Att blunda för folkmord

Skrivit i Corren 10/4:

”Sjukhusets väggar var täckta av blod och döda kroppar låg vid sidan av vägen. Det var ingen som skrek längre. Det var bara tyst. Jag tror aldrig vi känt oss så chockade, aldrig känt oss så maktlösa, aldrig förlorat så många kollegor. Det satte djupa spår i oss som var där”.

Så berättar en medarbetare från Läkare utan gränser på organisationens hemsida med anledning av 25-årsminnet av folkmordet i Rwanda. ”Aldrig mer”, brukar det högtidligt lovas när offren för nazisternas dödsfabriker under andra världskriget hedras.

Vilken garanti är det löftet mot nya utbrott av barbariskt massmördande? Det visade sig i början av april 1994. Inte särskilt länge sedan.

Hittar ni Rwanda på kartan? Det är ett centralafrikanskt land, stort som Wales ungefär och tidigare en belgisk (ursprungligen tysk) koloni. Huvudsakligen bebos det av två folkgrupper, hutuer och tutsier. Bägge har samma språk, kultur och religion. Traditionellt har tutsierna varit den styrande klassen.

Efter självständigheten 1962 grep dock hutuerna makten och införde ett totalitärt apartheidsystem, där tutsierna systematiskt diskriminerades – precis som de svarta i boernationalisternas Sydafrika, men långt mindre uppmärksammat.

Under årens lopp flydde alltfler tutsier förtrycket. De bildade en motståndsrörelse i exil kallad Rwandiska patriotiska fronten (RPF), som 1990 invaderade landet i syfte att störta den sittande huturegimen.

Inbördeskriget var ett faktum, men parallellt med striderna organiserade hutuextremisterna ett fullskaligt blodbad på civila tutsier. Varningar och tydliga indikationer på att ett folkmord var nära förestående ignorerades av världssamfundet.

På kort tid blev lilla Rwanda Afrikas tredje största vapenimportör. Den statskontrollerade radion uppmuntrade helt öppet till utrotning av alla tutsier, som utmålades i termer av parasiter och kackerlackor.

Under tre månader våren 1994 hackades uppåt en miljon människor ihjäl under bestialiska former. Män, kvinnor, barn – ingen skonades. Mördandet leddes av regimens dödspatruller och några försök att dölja massakrerna skedde inte. Tvärtom. Hutubefolkningen gjordes delaktig i slakten i en utsträckning som förmodligen saknar historiskt motstycke.

Länderna i FN:s säkerhetsråd mottog utförliga rapporter och vittnesmål, men tvådde sina händer. Ingen ville använda termen ”folkmord”, eftersom man då enligt 1948 års FN-konvention blev tvungen att ingripa. Istället talades det beklagande om ”stamstrider”. USA hade bränt fingrarna i en misslyckad humanitär intervention i Somalia 1993.

President Clinton skydde ett nytt afrikanskt äventyr där inga ”amerikanska intressen” stod på spel. Frankrike vägrade också agera. Men av motsatt skäl. Rwanda tillhör den franska intressesfären i Afrika och för att motverka anglosaxiskt inflytande utifrån hade fransmännen sedan 70-talet backat upp hutudiktaturen militärt och ekonomiskt.

Resten av världen var lika passiv inför den pågående katastrofen. Blodbadet i Rwanda upphörde först när RPF i juli 1994 gick segrande ur inbördeskriget och hutuextremisterna drevs iväg från makten.

Informationen om massmördandet fanns hela tiden. Läkare utan gränser som var i händelsernas centrum vädjade desperat om militära insatser för att stoppa grymheterna. Omvärlden vände bort blicken.

Aldrig mer? Det är den gnagande frågan.

Mugabe, Krokodilen och Sveriges moraliska skuld

Skrivit i Corren 31/7:

Gukurahundi. På shonaspråket i Zimbabwe betyder det ”regnet som sköljer bort skräpet”. Detta ödesdigra terrorns blodiga regn började falla kort efter att den tidigare brittiska kolonin blivit självständig 1980. ”Skräpet” var minoritetsgruppen ndebelefolket i provinsen Matabeleland, där ett starkt stöd fanns för Joshua Nkomo – en rival till landets nya ledare Robert Mugabe om makten.

Mugabe ville inte ha några rivaler. Han tålde ingen opposition som kunde hota hans ställning och hans mål att göra Zimbabwe till en marxistisk enpartistat. Men på den internationella scenen predikade Mugabe försoning, humanitet, rättvisa. Hans progressiva vidsynhet imponerade på omvärlden.

Vid ett bejublat statsbesök i Stockholm hösten 1981 lät han förstå att Sverige var Zimbabwes förebild i utvecklingshänseende. Gukurahundi blev verkligheten bakom orden, det som oåterkalleligen satte Zimbabwe på kurs mot mörkrets hjärta.

Mellan januari 1983 och december 1987 slaktade den ökända Femte brigaden omkring 20 000 människor i Matabeleland. Ndebelefolket utsattes för en statligt regisserad våldsorgie vars grymma skändligheter utan överdrift stod i paritet med nazistiska SS’ barbari.

Mugabe var ingen Nelson Mandela. Snarare en överste Kurtz. Dock dröjde det skandalöst länge innan världen – och Sverige! – behagade ta notis. Allt mer paranoid och maktgalen drev Mugabe och hans hantlangare i partiet Zanu-PF landet över stupet till avgrunden. Av det en gång resursrika Zimbabwe, kallat Afrikas kornbod för sitt högproduktiva jordbruk på kontinentens mest bördiga marker, återstår bara utplundrande ruiner.

Den åldrade Mugabe avsattes i en militär palatskupp förra året, då hans tidigare nära och lojale kumpan Emmerson ”Krokodilen” Mnangagwa tillskansade sig presidentposten. På 80-talet var han säkerhetsminister och chef för underrättelsetjänsten CIO, i högsta grad misstänkt som delansvarig för Gukurahundi, den etniska rensningen som förblivit ett öppet sår i nationens plågade medvetande.

I måndagens val, då Zimbabwes folk äntligen slapp Mugabes namn på röstsedeln, kandiderade Mnangagwa mot oppositionspartiet MDC:s Nelson Chamisa. I skrivande stund är resultatet ovisst. Någon frihetlig, ljusare framtid är svår att se om den djupt komprometterade ”Krokodilen” lyckas ta sig själv och Zanu-PF:s gamla vanstyrande, våldsfixerade, genomkorrumperade etablissemang segrande ur striden.

Märk väl, det är också denna regim som Sverige genom alla Mugabes förskräckliga 37 år vid makten understött med bistånd. I reportageboken Diktatorns blick (2018) beräknar Zimbabwekännaren Stig Holmqvist den totala summan till minst 10 miljarder kronor av svenska skattebetalarnas pengar.

Så sent som 2016 beslutade Sverige att höja biståndsbudgeten till Zimbabwe från 200 till 300 miljoner kronor. Många andra länder skar ner på biståndet eller avslutade det helt. Det ansågs inte längre meningsfullt att ge pengar till aldrig så behjärtansvärda projekt. Det kleptokratiska tyranniets samvetslösa representanter försnillade ändå allt.

Men Sverige, genom UD och Sida, fortsatte envist och överdrivet idealistiskt att skänka biståndsmedel. Fast är det att förvåna, när inte ens Gukurahundi fick vårt land på andra tankar?

Vår man i Harare

Skrivit i Corren 16/11:

Enligt svensk politisk dogm ska en procent av BNI, bruttonationalinkomsten, gå till bistånd. Tack vare högkonjunkturens feberheta ekonomi kommer därför Sverige att nästa år slå rekord. I S/MP-regeringens budget för 2018 anslås hela 43 miljarder kronor till det internationella utvecklingsbiståndet.

Sida är att gratulera. Det är mer pengar än någonsin förr. En imponerande solidaritetsuppvisning, som vi väl har råd att kosta på oss till mindre lyckligt lottade människors fromma?

Problemet är att ett mekaniskt och godtyckligt satt utbetalningsmål inte garanterar att biståndsmedlen används effektivt och ansvarsfullt, snarare tvärtom. Det kan aldrig vara klokt att fokusera på mängden pengar, istället för vad som faktiskt görs med dem.

I den offentliga förvaltningen har biståndsbyråkratin sedan 70-talet i stort sett varit en skyddad verkstad. Den som dristar sig till att ifrågasätta dess prioriteringar och existensberättigande hamnar lätt i skurkfacket som en rå, hjärtlös och egoistisk högertyp. Bäst att tiga således, särskilt om man är en opinionskänslig politiker.

Men vad har flera decenniers ackumulerad mångmiljardrullning i statligt bistånd åstadkommit för att bekämpa fattigdomen och få världen att bli bättre? Deprimerande lite. Välstånd skapas inte genom allmosor. Beprövad erfarenhet visar att fri internationell handel och rörlighet har enormt större betydelse.

Allt bistånd är förvisso inte bortkastat och även Sida gör värdefulla insatser. Chockerade mycket skattepengar har dock under årens lopp försvunnit i projekt som varit direkt kontraproduktiva, för att inte säga skamligt orättfärdiga.

Ett av de värsta exemplen är hur Sverige medverkat till att bygga upp Robert Mugabes socialistiska, skendemokratiska skurkvälde i Zimbabwe. Den nu 93-årige despoten tycks i skrivande stund vara på väg att avsättas efter en intern maktkamp i hans parti Zanu-PF. Men minns att Mugabe länge betraktades som vår man i Harare, gödd med bistånd som hjälpte honom att befästa det vanstyre han inledde 1980.

Folket i den tidigare brittiska kolonin Rhodesia nekades möjligheten till en framtid i frihet. Det har aldrig förekommit ett enda val sedan Zimbabwes självständighet som inte den Mao Zedong-dyrkande marxist-leninisten Robert Mugabe stulit.

Oppositionella rensades ut, tystades, mördades. Ökänd är massakern 1983 i Matabeleland, en del av Zimbabwe där omkring 15 000 verkliga eller påstådda anhängare till Mugabes politiska rival Joshua Nkomo brutalt slaktades. Nkomo klarade livhanken, men gick i landsflykt. Terrorn pågick under hela 80-talet, vilket både Sida och svenska UD kunde konstatera.

Ändå var det inget tal om att avbryta biståndsflödet. 1989 gjorde statsminister Ingvar Carlsson (S) ett officiellt statsbesök hos Mugabe, höll honom kärvänligt i handen och förkunnade att ”Sverige och Zimbabwe allmänt står nära varandra”. Moralisk kollaps är bara förnamnet.

Fortfarande ges bistånd till Zimbabwe. Sida bedyrar numera att pengarna slussas förbi den kleptokratiska våldsregimens giriga fingrar. Fast vem vågar lita på det i ett av de mest korrumperade, eländigaste länderna som går att hitta kartan?

Zimbabwe kallades en gång ”Afrikas kornbod” och hade goda ekonomiska förutsättningar. Det som Mugabe lämnar efter sig är ett genomruttet, urfattigt ruckel. Så kan bistånd från svenska skattebetalare också användas.

Ingvar Carlsson och Robert Mugabe, februari 1989.

Tyranniets medlöpare

Ruinen Carl Bildt, utrikesminister (M). Foto Wikimedia Commons

Skrivit i Corren 5/8:Corren.

”Det besvärande med Sveriges högerledda regering är varken dess allmänna politik eller löftena i valrörelsen. Det motbjudande handlar om utrikespolitiken, synen på folkmord och cynismen hos de mest ansvariga”, dundrade Tingstenliberalen och tidigare FP-ledaren Per Ahlmark i DN februari 2007.

Det specifika föremålet för hans ilska var Carl Bildt, som Alliansen precis gjort till utrikesminister. Ahlmark hade skäl för sin upprördhet.

Hur Carl Bildt efter borgerlighetens valseger 2006 kunde utnämnas till Sveriges röst i världen med sina färska synder från Lundin Petroleum i bagaget är minst sagt förbluffande.

Som bolagets styrelseledamot 2000-2006 kom Bildt att kleta ner sig ordentligt i Sudan, där Lundin samvetslöst bedrev oljeutvinning enligt den krasst amoraliska konstens alla icke-regler. Värnande om de lukrativa kontrakten teg Bildt om regimens slaktande i Darfur.

När den internationella kritiken stegrades, vägrade Bildt att kalla katastrofen för ett folkmord – till skillnad från exempelvis folkrättsexperten Ove Bring och USA:s kongress.

Intresset ljuger aldrig, som Marx sa. Och vad Carl Bildt hade för intressen att odla i sin undergivenhet mot det sudanesiska våldsregementet torde inte vara svårt att se (en lika utmärkt som skakande skildring om Lundin och Bildt finns att läsa i Kerstin Lundells bok Affärer i blod och olja, 2010).

Bildts okänslighet inför massmördande skurkgäng var inget nytt. Som statsminister i 90-talets början, när inbördeskriget i f d Jugoslavien rasade, höll han hårt på FN:s vapenblockad som gynnade serberna (vilka hade stora militära lager att ösa ur) på bosnienmuslimernas bekostnad.

Storbritanniens tidigare premiärminister Margaret Thatcher fördömde embargot som ett oförlåtligt svek och krävde att muslimerna åtminstone skulle tillåtas att få beväpna sig. Bildt avfärdade allt sånt tal. Hans förnumstigt nonchalanta motivering löd: ”Bomber löser inga problem”.

Visdomen i detta kan ställas mot Srebrenica något år senare, där värnlösa bosnienmuslimer slaktades i den värsta massakern Europa upplevt sedan 1945. Efter sin statsministertid blev Bildt medlare i Jugoslavienkonflikten. Att hans namn än idag förknippas med avsky bland bosnienmuslimerna som serbernas handgångne man är signifikativt för hur Bildts insatser uppfattades.

Att vi fick en utrikesminister som därtill demonstrerat sin likgiltighet inför antisemitismens faror och sina antipatier mot Israel gjorde inte saken bättre. Om den judiska staten förklarade han i magasinet Neo, mars 2006, att ”monoetniska områden är tråkiga områden”, att Israel delvis är ”monoetniskt”, och att han inte är ”förtjust i monoetniska samhällen”.

Vem kunde förvånas över att Bildt som utrikesminister därefter gjorde utspel som försökte få EU att ensidigt lägga sig i linje med palestiniernas förhandlingspositioner? Sveriges anseende i Israel, Mellanösterns enda demokrati, gick inte precis någon ny vår till mötes.

Symptomatiskt är också att han lade in veto mot förslag att EU borde straffa Ungern för dess auktoritära utveckling, och han gjorde Sverige till Turkiets varmaste supporter för ett EU-medlemskap. ”Erdogans Turkiet på rätt väg”, skrev Bildt svärmiskt i Dagens Industri hösten 2013.

Det var samtidigt som tecknen på Erdogans maktfullkomlighet och människorättsbrott började få honom att liknas vid en turkisk Putin. Yttrandefriheten var deprimerande usel, journalister fängslades, författare förföljdes, den kurdiska minoriteten var hårt trängd. Erdogan hade då även närmat sig Iran och brutit med Israel.

Samma år jämställde Erdogan sionism med fascism och kallade den judiska nationalkänslan för ”ett brott mot mänskligheten”, något som fördömdes av Israel, USA och FN. Det faktum att tusentals judar tvingades fly Turkiet på grund av utbredda antisemitiska stämningar – underblåsta av Erdogans retorik – var bara ytterligare en illustration av att respekten för mänskliga rättigheter lämnade åtskilligt övrigt att önska.

Men Bildt hade inga betänkligheter mot att svassa för denne bandit. Han har det fortfarande inte.

Efter den misslyckade statskuppen, som sultanen i Ankara välkomnat ”som en gåva från Gud” och gjort till förevändning att koppla greppet ännu hårdare kring statsapparaten, utropar Carl Bildt i amerikanska Politico: ”Europa, stå upp för Erdogan” (2/8).

Våldet, massarresteringarna, övergreppen, hänsynslösheten, Erdogans illa dolda hunger att göra sig till oinskränkt härskare, har chockat en hel värld. Men Bildt beklagar att EU inte tidigt kom till Erdogans stöd vid kuppförsöket och hävdar nu: ”Det råder ingen tvekan om att Turkiet har rätt att, och faktiskt måste vidta åtgärder för att skydda sig mot krafter som försöker störta den konstitutionella ordningen”.

Så talar en tyranniets medlöpare. Så talar en ideologisk, moralisk och intellektuell ruin. Så talar en man som varit både statminister och utrikesminister i Sverige. Så talar Carl Bildt.

Är det underligt att Per Ahlmark fann honom motbjudande?

En bondeförbundare på Kilimanjaro

Skrivit i Corren 29/2:Corren.

Erik von Heland upphör inte att fascinera mig. Han var ett tungt namn i det agrarkonservativa, rasbiologiskt entusiastiska Bondeförbundet och satt i riksdagen 1932-53. Under kriget pläderade han för att bidrag till flyktingar istället skulle gå till arbetslösa småbrukare.

Han fördömde den liberale publicisten Torgny Segerstedts flammande kritik av samlingsregeringens ryggradslösa hållning mot Nazityskland. Erik von Heland ville bli partiledare, förlorade striden till Gunnar Hedlund och fick avrunda karriären som landshövding i det lilla blindtarmslänet Blekinge.

Varför stannande han inte i Afrika?

Han hade varit lyckligare. Jag har känslan av att von Heland var en stor romantiker, som förskingrade något väsentligt av sin substans när han sålde sig åt partipolitiken. Ty innan dess – håll i er nu! – arbetade han på Karen Blixens legendomsusade afrikanska farm i Kenya.

Har ni inte läst den danska baronessans ljuvliga bok, har ni säkert sett den underbara filmen Out of Africa. Har man upplevt en sådan pastoral tillvaro med sådana fantastiska människor på en av jordens vackraste platser, och därefter hamnar i den svenska riksdagskvarnen… ja, är det då konstigt om själen mals ner och omdömet grumlas?

Det finns en fängslande koppling mellan von Heland och Ernest Hemingway. Ni känner ju till Hemingways klassiska novell Snön på Kilimanjaro (1936) och dess kittlande inledning:

Kilimanjaro är ett snötäckt, 6010 meter högt berg och påstås vara Afrikas högsta. Den västra toppen kallas av massajerna N gàje N gài, ’Guds hus’. Nära västra toppen ligger en leopardkropp, torkad och infrusen. Ingen har kunnat förklara vad leoparden ville finna uppe på denna höjd.

Hemingways leopard, en metafor för novellens döende karaktär Harry, är givetvis en skönlitterär skapelse. Trodde jag. Döm om min förvåning när jag i von Helands memoarer Mina Afrikaår (1966) läste följande stycke, där han i sällskap med Karen Blixens make Bror – beryktad lebeman och storviltjagande kompis till Hemingway – bestiger Kilimanjaro 1921:

Det var inte långt nedanför den stora kratern, som Bror kunde visa upp den frusna leoparden.
– Här ser du ett av världens underverk, en infrusen leopard, som i årtionden har legat och vaktat Kilimanjaros topp!
– Du är en fantastisk storskojare, Bror! Hur sjutton har du hunnit få upp leoparden hit, replikerade jag.
Vi hade en animerad diskussion, och Bror skrattade överförtjust åt min övertygelse att han ljög och försökte lura mig.

Erik von Heland levde i den föreställningen tills han flera decennier senare bevistade en träff med gamla Afrikaveteraner i Stockholm. Nix, kadavret på toppen var inget practical joke av Bror Blixen. Utan alldeles äkta, påstod man i det grånande sällskapet. Erik von Heland blev närmast besatt av att söka sanningen, grävde i arkiven och fann att det stackars djuret upptäckts redan 1889 av en tysk bergsbestigare.

Men jag undrar om inte von Heland, nu på ålderns höst, såg något mer i historien. Möjligen gnagde frågan om det varit värt att byta Kenya, Kilimanjaro och savannens fria vidder mot ett i det inrutade Sverige politiskt karriärklättrande. Vem var den frusna leoparden om inte han själv?

Out of Africa

Out of Africa

Karen Blixen: I had a farm in Africa at the foot of the Ngong Hills. The Equator runs across these highlands, a hundred miles to the north, and the farm lay at an altitude of over six thousand feet. In the day-time you felt that you had got high up; near to the sun, but the early mornings and evenings were limpid and restful, and the nights were cold.

Out of Africa

Karen Blixen: He even took the gramophone on safari. Three rifles, supplies for a month, and Mozart.

Out of Africa

Karen Blixen: She almost had me for lunch.
Denys Finch Hatton: It’s not her fault, Baroness. She’s a lion.

Out of Africa

Denys Finch Hatton: Get in!
Karen Blixen: When did you learn to fly?
Denys Finch Hatton: Yesterday.

Out of Africa

Denys Finch Hatton: You’ve ruined it for me, you know.
Karen Blixen: Ruined what?
Denys Finch Hatton: Being alone.

Out of Africa

Karen Blixen: Perhaps he knew, as I did not, that the Earth was made round so that we would not see too far down the road.

Out of Africa

Karen Blixen: If I know a song of Africa, of the giraffe and the African new moon lying on her back, of the plows in the fields and the sweaty faces of the coffee pickers, does Africa know a song of me? Will the air over the plain quiver with a color that I have had on, or the children invent a game in which my name is, or the full moon throw a shadow over the gravel of the drive that was like me, or will the eagles of the Ngong Hills look out for me?

Luftburen

Karen Blixen menade att tillvarons väsentliga glädjeämnen kunde sammanfattas till tre. Den första är känslan av att ha kraft i överflöd. Den andra är när smärtan upphör. Den tredje är vetskapen om att man fullföljer sitt öde.

Jag vill hävda att det finns ett fjärde: Ett gult flygplan med dubbla vingar och nån som säger ”get in!”. Att vara luftburen. Att vara fri. Att vara förälskad i livet, i världen, i en särskild vacker människa. ”Once I get you up there / Where the air is rarefied / We’ll just glide / Starry-eyed”, som Frank Sinatra sjunger i Come fly with me. 

Suck, vad kunde jag inte gjort för att, om så bara för en kortare stund, byta plats med Karen Blixen och Denys Finch Hatton i Kenya back in the day! Men det går ju inte. Man får försöka färglägga den verklighet som faktiskt är i deras anda istället. Inte så dumt. Om det lyckas. Och varför skulle det inte göra det?

Out of Africa

Robert Redford och Meryl Streep i kioskvältarklassiska filmen Out of Africa.

Kilimanjaros frusna leopard

Kilimanjaro

”Kilimanjaro is a snow-covered mountain 19,710 feet high, and is said to be the highest mountain in Africa. Its western summit is called the Masai ’Ngaje Ngai’, the House of God. Close to the western summit there is the dried and frozen carcass of a leopard. No one has explained what the leopard was seeking at that altitude.”

Det är inledningen till Ernest Hemingways The Snows of Kilimanjaro (1936), ett av hans bästa och mest kända verk. Leoparden ska givetvis ses som symbol för novellens döende karaktär Harrys drömmar och öde (som även i viss mån speglar Hemingways eget själstillstånd).

Legenden om det frusna leoparden är otvivelaktigt fascinerande. Länge trodde jag att den var en skröna, en produkt av Hemingways skönlitterära fantasi. Men nej, faktiskt inte.

Erik von HelandErik von Heland, senare i livet framträdande politiker i Bondeförbundet och landshövding i Blekinge, arbetade ett tag som manager på Karen och Bror Blixens kaffeplantage i Kenya. I boken Mina Afrikaår (1966) berättar han om en episod då han och Bror Blixen besteg Kilimanjaro tillsammans 1921:

”Det var inte långt nedanför den stora kratern, som Bror kunde visa upp den frusna leoparden.
– Här ser du ett av världens underverk, en infrusen leopard, som i årtionden har legat och vaktat Kilimanjaros topp!
– Du är en fantastisk storskojare, Bror! Hur sjutton har du hunnit få upp leoparden hit, replikerade jag.
Vi hade en animerad diskussion, och Bror skrattade överförtjust åt min övertygelse att han ljög och försökte lura mig. Väl vetande, att farmarna drev ohejdat med dem som gjorde nykomligens misstag, aktade jag mig under resten av min Afrikatid noga för att föra in samtalet på leoparden på Kilimanjaro…”

Några år efter sin hemkomst till Sverige bevistar von Heland en träff med gamla Afrikaveteraner på Riches festvåning i Stockholm. Han drar då den dråpliga historien om hur Bror Blixen försökt narras med honom, men möts av invändningen att så icke alls varit fallet. Kadavret var högst genuint.

”Leoparden blev föremål för allmän diskussion den kvällen. Den stora gåtan var hur den hade kunnat komma dit upp och bli stelfrusen. Man enades om, att leoparden säkerligen hade varit sjuk och febrig, gått upp för att få svalka och slutligen dött och frusit till ett Kilimanjaros konstverk.”

Erik von Heland kunde inte släppa historien och grävde vidare. Han skriver i sin bok om hur han till slut lyckas vaska fram uppgiften att den mytomspunna leoparden funnits där åtminstone sedan 1889, då den upptäcktes av Hans Meyer – en tysk professor från Leipzig som ska ha varit den förste (västerlänning i alla fall) som besteg Kilimanjaro.

Det aktuella stället på berget är döpt till Leopard Top, alternativt Leopard Point. Så nu har vi fåkunniga äntligen fått klarhet i detta! Frågan är väl bara då: finns möjligen lämningar kvar av leoparden än idag? Någon som har varit och kollat?

Gin eller whiskey med Bror Blixen

Bror BlixenJag befinner mig i Skåne, som tveklöst är ett fascinerande landskap med intressanta människor.

Ta till exempel friherren och lebemannen Bror von Blixen-Finecke (han som ett tag var gift med Karen, ni vet) vilken av Beryl Markham – den första kvinnliga soloflygaren över Atlanten i östvästlig riktning – karaktäriseras som ”the toughest, most durable white hunter ever to snicker at the fanfare of safari or to shoot a charging buffalo between the eyes while debating whether his sundown drink would be gin or whiskey”. Rock and roll.

Att det var high life nere i Afrika på den tiden förstår man av det i glada kretsar populära uttrycket: ”Are you married or do you live in Kenya?”. När Bror Blixen inte var där med nattklubbande och storviltjagande kompisar som Ernest Hemingway och prinsen av Wales, var han hemmahörig på Näsbyholms slott i Skurup.

Om man skulle åka dit och säga hej?

Srebrenica, FN:s skam

Skrivit i Corren 10/7:Corren.

För 20 år sedan imorgon inleddes den systematiska slakten på bosniska muslimer i Srebrenica. Blodbadet pågick i över en vecka. Omkring 8000 människor hade då förlorat livet.

Förövarna leddes av den ökände serbiske krigsförbrytaren Ratko Mladic. Inte sedan andra världskriget hade Europa bevittnat sådana grymheter. ”Aldrig mer!”, hade det sagts efter nazisternas mördarorgier. Nu skedde det igen, ett folkmord på europeisk mark. Hade katastrofen kunnat förhindras?

Srebrenicas muslimer var garanterade skydd av FN. 600 holländska soldater i blå baskrar fanns där. Deras larm klingade ohörda när Mladic anlände och skred till verket. FN lyfte inte ett finger för att infria sina löften.

Chefen för FN:s fredsbevarande operationer åren 1993-96 hette Kofi Annan. Han kunde, exempelvis, ha begärt att förstärkande NATO-flyg skulle sättas in mot Mladics bödlar. Kofi Annan gjorde inget.

Samma förödande passivitet gav han prov på redan året innan, i Rwanda. Tidigt 1994 fick Kofi Annan utförliga rapporter om att huturegimen förberedde folkmord på landets tutsier. Informationen kom direkt från Annans egen man på plats, den kanadensiske generalen Romero Dallaire, befälhavare över FN-trupperna i Rwanda. Dallaire vädjande om ingripande. Kofi Annan gjorde inget.

Tre månader senare hade närmare en miljon tutsier hackats ihjäl. Hade katastrofen kunnat förhindras? FN-topparnas likgiltighet i kombination med stormakternas (särskilt USA:s) ovilja att intervenera lämnade vägen till avgrunden öppen.

Varken de blodindränkta skamfläckarna Rwanda eller Srebrenica hindrade dock det moraliska konkursboet Kofi Annan från att upphöjas till FN:s generalsekreterare 1997-2006.

”FN:s roll för fred och säkerhet är helt central på global nivå… Folkrätten kräver respekt för FN-stadgan och dess principer om territoriell integritet samt för våldsförbudet. Folkmord, brott mot mänskligheten, krigsförbrytelser och andra grova internationella brott ska bekämpas och bestraffas”, sa Margot Wallström (S) i sin utrikespolitiska deklaration inför riksdagen den 11 februari.

Med S/MP-regeringen har den gamla blågula FN-romantiken blommat upp igen. Att verka genom FN ska vara en hörnsten i svensk utrikespolitik och ett omhuldat prestigemål är Sveriges satsning på att bli medlem av FN:s säkerhetsråd 2017-18. Det är samma säkerhetsråd vilket nyss, till följd av Rysslands veto, vägrar beteckna slakten i Srebrenica som ett folkmord.

Aldrig mer? Den som på allvar tror att FN:s roll är helt central för att trygga fred, säkerhet och förhindrande av brott mot mänskligheten spelar onekligen väldigt, väldigt högt.