Den klåfingriga kulturpolitiken

Skrivit i Corren 17/2:

”Det är allvarligt och det är olämpligt”, sa kulturminister Amanda Lind (MP) i Ekots lördagsintervju om SD:s uppmärksammade polisanmälan mot stadsmuseet i Norrköping. Dess aktuella utställning Medlöperi och motstånd: nazismen i Norrköping då och nu visar bland annat hur SD haft kopplingar till den nazistiska hatläran.

Uppgiften var fullt korrekt, ändå menade SD:s lokale ordförande Darko Mamkovic att det var förtal och sprang ilsket till polisen (som snabbt beslutade att avskriva ärendet). Vidare har Matthias Olofsson, oppositionsråd för SD i Norrköping, begärt att få syna de senaste 18 månadernas mejl som tjänstemännen bakom utställningen skickat till varandra.

Det här sänder näppeligen några behagliga signaler om SD:s förhållningssätt till principen om att politiken ska agera på armlängds avstånd från kulturen. Det är inte svårt att dela Amanda Linds kritik i Ekot: ”Risken är ju att museer, eller för den delen bibliotek eller andra institutioner som har att jobba med det fria ordet och åsiktsbildning och kultur, att de värjer sig från att ta upp ämnen som är politiskt känsliga” (SR 15/2).

SD:s trakasserier mot stadsmuseet i Norrköping illustrerar inte endast vilken värkande varböld partiets mörka historia och idémässiga rötter fortfarande är, utan även vad kultursektorns frihet är värd i deras ögon: föga.

Detta är ett parti som brinner av iver att lägga den offentligfinansierade kulturen under sin kontroll och göra den till ett instrument för att tjäna sina egna politiska syften. Det SD-styrda Sölvesborg, partiets ideologiska skyltfönster i Blekinge där Jimmie Åkessons partner Louise Erixon är kommunstyrelsens ordförande, lämnar inget tvivel om den saken.

”Utmanande samtidskonst” har peststämplats, partiet vill att kommunen ska främja traditionell konst som ”harmonierar” med den lokala historien och identiteten. Bidrag ska enbart gå till föreningar som är ”rotade i sådana normer som format det svenska samhället”. Och så vidare.

Men som man bäddar… Principen om armlängds avstånd är ju inte helt klanderfritt beaktad av Amanda Lind och hennes gelikar heller. Den rådande kulturbyråkratin kräver ofta anpassning till en uppsjö av ideologiskt motiverade pekpinnar gällande genus, normkritik, mångfald, et cetera.

I Sölvesborgs grannkommun Olofström hotas jazzklubben av nedläggning eftersom Statens kulturråd nekat fortsatta bidrag till verksamheten. Den lilla klubben för folk som diggar den traditionellt mansdominerade jazzmusiken har fallit i onåd därför att artistuppbådet inte anses tillräckligt jämställt (BLT 14/2).

Sug på det exemplet ett tag. Om kulturlivet redan politiserats på detta vis, vad skulle då hindra SD från att vara lika klåfingriga?

Frihetens blå toner

Skrivit i Corren 6/9:

Det är hundra år sedan första världskriget tog slut, demokratin fick sitt genombrott och jazzen kom till Sverige. Den svängiga musiken, sprungen ur den afroamerikanska kulturen i New Orleans, markerade ingången till en ny liberal, emancipatorisk tidsålder.

Jazz var modernitet, livsglädje, improvisation, spontanitet, individualism. Vilken revolution i vårt knarriga, valsmalsgråa konungarike!

Historien om jazzens epokgörande svenska segertåg skildras i en precis utkommen, synnerligen läsvärd bok av journalisten Göran Jonsson med den välfunna titeln Frihetens blå toner (Carlsson). Men som Jonsson skriver i de inledande kapitlen tog det ett tag innan musiken blev rumsren utanför ungdomens diggarkretsar.

Som alltid låg moralpaniken på lur, i detta fall även blandat med utbredda vulgärnationalistiska, rasbiologiska förvillelser. ”Jazz är en hemsk infektionssjukdom, som med stora steg närmar sig våra friska kuster”, slog kapellmästaren och dirigenten Hjalmar Meissner fast i en famös debattartikel 1921.

När världsstjärnan Louis Armstrong spelade i Sverige 1933 möttes han med avsky från åtskilliga recensenter vilka frossade i rasistiska invektiv. Värst var Aftonbladet som liknade honom vid en odefinierbart bölande apa. Inte för inte var Aftonbladet, då konservativ, mycket sympatiskt inställd till Hitler.

Jazzen, denna till Europa importerade stökigt vitala produkt från smältdegelns USA, förknippades inte bara med svarta människor. Åtskilliga jazzmusiker var judar. För nazisterna var giftstämpeln solklar. Kunde det bli mer depraverat?

Som ett belysande exempel på extremhögerns propaganda citerar Göran Jonsson ur Erik Walles beryktade hatskrift Jazzen anfaller (1946): ”Man kan inte förstå jazzen utan att taga hänsyn till trenne betydelsefulla fakta beträffande dess tillkomst. Den har skapats av negrer. Den har skapats av berusade negrer. Den har skapats av berusade negrer i bordellmiljö”.

Skrattretande formuleringar idag kanske, men Erik Walles var sannerligen ingen skrattretande figur.

Under 30- och 40-talen var han aktiv i nazistiska Svensk Socialistisk Samling, en central ideolog i rörelsen och ställföreträdande ”führer” under ledaren Sven-Olof Lindholm, även utsedd som personlig kontaktman till den norske landsförrädaren Vidkun Quisling.

Erik Walles upprättade listor över tusentals svenska judar, ett register (det finns bevarat) färdigt att överlämnas till de tyska SS-bödlarna om Hitler ockuperade Sverige.

Walles dog i början av 90-talet, men ångrade aldrig någonting och avslutade sin politiska bana som medlem och en slags äldre beundrad nestor i Sverigedemokraterna.

I partiorganet Sverige-Kuriren nr 7/8 1989 redogjorde han ingående för sina nazistiska kampår i Lindholmsrörelsen. När Walles avlidit hyllades han av samma SD-tidning 1992 för ”sin klokhet” som givit partiet ”många tankeställare”.

Det var detta parti som Jimmie Åkesson tre år senare anslöt sig till och nu byggt upp till en utmanare som satt den gamla blockpolitiken ur funktion och dränerat både Moderaterna och Socialdemokraterna på väljare.

Hundra år efter demokratins genombrott och jazzens ankomst är jag rädd för att det inte längre är frihetens blåa toner vi hör. Snarare det mörka ekot av intoleransens stöveltramp.

”Det var något tryggt med dom som tyckte om jazz, dom var aldrig nazister”, sa författaren Pär Rådström.

”Här är Claes Dahlgren i New York”

claes-dahlgren

Skrivit i Corren 30/1:Corren.

Signaturmelodin var Woody Hermans Early Autumn. För många i den seniora generationen som var unga när det begav sig räcker det. Ni vet vilket program det gäller.

Early Autumn kommer alltid att vara förknippad med den efterföljande gladlynta, särpräglade skånsk-amerikanska stämman ur radioapparaten: ”Här är Claes Dahlgren i New York”.

Hans serie Jazzglimtar från den stora staden på andra sidan Atlanten under 1950- och 1960-talen – då USA låg mycket längre bort än idag – släppte in världen i folkhemmet. I den svenska monopolradions dominerande utbud av Lennart Hyland, Snoddas och knastertorra föredrag om jordbrukspolitik, måste dessa halvtimmeslånga program varit som befrielsens glittrande vattenhål i en kompakt grå vadmalsöken.

Claes Dahlgren hade örnkoll på den amerikanska jazzen, musikklubbarna där det hände (Birdland!) och tycktes känna varenda cool artist som hade vägarna förbi New Yorks nöjesdistrikt. Han spelade massor av svängiga låtar, sakkunnigt presenterade, och intervjuade legendarer stapelvis – Gerry Mulligan, Jimmy Giuffre, Dave Brubeck, Ornette Coleman, Art Blakey och allt vad de hette.

I ett program sitter Dahlgren framför mikrofonen med Miles Davis. Den ultrahippa, notoriskt kräsne trumpetaren börjar lovorda Bengt Hallberg, prisar honom som en fullkomligt suverän pianist och väser med sin låga, raspiga whiskeystämma: ”I wish he was over here”. Hur stort är inte det?

Claes Dahlgren var egentligen affärsman som emigrerat till USA 1949. Sedan tidig ungdom var han inbiten jazzdiggare, i Skåne ledde han på 30-talet sin egen orkester, och hade även skrivit en hel del om jazz i svensk press.

Åren strax efter andra världskriget var dystra i Europa med knackig ekonomi, hög dollarkurs och importrestriktioner på allt som var trevligt. Att åka till USA tog en vecka med båt (flyg kostade en förmögenhet). Tillgången på nya amerikanska jazzskivor i vårt arma land var därför skral.

Men någon på Sveriges Radio – fortfarande Radiotjänst – fick en ljus idé. Varför inte kontakta den där ivägflyttade skånske jazzkillen, be honom bistå med grammofonplattor och lite rapporter om det senaste på musikfronten over there?

Claes Dahlgren nappade naturligtvis. På sin fritid började han sända från New York 1950 och blev snabbt en av våra namnkunnigaste radioprofiler.

Med sina program knöt han Sverige och USA närmare. Claes Dahlgren var en jazzens ambassadör, som genom musiken också väckte större politisk medvetenhet. Det har inte minst regissören Stefan Jarl vittnat om:

”I hans program fick jag höra Billie Holiday sjunga Strange Fruit. Den egendomliga frukten i träden var skändade svarta kroppar, folk som hade hängts av vita rasister. Det var en tidig lektion. Dahlgren berättade också att en annan svart bluessångerska, Bessie Smith, dog för att inga sjukhus tog emot henne… Samtidigt dog Charlie Parker som narkoman 1955 med ett sår i magen stort som en apelsin. Dahlgren hade missionerat om Charlie Parkers enorma betydelse. Det tog jag till mig.”

Radio är ett flyktigt medium, lyckligtvis finns ett antal av hans program – rena skattkammaren för jazzälskaren – bevarade på nätet (kolla sajten Radiogodis). I år skulle han fyllt 100 år och visst är han värd en hyllning?

Grattis, Claes Dahlgren – för evigt i jazzens New York!

”I wish he was over here”

Jag råkade en gång se Bengt Hallberg, jazzpianisten, vänta på grön gubbe vid ett övergångställe i Malmö. Det var precis utanför Triangeln. En distingerad äldre herre, i ljus skjorta och byxor, i ena handen höll han en brun portfölj – kanske med noter i, vad vet jag? Själv befann jag mig på andra sidan gatan, på väg åt ett annat håll och tänkte: ”Jaha, där är Bengt Hallberg”. Och promenerade vidare.

Nu, många år senare, fann jag en ljudfil av ett gammalt radioprogram på nätet. Det var Miles Davis som intervjuades i New York, runt 1955. Han börjar snacka om Bengt Hallberg, prisar honom som en fullkomligt suverän musiker. Få kan spela lika virtuost piano som Bengt Hallberg i det högre registret, det är mycket ovanligt. Säger Miles Davis – och väser med sin låga, raspiga whiskeyröst: ”I wish he was over here”.

1900-talets främste jazzinnovatör, den coolaste människan som vandrat på jorden, ultrahippa och extremt kräsne Miles Davis, säger alltså detta. Om Bengt Hallberg. Shit. Och jag har ju faktiskt sett Bengt Hallberg. Plötsligt känns det lite som att ha sett Miles Davis vid övergångstället. Synd bara att jag inte fattade det då.

bengt-hallberg

Tangenternas mästare. Bengt Hallberg, 1932-2013.