Kategoriarkiv: Sverigedemokraterna

Politiseringen av domstolsväsendet måste upphöra

Skrivit i Corren 31/8:

Nyligen det hände igen. En manlig SD-politiker, ledamot av kommunfullmäktige i Haninge, ertappades med att publicera grova rasistiska inlägg mot i synnerhet araber, muslimer och svarta på sociala medier. Dessutom har han spridit en bild på statsminister Stefan Löfven med ett kryss från ett kikarsikte i ansiktet.

Efter avslöjandet i Expressen (19/8) tvingades SD-politikern lämna sina uppdrag. Liknande skandalhistorier har vi hört många gånger förr, de går tretton på dussinet i Jimmie Åkessons parti och ändå tycks inte opinionsstödet påverkas.

SD har idag en befäst position med runt 20 procent av väljarkåren i ryggen, vilket gör att Sverige härbärgerar ett av Europas starkaste högerpopulistiska, vulgärnationella partier. Men till skillnad från exempelvis sina systerpartier i Danmark och Norge skiljer SD ut sig genom att ha muterat fram ur fascismen och nazismen. Detta är väl känt och belagt.

De ideologiska rottrådarna till 1900-talets vidrigaste samhällsomstörtande rörelser upplevs tydligen heller inte som någon större belastning bland SD:s supporterskaror. Och det stoppar inte där. Inte ens M-ledaren Ulf Kristersson har längre något emot att släppa in SD i stugvärmen (i början av juni öppnade Kristersson för ett budgetsamarbete och han har tidigare försökt bilda en borgerlig minoritetsregering på underlag av SD:s riksdagsmandat).

Politiskt är detta allvarligt nog. Men med SD:s växande makt och inflytande har även en svag punkt i rättsstaten kommit att accentueras. Den rasistpropagerande SD-politikern i Haninge ställer problematiken i blixtbelysning. Han var inte bara förtroendevald i kommunfullmäktige, utan även utsedd till nämndeman i Södertörns tingsrätt.

Sverige har drygt 8000 nämndemän som förutom i tingsrätterna återfinns i hovrätterna och i förvaltningsrätterna. Nämndemännen är jämlika med de professionella domarna och är partipolitiskt tillsatta, men ska givetvis inte agera politiskt utan strikt opartiskt med gott omdöme och självständighet.

Likafullt har råder det ingen brist på tillfällen då juridiskt oskolade nämndemän brustit i ansvar, uppträtt olämpligt både i rättssalen och utanför, visat sig jäviga så att rättegångar måste tas om och låtit sin ideologiska hemvist färga domsluten. Det är inte unikt för SD-märkta amatördomare, vilket såväl vetenskapliga studier som journalistiska granskningar klarlagt.

Även övriga partier har sina syndare. Med de senare årens ökade antal SD-nämndemän i kåren understryks snarare systemfelet. Om nämndemannainstitutionen ska finnas kvar som ett balanserande lekmannakorrektiv till proffsjuridiken kan rimligen inte partibanden kvarstå. Politiseringen av domstolsväsendet är demokratisk styggelse som äventyrar rättskipningen och skadar den svenska rättsstatens redan hårt prövade förtroende.

Lämna en kommentar

Under Lag och rättsväsende, Sverigedemokraterna

Moderaterna har rätt om public service

Skrivit i Corren 24/8:

I USA har Donald Trump återkommande attackerat journalister som varande ”folkets fiender”. I de högerauktoritärt styrda EU-länderna Polen och Ungern har de statliga public service-kanalerna kidnappats och gjorts till regimlojala propagandabasuner.

I början av året krävde Sverigedemokraterna att SVT- och SR-cheferna kallades till uppsträckning inför riksdagens kulturutskott, eftersom partiet bland annat retat sig på hur ungdomsbrottsligheten hade diskuterats i enskilda programinslag.

Sådan är högerpopulismen. Ett utmärkande drag är avskyn mot journalister som yrkesmässigt granskar, speglar och problematiserar. Medier som inte ständigt bekräftar den egna, ideologiskt cementerade verklighetsuppfattningen är per definition instrument i den nationsföraktande vänsterliberala elitens händer. En het dröm är att ta kontrollen över public service-bolagen och tvinga dem till anpassning efter partipiskan.

Kan en liknande förfärande utveckling som i de gamla östblocksländerna Polen och Ungern även drabba oss? Det finns skäl till vaksamhet. Trots att Sverige är en mogen demokrati är inte heller vi vaccinerade mot högerpopulismens locktoner.

Mot denna bakgrund kan det tyckas som en bra idé att ge public service-bolagen ett särskilt grundlagsskydd i Sverige. En parlamentarisk kommitté har diskuterat frågan, men det har slutat i bråk och tandagnisslan.

Att SD vägrat befatta sig med ett grundlagsskydd är utifrån deras speciella motiv förstås stilenligt. Dock är det motståndet från Moderaterna som fått justitieminister Morgan Johansson (S) att explodera i anklagelser om demokratisk opålitlighet. Vad är förgripligt i den linje som M förespråkat?

Partiet är rörande ense om värdet av saklighet och opartiskhet i de statliga mediebolagens sändningstillstånd. Partiet vill generellt värna yttrandefriheten och oberoendet hos alla mediebolag, inklusive public service. Men avvisar ett särskilt grundlagsskydd för SVT, SR och UR då det riskerar att binda public service än närmare staten, konservera nuvarande bolagsstruktur och dess privilegierade modell för mångmiljardförsörjning via skattemedel.

Det är en fullt legitim ståndpunkt. Att bygga extra förstärkta murar kring svensk statsmedia blir samtidigt murar att gömma sig bakom för att avvisa en seriös diskussion om andra sätt att organisera och finansiera public service. Det blir också murar som verkar försvårande på debatten om ett smalare, men vassare public service med mindre lättköpt tingel-tangel och mer av drama, kultur och kvalificerad samhällsdebatt. Det är inte demokratiskt rimligt.

Ska public service garanteras från otillbörlig politisk påverkan är och förblir det bästa skyddet att helt enkelt inte släppa fram politiska vettvillingar till makt och inflytande i staten.

Lämna en kommentar

Under Kultur, Media, Moderaterna, Socialdemokraterna, Sverigedemokraterna

Hur länge håller stödet för Löfven?

Skrivit i Corren 9/6:

SCB:s väljarsympatiundersökning bekräftar den gamla sanningen: i nationellt utsatta situationer tenderar medborgarna att sluta upp bakom de styrande. Medan coronapandemin sänkt Sverige i djup kris har stödet för det socialdemokratiska regeringspartiet rusat. Sedan SCB:s förra mätning i november noterar S en ökning med 8,7 procentenheter till 33,7 procent.

Ingen dålig uppryckning – så länge den varar. Faktiskt kan siffrorna redan vara i dalande. SCB:s opinionsbarometer må anses som den mest tillförlitliga. Men mätperioden (29 april – 27 maj) kan ha gett ett resultat som inte är helt aktuellt.

Strax innan månadsskiftet maj/juni redovisade Sifo ett ras i förtroendet för regeringen med drygt 10 procentenheter och även Folkhälsomyndighetens förtroende var naggat.

Av allt att döma finns ett växande tvivel kring den svenska krishanteringsförmågan. Det är knappast märkligt mot bakgrund av vårt lands förskräckligt många avlidna i covid-19 (idag snart närmare 5000 människor totalt), och alla dessa flagranta brister som kommit i ljuset gällande beredskap, skyddsutrustning, samordning, et cetera.

Ansvaret faller blytungt på regeringen. Framöver kan coronakrisen, som under våren lyft Stefan Löfven till oanade höjder i opinionen, bli hans stora Akilleshäl och siffrorna för S sjunka lika snabbt som de har stigit. Söndagens partiledardebatt i SVT indikerade att tuffare tag väntar. Den politiska borgfreden är bruten.

Oppositionen har uppenbart känt att vinden börjar vända och sniffar slagläge, tydligast hos KD och SD. Ebba Busch riktade hårda smällar mot den statsminister hon tidigare förklarat sig gå i armkrok med.

Jimmie Åkesson var också på den obarmhärtiga krigsstigen efter att länge stått offside när pandemin knuffat bort hans paradfrågor invandring och brottslighet från debattens centrum (symptomatiskt backar SD rejält i SCB med 5,7 procentenheter till 17,1 procent samtidigt som M återtagit prestigepositionen som andra största parti).

Att Åkesson desperat vill komma in i matchen igen är förståeligt. Men hans krav på statepidemiolog Anders Tegnells avgång är inte bara patetiskt, det är typiskt för SD:s motbjudande rallarsvingspopulism där personliga attacker på politiskt underställda tjänstemän i förvaltningen dessvärre inte är ovanliga. Ska någon ställas i skottgluggen för Sveriges missgrepp under pandemin är det statsministern.

Men vilka är oppositionens företrädare att larma och göra sig till? Nyss var ju samtliga partiledare rörande eniga om hur förträfflig den svenska coronastrategin var och att regeringen skötte sig så bra som man kunde begära. Att kritik visat sig berättigad är en sak. Den bör dock helst vara seriös, konstruktiv och utan beskäftig efterklokhet för att vara till nytta. Annars lär det enbart bli svårare att rida ut den omfattande nationella kris som ännu pågår.

Lämna en kommentar

Under Kristdemokraterna, Politik, Socialdemokraterna, Sverigedemokraterna

Den klåfingriga kulturpolitiken

Skrivit i Corren 17/2:

”Det är allvarligt och det är olämpligt”, sa kulturminister Amanda Lind (MP) i Ekots lördagsintervju om SD:s uppmärksammade polisanmälan mot stadsmuseet i Norrköping. Dess aktuella utställning Medlöperi och motstånd: nazismen i Norrköping då och nu visar bland annat hur SD haft kopplingar till den nazistiska hatläran.

Uppgiften var fullt korrekt, ändå menade SD:s lokale ordförande Darko Mamkovic att det var förtal och sprang ilsket till polisen (som snabbt beslutade att avskriva ärendet). Vidare har Matthias Olofsson, oppositionsråd för SD i Norrköping, begärt att få syna de senaste 18 månadernas mejl som tjänstemännen bakom utställningen skickat till varandra.

Det här sänder näppeligen några behagliga signaler om SD:s förhållningssätt till principen om att politiken ska agera på armlängds avstånd från kulturen. Det är inte svårt att dela Amanda Linds kritik i Ekot: ”Risken är ju att museer, eller för den delen bibliotek eller andra institutioner som har att jobba med det fria ordet och åsiktsbildning och kultur, att de värjer sig från att ta upp ämnen som är politiskt känsliga” (SR 15/2).

SD:s trakasserier mot stadsmuseet i Norrköping illustrerar inte endast vilken värkande varböld partiets mörka historia och idémässiga rötter fortfarande är, utan även vad kultursektorns frihet är värd i deras ögon: föga.

Detta är ett parti som brinner av iver att lägga den offentligfinansierade kulturen under sin kontroll och göra den till ett instrument för att tjäna sina egna politiska syften. Det SD-styrda Sölvesborg, partiets ideologiska skyltfönster i Blekinge där Jimmie Åkessons partner Louise Erixon är kommunstyrelsens ordförande, lämnar inget tvivel om den saken.

”Utmanande samtidskonst” har peststämplats, partiet vill att kommunen ska främja traditionell konst som ”harmonierar” med den lokala historien och identiteten. Bidrag ska enbart gå till föreningar som är ”rotade i sådana normer som format det svenska samhället”. Och så vidare.

Men som man bäddar… Principen om armlängds avstånd är ju inte helt klanderfritt beaktad av Amanda Lind och hennes gelikar heller. Den rådande kulturbyråkratin kräver ofta anpassning till en uppsjö av ideologiskt motiverade pekpinnar gällande genus, normkritik, mångfald, et cetera.

I Sölvesborgs grannkommun Olofström hotas jazzklubben av nedläggning eftersom Statens kulturråd nekat fortsatta bidrag till verksamheten. Den lilla klubben för folk som diggar den traditionellt mansdominerade jazzmusiken har fallit i onåd därför att artistuppbådet inte anses tillräckligt jämställt (BLT 14/2).

Sug på det exemplet ett tag. Om kulturlivet redan politiserats på detta vis, vad skulle då hindra SD från att vara lika klåfingriga?

Lämna en kommentar

Under Blekinge, Jazz, Kultur, Miljöpartiet, Nazism, Norrköping, Sverigedemokraterna

Låt inte Vattenfall fimpa Ringhals

Skrivit i Corren 20/1:

Den här veckan blir politiskt rafflande, gott folk. På onsdag är votering utlovad i riksdagen som kan rädda en viktig del av den klimatsmarta svenska elproduktionen.

Det handlar om Ringhals 2, som stängdes vid årsskiftet, och Ringhals 1 som ska avvecklas under 2020. SD har emellertid krävt att den statliga huvudägaren Vattenfall ska ges nya direktiv för att driva reaktorerna vidare. Inte utan skäl har M, KD och L funnit kravet värt att stödja.

Den Ringhalsvänliga kvartetten räcker inte för majoritet. Men det hänger på håret. Det behövs bara att några få från motståndarlägret antingen somnar i kammaren, uteblir från omröstningen, trycker på fel knapp, eller vågar frondera i övertygelsen om att moderatledaren Ulf Kristersson faktiskt har sakligt rätt när han backar SD i denna specifika fråga.

Ty som han sagt med känga åt S som offrar hälften av Ringhalsverkets fyra reaktorer på MP:s atomkraftsfientliga altare: ”Att avveckla i förtid är ansvarslöst”. För övrigt har ju Ringhals vid den halländska kusten också en särskild plats i den moderata partihistorien.

Hit kom Kristerssons företrädare Gösta Bohman på besök under valrörelsen 1979 och ställdes mot reaktorväggen av radioreportern Bengt Therner om kärnkraftens faror. Bohman svarade: ”Det är mycket farligare att cykla. Det är mycket farligare att använda motorsåg. All mänsklig tillvaro är förenad med risker. En meteor kan falla ner i huvudet på oss… Vi kan få en synål i oss som har legat i en morot”.

Det blev ramaskri, förstås. På tal om ansvarslöst agerande var det bara förnamnet på hur Bohmans resonemang uppfattades, han ansågs bagatellisera hela problematiken på ett häpnadsväckande lättsinnigt sätt. Men Bohman stod pall i stormen och det med besked. Valresultatet 1979 etablerade Moderaterna som största borgerliga parti – fast det var nog snarare trots Ringhals och knappast anledningen till varför M idag ömmar för detta kärnkraftverk…

Statistiskt sett må det vara farligare att cykla i trafiken än att producera atomenergi (fullständigt ute och velocipedåkande var väl inte Bohman). Dock är beslutet att stänga Ringhals 1 och 2 motiverat utifrån bristande lönsamhet, enligt vad ägarna Vattenfall (dryga 70 procent) och Fortumkontrollerade Uniper (knappt 30 procent) påstår.

Då ska man ha i minnet att dessa energijättar i praktiken bildar ett oligopol på den svenska elmarknaden. Som bland annat påpekats i SvD (16/1) har Vattenfall därför större vinst att göra på en stängning av de bägge Ringhalsreaktorerna, än att investera i dem för fortsatt drift. Samhället förlorar i elförsörjning, konsumenterna tvingas betala högre elpriser och Vattenfall tjänar mer kulor åt staten. Tycker ni det låter som en rimlig affär?

Lämna en kommentar

Under Energi, Moderaterna, Sverigedemokraterna

Gängbrottsligheten är Åkessons vinstlott

Skrivit i Corren 6/12:

Det är förstås en oerhörd händelse. Skottlossning vid en nattklubb i centrala Norrköping, kulregn i en helt öppen stadsmiljö och två män mördade i vad som misstänks vara en uppgörelse inom den kriminella MC-gängsvärlden.

Det råa dubbelmordet natten mot torsdagen kunde varit som hämtat ur filmer vi sett om gangsterväldets Chicago på 1920-talet, men det är Östergötland 2019. Slående var kommentaren från en förbipasserande kvinna morgonen efter dådet, som till NT:s reportrar på området kring brottsplatsen sa: ”Konstigt nog blir man inte förvånad längre, det skjuts varje dag i Sverige nu”.

Orden speglar sannolikt en tämligen spridd känsla hos kategorin vanligt hederligt folk. Avtrubbningen börjar sätta in. Det oerhörda blir normaliserat. I samma veva tilltar – föga förvånande – misstron mot det politiska etablissemanget som låtit det ske, vilket fått en raskt ökande skara väljare att vända sig till SD som aldrig haft en sådan tacksam skördetid som denna höst.

Konsekvent har SD kopplat ihop brottsutvecklingen (liksom valfritt samhällsproblem på menyn) med ”massinvandringen” och gisslat övriga partier för att närmast landsförrädiskt blundat för denna ”sanning”. Varje skjutning, varje sprängning, som flashar förbi i mediernas nyhetsrapportering ter sig likt en bekräftelse på SD:s envist kolporterade budskap.

Och det katastrofala bemötandet från såväl Stefan Löfven (S) som Ulf Kristersson (M) snarast understryker den verklighetsbild Jimmy Åkesson målar upp. ”Vi såg inte det här komma”, påstod Löfven fåraktigt om den grova våldsvågen i en herostratiskt ryktbar magplask-intervju i SVT:s Agenda (17/11). Bättre valarbetare än en statsminister som ger intryck av usel koll, naivitet och förlorat grepp om sakernas tillstånd kan väl inte SD få.

Kort därpå (19/11) gjorde Kristersson ett opportunistiskt utspel på Facebook som vi idag förstår var en ouvertyr till denna veckas samarbetsförlovning mellan honom och Åkesson. Moderatledaren bad om ”förbehållslös ursäkt” för i den mån hans parti ”smädat” och ”frusit ut” alla röster som vågat peka på problemen kring exempelvis gängkriminaliteten – med tydlig underförstådd adress till kritikerna av de senaste årens ”massinvandring”.

De flesta invandrare är dock inte kriminella. De flesta ”ursvenskar” är det inte heller. Orsakerna till gängvåldets utbredning är komplexa. Forskare, polis och myndigheter har länge varnat, faktiskt i decennier, för vilken situation som varit under uppsegling. Den styrande partipolitiska klassen har emellertid varit svaga med att agera och därmed sänkt sitt eget förtroende.

Det har blivit SD:s vinstlott till normalisering från sina rötter i den brunsvarta främlingsfientliga myllan. Nu är det Åkesson som åtnjuter trovärdigheten, problemformuleringsprivilegiet och de växande opinionssympatierna. Det är också oerhört. Men knappast överraskande.

Lämna en kommentar

Under Lag och rättsväsende, Moderaterna, Norrköping, Socialdemokraterna, Sverigedemokraterna

Folkhemsnostalgikern Åkesson mot nya höjder

Skrivit i Corren 25/10:

Socialdemokraterna har varit det största partiet i Sverige sedan den imposante arbetarhövdingen Hjalmar Brantings dagar. Nu ser det ut som ett historiskt skifte vankas.

Siffror från opinionsinstituteten Sifo och Ipsos visar att Jimmie Åkesson bara är en felräkningshårsmån från att knipa den sekelgamla S-ledartröjan som idag bärs av Brantings inte fullt lika imposante arvtagare Stefan Löfven.

Bland LO-medlemmarna, den väljargrupp som utgör Socialdemokraternas ryggrad, har SD till och med segat sig förbi med några decimaler (31 procent mot 30,6 procent, om vi ska tro Sifo).

Marginalen har aldrig varit mindre mellan S och SD, sammantaget ligger deras respektive väljarstöd kring 23–24 procent, praktiskt taget jämt skägg. Dåliga nyheter för Löfven, men också bekymmersamt för Ulf Kristersson som även han förlorar sympatisörer i raskt ökande takt till Åkesson.

Moderaterna trampar enligt mätningarna i oroande bakvatten med 16–17 procent, vilket indikerar att Kristersson är detroniserad som Löfvens främste utmanare i oppositionen. Ska M och KD bygga ett regeringsalternativ med uppbackning av SD till valet 2022, kan nog Sveriges nästa statsminister fortfarande bli Ulf Kristersson.

Men han kommer då – om opinionstrenden står sig – med vingklippt auktoritet att tvingas få dansa sig svettig efter tonerna från SD:s pipa. Är Moderaterna till det förnedrande priset villiga att ingå i det konservativa block med KD som är Jimmie Åkessons hägrande mål?

Åkesson är dock säkerligen inte främmande för att cyniskt byta fot, om han uppvaktas av en annan friare med ett möjligt rymligare samvete. Vilhelm Moberg sa en gång, onekligen giftigt träffande, att ”Socialdemokraterna är ett idéparti med två idéer – att ta makten och behålla den”. Varför skulle inte S framöver kunna bita huvudet av skam och liera sig med SD om det kniper? If you can’t beat them, join them. Det är faktiskt ett inte helt otänkbart scenario.

S har redan, precis som M, inte så lite vindflöjelaktigt anpassat sig efter SD:s hårda positioner i migrations- och kriminalpolitiken, stekheta väljarfrågor där Jimmie Åkesson i rådande pessimistiska tidsanda av växande skaror upplevs ha störst trovärdighet. Opinionssiffrorna talar ändå sitt tydliga språk.

SD har saluför också en välfärdsnationalistisk folkhemsnostalgi, med oblyga hyllningar till Per Albin Hansson, som bär klassiska S-drag. I synen på socialstaten, ekonomin och skatterna ligger SD själsligen snarare närmare det kollektivistiska S än det liberalare M.

Så vem vet? I det föränderliga svenska politiska landskapet bör vi nog inte utesluta någonting.

Lämna en kommentar

Under Moderaterna, Socialdemokraterna, Sverigedemokraterna

Utan ordning lever republiken farligt

Skrivit i Corren 9/10:

En lärdom från antiken som Skolverket famöst ville spola i historieundervisningen. Den romerska republiken blev med åren ganska stökig att leva i, vilket banade vägen för Caesars maktövertagande och kejsardömets inrättande under Augustus.

Den stora majoriteten av de romerska medborgarna tycks inte nämnvärt beklagat detta. Deras förlorade medbestämmande vägde lätt mot att Rom garanterades bättre ordning och ökad trygghet.

Ett liknande exempel kan vi hämta från vårt eget svenska 1700-tal, när frihetstidens lovande parlamentariska experiment med hatt- och mösspartierna vid rodret urartade i vanstyre, korruption och förlamande split.

Gustaf III:s statskupp 1772, som återinförde en modifierad variant av det kungliga enväldet, torde hälsats med allmän lättnad i landet. Hattarna och mössorna försvann som över en natt, saknade av ingen, och demokratins genombrott i Sverige fördröjdes längre än det egentligen borde.

Historieämnets styvmoderliga behandling i den moderna svenska skolan är beklaglig ur många aspekter, kanske främst därför att det förflutnas kollektiva erfarenheter är en sådan rik och omistlig källa till insikt om den mänskliga naturen.

Slutet för den romerska republiken, frihetstiden i Sverige, eller den mer närliggande tyska Weimarrepubliken, kan sägas illustrera samma nedslående fenomen som också idag är högst märkbar.

Se bara på de uppflammande auktoritära tendenserna i demokratier som USA, Italien, Polen, Ungern. Särskilt i orostider verkar människans dragning till ”starka män” och villigheten att acceptera hårdhäntare lösningar i ordningens namn vara konstant – också om det sker till priset av inskränkta medborgerliga friheter. Det är en historisk läxa som bärarna av det öppna, liberala samhället har all anledning att noga betänka.

En färsk varningssignal är Brottsförebyggande rådets senaste Nationella trygghetsundersökning, vilken visar att en ökande andel av svenska folket säger sig varit utsatt för brott (26,4 procent 2018 jämfört med 24,7 procent 2017). En annan är mätningen från DN/Ipsos (7/10) som pekar på att 6 av 10 väljare saknar tilltro till politikernas förmåga att stävja den förskräckande våldsvågen av skjutningar och sprängningar.

Konsekvensen av att den styrande eliten försummat statens kärnuppgift att skydda medborgarna mot inre och yttre hot riskerar att bli politiskt vådliga. SD exploaterar alarmistiskt känslorna av samhällskollaps och håller på att gå om S som största parti i opinionsbarometrarna.

Det är alltså en vulgärnationalistisk populiströrelse som helhjärtat avskyr liberalismen, grundad 1988 av nazister, fascister och andra råbarkat främlingsfientliga figurer. Vem kunde då tro att de någonsin i Sverige skulle skörda sådana framgångar och rita om det etablerade politiska landskapet?

Lämna en kommentar

Under Demokrati, Historia, Lag och rättsväsende, Sverigedemokraterna

Intoleransens skyltfönster

Skrivit i Corren 16/9:

Den store gustavianen Carl August Ehrensvärd, amiral och konstnär, menade att Blekinge var den första behagliga platsen på jordklotet som en resenär norrifrån nådde.

Klimatet är mildare, växtlivet rikt och vid det pastorala kustlandskapet drar friska vindar in från Östersjön. Sedan Ehrensvärds tid på 1700-talet har Blekinge kallats för Sveriges trädgård.

Numera är denna sydöstra del av vårt land en inte fullt lika behaglig och pastoral plats längre. Ty i politiskt avseende har klimatet blivit betydligt mindre trivsamt.

Om något skulle Blekinge snarare göra skäl för namnet Sverigedemokraternas trädgård.

Lite undanskymd från riksmedias radarskärm fann SD här redan tidigt en bördig jordmån som kommit att göra Blekinge till ett av partiets absolut starkaste fästen. I riksdagsvalet 2018 röstade var fjärde blekingeväljare på SD. Och i Sölvesborg, Jimmie Åkessons hemkommun, triumferade SD genom att gripa makten med bistånd av M, KD och det lokala Sölvesborg- och Listerpartiet.

I spetsen för alliansen går Louise Erixon, Åkessons sambo, inriktad på att göra SD:s slogan om ”förändring på riktigt” till konkret verklighet.

Att Sölvesborg dessa dagar hamnat i nationellt fokus är knappast underligt. Erixon håller ord och levererar som den svurna, skarpskjutande kulturkrigare mot det ”vänsterliberala etablissemanget” hon är. Den lilla Blekingekommunen börjar påminna om en ideologisk enklav till Viktor Orbáns Ungern.

Prideflaggan förbjuds från att hissas över stadshuset. Progressiv samtidskonst är förklarad som politiskt bannlyst vid offentliga inköp. Taggtråd rullas ut mot placering av nyanlända flyktingar i direkt trots mot bosättningslagen under hänvisning till det kommunala självstyret.

Det är tre mycket tydliga signaler om det reaktionära, antiliberala paradigmskifte som är SD:s mål för Sverige. Sölvesborg är skyltfönstret som ämnar att demonstrera vad vi har att vänta.

Det sker alltså under aktiv medverkan av M och KD. Hur kan Ulf Kristersson och Ebba Busch Thor tillåta något sådant av sina partiavdelningar i kommunen?

Ser de båda Sölvesborg som en intressant testballong för ett möjligt M/KD/SD-samarbete på riksnivå? Då borde hittills skördade erfarenheter räcka för att avskräcka.

M och KD ska stå för klassiskt borgerliga värderingar, driva en frihetsfrämjande reformpolitik utan att ge avkall på socialt ansvar och försvara det öppna samhället mot kvävande allstatlig, maktfullkomlig kollektivism – brun som röd!

En anpassningens ryggradslösa pakt med SD som i Sölvesborg vore liktydigt med politisk, moralisk och intellektuell konkurs.

Lämna en kommentar

Under Blekinge, Kommunalpolitik, Kristdemokraterna, Moderaterna, Sverigedemokraterna

Jag vill bo i Raoul Wallenbergs land

Skrivit i Corren 4/9:

Dessa dagar för 80 år sedan bröt andra världskriget ut. Nazityskland anföll Polen (i maskopi med det kommunistiska Sovjet, nota bene!), Storbritannien och Frankrike svarade med att förklara Hitlerväldet krig.

Dessa dagar är det också första gången som den parlamentariska migrationskommitténs åtta partier möts, i syfte att göra upp om den kommande svenska invandrings- och flyktingpolitiken.

Jag undrar om migrationskommitténs ledamöter möjligen reflekterat något över detta, onekligen intressanta, slumpmässiga sammanträffande. Måhända kunde det stämma till en stunds eftertanke.

När kriget drabbade Europa i september 1939 stängdes obevekligen gränserna. Vi vet vad det betydde för de av nazisterna förföljda judarna.

Redan innan krigsutbrottet hade Tysklands judar svårt att finna fristad i något annat land. Sverige begärde, tillsammans med Schweiz, att nazisterna skulle stämpla ett rött ”J” i deras pass för effektivare avvisning bort från oss.

Endast omkring 3000 judar släpptes, ytterst motvilligt, in i Per Albins proklamerade folkhem där det varken skulle finnas kelgrisar eller styvbarn. Men denna solidariska samhällsgemenskap var menad för etniska svenskar.

Ja, 30-talets obarmhärtigt snåla flyktingpolitik är en svart fläck och en tung historisk läxa. Dock visade Raoul Wallenberg under andra världskrigets fruktansvärda år att det också fanns ett annat Sverige.

Ett medkännande, humanistiskt, modigt Sverige som tog civilisatoriskt ansvar för utsatta människor i nöd och vägrade kapitulera för ondskan. Förra veckan, den 27 augusti, var det – också av en intressant sammanfallande händelse – Raoul Wallenbergs officiella minnesdag.

Partierna som är representerade i migrationskommittén införde den i almanackan genom ett riksdagsbeslut 2013. Jag antar det inte menades som en tom gest, utan att det faktiskt skulle betyda något väsentligt. Men nu undrar jag.

Efter den stora flyktingvågen 2015 siktar Socialdemokraterna av allt att döma på att långsiktigt permanenta en stram migrationspolitik. Den Stefan Löfven som förr vägrade godta ett Europa som byggde murar likt 30-talets, vill nu annorlunda.

Samma sak gäller Moderaterna som gjort Reinfeldts tal om öppna hjärtan till ett anatema och istället kräver ett strängt volymtak på 5000-8000 asylsökande per år. Sverigedemokraternas krav är noll – inte en enda flykting till undan krig, terror och förtryck har längre här att göra.

Vårt socialstatssystem, vars grundbultar kvarstår från Per Albins i demokratisk socialism draperade nationalistiska folkhemsprojekt, må vara illa anpassat för en omfattande invandring. Särskilt när handlar om grupper från utomeuropeiska länder med risig utbildning, låga arbetsmarknadskvalifikationer och andra kulturella normer.

Inte konstigt att det uppstår spänningar. Men jag ser hellre att människan sätts före det ängsliga systembevarandet än tvärtom och att ett seriöst reformbejakande fokus inriktas på att bättre lösa integrationsproblemen.

Blir den oheliga majoriteten av S, M och SD i migrationskommittén bestämmande för framtidens politik, är vi tillbaka i ett obarmhärtigare och självtillräckligare Sverige. Det är inte Raoul Wallenbergs land – det öppna, humanistiska, välkomnande Sverige jag vill tillhöra och känna patriotisk stolthet över att vara medborgare i.

Lämna en kommentar

Under Humanism, Migration, Moderaterna, Socialdemokraterna, Sverigedemokraterna