Kategoriarkiv: Sverigedemokraterna

SD hotar rättssäkerheten

Skrivit i Corren 18/9:

Ingen är så ledsen som en ledsen folkpartist, lyder ett gammalt politiskt djungelordspråk. Ingen är så besviken som en besviken som sverigedemokrat, lyder ett rykande färskt. Sitt tydligaste uttryck fick det i SD-ideologen Mattias Karlssons famösa Facebookinlägg förra veckan.

”Det finns ingen tid att vila eller att sörja brustna illusioner och förhoppningar”, förkunnande han bittert och manade sina anhängare till ”en existentiell kamp om vår kulturs och vår nations överlevnad. Det finns bara två val, seger eller död”. Så kan man också fira en framgång som gav SD 17,5 procent i riksdagsvalet. Men partiet hade ju hoppats nå ett så mycket högre mål.

När Mattias Karlsson lugnat ner sig lite torde han ändå ha anledning att korka upp champagneflaskan. SD har trots allt befäst sin ställning, sprängt sönder blockpolitiken och erövrat problemformuleringsinitiativet i debatten.

Det är SD:s agenda som dominerat under de senaste åren med strängare migrationspolitik, hårdare tag mot brottslingar, hyllande av svenska värderingar, snålare syn på mångkultur, et cetera.

”Sverige är numera hemland för ett av Europas starkaste nationalistiska partier”, konstaterade den Timbroanknutne statsvetaren Andreas Johansson Heinö i fredagens DN och korade Jimmie Åkesson som valets vinnare.

Sammantaget är det ingen dålig prestation av ett parti som till skillnad från sina högerpopulistiska motsvarigheter i andra länder, närmast Norge och Danmark, har sitt ursprung i den värsta av ideologier: nazismen.

Att en sådan rörelse sätter sitt märke på vårt samhälle är förskräckande. Fundera bara över vad SD:s tillväxt betyder för rättsväsendet. Ännu är inte kommunvalen färdigräknade. Men preliminärt pekar resultatet mot att SD får drygt 1800 lokala mandat, 500 fler än 2014.

Det är från partierna i kommunfullmäktigeförsamlingarna som nämndemännen till landets tingsrätter hämtas. Amatördomarna är att tänkta att balansera proffsjuridiken med ett slags folkligt bondförnuft. Vetenskapliga studier visar emellertid att nämndemännens partipolitiska hemvist riskerar att färga utslagen.

Åtalade med arabisk bakgrund fälls exempelvis oftare om SD-medlemmar bedömer bevisningen. I migrationsdomstolarna (där landstingen utser nämndemännen) minskar chansen att få asyl om SD är representerade vid domarskranket.

Fler SD-mandat ger alltså ett ökat antal SD-domare möjligheten att föra partiets ”existentiella kamp om vår kulturs och vår nations överlevnad” in i rättssalarna. Mattias Karlsson och Jimmie Åkesson borde gnugga händer av förtjusning. Vi andra har skäl till akut illamående.

Annonser

Lämna en kommentar

Under Lag och rättsväsende, Sverigedemokraterna

Frihetens blå toner

Skrivit i Corren 6/9:

Det är hundra år sedan första världskriget tog slut, demokratin fick sitt genombrott och jazzen kom till Sverige. Den svängiga musiken, sprungen ur den afroamerikanska kulturen i New Orleans, markerade ingången till en ny liberal, emancipatorisk tidsålder.

Jazz var modernitet, livsglädje, improvisation, spontanitet, individualism. Vilken revolution i vårt knarriga, valsmalsgråa konungarike!

Historien om jazzens epokgörande svenska segertåg skildras i en precis utkommen, synnerligen läsvärd bok av journalisten Göran Jonsson med den välfunna titeln Frihetens blå toner (Carlsson). Men som Jonsson skriver i de inledande kapitlen tog det ett tag innan musiken blev rumsren utanför ungdomens diggarkretsar.

Som alltid låg moralpaniken på lur, i detta fall även blandat med utbredda vulgärnationalistiska, rasbiologiska förvillelser. ”Jazz är en hemsk infektionssjukdom, som med stora steg närmar sig våra friska kuster”, slog kapellmästaren och dirigenten Hjalmar Meissner fast i en famös debattartikel 1921.

När världsstjärnan Louis Armstrong spelade i Sverige 1933 möttes han med avsky från åtskilliga recensenter vilka frossade i rasistiska invektiv. Värst var Aftonbladet som liknade honom vid en odefinierbart bölande apa. Inte för inte var Aftonbladet, då konservativ, mycket sympatiskt inställd till Hitler.

Jazzen, denna till Europa importerade stökigt vitala produkt från smältdegelns USA, förknippades inte bara med svarta människor. Åtskilliga jazzmusiker var judar. För nazisterna var giftstämpeln solklar. Kunde det bli mer depraverat?

Som ett belysande exempel på extremhögerns propaganda citerar Göran Jonsson ur Erik Walles beryktade hatskrift Jazzen anfaller (1946): ”Man kan inte förstå jazzen utan att taga hänsyn till trenne betydelsefulla fakta beträffande dess tillkomst. Den har skapats av negrer. Den har skapats av berusade negrer. Den har skapats av berusade negrer i bordellmiljö”.

Skrattretande formuleringar idag kanske, men Erik Walles var sannerligen ingen skrattretande figur.

Under 30- och 40-talen var han aktiv i nazistiska Svensk Socialistisk Samling, en central ideolog i rörelsen och ställföreträdande ”führer” under ledaren Sven-Olof Lindholm, även utsedd som personlig kontaktman till den norske landsförrädaren Vidkun Quisling.

Erik Walles upprättade listor över tusentals svenska judar, ett register (det finns bevarat) färdigt att överlämnas till de tyska SS-bödlarna om Hitler ockuperade Sverige.

Walles dog i början av 90-talet, men ångrade aldrig någonting och avslutade sin politiska bana som medlem och en slags äldre beundrad nestor i Sverigedemokraterna.

I partiorganet Sverige-Kuriren nr 7/8 1989 redogjorde han ingående för sina nazistiska kampår i Lindholmsrörelsen. När Walles avlidit hyllades han av samma SD-tidning 1992 för ”sin klokhet” som givit partiet ”många tankeställare”.

Det var detta parti som Jimmie Åkesson tre år senare anslöt sig till och nu byggt upp till en utmanare som satt den gamla blockpolitiken ur funktion och dränerat både Moderaterna och Socialdemokraterna på väljare.

Hundra år efter demokratins genombrott och jazzens ankomst är jag rädd för att det inte längre är frihetens blåa toner vi hör. Snarare det mörka ekot av intoleransens stöveltramp.

”Det var något tryggt med dom som tyckte om jazz, dom var aldrig nazister”, sa författaren Pär Rådström.

Lämna en kommentar

Under Jazz, Kultur, Musik, Nazism, Sverigedemokraterna

Sakpolitikens triumf

Skrivit i Corren 31/8:

Med sitt växande opinionsstöd drömmer Sverigedemokraterna inte bara om att få makt och inflytande i regeringsställning. Dessa främlingsfientliga vulgärpopulister siktar även på ett islossningens genombrott i den lokala politiken.

Efter valet räknar SD med att bli vågmästare i 155 av landets 290 kommuner och hoppas kunna pressa andra partier till att inleda samarbete. Ett krav är, enligt partisekretaren Richard Jomshof, att varje kommun där SD ingår i styret ska upprätta ett ”mångkulturellt bokslut” i syfte blottlägga ”kostnaderna för massinvandringen” (SR 28/8).

Något annat egentligt intresse än att hetsa mot människor från annat etniskt och kulturellt ursprung har ju SD som bekant inte. Därför är det knappast konstigt att alla anständiga politiker från vänster till höger betackar sig för att ha med Jimmie Åkessons järnrörsgäng att göra.

SD:s framgångar har förvisso tvingat fram en ökad samarbetsvilja på åtskilliga håll i Sverige. Men inte på det vis som SD önskar. Utan mellan de etablerade partierna över den traditionella blockgränsen.

Valet 2014 kom att rita om den politiska kartan rejält när SD kammade hem sina succésiffror. Konsekvensen blev att vi fick blocköverskridande styren i varje tredje kommun, fler än någonsin tidigare.

Johan Wänström, forskare på Centrum för kommunstrategiska studier vid Linköpings universitet, har i en färsk rapport studerat erfarenheterna av denna utveckling. Resultaten är intressanta.

Att bilda nya, ovana koalitioner är besvärligt och tidsödande. Men gamla inbitna politiska meningsmotståndare har kunnat lösa upp knutarna genom öppet sinne, arbete, ambition och tillit.

De måste vara mer pragmatiska och lyhörda i förhandlingarna, vilket inte minst medborgarna tycks vinna på, ty som Wänström konstaterar: ”förr var det bara fokus på vilket parti som ska styra vilken nämnd, nu blir det istället sakpolitiken som är viktigast”.

Således har blocköverskridande samarbeten också fungerat mycket bättre än vad många skeptiker trott. Säga vad man vill om exemplet Linköping med sitt S/MP/L-styre, men någon katastrof har det ju inte varit. Tvärtom har det i den praktiska politiken rullat på ganska hyggligt, även om det gnisslat en del med Liberalerna.

Att Linköpings socialdemokrater till slut tröttnade på L-tjafset om Kungsbergsskolans framtid och valde att göra upp med Moderaterna i frågan är måhända talande. Av alla blocköverskridande kommunala konstellationer är det nämligen dessa bägge ärkerivaler som klarar bäst av att samarbeta – och håller ihop längst. Se på Åtvidaberg där S/M-styret är inne på sin tredje mandatperiod.

Det kan synas förvånande. Men stora partier brukar vara – och måste vara – mer ansvarstagande än små. I den handfasta kommunpolitiska verkligheten har ideologiska skiljelinjer heller inte samma uppskruvade betydelse som på den rikspolitiska arenan.

Moderatledaren Ulf Kristersson har efterlyst ”fler vuxna i rummet”. Han borde inte behöva leta länge. När det gäller, då är det bland kommunernas jordnära, resultatorienterade förtroendevalda som den demokratiska mogenhetsreserven finns.

Lämna en kommentar

Under Demokrati, Kommunalpolitik, Liberalerna, Linköping, Moderaterna, Socialdemokraterna, Sverigedemokraterna

Attentat mot demokratin

Skrivit i Corren 15/8:

Tre dagar. Längre än så fick inte Sverigedemokraterna i Linköping ha sin valstuga på Trädgårdstorget i fred. Efter natten till tisdagen återstår endast eldhärjade rester.

Polisen misstänker brott och har inlett en förundersökning gällande skadegörelse genom brand. Kan detta fastställas är gärningen mycket allvarligare än blott en fråga om materiell åverkan. Det är ett politiskt attentat, riktat inte bara mot Sverigedemokraterna utan i vidare mening mot den demokratiska processen.

Någon eller några har försökt sabotera ett partis möjligheter att verka och bilda opinion genom att göra våld på fundamentala spelregler och skaffa sig otillbörligt inflytande över valets utgång. Det är vad saken handlar om.

Denna ledarsida hyser ett grundmurat ogillande av Sverigedemokraterna såsom varande ett parti i motsatsställning till ett liberalt, pluralistiskt, dynamiskt, öppet, frihetligt, framstegsbejakande Sverige. Det har vi många gånger givit uttryck för och kommer att fortsätta ge uttryck för.

Märk väl att det inte är människorna bakom SD:s åsikter och värderingar vi bekämpar. Det är åsikterna och värderingarna. Och i det bekämpandet är det inget annat än debatt, argument, samtal och personlig anständighet meningsmotståndare emellan som ska råda.

Attacker från mobben får aldrig accepteras eller ursäktas i ett demokratiskt samhälle. Ett gatans parlament á la Weimarrepubliken för att hindra, tysta och kväsa människor med andra politiska uppfattningar än man själv omfattar leder bara ner i mörkret.

”Ta med dina polare, eventuella megafoner, och din kampvilja. Let’s crash this party”, lyder budskapet som Vänsterpartiets ungdomsförbund sprider på nätet i syfte att störa ut ett stundande SD-torgmöte med Jimmie Åkesson i Göteborg. Intervjuad i P1 under måndagen kunde inte V-ledaren Jonas Sjöstedt samla sig till något rakt avståndstagande från denna uppvigling, utan förklarade att det var polisen på plats som fick ta ansvar för ordningen.

Bedrövligt. Den som sår vind, skördar storm. Vad har Sjöstedt att säga om det nästa gång är han och hans kamrater som drabbas?

Sverigedemokraterna har samma rätt som övriga partier att bedriva valrörelse på civiliserade villkor och göra sina röster hörda inför väljarna. Att bränna ner SD:s valstuga i Linköping är att vägra godta denna rätt. Att hetsa till upplopp mot SD:s torgmöten är att vägra godta denna rätt. I bägge fall är det liktydigt med att egenmäktigt sätta sig över demokratin.

Sådana handlingar måste därför, vad man än tycker om SD, entydigt fördömas.

Lämna en kommentar

Under Demokrati, Linköping, Sverigedemokraterna, Vänsterpartiet

”Judar är inte svenskar”

Skrivit i Corren 18/6:

I Simon Wiesenthalcentrets rapport över de tio värsta antisemitiska händelserna i världen 2014 figurerade Sverige på skamlistans sjätteplats. Anledningen var att Björn Söder (SD), då nyss utsedd till riksdagens vice talman, i en DN-intervju (15/12 2014) inte ansåg att minoriteter som judar och samer tillhörde den svenska nationen.

På den direkta frågan om det gick att vara jude och svensk samtidigt, svarade Söder: ”Jag tror att de flesta med judiskt ursprung som blivit svenskar lämnar sin judiska identitet”.

Uttalandet mötte en storm av kritik och fick även uppmärksamhet i internationell media. I brittiska The Guardian förklarade Lena Posner Körösi, ordförande för Judiska centralrådet i Sverige, att Söders resonemang kändes igen från 30-talets Tyskland.

Men Björn Söder, fortfarande kvar på positionen som förtroendevald bärare av ett av vårt lands finaste ämbeten, ger sig inte. Åter dömer han ut minoritetsgruppers svenskhet. Åter är det samer och judar som han vägrar erkänna som värdiga att ingå i folkgemenskapen.

I ett inlägg på Centerpartiets Facebooksida under fredagen skrev han: ”Annie Lööf förringar judars och samers ställning i Sverige när hon indirekt hävdar att de är svenskar. Dessa grupper har minoritetsställning i Sverige just för att de inte är svenskar. Skäms Annie Lööf för din rasistiska hållning”.

Ett bisarrt, otäckt yttrande som många reagerat med berättigad avsky emot. Björn Söder har försvarat sig med en rad krumbuktande utläggningar – precis som förra gången – men inget ordvrängeri kan dölja vad det är fråga om.

Sverigedemokraterna går av allt att döma mot ett succéval den 9 september och är i opinionsundersökningarna nästan jämstarka med Moderaterna och Socialdemokraterna. Väljarna som vill ge etablissemanget en kollektiv missnöjesspark i ändan bör dock vara medvetna om vilka krafter de gynnar.

SD representerar en hårdhudad, exkluderande nationalism. Deras mål är ett etniskt och kulturellt homogent Sverige, där avvikare utgör ett söndrande hot mot den ”harmoniska renhet” i samhället som är partiets ideal.

I bottensatsen av SD:s särskiljande av muslimer, samer och andra minoriteter från den svenska identiteten, finns föreställningen om ”den kosmopolitiske juden” som ett främmande, förgiftande inslag i ”folkkroppen”.

Denna gamla bärande ideologiska tankefigur inom extremhögern är vad Björn Söders drapor återspeglar – han, den vice talmannen i det högsta organet för offentlig makt i Sverige 2018 som alltså hävdar att judar inte är svenskar.

Varje anständig medborgare borde få kalla kårar.

Lämna en kommentar

Under Antisemitism, Sverigedemokraterna

Löfven på ruinens brant

Skrivit i Corren 24/5:

Första gången Sverige tillämpade ett proportionellt valsystem var i september 1911. Det var även vårt första partival i formell mening, eftersom det stipulerades att alla valsedlar skulle ha en partibeteckning.  Allmän och lika rösträtt fanns ännu inte. Men en demokratisk reformering hade skett som utsträckte antalet röstberättigade i den manliga delen av befolkningen från cirka 500 000 till dryga miljonen.

I detta vårt första hyfsat moderna riksdagsval samlade Socialdemokraterna under Hjalmar Branting ett stöd på 28,5 procent. Lägre siffra har partiet sedan dess aldrig noterat.

Vid det så kallade ”hungervalet” världskrigetsåret 1917 blev S också riksdagens största parti, en position man behållit därefter. Grunden var murad för ett sekel av socialdemokratisk dominans i svensk politik. Allt världsligt är emellertid dömt att förflyktigas.

Den framgångssaga som varit Socialdemokraternas och satt sådan djupgående prägel på vårt land är ofrånkomligen på väg att nå sin slutpunkt. Valet 2010 betecknades som en historisk katastrof med 30,7 procent under Mona Sahlins ledning, det sämsta resultatet sedan den allmänna rösträtten infördes 1921. En kort, stökig period med Håkan Juholt följde innan Stefan Löfven tog över för att få ordning på rörelsen. Men valresultatet 2014 blev endast diminutivt bättre än Sahlins fiasko: 31 procent.

Enbart tack vare en förvirrad borgerlighets svaghet och SD:s chockartade framgång kunde S i ett bräckligt resonemangsäktenskap med MP återta regeringsmakten. Som opinionsvindarna blåser inför detta val ska Stefan Löfven vara nöjd om han ens lyckas kamma hem ett stöd på Brantings nivå 1911.

Särskilt mot bakgrund av att S tenderar att tappa mark ju närmare valdagen kommer, borde senaste Sifomätningen (23/5) orsaka en existentiell ångest i klass med Gunnar Björnstrands förtvivlan över Guds tystnad i Ingmar Bergmans blytunga kyrkodrama Nattvardsgästerna.

Blott 24 procent i Sifo ger en klar fingervisning om att ett epokgörande bottenrekord väntar. Ärkerivalen Moderaterna får 22 procent. Och pariapartiet SD noterar i samma mätning en uppgång till 20 procent. De tre är alltså nästan jämnstarka. Men i trion tycks SD ligga bäst till.

Det är nu det populäraste partiet bland manliga väljare och brukar, som Jimmie Åkesson riktigt konstaterar, underskattas av opinionsinstituten. Således är det inte osannolikt att SD den 9 september vräker S ur sadeln som största riksdagsparti, vilket för Löfven och hela den sargade gamla arbetarrörelsen måste te sig som ett förödande psykologiskt slag. Men Alliansen har knappast anledning att hurra oreserverat skadeglatt för det.

Hur ska en borgerlig regering kunna bildas och under vilka villkor i detta nya dimhöljda politiska landskap? Inget block kan få majoritet och ömsesidig splittring råder inom såväl det blåa som det röda laget om invandrarpolitiken, SD:s paradfråga och den som väljarna rankar högst.

Moderaternas och Socialdemokraternas omsvängning till en restriktivare hållning verkar främst bara gynnat och legitimerat Jimmie Åkesson. Hans främlingsfientliga socialkonservatism och nostalgiska folkhemsvurm har icke minst lockat åtskilliga traditionella arbetarväljare att överge S för att vägra återkomma. Ett bittert öde för Löfven.

Fast någon dundrande frihetlig liberal seger av denna S-kollaps blir det ju inte heller.

Lämna en kommentar

Under Borgerligheten, Politik, Socialdemokraterna, Sverigedemokraterna

Är vår beredskap god?

Skrivit i Corren 1/12:

Säpo skrev i sin årsrapport 2016: ”Ryssland har en avsikt att påverka det politiska beslutsfattandet och den allmänna opinionen – inte bara i Sverige. Sådan påverkan kan ske genom stöd till ytterlighetsrörelser, informationsoperationer och desinformationskampanjer”.

Dessa varnande ord bekräftas med råge i boken Sammansvärjningen, där den brittiske journalisten Luke Harding avtäcker vad som – så här långt – är känt kring Putinregimens inblandning i fjolårets amerikanska presidentval.

Undertiteln, Hur Ryssland hjälpte Donald Trump in i Vita huset, konstaterar ett lika sjaskigt som skrämmande faktum. Den ryska statens operationer för att undergräva Hillary Clintons kampanj, datorhacka känsliga uppgifter, nättrolla på sociala medier och så vidare, bidrog sannolikt till att bereda vägen för Trumps chockartade seger.

Att Trumplägret samverkat med ryssarna – alltså konspirerat med främmande makt i syfte att göra våld på den egna nationens demokratiska processer – ter sig också ostridigt. Frågan är bara i vilken omfattning och hur djupt Donald Trump själv var insyltad.

Enligt Luke Harding är det inget snack. Både Trump personligen och hans närmaste krets var sedan gammalt knutna i remarkabla intresseband till Kreml. Här finns en tickande skandalbomb vars potentiella magnitud får Watergate att framstå som en oskyldig barnlek i jämförelse.

Det hela understryker ånyo, med svarta tjocka streck, hur viktigt det är med ökad medvetenhet om det lömskt cyniska spel som Ryssland bedriver för att splittra, manipulera och försvaga den västerländska demokratiska fronten.

”Under de senaste sju åren under Putin har Ryssland gått från att vara inrikespolitiskt repressivt till att vara internationellt aggressivt. Metoderna, klassisk KGB, är faktiskt inte så annorlunda än under kalla kriget. Då var målet att försöka påverka västliga demokratier. Nu sker det genom att man stödjer såväl yttersta vänstern som högern, och skapar kaos i folks huvuden”, säger Luke Harding i en DN-intervju 30/11.

I Sverige har SD, riksdagens tredje största parti och vågmästare, beslagits med besvärande Rysslandskopplingar. MP:s utrikes- och säkerhetspolitiska talesperson Pernilla Stålhammar larmar om hur Moskvalierade krafter infiltrerat hennes eget parti – som sitter i regeringen!

Valrörelsen närmar sig. Tror inte att Putins femtekolonnare och informationskrigare tänker hålla sig overksamma.

Lämna en kommentar

Under Demokrati, Miljöpartiet, Ryssland, Säkerhetspolitik, Sverigedemokraterna, USA