Hög tid att gräva upp geddesyxan

Skrivit i Corren 14/4:

När hörde ni ”geddesyxan” svingas senast i debatten? Nej, precis. Konfrontera dagens generation av partiaktivister och byråkrater med ordet. De lär stå som levande frågetecken inför dess innebörd, liksom de flesta moderna svenskar.

Ingen använder uttrycket numera, det har helt försvunnit ur den allmänna vokabulären. Möjligen ett symptomatiskt tecken på hur de politiska värdeskalorna förskjutits sedan sir Eric Campbell Geddes var i farten.

Han hörde hemma i det brittiska konservativa partiet och ledde i början av 1920-talet en kommission som utan hänsyn till ovidkommande särintressen raskt skar ner på Storbritanniens svällande statsutgifter, vilka blåsts upp enormt av landets deltagande i första världskriget och hållits kvar på omotiverat höga nivåer även efter att kanonerna tystnat.

I samma veva hade Sverige en socialdemokratisk regering under Hjalmar Branting. Finansministern hette Fredrik Thorsson som blev mäkta folkligt populär genom att följa exemplet från Geddes. I en osentimental översyn av statens vildvuxna budgetkostnader lät Thorsson 1922 avskaffa 132 byråkratiska kommittéer och utredningar på ett bräde.

”Geddesyxan” blev ett begrepp för arbetarrörelsens sparsamhet och strävan efter en effektivare skött förvaltning än som tidigare varit fallet i den gamla överklassdominerade ämbetsmannastaten.

Men det var då det. När socialdemokratin etablerade sig som det stora maktägande partiet i spetsen för det ambitiösa folkhemsprojektet var det inte så noga längre. Fredrik Thorsson skulle blivit slagen med stum häpnad om han från sin 1920-talshorisont kunnat bevittna vår tids gränslösa statsapparat med ett veritabelt myller av myndigheter och ett löpande utgiftstryck till varjehanda ändamål som kräver astronomiska belopp i skatter.

Dock borde coronapandemin göra det aktuellt att gräva upp geddesyxan igen. Ekonomin och näringslivet vacklar vid stupet, det pumpas ut pengar som aldrig förr i kolossala räddningspaket. Skuldsättningen skenar. Vi torde ha en lång kärv period framför oss innan krisen och dess konsekvenser kan läggas till handlingarna.

Det betyder rimligen återhållsamhet, helst upphörande, med det hittills vidlyftiga spenderandet på sådant som ligger bortom kärnuppgifterna hos stat, kommun och regioner. Myndigheter och andra offentliga verksamheter som tickar pengar utan att ha något verkligt samhällsnödvändigt att tillföra bör i Geddes och Thorssons anda läggas ner.

Resurserna ska fokuseras på områden där det offentliga maskineriet måste vara starkare, bättre och effektivare än idag (som försvar, civil beredskap, sjukvård, polis, et cetera). Fram med yxan, prioritera!

Fredrik Thorsson (1865-1925), byst i hans hemstad Ystad av konstnären Sven Anderson. 

Socialistisk skördetid som kom bort

Skrivit i Corren 16/12:

Vad hjälper det att vinna kungariket om själen förloras på kuppen? Den frågan är det nog många svenska socialdemokrater som grubblar på dessa dagar.

Regeringsmakten har man, men till priset av att tvingas agera likt en stand-in för den spruckna borgerliga Alliansen och driva liberal reformpolitik på centrala områden medan opinionssiffrorna stadigt sjunker och SD håller på att segla förbi som största parti.

Inte mycket inspiration är heller att hämta internationellt. Den djupa förtroendekrisen är gemensam för socialdemokratin i alla Europas kärnländer. I Tyskland, Frankrike och Italien hackar partierna på tomgång, tappar sympatisörer i drivor och vet vilset varken ut eller in längre.

Storbritannien ska vi bara inte tala om. Där har drömmarna om ny socialistisk skördetid pulveriserats under Labours förkrossande valnederlag i torsdags, det värsta bakslaget i mannaminne.

Om 70-talsnostalgiska S-aktivister i Sverige sett ett hägrande ljus i Jeremy Corbyns radikala kurs är det svaret på det egna partiets problematiska situation rimligen helt släckt.

Labours program lockade med en föräldrafri röd julaftonsfest som morgondagen inte existerade: massiva skattehöjningar, förstatliganden av det mesta som rörde sig i ekonomin, löntagarfonder och ett gränslöst spenderande av offentliga medel.

Detta utlovade vilda vänsterkalas spetsades med Corbyns ökända böjelser för diverse extremistiska Israelfientliga organisationer som Hamas och Hizbollah, välgrundade anklagelser om att ha släppt loss antisemitiska stämningar i Labour och en häpnadsväckande oförmåga att begripligt förklara sin inställning till Brexit, det spörsmål som totalt dominerat Storbritanniens politiska liv.

Resultatet var en hejdundrande seger för Tories, inte sedan Margaret Thatcher sopade golvet med Labour 1983 har de konservativa upplevt en sådan triumf. Knockouten på socialisterna innebär dock knappast denna gång någon brittisk återfödelse av det snitt Thatcher levererade. Snarare motsatsen.

Boris Johnsons urstarka mandat att slutgiltigt få Brexit avklarat hotar att göra Storbritannien till en svagare europeisk nation, rent av med följd att såväl Skottland som Nordirland separerar. Johnson har också dragit stora skaror traditionella arbetarklassväljare till ett Tories vilket inrikespolitiskt påminner det statsinterventionistiska, liberalt reformovilliga parti som fanns innan Thatcher tog över rodret och förändrade spelplanen.

Någon ideologisk glädjeinjektion från de brittiska öarna torde därför inte heller den frihetligt orienterade svenska högerflanken kunna räkna med.

Brexit som Storbritanniens nya Dunkerque

Skrivit i Corren 22/10:

Det är ett vågspel att försöka sia något om den utdragna, trassliga och tragikomiska politiska farsen som kallas Brexit. Bara att hänga med i alla röriga turer ger antydan till tröttande huvudvärk. Men slutkapitlet tycks ändå snart vara här.

Även om Boris Johnsons tjurskalliga föresats att Storbritannien ska lämna EU den 31 oktober inte blir av, så vore allt annat än ett adjö till Bryssel vid ett senare datum ungefär lika sannolikt som att Big Bens visare plötsligt skulle börja gå baklänges.

Fast det skulle kanske inte Boris Johnson ha något emot i och för sig. Det är ju tämligen tydligt att han tagit sikte på framtiden genom det förflutnas lins. Besattheten att ro Brexit i hamn har för honom blivit ungefär vad evakueringen vid Dunkerque var för den brittiska nationen 1940, en dramatisk räddning undan det stora hotet från kontinenten.

Brexit är Johnsons chans att iscensätta ett nytt heroiskt skådespel med Storbritanniens självständighet i potten, där han själv ikläder sig rollen som sin dyrkade idol Winston Churchill. Om honom skrev Johnson en biografi 2014 med den talande titeln The Churchill Factor. How One Man Made History. Nu är den hett efterlängtade ödesstunden kommen för Johnson att äntligen bevisa att han är av samma virke: den envist stridande statsmannen som grandiost böjer historien efter sin vilja.

I all nykter jämförelse med Churchill framstår visserligen Boris Johnson som en populistisk clown på destruktiv katastrofkurs, en engelsk variant av Donald Trump (även om Johnson i rättvisans namn är mer bildad än denne). Men hållningen till EU som Boris Johnson intagit, är faktiskt inte väsensskild från Churchills egen syn på det europeiska projektet.

Ofta citerat är stycket ur det berömda tal som Churchill höll på universitet i Zürch 1946. Det var precis efter andra världskriget. Churchill pläderade för en konstruktion som kunde återsamla den europeiska familjen, hindra fler krig och garantera fred, säkerhet och frihet. ”Vi måste bygga upp ett slags Europas förenta stater”, utropade han.

Aningen förbisett är dock att Churchill slog fast att något deltagande för Storbritanniens del, utöver att vara en vänligt sinnad sponsor till detta bygge, skulle det inte bli frågan om. De som hoppades på motsatsen när EEC bildades 1952 (EU:s föregångare) högg i sten. Churchill var då premiärminister för andra gången och avvisade bestämt att Storbritannien skulle överlåta något av sin nationella suveränitet till en framväxande federal kollos på kontinenten.

Boris Johnson fullföljer hans linje. Kosta vad det kosta vill.

Västvärldens roder är i händerna på clowner

Skrivit i Corren 26/9:

När det inte längre så stolta Frankrike kapitulerade för den nazityska invasionen i juni 1940 sattes den definitiva punkten för den gamla europeiska stormaktsepoken. Storbritannien var lämnat ensamt att försvara de västerländska värdena från Aten, Rom och Jerusalem som Hitlerbarbariet var i färd att omintetgöra.

Tack och lov hade britterna en nytillträdd premiärminister som förstod att civilisationens öde låg i vågskålen. Winston Churchill vägrade ge upp kampen och fann lyckligtvis en frände i USA:s president Franklin D Roosevelt. De upprättade ett transatlantiskt partnerskap, ”en speciell relation” som Churchill kallade det, vars betydelse för den fortsatta utvecklingen näppeligen går att överskatta.

Man kan utan vidare säga att från augusti 1941, då Churchill och Roosevelt undertecknade den berömda Atlantdeklarationen, har det moderna väst mer än några andra länder definierats av Storbritannien och USA – politiskt, ekonomiskt, kulturellt. Dessa nationer är för oss vad Aten och Rom var för folken i antiken.

USA och Storbritannien har varit tongivande bärare av den liberala demokratin, ett samlande kraftcentrum mot tyranniets kollektivistiska slavläror – nazismen, fascismen, kommunismen, islamismen – vilka samtliga proklamerat sig som dödliga fiender till freden, friheten och det öppna västerländska samhället.

Den speciella relationen som Churchill och Roosevelt inledde har på många sätt utgjort världsordningens roder, arvet från dessa bägge historiska ledare har närmare i tid framgångsrikt förvaltats av radarpar som Ronald Reagan och Margaret Thatcher, Bill Clinton och Tony Blair.

Vad har vi fått idag? Donald Trump och Boris Johnson! Rodret är händerna på två ärkepopulistiska skandalclowner som inte har annat än förakt till överens för den etablerade demokratiska kulturen och dess institutioner.

Symptomatiskt är att Trump nu hotas av riksrätt i kongressen för att ha villkorat militärt stöd till Ukraina i utbyte mot en korruptionsutredning av den förre vicepresidenten Joe Bidens familjeaffärer i landet.

Samtidigt har Johnsons stängning av det brittiska parlamentet, en uppenbar taktisk manöver i det demoraliserande Brexitspelet, olagligförklarats av Storbritanniens högsta domstol. Rimligen borde Johnson därmed tvingas avgå, men vad är alternativet till honom?

Tories är i spillror och Labour är kidnappat av illröda ytterkantsfanatiker. På andra sidan Atlanten har Republikanerna gjort ideologisk konkurs och Demokraterna driver starkt åt vänster.

Vad vi bevittnar är en djupt oroande kris för det västliga ledarskapet, men förhoppningsvis bara en temporär sådan. USA och Storbritannien har ju trots allt övervunnit nedgångsperioder förr. Annars? Må Gud hjälpa oss.

Farväl, Oxford Street

Skrivit i Corren 26/3:

Jag fick äntligen tag på den! En VHS-kassett med David Bowies farvälkonsert som Ziggy Stardust på Hammersmith Odeon i juli 1973, filmad av den legendariske dokumentärmästaren D A Pennebaker.

Knappt tio pund kostade rullen. Jag var i himlen, jag var på HMV – världens största skivaffär, belägen på Oxford Street i London. Rena paradiset för en ung, rockfrälst kille under det glada 80-talet.

HMV var ett sannskyldigt Mecka med ett enormt utbud att botanisera bland. Bara plånbokens tjocklek och resväskans utrymme satte (ytterst förargliga) begränsningar på vad man kunde släpa hem av i Sverige annars svindyra, svåråtkomliga vinylplattor och musikvideor.

Detta var innan internet förstås, en väsensskild planet från nu. Någon dånande avund var det länge sedan förvisandet av en engelsk Bowie-VHS eller ett obskyrt Marc Bolan-album väckte i kompiskretsen. Allt finns ju i ett närmast tröttande digitalt överflöd att tillgå blott en knapptryckning bort på mobilen.

Skivaffärer, i den mån dessa forna populärkulturella tempel ännu existerar, är som en relik från stenåldern. Vem vallfärdar idag till det gamla flaggskeppet HMV i London?

Det går inte ens att göra av nostalgiska skäl, om man ändå råkar vara i den brittiska huvudstaden. Förra månaden slog HMV:s portar igen för alltid.

Överhuvudtaget verkar timmen slagen för den berömda shoppinggatan Oxford Street. Skyltfönster efter skyltfönster gapar dystert tomma som symptomatiska tecken på butiksdödens obevekliga framfart.

Fysiska affärer konkurreras där som här i snabbt takt ut av näthandeln, men även av förändrade konsumtionsmönster i övrigt. Trenden tycks peka mot ”peak materialism”. Hellre än att bygga på våra berg av handfasta grejer, vill vi spendera mer pengar på upplevelser och åtnjutandet av högklassiga servicetjänster.

2018 blev Linköping – för tredje gången i ordningen – utsedd till vinnare av priset ”Årets stadskärna”. Ett glädjande bevis på Linköpings innovationskraft – hittills, åtminstone.

Men har kommunen beredskap för att klara den omvälvande utvecklingsrycken när den traditionella handeln marginaliseras, butikskedjorna klappar ihop som på Oxford Street och citylivet hotar att gå ned på ödsliga lågvarv? Utan en attraktiv, vital centrummiljö blir varken London eller Linköping några särskilt skojiga metropoler att vistas i.

Those were the days.

Trump leker med elden

Skrivit i Corren 9/10:

Få har pläderat så väl för frihandelns betydelse som Östergötlands berömde son, den katolske kyrkomannen och humanisten Olaus Magnus. I det fantastiska verket Historia om den nordiska folken (1555) skriver han med sitt karaktäristiska schvung:

”Ty så har den gudomliga försynen ordnat det, att människorna underhåller varandra genom ömsesidigt utbyte av varor, då olika förmåner av naturen är dem beskärda. Somliga har överflöd på fisk, andra på vilda djur, andra åter på åkerfält, för att glatt kunna leva tillsammans med varandra, så att de just i olikheterna av sina produkter finner anledning till en angenäm och glad användning av livets goda och en eftersträvansvärd enhet i sinnena”.

Kan det sägas bättre? Hos Olaus Magnus finns egentligen i koncentrat det som skotten Adam Smith senare vidareutvecklade i Wealth of Nations (1776). Största möjliga rikedom nås genom arbetsfördelning och fri handel, något alla tjänar på.

Det visade Storbritannien i praktisk tillämpning på 1840-talet när parlamentet avvecklade spannmålstullarna efter den förödande irländska svälten. Några år senare, 1852, kunde feministen Fredrika Bremer rapportera hem till svenska läsare i Aftonbladet:

”Handelsfriheten hade burit frukt, och under dess flagga hade slöjder och näringar uppblomstrat till nytt liv. Överallt hörde jag samma talan av alla klasser; välståndet var allmänt där, var i stigande. Den bleka nödens anlete, som förr hade synts mig så förfärande, det såg jag ej mer så som förr”.

Det lyckade resultatet fick britterna att gå i bräschen för att skrota protektionismen och öppna sina gränser. En drivande kraft bakom denna politik var Manchesterliberalen Richard Cobden. Han kom också att lägga grunden till det europeiska frihandelssystem som Sverige anslöt sig till 1865.

Aldrig tidigare i den mänskliga historien nådde välståndet sådan omfattning och började spridas så brett. Storbritannien erövrade positionen som världskapitalismens centrum och i Sverige inleddes befrielsen från fattigdomens bojor.

Den som tror att tullmurar och isolationism skapar något gott har alltså överväldigande empiriska skäl att tänka om. Tyvärr styrs USA nu av en notoriskt frihandelsfientlig president, vars faktaresistenta inbillningar inte ens Olaus Magnus lär kunna rubba.

Trumps internationella handelskrigande under stridsropet ”America First” riskerar att få katastrofala globala konsekvenser, menar den amerikanske stjärnekonomen och nobelpristagaren Robert Shiller. Han varnar för fallande tillväxt, minskade investeringar, uppblossande nationell självtillräcklighet jorden runt och att världsfreden äventyras (SvD 8/10).

Det är som Frédéric Bastiat, en annan av de klassiska frihandelskämparna, kärnfullt uttryckte det: ”Om inte varor korsar gränserna gör soldater det”. 1930-talet gav Bastiat deprimerande rätt.

USA reagerade på Wall Streets börskrasch genom att chockhöja tullarna i syfte att skydda sin industri. Europa svarade med samma idiotiska mynt. Exporten avstannade, världshandeln krympte drastiskt. Det blev depression och massarbetslöshet. Ideologiska vettvillingar fick vind i seglen och 1939 bröt helvetet lös.

Bevare oss för att Trumps dumheter utlöser en upprepning!

Pyrrhusseger för May

Skrivit i Corren 9/6:

”En tom taxi stannade framför underhuset och mr Attlee klev ur”. Så sade Winston Churchill en gång om labourledaren Clement Attlee – av Churchill även kallad ”ett får i fårakläder”. Idag skulle den legendariske bulldoggens giftigheter kunna återanvändas som karaktäristik av Theresa May.

Nyvalet som hon utlyste slutade i tomhetens fåraktiga seger. Tories är fortfarande största parti och Theresa May klamrar sig fast vid premiärministerposten, men hennes ställning är kraftigt undergrävd och förtroenderaset är ett faktum.

Den egna majoriteten i parlamentet är borta. De höga opinionssiffrorna, som tycktes garantera ett förintande knockoutslag mot Labour, sjönk i takt med Mays katastrofala snubblande under valrörelsen. Hon föreställde sig en bekväm triumffärd med Brexit och Labours Jeremy Corbyns allmänna omöjlighet i fokus.

Verkligheten serverade en hinderbana som nära nog blev henne övermäktig. Väljarna var måttligt intresserade av att kröna May som Brexitdrottning i en bekräftelse på den redan hållna folkomröstningen om Storbritanniens EU-utträde. Att britterna naturligtvis prioriterade inrikesfrågorna var Tories förbluffande illa beredda på och en riktig mina blev äldreomsorgen.

Förslaget att staten skulle ta inteckningar i pensionärernas bostäder som betalning för deras vård (gemenligen kallad ”demensskatt”) utlöste en explosion av protester. Tories valarbetare kämpade förgäves med att försvara idén vars impopularitet nästan låg i nivå med Margaret Thatchers ökänt illa tillyxade ”polltax”. May fick slå till reträtt och att hon sedan gjorde en påfallande blek figur i jämförelse med Corbyn blev heller ingen fjäder i hatten, precis.

Labourledaren är en gammal vänsterytter i stil med amerikanen Bernie Sanders, som Hillary Clinton hade så svårt att hantera i Demokraternas primärval förra våren. Den bataljen fick sin engelska version när Corbyn överraskande som en långt mer folklig, energisk och skicklig utmanare än vad någon, i synnerhet Tories, räknat med.

Vid sidan av den Clintonliknade stela etablissemangsföreträdaren Theresa May framstod Jeremy Corbyn som betydligt genuinare och mänsklig, kolporterterande ett socialistiskt färgat 70-talsbudskap, men uppriktig och ärlig i försäljningen av sina åsikter. Det gick hem i stugorna, även bland motståndarna mötte han respekt, trots den hopplöst antikverade vänsterorienteringen.

May bildar nu regering med stöd av nordirländska DUP och ska ro Brexit i hamn, men premiärministerns försvagade position är som blod i vattnet. Hon har blivit uppenbart sårbar för de maktsugna hajar till intrigmakare som Tories kryllar av. Inte för inte är partiet förebilden för House of Cards. I det kortare loppet kan Brexitförhandlingarna rädda henne, det skulle dock inte förvåna om det ivrigt skissas planer på en palatskupp.

Att Theresa May skulle leda Tories i nästa parlamentsval kan hon knappast ens tro själv.

En naken ondska

Skrivit i Corren 24/5:

Musiken förhöjer livet, inspirerar, ger världen extra lyster. Särskilt påtagligt är det i uppväxtåren då vi är som mest mottagliga och formbara. Våra favoritartisters musik får en speciell sorts emancipatorisk, stärkande kraft. Sällan blir glädjeberusningen lika fullkomlig som när man i ung ålder får uppleva sin idol på en livespelning.

Vilken pirrande förväntan måste det inte funnits bland alla dessa barn och ungdomar som samlades för att se den amerikanska popstjärnan Ariana Grande uppträda i Manchester. Vilken bottenlöst djävulsk överraskning som något sjukt, förvridet sinne hade planerat för dem. Döden som finalnummer.

Strax efter att sista låten klingat ut i den sena måndagskvällen och publiken började lämna konsertarenan, förbyttes feststämningen ögonblickligen till ett blodigt, fasansfullt inferno. Bomber utlösta för att sprida maximal förödelse, slita sönder så många unga liv som möjligt.

Inga andra ord än naken ondska finns för detta sällsynt vämjeliga illdåd, som mördarsekten IS uppgett sig stå bakom. Minst 22 döda och omkring 60-talet skadade blev terrorns mörka skörd denna gång.

Det förblindade ideologiskt religiösa hatet som motiverat senaste årens samvetslösa terrorattacker mot oskyldiga människor i Europa har vi i Sverige nyligen själva drabbats av. Och kan drabbas av igen. Alla är vi potentiella måltavlor och Manchester är ytterligare en brutal påminnelse om det.

Den utstuderade hänsynslösheten i terrordåden tycks vara en direkt följd av att IS är på reträtt i Mellanöstern. I takt med att området för deras ”kalifat” krymper i Syrien och Irak uppmanar de sina anhängare i väst att gå till intensifierad straffoffensiv mot oss, ”de otrogna”, på vår egen hemmaplan.

Det är en ragnarröksartad kamp från de perverst dödsdyrkande fundamentalisternas sida som inte känner några kompromisser på vägen mot avgrunden. Myndigheter och politiker måste effektivisera det polisiära arbetet för att hindra nya terrordåd och oskadliggöra det öppna samhällets fiender.

Men i sorgen över offren i Manchester och i medkänslan till deras anhöriga, får vi samtidigt inte låta IS förlama oss och fördunkla morgondagen för våra barn. Höj säkerhetskraven och öka kontrollerna kring konserterna, ja.

Men musiken får aldrig tystna, artisterna måste fortsätta att turnera och möta sin publik, ung som gammal. Att bevara hoppet, glädjen och livslusten är nödvändig motståndshandling mot allt vad IS representerar.

Väckarklockan Brexit?

Skrivit i Corren 18/1:Corren.

Det är snart 60-årsjubileum för Romfördraget, undertecknat i mars 1957 av Italien, Västtyskland, Frankrike och BeNeLux-länderna. Fördraget gäller enligt artikel 240 ”för obegränsad tid” och murade grunden för den europeiska gemenskapen, det som successivt växt till dagens union med 28 medlemsländer. Men viss sordin lär nog vila över 60-årsfirandet.

I mars väntas nämligen Storbritanniens premiärminister Theresa May formellt anmäla sin nations utträde ur EU. Det är ett klart bakslag för hela projektet, något som går på tvärs mot dess själva DNA – grundkoden i Romfördraget om att skapa ”en allt fastare sammanslutning mellan de europeiska folken”.

Särskilt folklig har dock aldrig sammanslutningen varit. Den har heller inte varit menad att vara det.

Medborgerligt demokratiskt inflytande har snarare setts som problematiska hinder mot de djärva visionerna. Sedan 50-talet har integrationsprocessen företrädesvis dikterats av byråkratiska kommittéer som, drivna av ständig expansionsvilja inåt och utåt, byggt en allt snårigare och oöverblickbarare maktapparat kring sig i Bryssel.

Regelverket som syftar till att styra och uniformera Europa i överstatlig riktning är ett sekreterarregementes våta dröm att förskansa sig bakom – en gigantisk dokumentmassa av direktiv, lagar och föreskrifter.

Vem kan egentligen navigera genom denna ocean av paragrafer förutom imperiets mandariner? Tacka Jean Monnet, den grå eminensen och franske EU-fadern, som konstruerade byråkratprocessen som den upplysta elitens väg för att nå verkligt enande. Det demokratiska underskottet fick man helt enkelt ta, enligt devisen om att ändamålet helgar medlen.

Den stora vinsten har varit freden. Men EU-centralismen svär samtidigt mot det som historiskt gjort vår kontinent framgångsrik och tidigare världsdominerande: den institutionella konkurrensen mellan länderna, den kulturella mångfalden, utveckling genom olikheternas möjligheter, rivaliteten inom en löslig europeisk familjeram (blott alltför krigisk också, tyvärr).

Det liberala Storbritanniens olust och missnöje med EU:s konformistiska ambitioner har i det perspektivet varit en sundhetens väckarklocka. Eller borde varit det.

Bryssel slog dövörat till när förre brittiske premiärministern David Cameron efterlyste en reformerad union med sikte på ökad ekonomisk tillväxtkraft, mindre byråkratiskt överhetsvälde, mer demokratiskt inflytande och en flexiblare integration med respekt för medlemsländernas särarter. I huvudsak en linje som harmonierade med vad flertalet av EU:s invånare faktiskt tycks ha önskat genom åren – bland breda väljargrupper har aldrig en hägrande federal superstat väckt någon vidare eufori.

Att programmera om EU:s DNA-kod ville sig emellertid inte, att behandla britterna som en unionens trilskande OBS-klass gick inte heller. Därav folkomröstningen som resulterade i Brexit. Theresa May förklarade under tisdagen sitt önskemål om innebörden av denna skilsmässa.

Storbritannien återtar sin fulla demokratiska suveränitet, globalt bejakande, välvillig mot EU som en jämlik partner och god granne, med ett avtal som ger maximal frihandel. Det synes som ett civiliserat och rimligt förhandlingsbud.

Men vad Bryssel lär av Brexitläxan framöver står skrivet i stjärnorna. Att bara blint tuta på i Romfördragets och Jean Monnets anda vore ett äventyrligt utslag av hybris som bär motreaktionens frö till sönderfall inom sig

En värld att återvinna

Skrivit i Corren 25/10:Corren.

Från 1700-talet närde Storbritannien ambitionen att bli världens ledande handels- och sjöfartsnation. Manifestationen av detta blev, på tidstypiskt vis, uppbyggandet av ett globalt imperium där britterna lade under sig enorma fjärran områden som behärskades med relativt små resurser. Det var ett av de väldigaste imperier som skådats.

Kolonialproblematiken finns mycket att säga om och rättmätigt hårt kritisera. Men det är inte poängen här. Utan snarare; hur kom det sig att britterna fick hållas så pass länge av konkurrerande maktintressen innan upplösningen under 1900-talets första hälft gjorde sagan all?

Den liberale filosofen Ayn Rand har ett intressant svar:

”Liksom under romarriket accepterade världen det brittiska imperiet eftersom det pumpade in energi i det världsomspännande handelsnätet i allmänhet. Även om Irland fortfarande i hög utsträckning och med mycket dåligt resultat styrdes med repressiva metoder (av statusskäl) var det på det hela taget lagstyre och frihandel som osynligt exporterades från England. Då England behärskade haven kunde alla människor var de än kom ifrån i praktiken flytta var som helst och ta sina pengar och ägodelar med sig. Precis som fallet var med det romerska imperiet, föll det brittiska samman när det repressiva inslaget i blandekonomin blev dominerande och politiken etatistisk. Det var inte militär styrka som höll samman det brittiska imperiet”.

Globaliseringen är inget nytt fenomen. Före första världskriget låg världen öppen som den aldrig gjort tidigare. Eller senare.

Revolutionerande kommunikationsmedel – ångbåtar, järnvägar, telegrafer – i kombination med industrialisering, migration, liberal marknadsekonomi, värdebeständig guldmyntfotsbaserad valuta och frihandel, skapade ett fantastiskt välståndslyft. (Historikern Charles Emmerson ger en synnerligen fascinerande bild av denna epok i boken 1913: The World Before the Great War, 2013.).

Inte för inte var London världens finansiella centrum, britternas dominans utgjorde en grundbult i systemet. Katastrofen 1914-18 förändrade allt.

Storbritannien klappade ihop. Den starka staten blev normerande, så även uppfattningen att ekonomin måste styras och kontrolleras, gränsmurar för människor och handel restes. Våra dagars globalisering har på många sätt varit välsignelsebringande, men är ändå jämförelsevis haltande.

Hur hade utvecklingen sett ut om första världskriget inte brutit av den dåvarande tidspilen som istället fått löpa fredligt vidare? Den kontrafaktiska tanken är svindlande.

Mänsklighetens resursutnyttjande hade kunnat bli oändligt effektivare, välståndet och de skapande friheterna så mycket större för så många fler. Brittiska imperiet hade sannolikt upplösts i vilket fall, men i mjukare, mer ordnade former och kanske ersatts av ett internationellt kongressforum som ny systemgarant.

Vägen från 1980-talets ekonomiska liberaliseringar till nu har, med de teknologiska framstegen, satt globaliseringen i rullning igen. Tyvärr har även bromsklossar gjort sig gällande.

Protektionismens falska populistprofeter har åter fått vind i seglen. Bägge kandidater i det amerikanska presidentvalet är uttalat frihandelsskeptiska. EU:s mödosamt ihopsydda frihandelsavtal med Kanada (Ceta) går mot ovisst öde sedan parlamentet i belgiska Vallonien saboterat processen.

Än viktigare för tillväxten är frihandelsavtalet TTIP mellan världens två största ekonomier: USA och EU. Blir det verklighet alls? Och vilka konsekvenser får Brexit för marknadsrelationerna mellan EU och Storbritannien?

Utsikterna för en friare världshandel har definitivt varit ljusare. Drygt hundra år efter krigsutbrottet 1914 brottas vi ännu med svårigheterna att återvinna den öppnare värld av blomstrade välståndsdynamik som då förlorades. Att vi inte lär oss.