Ett sjujäkla deppigt debacle

Skrivit i Corren 8/9:

”Det är en sjujäkla satsning på välfärden”, frustade statsminister Stefan Löfven (S) när han och centerledaren Annie Lööf under måndagen mötte pressen om kommande statsbudget.

Ett rejält tilltaget miljardregn över äldreomsorg, hälso- och sjukvård, kommuner och regioner, är att vänta från de regeringssamverkande januaripartierna i coronakrisens spår.

Men när pandemins värsta fas – förhoppningsvis – ser ut att klinga av, har de gamla huvudvärksfrågorna kriminalitet och integration stormat upp på den politiska agendan igen.

Nyligen var det otäcka kravaller i Malmö och Ronneby med attacker på blåljuspersonal, och den organiserade brottslighetens våldsamma härjningar i samhället bara fortsätter. Löfven kallar regeringens utlovade välfärdssatsning ”historiskt kraftfull”. Kraften förtas dock obevekligen om det historiskt brister i välfärdens mest basala förutsättning – lag och ordning. Vad blir annars tryggheten värd?

Löfven och Lööf hade där en smula otur med tajmingen. Ty under måndagen offentliggjordes även en forskningsrapport från Linköpings universitet som gav svidande underbetyg åt polisens förmåga att stoppa gängvåldet.

”Operation Rimfrost”, den omskrutna speciella polisinsatsen i Malmö mellan november 2019 och juni 2020, beskrivs som ett fiasko. Polisen har överdrivit effekterna, i realiteten har föga förändring åstadkommits. Och trots att larmsignaler funnits sedan länge om växande knarkhandel och radikaliserade våldstendenser i gängmiljön, har det polisiära ledarskapet misslyckats att hantera situationen på grund sin låsning vid föråldrade tänkesätt och metoder.

Problemet med statens krackelerande våldsmonopol är naturligtvis vidare än så och kan inte lösas av enbart av en reformerad polis, vilket också Linköpingsforskarna påpekar.

De rättsliga myndigheterna har svårt att tackla unga och allt respektlösare återfallsförbrytare. Förebyggande sociala åtgärder lämnar en hel del övrigt att önska. Segregation och utanförskap i invandrartäta bostadsområden är en vådlig jordmån för tacksamt exploaterande av kriminella element.

I Ekots lördagsintervju (5/9) konstaterade biträdande rikspolischef Mats Löfving att Sverige idag härbärgerar 40 maffialiknande klaner, slutna släktbaserade nätverk som bedriver grov systematiserad brottslighet. Löfving förklarade fenomenet med att den svenska synen på integration ”ibland är lite naiv”.

Hur som helst är det chockerande att en liten grupp yrkeskriminella kunnat skapa sig ett fotfäste för att ställa till sådan stor skada för alla andra människor i detta land.

I sex år har Stefan Löfven varit statsminister och burit det yttersta ansvaret för utvecklingen. Han är en hygglig karl, men på det kriminalpolitiska området måste resultaten betecknas som ett sjujäkla deppigt debacle.

Alla är inte Cornelis Vreeswijk

Skrivit i Corren 31/10:

Medborgare! Cornelis Vreeswijk använde alltid det ordet när han tilltalade sin publik. Höviskt, uppfordrande, inte utan en stänk av ironi i tonfallet. Medborgare! En andlig sådan var polarn’ Cornelis utan tvekan, men formellt sett? Nej.

Vår störste vispoet sedan Carl Michael Bellman hade aldrig något registrerat svenskt medborgarskap. Han lär en gång mitt i karriären gjort ett försök hos myndigheterna. Det gick illa.

Ett fyrkantigt intyg krävdes nämligen på att Cornelis Vreeswijk behärskade svenska språket. Byråkratin godtog inte den folkkäre trubadurens hänvisning till sin rika produktion på ärans och hjältarnas tungomål. Mäster Cee förblev sitt holländska pass trogen livet ut.

Medborgare! Sug på den historien medan ni funderar på punkt 41 i januariavtalet mellan den rödgröna regeringen och dess bägge borgerliga samarbetspartier.

Där förkunnas att prov i svenska ska återinföras som krav för medborgarskap i vårt avlånga konungarike. Även prov i samhällskunskap ska avkrävas – såvida inte den nu av regeringen tillsatta utredningen når en annan slutsats i dessa frågor. Bör den det, medborgare?

Exemplet Vreeswijk används ibland för att driva gäck med språkkravet som främst varit Liberalernas skötebarn sedan partiet lanserade det till visst rabalder inför valet 2002. Men hur många människor är ett klockrent språkligt och konstnärligt geni som Cornelis?

När han kom hit från Nederländerna som tolvåring strax efter andra världskriget var Sverige också ett annorlunda land än 2000-talets, tryckande homogent, invandrare fanns knappt.

Den unge Cornelis bestämde sig för att erövra språket så fort som möjligt, inkörsporten blev serietidningen Fantomen. Sedan satt han på biblioteket varje dag, slukade svenska diktare som Ivar-Lo, Ferlin, Ekelöf och Bellman på löpande band. Handen på hjärtat, alla medborgare av ursvensk folkstam. Är det en lektyr som ens ni dagligdags längre självmant konsumerar?

Från forskarhåll råder stark skepsis mot ett återinfört språkkrav. Vetenskapliga belägg för att det skulle gynna inlärning saknas, menar experterna. Må så vara.

För integrationen i dagens mångkulturella, etniskt pluralistiska Sverige är snarare möjligheterna att snabbt komma i arbete den avgörande faktorn. I jämförelse förefaller språk- och samhällskunskapstester vara rituella utanpåverk. Är de därför helt meningslösa?

USA, en nation byggd på invandring från jordens alla hörn, har tester för medborgarskap som är väldigt enkla. Att kunna en handfull engelska ord, nämna några amerikanska presidenter och helgdagar räcker. Poängen är symbolisk, att markera betydelsen av tillhörighet i den nya samhällsgemenskapen. Värdet av detta bör nog inte underskattas. Eller vad tror ni, medborgare?

Alva Myrdal och den mjuka totalitarismen

Skrivit i Corren 23/10:

Det hände på trettiotalet givetvis, decenniet då den sociala ingenjörskonsten slog igenom på bred front. Socialdemokraten Alva Myrdal gav ut boken Stadsbarn (1935) som innehöll ett omvälvande kollektivistiskt program för etableringen av vad hon kallade ”storbarnkammare”.

Där skulle det som dittills varit föräldrarnas primära ansvar – barnens fostran – i väsentliga delar övertas av statlig utbildad pedagogisk och psykologisk expertis. Under deras (förment neutrala) vetenskapligt vårdande hand skulle småbarnen flera timmar varje dag ges en ordnad, karaktärsdanande lek- och kamratsamvaro.

En central ideologisk idé med storbarnkammaren var främjandet av jämlikhetstanken – att utjämna skillnader i barnens uppväxtmiljöer, så att säga strömlinjeforma dem till att bli goda medborgare i det nya progressiva folkhemmet. Samtidigt lösgjordes mödrarna från de traditionella familjebanden och kunde ställas till arbetsmarknadens förfogande som skattebetalande kuggar i det offentliga välfärdsmaskineriet.

Allt i detta var inte dåligt. Ur Alva Myrdals lansering av storbarnkammaren växte den moderna förskolan fram. Men det som skaver är det elitistiska pekpinneriet, konformismen, tendensen av krass instrumentell nyttomaximering, den förnumstigt politiserade besattheten av att dirigera och ”lägga livet till rätta” (med kvinnohistorikern Yvonne Hirdmans kritiska formulering).

Det arvet är fortfarande märkbart. Förskolan har många förtjänster, men är helt dominerande som systemkorrekt barnomsorgsmodell. Föräldrar som av olika skäl vill ha andra lösningar betraktas närmast likt en reaktionärt subversiv avvikargrupp, trots att det inte finns någon formell förskoleplikt – men kanske inte länge till.

Inför valet förra året krävde Alliansen i Alva Myrdals anda en obligatorisk ”språkförskola” för nyanlända barn från 3 års ålder. Det förslaget hamnade sedan som en punkt i januariavtalet mellan S, MP, L och C. Syftet är förstås att förbättra integrationen och nu ska en utredning tillsättas.

Självklart är det viktigt att lära sig svenska ordentligt. Det är bortom diskussion. Men gynnar det verkligen integrationen att rycka nyanlända småbarn från föräldrarnas famn och tvångsplacera dem i språkdrillande förskoleanstalter? Är det polis och batong som gäller om föräldrarna vägrar att möta ett förmyndar-Sverige som på detta sätt inskränker deras ansvar och bestämmanderätt över sina egna barn?

Men det är kanske bäst att de nyanlända – stora som små – vänjer sig vid denna typiskt svenska ”mjuka totalitarism”, kännetecknad av en politisk gränslöshet som får stat och samhälle att smälta samman.

Lovande grepp av Borg

Skrivit i Corren 16/8:

Det borde finnas alla möjligheter att skapa sig ett hyggligt liv i Linköping, som är en av Sveriges mest välmående städer med en betydande utvecklingsdynamik. Ändå tycks det märkligt svårt att överbrygga den klyfta av utanförskap och segregation som också råder.

Vi som bor här, bor i icke ringa utsträckning i en delad stad. Det hedrar kommunstyrelsens ordförande Niklas Borg (M) att han söker nya vägar att ta sig an problematiken, bortom den gängse politikens inkörda hjulspår av välmenande men mindre lyckade ad hoc-projekt.

Borg har samlat ett särskilt råd omkring sig, enligt honom unikt i sitt slag, vars deltagare består av partipolitiskt fristående personer med skiftande bakgrunder och kompetensområden (se Corren 15/8). Det är ett innovativt, lovande grepp. Uppdraget är att utarbeta förslag till långsiktigt hållbara lösningar på den sociala orättvisan.

Välgörande vore om vi kom bort från den i Sverige alltför vanliga tendensen att betrakta vissa människor och grupper som per automatik ”svaga”, ömkansvärda offer för omständigheter och strukturer som ständigt ligger utanför deras kontroll att själva påverka.

Människor är i de flesta fall – oavsett klass, kön, etnicitet, etc – väsentligt starkare än vad man annars av debatten stundtals kan förledas att tro. Omhändertagandets förmyndaraktiga mentalitet är inte vad de behöver, det snarare förminskar människor än hjälper dem.

Vad social rättvisa i fundamental mening handlar om är att undanröja hinder som gör det svårare för individer i utsatta lägen att tillvara sina livschanser, nå sin fulla potential, få friheten att växa och forma sina egna villkor. Förekomsten av ett starkt, öppet och inkluderande civilsamhälle är av central betydelse i den processen.

Det mest väsentliga politiken kan bidra med borde egentligen inte vara rocket science och kan huvudsakligen kokas ned till två avgörande ansvarsområden.

1) Våldsmonopolet måste fungera och vara pålitligt effektivt i varje stadsdel. Trygghet, lag och ordning är frihetens förutsättning. Annars urholkas såväl emancipationens som välståndets grunder.

2) Utbildningsväsendet måste fungera och vara pålitligt effektivt i varje stadsdel. Skolan är det viktigaste, skarpaste jämlikhetsinstrument vi har. Kunskap och bildning är makt som bryter människans bojor, ger vingar och vidgar horisonter.

I övrigt ska det bli spännande att se vilka idéer rådet kring Niklas Borg kommer fram till.

Här talar vi svenska

Skrivit i Corren 25/4:

Hon föddes i Heidelberg, modern var brasilianska, fadern tysk. I vuxen ålder mötte hon kärleken och den tog henne över gränserna till vårt avlånga konungarike i Norden. Ja, även drottning Silvia var en gång nyanländ invandrare. En mycket privilegierad sådan, visst. Men också under desto större tryck.

Den som gifter sig med kungen och upphöjs till drottning blir ju ofrånkomligen officiell representant för Sverige, då gäller det verkligen att integrera sig! I en DN-intervju från mitten av 90-talet underströk drottningen hur viktigt språket är för att kunna bli en del av samhällsgemenskapen.

”Jag förlovade mig den 12 mars 1976 så jag bestämde mig för att lära mig att tala svenska till den 1 januari 1977. Jag var redan 32, inte så där ung när jag kom… Jag kommer nog aldrig att lära mig språket fullständigt. Det är svårt att skriva och sch-ljudet är svårt att uttala. Men svenskan är vacker, lyssna till klangen i ordet ‘ingenting'”.

Att i mogna år försöka erövra ett annat språk är en kamp. Dock nödvändig om man ska rota sig i ett nytt hemland. Som moderatledaren Ulf Kristersson formulerade det i sitt jultal förra året: ”Perfekt svenska är snobbigt överskattat, men fullt begriplig svenska är djupt underskattat. Talar man inte svenska språket får man väldigt svårt att komma in i det svenska samhället”.

Ska integrationen fungera bättre framöver behövs tydligare krav på grundläggande språkkunskaper, menade Kristersson. Bland annat borde permanent uppehållstillstånd förutsätta ansträngningar i att lära sig svenska.

Socialdemokraterna lanserar nu en liknande linje. Regeringspartiet går till val på en så kallad ”språkplikt” för asylsökande och nyanlända, vilket innebär obligatoriskt deltagande i svenskundervisning – annars ryker bidragen.

Man kan se Moderaternas och Socialdemokraternas förslag på området som ytterligare ett uttryck för en populistisk SD-anpassning av migrationspolitiken. Men det vore i själva sakfrågan en oschysst kritik.

Har signalerna hittills varit dimmiga, är det hög tid med ett klarare fokus från politiskt håll. Ty att inte kunna hyfsad svenska är dömas till utanförskap och alienation. Möjligheterna till etablering, försörjning och social interaktion beskärs dramatiskt.

Även en drottning blir, trots sin gyllene position, en isolerad främling om hon inte behärskar landets språk.

Släpp in de utestängda

Skrivit i Corren 14/6:

Humankapitalet är den överlägset viktigaste resursen för att skapa välstånd. Den stora flyktingströmmen till Sverige borde således vara rena guldgruvan och bli en extremt lönsam affär. Massor av villiga nybyggare i livet! Vilket gyllene tillskott av drivkrafter för ekonomin!

Politikerna skulle saliga av lycka kunna gnugga händerna åt dånet av inforsande skattekronor i den offentliga kassan.

Men det är under förutsättning att nyanlända människor, oavsett kompetensgrad och utbildningsnivå, snabbt kan börja hugga i, ta vilket arbete som än står till buds och försörja sig själva. Trots rådande högkonjunktur är det inte så.

För infödda svenskar är arbetslösheten ringa. För många grupper från utomeuropeiska länder tenderar arbetslösheten att vara deprimerande utbredd – och långvarig. Vägen till produktiv sysselsättning kan ta åratal. Det är ett kostsamt mänskligt slöseri, en tilltagande social tragedi, ett växande integrationsproblem med risk för svåröverskådligt dystra samhälleliga följder.

Vårt system är tyvärr inte kompatibelt. Människor utan kvalificerade färdigheter i bagaget möter en arbetsmarknad som strukturellt fungerar mer likt en utslagningsmaskin. Dess obarmhärtigt sållande kugghjul är närmast hopplösa att försöka slinka förbi om man har bristande språkkunskaper och konstiga betyg ingen förstår. Antalet enkla jobb, i princip öppna för vem som helst, är försvinnande få i jämförelse med övriga EU.

Allt detta är välkänt och genomtuggat i debatten till utmattningens gräns. Men när tas steget till politiska reformer som biter? Det är som att sitta med telefonluren i hand och vänta på en ledig taxi under den gamla svenska monopoltiden: var god dröj… var god dröj… var god dröj…

Så kan det bara inte fortsätta. Vill politiker ha makt, styra och ställa, är det hög tid att de också konstruktivt använder maktens verktyg till att göra arbetsmarknaden mera välkomnande. Vad kan vara angelägnare?

Saknar regeringen egna idéer är ett bra tips att fördomsfritt lyssna till Almega, tjänsteföretagens arbetsgivarorganisation, som föreslagit en rejäl utökning av RUT-avdraget till att omfatta allt arbete i våra bostäder.

Att slopa Skatteverkets lista av RUT-restriktioner är givetvis inte någon mirakelkur mot integrationsproblemen. Men väl en lovande dellösning, som skulle leda till en betydande efterfrågestimulans på enklare jobb i den hushållsnära sektorn. Mängden RUT-sysselsatta, idag 22 000, hade minst kunnat fördubblas redan fram till 2020, enligt Almegas beräkningar.

Så vad hindrar regeringen att göra slag i saken? Ideologiska skäl? En sådan partipolitisk lyx har Sverige inte längre råd med.

Lotsarna som symptom

Skrivit i Corren 25/2:Corren.

Correns berättelse om de åtta unga eritreanerna som fick permanent uppehållstillstånd i Sverige och hamnade etableringslotsarnas skuggrike är hjärtskärande. I Linköping skulle de få möjlighet till en ljusare framtid.

Istället lotsades de in i hopplöshetens tillvaro utan varken jobb eller acceptabelt boende. Slutligen tvingades de till socialkontoret i en desperat bön om hjälp.

”Det här är människor som har gått igenom olika sorters förtryck och tortyr. De är resterna av dem som drunknade i Medelhavet. Nu blir de via Arbetsförmedlingen utsatta för korruption och smuggelverksamhet. De får fel information om Sverige och sitter som i fängelse. Det tar bort deras självförtroende helt”, säger deras svensk-eritreanske vän Fesehazion Zemichael (Corren 23/2).

En förkrossande dom över Alliansregeringens stora etableringsreform, lanserad med buller och bång av integrationsminister Erik Ullenhag 2010. Han kommer aldrig att kunna efterträda Jan Björklund som FP-ledare. Ullenhags gjorde en ytterst blek figur på sin statsrådspost, och med lotshaveriet i bagaget borde han rimligen söka sig till Arbetsförmedlingen själv.

Syftet med etableringslotsarna var att ge nyanlända en smidigare väg in i samhället, att lotsföretag knutna till Arbetsförmedlingen piggt skulle trolla fram bostäder, jobb och fungera som en länk mellan den enskilde och myndigheterna.

Resultatet blev etablerandet av ny rufflarbransch, frikostigt gödd med ett guldregn av skattemiljarder. Larmen har varit åtskilliga om att människor utnyttjats i kriminella sammanhang, till och med att rekrytering till Islamiska statens barbariska terrorkrig förekommit.

Kontroll och uppföljning av de privata lotsarnas aktiviteter har varit under all kritik, vilket framgår av Statskontorets och Riksrevisionens rapporter. Även inifrån Arbetsförmedlingen har det uttrycks förtvivlan. En handläggare talar i Corren den 21/2 i termer av kollaps, maffia och människohandel.

Att det nu dragits i nödbromsen för att stoppa avtalen med lotsföretagen är inte en dag för tidigt. Är detta då ett utslag av att mer marknadsmässighet i integrationspolitiken fallerat? Nej, tvärtom.

Det rätt att rikta större fokus på att nyanlända snabbare måste få jobb, bostad och känna samhällelig delaktighet. Men Ullenhags recept om skatteunderstödda privatlotsar var en förvillelse från början.

Problemen på arbetsmarknaden är ju strukturellt betingade. Jobben i Sverige är i hög grad specialiserade, kräver inte sällan omfattande utbildning och fodrar en produktivitet som står i relation till den dryga kostnaden som arbetsgivaren har pålagts genom löneskatterna.

Det ger dåliga chanser för flyktingar med ringa skolgång, och den stelbenta arbetsrätten underlättar inte heller.

I Davos 2013 pekade Fredrik Reinfeldt på att Sverige hade för få enkla låglönejobb (bara 2,5 procent i jämförelse med EU-snittet på 17 procent). Hur ska då den okvalificerade arbetskraften få sysselsättning?

Även trösklarna till den strukturellt sönderreglerade bostadsmarknaden är på tok för svåröverkomliga, vilket också drabbar mindre bemedlade människor hårdast. Det är avsaknaden av mera marknad inom dessa bägge helt avgörande områden (så att utbud och efterfrågan tillåts mötas) som är den verkliga skandalen.

Lotsfiaskot är i grunden ett symptom som illustrerar systemfelen.

Ris och ros till Batra

Skrivit i Corren 12/1:Corren.

I lördags kröntes Anna Kinberg Batra till ny moderatledare vid partiets extrastämma i Solna. På söndagen avslöjades att ännu en ubåtskränkning troligen skett i höstas.

Kort efter försvarets uppmärksammade insats i Stockholms skärgård under mitten av oktober, jagade militären på nytt en misstänkt främmande farkost i huvudstadens närhet. ”Det är någon som inte respekterar Sveriges territoriella integritet över huvud taget utan använder våra vatten som sin egen bakgård”, säger Niklas Wiklund, örlogskapten i flottan som driver den välrenommerade försvarsbloggen Skipper (SvD 11/1).

Allvaret i vårt klent skyddade lands utsatthet och det drastiskt försämrade säkerhetspolitiska läget i Östersjöregionen har åter illustrerats. Men det gav i alla fall Batra tur med tajmningen.

I sitt installationstal bröt hon med företrädaren Reinfeldts njugga inställning till försvaret och signalerade en återgång till klassisk moderat politik. Upprustning behövs och ett svenskt Nato-medlemskap ska aktualiseras. Det är lika välkomna som nödvändiga besked från ett parti som tidigare kvaddat mycket av sin trovärdighet på dessa för nationen centrala områden.

Nu krävs en skarp, offensiv och folkupplysande opposition från Batras sida som kan bidra till att nöta ner Socialdemokraternas irrationella motstånd till fullvärdigt medlemskap i Nato.

Det svaga Sveriges allianslösa tillstånd är oansvarigt och omöjligt när orosmolnen tätnar över Europa, och ett anfallskrigande Ryssland bortom allt tvivel demonstrerat att man struntar i andra länders gränser. Om detta bör Batra enträget berätta så länge Löfvenregeringen vimsar med att blanda bort korten i Natofrågan.

En annan utmärkt markering var att Batra avser att hålla fast vid Moderaternas liberala linje beträffande asylrätten och arbetskraftsinvandringen. Dock ska integrationspolitiken bli bättre så att fler nyanlända snabbare kan börja jobba. Förträffligt, men hur ska det gå till?

Förutom att skatten på arbetade människors inkomster fortfarande är extrem (trots den lilla lättnad som jobbskatteavdraget gett), är arbetsmarknaden hårt reglerad genom en destruktivt stelbent arbetsrättslagstiftning och kollektivavtal som driver upp ingångslönerna för högt.

Konsekvensen är att enkla jobb straffats ut, företagen vågar inte anställa och sämre kvalificerade personer får svårt att skaffa jobb där kostnaden står i paritet med deras lägre produktivitet. Sysselsättningsproblemen synes hopplösa att komma runt om inte dessa hinder lyfts bort.

Exempelvis kunde Moderaterna förorda en fri individuell kontraktsrätt mellan arbetstagare och arbetsgivare som trumfar fackets kollektivavtal, samt avskaffa Las-eländet. Tyvärr tyder inget på att Batra är intresserad av detta, hon avfärdar uttryckligen sitt ungdomsförbunds krav på en förändrad arbetsrätt.

Surt för alla som idag blir utelämnade åt Ams eller socialkontoret eftersom systemet nekar dem rimliga förutsättningar att skapa en tillvaro baserad på självständig försörjning.

Ett annat minus är att Batra inte utesluter mer statliga förmyndaringrepp i föräldraförsäkringen genom ”stärkt” jämställdhetsbonus på skattebetalarnas bekostnad och ökad kvotering i form av fler pappamånader.

”Vi åkte inte hit i dag och engagerade oss politiskt för att få makt över andras liv. Utan för att fler ska få det över sitt eget”, sa Anna Kinberg Batra till sina partikamrater på Solnastämman. Okej, visa det då.

Symbolpolitiskt haveri

Skrivit i Corren 11/9:Corren.

Man kan peka på Glyttingebadet som en illustration av den socioekonomiska segregeringen i Linköping. Anläggningen är en ruin, stängd, öde, vandaliserad. En skamfläck, menar många. Det är lätt att instämma.

Frågan har länge varit en följetong i Linköpingspolitiken och åter blivit aktuell i dessa valtider. S har påpassligt föreslagit en utredning om ett nytt utomhusbad mellan Skäggetorp och Ryd. Alliansen har snabbt varit positiva. Trots att kommunen storsatsar på en ny simhall några få kilometer inne i stan och där det, som bekant, redan finns badmöjligheter.

”Vi vet att den mentala resan till badhuset är längre än den fysiska resan”, säger Ellen Aguirre (S), vice ordförande i kultur- och fritidsnämnden (Corren 2/9). Så är det säkert. Men vad löser man då med att bygga en ersättningsanläggning för Glyttingebadet?

Visst, kommunen har nog råd och det kan för all del bidra till att öka boendekvaliteten i Skäggetorp/Ryd. Fast problemet är väl snarare den psykologiska barriär som står i vägen till badandet och andra aktiviteter i övriga stadsdelar. Vore det inte vettigare att försöka riva detta hinder, än att spilla tid och pengar på välvillig symbolpolitik om vi önskar ett mer blandat Linköping?

Inte för att vara ogin. Men bassängen i Glyttinge är och förblir ett sidospår, som kan vrida fokus från det väsentliga.

Corren visade tisdags hur klyftorna ökat i Linköping sedan 2006. Är målet utjämning genom att klippa topparna är det korrekt. Bättre bemedlade kommundelar har fått det ännu bättre. Är det inte rikedomen som ska bekämpas, utan fattigdomen, blir bilden lite annorlunda.

Faktiskt har den disponibla hushållsinkomsten stigit i samtliga bostadsområden; från Ryd, Berga och Skäggetorp till Innerstaden och Hackefors (endast välmående Garnisonen har backat något). Denna goda nyhet förtar dock inte att utanförskapet fortfarande är ett stort och allvarligt bekymmer.

2012 var andelen socialbidragstagare i Skäggetorp nästan 27 procent, exempelvis. En förskräckande siffra. Kommunalrådet Murrahem Demirok (C) förklarar situationen som konsekvensen av att Linköping valt att vara välkomnande mot flyktingar, men att ”Sverige varit mindre lyckosamt att dra nytta av all den kraft som dessa människor har” (Corren 9/9). Vilket är pudelns kärna.

Ingen annan enskild faktor är viktigare för integrationen än att komma in på arbetsmarknaden och dess sociala sammanhang, känna styrkan i att kunna försörja sig själv och sin familj, tjäna pengar till att successivt förbättra den egna tillvaron och göra klassresan uppåt till en etablerad samhällsposition.

Men regeringen har inte orkat göra de strukturella reformer som krävs för att slipa ner jobbtrösklarna och få igång dynamiken. Åtta år är den svenska mediantiden för nyanlända flyktingar att nå ett riktigt arbete. Ta hela den sociala problematik som det för med sig och vi kan snacka om barriär!

Ungdomar som växer upp under sådana förhållanden, där föräldrarna tvingas till ett själsdödande bidragsberoende och där skolan misslyckas med att motivera till ansträngning och flit, riskerar att hamna i en negativ spiral och förlora ljuset i sina ögon.

Släck människors hopp och drivkrafter, trösta dem med en vattenbassäng, ett allaktivitetshus, fagra löften om 90-dagarsgarantier till offentligt pyssel, etc. Det funkar inte.