Björn Afzelius och svarta gänget

Skrivit i Corren 5/6:

”Då var dom kompis med fascisterna / Då var dom bundis med nazisterna / Då var dom bästis med rasisterna / Då var dom ett med falangisterna”. Dessa textrader sjunger Björn Afzelius. Året är 1985 och till hösten stundar val i Sverige. Socialdemokraterna sitter vid regeringsmakten, men det är skakigt. 

Det blåser andra politiska vindar över världen, från höger, och i vårt land är den flanken segerviss. ”Det var då, det var länge sen / Men nu står samma svarta gäng / och har häng på ministertaburetterna igen!”, fortsätter Björn Afzelius varnande sjunga. 

Och förklarar med sin nasala stämma: ”Nu har dom putsat upp fasaderna / Nu ser dom ut som demokraterna / Nu går dom själva ut på gatorna /Nu vill dom kallas ’Moderaterna’”. 

Låten heter Svarta gänget och ingår på albumet Nio liv, som proggikonen Afzelius släppte våren 1985. Visst, det är en stark rockrökare, tillika ett icke ointressant tidsdokument från stämningsläget just då. 

Valrörelsen, Olof Palmes sista, blev hård och hätsk. Borgerligheten mobiliserade med Moderaternas Ulf Adelsohn i spetsen. Vänstern överlag var pressad, marknadsliberalismen hade fått en renässans, det var Reagans och Thatchers epok. Om Björn Afzelius bidrog till att Palme ändå vann valet är väl tveksamt. 

Men Svarta gänget spelades flitigt under Afzelius turné med kompbandet Globetrotters det året och rönte viss uppmärksamhet, särskilt i ungdomskretsar, det kommer jag själv – bittert – ihåg. Socialdemokraterna var nog knappast missnöjda med draghjälpen och hur de påstådda ”systemskiftes”-Moderaterna häcklades (som inte var dåliga på att häckla Palme tillbaka, det bör i rättvisans namn noteras). 

Afzelius må i övrigt varit en stor artist. Jag gillar honom som musiker och låtskrivare, politiska sympatier åsido. Egentligen är hans plakattexter ganska få. Produktionen domineras snarare av mer berörande ämnen som kärlek och relationer, vilket också gjorde honom till en sådan populär publikmagnet trots ogina recensenters envisa sågande. Fast i fallet med Svarta gänget förtjänade han att få på skallen. 

Låten är rivig, ja. Men budskapet är vulgärpropaganda av sämsta sort och bevisligen felaktigt. När Björn Afzelius attackerade Ulf Adelsohns moderater som fascister bakom fasaden, attackerade han ett högerparti som aldrig existerat. Moderaterna har aldrig varit bästis och bundis med högerextremister, aldrig låtit något ”svarta gäng” ha häng på ministertaburetter i Sverige. Tvärtom. 

Det är bara att gå till läggen, som vänstergurun Jan Myrdal brukade säga. Gösta Bohman formade på 70-talet de moderna Moderaterna med sin frihetliga legering av liberalism och konservatism. Men grunden lades långt tidigare av Arvid Lindman, det svenska 1900-talets mest betydelsefulla högerledare. Han var statsminister i två omgångar, 1906-11 och 1928-30. I seklets början lotsade han igenom ett viktigt steg till den fullvärdiga demokratins införande. 

Det var en allmän rösträttsreform för män, jämte ett proportionellt valsystem som gjorde att inte den samlade vänstern (liberaler och socialdemokrater) skulle kunna sopa hem all parlamentarisk representation. Hade det blivit majoritetsval enligt brittisk modell, vilket liberalernas Karl Staaff ville, vore högerns chanser till riksdagsplatser mer eller mindre stekta. Risken för utplåning var reell. Men Arvid Lindmans moderata ideologiska hållning och samarbetsinriktade linje för det politiska arbetet räddade partiet, gav det ny respekt och relevans. 

Det var dock under mellankrigstiden, när extremistiska träldomsläror och diktaturdyrkan förgiftade sinnena i Europa, som Arvid Lindman gjorde en än tyngre historisk insats. Inom högern fanns en minoritet som beundrade utvecklingen i Tyskland och imponerades av Adolf Hitler. Dit hörde inte Lindman. Han var frimurare, hade goda kontakter med sina tyska ordensbröder och därmed välinformerad om nazisternas barbariska våldsregemente, deras klappjakt på judar och demokrater. 

Trots att Arvid Lindman var en korrekt herre som vanligen uttryckte sig städat och försiktigt, blev hans språkbruk om nazisterna utan pardon: de var ”slödder” och ”pack”, punkt! Han reagerade med avsky på att högerns formellt fristående ungdomsrörelse SNU försökte infiltrera moderpartiet med idéer från italiensk fascism och tysk nazism. 

Inte för inte fanns bland Lindmans personliga vänner den rakryggade liberalen Torgny Segerstedt, som i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning kompromisslöst gisslade Hitlerväldet. Beslutet kunde bara bli ett. 1934 kastades SNU ut i kylan och Lindman deklarerade den svenska högerns oreserverade uppslutning bakom demokratins ideal. 

I Italien, Österrike och Tyskland kunde högerextremisterna gripa makten efter att etablerade borgerliga kretsar kollaborerat med dem. Den vägen stängde Lindman här och nazismen marginaliserades. ”Precis som socialdemokraterna bekämpade kommunisterna i fackföreningar och arbetarkommuner, höll högern rent hus högerut”, skriver statsvetaren Leif Lewin i sin biografi Sveriges statsministrar under 100 år. Arvid Lindman (2010).

Lewin menar att ”Lindmans resoluta ställningstagande mot nationalsocialismen” är en viktig delförklaring till ”varför den svenska demokratin överlevde under mellankrigstiden”. 

Det är Moderaternas stolta arv som förvaltats vidare in i vår tid av Arvid Lindmans efterträdare. Det visste jag redan som tonåring 1985, jag växte upp i gediget blåborgerliga Kungsbacka och kände mina moderater. Björn Afzelius kunde ta sin nidlåt och sticka dit rödpepparn blommar! Vilken vänstersmörja, ha!  

Självklart tvivlade jag inte på Ulf Kristersson när han inför valet 2018 bedyrade sitt kraftfulla avståndstagande mot SD – som ju har rottrådar såväl till SNU som gammal otäck inhemsk och Hitlertysk nazism. Självklart tvivlade jag inte på Ulf Kristerssons ord till Förintelseöverlevaren Hédi Fried att samverkan med SD var uteslutet. Jag röstade som jag gjorde. Och vad hände? 

Nu är dom plötsligt kompis med… Nu är dom plötsligt bundis med… Herregud… Björn Afzelius bitska strofer från Svarta gänget ekar rättmätigt aktuella i mina öron: ”Se’n kan du glömma allt du trodde på! / Se’n kan du stå bredvid och titta på! / Se’n kan du skåda deras öppna hån! / Se’n kan du stå där som ett jävla fån!”

Det är jag det. Ridå. Vem i hela världen kan man lita på? 

Välförtjänt för både Lööf och Sabuni

Skrivit i Corren 3/6:

Med drygt ett år kvar till valet kommer SCB:s stora partisympatiundersökning som en indikation på hur formkurvan ser ut inför slaget om makten och härligheten. Mätningens statistiskt säkerställda siffror visar att pandemieffekten som tidigt gav Socialdemokraterna ett uppsving har klingat bort och att Stefan Löfvens parti backat tillbaka på nivån för sitt valresultat 2018. 

Samtidigt rör sig Sverigedemokraterna framåt igen, vilket tyder på en avklingande pandemieffekt även för dem – fast tvärtom jämfört med regeringspartiet S. Coronan fick SD:s paradfrågor om invandring och kriminalitet att hamna i tillfällig debattskugga med svalnande siffror som följd. Men nu, när krisen börjar lägga sig, har Jimmie Åkesson och hans kostymfascistiska järnrörsgäng åter gamla glada svartmålande dagar – därtill legitimerade av medlöparna i den forna Alliansen.  

Undantaget är Centern, som envist vägrar kapitulera för den auktoritära högerpopulistismen och vår tids främsta hot mot demokratin, friheten, humanismen. Annie Lööf är den enda borgerliga partiledaren som reser beslutsamt motstånd, håller extremismen på tryggt avstånd och övertygande försvarar liberalismens färger. 

Blott Centern kan idag sägas vara den säkra hamnen för de väljare som varken vill se något samarbete med det reformerade kommunistpartiet V eller det reformerade nazistpartiet SD. Det lönar sig också att vara anständig! Centern gör ett statistiskt säkerställt SCB-lyft från förra mätningens 7,6 procent i november till 9,5 procent i maj. Mycket välförtjänt, formen verkar lovande för Annie Lööf och förhoppningsvis fortsätter det så. 

Lika välförtjänt är katastrofsiffrorna för Liberalerna och Nyamko Sabuni, som hos SCB får statistiskt klara opinionspapper på resultatet av anslutningen till det SD-baserade regeringsalternativet. Från redan urusla 3 procent kraschar L på 2,5 procent – den sämsta noteringen någonsin i SCB och fullkomligt rättvist. 

Hur ett liberalt parti ens kunnat komma på tanken att kollaborera med SD, som innerligt hatar liberalismen och vill slutförvara dess värderingar i Marianergraven, är så absurt att det blir parodiskt. Men mest av allt tragiskt. Sista chansen att överleva den pågående väljarutplåningen är nog Liberalernas landsmöte i höst, om medlemmarna förmår samla sig till att välja en annan partiledare. Någon som istället för att förskingra arvet efter Bertil Ohlin, Per Ahlmark och Bengt Westerberg kan bära det vidare med styrka, glöd och passion. 

Hon finns. Hon heter Birgitta Ohlsson. Ring ett akutsamtal till henne bums och be på era bara knän att hon ska göra politisk comeback, liberalpartister! 

Motbjudande och bisarrt, Löfven!

Skrivit i Corren 31/3:

Det är utmärkt att Stefan Löfven tar skarpt avstånd från SD och högerextremismen. Men gällande förhållandet till Vänsterpartiet, som i dess tidigare ogenerade kommunistiska inkarnation hans eget parti i åratal stödde sig på i riksdagen, är statsministern desto svagare i anden. 

Intervjuad i DN (30/3) säger Löfven apropå Liberalernas avhopp till SD-sidan: ”Det var illa nog med VPK och kommunister och det fick de veta. Kommunister och socialdemokrater har alltid varit i luven på varandra. Jag har aldrig uppfattat att VPK inte stod upp för demokratin.” 

Ett ytterst märkligt, ja bisarrt, uttalande. Visst var S ”i luven” på Vänsterpartiets föregångare SKP och VPK. Det är ett historiskt faktum. De svenska kommunisterna var länge slaviskt trogna Moskva och stod alltså i främmande makts sold. 

Det blev tydligt vid Finska vinterkriget 1939-40 när SKP välkomnade Stalins överfall på vårt broderfolk. Inte utan skäl var Stalins lakejer i Sverige portade från Per Albin Hansons samlingsregering under andra världskriget. 

Socialdemokraterna var också väl medvetna om den inhemska röda faran under det påföljande kalla kriget. Kommunisterna hölls under sträng uppsikt. S och LO bekämpade effektivt kommunistiska försök att infiltrera fackföreningarna och rekrytera på arbetsplatserna. Men det är även ett historiskt faktum att S inte hade något emot att använda kommunisterna som parlamentariskt röstboskap om så krävdes för att trumfa igenom sin politik. 

Är det månne denna gamla ambivalens, denna dubbelmoral, i renhållningen vänsterut som spökar hos Socialdemokraternas nuvarande partiledare? Med all rätt har Löfven ofta pekat på och varnat för SD som ett parti sprunget ur det brunsvarta naziträsket. Men när statsministern samtidigt gör sig till en slags äreräddande grovtvättare av Vänsterpartiets smutsiga förflutna slirar han på sin trovärdighet och blottar sig för anklagelser om hyckleri. 

Skulle VPK stått upp för demokratin? Vi talar om ett parti som ville förinta det ”borgerliga” folkstyret, avskaffa kapitalismen, införa planekonomi och ett hårdnackat socialistiskt samhällsförtryck. Vi talar om ett parti som odlade intima vänskapsförbindelser med ett blodrött skräckkabinett av totalitära mördarregimer. Vi talar om ett parti som broderligt hyllade DDR på dess skamliga 40-årsjubileum 1989, bara för sedan – när Berlinmuren kort därpå rämnade – skenheligt operera bort det kommunistiska K:et ur partinamnet. 

Vem är Stefan Löfven att gå i bräschen för den liberala demokratin, då han själv inte kan eller vill erkänna ytterkantsvänsterns sanna eländesnatur? Det försvagar i ett kritiskt skede Socialdemokratins moraliska anspråk på att kraftsamla mot den auktoritära högerpopulismen. SD och deras skändliga medlöpare är tyvärr enbart att gratulera. 

De små stegens tyranni

Skrivit i Corren 30/3:

Juno Blom, Liberalernas partisekreterare från Östergötland, sitter i SVT:s Agenda (28/3) och lovar att hennes parti aldrig kommer att förhandla bort liberala grundvärden. ”Det vi vet är att liberal politik får bäst genomslag i en borgerlig regering”, slår hon fast. Jodå, så är det säkert i normala fall. 

Men nu handlar det inte om att bilda en borgerlig regering som Sverige upplevt innan. Den skulle tvärtom vara väsensskild från tidigare regeringar som letts av de borgerliga statministrarna Thorbjörn Fälldin, Ola Ullsten, Carl Bildt och Fredrik Reinfeldt. Inte ens om man går längre bakåt i tiden, före Per Albin Hanssons inledande av Socialdemokratins långa maktinnehav 1932, finns någon motsvarighet. 

Denna eventuella regering, med ett stort parti av SD:s natur i en bärande roll, skulle vara helt unik i vårt lands politiska historia. Att Liberalerna i söndags beslutat att våga sig på ett sådant äventyr tillsammans med M och KD trotsar den ideologiska logikens gränser och måste rimligen vara uttryck för total politisk desperation under opinionsgalgen.

Hur kan liberala grundvärden trovärdigt försvaras genom att kollaborera med SD, ett reformerat nazistparti, vars mål är att göra grus och aska av liberala grundvärden? Bengt Westerberg talade en gång som FP-ledare om de ”små stegens tyranni”. Det han då syftade på var hur den socialdemokratiskt präglade välfärdsstaten successivt höjde skatterna, lite i taget, tills medborgarnas ekonomiska frihet blev mer eller mindre strypt.  

SD både ser sig som och är befryndad med samma ultranationalistiska, främlingsfientliga högerpopulistiska rörelser som burit fram Trump i USA och regimerna i Ungern och Polen. Vad är det som säger att Sverige inte med de små stegens tyranni, en liten eftergift i taget, också skulle kunna hamna i en liknande situation där den liberala demokratin urholkas?

”Jag kommer inte att samarbeta, samtala, samverka, samregera med SD”, bedyrade Ulf Kristersson innan valet 2018. Det gjorde även Ebba Busch. Ett samarbete med SD var inte ens möjligt på 20 års sikt, deklarerade hon. Vi vet idag att varken Kristersson eller Busch var ett skvatt pålitliga i det avseendet. 

Den som trodde att M och KD var en borgerlig brandvägg mot SD fick i verkligheten något lika stadigt som ett sladdrigt duschdraperi. Lycka till med att åstadkomma en ny start för ett liberalare Sverige i det sällskapet.   

Varför så ryggradslöst inom M och KD?

Skrivit i Corren 23/3:

Till helgen samlas Liberalernas partiråd för att avgöra den infekterade frågan. Ska grönt ljus ges åt Nyamko Sabunis utpekade linje att satsa på en SD-beroende borgerlig regering efter nästa val? 

Det är möjligt att partiledningen får sin vilja igenom. Men det sker inte utan strid och protester åtminstone. I söndags förklarade exempelvis Liberalernas kvinnoförbund att det motsätter sig alla former av budgetsamarbete med SD. Den tidigare partiledaren Bengt Westerberg sa till TT i fredags att risken var stor att ”väldigt många lämnar partiet” om Sabuni triumferar och han verkar själv inte främmande för att hälsa adjö. 

Att känslorna svallar och splittrande manfall hotar är knappast underligt. Det ju inget litet steg för ett borgerligt parti med socialliberalismen som affärsidé att ansluta sig till ett regeringsalternativ med SD i nyckelrollen. SD är inte borgerligt. SD har liberalismen som huvudfiende. 

SD är vänskapligt inställt till demokratiomstörtare i andra länder som regimerna i Ungern och Polen. SD är trogna Donald Trump även efter stormningen av Kapitolium. SD är samtidigt något så internationellt unikt inom den högerpopulistiska missnöjesfloran som ett framgångsrikt reformerat nazistparti. SD har genom sina grundare – bland dem SS-veteranen Gustaf Ekström – direkta kopplingar till hitlerismens stöveltrampande och andra världskrigets vidrigheter. 

Dagens SD står för en ytterkantsnationalism klart inspirerad av fascistiskt tankegods. SD:s mål är radikal samhällsförändring. SD ser på politiken i oförsonliga och apokalyptiska termer. Som partiideologen Mattias Karlsson famöst uttryckt det: ”Våra motståndare har på riktigt tvingat in oss i en existentiell kamp om vår kulturs och vår nations överlevnad. Det finns bara två val, seger eller död”. 

Hade det inte blivit bråk i Liberalerna om samverkan med ett sådant gäng vore det ytterst märkligt. Det konstiga är snarare att tanken ens kommit på tal för seriöst övervägande. Hur mycket man än önskar en regering utan Stefan Löfven, så torde inte Sverige bli borgerligare, frihetligare och liberalare med SD i båten. Tvärtom. 

Att Ulf Kristersson och Ebba Busch tidigare bestämt tog avstånd från allt SD-hångel hade synnerligen välmotiverade orsaker. Ulf Kristersson var för M:s räkning upprepande gånger direkt kompromisslös. Sedan blev det förr otänkbara så tänkbart att firma Kristersson & Busch nu glider kamratligt djupare in i SD-famnen för varje månad som går. Hörs några skaror bekymrade moderater och kristdemokrater knysta ett pip till invändning?

Liberalerna ska ändå ha heder av att inte bara motståndslöst falla in i ledet när också Sabuni vill skriva på borgerlighetens konkursförklaring.

Varför tvekar Liberalerna?

Skrivit i Corren 3/3:

”Jag kommer inte att bidra till att vi isolerar partier”, sa Nyamko Sabuni när hon mötte Jimmie Åkesson i SVT:s Agenda (28/2), ”det är inte så vi gör Sverige mer frihetligt”. På vilket sätt blir då Sverige mer frihetligt om Liberalerna bidrar till att ge Sverigedemokraterna makt och inflytande?

Den frågan kan man fundera över. Tydligt är att Nyamko Sabuni vantrivs i Januarisamarbetet som hon hotar att bryta, till priset av nyval om så vore. Men huruvida det innebär att Liberalerna siktar på att förena sig med M, KD och SD – det ”konservativa blocket” i vardande – finns det fortfarande inget svar på. Liberalerna vet inte själva. Från Sabuni gäller ännu så länge ett dimmigt ”var god dröj.”

Det är en sak att inte gilla att dväljas i skuggan av Socialdemokraterna. Ett intressant alternativ för Liberalerna kunde vara att vägra binda sig till någon konstellation framöver och profilera sig som en självständig parlamentarisk vakthund för liberala idéer.

Men att ens tveka i positioneringen till SD? För liberaler värda namnet borde lockelsen att haka på Ulf Kristerssons och Ebba Buschs friarstråt ut i den auktoritära högerpopulismens träsk vara tämligen obefintlig.

”SD är ett parti som sår misstro och fientlighet mot minoriteter, i synnerhet mot muslimer, och som inte bara vill stoppa invandringen utan också föra en politik som utgör ett hot mot fri kultur, fria medier och självständiga myndigheter”, skrev Robert Weil på DN Kultur i måndags.

Weil är finansman, filantrop och ordförande i The Per Ahlmark Foundation – stiftelsen som bär arvet vidare från den djupt saknade liberale debattören och forne FP-ledaren. Ahlmark ägnade sitt liv åt att rakryggat bekämpa det fria samhällets fiender, oavsett politisk flank, höger som vänster.

Weil påminner om hur Ahlmark under sitt sista offentliga tal – på Folkpartiets landsmöte 2012 – fördömde utvecklingen i Ungern och kritiserade den svenska höger som inte förmådde ta tydligt avstånd från Viktor Orbáns diktatoriska ambitioner.

När grundläggande demokratiska värden utmanas måste liberaler tjänstgöra som jourhavande varningsklocka, slog Ahlmark fast. Men nu, konstaterar Weil bedrövat, ”vacklar Liberalernas ledning alltmer inför tanken på att sluta upp bakom ett regeringsalternativ där maktunderlaget tvärtom hyllar och söker efterlikna det ungerska förtrycket genom att montera ned demokratiska institutioner”.

Vilsenheten om det liberala kärnuppdraget hos det parti som blivit Sabunis är oroande och tragisk. SD betackar sig dessutom för en eventuell liberal anslutning till gänget inför valet 2022. ”Det bästa är om Liberalerna åker ur riksdagen naturligtvis”, fräste Jimmie Åkesson i Agenda. Ridå. Vad återstår att diskutera?

På normförskjutningens mörka stig

Skrivit i Corren 27/1:

”Det är känslan av déjà vu som gör mig så rädd. Som ung vuxen såg jag samma normförskjutning som jag ser nu. Vi klarade inte av att hejda den då, vilket ledde till de oförglömliga fasorna vi ska minnas den 27 januari”, skrev Hédi Fried i DN inför Förintelsens minnesdag förra året.

Hon föddes i Rumänien 1924 och fick uppleva ett Europa som gled ner i avgrunden av rasism, våld, politisk extremism, krig och industriellt organiserat massmord. Mirakulöst undgick hon själv att mördas av SS-bödlarna i Auschwitz, där båda hennes judiska föräldrar försvann, och kom vid Hitlerväldets fall som flykting till Sverige 1945.

På äldre dagar har Hédi Fried enträget vittnat om sina erfarenheter och varit en av vårt lands viktigaste opinionsbildare för demokrati, tolerans och humanism. I flera år har hon varnat för SD, sprunget ur det brunsvarta ideologiska träsk som gjorde Förintelsen möjlig, och faran det innebär om etablerade partier närmar sig Jimmie Åkessons ytterkantsrörelse.

Vid tiden för valet 2018 deklarerade Hédi Fried att hon inte trodde ett skvatt på SD:s iver att framstå som mera rumsrena: ”Sverigedemokraterna försökte först med buller och bång. Det gick inte. Då tonade de ner sig, skaffade kostymer och kom in i riksdagen. Precis som Hitler efter kuppen i ölhallen”.

I juni 2018 var statsministerkandidaten Ulf Kristersson (M) bjuden på ett samtal hemma hos Hédi Fried i Stockholm. ”Han bedyrade att han aldrig, aldrig kommer att gå med på något samröre med SD. Han lät mycket övertygande”, sa Hédi Fried efter mötet.

Men Kristersson skulle komma att distansera sig från det löftet. När valet var över ville han bilda en M/KD-regering, stödd på SD. Det är fortfarande hans mål. Kristersson intygade nyligen i SVT att SD minsann har förändrats och blivit seriösare.

Expressenjournalisten David Baas, som länge bevakat Jimmie Åkessons parti, bemötte M-ledarens uttalande med att det snarare är slående hur ståndaktigt SD hållit fast vid sitt ursprung och sina kärnvärderingar.

Niclas Nilsson på den antirasistiska tidskriften Expo skrev förra veckan: ”Sällan har SD blivit så kramade och omtyckta som nu, såväl av etablerade riksdagspartier som av den svenska vit makt-miljön. Det mesta talar för att SD fortsatt flyttar fram sina positioner. Och bland företrädare, gräsrötter och sympatisörer växer modet, radikaliteten och självförtroendet”.

På 1920- och 30-talen trodde konservativa och liberaler i Italien, Österrike och Tyskland att de kunde ha ett kontrollerat maktsamarbete med fascister och nazister. Hédi Fried kan berätta om hur normförskjutningen den gången slutade. Men vad tjänar det till om politiker som Ulf Kristersson vägrar lyssna och inte tar historiens lärdomar på allvar?

Ska borgerligheten göra bankrutt?

Skrivit i Corren 22/1:

På ena sidan stod kommunistdiktaturerna och dess ideologiska medlöpare. På andra sidan stod den liberala demokratins försvarare. Så såg gårdagens avgörande strid ut. Vi vet vilka som till sist segrade. Den radikala vänsterns totalitära anspråk slogs tillbaka, kommunismen marginaliserades som en svårt komprometterad och vida avskydd falsk frälsningslära.

Men historien tog inte slut med Berlinmurens fall. Idag har demokratins kärnvärden utmanats igen – av den högerauktoritära populismen, i grunden en slags moderniserad fascism som förkastar det öppna, pluralistiska samhället och har liberalismen som huvudfiende.

Det torde råda föga tvekan om var Sverigedemokraterna står och vilken rörelse i tiden som detta parti representerar. Jimmie Åkesson har sagt sig föredra Ungerns despotiske premiärminister Viktor Orbán framför Tysklands förbundskansler Angela Merkel. Han har vägrat välja mellan Rysslands tyranniske gangster Vladimir Putin och Frankrikes president Emmanuel Macron.

Det är mycket talande. Ingen övertygad anhängare av klassisk västerländsk demokrati – som kommunisterna alltså ville krossa under kalla kriget – hade kunnat lämna sådana svar. Eller, som Åkesson också offentligt gjort, deklarera sina sympatier för Donald Trumps politik även efter den högerextrema våldsmobbens stormning av Kapitolium.

Det fick Mikael Odenberg, tidigare försvarsminister (M), att skriva på Facebook: ”Jimmie Åkesson föredrar ’politiskt’ Donald Trump framför Joe Biden. Det bör ge svenska politiker en anledning att fundera över vem man föredrar ’politiskt’ i Sverige.” Sannerligen!

Men förbluffande nog har inte moderatledaren Ulf Kristersson tänkt om. Intervjuad i SVT den 20/1 sätter han sin heder i pant för att SD blivit mer politiskt seriösa (!) och därför duger utmärkt att samverka med som underlag för en M/KD-regering. Inom det långvarigt opinionskrisande Liberalerna rasar samtidigt ett inbördeskrig om partiet ska lämna Januariavtalet och ansluta sig till Kristerssons SD-stödda regeringsalternativ eller ej.

Stefan Löfven borde bytas ut som statsminister vid nästa val, absolut. Men vad blir priset om det betyder att SD ges makt och inflytande? Sverige behöver en stark borgerlighet som både kan hålla vänstern i schack och ytterhögern stången. Istället är borgerligheten i färd att falla sönder – politiskt, intellektuellt, moraliskt – vid Åkessons fötter när han lismande söker förtroende. Vad som händer när man säljer sig till den liberala demokratins fiender är Republikanerna ett tydligt varnande exempel på. Vägen till bankrutten gick fort.

Synen på Trump blottar SD:s extremism

Skrivit i Corren 15/1:

Respekten för de mänskliga rättigheterna har försämrats i hela världen som följd av den amerikanska Trump-administrationens bristande ledarskap. Det konstaterar föga överraskande Human Rights Watch i sin årsrapport för 2020 som publicerades i veckan.

Samma negativa trend har människorättsorganisationen slagit larm om i tidigare rapporter. 2019 beskrev Human Rights Watch hur auktoritära ledare världen över vädrat ny morgonluft och dragit åt tumskruvarna ytterligare, påverkade av Donald Trumps framfart – som även applåderats av Sverigedemokraterna här hemma.

Inom SD finns en från Human Rights Watch totalt väsensskild uppfattning om Trumps betydelse. ”Ingen ärlig bedömare kan förneka den enorma insats som han gjort för en fredligare värld”, påstod nyligen Mattias Karlsson, partiets chefsideolog och tidigare gruppledare i riksdagen.

Tillsammans med SD-kollegorna Björn Söder och Tobias Andersson nominerade Karlsson i november Donald Trump till Nobels fredspris. Och den nomineringen står fast, har Björn Söder meddelat, även efter Trumps uppvigling till att storma Kapitolium och kullkasta den amerikanska demokratin.

Denna förskräckande händelse har heller inte fått partiledaren Jimmie Åkesson att ompröva sina politiska sympatier för Trump. Han tar visserligen avstånd från det våldsamma kuppförsöket. Men vidhåller att det vore bättre för USA och västvärlden om Trumps radikaliserade republikaner vunnit valet.

Alltså fyra år till med rasistisk hets mot etniska minoriteter, avhumaniserande av politiska motståndare, konspirationsteorier, lögner, underminerande av rättsstaten och USA:s demokratiska institutioner, vänskapligt gullande med utländska människorättsbrottslingar, etc. Kan SD:s extremism bli tydligare?

Trump står nu inför sitt andra riksrättsåtal, denna gång för anstiftan till uppror när han med dessa ord eldade sina supportrar till att attackera kongressens folkvalda församling: ”Ni kommer aldrig att ta tillbaka ert land genom att vara svaga. Ni måste visa styrka, och ni måste vara starka. Och vi slåss. Vi slåss av bara helvete och om ni inte slåss av bara helvete, då kommer ni inte att ha kvar ett land längre.”

Den militanta och ödesmättade retoriken, vägran att acceptera nederlag i demokratiska val, besvärjelsen om en hotande undergång, bär fascismens ideologiska kännetecken.

Efter riksdagsvalet 2018, som inte blev den stormande jätteframgång SD hoppats på, deklarerade Mattias Karlsson – inte olikt idolen Trump – för sitt partis anhängare: ”Vi har inte valt det här, men våra motståndare har på riktigt tvingat in oss i en existentiell kamp om vår kulturs och vår nations överlevnad. Det finns bara två val, seger eller död.”

Tycker verkligen M och KD att ett parti som detta är lämpligt att samverka med och släppa in i en regering?

Politiseringen av domstolsväsendet måste upphöra

Skrivit i Corren 31/8:

Nyligen det hände igen. En manlig SD-politiker, ledamot av kommunfullmäktige i Haninge, ertappades med att publicera grova rasistiska inlägg mot i synnerhet araber, muslimer och svarta på sociala medier. Dessutom har han spridit en bild på statsminister Stefan Löfven med ett kryss från ett kikarsikte i ansiktet.

Efter avslöjandet i Expressen (19/8) tvingades SD-politikern lämna sina uppdrag. Liknande skandalhistorier har vi hört många gånger förr, de går tretton på dussinet i Jimmie Åkessons parti och ändå tycks inte opinionsstödet påverkas.

SD har idag en befäst position med runt 20 procent av väljarkåren i ryggen, vilket gör att Sverige härbärgerar ett av Europas starkaste högerpopulistiska, vulgärnationella partier. Men till skillnad från exempelvis sina systerpartier i Danmark och Norge skiljer SD ut sig genom att ha muterat fram ur fascismen och nazismen. Detta är väl känt och belagt.

De ideologiska rottrådarna till 1900-talets vidrigaste samhällsomstörtande rörelser upplevs tydligen heller inte som någon större belastning bland SD:s supporterskaror. Och det stoppar inte där. Inte ens M-ledaren Ulf Kristersson har längre något emot att släppa in SD i stugvärmen (i början av juni öppnade Kristersson för ett budgetsamarbete och han har tidigare försökt bilda en borgerlig minoritetsregering på underlag av SD:s riksdagsmandat).

Politiskt är detta allvarligt nog. Men med SD:s växande makt och inflytande har även en svag punkt i rättsstaten kommit att accentueras. Den rasistpropagerande SD-politikern i Haninge ställer problematiken i blixtbelysning. Han var inte bara förtroendevald i kommunfullmäktige, utan även utsedd till nämndeman i Södertörns tingsrätt.

Sverige har drygt 8000 nämndemän som förutom i tingsrätterna återfinns i hovrätterna och i förvaltningsrätterna. Nämndemännen är jämlika med de professionella domarna och är partipolitiskt tillsatta, men ska givetvis inte agera politiskt utan strikt opartiskt med gott omdöme och självständighet.

Likafullt har råder det ingen brist på tillfällen då juridiskt oskolade nämndemän brustit i ansvar, uppträtt olämpligt både i rättssalen och utanför, visat sig jäviga så att rättegångar måste tas om och låtit sin ideologiska hemvist färga domsluten. Det är inte unikt för SD-märkta amatördomare, vilket såväl vetenskapliga studier som journalistiska granskningar klarlagt.

Även övriga partier har sina syndare. Med de senare årens ökade antal SD-nämndemän i kåren understryks snarare systemfelet. Om nämndemannainstitutionen ska finnas kvar som ett balanserande lekmannakorrektiv till proffsjuridiken kan rimligen inte partibanden kvarstå. Politiseringen av domstolsväsendet är demokratisk styggelse som äventyrar rättskipningen och skadar den svenska rättsstatens redan hårt prövade förtroende.