Redan 1924 var det bättre förr

Skrivit i Corren 9/10:

Hur många ropar ”äntligen”? Louise Glück får årets Nobelpris i litteratur. Det är inget publikfriande val av Akademien, precis. Nej, jag har inte heller läst henne. Men blir väldigt nyfiken!

Och det tycker jag är en av litteraturprisets viktigaste poänger – att väcka intresse för att stifta bekantskap med kvalificerade namn som vi vanliga dödliga hobbybokmalar annars kanske försummat på vitterhetens vida fält.

I kommentarerna noterar jag dock att DN:s kulturchef Björn Wiman uttrycker blandande känslor över att en poet lyfts fram i rampljuset. Han anser det synd att ”inte Akademien tog chansen att premiera en bredare berättare i en tid då litteraturens röst behövs bättre än någonsin”.

Med det resonemanget skulle väl Stephen King varit ett lämpligare val (faktiskt vore han inte en direkt skogstokig kandidat alls egentligen, rent litterärt är King en ofta briljant författare med stilistisk spets och betydande psykologisk insikt).

Men är det inte måhända så, att just den i samhället oförtjänt undanträngda lyriken är exakt vad vår tid behöver mer av? ”Poesi är den största litteraturen, och njutning av poesi är den största litterära njutningen”, förkunnade sir Edward Grey. Han underströk poesins karaktärsdanande roll för människan och betonade vikten av att läsa mycket lyrik i tidig ålder.

Det är den poesi vi lär oss älska då som följer oss genom livet, menade Grey, den blir ”en intim del av vårt eget väsen, och kommer att vara en säker källa till styrka, tröst och glädje”.

Fast sir Edward Grey är nog inte det förträffligaste exemplet på poesins välsignelser och fostrande inflytande. Han var förutom stor diktkonnässör även brittisk utrikesminister åren 1905-16, och bar den främsta skulden till att ha dragit in Storbritannien i första världskrigets skyttegravshelvete. Ta det varligt framför poesihyllan, ungdomar!

För övrigt var debatten om litteraturens hotade ställning inte särskilt annorlunda på Greys tid. 1924 deklarerade han att det var bättre förr, när folk i gemen satt hemma under långa perioder. Det lade grunden till goda läsvanor eftersom det sällan fanns mycket annat att roa sig med.

Men den moderna kommunikations- och informationsutvecklingen på 1920-talet har distraherat människor från läsning. De lockas av flyktigt bilåkande hit och dit, ägnar sig åt trivial masskorrespondens i brev, är upptagna av sina telefoner, lyssnar på radio, går på biografer, slukar populära bildtidningar som vädjar till känslor snarare än att stimulera kritiskt reflekterande tankeverksamhet, etc.

Världen förändras. Men tycks sig ändå märkvärdigt lik. Jag gissar att gamle Grey skulle blivit förvånad över att det ens existerar böcker idag. Och att det aldrig sålts så många som nu.

Sir Edward Grey, 1862-1933, poesifantast och ödesdiger utrikesminister.

En politisk bedragare får Nobelpriset

Skrivit i Corren 14/10:

”Horhuset utrymt, städning pågår. Över detta kan bara hallickar känna sorg”. Så skrev den vänstersinnade författaren PO Enquist i Expressen den 15 maj 1975 om Röda khmerernas maktövertagande i Kambodja, vilket markerade starten på ett av de värsta brotten mot mänskligheten som historien känner.

Städerna tömdes och invånarna drevs iväg till primitiva slavarbetsläger på landsbygden. Svält, tortyr och massmord blev daglig rutin. När Pol Pots kommunistregim störtades några år senare hade omkring två miljoner människor, motsvarande en femtedel av Kambodjas befolkning, dukat under på Dödens fält.

Ingen borde varit överraskad av detta helvetiska facit. Innan Röda khmererna stängde landets gränser mot omvärlden, var svenska tidningar fulla av nyhetsrapporter och fördömande kommentarer om det blodiga skräckvälde som inleddes i april 1975.

PO Enquist kan alltså omöjligen varit ovetande. Ändå hyllade han Pol Pot som en befriare av Kambodjas folk från den västerländska imperialismen, påstod att dessa människor skulle tillförsäkras ett liv ”i fred och med värdighet” under det att ”krokodiltårarna” flödade i väst.

Skammen för detta vämjeliga försvar av Röda khmerernas barbari måste PO Enquist bära för evigt. Eller åtminstone så länge hans namn och författarskap inte glöms, förhoppningsvis aldrig.

PO Enquist är ju odiskutabelt en av Sveriges allra bästa moderna författare. Romaner som Musikanternas uttåg, Livläkarens besök och Lewis resa är klassiker, fantastiska läsefrukter, litterära verk av yppersta märke. Blir dessa böcker sämre av att upphovsmannen har förfärliga politiska ståndpunkter i bagaget?

Samma fråga kan vi ställa gällande verken av en mycket lång rad berömda personer, döda som levande, på den kulturella parnassen – senast nu med anledning av att Svenska Akademien förärat Peter Handke Nobelpriset i litteratur.

I motsats till den andra pristagaren, Olga Tokarczuk, är Handke allt annat än politiskt oklanderlig. Under Balkankrigen på 90-talet slöt han upp på serbernas sida, bagatelliserade eller förnekade deras bestialiska dåd – som folkmordet i Srebrenica – och höll 2006 tal på begravningen av skurken Slobodan Milošević.

Kritiken mot Akademiens val av Handke är förståelig. Som slickare av de blodbesudlade förtryckarnas kängor måste han fylla oss med äckel. Dock: ska vi låta det påverka omdömet, upplevelsen och erkännandet av hans geniala fantasikraft på det litterära planet?

Nog finns ett moraliskt dilemma här. Men när har någonsin konstnärlig storhet varit en garanti mot politisk idioti?

Fredspriset till Trump?

Skrivit i Corren 20/2:

I början av det olycksaliga året 1939 mottog den norska Nobelkommittén en häpnadsväckande nominering. ”Undertecknad tillåter sig härmed vördsamt föreslå, att Nobels fredspris för 1939 måtte tilldelas Tysklands rikskansler och Führer Adolf Hitler, vilken enligt miljoner människors uppfattning framför varje annan man i hela världen är förtjänt av denna höga utmärkelse”.

Vem var dårfinken som kunde föreslå en sådan vansinnig kandidat? Det var Erik Brandt, socialdemokratisk ledamot av Sveriges riksdag.

Hans motivering var Hitlers accepterande av Münchenöverenskommelsen i september 1938, då Storbritannien och Frankrike offrade Tjeckoslovakien åt Nazityskland.

”Av sin glödande fredskärlek, tidigare bäst dokumenterad i hans berömda bok Mein Kampf – näst Bibeln världslitteraturens kanske yppersta och mest spridda verk – och hans utomordentliga gärning att med enbart fredliga medel, utan blodsutgjutelse, med Tyskland införliva Österrike, förmåddes Adolf Hitler vid ovannämnda kritiska tillfälle att avstå från våld vid befrielsen av sina hemlängtande landsmän i Sudeterna och i sin legitima strävan att göra sitt fädernesland stort och mäktigt”.

I vår egen tid har det ofta förekommit att SD-anhängare hängt ut Brandt som bevis på att även Socialdemokraterna har ett mörkt och nazianstruket förflutet att göra upp med.

Men Erik Brandt var ingen nazisympatisör, utan raka motsatsen. Hans nominering av Hitler dryper av frätande ironi och återhållen vrede, och är – vilket uttryckligen framgår om man läser hela texten – riktad mot ett antal av Brandts riksdagskollegor som komplett omdömeslöst föreslagit Storbritanniens premiärminister Neville Chamberlain till fredspriset.

Det var Chamberlain som stod arkitekt till det skändliga avtalet i München som han naivt trodde skulle rädda freden i Europa, bara Hitler fick glufsa i sig territorium tillhörande den demokratiska tjeckoslovakiska nationen.

Nu, 80 år senare, når mig beskedet att USA:s president Donald Trump på fullt allvar har föreslagits till Nobels fredspris. Bakom nomineringen står Japans premiärminister Shinzo Abe, enligt vad Trump själv nyligen skröt om vid en pressträff i Vita huset. Även två ledamöter av den norska riksdagen, bägge från det högernationalistiska Fremskrittspartiet, har förordat Trump som värdig mottagare av utmärkelsen.

Anledningen? Toppmötet i Singapore förra året, då Trump förmådde kommunisttyranniet Nordkorea att förvandla sitt militaristiska skräckvälde till ”en fredens vagga utan kärnvapen”.

Om den klarsynte ironikern Erik Brandt fortfarande vore bland oss antar jag att han skulle svara med att rekommendera Nobelkommittén att belöna Kim Jong-Un, den nordkoreanske diktatorn. Det hade suttit fint som en sarkastisk markering inför det nya toppmöte som ska hållas mellan Trump och Kim i Vietnam nästa vecka.

Av en färsk FN-rapport kan nämligen konstateras att den narcissistiske mästerförhandlaren Donald Trump är lika grundlurad som den blåögde Chamberlain blev i München. Vad är resultatet av Trumps försäkran att Nordkorea inte längre är ett säkerhetshot?

Denna skurkstats kärnvapenprogram är inte bara intakt, det skyddas också mycket bättre. FN:s utredare har ”funnit bevis för en bestående trend att skingra och sprida platser för montering, lagring och testanläggningar”.

Samtidigt fortsätter Nordkorea att i maskopi med Kina och Ryssland bryta mot säkerhetsrådets sanktioner genom massiv insmuggling av olja, bensin och kol. Situationen har knappast blivit mindre oroande av att USA:s president spelar rollen som Kim Jong-Uns nyttiga idiot.

Akademien ur tiden?

Skrivit i Corren 29/5:

På torsdag sker Svenska Akademiens sista sammankomst innan sommaruppehållet. Då brukar vanligen den definitiva ”korta listan” fastställas över de författarkandidater (oftast fem till antalet) som är aktuella för årets Nobelpris i litteratur. Deras produktion blir ledamöternas uppgift att läsa in sig på under sommaren och därefter koras den utvalde till världens finaste kulturella utmärkelse. Men denna höst kommer inte någon litteraturpristagare att presenteras.

Den djupa kris som skakat Akademien med strömhopp från stolarna och raserat förtroende i omvärlden har rubbat traditionerna. Som meddelades i början av maj ska priset istället skjutas upp och delas ut parallellt med nästa års annonserade pristagare. Det är iallafall den rumphuggna Akademiens nuvarande plan, därtill sannolikt nödd och tvungen sedan Nobelstiftelsen – som ”äger” Nobelpriset – i kulisserna vridit om armarna på kvarvarande ledamöter.

I lördags meddelade dock Nobelstiftelsens vd Lars Heikensten i SR att det varken är säkert att det blir ett litteraturpris 2019 eller att Svenska Akademien ens får behålla uppdraget att dela ut det. Ryktesvis lär  Kungliga Vitterhetsakademien – instiftad 1753 av Gustaf III:s mor, drottning Lovisa Ulrika – ligga bra till som alternativ.

Hinder i Alfred Nobels testamente finns inte. Där står bara att litteraturpristagaren ska utses ”af Akademien i Stockholm” och inget vet egentligen vilken av akademierna som avsågs. Nyligen förklarade Vitterhetsakademien påpassligt att man både har ”kompetens och möjligheter” att ta över.

Att Lars Heikensten tar steget till att offentligt öka pressen mot Svenska Akademien måste tolkas som att Nobelstiftelsen fått nog av det bråk och intrigerande som i oförminskad styrka fortsätter att urholka anseendet för landets främsta kulturinstitution – och därmed Nobelpriset.

Antagligen vill Heikensten även signalera beredskap för utsikten att Svenska Akademien helt går i kvav. Den risken är ju överhängande. Ska de tomma stolarna återbesättas till fulltalighet krävs enligt stadgarna röster från minst 12 ledamöter i kretsen.

Nu är det endast tio vid bordet. Nya inval kan alltså inte äga rum. Förra veckan förklarade emellertid de tre ”vilande” avhopparna Sara Danius, Peter Englund och Kjell Espmark sig villiga att göra comeback – om den beryktade Kulturprofilens försvarare Horace Engdahl avgår.

Implicit tycks Lars Heikensten uttrycka sympati för denna utpressningstaktik. ”Det finns fler i Akademien som bör fundera över sin ställning med hänsyn till förtroendet för det fortsatta Nobelprisarbetet”, sade han i Ekots lördagsintervju. Men eftersom Kristina Lugn deklarerat sin vägran att stanna om Engdahl försvinner blir matematiken ändå lika hopplös. Är ledamöterna inte 12 kan Akademien omöjligen förnya sig själv och står inför sin egenförvållade utplåning.

Horace Engdahl menar dock att ledamöterna kan omtolka stadgarna i detta avseende, trots att Akademiens högste beskyddare Carl XVI Gustaf – som också måste godkänna invalen – vidhållit att bestämmelsen gäller. Som lök på laxen hotar alltså också en konflikt med kungen!

Mycket till snille och smak har vi inte sett i denna sjaskiga följetong. Men det som börjar arta sig till Svenska Akademiens undergångsepos bjuder onekligen på historiskt rafflande teater.

Ett unikt inställt Nobelpris

Skrivit i Corren 7/5:

1978 belönades Isaac Bashevis Singer med Nobelpriset i litteratur, enligt Svenska Akademiens motivering ”för hans intensiva berättarkonst, som med rötter i en polsk-judisk berättartradition levandegör universella mänskliga villkor”. Ett lika omtalat som uppskattat val, vill jag dimmigt minnas.

Det var en hel del ståhej i medierna, min mamma gillade Singer, vår lärare i skolan berättade om honom och att han skrev på ett ovanligt språk kallat jiddisch. Jag var då en nyfiket läsande nioåring i värsta bokslukaråldern, fast Singer föll mig inte på läppen ett dugg. Jag föredrog envist Dante.

Inte den gamle florentinaren. Utan hans yngre namne från Stockholm, den toppsmarte killen som löste skruvade mysterier med polaren Tvärsan i Bengt Linders serie av obetalbara ungdomsböcker.

För mig blev ändå 1978 avgörande. Det var året när jag kom till medvetande om att det alls fanns ett Nobelpris i litteratur och att det var en viktig händelse som man skulle hålla koll på. Med tilltagande mognad allt viktigare rent personligen.

Den första pristagare jag förstod, diggade och självmant köpte verk av blev William Golding 1983. Hans klassiker Flugornas herre skrev jag det året en översvallande högstadieuppsats om och polemiserade däri med frän passion mot surmagade kritiker som ansåg Golding vara för klen att upphöjas i Nobeldiktarnas odödliga skara. Min respekt för Svenska Akademien växte.

Jag är idag den innerligt tacksam för upptäckten av många fantastiska författarskap, vilka på ett ovärderligt sätt vidgat mina horisontlinjer och givit mig djupare insikter om människans myllrande, mångfacetterade, motsägelsefulla tillvaro (det kom sent om sider även att gälla den helt underbare Isaac Bashevis Singer, numera distanserar han både Dante d ä och Dante d y i min bokhylla).

Jag kan enbart säga som den tyske författaren och kulturjournalisten Thomas Steinfeld när jag i sammanhanget möter det gräsliga ordet ”finkultur”, detta slappt svepande uttryck av ignorant kulturförakt:

”Det syftar till någonting som bara finns i fantasin hos en tänkt gemenskap som tror sig stå för ‘verklighetens folk’. Den förvandlar all litteratur bortom kriminal- och kärleksromaner till en meningslös sysselsättning för något slags kulturell överklass (ännu en fantasi) – och bortser då ifrån att mycket i denna ‘finkultur’ brukar vara oändligt mera sant och rått, än det mesta inom populärkulturen någonsin kan bli”.

Nog finns spår av illa dold skadeglädje i kommentarerna kring Svenska Akademiens kris, flinande miner över att denna ”finkulturella” högborg fallit i sin självförvållade gyttja med ett väldigt plaskande dån som ekar jordklotet runt. Men jag tror de flesta känner som jag: en blandning av häpnad, sorg och återhållen ilska.

Ett institutionellt förtroende, strävsamt uppbyggt i åtskilliga generationer, har på svindlande kort tid raserats i en sliskig tabloidskandal som innehåller allt annat än snille och smak.  Ett år utan ett Nobelpris i litteratur? Annus horribilis! Vilken overklig sak, som att julafton tas ur funktion. Att priset ställts in har hänt flera gånger förr, men senaste gången var 1949 och aldrig av en anledning som nu.

2018 har de solkiga resterna av en vanärad Akademie tvingats inse att den i omgivningens ögon blivit ovärdig att dela ut världens ädlaste kulturella utmärkelse. Kvarvarande ledamöter erkänner i praktiken att de förskingrat Akademiens unika roll som främjare av den kvalificerade litteraturkonsten.

Jag kan omöjligen begripa att slutsatsen av ett sådant historiskt legitimitetshaveri inte är en kollektiv avgång.

Underbart, Akademien!

Bob Dylan

Skrivit i Corren 14/10:Corren.

”Vem i hela världen man lita på?”, sjöng proggarna Hoola Bandoola Band 1972 och räknade upp ett antal fallna ikoner. Bland andra Robert Zimmerman, som från att givit röst åt 60-talets kulturradikala ungdom nu anklagades för sveket att ha ”flytt till landet med miljonerna”.

Men Zimmerman själv, Bob Dylan alltså, kände sig aldrig bekväm med etiketter som andra människor förhoppningsfullt och fyrkantigt klistrade på honom. Konsekvent värjde han sig mot att tvingas spela rollen som generationsspråkrör eller samlade gestalt för någon rörelse.

Individualisten Dylan har alltid gått sina egna vägar, bytt skepnader, sökt ständigt nya uttryck som inte sällan utmanat och förbryllat följarna (exempelvis då han mitt i den psykedeliskt formexperimenterade eran följde upp det epokgörande mästerverket Blonde on Blonde med de countrydoftande, nyenkla albumen John Wesley Harding och Nashville Skyline).

Åt dem vilset frågande efter vem eller vad som finns att lita på, gav Dylan 1985 sitt typiska, tidlösa svar: ”Well, you’re on your own, you always were / In a land of wolves and thieves / Don’t put your hope in ungodly man / Or be a slave to what somebody else believes / Trust yourself!”.

Eller som han i Subterranean Homesick Blues förkunnade redan på 60-talet: ”Don’t follow leaders, watch the parking meters”. Avvisa frälsarfigurer, håll den politiska klassen kort, var misstänksam mot ideologier, delegera aldrig makten över tillvaron till utomstående, var det egna jagets kapten och segla fritt i förtröstan på din inre kompass.

Dock, som han också påpekar: ”But to live outside the law, you must be honest” (Absolutely Sweet Marie, 1966).

Bob Dylan är i vid mening den mänskliga frihetens musikaliska diktare. Men håller han verkligen konstnärlig klass i litterär mening?

Bildningsnestorn och förlagslegendaren Åke Runnqvist väckte visst uppseende när han i 1971 års reviderade upplaga av sin antologi Moderna utländska författare tog med Dylan i skaran. Va, en popartist?!

Men som Runnquist förklarade: ”Det fanns poesi och saga långt innan det fanns skrivkonst. Den som inte vill erkänna annat än vad som står i böcker som litteratur kan tänka på den myckna dikt som levde i muntlig tradition, eller som sjöngs eller lästes, men aldrig skrevs ner förrän kanske långt efter den diktats, eller kanske inte alls.”

Runnquist berömde Dylans djärva och associationsmättade bildspråk, klart att detta var en stjärna som förtjänade en plats bland 1900-talets stora på parnassen.

När jag 2008 intervjuade litteraturvetaren och poeten Anders Olsson, som då nyligen efterträtt Lars Forssell i Svenska Akademien, talade han mycket uppskattande om Bob Dylan. ”Han är fantastisk. Och The Doors och många andra som kom fram under 60-talet. Då hade populärmusiken en annan existentiell halt. Den betydde mer, vilket gjorde att det kom fram bättre texter. Jag hoppas att populärmusiken kan få tillbaka den styrkan”.

Att den moderne barden Dylan fått årets nobelpris i litteratur kanske inte borde vara så överraskande ändå. Hans kvalitativa höjd i kombinationen ton och lyrik är odiskutabel, och återknyter till den klassiska traditionen av – som Sara Danius pregnant uttryckte det – ”örats poesi”.

Fast Dylan vore förstås inte Dylan om han inte även värjt sig mot poetbegreppet: “You don’t necessarily have to write to be a poet. Some people work in gas stations and they’re poets. I don’t call myself a poet, because I don’t like the word. I’m a trapeze artist.”

Varför ska vi läsa böcker?

Skrivit i Corren 11/10:Corren.

Alice Munro som nobelpristagare i litteratur? Javisst! Helt uppenbart har Svenska Akademin gjort ett populärt val i år. Redan innan torsdagens tillkännagivande av Peter Englund var nästan alla Munros böcker utlånade på stadsbiblioteket i Linköping. Det säger väl en del?

Skojigt är också att Akademin belönar en utpräglad novellförfattare. Genren som Alice Munro verkar i har annars förlorat mycket av sin traditionella ställning. En respekterad form förvisso, men numera tämligen undanskymd i förhållande till romanen och inget förlagen längre gärna satsar på.

Men med Munros nobelpris kanske novellkonsten går en ljusare framtid till mötes. En kulturgärning som säkert uppskattas av vår regering. Från den politiska maktens sida vill man nämligen gärna att svenska folket ska intressera sig mer för böcker. I synnerhet barn och unga, vars läsförmåga dalat under senare år.

”Kunskapen om läsningens betydelse för utbildning, bildning och delaktighet i samhällslivet måste öka”, förkunnade nyligen kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth (M) och anslog extra skattemiljoner till Statens kulturråd i läsfrämjande syfte.

Ett annat alliansparti, KD, har därtill fastnat för den gamla FP-idén att utforma en statlig sanktionerad klassikerlista över litteratur som alla svenska skolelever måste läsa. Tveksamt dock om något sådant tvång skulle göra underverk för att väcka de ungas lust till Strindberg och Lagerlöf. Snarare lär väl motsatsen bli effekten.

Dessutom är förslaget uttryck för den olyckliga politikersjukan att ständigt vilja detaljstyra skolan, i realiteten ett misstroende mot professionen. Som Katrin Stjernfeldt Jammeh (S), Ilmar Reepalus efterträdare som kommunstyrelsens ordförande i Malmö, klokt säger i tidskriften Fokus (26/9): ”Jag inbillar mig att om du är svensklärare, utbildad i litteraturhistoria och i svenska språket, har du kompetensen som krävs för att lyfta fram verk för dina elever.”

Hon är personligen väldigt litteraturintresserad och tycker att politikens makthavare hellre borde ta det försiktigare med det statliga pekpinneriet. ”Vill man göra något för läsningen som politiker skulle man kunna välja att själv prata mer om verk och litteratur inom sitt politiska arbete”, menar hon.

En förträfflig tanke. Möjligen hade samhällsdebatten generellt kunnat bli lite mer stimulerande och insiktsfullare om fler av våra förtroendevalda lät sig fångas av skönlitteraturen. Och varför inte då Alice Munros noveller som går snabbare att läsa än tjocka romaner?

Hon bjuder mästerlig kvalitet i komprimerat format som berör temat om människans mångbottnade och komplicerade natur, perfekt för yrkespolitiker med pressat tidschema.

Men varför ska vi egentligen läsa böcker? Är det så viktigt när allt kommer omkring? Tveklöst. Akademiledamoten Horace Engdahl har formulerat det bättre än någon politiker och statlig utredning.

På Bokmässan i Göteborg för några år sedan förklarade han: ”Jag kan exempelvis bli sittande med någon i en tågkupé i flera timmar. Och människor som inte läser är faktiskt ganska tråkiga.”

Skattebördan bör bli plattare

Skrivit i Corren 29/11:

”Jag är för skattesänkningar under vilka omständigheter och ursäkter som helst, av vilken anledning som helst, varenda gång det är möjligt.” Det tyckte Milton Friedman, den berömde amerikanske nationalekonomen och Nobelpristagaren.

I vårt land, som under decennier haft ett av världens högsta skattetryck, är det väl inte svårt att hålla med honom. Varje åtgärd som lättar bördan kan förefalla lika välkommen som vatten i öknen för den utmattade vandraren.

Alliansen har också gjort en del i den vägen:  jobbskatteavdragen, slopad förmögenhets- och arvsskatt, sänkt krogmoms, etc. Märkligt är dock att Anders Borg vägrar avskaffa värnskatten som straffar utbildning och karriär, hårt arbete och risktagande. Det är en skatt som inte bara utgör ett hån mot enskilda människors strävsamhet, den hotar även tillväxten och borde aldrig ha införts.

Friedmans åsikt om att samtliga åtgärder i syfte att sänka skatten är bra per definition, håller ändå inte riktigt streck. Ta ROT- och RUT-avdragen. Nog för att de spelat en viktig roll för att stimulera tjänstesektorn och underlättat många svenskars vardag. Samtidigt har dessa avdrag skapat trassliga gränsdragningsproblem.

Är det rimligt att, som är nu på tapeten, ge skatterabatt för läxhjälp? Eller kan födelsedagskalas klassas som en form av barnpassning och därmed välsignas med RUT-avdrag? På sin hemsida har Skatteverket tvingats göra en lång lista över vad som är godkänt skattereducerat hushållsarbete och inte.

Intrycket blir närmast komiskt. Putsning av matsilver är okej, under förutsättning att det sker i hemmet. Rengöring av utomhuspool är inte okej. Däremot räknas rengöring av inomhuspool som städning och ger rabatt på skatten. Och så vidare.

Den totala konsekvensen av alliansens skattepolitik är en godtycklig härva av undantag, begränsningar, kryphål och varierande stimulanser för allt möjligt. Situationen påminner om 80-talets, då skattesystemet blivit ett sådant lapptäcke att till och med Socialdemokraterna fick nog.

1990-91 sjösattes därför den stora skattereformen vars bärande principer var låga skattesatser, likformiga regler och breda skattebaser. Sunt tänkt. Sedan dess har emellertid den politiska klåfingrigheten fört oss tillbaka till moraset.

Vad Sverige behöver är sänkt skattetryck i kombination med en idémässigt sammanhållen filosofi för beskattandet. En ny skattereform i stil med 90-talets vore önskvärt, vilken på sikt bör öppna dörren för ett platt skattesystem. Det innebär att alla betalar samma skattesats och alla undantag försvinner.

Det garanterar rättvisa, rationalitet, enkelhet och överskådlighet. Samt gör större delen av skattebyråkratins kontrollapparat onödig. Deklarationen kan skickas in på ett vykort. Och inte minst: människor blir friare och vet vad som gäller.

Vad vill vi med EU?

Skrivit i Corren 22/10:

Ack, kära gamla Europa! Vi måste verkligen börja prata om det. Framtiden alltså. Vi behöver, mer än någonsin, en genomgripande diskussion om vad vi egentligen vill med det europeiska integrationsprojektet.

Låt gärna utgångspunkten vara Nobels fredspris, som EU tilldelades i år. Nog var det tämligen ironiskt att EU fick priset just i denna stund, när hela unionen skakar under trycket av en svår finanskris, massiv skuldsättning och eurons krossade förhoppningar. Centrifugala krafter har satts i rörelse som ingen vet konsekvenserna av.

Men den gyllene medaljen från Nobelkommittén i Oslo kan ändå tjäna som en nyttig påminnelse om vad EU i grunden handlar om: att göra slut på den militanta nationalismen, att säkra fred och frihet åt Europas folk. Detta är EU:s kärnuppdrag, något som tyvärr riskerar att hamna i bakgrunden av Brysselbyråkratins ogenerade ambitioner att i praktiken bygga ett federalt, politiskt imperium.

Dessa tendenser har förstärkts påtagligt under senare tid, när tunga EU-länder som Tyskland och Frankrike kräver utökade överstatliga befogenheter, som en bankunion med gemensam finansinspektion, för att få krisen under kontroll. Det hävdas att något alternativ inte finns, att vi måste rusa snabbt, snabbt i denna enda vägens riktning om inte sönderfall och elände ska drabba oss.

Men något mycket väsentligt fattas. Ty var är det folkliga mandatet? Invånarna i EU:s medlemsländer förväntas bara ge sitt blinda godkännande till konstruktionen av en långtgående federal apparat, vars omfattning saknar tidigare motsvarighet på vår kontinent. Det är äventyrliga steg in i det okända, som hotar kullkasta det statsmännen i sina slutna sammanträdesrum försöker rädda.

Den brittiska historikern Anthony Beevor, som skrivit flera uppmärksammade böcker om andra världskriget, fångade problematiken väl i en intervju nyligen. Från sitt perspektiv betonar han folkstyrets avgörande betydelse och ser med oro på EU:s utveckling mot maktfullkomlig elitism:

”Demokrati däremot motverkar nationalism – demokratier går inte i krig mot varandra. Men när man nu talar om att lösa krisen med ännu mer överstatlighet inom EU, så finns en risk för att det demokratiska underskott som detta skapar kan leda till att man väcker monstret nationalism till liv igen i Europa.”

Och om det monstret börjar sprattla på allvar, då är vi väldigt illa ute. Nu gäller det att se kallt nyktert på situationen. Krisen ger trots allt möjligheter att rätta det som varit fel och återställa fokuset. Värna den inre marknaden, frihandeln, den gränsöverskridande rörligheten och skyddet av mänskliga rättigheter.

Det är fullt tillräckliga ambitioner som ger betydligt sundare förutsättningar för fortsatt fred mellan Europas länder än någon svällande superstat.

Try 69 – you like it! (12)

Den 23 oktober förkunnar Svenska Akademiens ständige sekreterare Karl Ragnar Gierow att 1969 års nobelpris i litteratur går till absurdisten Samuel Beckett. ”För en diktning som i nya former för roman och drama ur nutidsmänniskans blottställdhet hämtar sin konstnärliga resning”, lyder motiveringen. Men tror Akademien att pristagaren ska resa till ett kylslaget Stockholm, får de vänta på Godot. Diktaren befinner sig i soliga Tunisien och låter istället en kompis hämta nobelmedaljen den 1o december.