositionen, som röstat mot utredningen, tycker inte att behovet av en kommunaldriven bio existerar. Uppfattningen är rimlig, eftersom digitaliseringen och teknikutvecklingen gjort underverk för filmdiggaren jämfört med hur snålt och svårt det var förr.

Idag har distributionskanalerna och visningsfönstren mångfaldigats, marknadsutbudet av alla sorters filmer har aldrig varit så rikt och varierat, inga oöverstigliga hinder föreligger att få tag på dessa filmer, vi kan titta på film med biokvalitet i hemmet och lekande lätt starta enskilda cineastklubbar om vi vill.

Således torde inte angelägenheten av att satsa offentliga medel på en kommunbiograf för att tillgängliggöra annan film vad som finns på SF:s aktuella repertoar vara direkt trängande. Därmed inte sagt att inga kulturpolitiska filminsatser alls är angelägna.

Men det handlar om att säkra bevarandet och tillgängligheten av gamla filmer i analogt format, som snart är omöjliga satt se överhuvudtaget om de inte digitaliseras. Svenska filminstitutet arbetar febrilt med detta. Dock har anslagen bara räckt till att digitalisera en bråkdel av de många tusentals filmer som finns i deras arkiv.

Att överföra rubbet av detta historiska filmguld i högkvalitativ digital version beräknas kosta 300 miljoner kronor. Summan som Svenska filminstitutet hittills fått är 40. Förvisso är detta inte en fråga som Linköpings kommun äger, den ligger naturligtvis på regeringens bord.

Men då glädjande nog våra styrande lokala makthavare verkar hysa ett sånt brinnande cineastiskt intresse, kunde de väl för sina partivänner i rikspolitiken påtala vikten av ett ökat digitaliseringsstöd? Det motsvarar nålpengar i statskassan och den kulturella nyttan vore oskattbar.

 

Lämna en kommentar

Filed under Film, Kultur, Linköping

John Hurts bästa roll

Skrivit i Corren 31/1:Corren.

Tråkigt var beskedet häromdagen att den brittiske skådespelaren sir John Hurt lämnat oss, 77 år gammal. Hans insatser i filmer som Alien, Elefantmannen och Tinker Tailor Soldier Spy – bara för att nämna några – var magnifika.

Men för mig är han alltid först och främst Caligula i Jag, Claudius. Rollen blev Hurts stora och synnerligen välförtjänta genombrott.

Själv hade dock John Hurt ingen aning om att hans prestation skulle ta folk med sådan kioskvältande storm: ”Oh no. You’re just bowling along and then suddenly people like it. You think, ‘I’ve got a hit, man.’ You don’t realise that’s the public saying, ‘Welcome’”, sa han långt efteråt.

John Hurt svidar om för sin paradroll.Tolkningen av den romerske dårkejsaren måste anses som definitiv. Det svårt att ens tänka på Caligula utan att se John Hurts suveräna gestaltning framför sig.

BBC gjorde onekligen ett styvt jobb med att förvandla Robert Graves bägge tegelstensromaner om stackars Claudius och hans bisarra härskarfamilj till en miniserie i tretton avsnitt 1976. Engelsk TV-dramatik är med rätta välrenommerad och Jag, Claudius är fortfarande något av juvelen i kronan bland deras produktioner.

Trots att serien numera till förstående kan kännas mer som filmad teater – scenografin är uppenbart daterad – fångas man ändå kvickt av illusionen eftersom skådespeleriet genomgående håller yppersta kvalitet.

I den högoktaniga ensemblen gör Derek Jacobi ett gripande porträtt av huvudpersonen. Dock är det, i hård konkurrens med Livia – Siân Philips giftspindel till mor och drottning – John Hurt som glänser skarpast i rutan.

Under sina fem tilldelade avsnitt stjäl han hela showen med en formidabel uppvisning i hämningslös megalomanisk galenskap, bloddrypande maktfullkomlighet, vildsint paranoia och milt uttryckt sedeslöst leverne.

Bland annat äktar han sin syster, gör henne på smällen och äter upp fostret då han inte vill vara sämre än överguden Zevs. På meritlistan finns även bravader som utnämningen av en häst till senator och att låta romarriket gå i väpnad konflikt mot havets Neptunus (krigsbyte: snäckskal).

I dessa politikens sunkiga dagar är det en djup tröst att återvända till Jag, Claudius igen. Ty vad än Donald Trump och hans stolliga gelikar må hitta på som makthavare i våran värld, är det knappt nyhetsmässiga gäspningar i jämförelse med John Hurts plattan i botten-vanstyre som Caligula. Vi ska nog klara skivan.

Lämna en kommentar

Filed under Film, Kultur, TV

Om Dean Martin säger det så…

dean-martin

Ur Airport, 1970.

Lämna en kommentar

Filed under Film

Rättvisa åt Tengil

Skrivit i Corren 27/12:Corren.

Veckan innan jul förklarade Jimmie Åkesson i Expressen att han inspirerades av Astrid Lindgren i sin politiska gärning. Det bemöttes bland annat genom att bilder av Tengil började spridas i sociala medier, där den fascistliknande tyrannen i Bröderna Lejonhjärta giftigt påstods vara Åkessons enda rimliga inspirationskälla ur Lindgrens verk.

Men förtjänar ens Tengil att buntas ihop med Åkesson?

Underskatta inte Astrid Lindgren, hon var en sofistikerad författare. Bröderna Lejonhjärta är ett av de förnämsta exemplen på detta – för barn en fascinerande fantasyhistoria, för en mognare läsekrets spåras en intrikatare berättelse där Tengils förtryckarroll upplöses i något annat.

Lindgren arbetar ungefär som Stanley Kubrick gjorde i sina bästa filmer. Vi anar ett djupare budskap under ytan, vilket väntar på att dyrkas upp om vi noterar de subtila ledtrådarna. Är superdatorn HAL 9000 i Kubricks 2001: A Space Odyssey egentligen ond? Eller vill den faktiskt försöka rädda mänskligheten från vidare ödesdiger kontakt med utomjordingarna och deras skumma monoliter?

På ett liknande sätt skulle vi kunna betrakta Tengil. Man kan undra om han inte fungerar som Bröderna Lejonhjärtas dolde hjälte och huvudperson i ett drama som kritiserar den urgamla paradismyten och religionens traditionella affärsidé om livet efter döden, här symboliserat av Nangijala. Dit kommer Jonatan och Skorpan, fast tänk nu efter.

Hur vettiga är paradisets klassiska förutsättningar? Ett tag är det nog underbart. Solen skiner ständigt. Allt är perfekt. Tills tristessen och händelselösheten blir alltmer kvävande. Det är denna situation som Lindgren i ett radikalt grepp låter Tengil göra uppror mot. Han är den emancipatoriske revolutionären som störtar Nangijalas olidligt statiska och ultrakonservativa samhällsordning. Därav hans lösen ”All makt åt Tengil – vår befriare”.

Plötsligt har Nangijalas uttråkade invånare fått en meningsskapande gestalt att förhålla sig till och som lättar deras bojor, fjättrade som de är i evigheten. Antingen kan de ansluta sig till Tengils häftiga riddararmé och ge sig ut på spännande erövringståg (alternativt göra som Körsbärsdalens värdshusvärd Jossi: jobba som undercover-agent). Eller så följer de Jonatan och upplever äventyret som motståndskämpar. Tengil kan förvisso förefalla elak.

Dock får vi i slutet av Bröderna Lejonhjärta veta att inga ruskigheter i Nangijala varit på riktigt, utan i praktiken bara ett rollspel. De personer som ”dör” kilar smidigt bort till Nangilima – ett ställe dit det dessutom står vem som helst fritt att schappa om man inte har lust att fortsätta.

Jonatan gör så själv framför utsikten att stanna kvar som handikappad (han har ju blivit förlamad av draken Katla under finalstriden mot Tengil). Och Skorpan hänger på eftersom han inte tycker det är kul utan sin storebror.

Sedan kan vi misstänka att det finns ett tyngre skäl till att bröderna sticker. Tengil har vid tidpunkten redan slagits ut från spelplanen – och logiskt sett hamnat var? Inte undra på att Nangijala då ter sig fattigt och blekt i jämförelse.

Tengil är i detta sammanhang väsensskild Åkesson, SD-ledaren som istället för att spränga gränser vill resa murar, istället för att syresätta samhället vill likrikta det, och som definitivt inte är på lek utan på blodigt allvar.

Om SD hämtat någon ideologisk inspiration från Astrid Lindgrens universum tycks det snarare vara riddar Kato och hans hjärta av sten i Mio, min mio. Har det inte skavt ont i bröstet länge nog, Åkesson?

Lämna en kommentar

Filed under Film, Litteratur, Sverigedemokraterna