En fåfäng röd nostalgitripp

Skrivit i Corren 8/6:

Pengarna som svenska folket sparat på sina ISK-konton har fått det att klia i finansminister Magdalena Anderssons fingrar. Få har nog missat det alarmerande beskedet att S tänker ändra reglerna och skicka statens skattefogdar på kalasande roffarstråt. Det har, föga överraskande, fått blodet att svalla i många vanliga människors ådror. 

”Det har varit en överväldigande respons, att straffa sparandet väcker stor ilska”. Det säger Frida Bratt (DI 6/6), sparekonom på Nordnet, som startat ett upprop mot regeringspartiet under parollen ”Rör inte vårt sparande”. Efter bara några dagar har hon samlat ihop närmare 27 000 protesterande namn på nätet. 

Det är uppenbart att det inom S finns en längtan att släppa lös en vänsterpopulistisk offensiv, vilket torde återspegla en frustration med det till betydande delar borgerligt färgade Januariavtalet som Stefan Löfven & Co varit fjättrade vid denna mandatperiod. Slopad värnskatt, liberaliserad arbetsrättslagstiftning, marknadshyror i nyproduktion. Det är reformer som inte ens Alliansregeringen vågade sätta i verket, men som statsminister Löfven likt vår gamle Linköpingsbiskop Hans Brask blivit nödd och tvungen till. 

Fast om drygt ett år är det val igen. S kan börja mobilisera i full ideologisk frihet och hänge sig åt sitt allra käraste favoritområde: ökade pålagor. Symptomatiskt är att flera tunga S-distrikt, bland annat i Stockholm och Malmö, kräver ett återinförande av fastighetsskatten. 

Symptomatiskt är att en arbetsgrupp i partiet centralt vill återinföra förmögenhetsskatten (”miljonärsskatt” som heter nu). Symptomatiskt är att samma arbetsgrupp gett sig på ISK-sparandet och diskuterat ett maxtak på 100 000 alternativt 200 000 kronor, över den nivån planeras hårda skattebud.

Men symptomatiskt är även att S har mycket svårare idag att komma undan med en skattehöjarpolitik av tidigare beryktat gränslöst märke. Att lansera en comeback för den i stugorna massivt avskydda fastighetsskatten vore politiskt självmord. Fråga Göran Persson. Han ansåg sig ha förlorat valet 2006 på den. Upprördheten över den aviserade attacken på medborgarnas ISK-sparande har redan fått Magdalena Andersson att retirera till att maxtaket istället ska ligga kring 3 miljoner kronor. 

En ny förmögenhetskatt skulle bara leda till återkomsten av orgier i skatteplanerande, stora belopp som försvinner utomlands, sämre investerings- och näringslivsklimat i Sverige med sura konsekvenser för jobb och välfärd. Att konfiskera andra människors pengar hur som helst är inte längre så lekande lätt som under Socialdemokraternas maktfullkomliga glansperiod. Den röda vänstermajoritet i riksdagen som krävs för en dylik nostalgitripp kan Partiet endast fantisera om att uppnå. Lyckligtvis! 

Den borgerliga ambitionen som försvann

Skrivit i Corren 15/4:

Piggast på den borgerliga planhalvan i den lokala valrörelsen 2018 var KD, som lovade att lätta den kommunala skattebördan för Linköpings invånare med 1 krona. Efter maktskiftet blev sedan kompromissen i Alliansens samverkansprogram ”en ambition om ett minskat skattetryck”. Det lät förstås aningen misstänkt och oroande luddigt.

Men en ambition är förstås bättre än ingen ambition. Och i en M-ledd kommun borde man väl ändå känna sig hyfsat trygg med att ordet ”ambition” inte nödvändigtvis måste vara politikerspråkets till intet förpliktigande synonym för ”kanske, vet inte, får se”. Sänkt skatt är ju en gammal hederlig moderat paradfråga, eller hur?  

Tjo flöjt, sa Janne Vängman. Som bekant har vi tvingats titta i månen efter skattelättnader i Linköping. Fria Moderata Studentförbundet (FMSF), som håller färgen frihetligt blå, konstaterar i en rykande färsk deppig rapport att endast 15 av Sveriges 290 kommuner har sänkt skatten under innevarande mandatperiod. Av dessa skattesänkarkommuner har 9 borgerligt koalitionsstyre (övriga styrs blocköverskridande eller har i ett intressant fall faktiskt vänsterstyre). 

Utdelningen på att rösta borgerligt lokalt måste således betecknas som ganska klen. Mot bakgrund av att Sverige fortfarande har ett av de hårdaste skattetrycken i världen (42,6 procent av BNP) och innan pandemin seglat fram på en långvarig ekonomisk högkonjunktur, borde sannerligen borgerlighetens företrädare kunnat prestera bättre. 

Varför har det inte lyckats i Linköping? Kommunstyrelsens ordförande Niklas Borg (M) säger i FMSF-rapporten att det föreligger ”omfattande besparingsbehov även utan skattesänkning som beror på statlig övervältring av kostnader bland annat genom migrations- och arbetsmarknadspolitiken”. 

Det är säkert helt korrekt att staten spelat en besvärligt hämmande roll i sammanhanget. Men är det en godtagbar ursäkt för att kasta alla skattesänkningsambitioner åt sidan? Är det ens någon mening för borgerligt sinnade att rösta om resultatet blir politiker som passivt bleknar när det kärvar, inte orkar finna utrymme för att vidga medborgarnas ekonomiska frihet och skyller sina tillkortakommanden på andra?  

Som rapportförfattarna i FMSF skriver: ”Det är inte en lätt uppgift att omsätta frihetlig politik i praktiken på kommunal nivå, men det är en viktig uppgift. Politik får aldrig tillåtas bli en läpparnas bekännelse. Att torgföra en politisk roll vart fjärde år för att i maktställning realisera en annan är skadligt för väljarnas förtroende. Långsiktig trovärdighet börjar med kortsiktig principfasthet.”

Alliansen i Linköping får ta nya tag. Trots allt är inte mandatperioden över än. 

Ett Klondyke för fiffel och fusk

Skrivit i Corren 3/2:

Att håva in skattemedel i väldiga lass är den politisk/byråkratiska sfären mycket skicklig på. Men mindre nogräknat går det uppenbarligen till i andra änden. Välfärdsapparatens otaliga rör och kranar läcker pengar i floder.

Hur stora summor som rinner bort i felaktiga utbetalningar, fusk och bedrägerier kan ingen säga exakt. Runt 20 miljarder årligen, eller kanske närmare 30, minst 11 i alla fall – enligt vad tidigare statsrådet Sven-Erik Österberg (S) kom fram till i en officiell granskning 2019.

Man får åtminstone vara glad över att problemet börjat bli mera uppmärksammat. Häromveckan rapporterades att återkraven på orättmätigt tillskansade bidrag slagit rekord. Under 2020 ville Försäkringskassan ha tillbaka drygt en halv miljard kronor i enbart assistansersättningar som beviljats på illegitima grunder. ”Mig veterligen har vi aldrig legat på sådana här belopp”, sa myndighetens återkravsansvarige tjänsteman Fredrik Falk till Expressen (25/1).

I samma veva medgav Folkbildningsrådet, som har myndighetsansvar för utbetalningar av statsbidrag till studieförbunden, att betydande missförhållanden kommit i ljuset. Genom slarv, fusk och rent kriminellt förfarande hade en rad studieförbund (Medborgarskolan, NBV, Ibn Rushd, med flera) lagt beslag på 35 miljoner kronor under 2019/2020 som Folkbildningsrådet nu tvingats kräva åter.

”Det angår alla när skattemedel försvinner ner i ett slukhål. Folkbildningen har en viktig roll i svensk demokrati men vi kan inte lämna den obevakad”, sa terrorforskaren Magnus Ranstorp i DN (25/1). Han har länge varit kritisk mot studieförbundens bristande säkerhet och internkontroll. Enligt honom råder överhängande risk att studieförbunden exploateras av fifflare, organiserade brottslingar och antidemokratiska krafter för att komma åt pengar.

I Slöseriombudsmannens nyligen avgjorda omröstning över ”Årets värsta slöseri 2020″ vann kategorin ”Välfärdsfusket” med bred marginal. ”En stark signal om att befolkningen vill att ansvariga politiker ser till att åtgärda detta systematiska utnyttjade av vår välfärd”, konstaterade Slöso Josefin Utas i Expressen (30/1).

Typiskt nog föreslog en av regeringen särskilt tillsatt utredning i somras att det måste inrättas ett speciellt byråkratiorgan, ”Myndigheten för utbetalningskontroll”, för att läckaget av skattepengar genom det övriga myndighetskomplexet ska kunna tätas. Den gamla vanliga svenska patentlösningen alltså. Finns ett samhällsproblem, hitta på en ny myndighet och anställ ytterligare en samling tjänstemän (med notan utskriven på skattebetalarna, förstås).

Hur vore det om redan befintliga myndigheter med dito personal ålades att helt enkelt hålla adekvat, effektiv koll på pengarna som de har att hantera? Den uppgiften torde väl ändå inte vara oöverstiglig, snarare tämligen central i en god, fungerande myndighetskultur värd namnet.

Heja Roland, sänk skatten i Linköping!

Skrivit i Corren 1/12:

Coronaeländet har bara börjat. Även med ett vaccin i faggorna kommer vi att tvingas hantera pandemin hela nästa år, på alla nivåer i samhället. Det kärva budskapet ger regeringskansliets krissamordnare Elisabeth Backteman i DN (29/11). Med Sverige översköljd av farsotens andra våg blir inte minst ekonomin än mer pressad.

Vad kan göras för att lindra prövningarna? I Linköping har S föreslagit att den kommunala bostadsjätten Stångåstaden borde avstå från att höja hyrorna under 2021. Correns ledarsida har instämt och pläderat för att det vore en pragmatiskt riktig krisåtgärd i dessa exceptionellt tuffa dagar då vi alla måste hjälpas åt (se ledaren den 19/11).

Den styrande Alliansen har dock avvisat S-förslaget, trots att Stångåstadens ekonomi nog utan större problem skulle klara ett års frysta hyresnivåer för den goda sakens skull. Tidskriften Hem & Hyra belyste i januari hur kommunen årligen plockar Stångåstaden på runt 60 miljoner kronor som går till annan verksamhet. Detta stora vinstuttag kritiserades av Hyresgästföreningen i Linköping som bevis på att det politikerkontrollerade bolagets hyror var oskäligt höga.

Förvisso är kommunala bolag en styggelse och inget som hör hemma i en sund marknadsekonomi. Fast oavsett ideologisk hållning i den frågan får man väl ändå konstatera att Stångåstaden lär ha marginaler för en ”coronarabatt” på hyrorna – något som kunde vara befogat i rådande undantagsfall från alla normala omständigheter.

Roland Larsson, C-ledamot i styrelsen för kommunkoncernen Stadshus AB, tycker inte det. ”Det är högst förvånande att Corren på ledarplats förordar något så unikt som att kommunen skall börja bedriva fördelningspolitik genom sina bolag”, skriver han i ett inlägg i måndagens tidning. Jo, möjligen.

Men låt oss erinra om vad som står på första raden i det borgerliga samverkansprogrammet för mandatperioden 2018-2022: ”I Alliansens Linköping sätts människan före systemet”. I unikt svåra tider är det kanske på sin plats för Allianspartierna att leva upp till den devisen och visa lite flexibilitet.

Å andra sidan har Roland Larsson förstås fullständigt rätt i att det inte kommer alla Linköpingsbor till del om Stångåstaden fryser hyrorna. Han menar att ett bättre och rättvisare fördelningspolitiskt instrument är sänkt kommunalskatt. Absolut! Vilken ljuv musik i våra öron!

Alliansen har i sitt program deklarerat en ”ambition om ett minskat skattetryck”. Den ambitionen har ledarsidan, skam att säga, tvivlat på. Icke längre. Heja Roland! Gör verklighet av orden. Nu är det perfekta tillfället att lätta bördorna och hjälpa Linköpings skattebetalare att klara pandemikrisens ekonomiska påfrestningar.

Låt Rut hälsa hem och ta skjortorna med sig

Skrivit i Corren 19/8:

Man kanske borde vara glad. Nu ska det ju bli Rut-avdrag även för att lämna in skjortorna till tvätten. Och för montering av nya möbler hemma, liksom för att låta transportera iväg det gamla bohaget till loppisen.

Behöver man anlita någon till att vattna blommorna, hämta in posten och kolla att ingen snott grejer i trädgården medan man är ute på vift, då blir det avdrag för det också (”enklare tillsyn av bostad och fritidshus”). Plus att nivåbeloppet för hela Rut-avdragskatalogen höjs från 50 000 till 75 000 kronor.

Tack för det, snälla goa regeringen (eller snarast samarbetspartiet Centern som förfäktat det aktuella förslaget). Varje skärv i minskad skatt är att välkomna. I princip. Ändå känns inte det här fortsatta ”ruteriet” särskilt jättekittlande. Faktiskt skaver det mest.

Nog för att både Rut- och Rot-avdragen spelat en betydande roll i stimuleringen av tjänstesektorn, och nog har de inverkat underlättande på svenska folkets vardagspusslande (åtminstone medelklassens). Men borde inte politiken idag kommit längre än att tugga vidare på dessa numera åldrade avdragsåtgärder?

De gör ett redan tillkrånglat skattesystem trassligare. De skapar gränsdragningssvårigheter och inbjuder till fusk. De får orättvisa fördelningspolitiska effekter. De premierar vissa branschspecifika tjänster och gör konkurrensläget kärvare för nytänkande entreprenörer som inte ges del av statens nådegåvor.

Rut och Rot är i grunden nödlösningar i syfte att parera konsekvenserna av det överskuggande problemet: det hårda svenska skattetrycket, som tynger ner ekonomin och gör arbete så kostsamt att det krävs ett batteri av undantag för att stötta upp efterfrågan och tillgången på den skadedrabbade marknaden.

Det är i längden varken sunt eller hållbart. Enligt januariavtalet ska det ske en ny stor reform av skattesystemet. En from önskan, om denna utlovande prestigereform kommer till stånd, vore då att Rut och Rot läggs till handlingarna som obehövliga.

I coronakrisens bråddjupa kölvatten har det blivit än viktigare att sätta fart på de välståndsbildande krafterna och BNP-tillväxten. Det kan politikerna bäst bidra med genom att inrikta sitt fokus på låga, breda och enhetliga skatter, så lättfattligt och transparent utformade att ett barn kan förstå dem – samt skyddade över tid mot partiernas röstmaximerande frestelser att hitta på specialregler för att gynna diverse väljargrupper och lobbypropagerande särintressen.

Oddsen på att det händer? Tja, man kan väl få drömma lite i sin snart Rut-avdragsgillt tvättade skjorta.

Nej till skattechock efter coronan

Skrivit i Corren 20/5:

Att det är tuffa tider och hårda bud kan endast undgått hermetiskt avskärmade nyhetsundvikare, antagligen bosatta i en grotta långt borta på grannklotet Mars. Men där torde risken för att drabbas av coronaviruset och dess samhälleliga konsekvenser ändå vara tämligen försumbar.

Annat är det här. Pandemins mänskliga kostnad i förlorade liv, sorg, smärta och oro ligger på ett högt, dystert och i ord svårfångat plan för sig. Jag lämnar denna, den tveklöst värsta dimensionen av tragedin till enskild begrundan så länge.

Krisens pris är i krassare, materiella termer förstås också svidande. Situationen för den närande, försörjande sektorn talar sitt tydliga språk. I Östergötland ökande antalet företagskonkurser med 40 procent under april jämfört med samma månad i fjol (Corren 19/5).

”Läget är allvarligt ute i företagen och det försämras snabbt”, säger Johan Gustafsson som är nytillträdd regionchef för Svenskt Näringsliv i vårt län. Uppgifterna från organisationens företagarpanel, som redovisas på Svenskt Näringslivs hemsida (12/5), ger en bild av den ekonomiska ekluten.

61 procent av de östgötska företagen uppger att produktions- och försäljningsvolymen är lägre än för ett halvår sedan. 44 procent kalkylerar med fortsatt sämre utsikter de kommande sex månaderna. Var tredje företag har tvingats friställa personal.

Samtidigt forsar miljardbeloppen ut från det offentliga systemets vidöppna kranar för att mildra fallet ner i avgrunden. Pandemin kommer att öka statens lånebehov dramatiskt, meddelar Riksgälden (DN 19/5). Lyckligtvis har vi hyggliga statsfinanser i Sverige och har därför råd att vräka på med underskottsstimulanser i budgeten ett tag framöver. Utan dessa stödåtgärder skulle det nog inte finnas mycket kvar att starta upp ekonomin med igen, den dag då krisens akuta strypgrepp släpper.

Men som vanligt måste allting betalas, förr eller senare. Finansminister Magdalena Andersson flaggar för att krispaketens räddningsbojar kommer att följas av skattehöjningar när coronaviruset retirerar (Expressen 18/5). Ett land som redan har ett skattetryck bland de tyngsta i världen har alltså ännu svettigare pålagor att vänta.

Hur vore det att istället göra slut på den gängse, partipolitiskt invanda gränslösheten i dyrköpta offentliga åtaganden och utgifter till det mesta mellan himmel och jord? Efter coronan borde det vara dags att prioritera bättre i moder Sveas hushåll och på så sätt spara pengar. En skattechock som lök på laxen förefaller däremot inte vara ett särskilt lämpligt recept, om regeringen vill få de av krisen mörbultade välståndsbildande krafterna att repa sig.

Om Stefan Löfven vore Calvin Coolidge

Skrivit i Corren 14/5:

Äntligen stod statsministern i riksdagens predikstol. Församlingens huvuden lyftes. Så, där var han ändå! Stefan Löfven tog fram sin regeringsförklaring ur kavajfickan. Med sträng min till de förtroendevalda ombuden för Sveriges folk förkunnande han:

”Uppbörd av skatter som inte är absolut nödvändig, som inte bortom allt rimligt tvivel bidrar till den allmänna välfärden, är bara en form av legaliserad stöld”.

Nu misstänker du att jag skojar med dig. Att detta är en uppdiktad episod. Visst, visst. Naturligtvis har Löfven aldrig sagt så. Tyvärr.

Han är ju ingen klassiskt liberalkonservativ politiker. Han är inte Calvin Coolidge. Som fällde dessa ord i verkligheten. Närmare bestämt under sitt installationstal som USA:s president den 4 mars 1925.

Men man kan väl få drömma lite? Låt oss anta att detta uttalande från gamle Calvin även speglade Stefan Löfvens djupt kända och offentligt deklarerade övertygelse. Jo, jag vet att det är svårt. Försök, trots allt!

Vi har således hamnat i ett parallellt universum där Löfven tycker som Calvin. På det följer en del intressanta konsekvenser jämfört med den reellt existerande regeringspolitiken. Ta ett aktuellt exempel: den nya skatten på butikernas plastpåsar som drabbat oss från 1 maj. Skulle den vara möjlig och försvarbar?

Skatten påstås vara motiverad av miljöskäl. Plastföroreningarna i naturen, främst världshaven, är ett stort problem som måste motverkas. Nästan all plast som flyter omkring i oceanerna kommer dock från ett antal floder i Asien och Afrika.

Sverige är inte beläget på någon av dessa kontinenter. Vi brukar heller inte mangrant resa dit för att kasta våra plastpåsar i den asiatiska eller afrikanska naturen. Istället brukar den svenska handelns plastkassar återvändas för att kasta hushållsavfall i. Som sedan kommunernas sopanläggningar tar hand om efter konstens alla regler.

Om fördyrade plastpåsar i affärerna syftar till att minska användningen av dessa påsar, vad blir då nyttan av denna straffskatt? Mer pengar till staten förvisso. Men till priset av att vi tvingas köpa fler reguljära soppåsar, vanligen av plast. Och alternativen att bära hem varor i?

Papperspåsar ger ingen miljövinst eftersom de sällan återanvänds och tillverkningsprocessen är mer krävande. Framställningen av tygpåsar belastar miljön ännu hårdare och måste användas så många gånger för att ge något plus att de hinner slitas ut innan dess.

I det parallella universumet med Löfven som Coolidge hade slutsatsen knappast varit att plastpåseskatten är absolut nödvändig och bortom allt rimligt tvivel bidrar positivt till vår välfärd. Men med Löfven som Löfven i den riktiga världen har hans regering drivit igenom pålagan. Varför?

Höghastighetstågen har aldrig varit så fel

Skrivit i Corren 8/5:

Tidigare i år utkom den folkbildande boken Slöseriet med dina skattepengar – 258 exempel som du inte vill betala för, skriven av Slöseriombudsmannen Johan Gustafsson vid Skattebetalarnas förening. Föga otippat ingår höghastighetstågen i denna, inte sällan dråpliga, genomgång av hur offentliga medel missbrukas i stort som smått.

Notan för att bygga ett nytt, futuristiskt stambanenät mellan Stockholm, Göteborg och Malmö hör till det saftigare slaget. I boken skriver Gustafsson att Trafikverket beräknat projekt till 230 miljarder kronor. Men denna redan svettiga kalkyl förbiser en rad kringkostnader, som bygget av en ny station i Jönköping för 28 miljarder. När Stockholms handelskammare kritiskt synade räkningen för hela kalaset blev summan 400 miljarder kronor.

Johan Gustafsson konstaterar syrligt: ”Snabbtågen kan alltså bli nästan dubbelt så dyra som tänkt, men skulle inte vara samhällsekonomiskt lönsamma ens till halva priset. Men när någon annan betalar kan de nog bli verklighet ändå”.

Nu borde dock den risken minskat betydligt med coronapandemin som ställt allt på ända. I januaripartiernas avtal från förra året står det visserligen att höghastighetsbanorna ska färdigställas. Men vem kan ens till nöds försvara ett sådant pengaslukande lyxprojekt i megaklassen längre, när den bråddjupa krisen kräver fokus på angelägnare prioriteringar?

Miljöpartiet kan. Enligt Expressen (6/5) är det av bottenlåga opinionssiffror pressade regeringspartiet ivrigare än någonsin att komma igång med sin hjärtesatsning. Medan miljarderna ändå sprutar ur statskassan för att hålla Sverige flytande genom pandemieländet, propsar MP på akutfinanisering av höghastighetstågen som ett led i krispolitiken. Det har tydligen gett upphov till en schism i januarikvartetten, eftersom Liberalerna på goda grunder vägrar höra talas om saken.

Men gissningsvis finns det delar av näringslivet som hett åstundar att MP triumferar. Undantaget Stockholms handelskammare, har de andra regionala handelskamrarna som berörs av det planerade höghastighetsnätet lobbat hårt för projektet. Här vankas ju möjlighet till smällfeta statliga kontrakt – vilket företagen sannerligen behöver dessa dagar, kan man tycka.

Men det är skillnad på en krispolitik som ger tillfälligt överlevandsstöd till verksamheter som sedan kan börja skapa värden igen, och en krispolitik som permanent plöjer ner astronomiska summor i en infrastruktursatsning som bara skinnar skattebetalarna utan att ha skuggan av en chans att ge samhället några pengar tillbaka.

Johan Gustafsson ska för övrigt vara varmt välkommen åter till sin hemort Linköping. Han har precis bytt jobb från Slöseriombudsman till regionchef för Svenskt Näringsliv i Östergötland. Det innebär förhoppningsvis ett kännbart avbräck i lobbykampanjen för höghastighetsslöseriet härifrån, i alla fall.

Tänk om vi alla följt Anne Wibbles råd

Skrivit i Corren 21/4:

Anne Wibble, minns ni henne? Hon var Sveriges första kvinnliga finansminister och detta i regeringen Bildt under 90-talets början. Hon rökte och vägrade skämmas för det, trots att hon tillhörde det präktiga Folkpartiet. Inför valrörelsen 1994 gav Wibble till och med ut en bok kallad Två cigg och en kopp kaffe, där hon leende poserade på omslaget med fimpar i ett askfat.

Hade det skett idag kan vi bara föreställa oss vilket öronbedövande ramaskri som skulle ekat riket runt från svårt chockskadade pekpinneviftare. Men det var andra tider då, när fortfarande även en regeringsledamot avslappat kunde tända ett knaster – gammalt slang för cigarett, ungdomar – utan att behöva frukta batonger och korsfästelse.

Istället blev Anne Wibble rullad i tjära och fjäder för att hon ansåg det vore bra om alla svenskar hade en årslön på banken. Ha! Lätt att säga om man är en på skattebetalarnas bekostnad fett avlönad yrkespartist från den politiska högadeln (Wibbles pappa hette Bertil Ohlin). En utopi för vanliga knegare i röstboskapet! Hur skulle det vara möjligt för verklighetens folk att genom egenhändigt arbete spara ihop en dylik summa?

Ungefär så löd kritiken. Ty det var ju andra tider då, när rökning ännu var offentligt acceptabelt. Men uttalanden om det önskvärda i att medborgarna skaffade sig ett rejält sparkapital uppfattades som världsfrånvänt moraliserande.

Dock hade Anne Wibble helt rätt i sak. Vilket, om inte annat, coronapandemin med all pedagogisk tydlighet illustrerar. Den som har en årslön på banken sitter förvisso inte säkrare mot att smittas av covid-19. Men är finansiellt betydligt tryggare i den bråddjupa ekonomiska kris som det lömska viruset orsakat på kuppen.

En privat hög pengar ger ökad egenmakt och starkare självförtroende. Den gör att plötsligt arbetslöshet blir enklare att överleva. Den minskar det annars järnhårda beroendet av de statliga systemen och att de fungerar prickfritt. Hade skattetrycket bara varit rimligare och därmed hushållens kvarvarande marginaler större, skulle inte några sparade hundratusen på kontot verkat lika utopiskt att uppnå för många svenska löntagare.

Som del i beredskapsplanen för nästa kris kan det ju vara värt att fundera på.

Det gäller även näringslivet, som nu i den samhällsekonomiska tvärniten tvingas ropa på övervintringshjälp ur statskassan till svindlande belopp. Men massiv statlig inblandning i det fria företagandet riskerar alltid att få vanskliga följder med tuffare partipolitiska krav framöver och socialister som vädrar morgonluft.

Om exempelvis, som Företagarförbundet föreslår, istället den allmänna löneavgiften avskaffas skulle särskilt småföretagen få bättre förutsättningar till att spara ihop egna nödbuffertar och kunnat fimpa behovet av statens krisakut i fortsättningen.

Hög tid att gräva upp geddesyxan

Skrivit i Corren 14/4:

När hörde ni ”geddesyxan” svingas senast i debatten? Nej, precis. Konfrontera dagens generation av partiaktivister och byråkrater med ordet. De lär stå som levande frågetecken inför dess innebörd, liksom de flesta moderna svenskar.

Ingen använder uttrycket numera, det har helt försvunnit ur den allmänna vokabulären. Möjligen ett symptomatiskt tecken på hur de politiska värdeskalorna förskjutits sedan sir Eric Campbell Geddes var i farten.

Han hörde hemma i det brittiska konservativa partiet och ledde i början av 1920-talet en kommission som utan hänsyn till ovidkommande särintressen raskt skar ner på Storbritanniens svällande statsutgifter, vilka blåsts upp enormt av landets deltagande i första världskriget och hållits kvar på omotiverat höga nivåer även efter att kanonerna tystnat.

I samma veva hade Sverige en socialdemokratisk regering under Hjalmar Branting. Finansministern hette Fredrik Thorsson som blev mäkta folkligt populär genom att följa exemplet från Geddes. I en osentimental översyn av statens vildvuxna budgetkostnader lät Thorsson 1922 avskaffa 132 byråkratiska kommittéer och utredningar på ett bräde.

”Geddesyxan” blev ett begrepp för arbetarrörelsens sparsamhet och strävan efter en effektivare skött förvaltning än som tidigare varit fallet i den gamla överklassdominerade ämbetsmannastaten.

Men det var då det. När socialdemokratin etablerade sig som det stora maktägande partiet i spetsen för det ambitiösa folkhemsprojektet var det inte så noga längre. Fredrik Thorsson skulle blivit slagen med stum häpnad om han från sin 1920-talshorisont kunnat bevittna vår tids gränslösa statsapparat med ett veritabelt myller av myndigheter och ett löpande utgiftstryck till varjehanda ändamål som kräver astronomiska belopp i skatter.

Dock borde coronapandemin göra det aktuellt att gräva upp geddesyxan igen. Ekonomin och näringslivet vacklar vid stupet, det pumpas ut pengar som aldrig förr i kolossala räddningspaket. Skuldsättningen skenar. Vi torde ha en lång kärv period framför oss innan krisen och dess konsekvenser kan läggas till handlingarna.

Det betyder rimligen återhållsamhet, helst upphörande, med det hittills vidlyftiga spenderandet på sådant som ligger bortom kärnuppgifterna hos stat, kommun och regioner. Myndigheter och andra offentliga verksamheter som tickar pengar utan att ha något verkligt samhällsnödvändigt att tillföra bör i Geddes och Thorssons anda läggas ner.

Resurserna ska fokuseras på områden där det offentliga maskineriet måste vara starkare, bättre och effektivare än idag (som försvar, civil beredskap, sjukvård, polis, et cetera). Fram med yxan, prioritera!

Fredrik Thorsson (1865-1925), byst i hans hemstad Ystad av konstnären Sven Anderson.