Category Archives: Skatter

Partierna och pengarna

Skrivit i Corren 6/9:

Demokrati betyder folkstyre. I Sverige sker detta genom att folket delegerar styret till valda ombud från politiska partier. Det kallas representativ demokrati. Men det traditionella partiväsendet som etablerades kring förra sekelskiftet har sett bättre dagar och gått in en fas av förstelning.

Allt färre svenskar känner identifikation som anhängare till något parti. En ytterst ringa andel av befolkningen bär partibok. De två senaste decennierna har partiernas medlemskår mer än halverats.

Men något trängande behov av medlemmar, deras föreningsavgifter och ideella engagemang finns knappast längre. Partiväsendet har passerat stadiet som en folkrörelsebaserad utväxt av civilsamhället och istället transformerats till en tämligen sluten, professionaliserad gren av den offentliga apparaten.

”Follow the money”, som den klassiska repliken lyder i Watergatefilmen Alla presidentens män. Hur hålls partimaskineriet numera igång? Det huvudsakliga drivmedlet är frikostigt egenbeviljade skattebidrag. Totalt runt 1,2 miljarder kronor varje år. Ett sånt kraftig beroende av skattepengar till aktivism och försörjning av funktionärer är demokratiskt olyckligt.

Dels riskerar partierna bli mindre av medborgarnas tjänare och mer av systemets väktare. Dels får det offentliga stödet i praktiken en konserverande effekt på den ålderstigna partistrukturen, vilket i sin tur hotar att förstärka rådande tendens av folklig alienation. Om partierna fråntas skatteguldet och tvingas leva självständigt?

Det skulle sannolikt medföra ett välbehövligt moderniserande förändringstryck i det politiska landskapet som ger den representativa demokratin nytt friskt blod. Därför finns det skäl att välkomna och uppmuntra partier som – trots allt – gör ansträngningar att åtminstone delvis försöka stå på egna ben. Bara det sker i schyssta former, öppet redovisade inför väljarna.

Centern bör exempelvis applåderas som det riksdagsparti med den högsta graden av egenfinansiering, motsvarande 64 procent av intäkterna (enligt Dagens Samhälles undersökning 29/7). Vid försäljningen 2005 av Centertidningar AB kammade partiet hem 1,8 miljarder kronor. Pengarna placerades i förvaltningsbolaget Randelllo som årligen ger en rejäl mångmiljonutdelning. Där har man en utmärkt grund till att med tiden bygga bort sitt bidragsberoende.

Övriga partier ligger i lä. Men efter Centern är Socialdemokraterna näst bäst med en egen finansieringsgrad på 39 procent (att jämföra med Liberalerna och Kristdemokraterna knappt ens försöker, bägge är i princip helt fjättrade vid skattekranarna). Socialdemokraterna har bland annat sitt Kombilotteri som man de senaste tio åren tjänat över 500 miljoner kronor på. Det tyder på utmärkt initiativförmåga.

Tyvärr har S dragit skam över sig genom att spela fult. Som DN avslöjat (5/9) har partiet sålt lotter på kredit till utsatta människor med ekonomiska problem och skickat Kronofogden på tusentals personer som inte kunnat betala. Man har tillskansat sig särskilda privilegier i lotterilagstiftningen, hängett sig åt oetisk marknadsföring och mörkat vem som Kombispelens kunder gynnar.

Sådant ruffel är naturligtvis förkastligt, i synnerhet när det gäller ett regeringsparti som gör anspråk på att vara solidariskt och samhällsbärande. Men å andra sidan ger ju skandalen väljarna en tydligare bild om hur värderingarna i den officiella S-retoriken står sig i förhållande till verkligheten. Också en vinst.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Centern, Demokrati, Politisk kultur, Skatter, Socialdemokraterna

Håll i nu, Alliansen!

Skrivit i Corren 22/8:

Stefan Löfven kryssar vidare med sin bräckliga skuta mellan hotande grund och skär. I S/MP-regeringens budgetförhandlingar med Vänsterpartiet under helgen nåddes, enligt Expressens uppgifter, enighet om att delvis tillmötesgå Alliansen. Den borgerliga oppositionen har ju tuffat till sig en del på sistone.

I juni utlovade Allianspartierna misstroendevotum mot några av Löfvens skattehungriga ministrar, såvida inte regeringens tre skadliga förslag om förvärrade bördor på jobb och företagande drogs tillbaka. Det rörde försämring av brytpunkten för statlig inkomstskatt, försämring av skattevillkoren för småföretagare (3:12-reglerna) och försämring av den luftburna transportsektorns möjligheter genom införande av flygskatt.

Regeringen backar nu från de två förstnämnda förslagen.

Notera att Löfven parerar på samma sätt som när Alliansen nyligen krävde misstroendevotum mot de tre inblandade statsråden i IT-skandalen på Transportstyrelsen.

Löfven lät infrastrukturminister Anna Johansson och inrikesminister Anders Ygeman gå, men behöll försvarsminister Peter Hultqvist. Med det försökte Löfven, som i söndags påstod sig vara ”så less på det politiska spelet”, framstå som resonlig (under galgen, nota bene) i förhoppningen att Alliansen i sin tur skulle framstå som grälsjukt oresonlig om borgerligheten vidhöll att med SD osäkra misstroendevapnet mot Hultqvist i riksdagen och därför vika sig av hänsyn till opinionen. Skickligt taktiserat, onekligen.

Löfvens tanke är uppenbarligen att köra ett identiskt chickenrace i misstroendespelet om skattehöjningarna. Men det handlar förstås även om att hålla MP lugn i båten. S är själva inte överdrivet pigga på att straffbeskatta resor i skyn. Men för den lilla gröna koalitionspartnern är flygskatten en viktig ideologisk symbolfråga. Och mörbultad av allt stryk som MP hittills tagit i regeringsställning, måste ju partiet få något köttben att gnaga på inför valet. Det påminner om samarbetsspelet med Vänsterpartiet.

Deras ideologiska flaggskeppsfråga är att stoppa ”vinstjakten” i välfärden. Priset som Löfven tvingas betala för regeringsstödet från Jonas Sjöstedts gamla kommunistparti har blivit den utskällda Reepaluutredningen, vilken nu tydligen håller på att bearbetas till ett skarpt förslag som ska föreläggas riksdagen i höst. S gläds knappast helhjärtat åt det heller, inte minst för utsikten till att verkligen lyckas försämra de enskilda välfärdsföretagarnas villkor är allt annat än kassaskåpssäker.

Voteringsnederlaget är redan så gott som intecknat, av det enkla skälet att riksdagsmajoriteten är emot. Men å andra sidan lär frågan överleva som blockpolariserande slagträ i valrörelsens spel om regeringsmakten 2018 och en sån grej är ju alltid mycket tacksam i den existentiellt konfliktbaserade partipoliska branschen.

Bör då Alliansen nöja sig med den partiella framgången på skatteområdet?

Nej, lika lite som gällande Transportstyrelseskandalen. Vi kan inte ha en försvarsminister som schabblar bort bollen i skyddet av riket säkerhet (även om det yttersta ansvaret för IT-härvans Watergateartade hantering faller på regeringschefen, rimligen är det Löfven som främst förtjänar riksdagens misstroende). Vi kan heller inte ha en flygskatt som vingklipper en vital del av Sveriges kommunikativa infrastruktur, bara för att det skulle glädja MP:s glesande skaror.

Dessutom skulle en hejdad offensiv av Alliansen se fåraktig ut och ge nytt demoraliserande bränsle till kritiken av den borgerliga opposition som tvekande och skotträdd när allt kommer till kritan.

Lämna en kommentar

Filed under Borgerligheten, Ekonomi, Miljöpartiet, Skatter, Socialdemokraterna, Trafik och kommunikationer, Vänsterpartiet

Äntligen, Alliansen!

Skrivit i Corren 16/6:

Ludwig von Mises, den store österrikiske nationalekonomen, var sällan främmande för dräpande formuleringar i debatten mot sina socialistiska meningsmotståndare: ”Somliga experter har deklarerat att det är nödvändigt att beskatta folket tills det gör ont. Jag delar inte dessa sadisters uppfattning”.

Vad denne frihetlige liberal hade sagt om vår svenska regerings skattepolitik vet vi inte – Mises föddes 1881 och gick ur tiden 1973 – men det är ingen vågad gissning att han knappast uttryckt sig mera välvilligt.

Socialdemokraterna och Miljöpartiet har ju, med Vänsterpartiets benägna bistånd, belastat nationen med ständigt svidande pålagor. Varv efter varv skruvas det redan höga skattetrycket upp. Allt medan riksdagens icke-socialistiska majoritet impotent, splittrad och fåraktig tittar på. Tills nu!

Äntligen har Alliansen förmått samla sig till motstånd och satt den hittills friåkande Stefan Löfven under välförtjänt press. Någon gemensam alternativbudget som Moderaterna och Kristdemokraterna önskat blir det inte, eftersom Liberalerna och Centern vägrar riskera en regeringskris.

Däremot har de fyra borgerliga oppositionspartierna förenat sig i kravet på att regeringen måste dra tillbaka de aviserade förslagen om flygskatt, höjda marginalskatter och förvärrade villkor för småföretagen (3:12 reglerna). Annars blir det misstroendevotum mot ansvariga ministrar i höst, en idé som kläckts av Liberalerna. Är Sverigedemokraterna med på tåget, vilket signalerna talar för, ligger regeringen risigt till.

Dock är det förvånande att Centerns Annie Lööf vill göra undantag för finansminister Magdalena Andersson, något som försvagar Alliansens hand i misstroendespelet. Men hotet torde ändå vara tillräckligt starkt för att regeringen ska tvingas ta sig en rejäl funderare.

De nämnda planerade skattehöjningarna är onödigt provokativa och utpräglat ideologiskt motiverade till sin karaktär. Behov av intäkterna finns inte ur statsfinansiell synvinkel, men pålagorna ger träffsäkert skadliga effekter på de välståndsbildande krafterna.

Om Sveriges rödgröna politikerstyre tror det är utslag av ”rättvisa” att ytterligare försämra näringslivsklimatet, att göra arbete och företagande än mindre lönsamt genom ökade skattebördor som i praktiken fungerar som straff på strävsamhet och skapande – då är det sannerligen på tiden att regeringen får möta lite kallt stål i parlamentet.

Något decennium innan sin bortgång skrev Ludwig von Mises pedagogiskt: ”Om de nuvarande skattesatserna hade trätt i kraft vid början av vårt århundrade, skulle många som är miljonärer idag leva under blygsammare förhållanden. Men alla de nya branscher som levererar produkter till breda folklager skulle, om alls, bara kunnat fungera i mindre skala och dess varor hade varit bortom vanliga människors räckvidd”.

Nog ger det ett tankeväckande perspektiv på den aktuella svenska skattesituationen. Vilket välstånd hade vi haft 2017 om Löfvenregeringens fogdepolitik fått gälla sedan förra sekelskiftet? Att äventyra förutsättningarna för en blomstrande, produktiv ekonomi är bara huvudlöst.

Lämna en kommentar

Filed under Borgerligheten, Ekonomi, Skatter

Släpp in de utestängda

Skrivit i Corren 14/6:

Humankapitalet är den överlägset viktigaste resursen för att skapa välstånd. Den stora flyktingströmmen till Sverige borde således vara rena guldgruvan och bli en extremt lönsam affär. Massor av villiga nybyggare i livet! Vilket gyllene tillskott av drivkrafter för ekonomin!

Politikerna skulle saliga av lycka kunna gnugga händerna åt dånet av inforsande skattekronor i den offentliga kassan.

Men det är under förutsättning att nyanlända människor, oavsett kompetensgrad och utbildningsnivå, snabbt kan börja hugga i, ta vilket arbete som än står till buds och försörja sig själva. Trots rådande högkonjunktur är det inte så.

För infödda svenskar är arbetslösheten ringa. För många grupper från utomeuropeiska länder tenderar arbetslösheten att vara deprimerande utbredd – och långvarig. Vägen till produktiv sysselsättning kan ta åratal. Det är ett kostsamt mänskligt slöseri, en tilltagande social tragedi, ett växande integrationsproblem med risk för svåröverskådligt dystra samhälleliga följder.

Vårt system är tyvärr inte kompatibelt. Människor utan kvalificerade färdigheter i bagaget möter en arbetsmarknad som strukturellt fungerar mer likt en utslagningsmaskin. Dess obarmhärtigt sållande kugghjul är närmast hopplösa att försöka slinka förbi om man har bristande språkkunskaper och konstiga betyg ingen förstår. Antalet enkla jobb, i princip öppna för vem som helst, är försvinnande få i jämförelse med övriga EU.

Allt detta är välkänt och genomtuggat i debatten till utmattningens gräns. Men när tas steget till politiska reformer som biter? Det är som att sitta med telefonluren i hand och vänta på en ledig taxi under den gamla svenska monopoltiden: var god dröj… var god dröj… var god dröj…

Så kan det bara inte fortsätta. Vill politiker ha makt, styra och ställa, är det hög tid att de också konstruktivt använder maktens verktyg till att göra arbetsmarknaden mera välkomnande. Vad kan vara angelägnare?

Saknar regeringen egna idéer är ett bra tips att fördomsfritt lyssna till Almega, tjänsteföretagens arbetsgivarorganisation, som föreslagit en rejäl utökning av RUT-avdraget till att omfatta allt arbete i våra bostäder.

Att slopa Skatteverkets lista av RUT-restriktioner är givetvis inte någon mirakelkur mot integrationsproblemen. Men väl en lovande dellösning, som skulle leda till en betydande efterfrågestimulans på enklare jobb i den hushållsnära sektorn. Mängden RUT-sysselsatta, idag 22 000, hade minst kunnat fördubblas redan fram till 2020, enligt Almegas beräkningar.

Så vad hindrar regeringen att göra slag i saken? Ideologiska skäl? En sådan partipolitisk lyx har Sverige inte längre råd med.

Lämna en kommentar

Filed under Arbetsmarknad och sysselsättning, Ekonomi, Integration, Skatter

Höj rösten, Linköping!

Skrivit i Corren 13/6:

Det är Linköping som gett Sverige vingar. Vi är landets flygstad. Vad skulle nationens flygindustri vara utan oss? Är det någon kommun som borde värna luftfarten är det vi. Vore det således för mycket begärt om Linköping officiellt uppvaktade regeringen med en vädjan om att slopa flygskatten?

Det beryktade förslaget att vingklippa flyget med en särskild punktskatt på resor har väckt upprörd och berättigad kritik från start. Men Stefan Löfvens rödgröna minoritetskonstellation har ändå envist framhärdat och visar hittills inga tecken på att backa, tvärtom.

”Vi tror samlat att det här är skadligt för svenskt näringsliv och på sikt minskar tillgängligheten för Sverige liksom gör det svårare att bedriva ett livskraftigt näringsliv i hela Sverige”, säger SAS-vd:n Richard Gustafsson. Under måndagen förenade han sig med konkurrentbolagen Norwegian och BRA i en gemensam protest mot regeringens hot att fördyra biljettpriserna och därmed minska marginalerna i redan hårt konkurrensutsatt bransch.

Det är långa avstånd i Sverige, vi ligger därtill i Europas norra utkant. Vikten av en välutvecklad, smidigt fungerande infrastruktur för lufttransporter såväl inrikes som utrikes kan därför av uppenbara skäl inte nog betonas. Att driva bort människor från flyget och göra dem mindre rörliga genom politiska straffpålagor vore mycket olyckligt, vilket konsekvenserna i andra länder tydligt visat.

Exempelvis har Irland och Nederländerna infört flygskatt, fått skrämselhicka av resultatet när ekonomin dök, insett misstaget och avskaffat skatten. Varför ska då Sverige låta reprisera samma dumhet?

Regeringen anför miljöomsorg och klimatnytta som motiv. Men måste i sak argumentera mot bättre vetande. Bland remissinstanserna som sågat flygskattens påstådda välsignelsebringande gröna effekter finns tunga expertgranskare som Riksrevisionen, Statskontoret och Konjunkturinstitutet.

Men för det lilla krisande Miljöpartiet är flygskatten en viktig ideologisk symbolfråga, som statsminister Löfven känner sig nödgad att bjuda sin juniorpartner i regeringen på. Det kan emellertid inte vara godtagbart att det interna politiska schackrandet i Rosenbad ska gå ut över allmänintresset, försämra tillvaron för vanligt oskyldigt folk och slå mot den hela produktiva sektorns näringsvillkor.

Tidigare har den ansedda Linköpingspolitikern Lena Micko (S) haft det prestigefyllda uppdraget som ordförande i föreningen Svenskt flyg. Vid tillträdet på posten deklarerade hon som sin uppgift ”att visa den stora betydelsen flyg har för landets regioner och näringsliv och att flyget har betydelse för tillväxten” (Corren 15/6 2007). Snudd på dagen är det exakt 10 år sedan dessa ord fälldes.

I ljuset av regeringens flygfientliga agerande känns uppgiften än mer brännande aktuell och nödvändig. Det skulle definitivt inte skada om Linköpings kommun tog ett initiativ i frågan och förklarade för makthavarna i Stockholm vad som står på spel.

Om Sveriges flygstad höjer rösten i debatten lär det knappast gå obemärkt förbi.

Lämna en kommentar

Filed under Ekonomi, Linköping, Skatter, Trafik och kommunikationer

Skyttedal prickar rätt

Skrivit i Corren 9/6:

”Höga skatter slår mot allt och tynger ner alla. De drabbar fattiga människor hårdast. De försvagar industrin och handeln. De gör jordbruket olönsamt. De ökar kostnaderna för transporter. De utgör en avgift på varenda nödvändighet i livet”.

En klassisk passage ur republikanen Calvin Coolidges State of the Uniontal inför den amerikanska kongressen 1923. Coolidge var president under Gatsbyepokens gyllene decennium, då landets välstånd tog fart och USA transformerades till världens ledande industrination.

Coolidge fokuserade på att sänka skatterna, reducera den offentliga skuldbördan och minska den politiska sfärens grepp om samhällslivet. Varsamhet med skattemedel var ett honnörsord i Vita huset under denna tid. Kongressledamöternas iver för dyra skrytprojekt var nu som då mycket utbredd. Men Coolidge hade inget till övers för sådana dubiösa försök att köpa väljarnas röster med deras egna pengar och red effektiv spärr mot slöseriet.

Tänk om det existerade fler politiska ledaren av den kalibern! Själva har vi en rödgrön regering som ideologiskt är Coolidges raka motsats och sorglöst höjer skatterna över i stort sett hela fältet, medan en splittrad icke-socialistisk riksdagsmajoritet valhänt gnyr och fumlar.

Det som dock är mest kännbart för vanligt folk är hur skattenivån tenderar att skena iväg uppåt inom den kommunala sektorn. Problemen med att hålla välfärdskostnaderna i schack har till och med fått LO-basen Karl Petter Thorwaldsson att larma om behovet av ett kommunalt skattestopp.

Eftersom kommunskatten är ”platt” (samma procentsats för alla) drabbas ju – precis som Coolidge påpekat – mindre bemedlade människor hårdast när pålagorna ökar. En annan oroande konsekvens är att arbete lönar sig allt sämre.

Men den här utvecklingen är inte ödesbestämd, vilket man ibland kan få intryck av i debatten – i synnerhet när den politiska särintresseorganisationen Sveriges kommuner och landsting (SKL) är i farten med uppgivna skräckprognoser över hur mycket skatterna ”måste” höjas för att kommunerna ska få debet och kredit att gå ihop.

Det finns faktiskt – hör och häpna! – kommunpolitiker av annat virke, som liknar gamle Calvin i attityd och handlag. KD:s Sara Skyttedal i Linköping närmare bestämt. Det alternativa budgetförslag som hon signerat hade garanterat Coolidge gillat. KD vill frigöra hela en krona åt oss i kommunal skattesänkning (fullt finansierat), vilket betyder att en genomsnittlig Linköpingsfamilj årligen får behålla flera välbehövliga tusenlappar mer i den egna hushållskassan.

Partiet går samtidigt fram med rödpennan i den vildvuxna utgiftsfloran, kräver rationellare resursutnyttjande, drar åt bidragskranarna, slår ner på stadshusets begeistring att sätta sprätt på våra pengar i diverse marknadsföringsprojekt av oklart värde, och underkänner kostnadstunga prestigebyggen som en ny simhall för svindlande 750 miljoner kronor.

Istället riktar KD sin koncentration på välfärdens kärna med satsning på trygghetsväktare, verksamhet för utvecklingsstörda, karriärtjänster för lärare, avlastning för personal inom skolan och omsorgen, etc. Imponerande välavvägt, lika frihetligt som socialt ansvarsfullt. Det finns hopp om politiken!

Lämna en kommentar

Filed under Ekonomi, Kommunalpolitik, Kristdemokraterna, Linköping, Skatter, USA

Blås rent i riksdagen

Skrivit i Corren 11/5:

Häromåret förklarade finansminister Magdalena Andersson att ”skattesänkareran är över i svensk politik”. Hon har hållit ord. Och därmed alltså frångått reformlinjen att reducera skadliga skatter på den skapande ekonomin som inleddes av Göran Persson och fullföljdes av Alliansen, vilket realt ökade skatteintäkterna med 260 miljarder kronor 2000-2013.

Den rödgröna regeringen har i samarbete med det gamla kommunistpartiet istället pricksäkert höjt skatterna på i stort sett allt som rör sig. Till hösten planeras ytterligare förvärrade pålagor, trots att dessa egentligen inte behövs för att budgeten ska gå ihop. Motivet kan således ej vara annat än blott och bart ideologiskt. Skattehöjningar är bra och rättvist, därför att skattehöjningar är bra och rättvist.

Mot denna nattståndna statssocialistiska tes skulle man kunna ställa Calvin Coolidges klassiska uttalande om att ”all beskattning som inte är absolut nödvändig, som inte bortom allt rimligt tvivel bidrar till samhällets välfärd, är enbart en sorts legaliserad stöld”.

Det mest provokativa med S/MP/V-konstellationens agerande är dock att deras mandat i grunden är fiktivt. Har regeringen någon folkvald majoritet bakom sig för att börja hårdbeskatta svenska medborgare igen? Nej.

Det är på grund av den borgerliga oppositionens vankelmod och svaghet, skickligt utnyttjad av Löfven, som den bräckligaste ministären vi haft sedan Ola Ullstens dagar kunnat driva igenom sina budgetar. Ska den splittrade Alliansen lägga sig platt även till hösten?

”Vi kan i längden inte ha en regering som för en ekonomisk politik som inte har stöd i riksdagen”, sa Moderaternas ekonomisk-politiske talesman Ulf Kristersson i februari. Han önskade en gemensam borgerlig budget som skulle fälla regeringens, om SD gav sitt stöd åt oppositionens alternativ i likhet med vad som hände efter valet 2014.

Då utlyste Stefan Löfven ett nyval till mars 2015, vilket emellertid inte blev av eftersom Decemberöverenskommelsen (DÖ) kom i dess ställe – en i efterhand olycksalig lösning som korrumperade den parlamentariska processen och gav S/MP/V ett demokratiskt tvivelaktigt politiskt frikort. Trots att DÖ nu formellt är avskaffad, är det dock osannolikt att Alliansen gör gemensam sak igen.

Varken C eller L vill riskera nyval med så kort tid kvar till riksdagsvalet 2018. Det är begripligt, även om det förstås är demoraliserande med en opposition som frivilligt kapitulerar och åter låter en minoritetsbudget passera som är dålig för landet.

Inom Alliansen har det visserligen grunkats om att riva upp delar av regeringsbudgeten, men vad skulle en sådan lek med elden betyda för framtiden om det blir acceptabelt att skjuta sönder budgetordningen? Så kan vi heller inte ha det.

Eftersom vi lär få leva med trixiga politiska förhållanden, vore det nog sundast för alla parter om det blev lättare att ibland blåsa rent på spelplanen genom nyval som Theresa May precis gjort Storbritannien. Där är mandatperioderna inte fasta som oss, utan rörliga vilket gör att nyval får samma dignitet som ett tidigarelagt ordinarie val.

Finn Bengtsson (M) på riksdagens östgötabänk har nyligen föreslagit just en sådan konstitutionell förändring. ”Demokratin och den rådande situationen hade kanske mått bra av att få lösas ut av svenska folket genom ett extraval när läget visar sig bli ohållbart”, skrev han i Dagens Industri den 2/5.

Mot bakgrund av de senaste årens unkna parlamentariska erfarenheter är det väl ingen tokig idé. Om nyvalsinstrumentet i praktiken blev ett skarpt vapen istället för ett tomt hot, hade det möjligen kunnat leda till framtvingandet av ett friskare klimat och större partipolitisk mognad.

Lämna en kommentar

Filed under Demokrati, Ekonomi, Skatter