Kategoriarkiv: Jazz

A Trumpet We Can Believe In

Annonser

Lämna en kommentar

oktober 17, 2018 · 11:51 f m

Frihetens blå toner

Skrivit i Corren 6/9:

Det är hundra år sedan första världskriget tog slut, demokratin fick sitt genombrott och jazzen kom till Sverige. Den svängiga musiken, sprungen ur den afroamerikanska kulturen i New Orleans, markerade ingången till en ny liberal, emancipatorisk tidsålder.

Jazz var modernitet, livsglädje, improvisation, spontanitet, individualism. Vilken revolution i vårt knarriga, valsmalsgråa konungarike!

Historien om jazzens epokgörande svenska segertåg skildras i en precis utkommen, synnerligen läsvärd bok av journalisten Göran Jonsson med den välfunna titeln Frihetens blå toner (Carlsson). Men som Jonsson skriver i de inledande kapitlen tog det ett tag innan musiken blev rumsren utanför ungdomens diggarkretsar.

Som alltid låg moralpaniken på lur, i detta fall även blandat med utbredda vulgärnationalistiska, rasbiologiska förvillelser. ”Jazz är en hemsk infektionssjukdom, som med stora steg närmar sig våra friska kuster”, slog kapellmästaren och dirigenten Hjalmar Meissner fast i en famös debattartikel 1921.

När världsstjärnan Louis Armstrong spelade i Sverige 1933 möttes han med avsky från åtskilliga recensenter vilka frossade i rasistiska invektiv. Värst var Aftonbladet som liknade honom vid en odefinierbart bölande apa. Inte för inte var Aftonbladet, då konservativ, mycket sympatiskt inställd till Hitler.

Jazzen, denna till Europa importerade stökigt vitala produkt från smältdegelns USA, förknippades inte bara med svarta människor. Åtskilliga jazzmusiker var judar. För nazisterna var giftstämpeln solklar. Kunde det bli mer depraverat?

Som ett belysande exempel på extremhögerns propaganda citerar Göran Jonsson ur Erik Walles beryktade hatskrift Jazzen anfaller (1946): ”Man kan inte förstå jazzen utan att taga hänsyn till trenne betydelsefulla fakta beträffande dess tillkomst. Den har skapats av negrer. Den har skapats av berusade negrer. Den har skapats av berusade negrer i bordellmiljö”.

Skrattretande formuleringar idag kanske, men Erik Walles var sannerligen ingen skrattretande figur.

Under 30- och 40-talen var han aktiv i nazistiska Svensk Socialistisk Samling, en central ideolog i rörelsen och ställföreträdande ”führer” under ledaren Sven-Olof Lindholm, även utsedd som personlig kontaktman till den norske landsförrädaren Vidkun Quisling.

Erik Walles upprättade listor över tusentals svenska judar, ett register (det finns bevarat) färdigt att överlämnas till de tyska SS-bödlarna om Hitler ockuperade Sverige.

Walles dog i början av 90-talet, men ångrade aldrig någonting och avslutade sin politiska bana som medlem och en slags äldre beundrad nestor i Sverigedemokraterna.

I partiorganet Sverige-Kuriren nr 7/8 1989 redogjorde han ingående för sina nazistiska kampår i Lindholmsrörelsen. När Walles avlidit hyllades han av samma SD-tidning 1992 för ”sin klokhet” som givit partiet ”många tankeställare”.

Det var detta parti som Jimmie Åkesson tre år senare anslöt sig till och nu byggt upp till en utmanare som satt den gamla blockpolitiken ur funktion och dränerat både Moderaterna och Socialdemokraterna på väljare.

Hundra år efter demokratins genombrott och jazzens ankomst är jag rädd för att det inte längre är frihetens blåa toner vi hör. Snarare det mörka ekot av intoleransens stöveltramp.

”Det var något tryggt med dom som tyckte om jazz, dom var aldrig nazister”, sa författaren Pär Rådström.

Lämna en kommentar

Under Jazz, Kultur, Musik, Nazism, Sverigedemokraterna

Jazz på fornsvenska

Skrivit i Corren 12/3:

Jazzen, den är ju en genuin amerikansk musikform. Trots det har lilla Sverige på motsatt sida Atlanten hävdat sig förbluffande väl i konkurrensen. Åtskilliga toppmusiker har utmanat USA:s stjärnlirare på estraderna och tagit jazzen till nya höjder.

Vi snackar förnämliga namn som Lars Gullin, Jan Johansson, Rune Gustafsson, Esbjörn Svensson, Georg Riedel, Bengt Hallberg, Arne Domnérus och icke att förglömma: Jan Allan.

Denne förnämlige trumpetare och kompositör är fortfarande i farten, 83 år ung. På torsdag kommer han till Linköping och jammar på L’Orient. Det är inget tillfälle som alla entusiaster här i krokarna bör missa.

Men hur kommer det sig att just Sverige gjort sådant avtryck i jazzhistorien? Det kan man grubbla på. Naturligtvis är en övergripande standardförklaring att det i 1900-talets blågula folkhem fanns en besatthet av modernitet. Vi var – och är – snabba att haka på trender och göra dem till våra.

Då jazzen bröt fram i USA på bred front med Duke Ellington, Louis Armstrong och gänget, lystrade vi kvickt nyfiket och tog efter. Åke ”Stan” Hasselgård imponerade så stort att Benny Goodman, ”The King of Swing”, norpade honom till sin orkester 1948.

Kanske inte märkligt, i grund och botten. Som göticismens nestor Olof Rudbeck den äldre kunde skrivit i sin ryktbara Atlantica: redan förhistoriens svenskar gillade hipp musik på fräsiga instrument.

Rudbeck försökte som bekant göra gällande att allting som var värt att ha i världen var sprunget ur den nordiska myllan. Om han inte levt på 1600-talet, och därmed missat pionjären Buddy Boldens banbrytande toner i New Orleans vid förra sekelskiftet, skulle Rudbeck säkerligen hävdat att även jazzen egentligen föddes i Sverige.

När antikens gammelgrekiske geograf och upptäcktsresande Pytheas med en rysning (förmodar jag) avfärdade vår nordliga avkrok som Ultima Thule, stoltserade vi ändå bevisligen med en slags motsvarighet till trumpeten, eller i ljudlikhet snarare påminnande om trombonen: bronsåldersluren. Okej, en tämligen primitiv prototyp.

Men den ser häftig ut och var, om än svårspelad, helt klart möjlig att hyggligt kräma loss på för våra egna forntida föregångare till Miles Davis och Jimmy Giuffre. Otvivelaktigt hade de också en hängivet diggande publik.

Annars skulle väl inte fansen gjort sig besväret att föreviga dem i sten? Exempelvis finns både i Norrköpingstrakten och i bohuslänska Tanum svängiga hällristningar som avbildar gig med svenska blåskombos många hundra år före Kristus.

Birth of the cool, indeed.

Lämna en kommentar

Under Jazz, Musik

Omfamna motståndet

wayne-shorter

Det som får flygplanet att lyfta är motståndet. Så är det också inom musiken och kulturen. Det är motståndet som får fantastiska saker att hända. Motståndet finns alltid där. Vad vi borde koncentrera oss på i stället är hur man använder motstånd.

– Wayne Shorter, intervjuad av Jan Gradvall i DI Weekend 9/2.

Lämna en kommentar

Under Citat, Jazz

”Här är Claes Dahlgren i New York”

claes-dahlgren

Skrivit i Corren 30/1:Corren.

Signaturmelodin var Woody Hermans Early Autumn. För många i den seniora generationen som var unga när det begav sig räcker det. Ni vet vilket program det gäller.

Early Autumn kommer alltid att vara förknippad med den efterföljande gladlynta, särpräglade skånsk-amerikanska stämman ur radioapparaten: ”Här är Claes Dahlgren i New York”.

Hans serie Jazzglimtar från den stora staden på andra sidan Atlanten under 1950- och 1960-talen – då USA låg mycket längre bort än idag – släppte in världen i folkhemmet. I den svenska monopolradions dominerande utbud av Lennart Hyland, Snoddas och knastertorra föredrag om jordbrukspolitik, måste dessa halvtimmeslånga program varit som befrielsens glittrande vattenhål i en kompakt grå vadmalsöken.

Claes Dahlgren hade örnkoll på den amerikanska jazzen, musikklubbarna där det hände (Birdland!) och tycktes känna varenda cool artist som hade vägarna förbi New Yorks nöjesdistrikt. Han spelade massor av svängiga låtar, sakkunnigt presenterade, och intervjuade legendarer stapelvis – Gerry Mulligan, Jimmy Giuffre, Dave Brubeck, Ornette Coleman, Art Blakey och allt vad de hette.

I ett program sitter Dahlgren framför mikrofonen med Miles Davis. Den ultrahippa, notoriskt kräsne trumpetaren börjar lovorda Bengt Hallberg, prisar honom som en fullkomligt suverän pianist och väser med sin låga, raspiga whiskeystämma: ”I wish he was over here”. Hur stort är inte det?

Claes Dahlgren var egentligen affärsman som emigrerat till USA 1949. Sedan tidig ungdom var han inbiten jazzdiggare, i Skåne ledde han på 30-talet sin egen orkester, och hade även skrivit en hel del om jazz i svensk press.

Åren strax efter andra världskriget var dystra i Europa med knackig ekonomi, hög dollarkurs och importrestriktioner på allt som var trevligt. Att åka till USA tog en vecka med båt (flyg kostade en förmögenhet). Tillgången på nya amerikanska jazzskivor i vårt arma land var därför skral.

Men någon på Sveriges Radio – fortfarande Radiotjänst – fick en ljus idé. Varför inte kontakta den där ivägflyttade skånske jazzkillen, be honom bistå med grammofonplattor och lite rapporter om det senaste på musikfronten over there?

Claes Dahlgren nappade naturligtvis. På sin fritid började han sända från New York 1950 och blev snabbt en av våra namnkunnigaste radioprofiler.

Med sina program knöt han Sverige och USA närmare. Claes Dahlgren var en jazzens ambassadör, som genom musiken också väckte större politisk medvetenhet. Det har inte minst regissören Stefan Jarl vittnat om:

”I hans program fick jag höra Billie Holiday sjunga Strange Fruit. Den egendomliga frukten i träden var skändade svarta kroppar, folk som hade hängts av vita rasister. Det var en tidig lektion. Dahlgren berättade också att en annan svart bluessångerska, Bessie Smith, dog för att inga sjukhus tog emot henne… Samtidigt dog Charlie Parker som narkoman 1955 med ett sår i magen stort som en apelsin. Dahlgren hade missionerat om Charlie Parkers enorma betydelse. Det tog jag till mig.”

Radio är ett flyktigt medium, lyckligtvis finns ett antal av hans program – rena skattkammaren för jazzälskaren – bevarade på nätet (kolla sajten Radiogodis). I år skulle han fyllt 100 år och visst är han värd en hyllning?

Grattis, Claes Dahlgren – för evigt i jazzens New York!

Lämna en kommentar

Under Jazz, Radio

”I wish he was over here”

Jag råkade en gång se Bengt Hallberg, jazzpianisten, vänta på grön gubbe vid ett övergångställe i Malmö. Det var precis utanför Triangeln. En distingerad äldre herre, i ljus skjorta och byxor, i ena handen höll han en brun portfölj – kanske med noter i, vad vet jag? Själv befann jag mig på andra sidan gatan, på väg åt ett annat håll och tänkte: ”Jaha, där är Bengt Hallberg”. Och promenerade vidare.

Nu, många år senare, fann jag en ljudfil av ett gammalt radioprogram på nätet. Det var Miles Davis som intervjuades i New York, runt 1955. Han börjar snacka om Bengt Hallberg, prisar honom som en fullkomligt suverän musiker. Få kan spela lika virtuost piano som Bengt Hallberg i det högre registret, det är mycket ovanligt. Säger Miles Davis – och väser med sin låga, raspiga whiskeyröst: ”I wish he was over here”.

1900-talets främste jazzinnovatör, den coolaste människan som vandrat på jorden, ultrahippa och extremt kräsne Miles Davis, säger alltså detta. Om Bengt Hallberg. Shit. Och jag har ju faktiskt sett Bengt Hallberg. Plötsligt känns det lite som att ha sett Miles Davis vid övergångstället. Synd bara att jag inte fattade det då.

bengt-hallberg

Tangenternas mästare. Bengt Hallberg, 1932-2013.

Lämna en kommentar

Under Jazz

Miles & Quincy

Miles

Musikpoeterna Miles Davis och Quincy Jones i Montreux 1991. En fantastisk konsert, bevarad på Blu-ray, som påminner om att civilisationen finns och att den är god.

Lämna en kommentar

Under Jazz