Category Archives: Skatter

Skattespöken går igen

Skrivit i Corren 23/1:

Huka er! Nu är arvs- och fastighetsskatten ånyo på tapeten. Den förra avskaffades av Göran Perssons S-regering 2004, den senare försvann – eller snarare modifierades till en kommunal avgift – under Fredrik Reinfeldts Alliansstyre 2008.

Persson lär ha ångrat att han inte själv tog itu med fastighetsskatten, genuint hatad i folkdjupet, som han menade avgjorde valet 2006 i de borgerligas favör. Men nationalekonomer tenderar att älska beskattning av fastigheter såsom en robust intäktskälla att vittja för det offentliga systemets väktare.

Bostadsägare har ju, av lätt insedda skäl, svårt att flytta sina hus utomlands för att undkomma fogden. Därtill kommer fördelnings- och jämlikhetsaspekten. En fastighet innebär ett kapital (förvisso bundet) som ägaren i rättvisans namn inte bör få ruva på i orubbat bo.

Den gamla fastighetsskatten upplevdes dock av allmänheten som allt annat än uttryck för rättvisa. Uppräkningen av taxeringsvärdena slog hårt, oförutsägbart och försatte inte sällan normalinkomsttagare i ekonomiska svårigheter. Rådet att låna på huset för att betala skatten till staten, vilket Perssons finansminister Bosse Ringholm tondövt föreslog, upplevdes av breda skaror som rena hånet.

Ändå förespråkas fastighetsskattens återkomst i en ny uppmärksammad rapport från tankesmedjan SNS. Tanken är att utjämna klyftor, göra kapitalbeskattningen mer enhetlig till förmån för gynnande av lönearbete. Därför vill SNS-ekonomerna ickså skaka liv i den begravda arvsskatten, vilket redan står på LO:s och Vänsterpartiets önskelista och som i söndags även applåderades av Gunnar Wetterberg på liberala Expressens ledarsida.

Sant är att skatten på arbete är skadligt hög och att tiden är mogen för en översyn av hela det snåriga skattesystemet. Men en sak är att laborera med teoretiska modeller för optimalt statsfinansiellt utfall enligt SNS recept, en annan hur vanliga människor drabbas i den konkreta verkligheten. Fastighetsskattens erfarenheter förskräcker.

Den hotade att driva skötsamt folk från gård och grund, utan deras förskyllan. Den skulle idag resa ytterligare hinder för många att komma in och få eget fäste på en bostadsmarknad, där den dysfunktionella reglerings- och räntepolitiken skapat en kraftigt fördyrad bristsituation och pumpat upp värdena till sprickfärdiga luftslottsnivåer.

En fastighetsskatt hade medfört mer ont än gott, dessutom är dess legitimitet så undergrävd att det vore liktydigt med politiskt självmord om något parti dristade sig att gå till val på eländet. Arvskatten då?

Principiellt och praktiskt vore den en attack mot medborgarnas frihet och egenmakt. Arvskatten är dels orättvis eftersom den beskattar pengar som beskattas tidigare, dels bestraffar den enskilda människors omsorg om sina närmaste i familjesfären.

Överföringen av ihoparbetat, sparat och investerat kapital till nästa generation ökar deras trygghet och självständighet, liksom representerar en långsiktig försäkring om framtiden som bidrar till att göra villkoren i civilsamhället stabilare. Ideologiskt finns hos socialister och vissa liberaler idén att detta trots allt är orätt.

Varje individ borde starta från noll utan fördelen av ärvda pengar, som staten istället ska lägga beslag på och använda till kollektivets bästa. Men en sådan sovjetisering strider såväl mot den privata äganderätten, som mot människans naturliga insikt att sörja för sina efterkommandes väl och bygga upp värden som kan förvaltas över tid.

Usla skatter förblir usla, även i SNS-rapporter.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Skatter

200 miljardersfrågan

Skrivit i Corren 10/1:

Här har partipolitikerna som till hösten siktar på att vinna väljarnas gunst något att bita i. Det är Riksrevisionens granskningsrapport som bär den sövande torra titeln Tillämpningen av det finanspolitiska ramverket, RIR 2017:32. Innehållet är dock desto explosivare.

”Den demografiska utvecklingen under 2020-talet kommer att innebära fortsatt växande utgifter för de välfärdstjänster som kommuner och landsting ansvarar för”, skriver Riksrevisionen i den sammanfattande inledningen och konstaterar:

”Om personaltätheten i välfärdstjänsterna ska vara oförändrad behöver statsbidragen i genomsnitt öka med drygt 20 mdkr per år under 2020-talet. Det motsvarar en ökning av statsbidragen på drygt 200 mdkr mellan 2020 och 2030 enligt de beräkningar som Riksrevisionen tagit del av men som inte uttryckligen redovisas i de ekonomiska propositionerna”.

Det sistnämnda betyder rakt ut sagt att regeringen försökt mörka den obekväma ”utmaningen”, som skitjobbiga problem att förtvivlat slita sitt hår över eufemistiskt brukar betecknas på politikerspråk.

Och det är klart, något skojigt budskap att trumpeta ut vitt och brett inför en valrörelse är det väl inte – varken för regeringen eller oppositionen. Men att låtsas som det regnar är naturligtvis heller inte särskilt ärligt mot väljarna.

Vi har alltså en situation där antalet äldre bara ökar och ökar, även barn i viss utsträckning, vilket skapar ett växande tryck på leverans från vården, omsorgen och skolan.

Som om inte den stigande mångmiljardnotan för detta vore nog, har Sverige svettigt dyra integrationsproblem. Stora grupper nyanlända får inte arbete på många år, utan hamnar i långvarigt och socialt destruktivt bidragsberoende.

Därtill lär nuvarande högkonjunktur vika nedåt under nästa mandatperiod, vilket gör att kostnadstsunamin som Riksrevisionen pekar på blir ännu kärvare att hantera för stackarna vid makten.

Hur skulle då lösningarna kunna se ut? Den enkla vägens politik är att höja skatterna, förstås.

Sveriges kommuner och landsting, SKL, har redan återkommande larmat om att detta krävs för att säkra välfärden, om inga andra åtgärder vidtas. Grejen är bara att skattetrycket i Sverige är väldigt högt som det är – 44,1 procent av BNP, tillsammans med Finland det fjärde högsta i OECD-ligan och nästan hela 10 procent över snittet bland konkurrande industriländer (Ekonomifakta, 27/11 2017).

Det medför att ännu högre skatter riskerar att skada produktiviteten i samhällsekonomin. Snarare vore det i vårt läge lämpligare om politikerna sänkte skatterna för att få mer pengar. Låter det paradoxalt?

Begrunda följande exempel från den svenska verkligheten. De tidigare S- och M-ledda regeringarna sänkte mellan 2000-2013 skattetryckets andel av BNP från 49 till 42,9 procent. Det gjorde att ekonomins hjul kunde snurra lite friare och generera mer, inte mindre, resurser till den offentliga sektorns utgiftsområden. Realt ökade skatteintäkterna med ungefär 260 miljarder kronor.

Men sådant är inte allena saliggörande. Samtidigt måste välfärdens kärna prioriteras hårdare och verksamheterna effektiviseras bättre, icke minst genom de möjligheter som digitaliseringen och robotiseringen ger.

Landstingsvårdens tungrodda organisation skriker efter reformering och inom kommunerna får det nog vara slut på att – som i Linköping – satsa skattebetalarnas pengar på lyxiga simhallar för 760 miljoner kronor, eller vad nu detta lokala prestigebygge väntas landa på.

Andra förslag? Fråga politikern som vill ha din röst.

Lämna en kommentar

Filed under Ekonomi, Politik, Skatter

Vårt behov av Nicolin

Skrivit i Corren 23/11:

Så tvingades Leif Östling att kasta in handduken. ”Sveriges företagare måste med full kraft kunna argumentera för ett bättre företagsklimat, där skatter och avgifter är en viktig del, utan att störas av eventuella debatter om min person”, lät han hälsa i ett pressmeddelande om sin avgång.

Uppenbart är att Svenskt Näringsliv inte pallade att backa upp sin ordförande, utan istället hukande och skotträdda såg det bäst att vinka ut honom genom dörren. Patetiskt. Det är som ett återfall i det sena 60- och tidiga 70-talets ryggradslösa ängslighet, då både näringslivet och borgerligheten vek ner sig för den politiska vänsterns problemformuleringsprivilegium.

Mönstret i ”affären” Östling förskräcker på ett liknande sätt.

Han gjordes till måltavla av statstelevisionen som någon slags moraliskt dubiös person. På vilken grund? Han hade fullt lagligt värnat sin privata, förvärvade egendom genom skatteplanering utomlands. Han ifrågasatte i kärnfulla ordalag vad han egentligen fick för pengarna som betalats till den svenska fogden.

Därmed ställdes i blixtbelysning den problematiska kombinationen av vårt hårda skattetryck och hur de offentliga systemen brister i återleverans. På ett djupare plan handlande det om relationen mellan det kreativa och skapande Sverige kontra det kontrollerande och bevakande. Såväl sakligt som ideologiskt ingen helt bekväm diskussion för kollektivisterna på statsmaktens kommandohöjd. Direkt gick drevet igång.

LO:s ordförande Karl-Petter Thorwaldsson fördömde, likaså statsminister Stefan Löfven, finansminister Magdalena Andersson utmålade rent av Leif Östling som en samhällsfara. Något annat var knappast att vänta från det skattehungriga regeringspartiets folk. Men att ledande borgerliga företrädare som Jan Björklund, Annie Lööf och Ulf Kristersson svansade efter i mobben?

Symptomatiskt ekar även eftergivenhetens opportunistiska ynkedom bland Svenskt Näringslivs representanter.

”Hans uttalande provocerar väldigt många svenskar och skapar också en klang i samtalsklimatet som inte är önskvärd”, säger styrelseledamoten Maria Mattson Mähl om sin ordförandes sorti.

Men kanske var Leif Östlings provokation exakt vad som behövdes? Hade borgerligheten samlats bakom honom istället för att fly fältet kunde vi fått en spänstig, välbehövlig debatt om sånt som äganderättens fundamentala betydelse, vikten av ett rimligare skatteuttag, att staten inte implicit får betrakta alla medborgarnas ihoparbetade pengar som systemets, att politiker och förvaltning måste använda offentliga medel effektivare och med större respekt, och så vidare.

Den chansen försatte man. Kurage, kompass och självförtroende saknades. Möjligen inte förvånande med tanke på den bleka oppositionspolitik som Alliansen bedrivit under hela denna förlorade mandatperiod.

För Svenskt Näringslivs del kan man bara önska att organisationen, precis som blev fallet på den gamla SAF-tiden, rycks upp ur sin defaitism av någon opinionsbildande tuffing i stil med Curt Nicolin.

Han provocerade definitivt många och skapade en klang i samtalsklimatet som bidrog till att Sverige utvecklades i friare, liberalare och företagsvänligare riktning på 80-talet.

Vad hände med den kampglada nicolinska andan?

Lämna en kommentar

Filed under Ekonomi, Näringsliv, Skatter

En folkfiende?

Skrivit i Corren 8/11:

Leif Östling löper offentligt gatlopp som vore han var mans niding. Från alla håll och kanter armbågar sig rättfärdighetens apostlar fram i mediernas strålkastarljus för att utslunga förkastelsedomar över Svenskt Näringslivs ordförande. Det är blodvittring på Östling, denne folkfiende. Ropen skalla: korsfäst, korsfäst!

Det liknar närmast en modern variant av Axel von Fersens lynchning på Stockholms gator. Vari ligger Leif Östlings skuld som orsakat sådan upphetsning?

Axel von Fersen blev offer för ryktesspridning att han låg bakom kronprinsen Karl Augusts död 1810. Egentligen handlade det om att den dåvarande makteliten ville näpsa den siste gustavianen, han som ansågs hota deras legitimitet och ställning.

En parallell till ivern att karaktärsmörda Östling kan nog anas när såväl statsministern som finansministern med illa dold förtjusning eldar på indignationen i Karl XIII:s anda.

Är Sverige inget rättssamhälle längre? Vad hände med respekten för äganderätten? Leif Östling har inte gjort något kriminellt. Han har tjänat pengar utomlands och investerat dessa privat förvärvade inkomster i två andra EU-länder. Helt lagligt. Men sådant gör systemets väktare nervösa.

Det sätter ett obekvämt ljus på det skyhöga svenska skattetrycket som Östling utmanar genom att inte utan vidare snällt underkasta sig fogden hemmavid. Han bryter mot den implicita politiska förkunnelsen att staten har fri dragningsrätt på alla svenska medborgarnas ihoparbetade pengar i den heliga kollektivistiska solidaritetens namn.

Han har dessutom mage att rakt ut i statstelevisionen fråga: ”Vad fan får jag för pengarna?”. Inte undra på att larmet går bland rikets styrande klass och deras lojalister. En profil som Östling! Han spelar inte efter de blågula konsensusreglerna! Han agerar subversivt och svär i kyrkan! Folk kan ju få idéer!

Ja, tänk om folk faktiskt fick det. Ty Leif Östlings burdusa fråga är knappast orimlig. Vanliga löntagare har inte samma möjligheter som mångmiljonären Östling et consortes att skatteplanera. Därför sitter de mycket hårdare fast i fogdens skruvstäd (inräknat ”dolda” skatter tvingas Medelsvensson lämna cirka 70 procent av frukten från sin arbetsinsats till det offentliga varje månad) och är väsentligt mer beroende av systemet än välbärgade människor i socialgrupp 1.

Förra året inkasserade politikerna totalt 1920 miljarder kronor i skatt. En svindlande summa. Vad får vi för pengarna? I oroliga omvärldstider finns inget militärt försvar värt namnet som kan trygga nationens frihet och trygghet. Polisen tycks lösa allt färre brott ju högre anslag myndigheten får. Samma sak med utbildningsväsendet.

Skolan kostar skjortan men resultaten går sannerligen inte att skryta med. Skattekronorna rullar till den kostnadstunga sjukvården, ändå är tillgängligheten ett så kroniskt problem att patienter bokstavligen riskerar att dö i väntan på behandling.

Något måste vara allvarligt fel när avgörande systemsektorer som dessa inte levererar. De som bär ansvar för resursernas förvaltning har skäl att erinra sig den legendariske socialdemokratiske socialministern Gustav Möllers bevingade ord: ”Varje förslösad skattekrona är en stöld från folket”.

Istället surras Leif Östling vid skampålen. Men är det verkligen han som hotar skattemoralen?

Lämna en kommentar

Filed under Skatter

Partierna och pengarna

Skrivit i Corren 6/9:

Demokrati betyder folkstyre. I Sverige sker detta genom att folket delegerar styret till valda ombud från politiska partier. Det kallas representativ demokrati. Men det traditionella partiväsendet som etablerades kring förra sekelskiftet har sett bättre dagar och gått in en fas av förstelning.

Allt färre svenskar känner identifikation som anhängare till något parti. En ytterst ringa andel av befolkningen bär partibok. De två senaste decennierna har partiernas medlemskår mer än halverats.

Men något trängande behov av medlemmar, deras föreningsavgifter och ideella engagemang finns knappast längre. Partiväsendet har passerat stadiet som en folkrörelsebaserad utväxt av civilsamhället och istället transformerats till en tämligen sluten, professionaliserad gren av den offentliga apparaten.

”Follow the money”, som den klassiska repliken lyder i Watergatefilmen Alla presidentens män. Hur hålls partimaskineriet numera igång? Det huvudsakliga drivmedlet är frikostigt egenbeviljade skattebidrag. Totalt runt 1,2 miljarder kronor varje år. Ett sånt kraftig beroende av skattepengar till aktivism och försörjning av funktionärer är demokratiskt olyckligt.

Dels riskerar partierna bli mindre av medborgarnas tjänare och mer av systemets väktare. Dels får det offentliga stödet i praktiken en konserverande effekt på den ålderstigna partistrukturen, vilket i sin tur hotar att förstärka rådande tendens av folklig alienation. Om partierna fråntas skatteguldet och tvingas leva självständigt?

Det skulle sannolikt medföra ett välbehövligt moderniserande förändringstryck i det politiska landskapet som ger den representativa demokratin nytt friskt blod. Därför finns det skäl att välkomna och uppmuntra partier som – trots allt – gör ansträngningar att åtminstone delvis försöka stå på egna ben. Bara det sker i schyssta former, öppet redovisade inför väljarna.

Centern bör exempelvis applåderas som det riksdagsparti med den högsta graden av egenfinansiering, motsvarande 64 procent av intäkterna (enligt Dagens Samhälles undersökning 29/7). Vid försäljningen 2005 av Centertidningar AB kammade partiet hem 1,8 miljarder kronor. Pengarna placerades i förvaltningsbolaget Randelllo som årligen ger en rejäl mångmiljonutdelning. Där har man en utmärkt grund till att med tiden bygga bort sitt bidragsberoende.

Övriga partier ligger i lä. Men efter Centern är Socialdemokraterna näst bäst med en egen finansieringsgrad på 39 procent (att jämföra med Liberalerna och Kristdemokraterna knappt ens försöker, bägge är i princip helt fjättrade vid skattekranarna). Socialdemokraterna har bland annat sitt Kombilotteri som man de senaste tio åren tjänat över 500 miljoner kronor på. Det tyder på utmärkt initiativförmåga.

Tyvärr har S dragit skam över sig genom att spela fult. Som DN avslöjat (5/9) har partiet sålt lotter på kredit till utsatta människor med ekonomiska problem och skickat Kronofogden på tusentals personer som inte kunnat betala. Man har tillskansat sig särskilda privilegier i lotterilagstiftningen, hängett sig åt oetisk marknadsföring och mörkat vem som Kombispelens kunder gynnar.

Sådant ruffel är naturligtvis förkastligt, i synnerhet när det gäller ett regeringsparti som gör anspråk på att vara solidariskt och samhällsbärande. Men å andra sidan ger ju skandalen väljarna en tydligare bild om hur värderingarna i den officiella S-retoriken står sig i förhållande till verkligheten. Också en vinst.

Lämna en kommentar

Filed under Centern, Demokrati, Politisk kultur, Skatter, Socialdemokraterna

Håll i nu, Alliansen!

Skrivit i Corren 22/8:

Stefan Löfven kryssar vidare med sin bräckliga skuta mellan hotande grund och skär. I S/MP-regeringens budgetförhandlingar med Vänsterpartiet under helgen nåddes, enligt Expressens uppgifter, enighet om att delvis tillmötesgå Alliansen. Den borgerliga oppositionen har ju tuffat till sig en del på sistone.

I juni utlovade Allianspartierna misstroendevotum mot några av Löfvens skattehungriga ministrar, såvida inte regeringens tre skadliga förslag om förvärrade bördor på jobb och företagande drogs tillbaka. Det rörde försämring av brytpunkten för statlig inkomstskatt, försämring av skattevillkoren för småföretagare (3:12-reglerna) och försämring av den luftburna transportsektorns möjligheter genom införande av flygskatt.

Regeringen backar nu från de två förstnämnda förslagen.

Notera att Löfven parerar på samma sätt som när Alliansen nyligen krävde misstroendevotum mot de tre inblandade statsråden i IT-skandalen på Transportstyrelsen.

Löfven lät infrastrukturminister Anna Johansson och inrikesminister Anders Ygeman gå, men behöll försvarsminister Peter Hultqvist. Med det försökte Löfven, som i söndags påstod sig vara ”så less på det politiska spelet”, framstå som resonlig (under galgen, nota bene) i förhoppningen att Alliansen i sin tur skulle framstå som grälsjukt oresonlig om borgerligheten vidhöll att med SD osäkra misstroendevapnet mot Hultqvist i riksdagen och därför vika sig av hänsyn till opinionen. Skickligt taktiserat, onekligen.

Löfvens tanke är uppenbarligen att köra ett identiskt chickenrace i misstroendespelet om skattehöjningarna. Men det handlar förstås även om att hålla MP lugn i båten. S är själva inte överdrivet pigga på att straffbeskatta resor i skyn. Men för den lilla gröna koalitionspartnern är flygskatten en viktig ideologisk symbolfråga. Och mörbultad av allt stryk som MP hittills tagit i regeringsställning, måste ju partiet få något köttben att gnaga på inför valet. Det påminner om samarbetsspelet med Vänsterpartiet.

Deras ideologiska flaggskeppsfråga är att stoppa ”vinstjakten” i välfärden. Priset som Löfven tvingas betala för regeringsstödet från Jonas Sjöstedts gamla kommunistparti har blivit den utskällda Reepaluutredningen, vilken nu tydligen håller på att bearbetas till ett skarpt förslag som ska föreläggas riksdagen i höst. S gläds knappast helhjärtat åt det heller, inte minst för utsikten till att verkligen lyckas försämra de enskilda välfärdsföretagarnas villkor är allt annat än kassaskåpssäker.

Voteringsnederlaget är redan så gott som intecknat, av det enkla skälet att riksdagsmajoriteten är emot. Men å andra sidan lär frågan överleva som blockpolariserande slagträ i valrörelsens spel om regeringsmakten 2018 och en sån grej är ju alltid mycket tacksam i den existentiellt konfliktbaserade partipoliska branschen.

Bör då Alliansen nöja sig med den partiella framgången på skatteområdet?

Nej, lika lite som gällande Transportstyrelseskandalen. Vi kan inte ha en försvarsminister som schabblar bort bollen i skyddet av riket säkerhet (även om det yttersta ansvaret för IT-härvans Watergateartade hantering faller på regeringschefen, rimligen är det Löfven som främst förtjänar riksdagens misstroende). Vi kan heller inte ha en flygskatt som vingklipper en vital del av Sveriges kommunikativa infrastruktur, bara för att det skulle glädja MP:s glesande skaror.

Dessutom skulle en hejdad offensiv av Alliansen se fåraktig ut och ge nytt demoraliserande bränsle till kritiken av den borgerliga opposition som tvekande och skotträdd när allt kommer till kritan.

Lämna en kommentar

Filed under Borgerligheten, Ekonomi, Miljöpartiet, Skatter, Socialdemokraterna, Trafik och kommunikationer, Vänsterpartiet

Äntligen, Alliansen!

Skrivit i Corren 16/6:

Ludwig von Mises, den store österrikiske nationalekonomen, var sällan främmande för dräpande formuleringar i debatten mot sina socialistiska meningsmotståndare: ”Somliga experter har deklarerat att det är nödvändigt att beskatta folket tills det gör ont. Jag delar inte dessa sadisters uppfattning”.

Vad denne frihetlige liberal hade sagt om vår svenska regerings skattepolitik vet vi inte – Mises föddes 1881 och gick ur tiden 1973 – men det är ingen vågad gissning att han knappast uttryckt sig mera välvilligt.

Socialdemokraterna och Miljöpartiet har ju, med Vänsterpartiets benägna bistånd, belastat nationen med ständigt svidande pålagor. Varv efter varv skruvas det redan höga skattetrycket upp. Allt medan riksdagens icke-socialistiska majoritet impotent, splittrad och fåraktig tittar på. Tills nu!

Äntligen har Alliansen förmått samla sig till motstånd och satt den hittills friåkande Stefan Löfven under välförtjänt press. Någon gemensam alternativbudget som Moderaterna och Kristdemokraterna önskat blir det inte, eftersom Liberalerna och Centern vägrar riskera en regeringskris.

Däremot har de fyra borgerliga oppositionspartierna förenat sig i kravet på att regeringen måste dra tillbaka de aviserade förslagen om flygskatt, höjda marginalskatter och förvärrade villkor för småföretagen (3:12 reglerna). Annars blir det misstroendevotum mot ansvariga ministrar i höst, en idé som kläckts av Liberalerna. Är Sverigedemokraterna med på tåget, vilket signalerna talar för, ligger regeringen risigt till.

Dock är det förvånande att Centerns Annie Lööf vill göra undantag för finansminister Magdalena Andersson, något som försvagar Alliansens hand i misstroendespelet. Men hotet torde ändå vara tillräckligt starkt för att regeringen ska tvingas ta sig en rejäl funderare.

De nämnda planerade skattehöjningarna är onödigt provokativa och utpräglat ideologiskt motiverade till sin karaktär. Behov av intäkterna finns inte ur statsfinansiell synvinkel, men pålagorna ger träffsäkert skadliga effekter på de välståndsbildande krafterna.

Om Sveriges rödgröna politikerstyre tror det är utslag av ”rättvisa” att ytterligare försämra näringslivsklimatet, att göra arbete och företagande än mindre lönsamt genom ökade skattebördor som i praktiken fungerar som straff på strävsamhet och skapande – då är det sannerligen på tiden att regeringen får möta lite kallt stål i parlamentet.

Något decennium innan sin bortgång skrev Ludwig von Mises pedagogiskt: ”Om de nuvarande skattesatserna hade trätt i kraft vid början av vårt århundrade, skulle många som är miljonärer idag leva under blygsammare förhållanden. Men alla de nya branscher som levererar produkter till breda folklager skulle, om alls, bara kunnat fungera i mindre skala och dess varor hade varit bortom vanliga människors räckvidd”.

Nog ger det ett tankeväckande perspektiv på den aktuella svenska skattesituationen. Vilket välstånd hade vi haft 2017 om Löfvenregeringens fogdepolitik fått gälla sedan förra sekelskiftet? Att äventyra förutsättningarna för en blomstrande, produktiv ekonomi är bara huvudlöst.

Lämna en kommentar

Filed under Borgerligheten, Ekonomi, Skatter