Kategoriarkiv: Sverigedemokraterna

Låt inte Vattenfall fimpa Ringhals

Skrivit i Corren 20/1:

Den här veckan blir politiskt rafflande, gott folk. På onsdag är votering utlovad i riksdagen som kan rädda en viktig del av den klimatsmarta svenska elproduktionen.

Det handlar om Ringhals 2, som stängdes vid årsskiftet, och Ringhals 1 som ska avvecklas under 2020. SD har emellertid krävt att den statliga huvudägaren Vattenfall ska ges nya direktiv för att driva reaktorerna vidare. Inte utan skäl har M, KD och L funnit kravet värt att stödja.

Den Ringhalsvänliga kvartetten räcker inte för majoritet. Men det hänger på håret. Det behövs bara att några få från motståndarlägret antingen somnar i kammaren, uteblir från omröstningen, trycker på fel knapp, eller vågar frondera i övertygelsen om att moderatledaren Ulf Kristersson faktiskt har sakligt rätt när han backar SD i denna specifika fråga.

Ty som han sagt med känga åt S som offrar hälften av Ringhalsverkets fyra reaktorer på MP:s atomkraftsfientliga altare: ”Att avveckla i förtid är ansvarslöst”. För övrigt har ju Ringhals vid den halländska kusten också en särskild plats i den moderata partihistorien.

Hit kom Kristerssons företrädare Gösta Bohman på besök under valrörelsen 1979 och ställdes mot reaktorväggen av radioreportern Bengt Therner om kärnkraftens faror. Bohman svarade: ”Det är mycket farligare att cykla. Det är mycket farligare att använda motorsåg. All mänsklig tillvaro är förenad med risker. En meteor kan falla ner i huvudet på oss… Vi kan få en synål i oss som har legat i en morot”.

Det blev ramaskri, förstås. På tal om ansvarslöst agerande var det bara förnamnet på hur Bohmans resonemang uppfattades, han ansågs bagatellisera hela problematiken på ett häpnadsväckande lättsinnigt sätt. Men Bohman stod pall i stormen och det med besked. Valresultatet 1979 etablerade Moderaterna som största borgerliga parti – fast det var nog snarare trots Ringhals och knappast anledningen till varför M idag ömmar för detta kärnkraftverk…

Statistiskt sett må det vara farligare att cykla i trafiken än att producera atomenergi (fullständigt ute och velocipedåkande var väl inte Bohman). Dock är beslutet att stänga Ringhals 1 och 2 motiverat utifrån bristande lönsamhet, enligt vad ägarna Vattenfall (dryga 70 procent) och Fortumkontrollerade Uniper (knappt 30 procent) påstår.

Då ska man ha i minnet att dessa energijättar i praktiken bildar ett oligopol på den svenska elmarknaden. Som bland annat påpekats i SvD (16/1) har Vattenfall därför större vinst att göra på en stängning av de bägge Ringhalsreaktorerna, än att investera i dem för fortsatt drift. Samhället förlorar i elförsörjning, konsumenterna tvingas betala högre elpriser och Vattenfall tjänar mer kulor åt staten. Tycker ni det låter som en rimlig affär?

Lämna en kommentar

Under Energi, Moderaterna, Sverigedemokraterna

Gängbrottsligheten är Åkessons vinstlott

Skrivit i Corren 6/12:

Det är förstås en oerhörd händelse. Skottlossning vid en nattklubb i centrala Norrköping, kulregn i en helt öppen stadsmiljö och två män mördade i vad som misstänks vara en uppgörelse inom den kriminella MC-gängsvärlden.

Det råa dubbelmordet natten mot torsdagen kunde varit som hämtat ur filmer vi sett om gangsterväldets Chicago på 1920-talet, men det är Östergötland 2019. Slående var kommentaren från en förbipasserande kvinna morgonen efter dådet, som till NT:s reportrar på området kring brottsplatsen sa: ”Konstigt nog blir man inte förvånad längre, det skjuts varje dag i Sverige nu”.

Orden speglar sannolikt en tämligen spridd känsla hos kategorin vanligt hederligt folk. Avtrubbningen börjar sätta in. Det oerhörda blir normaliserat. I samma veva tilltar – föga förvånande – misstron mot det politiska etablissemanget som låtit det ske, vilket fått en raskt ökande skara väljare att vända sig till SD som aldrig haft en sådan tacksam skördetid som denna höst.

Konsekvent har SD kopplat ihop brottsutvecklingen (liksom valfritt samhällsproblem på menyn) med ”massinvandringen” och gisslat övriga partier för att närmast landsförrädiskt blundat för denna ”sanning”. Varje skjutning, varje sprängning, som flashar förbi i mediernas nyhetsrapportering ter sig likt en bekräftelse på SD:s envist kolporterade budskap.

Och det katastrofala bemötandet från såväl Stefan Löfven (S) som Ulf Kristersson (M) snarast understryker den verklighetsbild Jimmy Åkesson målar upp. ”Vi såg inte det här komma”, påstod Löfven fåraktigt om den grova våldsvågen i en herostratiskt ryktbar magplask-intervju i SVT:s Agenda (17/11). Bättre valarbetare än en statsminister som ger intryck av usel koll, naivitet och förlorat grepp om sakernas tillstånd kan väl inte SD få.

Kort därpå (19/11) gjorde Kristersson ett opportunistiskt utspel på Facebook som vi idag förstår var en ouvertyr till denna veckas samarbetsförlovning mellan honom och Åkesson. Moderatledaren bad om ”förbehållslös ursäkt” för i den mån hans parti ”smädat” och ”frusit ut” alla röster som vågat peka på problemen kring exempelvis gängkriminaliteten – med tydlig underförstådd adress till kritikerna av de senaste årens ”massinvandring”.

De flesta invandrare är dock inte kriminella. De flesta ”ursvenskar” är det inte heller. Orsakerna till gängvåldets utbredning är komplexa. Forskare, polis och myndigheter har länge varnat, faktiskt i decennier, för vilken situation som varit under uppsegling. Den styrande partipolitiska klassen har emellertid varit svaga med att agera och därmed sänkt sitt eget förtroende.

Det har blivit SD:s vinstlott till normalisering från sina rötter i den brunsvarta främlingsfientliga myllan. Nu är det Åkesson som åtnjuter trovärdigheten, problemformuleringsprivilegiet och de växande opinionssympatierna. Det är också oerhört. Men knappast överraskande.

Lämna en kommentar

Under Lag och rättsväsende, Moderaterna, Norrköping, Socialdemokraterna, Sverigedemokraterna

Folkhemsnostalgikern Åkesson mot nya höjder

Skrivit i Corren 25/10:

Socialdemokraterna har varit det största partiet i Sverige sedan den imposante arbetarhövdingen Hjalmar Brantings dagar. Nu ser det ut som ett historiskt skifte vankas.

Siffror från opinionsinstituteten Sifo och Ipsos visar att Jimmie Åkesson bara är en felräkningshårsmån från att knipa den sekelgamla S-ledartröjan som idag bärs av Brantings inte fullt lika imposante arvtagare Stefan Löfven.

Bland LO-medlemmarna, den väljargrupp som utgör Socialdemokraternas ryggrad, har SD till och med segat sig förbi med några decimaler (31 procent mot 30,6 procent, om vi ska tro Sifo).

Marginalen har aldrig varit mindre mellan S och SD, sammantaget ligger deras respektive väljarstöd kring 23–24 procent, praktiskt taget jämt skägg. Dåliga nyheter för Löfven, men också bekymmersamt för Ulf Kristersson som även han förlorar sympatisörer i raskt ökande takt till Åkesson.

Moderaterna trampar enligt mätningarna i oroande bakvatten med 16–17 procent, vilket indikerar att Kristersson är detroniserad som Löfvens främste utmanare i oppositionen. Ska M och KD bygga ett regeringsalternativ med uppbackning av SD till valet 2022, kan nog Sveriges nästa statsminister fortfarande bli Ulf Kristersson.

Men han kommer då – om opinionstrenden står sig – med vingklippt auktoritet att tvingas få dansa sig svettig efter tonerna från SD:s pipa. Är Moderaterna till det förnedrande priset villiga att ingå i det konservativa block med KD som är Jimmie Åkessons hägrande mål?

Åkesson är dock säkerligen inte främmande för att cyniskt byta fot, om han uppvaktas av en annan friare med ett möjligt rymligare samvete. Vilhelm Moberg sa en gång, onekligen giftigt träffande, att ”Socialdemokraterna är ett idéparti med två idéer – att ta makten och behålla den”. Varför skulle inte S framöver kunna bita huvudet av skam och liera sig med SD om det kniper? If you can’t beat them, join them. Det är faktiskt ett inte helt otänkbart scenario.

S har redan, precis som M, inte så lite vindflöjelaktigt anpassat sig efter SD:s hårda positioner i migrations- och kriminalpolitiken, stekheta väljarfrågor där Jimmie Åkesson i rådande pessimistiska tidsanda av växande skaror upplevs ha störst trovärdighet. Opinionssiffrorna talar ändå sitt tydliga språk.

SD har saluför också en välfärdsnationalistisk folkhemsnostalgi, med oblyga hyllningar till Per Albin Hansson, som bär klassiska S-drag. I synen på socialstaten, ekonomin och skatterna ligger SD själsligen snarare närmare det kollektivistiska S än det liberalare M.

Så vem vet? I det föränderliga svenska politiska landskapet bör vi nog inte utesluta någonting.

Lämna en kommentar

Under Moderaterna, Socialdemokraterna, Sverigedemokraterna

Utan ordning lever republiken farligt

Skrivit i Corren 9/10:

En lärdom från antiken som Skolverket famöst ville spola i historieundervisningen. Den romerska republiken blev med åren ganska stökig att leva i, vilket banade vägen för Caesars maktövertagande och kejsardömets inrättande under Augustus.

Den stora majoriteten av de romerska medborgarna tycks inte nämnvärt beklagat detta. Deras förlorade medbestämmande vägde lätt mot att Rom garanterades bättre ordning och ökad trygghet.

Ett liknande exempel kan vi hämta från vårt eget svenska 1700-tal, när frihetstidens lovande parlamentariska experiment med hatt- och mösspartierna vid rodret urartade i vanstyre, korruption och förlamande split.

Gustaf III:s statskupp 1772, som återinförde en modifierad variant av det kungliga enväldet, torde hälsats med allmän lättnad i landet. Hattarna och mössorna försvann som över en natt, saknade av ingen, och demokratins genombrott i Sverige fördröjdes längre än det egentligen borde.

Historieämnets styvmoderliga behandling i den moderna svenska skolan är beklaglig ur många aspekter, kanske främst därför att det förflutnas kollektiva erfarenheter är en sådan rik och omistlig källa till insikt om den mänskliga naturen.

Slutet för den romerska republiken, frihetstiden i Sverige, eller den mer närliggande tyska Weimarrepubliken, kan sägas illustrera samma nedslående fenomen som också idag är högst märkbar.

Se bara på de uppflammande auktoritära tendenserna i demokratier som USA, Italien, Polen, Ungern. Särskilt i orostider verkar människans dragning till ”starka män” och villigheten att acceptera hårdhäntare lösningar i ordningens namn vara konstant – också om det sker till priset av inskränkta medborgerliga friheter. Det är en historisk läxa som bärarna av det öppna, liberala samhället har all anledning att noga betänka.

En färsk varningssignal är Brottsförebyggande rådets senaste Nationella trygghetsundersökning, vilken visar att en ökande andel av svenska folket säger sig varit utsatt för brott (26,4 procent 2018 jämfört med 24,7 procent 2017). En annan är mätningen från DN/Ipsos (7/10) som pekar på att 6 av 10 väljare saknar tilltro till politikernas förmåga att stävja den förskräckande våldsvågen av skjutningar och sprängningar.

Konsekvensen av att den styrande eliten försummat statens kärnuppgift att skydda medborgarna mot inre och yttre hot riskerar att bli politiskt vådliga. SD exploaterar alarmistiskt känslorna av samhällskollaps och håller på att gå om S som största parti i opinionsbarometrarna.

Det är alltså en vulgärnationalistisk populiströrelse som helhjärtat avskyr liberalismen, grundad 1988 av nazister, fascister och andra råbarkat främlingsfientliga figurer. Vem kunde då tro att de någonsin i Sverige skulle skörda sådana framgångar och rita om det etablerade politiska landskapet?

Lämna en kommentar

Under Demokrati, Historia, Lag och rättsväsende, Sverigedemokraterna

Intoleransens skyltfönster

Skrivit i Corren 16/9:

Den store gustavianen Carl August Ehrensvärd, amiral och konstnär, menade att Blekinge var den första behagliga platsen på jordklotet som en resenär norrifrån nådde.

Klimatet är mildare, växtlivet rikt och vid det pastorala kustlandskapet drar friska vindar in från Östersjön. Sedan Ehrensvärds tid på 1700-talet har Blekinge kallats för Sveriges trädgård.

Numera är denna sydöstra del av vårt land en inte fullt lika behaglig och pastoral plats längre. Ty i politiskt avseende har klimatet blivit betydligt mindre trivsamt.

Om något skulle Blekinge snarare göra skäl för namnet Sverigedemokraternas trädgård.

Lite undanskymd från riksmedias radarskärm fann SD här redan tidigt en bördig jordmån som kommit att göra Blekinge till ett av partiets absolut starkaste fästen. I riksdagsvalet 2018 röstade var fjärde blekingeväljare på SD. Och i Sölvesborg, Jimmie Åkessons hemkommun, triumferade SD genom att gripa makten med bistånd av M, KD och det lokala Sölvesborg- och Listerpartiet.

I spetsen för alliansen går Louise Erixon, Åkessons sambo, inriktad på att göra SD:s slogan om ”förändring på riktigt” till konkret verklighet.

Att Sölvesborg dessa dagar hamnat i nationellt fokus är knappast underligt. Erixon håller ord och levererar som den svurna, skarpskjutande kulturkrigare mot det ”vänsterliberala etablissemanget” hon är. Den lilla Blekingekommunen börjar påminna om en ideologisk enklav till Viktor Orbáns Ungern.

Prideflaggan förbjuds från att hissas över stadshuset. Progressiv samtidskonst är förklarad som politiskt bannlyst vid offentliga inköp. Taggtråd rullas ut mot placering av nyanlända flyktingar i direkt trots mot bosättningslagen under hänvisning till det kommunala självstyret.

Det är tre mycket tydliga signaler om det reaktionära, antiliberala paradigmskifte som är SD:s mål för Sverige. Sölvesborg är skyltfönstret som ämnar att demonstrera vad vi har att vänta.

Det sker alltså under aktiv medverkan av M och KD. Hur kan Ulf Kristersson och Ebba Busch Thor tillåta något sådant av sina partiavdelningar i kommunen?

Ser de båda Sölvesborg som en intressant testballong för ett möjligt M/KD/SD-samarbete på riksnivå? Då borde hittills skördade erfarenheter räcka för att avskräcka.

M och KD ska stå för klassiskt borgerliga värderingar, driva en frihetsfrämjande reformpolitik utan att ge avkall på socialt ansvar och försvara det öppna samhället mot kvävande allstatlig, maktfullkomlig kollektivism – brun som röd!

En anpassningens ryggradslösa pakt med SD som i Sölvesborg vore liktydigt med politisk, moralisk och intellektuell konkurs.

Lämna en kommentar

Under Blekinge, Kommunalpolitik, Kristdemokraterna, Moderaterna, Sverigedemokraterna

Jag vill bo i Raoul Wallenbergs land

Skrivit i Corren 4/9:

Dessa dagar för 80 år sedan bröt andra världskriget ut. Nazityskland anföll Polen (i maskopi med det kommunistiska Sovjet, nota bene!), Storbritannien och Frankrike svarade med att förklara Hitlerväldet krig.

Dessa dagar är det också första gången som den parlamentariska migrationskommitténs åtta partier möts, i syfte att göra upp om den kommande svenska invandrings- och flyktingpolitiken.

Jag undrar om migrationskommitténs ledamöter möjligen reflekterat något över detta, onekligen intressanta, slumpmässiga sammanträffande. Måhända kunde det stämma till en stunds eftertanke.

När kriget drabbade Europa i september 1939 stängdes obevekligen gränserna. Vi vet vad det betydde för de av nazisterna förföljda judarna.

Redan innan krigsutbrottet hade Tysklands judar svårt att finna fristad i något annat land. Sverige begärde, tillsammans med Schweiz, att nazisterna skulle stämpla ett rött ”J” i deras pass för effektivare avvisning bort från oss.

Endast omkring 3000 judar släpptes, ytterst motvilligt, in i Per Albins proklamerade folkhem där det varken skulle finnas kelgrisar eller styvbarn. Men denna solidariska samhällsgemenskap var menad för etniska svenskar.

Ja, 30-talets obarmhärtigt snåla flyktingpolitik är en svart fläck och en tung historisk läxa. Dock visade Raoul Wallenberg under andra världskrigets fruktansvärda år att det också fanns ett annat Sverige.

Ett medkännande, humanistiskt, modigt Sverige som tog civilisatoriskt ansvar för utsatta människor i nöd och vägrade kapitulera för ondskan. Förra veckan, den 27 augusti, var det – också av en intressant sammanfallande händelse – Raoul Wallenbergs officiella minnesdag.

Partierna som är representerade i migrationskommittén införde den i almanackan genom ett riksdagsbeslut 2013. Jag antar det inte menades som en tom gest, utan att det faktiskt skulle betyda något väsentligt. Men nu undrar jag.

Efter den stora flyktingvågen 2015 siktar Socialdemokraterna av allt att döma på att långsiktigt permanenta en stram migrationspolitik. Den Stefan Löfven som förr vägrade godta ett Europa som byggde murar likt 30-talets, vill nu annorlunda.

Samma sak gäller Moderaterna som gjort Reinfeldts tal om öppna hjärtan till ett anatema och istället kräver ett strängt volymtak på 5000-8000 asylsökande per år. Sverigedemokraternas krav är noll – inte en enda flykting till undan krig, terror och förtryck har längre här att göra.

Vårt socialstatssystem, vars grundbultar kvarstår från Per Albins i demokratisk socialism draperade nationalistiska folkhemsprojekt, må vara illa anpassat för en omfattande invandring. Särskilt när handlar om grupper från utomeuropeiska länder med risig utbildning, låga arbetsmarknadskvalifikationer och andra kulturella normer.

Inte konstigt att det uppstår spänningar. Men jag ser hellre att människan sätts före det ängsliga systembevarandet än tvärtom och att ett seriöst reformbejakande fokus inriktas på att bättre lösa integrationsproblemen.

Blir den oheliga majoriteten av S, M och SD i migrationskommittén bestämmande för framtidens politik, är vi tillbaka i ett obarmhärtigare och självtillräckligare Sverige. Det är inte Raoul Wallenbergs land – det öppna, humanistiska, välkomnande Sverige jag vill tillhöra och känna patriotisk stolthet över att vara medborgare i.

Lämna en kommentar

Under Humanism, Migration, Moderaterna, Socialdemokraterna, Sverigedemokraterna

Ett ovärdigt spel

Skrivit i Corren 29/5:

Socialförsäkringsminister Annika Strandhäll överlevde tisdagens misstroendeomröstning i riksdagen. Men inte utan fläckar på sin heder. Detsamma gäller många inblandade politiker i denna trista affär, vilken ter sig som en deprimerande studie i solkigt partitaktiserande.

Allt började med att Strandhäll gjorde helt rätt. Det var den 27 augusti 2015. Som ansvarigt statsråd förklarade hon sig då vara ”glad” över att annonsera regeringens utnämning av Skolinspektionens generaldirektör Ann-Marie Begler till ny myndighetschef för Försäkringskassan.

”En av våra största politiska utmaningar är de stigande ohälsotalen. Att bryta utvecklingen är en av regeringens mest prioriterade frågor”, deklarerade Strandhäll. Ingen tvekan kunde råda om Beglers uppdrag. Kostnaderna för sjukpenningen skenade, regelverken var bristfälliga, felaktiga utbetalningar och rena välfärdsbrott som fusk med assistentersättningen fick skattepengarna att rinna iväg.

Försäkringskassan måste styras upp, bedömningarna skärpas och verksamheten komma under bättre kontroll. Ann-Marie Begler levererade. Hon tycks skött sitt fögderi skickligt och kompetent.

Men den 27 april 2018 var Annika Strandhäll inte glad längre. Riksdagsvalet närmade sig. Socialdemokraterna plågades av kritiken mot Försäkringskassans stramare hållning. Regeringspartiets image som välfärdsstatens försvarare par préférence kunde lida skada. I synnerhet bidragsberoende väljare – en grupp som S är traditionellt starka bland – riskerade att skrämmas bort.

Begler sparkades. Själv hävdade generaldirektören att det var av snöda politiska skäl. Strandhäll lyckades heller inte ge någon vettig förklaring som förtog det intrycket.

Den 4 maj 2018 anmäldes hon till riksdagens konstitutionsutskott (KU) av Christer Nylander, Liberalernas gruppledare, för att petningen kunde skett i strid mot lagen om offentlig anställning. Under KU-förhören gjorde sedan Strandhäll en svag figur och anklagades för att fara med osanningar.

Nu stod dock vårens EU-val den 26 maj inför dörren. Moderaterna hade risiga opinionssiffror, Ulf Kristerssons ställning som oppositionsledare var skakig, framgångarna för såväl KD som SD knaprade vådligt på M:s väljarbas och undergrävde hans auktoritet.

Ytterligare ett val som slutade i en plattmatch vore förödande. Det gällde att återta initiativet, gå på offensiven, göra något dramatiskt. Varför inte förnedra regeringen med att kräva avsättning av den där hopplösa Strandhäll? Att sansat vuxet vänta på att KU skulle granska färdigt hade egentligen varit rimligt. Men det gick inte. Domen skulle falla först i juni.

Den 16 maj väckte M misstroendevotum mot Strandhäll. KD och SD hakade givetvis på utan att blinka. Det gjorde även de svårt krisande Liberalerna med desperat behov av att visa sig pålitliga inför borgerliga sympatisörer efter januariöverenskommelsen.

Regeringens andra avtalspart i den forna Alliansen, Centern, höll sig emellertid utstuderat kalla och vägrade säga varken bu eller bä förrän EU-valdagen tryggt passerat.

Att låta folket veta att C tänkte lägga ner sina röster i misstroendevoteringen den 28 maj, och därmed rädda Strandhäll från bilan, skulle ju annars kunnat leda till en obekväm debatt och få gamla Alliansväljare att dra öronen åt sig.

Ännu en taktikens triumf över saken. Med Herbert Tingstens formulering: detta spel är ett ovärdigt spel.

Lämna en kommentar

Under Centern, Kristdemokraterna, Liberalerna, Moderaterna, Politisk kultur, Socialdemokraterna, Sverigedemokraterna