Blågult i backen
Svara
Kategoriarkiv: Natur
På bevingad fot
Helgvandring i höstskogarna kring Bastasjö i Karlskrona och jag säger som den franske favoritförfattaren Patrick Modiano: ”För mig har aldrig hösten varit någon dyster årstid. De vissna löven och de allt kortare dagarna har aldrig fått mig att känna att någonting tar slut utan snarare att gripas av förväntningar inför framtiden. Det finns något elektriskt i luften… Jag känner mig inte deppig vid den tiden. Jag har heller inte känslan av tidens flykt. Jag känner att allt är möjligt. Året börjar i oktober.”
Vid Bastasjö
På hajk i Halland
På vandring i Simlångsdalen
Tack Selma för att du räddade Tåkern
Skrivit i Corren 14/4:
”Tranorna kommer”, sjunger Ulf Lundell och frågar: ”Är jag den enda här som hör dem? / Som hör dem hälsa oss till liv igen? / Är jag den ende här / Som är vaken den här vackra morgonen?”
Nej, inte vid Tåkern i alla fall. Där har det redan för flera veckor sedan vaket rapporterats om anländande trumpetande tranor, inflygande med ny vår, nytt hopp och ljus över vårt fina Östergötland. Så förtvivla icke. Ut, lystra och spana. Kring Tåkern sjunger det om morgondagarna.
”Säkert den största och yppersta fågelsjö, som finns i hela landet”, skriver Selma Lagerlöf i Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige och konstaterar att ”fåglarna måste skatta sig lyckliga, så länge som de äga en sådan tillflyktsort”. För att inte tala om oss människor. Men det kunde varit annorlunda.
Fågel- och naturparadiset Tåkern är egentligen resultatet av en missräkning bland östgötabönderna på 1840-talet. Då sänktes vattennivån i sjön för att ge utrymme åt mer åkermark. Det slog huvudsakligen slint. Vass började breda ut sig, ett myller av fågelarter hittade dit och trivdes förträffligt. I början av 1900-talet aktualiserades dock nya försök att helt torrlägga Tåkern.
Det fick den samhällsengagerade liberalen, rösträttskämpen och tidiga miljöaktivisten Selma Lagerlöf att tända till ordentligt. Hon kunde konsten att skapa debattinlägg som gjorde avtryck. Läs kapitlet om Jarro gräsanden i Nils Holgerssons underbara resa! Det är en brinnande plädering för Tåkerns räddning undan hotet från ekologisk skövling.
Det blev ingen torrläggning, givetvis. Vem pallade att gå emot en megapopulär författarinna som henne? Utan Selma skulle vi kanske inte haft Tåkern kvar idag, detta Mecka för fåglar och för oss som blivit bitna av att titta på fåglar. Under coronapandemin har intresset för denna klassiska, rogivande och fascinerande friluftshobby ökat markant.
Nyligen har också stiftelsen Tåkernfonden, som sorterar under länsstyrelsen, vältajmat beslutat att satsa 705 000 kronor till olika projekt i syfte att fortsatt vårda och tillgängliggöra naturreservatet.
”Besökarna strömmar till Tåkern och därför känns det extra glädjande att kunna stötta naturum Tåkerns verksamhet med guidningar vid sjön. I år ger vi dessutom särskilt stöd till ett projekt som vänder sig till nyanlända familjer och familjer från socioekonomiskt utsatta områden som får komma till Tåkern vid tre tillfällen för att prova på och lära sig mer om natur och friluftsliv”, säger landshövding Carl Fredrik Graf (SVT Öst 10/4).
Det hade nog Selma Lagerlöf gillat. Tåkern är en fristad som tillhör oss alla. Upptäck myllret bland vassen, hör fågelsången, skåda V-formationen i skyn. Tranorna kommer. Visst blir man lycklig i själen.
Mörkret är vår vän
Skrivit i Corren 6/2:
Den amerikanske uppfinnaren Thomas Edison led av skotofobi, extrem mörkrädsla, och gjorde något åt det. 1879 tog han patent på glödlampan. Varde elektriskt ljus! Fiffig karl reder sig alltid.
Nåja, sanningen att säga var inte Edison först med bedriften. Redan 1809 hade den engelske kemisten Humphrey Davy konstruerat en båglampa som förvandlade elektricitet till ljus. Ära den som äras bör.
Det gäller faktiskt även den mycket mer praktiskt användbara glödlampan, som uppfinnaren Joseph Swan (också han från Storbritannien) visade upp en fungerande, fast mindre effektiv variant av, innan Edison kom in på banan. Men varför komplicera en god historia?
Hur som helst markerade glödlampornas kommersiella intåg det avgörande tekniksprång som fick det artificiella ljuset att spridas över världen. Människan var inte längre underkastad naturens skiftningar mellan dag och natt, slapp treva sig fram genom mörkret i det flämtade svaga skenet av vax- och stearinljus, gas-, fotogen- och oljelampor.
Nu kunde vi ta kontroll över dygnet, till nytta och nöje ordentligt lysa upp våra hem, fabriker, kontor, gator och torg. August Strindberg, den gamle pålitlige rabulisten, var dock tidigt skeptisk. 1884 dundrar han i pamfletten Om det allmänna missnöjet, dess orsaker och botemedel mot det elektriska ljuset som ”förstör ögonen och förlänger arbetsdagen – för arbetaren”.
Ett halvsekel senare skulle den japanske författaren Junichiro Tanizaki reflektera kritiskt över utvecklingen i essän Till skuggornas lov (1933). Hans ärende var att försvara den typiskt österländska kulturtraditionen mot det västerländska inflytande som bland annat medfört att den moderna staden dränks i skarpt ljus och gräll neon.
Ivern att jaga mörkret på flykten får Japans urbana miljöer att mista i särart och nyansrikedom. Arkitekturen banaliseras. Kvarteren förlorar sitt trivsamt, mystiska dunkel och sina fantasieggande skuggeffekter vid kvällar och nätter. ”För oss ligger inte skönheten i tingen utan i det mönster av skuggor, av ljus och mörker, som bildas mellan dem”, menar Tanizaki.
Ännu brydde sig få om sådana finkänsliga invändningar mot den ohejdade elektriska ljusrevolutionen. Förutom möjligen astronomerna, som tvingades flytta teleskopen längre och längre bort från bebodda trakter. Den ökande förekomsten av artificiellt ljus tenderade nämligen att blockera himlavalvets stjärnparad.
Det är ett problem som bara blivit värre och värre. Vid ideala förhållanden under en klar, molnfri och opåverkad natthimmel kan vi med blotta ögat se i runda slängar 6000 stjärnor. Vincent van Goghs berömda virvlande målning Stjärnenatt (1889) vittnar om en tid när det sprakande kosmosfyrverkeriet fortfarande var allmän egendom. Icke så idag.
83 procent av mänskligheten, och 99 procent av befolkningen i Europa och Nordamerika, har ingen ren och praktfull Vintergata kvar att beskåda. De flesta gnistrande stjärnor ligger skymda. I vissa särskilt drabbade områden kan man knappt se några alls. Det är en majestätisk och förunderlig dimension av tillvaron som berövats oss. Vi har blivit ett centralt kulturarv fattigare. Det var också astronomerna som myntade begreppet ”ljusförorening” och började trycka på alarmknappen.
På senare år har medvetenheten tilltagit, sakta men säkert, om människans ansvar för att bättre vårda mörkret. En tankeväckande bok i ämnet är biologen och fladdermusforskaren Johan Eklöfs uppmärksammade Mörkermanifestet. Om artificiellt ljus och hotet mot en uråldrig rytm (2020).
Som han påpekar är en tredjedel av alla ryggradsdjur och nära två tredjedelar av de ryggradslösa djuren nattlevande. Det är alltså när vi själva brukar sova ”som det mesta av naturens verksamhet sker i form av parning, jakt, nedbrytning och pollinering”. Denna febrila aktivitet störs och avstannar i det ymniga mänskliga ljusläckage som inte borde finnas där.
På nattliga satellitbilder ser vi hur jordklotet bokstavligen glöder av belysning. Konsekvenserna är ekologiskt förödande för otaliga insekter, djur och växter. 150 år efter att Thomas Edisons tände sin lampa har vi lyckats besegra mörkret till den grad att vi står inför en upplyst mardröm i naturen med förtvining och massdöd.
Ljusföroreningarna inverkar även olycksbringande på människans egen evolutionärt kalibrerade biologiska klocka. Följderna är sömnsvårigheter, depression, stress, fetma, förhöjda cancerrisker. Allt det här låter ju väldigt trist och nedslående. August Strindberg tycks ha fått mer rätt än han någonsin anade om det elektriska ljusets skadeverkningar.
Som lök på laxen har glödlamporna fasats ut och ersatts av de verkningsfullare och billigare LED-dioderna. Vi kan bada i det artificiella ljuset som aldrig förr. Eller använda det smartare. Ty LED-tekniken gör det samtidigt relativt enkelt att lösa ljusföroreningarnas miljöproblem, skriver Johan Eklöf:
”LED-ljuset kan riktas och därmed avgränsa de belysta ytorna och minska oönskad ljusspridning. Det går att kontrollera och förändra ljusets färger till att efterlikna dygnets naturliga spektrum av ljus, och genom att styra intensiteten kan skuggor framhävas, vilket ger ett både naturligare och behagligare intryck”.
Miljöpartiet i Linköping har nyligen lämnat in en intressant motion om att kommunen bör anta riktlinjer för att lokalt åtgärda ljusföroreningarna. Håll tummarna för bifall. På köpet skulle vi då också med LED-teknikens hjälp kunna få ett estetiskt vackrare Linköping, mer av den stad som Junichiro Tanizaki förordade i Till skuggornas lov. Vore inte det häftigt?
Vår Gud är oss en väldig skog
Skrivit i Corren 30/1:
Det är smått svindlande när man tänker på det. Mitt i staden har den majestätiskt tronat i 800 år – Linköpings domkyrka, en verklig katedral av kontinentalt snitt. Att vandra under dess valv ger förnimmelser av södern, Italien, Frankrike. I arkitekturen finns ännu stämningen inkapslad av den katolska kultursfär som band samman Europa tills Gustav Vasa drog ner rullgardinen för Sveriges del.
Men hur religionen tog sig uttryck på våra nordliga breddgrader innan kristendomen gjorde entré är höljt i dunkel. Förmodligen ägnade vi oss åt naturdyrkan och tillbad diffusa gudomar. Den romerske historikern Tacitus skriver år 98 om hur de germanska stammarna uppe i obygderna vördar skogen som hemvist för den utomvärldsliga högre makten. Några tempel syns inte till. Särskilda heliga lundar tjänstgör som kultplatser.
Asatrons mustiga galleri med Tor, Oden & Co är sannolikt mestadels fabulerat av islänningen Snorre Sturlasson, som på medeltiden ville skapa en motsvarighet till den antika grekiska och romerska mytologin. Då var vårt land redan kristnat.
Gud som vi brukar känna honom importerades gissningsvis av lokala hövdingar, som rest på kontinenten och tagit intryck av dess långt mer utvecklade samhällsorganisation. Vilka möjligheter till makt, rikedom, handel och kontakter! Kristendomen var en variant på 1990-talets EU-anslutning.
Sverige intog rollen som en perifer, men relativt blomstrande provins i katolska kyrkans storslagna nätverk. Civilisationen kom till byn, kan man säga. Ganska snabbt tycks Gud i sin katolska skepnad blivit en folklig succé. Hela paketet med det religiösa budskapet, helgonen, kyrkornas prakt med sånger och spektakulära ritualer, svarade väl mot människans eviga längtan efter tröst, hopp, glam och gemenskap i jämmerdalen.
Mindre skojigt blev det när vi pådyvlades Martin Luthers bokstavstroende protestantism. I katolska kyrkans ställe etablerades en statlig övervakningsapparat av närmast totalitärt snitt. Sverige kom länge att likna fundamentalisternas Iran efter den islamistiska revolutionen 1979. Det var bara för folket att anpassa sig och underdånigt böja knä.
Den karga lutherska ortodoxin punkterades dock av trycket från upplysningen och romantiken. Frikyrkor andades morgonluft medan det statliga prästerskapets ledande skikt tappade övertygelsen och hamnade på ständig teologisk reträtt. Slutstationen representeras av förre ärkebiskopen K G Hammar, en allmänt hygglig och välmenande pastor Jansson-figur utan bestämda åsikter om någonting på det religiösa området.
Men oavsett om Sverige varit katolskt eller lutherskt, har vår blågula kristna Gud burit på vissa speciella särdrag genom seklerna. Den beklagligen alltför tidigt bortgångne bildningsnestorn Göran Hägg har sin underhållande bok Gud i Sverige (2010) gjort fyndiga jämförelser mellan uttolkare som heliga Birgitta, kyrkomålaren Albertus Pictor, Emanuel Swedenborg och August Strindberg.
Det är en kärv, materiellt handfast, straffande och förbluffande småaktig Gud som träder fram. Fixeringen vid sex och pengar är markant. Men det är också en socialt medveten herre, som verkar lova sina rättrogna något slags försonande välfärdssamhälle bortom molnen. Onekligen en intressant återspegling av föreställningarna och önskemålen i folkdjupet. Samt av det svenska kulturklimatets torftighet. Inga avancerade mysterieteorier här inte!
Numera, då den traditionella religionen förlorat greppet om befolkningsmajoriteten, bor Gud allt ensammare i sin magnifika Linköpingskatedral. Eller ska vi snarare se det som att han taggat ner på anspråken, genomgått en transformation till friluftsentusiast och flyttat ut i skog och mark?
Det är ju främst där, vilket religionshistorikern David Thurfjell skriver fascinerande om i boken Granskogsfolk (2020), som den moderna svensken söker stilla sitt behov av lugn, sinnesro och existentiell reflektion. Ungefär som våra förfäder hedningarna. Thurfjell påpekar för övrigt att ”hedning”, från början kristna européers beteckning på de germanska stammarna under 300-talet, har sitt språkliga ursprung i ett indoeuropeiskt ord för ”vild skog”.
Kyrkans inomhusreligion passar kanske egentligen det nordiska kynnet dåligt. Vår slitstarka original-Gud finns i den besjälade naturen och dit vallfärdar vi urbana, nygamla hedningar igen. ”Kalla den änglamarken eller himlajorden om du vill, jorden vi ärvde och lunden den gröna”, som nationaltrubaduren Evert Taube bejublat sjöng. Den uråldriga andliga skogskänslan förnekar sig inte.
Vildsvinsplågan måste stoppas
Skrivit i Corren 14/2:
Vildsvin, hade det inte varit bättre om vi varit förskonade från dessa levande jordfräsar? Fram tills på 1970-talet fanns inga vildsvin i svensk skog och mark – bestarna var sedan flera hundra år utrotade som frilevande stam på våra breddgrader.
Men så hände det sig att några vildsvin som hölls i hägn lyckades rymma, i Sörmlandstrakten lär det ha varit. Följden blev dramatisk. Populationen kom snart att återetablera sig med besked i vår fosterländska fauna.
Permanent uppehållstillstånd i naturen fick vildsvinen dessutom efter viss debatt genom ett riksdagsbeslut på 80-talet. Noga räknat var ju vildsvinen ingen främmande art, utan hade – det måste man ändå medge – en mycket längre historia som tidigare bosatta i landet än vad konungariket Sverige existerat.
Och vad blev tacken från de oskäliga djuren? Tala om kriminalitet och vandalism. Vildsvinen löper amok som det inte fanns någon morgondag och ingenting är heligt. De bökar sönder ägnar, landskap, golfbanor, till och med kyrkogårdar, springer totalt dödsföraktande ut på vägarna och orsakar trafikolyckor.
Ett särskilt ont öga verkar vildsvinen ha till jordbruksnäringen, där de ställer till med skador för miljardbelopp varje år. För Östergötlands del är det knappast en överdrift att beteckna situationen som alarmerande. Enligt en aktuell undersökning från LRF uppger 84 procent av deras östgötska medlemmar att de är utsatta för vildsvinens härjningar.
4 av 10 drabbade lantbrukare säger sig vara tvungna att sköta sina odlingar annorlunda på grund av vildsvinen. 7 av 10 menar att vildsvinsattackerna påverkar deras välbefinnande negativt och sänker tron på framtiden. ”Yttersta konsekvensen blir att man anpassar sig efter viltet och att bra mark som skulle kunna ge mat istället hamnar i träda”, sa LRF:s lokale ordförande Peter Borring nyligen till SVT (9/2).
Så här kan det omöjligen fortsätta. Ska vi förklara vildsvinen icke önskvärda och utrota stammen igen som våra förfäder gjorde? Nej, det vore nog väl drastiskt och även väldigt dumt, om man tänker en smula på saken.
Vildsvinen är faktiskt en stor, gåtfullt underutnyttjad tillgång egentligen. Köttet är förstklassigt och smakar ypperligt. Marknaden borde skrika efter det, om det fanns någon gastronomisk rättvisa i världen.
Vad som behövs är att stärka de ekonomiska incitamenten till jakt som kan hålla stammen i schack på rimliga nivåer, samt förenkla det krångliga regelverket för hanteringen och försäljningen av köttet. Jag har själv snackat med Livsmedelsverket i ärendet och gissa? Det finns hopp om byråkratin.
En utredning med färdiga förslag på lösningar är klar och överlämnades i december till Näringsdepartementet. Nu gäller det alltså bara att regeringen kommer till skott, så att säga…
Blandad skog är bättre skog
Skrivit i Corren 2/9:
I jämförelse med de förskräckande bränderna i Amazonas är det kanske ingen fråga att snacka om. Vad spelar det svenska skogsbruket för roll när jordens lungor i Sydamerika hotas som producerar enorma mängder av syre till atmosfären och binder så mycket växthusdrivande koldioxid?
Visst. Situationen i Amazonas är ett avsevärt värre och akutare problem. Men det betyder inte att vi här uppe i Norden kan bortse från förvaltningsansvaret för vår egen plats på jorden. Och när det gäller skogen – som täcker 70 procent av Sveriges yta – har vi huvudsakligen skött det bra.
Skogen är vårt gröna guld som både bygger ekonomiskt välstånd och bidrar till att ”tvätta” klimatet på kol. Kapitalism och miljö i god förening!
Sedan början av 1900-talet har den produktiva svenska skogsmarken nästan fördubblats och uttaget är mindre än den årliga tillväxten. Vad är då bekymret?
Jo, från 50-talet drev myndigheterna och massaindustrin fram ett högt rationaliserat skogsbruk. Gran och tall ansågs mest lönsamt att plantera och avverka. Landskapet blev därmed mörkare och mindre estetiskt tilltalande. Monokulturens utbredning visade sig även få andra negativa konsekvenser.
Ensidiga gran- och tallplanteringar ökar risken för svårsläckta bränder (och det har vi ju haft vår beskärda del av) om det inte finns inslag av fuktigare lövskog som naturliga hinder för eldens spridning. Den biologiska mångfalden tar också stryk.
Skogsnäringen föredrar fortfarande gran och tall av lönsamhetsskäl, medan Naturvårdsverket tycker att ökad variation vore lämpligast av miljöskäl. Men av den aktuella forskningen att döma, borde det inte råda någon motsättning mellan penning- och naturvårdsintresset.
En fokuserad satsning på blandskogar med olika trädslag – löv som barr – skulle ge högre produktivare skogstillväxt, främja den biologiska artrikedomen och lagra in kol i större utsträckning.
Att den svenska landskapsbilden samtidigt hade blivit trevligt ljusare är väl heller inget minus.
Christian Dahlgrens Blogg 