Category Archives: Skatter

Reagan i Linköping

Skrivit i Corren 19/6:

Är det du som har rätt till frukterna av ditt arbete, eller är det regeringen som ska ha företräde att spendera och spendera och spendera? Den retoriska frågan är Ronald Reagans.

Han varnade för ett politiskt vägval ”där regeringen beslutar att den vet bättre än du vad som ska göras med dina inkomster och i själva verket, hur du ska leva ditt liv”. Översatt till den kommunalpolitiska verkligheten i Linköping, vad är alternativen i höstens val?

Utgår vi från de stora dragen i de olika budgeterna som presenterats inför tisdagens fullmäktige är bilden ungefär lika ideologiskt jämngrå. Den styrande majoriteten står för en hygglig förvaltning av rådande förhållanden. Den borgerliga oppositionen står för en hygglig förvaltning av rådande förhållanden.

”Räknar man ihop totalt, så skiljer det inte så mycket”, säger kommunalrådet Niklas Borg (M) i en illustrativ kommentar om sitt partis utgiftssatsningar på nämndverksamheterna och den S-ledda majoritetens förslag (Corren 18/6).

Men är hela Gallien – förlåt, Linköping menar jag – i händerna på beskatta och spendera-politikerna? Nej! Det finns ett litet parti inom den borgerliga sfären som trotsar konsensuslinjen.

Kristdemokraterna utmärker sig genom att fokusera på välfärdens kärna, avvisar alla ekonomiska vidlyftigheter och dyra prestigeprojekt – samt förespråkar att den kommunala skattebördan för Linköpings invånare lättas med en krona! Det gör KD under Sara Skyttedals ledning unikt som det idémässigt närmaste Reagan vi kommer i Östergötlands residensstad.

Varför är sänkt skatt viktigt? Bland annat därför att skattepålagorna oundvikligen drabbar människor med lägre inkomster hårdast eftersom de har tuffast marginaler i hushållskassan. Att sänka skatten är att öka den individuella friheten och tryggheten.

Det stärker egenmakten i civilsamhället, minskar beroendet av den offentliga apparaten och får människor att inte vara fullt så utlämnade åt politiska beslut som idag. Att sänka skatten tvingar även partierna att använda det arbetande folkets pengar försiktigare och effektivare.

”När regeringen (the government) blir för stor, går friheten förlorad. Regeringen är tänkt att vara en tjänare. Men när en regering kan beskatta människor utan gräns eller återhållsamhet på vad regeringen kan ta, då har regeringen blivit en herre”, menade Reagan.

I högskattelandet Sverige får man väl vara tacksam för att åtminstone Linköpings kristdemokrater verkar förstå detta.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Kristdemokraterna, Linköping, Skatter

Far och flyg, flygskatt

Skrivit i Corren 1/6:

Är Miljöpartiet nöjda? Flygskatten som infördes av den rödgröna regeringen i april har redan fått skarp effekt. Norwegian lägger ner två linjer mellan Stockholm och USA (Oakland-San Francisco samt Las Vegas). Samma bolag uppges också överväga att lägga ner sin flygtrafik mellan huvudstaden och Skellefteå.

Med de låga marginalerna i en hårt konkurrensutsatt bransch slår flygskatten mot lönsamheten. Även SAS, sedan tidigare pressad av förluster, kommer att se över sina destinationer i ljuset av den nya pålagan.

Överhuvudtaget artar sig vårt land nu till en marknad som flygbolagen inte finner det lika värt att satsa på, menar Sydbanks flyganalytiker Jacob Pedersen: ”Skatten innebär att det blir mindre attraktivt att flyga till och från Sverige och den riskerar att leda till att vissa verksamheter som annars skulle kommit till Sverige inte gör det” (DN 31/5).

Själv spår han att Danmark, utan flygskatt, tar över många rutter. Med Miljöpartiets vallöfte om att höja flygskatten ännu mer är väl då danskarna bara att gratulera. För vår del är konsekvenserna för vanliga människors rörlighet, för turismen och näringslivet inte så roliga dock. Ett pris som emellertid måste betalas när det handlar om att rädda jordens klimat.

Så lyder motargumentet. Det är populärt i debatten att skuldbelägga flygresandet som en farlig växthusbov. Inget snack om att vi ska ta klimatfrågan på allvar. Men bullrande alarmism i förening med kostsamma symbolåtgärder tjänar föga till, utan tenderar snarare att bli kontraproduktivt för det aldrig så goda syftet.

Att Miljöpartiet förlorat mycket av sitt förtroendekapital i väljarkårens ögon kan ses som ett tecken på det. Går det ens med den bästa vilja att ta flygskatten som ett seriöst exempel på meningsfull miljöpolitik?

Sverige har bland de lägsta koldioxidutsläppen per capita i den industrialiserade världen, detta tack vare att vår energisektor med kärnkraft och vattenkraft i stort sett är helt fri från växthusgaser. Sveriges andel av de globala koldioxidutsläppen är 0,1 procent.

Av den siffran svarar det svenska flygets utsläpp för cirka 5 procent, i det vidare perspektivet knappt mätbart alltså. Lägg till detta en teknikutveckling som i likhet med bilarna gör flygplanen allt bränslesnålare och miljövänligare.

Är det konstigt att expertinstanser som Konjunkturinstitutet konstaterat flygskattens miljönytta som obefintlig? Ändå har Miljöpartiet drivit igenom den. Vilket bidrag ger det, annat till att försämra kommunikationsmöjligheterna i ett land med långa avstånd, beläget i norra Europas utkant.

Lämna en kommentar

Filed under Miljö, Miljöpartiet, Skatter, Trafik och kommunikationer

Sluta straffa landsorten

Skrivit i Corren 21/5:

Den som i fredags stannade för att tanka vid OKQ8 eller Preem i Ödeshög fick uppleva en historisk smäll mot plånboken. En liter 95-oktanig bensin kostade 16,16 kronor. Aldrig tidigare har det svenska riktpriset varit så högt.

För tunnelbanefolket i Stockholms innerstad hade det kanske inte särskilt stor betydelse. Men för alla människor utanför tätorterna, där bilen är en vardaglig nödvändighet, spelade rekordnoteringen definitivt roll.

Förklaringen till sprängningen av 16-kronorsvallen är dels att råvarupriset på olja stigit, dels att kronan tappat så skandalöst mycket i värde, dels att Socialdemokraterna svikit vallöftet från 2014 att inte förvärra drivmedelsskatterna ytterligare.

Istället fick koalitionspartnern Miljöpartiet sin bilfientliga vilja fram och kunde glädjas åt att riksdagen, trots icke-socialistisk majoritet, släppte igenom den rödgröna regeringens idé om en självgående ökning av skattepålagorna vid pumpen.

Denna modell betyder i praktiken, ganska häpnadsväckande egentligen, att riksdagen frivilligt satt sig ur funktion. Nya beslut av våra valda ombud i det högsta organet för offentlig makt i Sverige har gjorts överflödiga.

Drivmedelsskatterna räknas årligen upp helt automatiskt enligt konsumentprisindex plus två procent, i princip för evigt. På detta vis fördyrades bensinen förra året med 24 öre, detta år med 30 öre till och så kommer det bara att fortsätta.

Konsekvensen blir en ränta-på-räntaeffekt som med tiden bokstavligen gör det till rena rånet att fylla tanken. Redan motsvarar skatten totalt nästan 10 kronor, eller 60 procent, av literpriset.

I Ödeshög bor Betty Malmberg, moderat riksdagsledamot. Hon är inte förtjust över situationen. Indexuppräkningen har hon kallat för ett ”slag mot demokratin” och vill nu ställa finansminister Magdalena Andersson mot väggen för hur drivmedelsskatten drabbar i synnerhet bilberoende människor på landsbygden (Expressen 18/5).

Det är en utmärkt och viktig markering. Ska hela Sverige leva kan inte bilåkandet straffbeskattas in i absurdum. På landsbygden finns ett jäsande missnöje med, som många uppfattar det, etablissemangets ensidiga urbana fokus vilket bidrar till en accelererande utveckling av växande regionala klyftor.

Känslan av styvmoderlig behandling lär inte minska med drakoniska drivmedelsskatter som ännu ett uttryck av oförståelse för landsortens livsvillkor. Även i Ödeshög måste man ju kunna transportera sig.

Lämna en kommentar

Filed under Östergötland, Regionalpolitik, Skatter, Trafik och kommunikationer

Kylan är skattekosing

Skrivit i Corren 13/3:

En svala gör ingen sommar, men växthuseffekten gör definitivt en bister vinter. Vi som föredrar att slippa hårda minusgrader är måhända besvikna på att den omtalade globala uppvärmningen inte levererat ett mildare väder sista tiden. Men det har den. Över polartrakterna. Konsekvensen blir att temperaturen faller på våra breddgrader.

Det kan låta underligt, fast är inte särskilt märkligt. Egentligen ska polarvirveln – de starka cirkulära vindarna som omger Arktis – hållas på plats genom en jetström av varm luft från ekvatorn. Men eftersom atmosfären högt ovan nordpolsområdet tenderat att bli varmare har ordningen störts.

Polarvirveln försvagas, splittras och vindarna skickar iväg massor av otrevlig kalluft söderut. Det har vi ju inte bara märkt in på skinnet direkt lekamligen senaste månaden. Svider i plånboken gör det också.

Köldknäppen under februari resulterade i det högsta elpriset per kilowattimme (kWh) på flera år. I snitt en 32-procentig ökning jämfört med samma period i fjol. Den som har rörligt pris får alltså en tuffare räkning i brevlådan. Att vintern förvärras och hushållskassan tar stryk är två konkreta följder av klimatförändringens elände.

Men regering och riksdag har tyvärr inte gjort det lättare att uthärda situationen. Nästa gång du svär över elnotan, kom ihåg att den till råga på allt är rejält saltad. För drygt 20 år sedan avreglerades elmarknaden. Blev det billigare i kontakten för det?

Man kan nog säga att vi som konsumenter fick ganska mycket tji. Politikerna såg nämligen ett gyllene tillfälle att samtidigt öka pålagorna, vilket de sorglöst fortsatt med år efter år. Idag är mer än hälften av kostnaden på din – medvetet? – svårbegripligt utformade elräkning skatt, ungefär 58 procent.

Som Skattebetalarnas förening påpekar (besök på deras hemsida rekommenderas) motsvarar regeringens senaste skattehöjningar att en normal villaägare tvingas punga ut med en extra tusenlapp årligen framöver.

En del av elskatten är dessutom ren subvention åt kraftbolagen, därför att politikerna beslutat gynna vissa specifika energislag (vid det här laget även kärn- och vattenkraft) enligt gammal dålig snedvridande marknadsmodell.

När växthuseffekten får polarvirveln att läcka kyla över Sverige tickar elmätaren guld åt denna osköna allians mellan staten och kapitalet, medan vi kunder huttrar och skörtas upp. Även det en sida av klimatproblematiken.

Lämna en kommentar

Filed under Miljö, Skatter

Skattespöken går igen

Skrivit i Corren 23/1:

Huka er! Nu är arvs- och fastighetsskatten ånyo på tapeten. Den förra avskaffades av Göran Perssons S-regering 2004, den senare försvann – eller snarare modifierades till en kommunal avgift – under Fredrik Reinfeldts Alliansstyre 2008.

Persson lär ha ångrat att han inte själv tog itu med fastighetsskatten, genuint hatad i folkdjupet, som han menade avgjorde valet 2006 i de borgerligas favör. Men nationalekonomer tenderar att älska beskattning av fastigheter såsom en robust intäktskälla att vittja för det offentliga systemets väktare.

Bostadsägare har ju, av lätt insedda skäl, svårt att flytta sina hus utomlands för att undkomma fogden. Därtill kommer fördelnings- och jämlikhetsaspekten. En fastighet innebär ett kapital (förvisso bundet) som ägaren i rättvisans namn inte bör få ruva på i orubbat bo.

Den gamla fastighetsskatten upplevdes dock av allmänheten som allt annat än uttryck för rättvisa. Uppräkningen av taxeringsvärdena slog hårt, oförutsägbart och försatte inte sällan normalinkomsttagare i ekonomiska svårigheter. Rådet att låna på huset för att betala skatten till staten, vilket Perssons finansminister Bosse Ringholm tondövt föreslog, upplevdes av breda skaror som rena hånet.

Ändå förespråkas fastighetsskattens återkomst i en ny uppmärksammad rapport från tankesmedjan SNS. Tanken är att utjämna klyftor, göra kapitalbeskattningen mer enhetlig till förmån för gynnande av lönearbete. Därför vill SNS-ekonomerna ickså skaka liv i den begravda arvsskatten, vilket redan står på LO:s och Vänsterpartiets önskelista och som i söndags även applåderades av Gunnar Wetterberg på liberala Expressens ledarsida.

Sant är att skatten på arbete är skadligt hög och att tiden är mogen för en översyn av hela det snåriga skattesystemet. Men en sak är att laborera med teoretiska modeller för optimalt statsfinansiellt utfall enligt SNS recept, en annan hur vanliga människor drabbas i den konkreta verkligheten. Fastighetsskattens erfarenheter förskräcker.

Den hotade att driva skötsamt folk från gård och grund, utan deras förskyllan. Den skulle idag resa ytterligare hinder för många att komma in och få eget fäste på en bostadsmarknad, där den dysfunktionella reglerings- och räntepolitiken skapat en kraftigt fördyrad bristsituation och pumpat upp värdena till sprickfärdiga luftslottsnivåer.

En fastighetsskatt hade medfört mer ont än gott, dessutom är dess legitimitet så undergrävd att det vore liktydigt med politiskt självmord om något parti dristade sig att gå till val på eländet. Arvskatten då?

Principiellt och praktiskt vore den en attack mot medborgarnas frihet och egenmakt. Arvskatten är dels orättvis eftersom den beskattar pengar som beskattas tidigare, dels bestraffar den enskilda människors omsorg om sina närmaste i familjesfären.

Överföringen av ihoparbetat, sparat och investerat kapital till nästa generation ökar deras trygghet och självständighet, liksom representerar en långsiktig försäkring om framtiden som bidrar till att göra villkoren i civilsamhället stabilare. Ideologiskt finns hos socialister och vissa liberaler idén att detta trots allt är orätt.

Varje individ borde starta från noll utan fördelen av ärvda pengar, som staten istället ska lägga beslag på och använda till kollektivets bästa. Men en sådan sovjetisering strider såväl mot den privata äganderätten, som mot människans naturliga insikt att sörja för sina efterkommandes väl och bygga upp värden som kan förvaltas över tid.

Usla skatter förblir usla, även i SNS-rapporter.

Lämna en kommentar

Filed under Skatter

200 miljardersfrågan

Skrivit i Corren 10/1:

Här har partipolitikerna som till hösten siktar på att vinna väljarnas gunst något att bita i. Det är Riksrevisionens granskningsrapport som bär den sövande torra titeln Tillämpningen av det finanspolitiska ramverket, RIR 2017:32. Innehållet är dock desto explosivare.

”Den demografiska utvecklingen under 2020-talet kommer att innebära fortsatt växande utgifter för de välfärdstjänster som kommuner och landsting ansvarar för”, skriver Riksrevisionen i den sammanfattande inledningen och konstaterar:

”Om personaltätheten i välfärdstjänsterna ska vara oförändrad behöver statsbidragen i genomsnitt öka med drygt 20 mdkr per år under 2020-talet. Det motsvarar en ökning av statsbidragen på drygt 200 mdkr mellan 2020 och 2030 enligt de beräkningar som Riksrevisionen tagit del av men som inte uttryckligen redovisas i de ekonomiska propositionerna”.

Det sistnämnda betyder rakt ut sagt att regeringen försökt mörka den obekväma ”utmaningen”, som skitjobbiga problem att förtvivlat slita sitt hår över eufemistiskt brukar betecknas på politikerspråk.

Och det är klart, något skojigt budskap att trumpeta ut vitt och brett inför en valrörelse är det väl inte – varken för regeringen eller oppositionen. Men att låtsas som det regnar är naturligtvis heller inte särskilt ärligt mot väljarna.

Vi har alltså en situation där antalet äldre bara ökar och ökar, även barn i viss utsträckning, vilket skapar ett växande tryck på leverans från vården, omsorgen och skolan.

Som om inte den stigande mångmiljardnotan för detta vore nog, har Sverige svettigt dyra integrationsproblem. Stora grupper nyanlända får inte arbete på många år, utan hamnar i långvarigt och socialt destruktivt bidragsberoende.

Därtill lär nuvarande högkonjunktur vika nedåt under nästa mandatperiod, vilket gör att kostnadstsunamin som Riksrevisionen pekar på blir ännu kärvare att hantera för stackarna vid makten.

Hur skulle då lösningarna kunna se ut? Den enkla vägens politik är att höja skatterna, förstås.

Sveriges kommuner och landsting, SKL, har redan återkommande larmat om att detta krävs för att säkra välfärden, om inga andra åtgärder vidtas. Grejen är bara att skattetrycket i Sverige är väldigt högt som det är – 44,1 procent av BNP, tillsammans med Finland det fjärde högsta i OECD-ligan och nästan hela 10 procent över snittet bland konkurrande industriländer (Ekonomifakta, 27/11 2017).

Det medför att ännu högre skatter riskerar att skada produktiviteten i samhällsekonomin. Snarare vore det i vårt läge lämpligare om politikerna sänkte skatterna för att få mer pengar. Låter det paradoxalt?

Begrunda följande exempel från den svenska verkligheten. De tidigare S- och M-ledda regeringarna sänkte mellan 2000-2013 skattetryckets andel av BNP från 49 till 42,9 procent. Det gjorde att ekonomins hjul kunde snurra lite friare och generera mer, inte mindre, resurser till den offentliga sektorns utgiftsområden. Realt ökade skatteintäkterna med ungefär 260 miljarder kronor.

Men sådant är inte allena saliggörande. Samtidigt måste välfärdens kärna prioriteras hårdare och verksamheterna effektiviseras bättre, icke minst genom de möjligheter som digitaliseringen och robotiseringen ger.

Landstingsvårdens tungrodda organisation skriker efter reformering och inom kommunerna får det nog vara slut på att – som i Linköping – satsa skattebetalarnas pengar på lyxiga simhallar för 760 miljoner kronor, eller vad nu detta lokala prestigebygge väntas landa på.

Andra förslag? Fråga politikern som vill ha din röst.

Lämna en kommentar

Filed under Ekonomi, Politik, Skatter

Vårt behov av Nicolin

Skrivit i Corren 23/11:

Så tvingades Leif Östling att kasta in handduken. ”Sveriges företagare måste med full kraft kunna argumentera för ett bättre företagsklimat, där skatter och avgifter är en viktig del, utan att störas av eventuella debatter om min person”, lät han hälsa i ett pressmeddelande om sin avgång.

Uppenbart är att Svenskt Näringsliv inte pallade att backa upp sin ordförande, utan istället hukande och skotträdda såg det bäst att vinka ut honom genom dörren. Patetiskt. Det är som ett återfall i det sena 60- och tidiga 70-talets ryggradslösa ängslighet, då både näringslivet och borgerligheten vek ner sig för den politiska vänsterns problemformuleringsprivilegium.

Mönstret i ”affären” Östling förskräcker på ett liknande sätt.

Han gjordes till måltavla av statstelevisionen som någon slags moraliskt dubiös person. På vilken grund? Han hade fullt lagligt värnat sin privata, förvärvade egendom genom skatteplanering utomlands. Han ifrågasatte i kärnfulla ordalag vad han egentligen fick för pengarna som betalats till den svenska fogden.

Därmed ställdes i blixtbelysning den problematiska kombinationen av vårt hårda skattetryck och hur de offentliga systemen brister i återleverans. På ett djupare plan handlande det om relationen mellan det kreativa och skapande Sverige kontra det kontrollerande och bevakande. Såväl sakligt som ideologiskt ingen helt bekväm diskussion för kollektivisterna på statsmaktens kommandohöjd. Direkt gick drevet igång.

LO:s ordförande Karl-Petter Thorwaldsson fördömde, likaså statsminister Stefan Löfven, finansminister Magdalena Andersson utmålade rent av Leif Östling som en samhällsfara. Något annat var knappast att vänta från det skattehungriga regeringspartiets folk. Men att ledande borgerliga företrädare som Jan Björklund, Annie Lööf och Ulf Kristersson svansade efter i mobben?

Symptomatiskt ekar även eftergivenhetens opportunistiska ynkedom bland Svenskt Näringslivs representanter.

”Hans uttalande provocerar väldigt många svenskar och skapar också en klang i samtalsklimatet som inte är önskvärd”, säger styrelseledamoten Maria Mattson Mähl om sin ordförandes sorti.

Men kanske var Leif Östlings provokation exakt vad som behövdes? Hade borgerligheten samlats bakom honom istället för att fly fältet kunde vi fått en spänstig, välbehövlig debatt om sånt som äganderättens fundamentala betydelse, vikten av ett rimligare skatteuttag, att staten inte implicit får betrakta alla medborgarnas ihoparbetade pengar som systemets, att politiker och förvaltning måste använda offentliga medel effektivare och med större respekt, och så vidare.

Den chansen försatte man. Kurage, kompass och självförtroende saknades. Möjligen inte förvånande med tanke på den bleka oppositionspolitik som Alliansen bedrivit under hela denna förlorade mandatperiod.

För Svenskt Näringslivs del kan man bara önska att organisationen, precis som blev fallet på den gamla SAF-tiden, rycks upp ur sin defaitism av någon opinionsbildande tuffing i stil med Curt Nicolin.

Han provocerade definitivt många och skapade en klang i samtalsklimatet som bidrog till att Sverige utvecklades i friare, liberalare och företagsvänligare riktning på 80-talet.

Vad hände med den kampglada nicolinska andan?

Lämna en kommentar

Filed under Ekonomi, Näringsliv, Skatter