Tur att Sveriges ekonomiska beredskap är god

Skrivit i Corren 17/3:

”Vi tror på bönens kraft”, förklarade Sveriges kristna råd i ett pressmeddelande under måndagen och uppmanade oss att ”be om kraft och särskild vishet särskilt för dem som leder vårt land i denna utmanande tid”.

Tja, varför inte? När det är kritiskt värre här nere i jämmerdalen skulle nog även ett stödjande handtag från himmelska makter sitta fint, alla bidrag som kan lindra situationen är självklart välkomna.

Om det krispaket som landets politiska ledare presenterade på måndagsmorgonen indikerade att Sveriges kristna råd redan blivit bönhörda må vara osagt. Inspirerad av gudomlig kraft och vishet eller inte, så verkar ändå nu regeringen och dess samarbetspartier fått upp ångan ordentligt i beslutsmaskineriet sedan förra veckan.

Ställda inför hotet om coronavirusets nattsvarta ekonomiska konsekvenser, där dystopiska paralleller till 30-talets Kreugerkrasch blivit legio i debatten, har januariavtalets resonemangsäktenskapskvartett visat en tidigare oanad styrka och samarbetsförmåga. Det är ingen dålig livboj som kastats ut för att rädda näringslivet och arbetsmarknaden från att gå i kvav.

Det handlar om att staten övertar företagens sjuklöneansvar, ett subventionerat system för korttidspermitteringar införs och näringslivet ges välbehövligt andrum att betala in de tunga skatterna. Drygt 300 miljarder kan åtgärderna komma att kosta, en svindlande summa.

Tron på bönens kraft i all ära. Men i utmanande tider skadar det sannerligen heller inte att vara rustad för att parera rejäla smällar utan att nödvändigtvis tvingas lita på eventuella hjälpingripanden från ovan.

Lyckligtvis har lärdomen av 90-talets strukturkollaps och efterföljande stålbad gjort att Sverige idag har en mycket bättre skött offentlig ekonomi med rekordlåg statsskuld. Utrymme finns därför, tack och lov, att ta av för att hålla skutan pekuniärt flytande genom denna överraskande hemsökelse.

Man kunde bara önska att beredskapen på andra områden vore lika robust. Exempelvis vad det gällde intensivsjukvården, som riskerar att sättas på väldigt tuffa prov under pandemins härjningar.

Totalförsvaret lagrade fram till kalla krigets slut mängder av avancerad mobil vårdutrustning, bland annat hundratals respiratorer som vore guld värda att ha i reserv nu. Men efter att Sveriges makthavare beslutat att den eviga freden inträtt, gapar förråden tomma.

”Fältsjukhusen var en fantastisk resurs. Man investerade miljarder i dem. Men allt det slängde man på soptippen eller skänkte bort till andra länder – inget sparades”, säger Sten Lennquist, professor emeritus i katastrofmedicin vid Linköpings universitet (DN 15/3).

Vi får väl istället hoppas på att Gud är barmhärtig.

Varför hörsammades aldrig Finn Bengtsson?

Skrivit i Corren 5/12:

Misslyckandet är uppenbart. Den offentliga sjukvårdsapparaten i Östergötland dras med stora ekonomiska underskott och växande patientköer. Den styrande fyrpartikoalitionen i regionen (S, MP, C och L) höjer därför skatten med 85 öre från årsskiftet. Och den borgerliga oppositionen (M och KD) sträcker vapen. ”Vi finner oss i beslutet”, meddelade det moderata regionrådet Marie Morell nyligen.

Men hennes partikollega Finn Bengtsson vägrar finna sig. Han vill inte förknippas med ett politikerkollektiv som parerar sina tillkortakommanden genom att gräva ännu djupare i medborgarnas plånböcker. Istället väljer han, som Corren kunde rapportera om i tisdags, att lämna sitt uppdrag som ledamot i regionfullmäktige.

Det är beklagligt att Moderaterna förlorar en sådan kompetent, klok och fritänkande kraft som Finn Bengtsson i det politiska arbetet. Samtidigt är avhoppet förståeligt. Att fortsätta ösa in pengar i ökande mängder kan omöjligen vara en försvarlig lösning, när grundproblemet är den dysfunktionella sjukvårdsorganisationen som sådan.

Det vet Finn Bengtsson bättre än många andra i debatten. Själv tillhör han ju inte bara som överläkare och professor den yrkesutövande professionen med kvalificerade insikter i den dagliga verksamheten. Han har också som tidigare M-riksdagsman envist drivit frågan om nödvändigheten av en djupgående strukturell reformering av det svenska sjukvårdssystemet.

För mer än tio år sedan studerade han den holländska modellen på nära håll, förordade att Sverige borde följa exemplet och skrota de lika ineffektiva, ojämlikt drabbande som kroniskt kostnadskrävande landstingsreviren (idag omdöpta till regioner). Det var framsynt och riktigt.

Sjukvården i Nederländerna brukar nu regelmässigt, tillsammans med Schweiz, rankas som Europas bästa. I korthet är systemen i båda dessa länder baserade på obligatoriska privata försäkringar, där konkurrens råder mellan såväl försäkringsgivare som vårdutförare och staten tar ansvar för särskilt behövande. Ingen riskerar att ställas utanför och den eviga svenska sjukvårdssjukan – bristen på tillgänglighet – är ett okänt fenomen.

Gång på gång väckte Finn Bengtsson motioner i riksdagen och på moderata partistämmor om en förändring enligt holländskt och schweiziskt mönster. Resultatet blev ständiga avslag, år efter år. Kanske var det för mycket begärt att den politiska klassen i landstingen/regionerna skulle acceptera att avskaffa sig själva, även om det vore till patienternas fromma…

Men denna höst har faktiskt röster höjts inom Moderaterna, bland annat från MUF och finanslandstingsrådet Irene Svenonius i Stockholm, att tanken ändå inte är så dum. Sent börjar syndaren långsamt vakna, tydligen. Varför partiet inte kunde lyssna på Finn Bengtsson från början är dock svårbegripligt. Då hade måhända det skattehöjande sorgebarnet Region Östergötland redan varit ur världen.

Aktiv dödshjälp är en vansklig idé

Skrivit i Corren 19/11:

Gör Liberalerna skäl för sitt namn genom att ställa sig bakom idén om aktiv dödshjälp? ”Det är en viktig frihetsfråga”, säger riksdagsledamoten Barbro Westerholm som brukar vara en klok person. Under Liberalernas landsmöte i helgen tillhörde hon ombuden som fick partiet att anamma linjen om en statlig utredning i ärendet (mot partistyrelsens vilja, bör tilläggas).

Den renlärigt liberala ståndpunkten synes okomplicerad. Av rätten till liv, frihet och egendom bör naturligtvis följa friheten att äga rätten till sin egen död. En människa som svårt sjuk befinner sig i dödens väntrum bör därför få läkarassistans till att smärtfritt göra processen kort. Inga konstigheter. Osentimentalt och rationellt.

Vad kan rimligen invändas mot ett sådant ideologiskt resonemang? En hel del. Som att det tar skral hänsyn till den komplexa verkligheten och att det omsatt i praktik riskerar att öppna dörrar som aldrig borde öppnas.

Med all respekt för Barbro Westerholm och hennes välmenande åsiktsfränder, finner jag tanken på statligt sanktionerad eutanasi starkt problematisk. Sjukvårdens uppgift är att värna livet, bota och lindra. Om det sistnämnda skulle inkludera alternativet att aktivt släcka patienternas liv har ett fundamentalt tabu brutits.

Konsekvenserna vore rysligt svåröverskådliga och vem vågar lita på en dödsbejakande sjukvårdsapparat? Det är dessvärre inte så enkelt som att det endast handlar om individens eget val i det här fallet, hur välavvägt det nu kan förmodas vara i en synnerligen utsatt, sårbar och pressad situation.

Döden är definitiv. Det finns aldrig någon väg tillbaka. Och patienten måste kunna ångra sitt beslut, som författaren Carl-Henning Wijkmark påpekat i debattboken Det icke förhandlingsbara (2011). Han motsätter sig dödshjälp även på grunderna att ekonomiska motiv kan krypa in i ekvationen och att den palliativa vården därmed hamnar på undantag.

Själv är jag inte övertygad om att snälla, liberalt upplysta och varmt socialt engagerade makthavare som Barbro Westerholm kommer att sitta vid statens roder för all framtid. Jag tvivlar på att det statliga systemets väktare är evigt försvurna åt att upprätthålla humanismens ideal. Jag tror inte att mörkt tankegods som vädrats av exempelvis filosofen Friedrich Nietzsche automatiskt är hindrat från att vinna nytt inflytande:

”Invaliden är en samhällsparasit. I ett visst stadium är det orätt att fortsätta leva. Att bara fegt fortsätta hållas vid liv av läkare och mediciner när meningen med livet, rätten till livet, har gått förlorad borde resultera i samhällets djupa förakt.”

Av den anledningen tycker jag att Sverige borde akta sig för att införa aktiv dödshjälp i sjukvården.

Sjukvård vid vägs ände

Skrivit i Corren 13/8:

90 dagar är länge nog om man drabbats av en allvarligare sjukdom. Men inom denna utdragna tidsram är du som patient i alla fall lagstadgat garanterad att få besöka en specialist för undersökning.

Behöver exempelvis en operation utföras, är du också enligt lag garanterad att behandlingen ska påbörjas inom 90 dagar efter att läkaren fattat sitt beslut.

Så är åtminstone ransoneringssystemet i den politiskt styrda och offentligt finansierade svenska sjukvårdsapparaten utlovat att fungera. Verkligheten ger facit.

I juni hade över 100 000 patienter väntat längre än 90 dagar på antingen ett första specialistbesök eller på behandling. Som KD:s Ebba Busch Thor och Acko Ankarberg Johansson skriver i Aftonbladet (11/8) är det ett nytt svenskt bottenrekord. Aldrig förr har patientkön i Sverige varit så olagligt lång som denna sommar.

Det säger en del om garantins värde och ännu mer om de gamla ingrodda strukturfel som sjukvården är behäftade med. I den återkommande rankningen som analysföretaget Health Consumer Powerhouse (HCP) gör över de nationella sjukvårdsmodellerna i trettiotalet europiska länder, hamnade Sverige på plats åtta i den senaste mätningen 2018. HCP ger berömligt höga poäng för den excellenta vårdkvaliteten.

Men det som drar ner placeringen är det till synes eviga bekymret med den bristande tillgängligheten och de långa väntetiderna. Trots politiska försök till lösningar som genom 90-dagarsgarantin är det bara på Irland och i Storbritannien som patienterna tvingas utstå en värre kontaktsituation med vården, konstaterar HCP syrligt.

Det är ett fatalt misslyckande som leder till onödigt ökat mänskligt lidande i första hand, och lika onödigt fördyrande samhällskostnader i andra hand. Ty det måste finnas bättre sätt att organisera vården på. Och det gör det förstås.

KD slår på trumman för att avskaffa de föråldrade, tröglevererande landstingen (regionerna) och vill låta staten överta ansvaret som sjukvårdens huvudman. Det vore sannerligen inte en dag för tidigt om så skedde.

Men det räcker inte enbart för att åstadkomma en effektivare vård som lever upp till kraven och samtidigt håller skattebördan för den långsiktigt stigande efterfrågan på välfärdstjänster inom rimlig kontroll (annars riskerar den resursskapande ekonomin att undermineras).

Enligt Health Consumer Powerhouse finns Europas bästa sjukvård i Schweiz och Nederländerna. Bägge har händelsevis ett obligatoriskt privat försäkringssystem med konkurrens mellan såväl försäkringsgivare som vårdutförare.

Staten reglerar att inga medborgare får nekas täckning, offentliga subventioner utgår till särskilt behövande (tankesmedjan Timbro publicerade nyligen en intressant rapport i ämnet, som förutom exemplen Schweiz och Nederländerna även pekar på Japan som har en liknande framgångsrik variant på samma modell).

Det vore något för Sverige att ta efter.

Med ett större inslag av egenfinansiering, konkurrens och marknad skulle vi dels kunna undvika en hotande offentlig kostnadsexplosion i välfärdssektorn, dels äntligen slippa den planekonomiskt färgade sjukvårdsransoneringen med dess kroniska köproblematik.

Att söka vård i Sverige ska inte vara som att vänta på Godot.

Privat sjukvårdsförsäkring till alla

Skrivit i Corren 24/4:

Enligt judisk tradition bör man slita sönder sina klädesplagg vid Klagomuren i Jerusalem, detta som tecken på sorg över det ödelagda templet som förstördes av romarna år 70 efter Kristus.

Region Östergötland har också sin variant av Klagomuren, officiellt betecknad patientnämnden. Dit kan missnöjda östgötar vända sig om de har kritik mot sjukvården. Och det gör allt fler, även om de kanske inte mer än bildligen sliter sönder sina kläder på kuppen.

Som Corren nyligen uppmärksammade (17/4) har patientnämnden fått ett växande antal ärenden att hantera, från 1506 stycken 2017 till 1612 stycken 2018.

De flesta klagomålen, som dramatiskt ökade med nära 50 procent i fjol, rörde – ja, gissa: tillgängligheten.

Det är den offentliga vårdapparatens kroniska sorgebarn. Faktiskt får man lust att slita både hår och kläder i frustration över att detta eviga problem, men istället väljer en tilltagande andel svenskar en konstruktivare lösning och tecknar en privat sjukvårdsförsäkring.

Det kan ses som ett tydligt underkännande svar på partiernas lika återkommande som ihåliga löften om att fixa den illa fungerade gamla landstingsmodellen med vårdplatsbrister, långa köer och ojämlik tillgång till vård i landet.

I sin tur valde Socialdemokraterna och Vänsterpartiet förra året att uttrycka ideologiskt missnöje över folkets fortsatta misstro mot den offentliga vårdens förmåga att leverera genom att införa straffbeskattning av privata sjukvårdsförsäkringar.

Ändå ökade antalet sådana försäkringar med 2,3 procent under 2018. Totalt har idag runt 650 000 svenskar sökt sig till detta alternativ, en form av att rösta med fötterna. Borde inte det stämma till en seriösare eftertanke bland våra styrande politiker?

Nederländerna brukar anses ha Europas bästa sjukvård. Där har varje medborgare en obligatorisk sjukförsäkring som köps från konkurrerande privata försäkringsbolag. Tilläggspremier för särskilt vårdbehövande betalas av staten.

Vad sägs om att anamma den idén i Sverige?

Kömiljard är fel recept

Skrivit i Corren 2/4:

Ska man bara ta ett område som belyser Socialdemokraternas kris är det sjukvården. En klassisk paradfråga för partiet som förvandlats till en akilleshäl.

Utvecklingen i landstingsvalen (idag regioner) är en tydlig indikator på det bortvittrande förtroendet. 1994 var det sammantagna röststödet 45,5 procent. Sedan dess har S kontinuerligt tappat mark i varje sjukvårdsval till den senaste bottennoteringen 2018 på blott 28,7 procent.

Förra mandatperioden satt S vid makten i 16 av rikets 21 sjukvårdsregioner. Nu hänger man kvar i ledningen för endast 9 (inklusive den ekonomiskt blödande Region Östergötland). För ett parti som gärna vill vara välfärdens garant med stort G, är det naturligtvis är det ett hårt slag att vården blivit en sjunkbomb för dem.

Gabriel Wikström, den tidigare sjukvårdsministern som basat för Socialdemokraternas valanalysgrupp, konstaterade nyligen att en tungt vägande orsak till väljarflykten var det utbredda missnöjet med sjukvårdens notoriskt bristande tillgänglighet. ”Vi behöver under innevarande mandatperiod ta fram en ny hälso- och sjukvårdspolitik”, slog han fast (DN 20/3).

Det låter spännande. Mindre spännande låter dock socialminister Lena Hallengrens aktuella besked att regeringen tänker damma av Alliansens ”kömiljard” som S förut vägrat befatta sig med. Förklaringen till omsvängningen är januariavtalet med C, L och MP.

Men att hälla mer skattepengar över ett problem som är strukturellt betingat synes knappast vara ett hållbart recept. Vårdköerna har inte uppstått på grund av att resurser saknas.

Enligt OECD:s statistik har Sverige bland de högsta utgifterna för sjukvården i den industrialiserade världen, mätt som andel av BNP. Trots detta, behandlar svenska läkare bara en tredjedel så många patienter per år jämfört med snittet i övriga OECD-länder.

Om Socialdemokraterna verkligen vill återvinna väljarnas gunst och samtidigt i regeringsställning göra något riktigt bra för landet, vore det att förutsättningslöst ta itu med sjukvårdens usla effektivitet och dysfunktionella organisering. Glöm skenlösningar som ”kömiljarden”, gå till roten med det onda!

Avskaffa de kostnadsdrivande, lågproduktiva och kvalitetsäventyrande regionerna. Överlåt huvudmannaskapet till staten. Befria vården från politikernas klåfingriga amatörstyre och lägg istället bestämmandemakten över den löpande verksamheten i professionens händer.

Patienternas tacksamhet lär säkert visa sig i nästa val.

Orolig för cancerkön?

Skrivit i Corren 26/2:

På nätet läser jag om Docrates cancersjukhus i Helsingfors. Det drivs i privat regi och har ingen väntetid. Lyft luren och boka ett möte. Undersökning av en cancerläkare sker inom några dagar, högklassig behandling med den senaste tekniken utlovas kunna börja inom en vecka. Inte dåligt.

Detta finländska cancersjukhus gör också en poäng av att locka patienter från andra sidan Östersjön. Man har ett eget infocenter i Stockholm och förkunnar stolt på sin hemsida att ”ungefär 15 procent av Docrates patienter kommer från Sverige och andelen stiger hela tiden”. Det är förståeligt.

Svensk sjukvård når toppenresultat i internationella mätningar när det gäller behandlingskvalitet. Problemet med den utmärka blågula vård som erbjuds är dock lika gammalt som välkänt och flitigt omdebatterat: tillgängligheten är kroniskt usel och ligger i Europas bottenskikt.

Säg den valrörelse när inte politikerna tävlat med varandra om åtgärdsförslag som ska göra köerna till ett minne blott! Men det vill sig tydligen aldrig riktigt med förmågan att leverera.

Cancerfondens senaste rapport, baserad på siffror från 2017, ger en symptomatisk illustration av läget. Bröstcancer är den vanligaste cancerformen bland kvinnor. Målet är att 80 procent av patienterna ska opereras inom 28 dagar från att en välgrundad misstanke konstaterats.

Endast tre av Sveriges 21 regioner klarar det. Östergötland är tillsammans med Västra Götaland sämst i riket och klarar bara att operera 27 procent av patienterna i tid (Region Östergötland har dock – som Corren skrev om i lördags – redan inlett en ny satsning på att förbättra sig, håll tummarna!).

Ser vi till den vanligaste cancerformen bland män, som är prostatacancer, är målet att operation ska ske inom två månader. Antalet regioner som fixade det? Noll.

Väntetiderna skiljer sig dessutom så som mycket mellan regionerna att Cancerfonden betecknar vården som ”ett geografiskt lotteri”. Det borde vara ytterligare ett tungt argument för att avskaffa regionerna, lägga sjukvården under statligt huvudmannaskap och låta verksamheten styras av professionen hellre än partipolitikerna.

Men även en sådan reform lär vi får vänta länge än på. Knappast konstigt att Docrates cancersjukhus i Helsingfors tagit chansen att marknadsföra sig i Sverige. Här finns ju massor av pengar att tjäna på människor som lider av den svenska vårdapparatens strukturella systemfel och i värsta fall riskerar att dö på kuppen om operationen kommer för sent.

Åk till Finland för snabb behandling och glöm den långa kön till Region Östergötlands läkare! Fast då bör du förstås helst ha en tjock plånbok.

Alla svenska medborgare har visserligen rätt att söka vård i ett annat EU-land, betald med svenska skattemedel – nota bene: efteråt mot kvitto och det är inte givet att hela beloppet för vårdkostnaden täcks. Det avgör Försäkringskassan i samråd med din region.

Vill du vara säker på att få ersättning för dina utlägg kan du ansöka om ett förhandsbesked från det offentliga myndighetsmaskineriet. Haken är den processen kan ta upp till tre månader…

Man kan fundera på om det inte borde finnas ett bättre och rimligare alternativ för oss som inte är särskilt kapitalstarka. Antag att den vanliga svenska skattefinansierade cancervården fungerade lika effektivt som hos finska Docrates.

Varför skulle det nödvändigtvis vara en omöjlig tanke?

Förstatliga sjukvården

Skrivit i Corren 28/1:

För att travestera Thomas Marshalls självironiska skämt om sin roll som USA:s vicepresident under Woodrow Wilson: Det var en gång två bröder. Den ene gick till sjöss. Den andre blev landstingspolitiker. Ingen hörde någonsin av dem igen.

Från årsskiftet existerar förvisso inga landsting i Sverige längre. Precis som blev fallet i Östergötland 2014 har etiketten numera ändrats till ”region” överallt i riket.

Deras viktigaste ansvarsområde är fortfarande sjukvården, en fråga som väljarna brukar prioritera väldigt högt. Ändå torde regionpolitikerna förbli en lika anonym och diffus skara makthavare som tidigare.

Trots att de idag omdöpta landstingen funnits som självstyrande enheter mellan kommun- och riksnivån sedan 1862, har dessa regionala forum aldrig fått något naturligt fäste i folkdjupet och kan i upplevelsen av ansiktslös gäspighet närmast jämföras med Europaparlamentet.

Få skulle nog kunna påstå – förutom möjligen de närmast sörjande politikerna – att det vore en svår demokratisk förlust om regionerna avskaffades.

Men det som främst talar för en nedläggning är den evinnerliga vårdkrisen. Situationen i Region Östergötland tjänar som ett symptomatiskt exempel. Ekonomin går sedan länge med blödande underskott och tillgänglighetsproblemen för patienterna är omfattande.

Hälso- och sjukvårdsnämndens ordförande Thorbjörn Holmqvist (S) hoppas på hjälp i form av mer bidrag från staten. Han utesluter heller inte en kommande skattehöjning för östgötarnas del (Corren 26/1).

Modern sjukvård är kostnadskrävande. Men strukturfelet av en i regioner fragmentiserad svensk vårdapparat gör knappast saken bättre.

Revirgränserna hindrar effektivare samordning, fördyrar den alltmer specialiserade och tekniskt avancerande vården, samt får målet om en jämlik standard över hela landet att bli kroniskt svåruppnåeligt.

Kort sagt utnyttjas redan befintliga resurser dåligt på grund av den hopplöst antikverade organiseringen. Rimligast lösning är därför att staten övertar det ansvariga huvudmannaskapet för sjukvården och att den löpande styrningen överlåts från politikerkåren till professionen.

Övriga verksamheter i de forna landstingen, som regional utveckling och kollektivtrafik, kan skötas i samverkan av berörda kommuner. Vem behöver Region Östergötland?

Systemet är problemet

Skrivit i Corren 1/8:

Den viktigaste valfrågan? Om väljarna själva får bestämma agendan är det sjukvården. Det slår DN fast (31/7) med hänvisning till en färsk opinionsmätning från Ipsos. Trendkänsliga som partierna naturligen är, har de förstås redan förstått galoppen och satsat mycket krut på att profilera sig som bästa gäng på plan gällande vårdpolitik.

Väljarna verkar emellertid inte längre särskilt lockade att köpa vad partierna ivrigt försöker sälja. ”Inget parti har något särskilt starkt väljarstöd i sjukvårdsfrågan”, konstaterar opinionsundersökaren som DN anlitat.

Det är ju intressant sprängstoff. Men att förtroendet för vårdpolitiken rasar borde inte komma som en kioskvältande överraskning. Är det inte i stort sett samma åtgärder mot samma problem som partierna alltid saluför?

Svensk sjukvård är i världsklass, brukar det självberömmande inledningsvis heta (vilket det bevisligen finns täckning för att hävda). Det eviga bekymren är dock för svenskarna att i rimlig tid komma åt denna världsklassiga vård, den är dyr och blir dyrare, dessutom lämnar produktiviteten åtskilligt övrigt att önska.

Enligt valrörelseretoriken bär antingen det rödgröna politikerlaget skulden till detta, som bara schabblar vid makten och aldrig kan göra någonting rätt – ofta närmast illvilligt mot bättre vetande också. Eller så är det just precis på detta sätt som de borgerliga anklagas för att med sina dunkla ideologiska motiv driva hela rasket åt helsefyr totalt i onödan.

Men nästa mandatperiod ska det minsann bli ändring. Fler händer i vården! Vårdgarantier ska vi ha! Miljarder för att kapa köerna ska det bli! Fasta läkarkontakter! Mer resurser! Jämlik vård riket runt! Rösta på oss, vi det finfina partiet X kommer att fixa skivan!

Trots det tycks resultaten i slutänden bli ungefär lika skrala, oavsett vilka partier som ställt ut reformlöftena. Är det så märkligt om väljarna börjar uppleva det som begagnade bilhandlare är i farten? Det dalande förtroendet bör tas på allvar.

Då går det inte att ducka för att grundproblemet snarare är strukturellt och sitter i organiseringen. Den politikerstyrda, byråkratitunga offentliga vårdapparaten är kort sagt inte en särskilt effektiv och smidig utförare. Om få eller inga andra länder är intresserade av att kopiera vår modell, är det måhända vi som borde överväga att ändra spår.

”Nederländerna och Schweiz har Europas bästa sjukvård. Båda har obligatoriska försäkringssystem. Måste vi ändå inte allvarligt och seriöst pröva det som framtidsalternativ för Sverige: det kan likställas med en obligatorisk sjukvårdsskatt som låter medborgaren få direkt inflytande över vem som ska förvalta hans eller hennes ‘sjukvårdsskatt’ kanske till och med hur hög den ska vara”.

Det skrev publicisten Mats Svegfors nyligen i DN (12/7). Låter inte det som ett friskare recept?

Löftena skola ej svika?

Skrivit i Corren 28/2:

Statsminister Stefan Löfven lovar 14 000 fler vårdanställda. Han lovar fler ambulanshelikoptrar. Han lovar en jämlik sjukvård i hela landet. Han lovar att satsa mer på primärvården. Han lovar att du inte ska tvingas vänta en enda dag för länge på den vård du behöver.

Han lovar det mest omfattande trygghetsprogrammet i modern tid. Fast inget av detta är förstås möjligt om ”pengarna försvinner i skattesänkningar”, tillägger han varnande med piken riktad åt sina borgerliga rivaler om väljarnas gunst (DN Debatt 26/2).

Men hur mycket bättre blir det om ännu fler skattemiljarder försvinner in i den offentliga vårdapparaten?

Rent medicinskt är svensk sjukvård i toppklass. Det överskuggande problemet är det skandalöst ineffektiva resursutnyttjandet. Om varken Socialdemokraterna eller övriga partier på allvar adresserar detta avgörande strukturella systemfel har den kritiske skattebetalaren skäl till stark skepsis mot hela löfteskarusellen.

Sverige har exempelvis nu många fler läkare, och ännu fler sjuksköterskor, per invånare än genomsnittet inom OECD. Ändå träffar svensk vårdpersonal avsevärt färre patienter i jämförelse. Antalet dagliga möten mellan patienter och läkare visar därtill en årligt nedåtgående trend.

Patienternas uppfattning om hur väl deras läkarkontakter fungerar gällande tid och kommunikation ligger på bottennivå i den utvecklade världen.

Styrningen av vården är ett politiskt-byråkratiskt moras utan samordning. Splittringen driver inte bara upp kostnaderna, utan gör även rationell ledning till ett närmast hopplöst företag.

I sammanhanget bör påminnas om vad Rolf Östlund, närsjukvårdsdirektör på Linköpings US, sa till Corren i somras (9/8 2017) om vårdkrisen: ”Jag har jobbat inom sjukvården sedan 80-talet. Våra grundstrukturer är desamma fast våra utmaningar är annorlunda. Gör vi saker på samma sätt får vi samma resultat. Vi måste göra något helt annorlunda”.

Ska sjukvårdens brister åtgärdas krävs en genomgripande organisationsförändring av revolutionär karaktär. Annars blir knappast Stefans Löfvens löfte om att du inte ska tvingas vänta en enda dag för länge på vården du behöver särskilt trovärdigt.

Eftersom den politiska sektorn hittills misslyckats som effektiv och pålitlig ansvarig utförare, borde nog frågan även ställas om den alls ska fortsätta med uppdraget.