Ann Linde i säkerhetspolitikens dimbank

Skrivit i Corren 25/2:

Varför bör Sverige gå med i Nato? USA:s tidigare utrikesminister Henry Kissinger förklarade den saken för svenska folket med elegant självklarhet i SVT 1993: ”Det finns inget land som Sverige kan föra ett separatkrig mot. Om Sverige blir angripet är det av en stormakt och då behövs allierade”.

I en DN-artikel 1997 beskrev han med samma lättfattliga pedagogik vad som gjorde Nato till en omistlig garant för freden i Europa: ”1) Snabba, säkra och uppriktiga konsultationer mellan likasinnade nationer om kritiska internationella frågor. 2) Effektiv krishantering. 3) Ett trovärdigt avskräckningssystem underställt ett effektivt integrerat militärt kommando”.

Henry Kissinger, en förebild i tydlig formuleringskonst! Man knappt tro att han varit såväl verksam politiker som akademiker i den högre skolan. Nå, 90-talet var en formativ säkerhetspolitisk period i Europa. Kalla kriget hade upphört. Nya förutsättningar gällde. Sovjetunionen upplöstes, dess kommunistiska träldomsimperium var borta och de forna Warszawapaktsländerna i östblocket sökte medlemskap i Nato.

Sveriges gamla officiella doktrin om ”alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig” föreföll mer tom och meningslös än någonsin. Det naturligt logiska hade förstås varit om även vi tagit det raka klivet in i Natokretsen. Ungefär som det plötsligt ansågs möjligt med en EU-anslutning, vilket länge innan varit usch och tabu på grund av den blågula neutraliteten.

Men icke. Sverige missade tåget. Ändå var det noll problem att inleda ett helt öppet nästan-allierat militärt samarbete med USA och Nato. Aldrig har det utvecklats till den intima, entusiastiska och kärvänliga nivå som under nuvarande försvarsminister Peter Hultqvist. Med Rysslands aggressiva Putinregim flåsande i nacken vore det snarast tjänstefel annars.

Fast finns det någon inom Socialdemokraterna som på ett rationellt och enkelt vis kan begripliggöra varför Sverige fortfarande inte bör bli riktig Natomedlem? En riksdagsmajoritet (de borgerliga partierna + SD) ville nyligen att Sverige följer Finland och uttalar en option att eventuellt-kanske-måhända ansöka om medlemskap i händelse av ett allvarligt hotande läge.

Inte ens det kan Socialdemokraterna acceptera. Att hoppa i säng med Nato går utmärkt, bara inte det andas giftermål och formella ömsesidiga förpliktelser? Är det så vi ska tolka regeringslinjen? Och lite mer exakt vad skulle då göra denna lösare relation så överlägset toppen?

Ann Linde är utrikesminister, dock ingen Henry Kissinger. Under onsdagens utrikespolitiska riksdagsdebatt mässade hon den sedvanliga retoriska figuren: ”Vår militära alliansfrihet tjänar oss väl och bidrar till fred och säkerhet i norra Europa”. Glasklart. Goddag yxskaft!

Utan en stark flotta lever Sverige farligt

Skrivit i Corren 17/12:

”Jag ser nu spänning fram mot en ledare som också tar upp den minsta försvarsgren, marinen.” Det skriver Jörgen F Ericsson, ledamot av Kungliga Krigsvetenskapsakademien och före detta planeringschef i Försvarsmakten, på debattplats i onsdagens Corren (16/12).

Han noterar att denna ledarsida nyligen argumenterat för behovet av en stark svensk armé och ett starkt svenskt flygvapen. Det är en plädering han instämmer i. Men har vi inte glömt något? Som Jörgen F Ericsson påpekar har även marinen en central betydelse för Sveriges försvarsförmåga.

Dessvärre har politikerna i det senaste försvarsbeslutet försummat nödvändigheten av en adekvat förstärkt flotta. ”Både till antal och kvalitet” saknas därmed erforderliga sjöstridskrafter ”för att uppnå en balanserad och krigsavhållande Försvarsmakt”, menar han i sin debattartikel. Javisst, så är det!

Som vi tidigare (se Corren 18/6) med beklagan konstaterat i detta ämne är det som om frihetstidens hattar och mössor gjort comeback i riksdagen. Ty bland de styrande partierna då som nu lämnar insikten om, och viljan till, ordentliga marina satsningar åtskilligt övrigt att önska.

Precis som på 1700-talet, innan Gustaf III:s statsomvälvning, har Sveriges flotta alltför länge nonchalerats av rikets makthavare. Marinen är liten och föråldrad och Sverige är fortfarande Östersjöns största strandägare med ett fortfarande hotfullt Ryssland in på knutarna.

Det håller inte. Vårt land är i praktiken en ö, där säkrade sjövägar är av absolut vitalt nationellt intresse. Bara en sådan sak att uppåt 90 procent av svensk utrikeshandel går över köl. Blockera farvattnen kring våra kuster och hamnar. Sverige ligger genast väldigt illa till. Marinen är, eller borde sättas i stånd till att verkligen vara, vår första försvarslinje.

Utan respektingivande sjöstridskrafter blottar vi oss på ett sätt som riskerar bli ödesdigert. Illustrativt är att dagens marin har sju korvetter, fyra ubåtar, sju minröjningsfartyg och fem sjöoperativa helikoptrar. Med det aktuella försvarsbeslutet kommer vissa förstärkningar och nyanskaffningar att ske. Det är i och för sig välkommet. Men långtifrån vad professionen bedömer vara tillräckligt för att värna Sveriges vattenvägar och omfattande kuststräckor.

Ska marinen betryggande kunna lösa sina uppgifter krävs enligt Kungliga Örlogsmannasällskapet snarare 14 korvetter, 8 ubåtar, 14 minröjningsfartyg och 10 sjöoperativa helikoptrar (Tidskrift i Sjöväsendet nr 4/2020). En upprustning i den storleksklassen finns inte på den politiska kartan, vilket ger en fingervisning om hur styvmoderligt behandlad flottan blivit.

Jörgen F Ericsson har naturligtvis rätt. Konsekvensen av en anorektisk marin är ett oacceptabelt sårbart Sverige.

Välkommen till naivisternas rike

Skrivit i Corren 10/12:

Naivism inom konsten är en sak. Vi talar här om konstnärer som medvetet söker det oskuldsfulla, ett alternativt formspråk av mer ”ursprunglig” karaktär som reaktion mot de klassiskt akademiska kraven på stilmässig perfektion.

En inflytelserik företrädare var Henri Rousseau, fransk tulltjänsteman och autodidakt. Ett av hans mest kända verk är Drömmen från 1910 med en naken kvinna, tillbakalutad på en soffa mitt i djungeln.

Det har hänt att jag läser in Moder Svea i den bilden och målningen som en samtidsaktuell kommentar till hur viktiga offentliga angelägenheter tenderar att hanteras av de styrande i vårt avlånga konungarike. Exempelvis Folkhälsomyndighetens internationellt säregna tillbakalutade hållning i bemötandet av coronapandemin.

Eller hur sangviniskt Sverige i praktiken tog på den islamistiska terrorismen och hotet som de återvändande IS-krigarna från Mellanöstern representerade. När så Säpo i november 2015 larmade om förhöjd terrorfara, fällde en ur slummern plötsligt uppvaknande statsminister Löfven den famösa repliken: ”Sverige har varit för naiva”.

Den sortens naivism hade jag gärna varit utan. Men det tycks ändå vara ett ganska typiskt stildrag på det politiska området. Världens omgivande djungel är nog inte speciellt farlig, trots allt. Rovdjuren är egentligen tämligen snälla, eller angår i vilket fall inte oss. Oskuldsfull vilar en avväpnad och drömsk Moder Svea på sin soffa.

Är det förvånande att det saknas adekvat beredskap och en robust fungerande nationell krisorganisation när ett lömskt dödligt virus överraskande slår till? En tröst i bedrövelsen är att det åtminstone inte blivit krig. Ty att hålla garden uppe med ett starkt militärt försvar har tidigare inte ansetts nödvändigt. Förmågan att avskräcka en illvillig främmande makt från äventyrligheter i vårt närområde eller mot vårt eget territorium är idag beklagansvärt därefter.

Kanske stämmer det att Sverige är ett fredsskadat land och att det skulle förklara den häpnadsväckande naivismen i särskilt frågor som rör rikets säkerhet. Minns den monumentala skandalen på Transportstyrelsen 2017. IT-driften lades sorglöst på ekonomiskt besparande entreprenad utomlands. Konsekvensen blev en massiv läcka av ytterst känslig säkerhetsklassad information.

Nu har DN (8/12) avslöjat något liknande inom försvaret. På nätet har militären öppet lagt ut kartor som röjer lokaliseringen av hundratals topphemliga skyddsobjekt i Sverige, bland annat vapenförråd. Varsågod, alla spioner, bovar och extremister: det är serverat! Som att stjäla godis från en barnunge. Vart tog de vuxna i rummet vägen?

En försvarsministers dilemma

Skrivit i Corren 29/10:

Är det någon i regeringen jag vill hålla i handen när det blåser, är det försvarsminister Peter Hultqvist. Sist man kunde det säga det om en svensk politiker på hans post var… det måste varit… vänta lite… eh… Tja, minns du?

Det kan väl inte varit så länge sedan som Per Edvin Sköld i alla fall. Ärligt talat, jag kommer inte ihåg. Men Hultqvist! En karl för sin hatt. Rejäl och stabil. Man får intrycket att han egentligen vill mer på sitt ansvarsområde än vad hans parti, finansdepartementet och det parlamentariska intrigspelet för närvarande tillåter.

Fast det är ändå en hel del. Efter segslitna förhandlingar presenterades tidigare i månaden en försvarsproposition som inte var fy skam. Budgetanslagen ska öka från 60 miljarder kronor till 89 miljarder 2025. ”Den största procentuella höjningen till det militära försvaret sedan 1950-talet”, konstaterade Hultqvist rak som en furir i ryggen. ”Vi kommer att göra ett oerhört lyft av försvarsförmågan”, underströk han på sitt trygga dalmål.

Regementen återuppstår – bland annat i Sollefteå vars uttryckliga syfte är att skydda Natoförbandens transportvägar in från Norge. En tydlig markering av vad det gamla förljugna snacket om vår ”alliansfrihet” är värt numera, även officiellt. Tro mig, Peter Hultqvists plats i historien är säkrad. Sedan sitt tillträde 2014 har han steg för steg knutit Sverige närmare USA och Nato än någonsin.

Det enda som saknas är det formella medlemskapet i västalliansen. Den pusselbiten kanske Hultqvist har i bakfickan för nästa mandatperiod? Men då skulle han genast bli kortare i rocken, förstås.

Natoländerna har förbundit sig att satsa minst 2 procent av BNP på försvaret mot bakgrund av den stigande orosnivån i världen. Inte ens med 89 miljarder år 2025 skulle Sverige vara kvalificerad, den summan motsvarar 1,5 procent av BNP. Till detta kommer att Sverige har enormt mycket att ta igen från decennier av radikal nedrustning och problemet handlar inte bara om pengar.

En jämförelse med Per Edvin Sköld illustrerar dilemmat. Han svarade för en kraftig upprustning av ett svagt svenskt försvar under andra världskriget. Det var möjligt tack vare att den militära grundorganisationen hade behållits intakt. Därför kunde anslagen ge snabb effekt. Vi var sent ute, men ändå.

Peter Hultqvist kan inte reprisera det tricket, om han så finge 11,5 procent av BNP till försvaret som Sköld hade 1940. Idag är grundstrukturen så illa anfrätt att något ”oerhört lyft av försvarsförmågan” som står i paritet med behoven blir en väldigt lång och mödosam operation att åstadkomma.

Och vad gör vi om en återvald Trump lever ut sin isolationism och låter USA lämna Nato? Risken är tyvärr reell. Jag får nog blunda medan jag håller Hultqvists hand och hoppas på att lyckans fe står Sverige bi, trots allt.

Kan Sverige längre tas på allvar?

Skrivit i Corren 10/9:

I den nyligen utgivna antologin Sveriges försvarspolitik framhåller Försvarshögskolans tidigare rektor, generalmajor Karlis Neretnieks:

”Sverige är den mittpunkt kring vilken försvaret av Norden och Baltikum rör sig. Sverige är nyckelspelaren i området, där vår militära förmåga starkt påverkar våra grannars möjligheter att försvara sig. Vad vi kan, eller inte kan, påverkar stabiliteten i hela regionen”.

Det är, kärnfullt sammanfattat, vad som ligger i vågskålen inför riksdagens kommande försvarsbeslut. De geopolitiska realiteterna går inte blunda för, ej heller det oroande faktum att den säkerhetspolitiska situationen i vår region blivit alltmer pressad, instabil och oförutsägbar.

Sista tiden har vi åter konfronterats med mörka påminnelser om detta. I den totalitära diktaturen Belarus fortsätter befolkningens heroiska frihetskamp. Men Rysslands Vladimir Putin har förklarat sig ha trupper beredda för att, om så krävs, rädda den avskydda Lukasjenkoregimen kvar vid makten.

Det kan knappast avfärdas som ett tomt hot, i synnerhet mot bakgrund av Kremls militära övergrepp på Ukraina och ockupationen av Krim 2014. Vidare tvingades bara häromveckan Sveriges försvarsmakt gå upp i skarpt insatsläge – till sjöss, i luften och på land – sedan den ryska Östersjöflottan demonstrerade sina aggressiva muskler och med stora landstigningsfartyg strök förbi öster om Gotland.

Det borde markera nödvändigheten av en nationell politisk samling kring försvaret. Sveriges nuvarande militära förmåga lämnar, som alla vet, mycket övrigt att önska efter den naiva nedrustningsiver som följde på kalla krigets slut.

Den olyckan till missgrepp betydde att Sverige, osminkat uttryckt, i praktiken abdikerade från sitt säkerhetspolitiska ansvar i Östersjöregionen och försvagade inte endast vårt eget skydd mot yttre hot, utan även våra demokratiska grannländers utsikter att värna sitt territorium och sin integritet.

Ska Nato exempelvis trovärdigt kunna försvara de baltiska medlemsstaterna från angrepp, måste Sverige fungera som ett starkt basområde och bidra med kapacitet att motverka ryska styrkors försök att tillskansa sig herravälde över Östersjön (vars största strandägare, om någon glömt det, råkar vara vi!).

Icke minst därför är det obegripligt att regeringen låtit försvarsförhandlingarna haverera i en segdragen partipolitisk träta, och vägrat anslå pengarna som behövs till en någorlunda hyfsad och långsiktigt pålitlig militär förstärkning perioden 2021-30.

Vi har inte längre råd att schabbla med ytterligare ett underfinansierat försvarsbeslut och splittrande intrigspel i riksdagen där landets säkerhetsintressen ligger i potten. Signalen till omvärlden lär annars bli att Sverige inte kan tas på allvar, inte ens när det är allvar.

Mormor fick en rysk ubåt inpå knuten

Skrivit i Corren 29/7:

Ack, semestern är förbi. Men sommaren är tack och lov inte över än. Hela augusti har vi kvar att njuta av. Själv har jag varit nere i sydost och tillbringat många härliga dagar på Tjurkö, den gamla stenhuggarön i Blekinge som var min salig mormors hemvist.

Hennes far och farfar tillhörde de tuffa arbetare vilka kring förra sekelskiftet här bröt den slitstarka granit som bland annat användes för bygget av Kielkanalen i Tyskland. På den tiden var tillvaron kärv, knapp och hektisk. Idag är ön en dåsig skärgårdsoas, stenhuggeriet är nedlagt sedan länge och har blivit museum.

Jag tar båten till bryggan i Herrgårdsviken efter att spelat tennis på fastlandet, badar i Östersjöns friska vågor, tar en solvarm klippa i besittning, läser böcker av PG Wodehouse och August Strindberg (som också hade sina humoristiska sidor, hans Kaspers Fet-Tisdag är ett underskattat mästerstycke i absurdistisk fars).

Lite vin sedan framåt kvällen, Miles Davis som jazzar via Spotify och vad mer behövs egentligen? Detta är det goda livet! Jag förstår att mormor ogärna lämnade sin ö.

Att den anspråkslösa idyllen ingalunda är självklart given undgår man dock inte att påminnas högst konkret om. Jag syftar då ej endast på den förrädiska coronan, som naturligtvis inte ens i skärgården någon kan gå säker från. I tanken finns även hotet från andra ruskigheter.

Inpå knutarna till Tjurkö ligger nämligen Torumskär, där hösten 1981 den sovjetiska ubåten U-137 gick på grund med kärnvapen ombord. Det var en av kalla krigets mest dramatiska händelser för Sveriges del. ÖB Lennart Ljung befarade att ryska marinstyrkor skulle göra ett fritagningsförsök. Statsminister Thorbjörn Fälldin beordrade instinktivt: ”Håll gränsen!”. Om det värsta inträffat skulle min älskade mormor hamnat mitt i kriget…

Men i 80-talets början hade Sverige åtminstone ett hyggligt starkt försvar till skydd för sina medborgare och till värn för rikets integritet. Försvarsanslagen låg fortfarande på drygt 3 procent av BNP. Fälldin hade muskler att spänna när det hettade till. Det saknar Löfven.

Sveriges militära förmåga är en spillra av gårdagens, civilförsvaret är avvecklat och trots att det säkerhetspolitiska läget drastiskt försämrats under det senaste decenniet har väsentliga förstärkningar uteblivit.

Den urholkade beredskapen betyder att staten modell 2020 är en klen garant för våra möjligheter att leva det goda livet i fred och frihet. Därför hoppas jag innerligt att riksdagspartierna efter sommaren samlar sig till ett försvarsbeslut som inger respekt i omvärlden. Måste jag resa från skärgården för att knega och betala tunga skatter, är det väl ingen orimlig begäran att politikerna som tar mina pengar gör sitt jobb och börjar prioritera statens kärnuppgifter.

Hemma hos Fredrik Henrik af Chapman, skeppets geni

Skrivit i Corren 18/6:

Pandemifaran är inte över, ansvaret av fysisk distansering i umgänget gäller. Men förra veckan bedömde ändå regeringen att var det okej för symptomfria personer att kunna resa inom Sverige. Äntligen!

Efter alla dessa långa månader av karantän och beskuren rörlighet har jag lust att utropa som den notoriskt rastlöse herr Padda i Kenneth Grahames Det susar i säven:

”Stora farleder, dammiga landsvägar, hettan, landsbygden, häckarna, de slingrande utförsbackarna! Fält och byar, små och stora städer! Idag här, imorgon där! Resor och omväxling, spänning och intressanta upplevelser!”

Själv beger jag mig ivrigt söderut, till sommarvistet i Blekinge och besöker ett av vårt lands märkligaste byggnadsverk – herrgården Skärva strax utanför örlogsstaden Karlskrona.

Den var förr om åren fartygssnillet Fredrik Henrik af Chapmans bostad, uppförd av honom på 1700-talet som en ytterst säregen arkitektonisk förening av nordisk allmogestil och antikens klassiska ideal. Det är som en blekingsk ryggåsstuga korsats med ett grekiskt tempel, en lika förbryllande som fascinerande skapelse. Den som är begiven på kulturhistoria har ett unikt resmål att se fram emot.

Bakgrunden till Skärvas tillkomst, att Chapman slog sig ner här, har dock att göra med kärv försvarspolitik. Under frihetstiden med hattarnas och mössornas partivälde hade Sveriges flotta försummats. Viljan till adekvata marina satsningar saknades, motsättningarna i riksdagen drabbade förmågan till planering och långsiktighet.

Förändringen kom med Gustaf III:s statsomvälvning 1772. Kungen behövde en stark och respektingivande örlogsflotta för att hålla den ryska stången. Annars skulle Ryssland behärska Östersjön och allvarligt hota svensk säkerhet.

Uppdraget att rusta upp marinen gick till Chapman, epokens främste fartygsingenjör. Då som nu var Karlskrona flottans huvudbas, dit Chapman anlände som varvschef och revolutionerade skeppsbyggarkonsten på kuppen.

En rationaliserad, hårt driven standardiserad serieproduktion efter vetenskapliga metoder infördes. Det var något helt nytt och banbrytande. Sverige fick på förbluffade kort tid en slagkraftig flotta igen och under andra världskriget skulle faktiskt USA kopiera systemet för att snabbtillverka de omtalade Libertyfartygen.

Ute vid Skärva blir 1700-talet levande och jag tänker på hur kuriöst aktuella vissa förhållanden ännu är. I försvarshänseende påminner kivet i dagens riksdag om frihetstidens och konsekvenserna för marinen är ungefär likadan.

Flottan är försummad, liten och föråldrad – trots att Sverige fortfarande är den största strandägaren kring Östersjön och i praktiken en ö med nationellt avgörande behov av skyddade sjövägar. Samtidigt mullrar Ryssland hotfullt och aggressivt. Men tyvärr bor inte Fredrik Henrik af Chapman kvar i sitt fina hus.

Vår beredskap är sig lik

Skrivit i Corren 15/6:

Ett virus från Kina och så var det klippt. Coronapandemin kom plötsligt och överrumplande, en global katastrof ingen kunde undgå att påverkas av och Sverige kastades in i den svåraste krisen sedan andra världskrigets utbrott.

Den gången, 1939, försäkrade statsminister Per Albin Hansson att beredskapen var god. Han bluffade. Beredskapen var kass. Sverige hade ju inte trott på att en upprepning av den exempellösa dårskapen 1914-18 var möjlig.

Visserligen glödde åtskilliga olösta konflikter i det stora krigets aska, men på det hela taget var ett starkt militärt försvar onödigt framöver. Den nya internationella organisationen Nationernas förbund skulle reda ut problemen och – som Per Albins företrädare Hjalmar Branting slog fast 1922 – ”öppna perspektiven av varaktig fred, av samförstånd och rättvisa mellan världens fria och självstyrande nationer, större och mindre”.

En mycket sympatisk vision. Därtill rationell och klok. Förutsatt att alla världens ledare varit lika värdiga Nobels fredspris som Branting själv. Något hårdraget var det den illusionen som Sverige byggde sin säkerhetspolitik på under mellankrigstiden. Uppvaknandet blev brutalt. Nationernas förbund visade sig tandlöst. Dårskapen blommade ut värre än någonsin.

Panikartat tvingades vi rusta upp våra militära stridskrafter medan lågorna från det brinnande Europa slickade folkhemmets knutar. 1946 var beredskapen äntligen god. Dock hade Hitlertyskland redan hunnit kapitulera året innan.

Läxan är klassisk och ofta hänvisad till. Men tiden går och allt sjunker undan. Världen förändras, fast den förblir sig märkligt lik på många sätt. Den mänskliga naturen är ju densamma, inte minst tycks det gälla naturen hos de i Sverige styrande.

Pandemier har plågat världen sedan hedenhös, ändå var vår beredskap när covid-19 slog till mot Sverige inte vad den borde eller kunde ha varit. Nära 5000 avlidna talar sitt tydliga språk. Tänk om det plötsliga coronautbrottet istället varit ett överrumplande krigsutbrott?

Även krig har plågat världen sedan mänsklighetens gryning. Nationernas förbund lyckades inte göra slut på det vansinnet. Eftersom faran för väpnad konflikt i Sveriges närområde tilltagit de senaste åren vore det nog fåfängt att hoppas på att FN, EU och Nato skulle förmå garantera ett tillstånd av evig fred (fråga gärna invånarna i det av Ryssland överfallna och stympade Ukraina).

Sverige har trots detta, precis som under mellankrigstiden, länge låtit försvaret stå på svältkost. Resurserna är fortfarande skriande otillräckliga och försvarsförhandlingarna har brutit ihop, då S/MP-regeringen vägrar anslå erforderliga medel till tryggandet av den nationella säkerheten. Dårskapen att inte rusta Sverige mot dårskap verkar vara vår arvedel.

Jemenkriget avslöjar Sveriges dubbelmoral

Skrivit i Corren 27/5:

”Det är helt förfärligt, det är helt sönderbombat. Människor sitter på gatorna, det är stenhögar överallt och stora hotell som man bara ser skeletten av”, sa utrikesminister Ann Linde till nyhetsbyrån TT om sina intryck av Aden.

Det här var i februari. Linde hade besökt den förr stolta hamnstaden i Jemen, sedan antiken en känd knytpunkt för handeln i Mellanöstern, som ett led i Sveriges ansträngningar för att bidra till fred i det krigshärjade landet.

Den blodiga inbördeskonflikten i Jemen har nu rasat i dryga fem år, egentligen ett krig via ombud där de rivaliserande regionala stormakterna Saudiarabien och Iran slåss om makt och inflytande på Arabiska halvön.

Priset är ohyggligt. Omkring 100 000 människor har dödats. Miljoner har drivits på flykt under hemska umbäranden. Landets infrastruktur är till stora delar utplånad. FN har klassat Jemenkriget som den värsta humanitära katastrofen i världen. Skamligt nog har vi själva en skuld i sammanhanget.

I Kjell Espmarks mörka satir över samtidens Sverige, Resan till Thule (2017) gycklas det giftigt med vårt lands skyhöga moraliska anspråk och iver att frälsa andra nationer med godhet. Thules – det vill säga Sveriges – främsta exportvaror är dels ”soltorkat samvete”, dels synnerligen effektiva kanoner. Den infernaliske Espmark låter Thules styrande förklara paradoxen som ”ett fredsarbete i militära termer”.

Dessa rader i boken är inte utan viss sanning med tanke på Sveriges motsägelsefulla roll i Jemen. Bara ett halvår innan Ann Linde på ort och ställe kunde bevittna det förfärligt sönderbombade Aden, hade Förenade Arabemiraten öppet erkänt luftanfall mot den anrika kuststaden som krävde såväl militära som civila offer.

Förenade Arabemiraten är en diktatur, lierat med tyranniet Saudiarabien i det pågående kriget. Och till Förenade Arabemiraten har Saab, med regeringens godkännande, sålt krigsmaterial. Som SVT avslöjade den 23/5 fortsätter den cyniska kommersen.

Saab har flera plan av modellen Global Eye beställda, luftburna plattformar för spaning och stridsledning. Det första planet kompletterade Förenade Arabemiratens styrkor under slutet av april. Kontrakten beräknas vara värda närmare 10 miljarder kronor.

Det tillåter alltså regeringen trots sitt engagemang för att skapa fred i Jemen, trots att reglerna för svensk vapenexport skärptes 2018, trots att januariavtalets punkt 70 stipulerar att vapenaffärer med icke-demokratier som deltar i Jemenkriget inte ska förekomma.

Det är kryphålet gällande så kallade ”följdleveranser” som gör dubbelmoralen legalistiskt möjlig. Har Saab en gång tecknat kontrakt med en skurkstat som Förenade Arabemiraten kan exporten bara rulla på och pengarna forsa in, oavsett.

Ett Aden i grus och aska har uppenbarligen mindre betydelse, eller vad säger vår fredsmissionerande utrikesminister?

Tur att Sveriges ekonomiska beredskap är god

Skrivit i Corren 17/3:

”Vi tror på bönens kraft”, förklarade Sveriges kristna råd i ett pressmeddelande under måndagen och uppmanade oss att ”be om kraft och särskild vishet särskilt för dem som leder vårt land i denna utmanande tid”.

Tja, varför inte? När det är kritiskt värre här nere i jämmerdalen skulle nog även ett stödjande handtag från himmelska makter sitta fint, alla bidrag som kan lindra situationen är självklart välkomna.

Om det krispaket som landets politiska ledare presenterade på måndagsmorgonen indikerade att Sveriges kristna råd redan blivit bönhörda må vara osagt. Inspirerad av gudomlig kraft och vishet eller inte, så verkar ändå nu regeringen och dess samarbetspartier fått upp ångan ordentligt i beslutsmaskineriet sedan förra veckan.

Ställda inför hotet om coronavirusets nattsvarta ekonomiska konsekvenser, där dystopiska paralleller till 30-talets Kreugerkrasch blivit legio i debatten, har januariavtalets resonemangsäktenskapskvartett visat en tidigare oanad styrka och samarbetsförmåga. Det är ingen dålig livboj som kastats ut för att rädda näringslivet och arbetsmarknaden från att gå i kvav.

Det handlar om att staten övertar företagens sjuklöneansvar, ett subventionerat system för korttidspermitteringar införs och näringslivet ges välbehövligt andrum att betala in de tunga skatterna. Drygt 300 miljarder kan åtgärderna komma att kosta, en svindlande summa.

Tron på bönens kraft i all ära. Men i utmanande tider skadar det sannerligen heller inte att vara rustad för att parera rejäla smällar utan att nödvändigtvis tvingas lita på eventuella hjälpingripanden från ovan.

Lyckligtvis har lärdomen av 90-talets strukturkollaps och efterföljande stålbad gjort att Sverige idag har en mycket bättre skött offentlig ekonomi med rekordlåg statsskuld. Utrymme finns därför, tack och lov, att ta av för att hålla skutan pekuniärt flytande genom denna överraskande hemsökelse.

Man kunde bara önska att beredskapen på andra områden vore lika robust. Exempelvis vad det gällde intensivsjukvården, som riskerar att sättas på väldigt tuffa prov under pandemins härjningar.

Totalförsvaret lagrade fram till kalla krigets slut mängder av avancerad mobil vårdutrustning, bland annat hundratals respiratorer som vore guld värda att ha i reserv nu. Men efter att Sveriges makthavare beslutat att den eviga freden inträtt, gapar förråden tomma.

”Fältsjukhusen var en fantastisk resurs. Man investerade miljarder i dem. Men allt det slängde man på soptippen eller skänkte bort till andra länder – inget sparades”, säger Sten Lennquist, professor emeritus i katastrofmedicin vid Linköpings universitet (DN 15/3).

Vi får väl istället hoppas på att Gud är barmhärtig.