Tack Selma för att du räddade Tåkern

Skrivit i Corren 14/4:

”Tranorna kommer”, sjunger Ulf Lundell och frågar: ”Är jag den enda här som hör dem? / Som hör dem hälsa oss till liv igen? / Är jag den ende här / Som är vaken den här vackra morgonen?”

Nej, inte vid Tåkern i alla fall. Där har det redan för flera veckor sedan vaket rapporterats om anländande trumpetande tranor, inflygande med ny vår, nytt hopp och ljus över vårt fina Östergötland. Så förtvivla icke. Ut, lystra och spana. Kring Tåkern sjunger det om morgondagarna. 

”Säkert den största och yppersta fågelsjö, som finns i hela landet”, skriver Selma Lagerlöf i Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige och konstaterar att ”fåglarna måste skatta sig lyckliga, så länge som de äga en sådan tillflyktsort”. För att inte tala om oss människor. Men det kunde varit annorlunda. 

Fågel- och naturparadiset Tåkern är egentligen resultatet av en missräkning bland östgötabönderna på 1840-talet. Då sänktes vattennivån i sjön för att ge utrymme åt mer åkermark. Det slog huvudsakligen slint. Vass började breda ut sig, ett myller av fågelarter hittade dit och trivdes förträffligt. I början av 1900-talet aktualiserades dock nya försök att helt torrlägga Tåkern. 

Det fick den samhällsengagerade liberalen, rösträttskämpen och tidiga miljöaktivisten Selma Lagerlöf att tända till ordentligt. Hon kunde konsten att skapa debattinlägg som gjorde avtryck. Läs kapitlet om Jarro gräsanden i Nils Holgerssons underbara resa! Det är en brinnande plädering för Tåkerns räddning undan hotet från ekologisk skövling. 

Det blev ingen torrläggning, givetvis. Vem pallade att gå emot en megapopulär författarinna som henne? Utan Selma skulle vi kanske inte haft Tåkern kvar idag, detta Mecka för fåglar och för oss som blivit bitna av att titta på fåglar. Under coronapandemin har intresset för denna klassiska, rogivande och fascinerande friluftshobby ökat markant. 

Nyligen har också stiftelsen Tåkernfonden, som sorterar under länsstyrelsen, vältajmat beslutat att satsa 705 000 kronor till olika projekt i syfte att fortsatt vårda och tillgängliggöra naturreservatet. 

”Besökarna strömmar till Tåkern och därför känns det extra glädjande att kunna stötta naturum Tåkerns verksamhet med guidningar vid sjön. I år ger vi dessutom särskilt stöd till ett projekt som vänder sig till nyanlända familjer och familjer från socioekonomiskt utsatta områden som får komma till Tåkern vid tre tillfällen för att prova på och lära sig mer om natur och friluftsliv”, säger landshövding Carl Fredrik Graf (SVT Öst 10/4).

Det hade nog Selma Lagerlöf gillat. Tåkern är en fristad som tillhör oss alla. Upptäck myllret bland vassen, hör fågelsången, skåda V-formationen i skyn. Tranorna kommer. Visst blir man lycklig i själen. 

Mörkret är vår vän

Skrivit i Corren 6/2:

Den amerikanske uppfinnaren Thomas Edison led av skotofobi, extrem mörkrädsla, och gjorde något åt det. 1879 tog han patent på glödlampan. Varde elektriskt ljus! Fiffig karl reder sig alltid.

Nåja, sanningen att säga var inte Edison först med bedriften. Redan 1809 hade den engelske kemisten Humphrey Davy konstruerat en båglampa som förvandlade elektricitet till ljus. Ära den som äras bör.

Det gäller faktiskt även den mycket mer praktiskt användbara glödlampan, som uppfinnaren Joseph Swan (också han från Storbritannien) visade upp en fungerande, fast mindre effektiv variant av, innan Edison kom in på banan. Men varför komplicera en god historia?

Hur som helst markerade glödlampornas kommersiella intåg det avgörande tekniksprång som fick det artificiella ljuset att spridas över världen. Människan var inte längre underkastad naturens skiftningar mellan dag och natt, slapp treva sig fram genom mörkret i det flämtade svaga skenet av vax- och stearinljus, gas-, fotogen- och oljelampor.

Nu kunde vi ta kontroll över dygnet, till nytta och nöje ordentligt lysa upp våra hem, fabriker, kontor, gator och torg. August Strindberg, den gamle pålitlige rabulisten, var dock tidigt skeptisk. 1884 dundrar han i pamfletten Om det allmänna missnöjet, dess orsaker och botemedel mot det elektriska ljuset som ”förstör ögonen och förlänger arbetsdagen – för arbetaren”.

Ett halvsekel senare skulle den japanske författaren Junichiro Tanizaki reflektera kritiskt över utvecklingen i essän Till skuggornas lov (1933). Hans ärende var att försvara den typiskt österländska kulturtraditionen mot det västerländska inflytande som bland annat medfört att den moderna staden dränks i skarpt ljus och gräll neon.

Ivern att jaga mörkret på flykten får Japans urbana miljöer att mista i särart och nyansrikedom. Arkitekturen banaliseras. Kvarteren förlorar sitt trivsamt, mystiska dunkel och sina fantasieggande skuggeffekter vid kvällar och nätter. ”För oss ligger inte skönheten i tingen utan i det mönster av skuggor, av ljus och mörker, som bildas mellan dem”, menar Tanizaki.

Ännu brydde sig få om sådana finkänsliga invändningar mot den ohejdade elektriska ljusrevolutionen. Förutom möjligen astronomerna, som tvingades flytta teleskopen längre och längre bort från bebodda trakter. Den ökande förekomsten av artificiellt ljus tenderade nämligen att blockera himlavalvets stjärnparad.

Det är ett problem som bara blivit värre och värre. Vid ideala förhållanden under en klar, molnfri och opåverkad natthimmel kan vi med blotta ögat se i runda slängar 6000 stjärnor. Vincent van Goghs berömda virvlande målning Stjärnenatt (1889) vittnar om en tid när det sprakande kosmosfyrverkeriet fortfarande var allmän egendom. Icke så idag.

83 procent av mänskligheten, och 99 procent av befolkningen i Europa och Nordamerika, har ingen ren och praktfull Vintergata kvar att beskåda. De flesta gnistrande stjärnor ligger skymda. I vissa särskilt drabbade områden kan man knappt se några alls. Det är en majestätisk och förunderlig dimension av tillvaron som berövats oss. Vi har blivit ett centralt kulturarv fattigare. Det var också astronomerna som myntade begreppet ”ljusförorening” och började trycka på alarmknappen.

På senare år har medvetenheten tilltagit, sakta men säkert, om människans ansvar för att bättre vårda mörkret. En tankeväckande bok i ämnet är biologen och fladdermusforskaren Johan Eklöfs uppmärksammade Mörkermanifestet. Om artificiellt ljus och hotet mot en uråldrig rytm (2020).

Som han påpekar är en tredjedel av alla ryggradsdjur och nära två tredjedelar av de ryggradslösa djuren nattlevande. Det är alltså när vi själva brukar sova ”som det mesta av naturens verksamhet sker i form av parning, jakt, nedbrytning och pollinering”. Denna febrila aktivitet störs och avstannar i det ymniga mänskliga ljusläckage som inte borde finnas där.

På nattliga satellitbilder ser vi hur jordklotet bokstavligen glöder av belysning. Konsekvenserna är ekologiskt förödande för otaliga insekter, djur och växter. 150 år efter att Thomas Edisons tände sin lampa har vi lyckats besegra mörkret till den grad att vi står inför en upplyst mardröm i naturen med förtvining och massdöd.

Ljusföroreningarna inverkar även olycksbringande på människans egen evolutionärt kalibrerade biologiska klocka. Följderna är sömnsvårigheter, depression, stress, fetma, förhöjda cancerrisker. Allt det här låter ju väldigt trist och nedslående. August Strindberg tycks ha fått mer rätt än han någonsin anade om det elektriska ljusets skadeverkningar.

Som lök på laxen har glödlamporna fasats ut och ersatts av de verkningsfullare och billigare LED-dioderna. Vi kan bada i det artificiella ljuset som aldrig förr. Eller använda det smartare. Ty LED-tekniken gör det samtidigt relativt enkelt att lösa ljusföroreningarnas miljöproblem, skriver Johan Eklöf:

”LED-ljuset kan riktas och därmed avgränsa de belysta ytorna och minska oönskad ljusspridning. Det går att kontrollera och förändra ljusets färger till att efterlikna dygnets naturliga spektrum av ljus, och genom att styra intensiteten kan skuggor framhävas, vilket ger ett både naturligare och behagligare intryck”.

Miljöpartiet i Linköping har nyligen lämnat in en intressant motion om att kommunen bör anta riktlinjer för att lokalt åtgärda ljusföroreningarna. Håll tummarna för bifall. På köpet skulle vi då också med LED-teknikens hjälp kunna få ett estetiskt vackrare Linköping, mer av den stad som Junichiro Tanizaki förordade i Till skuggornas lov. Vore inte det häftigt?

Vår Gud är oss en väldig skog

Skrivit i Corren 30/1:

Det är smått svindlande när man tänker på det. Mitt i staden har den majestätiskt tronat i 800 år – Linköpings domkyrka, en verklig katedral av kontinentalt snitt. Att vandra under dess valv ger förnimmelser av södern, Italien, Frankrike. I arkitekturen finns ännu stämningen inkapslad av den katolska kultursfär som band samman Europa tills Gustav Vasa drog ner rullgardinen för Sveriges del.

Men hur religionen tog sig uttryck på våra nordliga breddgrader innan kristendomen gjorde entré är höljt i dunkel. Förmodligen ägnade vi oss åt naturdyrkan och tillbad diffusa gudomar. Den romerske historikern Tacitus skriver år 98 om hur de germanska stammarna uppe i obygderna vördar skogen som hemvist för den utomvärldsliga högre makten. Några tempel syns inte till. Särskilda heliga lundar tjänstgör som kultplatser.

Asatrons mustiga galleri med Tor, Oden & Co är sannolikt mestadels fabulerat av islänningen Snorre Sturlasson, som på medeltiden ville skapa en motsvarighet till den antika grekiska och romerska mytologin. Då var vårt land redan kristnat.

Gud som vi brukar känna honom importerades gissningsvis av lokala hövdingar, som rest på kontinenten och tagit intryck av dess långt mer utvecklade samhällsorganisation. Vilka möjligheter till makt, rikedom, handel och kontakter! Kristendomen var en variant på 1990-talets EU-anslutning.

Sverige intog rollen som en perifer, men relativt blomstrande provins i katolska kyrkans storslagna nätverk. Civilisationen kom till byn, kan man säga. Ganska snabbt tycks Gud i sin katolska skepnad blivit en folklig succé. Hela paketet med det religiösa budskapet, helgonen, kyrkornas prakt med sånger och spektakulära ritualer, svarade väl mot människans eviga längtan efter tröst, hopp, glam och gemenskap i jämmerdalen.

Mindre skojigt blev det när vi pådyvlades Martin Luthers bokstavstroende protestantism. I katolska kyrkans ställe etablerades en statlig övervakningsapparat av närmast totalitärt snitt. Sverige kom länge att likna fundamentalisternas Iran efter den islamistiska revolutionen 1979. Det var bara för folket att anpassa sig och underdånigt böja knä.

Den karga lutherska ortodoxin punkterades dock av trycket från upplysningen och romantiken. Frikyrkor andades morgonluft medan det statliga prästerskapets ledande skikt tappade övertygelsen och hamnade på ständig teologisk reträtt. Slutstationen representeras av förre ärkebiskopen K G Hammar, en allmänt hygglig och välmenande pastor Jansson-figur utan bestämda åsikter om någonting på det religiösa området.

Men oavsett om Sverige varit katolskt eller lutherskt, har vår blågula kristna Gud burit på vissa speciella särdrag genom seklerna. Den beklagligen alltför tidigt bortgångne bildningsnestorn Göran Hägg har sin underhållande bok Gud i Sverige (2010) gjort fyndiga jämförelser mellan uttolkare som heliga Birgitta, kyrkomålaren Albertus Pictor, Emanuel Swedenborg och August Strindberg.

Det är en kärv, materiellt handfast, straffande och förbluffande småaktig Gud som träder fram. Fixeringen vid sex och pengar är markant. Men det är också en socialt medveten herre, som verkar lova sina rättrogna något slags försonande välfärdssamhälle bortom molnen. Onekligen en intressant återspegling av föreställningarna och önskemålen i folkdjupet. Samt av det svenska kulturklimatets torftighet. Inga avancerade mysterieteorier här inte!

Numera, då den traditionella religionen förlorat greppet om befolkningsmajoriteten, bor Gud allt ensammare i sin magnifika Linköpingskatedral. Eller ska vi snarare se det som att han taggat ner på anspråken, genomgått en transformation till friluftsentusiast och flyttat ut i skog och mark?

Det är ju främst där, vilket religionshistorikern David Thurfjell skriver fascinerande om i boken Granskogsfolk (2020), som den moderna svensken söker stilla sitt behov av lugn, sinnesro och existentiell reflektion. Ungefär som våra förfäder hedningarna. Thurfjell påpekar för övrigt att ”hedning”, från början kristna européers beteckning på de germanska stammarna under 300-talet, har sitt språkliga ursprung i ett indoeuropeiskt ord för ”vild skog”.

Kyrkans inomhusreligion passar kanske egentligen det nordiska kynnet dåligt. Vår slitstarka original-Gud finns i den besjälade naturen och dit vallfärdar vi urbana, nygamla hedningar igen. ”Kalla den änglamarken eller himlajorden om du vill, jorden vi ärvde och lunden den gröna”, som nationaltrubaduren Evert Taube bejublat sjöng. Den uråldriga andliga skogskänslan förnekar sig inte.

Vildsvinsplågan måste stoppas

Skrivit i Corren 14/2:

Vildsvin, hade det inte varit bättre om vi varit förskonade från dessa levande jordfräsar? Fram tills på 1970-talet fanns inga vildsvin i svensk skog och mark – bestarna var sedan flera hundra år utrotade som frilevande stam på våra breddgrader.

Men så hände det sig att några vildsvin som hölls i hägn lyckades rymma, i Sörmlandstrakten lär det ha varit. Följden blev dramatisk. Populationen kom snart att återetablera sig med besked i vår fosterländska fauna.

Permanent uppehållstillstånd i naturen fick vildsvinen dessutom efter viss debatt genom ett riksdagsbeslut på 80-talet. Noga räknat var ju vildsvinen ingen främmande art, utan hade – det måste man ändå medge – en mycket längre historia som tidigare bosatta i landet än vad konungariket Sverige existerat.

Och vad blev tacken från de oskäliga djuren? Tala om kriminalitet och vandalism. Vildsvinen löper amok som det inte fanns någon morgondag och ingenting är heligt. De bökar sönder ägnar, landskap, golfbanor, till och med kyrkogårdar, springer totalt dödsföraktande ut på vägarna och orsakar trafikolyckor.

Ett särskilt ont öga verkar vildsvinen ha till jordbruksnäringen, där de ställer till med skador för miljardbelopp varje år. För Östergötlands del är det knappast en överdrift att beteckna situationen som alarmerande. Enligt en aktuell undersökning från LRF uppger 84 procent av deras östgötska medlemmar att de är utsatta för vildsvinens härjningar.

4 av 10 drabbade lantbrukare säger sig vara tvungna att sköta sina odlingar annorlunda på grund av vildsvinen. 7 av 10 menar att vildsvinsattackerna påverkar deras välbefinnande negativt och sänker tron på framtiden. ”Yttersta konsekvensen blir att man anpassar sig efter viltet och att bra mark som skulle kunna ge mat istället hamnar i träda”, sa LRF:s lokale ordförande Peter Borring nyligen till SVT (9/2).

Så här kan det omöjligen fortsätta. Ska vi förklara vildsvinen icke önskvärda och utrota stammen igen som våra förfäder gjorde? Nej, det vore nog väl drastiskt och även väldigt dumt, om man tänker en smula på saken.

Vildsvinen är faktiskt en stor, gåtfullt underutnyttjad tillgång egentligen. Köttet är förstklassigt och smakar ypperligt. Marknaden borde skrika efter det, om det fanns någon gastronomisk rättvisa i världen.

Vad som behövs är att stärka de ekonomiska incitamenten till jakt som kan hålla stammen i schack på rimliga nivåer, samt förenkla det krångliga regelverket för hanteringen och försäljningen av köttet. Jag har själv snackat med Livsmedelsverket i ärendet och gissa? Det finns hopp om byråkratin.

En utredning med färdiga förslag på lösningar är klar och överlämnades i december till Näringsdepartementet. Nu gäller det alltså bara att regeringen kommer till skott, så att säga…

Blandad skog är bättre skog

Skrivit i Corren 2/9:

I jämförelse med de förskräckande bränderna i Amazonas är det kanske ingen fråga att snacka om. Vad spelar det svenska skogsbruket för roll när jordens lungor i Sydamerika hotas som producerar enorma mängder av syre till atmosfären och binder så mycket växthusdrivande koldioxid?

Visst. Situationen i Amazonas är ett avsevärt värre och akutare problem. Men det betyder inte att vi här uppe i Norden kan bortse från förvaltningsansvaret för vår egen plats på jorden. Och när det gäller skogen – som täcker 70 procent av Sveriges yta – har vi huvudsakligen skött det bra.

Skogen är vårt gröna guld som både bygger ekonomiskt välstånd och bidrar till att ”tvätta” klimatet på kol. Kapitalism och miljö i god förening!

Sedan början av 1900-talet har den produktiva svenska skogsmarken nästan fördubblats och uttaget är mindre än den årliga tillväxten. Vad är då bekymret?

Jo, från 50-talet drev myndigheterna och massaindustrin fram ett högt rationaliserat skogsbruk. Gran och tall ansågs mest lönsamt att plantera och avverka. Landskapet blev därmed mörkare och mindre estetiskt tilltalande. Monokulturens utbredning visade sig även få andra negativa konsekvenser.

Ensidiga gran- och tallplanteringar ökar risken för svårsläckta bränder (och det har vi ju haft vår beskärda del av) om det inte finns inslag av fuktigare lövskog som naturliga hinder för eldens spridning. Den biologiska mångfalden tar också stryk.

Skogsnäringen föredrar fortfarande gran och tall av lönsamhetsskäl, medan Naturvårdsverket tycker att ökad variation vore lämpligast av miljöskäl. Men av den aktuella forskningen att döma, borde det inte råda någon motsättning mellan penning- och naturvårdsintresset.

En fokuserad satsning på blandskogar med olika trädslag – löv som barr – skulle ge högre produktivare skogstillväxt, främja den biologiska artrikedomen och lagra in kol i större utsträckning.

Att den svenska landskapsbilden samtidigt hade blivit trevligt ljusare är väl heller inget minus.

När havets gåvor sinar

Skrivit i Corren 10/12:

”Fiskslägtet är en bland de största af alla välgerningar, hvarmed naturen slösat till mensklighetens gagn, och som frambringas och förnyas utan odling, utan underhåll eller konstant sträfvande från vår sida”, skriver vår förträfflige Linköpingsson Charles Emil Hagdahl i sin underbara Kok-konsten som vetenskap och konst (1879).

Naturens översvallande generositet med läckerheter från fisksläktet är dock inte villkorslös, det vet vi idag – eller borde veta. Lika sorglöst som Hagdahl såg på saken kan ingen sant ansvarskännande människa längre göra.

Östersjöns rika bestånd av torsk och sill kunde nog en gång te sig outtömligt. Det var innan klimatförändringarnas, övergödningens och det moderna yrkesfiskets skadeverkningar gav oss bakläxa.

Situationen för Östersjötorsken har blivit så allvarlig att Världsnaturfonden (WWF) tidigare i år varnade för att hela populationen står inför en kollaps och att konsumenterna därför, utan undantag, bör undvika den (SVD 23/5 2018).

Dessvärre har trålfisket fortsatt med kvoter som ligger högre än vad forskningen ansett lämpliga. Sedan 1980-talet har 90 procent av all torsk i Östersjön försvunnit!

Svunna är även dagarna när oräkneliga mängder ål vandrade i våra älvar och vattendrag. Katastrofsiffrorna för det europeiska ålbeståndet ligger på samma alarmerande nivå som för Östersjötorsken – en minskning med 90 procent den senaste 30-årsperioden. Under min uppväxt brukade rökt ål vara ett självklart inslag på julbordet och många håller kvar vid traditionen som ingenting hade hänt.

För den hugade ålkonnässören finns i Charles Emil Hagdahls klassiska kokbok ett flertal spännande recept på olika tillredningsvarianter, vanliga förr i gamla svenska bondesamhället. Nu är det mest en sorglig upplevelse att läsa om dem. Ty hur kan någon älska ål och äta den med gott samvete i detta läge?

Enligt WWF är risken för utrotning överhängande. Ändå fortgår kommersen, trots rödlistning och allt snack om vikten av ökad miljömedvetenhet. Vad väntar i framtiden – att ålen gör dronten sällskap som förlorad art och att torsken blir ett minne blott i Östersjön?

Historiens dom kommer att falla hård över oss om vi inte äger förstånd att bättre förvalta naturen och dess gåvor.

Ett älskat sommarsurr

Skrivit i Corren 4/6:

Det brummar kramgott om humlan. Folke Isaksson liknade den vid en ”mumlande liten björn” med ”sjungande motor” i en vacker dikt från 50-talet och skrev: ”Flärdlös och luden bugar han över örternas rad / dricker sin mjölk och tackar, / hänger i blommans juver / Samlare, läckergom, liten tok / under blåklockans kjol”.

Beppe Wolgers hade sådan fäbless för humlor att det blev ett signum. Han klappade en humla på ryggen i ett legendariskt (självironiskt) revynummer och gjorde det även i den underbara filmen Dunderklumpen, där en till Jämtland vilseflugen humla från Skåne hjälper Beppe att hitta sonen Jens som är ute på äventyr i sommarnatten.

Bland insekterna är inga så populära som humlorna. De är våra bins mer sympatiska släktingar, närmast folkkära med sin mjuka päls och gemytligt, fridsamma framtoning. Samtidigt är de mycket flitiga arbetare som svarar för en avsevärd insats i pollineringen av nyttoväxter och vilda blommor.

I den fascinerande boken om deras värld, Humlor i Sverige av Bo Mossberg och Björn Cederberg (Bonnier Fakta 2012), läser jag att finns 40 olika svenska arter – exempelvis haghumlan (vanlig i odlingsbygderna), jordsnylthumlan (utbredd i hela landet) och tundrahumlan (håller till i Lapplandsfjällen).

Därutöver har det funnits ytterligare tre arter, bland annat frukthumlan som siktades för länge sedan i Åtvidaberg år 1911, men de räknas numera som utdöda.

Dessvärre lever flera av dagens kvarvarande arter under allvarligt tilltagande hot om att också försvinna. I likhet med bina och andra pollinerande insekter jorden runt har antalet humlor på senare tid minskat oroväckande.

Tala om kulturskymning i vid bemärkelse om vi inte förmår att hejda och vända den negativa utvecklingen. Naturen blir fattigare, vår tillvaro gråare, skördarna av frukt och grönt viker. Betänk att ungefär en tredjedel av den odlade livsmedelsproduktionen är beroende av pollinering.

En orsak till att humlor och bin blivit färre uppges vara det moderna jordbruket, som trots sina många välsignelser i övrigt medfört att markerna inte har samma variation av växter, blommor och ogräs. Det torde dock kunna åtgärdas genom uppmuntran till bevarande och återskapande av biologiska mångfaldsmiljöer som humlor gillar i kantzoner av åkrar, dikesrenar längs vägar, et cetera.

Enligt forskarna kan visserligen svärmar av små radiostyrda drönare i framtiden ersätta pollinerande insekter. Men vem vill klappa en robothumla på ryggen?

Beppe Wolgers, humlepoet.

Vi, ett skogsfolk

Skrivit i Corren 15/5:

Skogen är en folkrörelse. Hur många är det inte som regelbundet vistas ute i markerna för rekreationens och den kontemplativa upplevelsens skull? När den traditionella kyrkoreligionen tappat greppet om befolkningsmajoriteten är det gärna i naturen som den moderne svensken söker sitt behov av andlighet och sinnesro.

Skogsmiljön är laddad med en svårdefinierbar känsla av något större, en livsenergi som Kerstin Ekman i romanen Rövarna i Skuleskogen låter trollet Skord försöka sätta ord på:

”Om du hade sett laxens blanka kropp ovanför käftarna av sten och vattenfradga så skulle du veta att han hoppar högre och djärvare än han behöver för att komma undan. Det blir någonting över där! Och när roslingen flätar ett mönster och blommar i mossan och när bäckvattnet glödgas av sol och letar sig fram över en bädd av grus och guld och när bofinkshannen sjunger från sin grantopp starkare än hans hjärta kan slå – då blir det någonting över!”.

Innan kristendomen gjorde entré i Norden hängav sig våra förfäder antagligen åt någon form av religiös naturdyrkan (asatrons mytologi är sannolikt mestadels rena efterhandsdiktningen av Snorre Sturlasson). Numera skulle man alltså kunna säga att vi gått varvet runt till vårt hedniska skogstempel.

Och väl där passas det ofta på att plockas korgar fulla av svamp och bär. Även jakt på skogens vilt är populärt. Omkring 300 000 svenskar har jägarexamen. Över 300 000 privatpersoner äger också själva skog, det är med råge fler än antalet medlemmar som partierna lyckas engagera.

Som resurs går skogen inte av för hackor. 70 procent av Sveriges yta är täckt av skogsmark, varur det gröna guldet hämtas som byggt mycket av vårt välstånd. Bara år 2017 drog skogsnäringen in 132 miljarder kronor på export. Faktiskt är Sverige den tredje största exportören i världen av massa, papper och sågade trävaror. Vi kan verkligen kallas ett folk av skogen.

Bland skogsägarna som för arvet vidare finns generellt en djup insikt om betydelsen av ett hållbart skogsbruk. Talande är att den produktiva skogsmarkens virkesförråd har fördubblats sedan 1920-talet och uttaget är mindre än den årliga tillväxten.

Inom statsapparatens sfär av politiker och ämbetsmän lämnar dock förståelsen för skogsbrukets villkor en del övrigt att önska. Ett tilltagande problem är inventeringen av nyckelbiotoper, ursprungligen menad som en hjälp till skogsägaren att identifiera skyddsvärda miljöer och arter.

Nyckelbiotoper har visat sig ganska vanliga, vilket man kan tycka borde vara ett utmärkt betyg på privata skogsägares omsorg om den biologiska mångfalden. Tacken är istället att de i praktiken drabbas av nyttjandeförbud av skogsarealer där myndigheterna, eller vem som helst egentligen, hittar nyckelbiotoper att registrera. Visst kan avverkning ske ändå, men branschens certifieringskod för nyckelbiotoper gör virket hopplöst att sälja.

Systemet har börjat spåra ur och blivit det godas fiende. Från naturvårdsbyråkratins sida märks en ökad aktivism för att nyckelbiotopsklassa marker, ett för staten lika fiffigt som billigt sätt att skapa icke-formella naturreservat på den enskilde skogsägarens bekostnad.

Skogsbruket blir oförutsägbart, äganderätten och rättssäkerheten hasarderas. Det underminerar förutsättningarna för ett fortsatt framgångsrikt förvaltande av de oskattbara värden som skogen representerar för oss alla.

Ett hav utan torsk

Skrivit i Corren 3/5:

Allas vår Charles Emil Hagdahl skriver i Kokkonsten som vetenskap och konst, denna kulinariska bibel från 1879: ”Man har sagt, att torsken är en af jordens vigtigaste hafsfiskar och den, som man sedan 300 år oafbrutet förföljer, för hvars skull folken fört blodiga krig, den af hvilken årligen fångas 600 millioner exemplar, men som lika fullt trotsar detta hejdlösa utrotningskrig, alldenstund hans otroliga fruktsamhet hittills alltid fylt de luckor, som till följd af menniskans rofgirighet uppstått i hans oräkneliga stim”.

Idag har emellertid den mänskliga glupskheten överstigit till och med torskens aktningsvärda fortplantningskrafter. I Östersjön är beståndet hotande nära att kollapsa.

De senaste tjugo årens frenetiska bottentrålande är den värsta boven. Redan på 90-talet talades det om att mer selektiva fiskeredskap borde användas. Tyvärr skedde inget, trots varningstecken på vad den omfattande trålningen riskerade medföra. Nu är vi där.

Fångstvolymerna krymper och balansen i ekosystemet är på väg att allvarligt rubbas. Torsken är Östersjöns största och viktigaste rovfisk, men har blivit allt mindre och svagare. Det hårda fisketrycket stressar den till att bli könsmogen tidigare. Torsken klarar därför inte att följa födan och växa sig så stor som förr. Som matfisk duger den knappt längre, utan mals för det mesta ner till fiskmjöl!

Uppenbart är att denna lika ohållbara som oansvariga hantering inte längre kan fortsätta. Vi kan snart stå inför en situation med ett hav utan torsk. Östersjövarianten är nämligen unikt genetiskt anpassad till det bräckta vattnet och kan inte ersättas.

Försvinner resterna av dagens klena bestånd, ja då är beståndet borta. Charles Emil Hagdahl skulle väl aldrig kunna tänka sig en sådan verklighet, men vi är oundvikligen tvingade att göra det.

Från forskarhåll pekas på nödvändigheten av ett förbud mot bottentrålning som ett första steg mot återhämtning. Stiftelsen BalticSea2020 har på nätet startat ett upprop för att S/MP-regeringen ska hörsamma det kravet och har hittills samlat in över 50 000 namn.

Men som moderatpolitikerna Sofia Arkelsten, Isabella Hökmark och Niklas Wykman nyligen skrev i SvD (1/4) räcker det inte att Sverige ensidigt stoppar bottentrålningen för att rädda torsken. Ska ett förbud få någon effekt måste länderna kring Östersjön förmå EU att agera och skärpa sin fiskepolitik.

Larmet går. Den kortsiktiga rovgirigheten måste upphöra.

Gör vildsvinet lönsamt!

Skrivit i Corren 26/3:

Vildsvin är djuren som försvann ur den svenska faunan, men kom igen. På kung Gustaf III:s tid i slutet av 1700-talet var den frilevande stammen i princip utrotad. På statsminister Ola Ullstens tid i slutet av 1970-talet gjorde den comeback.

Ett antal vildsvin som var inhägnade i Sörmland lyckades nämligen rymma (det var dock inte Ullstens fel, vilket kanske bör understrykas för tydlighetens skull) med konsekvens att en mindre population återetablerades i naturen. Först beslutade riksdagen om ny utrotning.

Sedan ändrade sig politikerna och bestämde att vildsvinen var en icke-främmande svensk art, som hade rätt att springa lös i skog och mark. Trots allt hade ju vildsvinen gjort det i tusentals år innan gustavianerna satte stopp för dem. Nu, på Stefan Löfvens tid, lever och frodas vildsvinen som aldrig förr.

Från 80-talet till idag har stammen växt något enormt. Det har blivit ett allvarligt problem för lantbruket, bland annat här i Östergötland. Betesmarker och odlingar förstörs. Skadorna beräknas kosta svenskt lantbruk uppåt 700 miljoner kronor årligen. Eftersom vildsvinen egentligen saknar naturliga fiender att tala om på våra breddgrader, finns bara ett sätt att förebygga deras härjningar: jakt.

Redan skjuts massor av vildsvin, fler än älgar faktiskt. Men det räcker inte för att hålla stammen i schack. Jägarna behöver bättre incitament och det skulle vi alla tjäna på. Ty vildsvinens breda återkomst representerar också något väldigt gott, bokstavligen.

Köttet är ypperligt, smaskiga grejer av högsta klass. Men kan i sällsynta fall innehålla trikiner, en parasiterande rundmask som dör vid upphettning till minst 68 grader. Slarvas det med tillagningen riskerar man annars få den influensaliknande sjukdomen trikinos, ytterst ovanlig i Sverige, fast knappast trevligare för det.

Även om vildsvinen generellt sett är friska små bestar är därför jägarna skyldiga att ta trikinprov. Det är givetvis riktigt och klokt. Better safe than sorry, eller hur? Tyvärr bor vi i överbyråkratiseringens förlovande land där regleringar bortom rim och reson har blivit det försurande normala.

Tror ni det duger med trikinprov? Nej, inte ens då är jägaren tillåten att enskilt sälja vildsvinsköttet vidare till hugade konsumenter, affärer och restauranger. Jägaren är till och med förbjuden att skänka bort köttet. Återstår att fylla den egna frysen full och låta familjen äta rubbet. Eller att åka till en vilthanteringsanläggning, vars betalning sällan ger lön för mödan.

Resultatet? Jakttrycket blir inte vad det borde och skulle kunna vara. En lovande marknad för svenskt närproducerat kött bromsas, samtidigt som lantbrukarna tvingas svära dyrt och bittert över hur de skövlande vildsvinen fortsätter att löpa amok.

Detta missförhållande har Svenska Jägareförbundet och LRF länge försökt ändra på. Senast i förra veckan krävde de bägge organisationerna att systemet reformeras, så att jägarna med spårbara trikinprov får möjlighet att sälja vildsvinsköttet privat. Det fungerar utmärkt i Tyskland, så varför inte i Sverige?

Genom att trycka på sina beslutsknappar i Stockholm har partipolitikerna välkomnat att våra skogar ånyo ska vimla av vildsvin. Då får också partipolitikerna ta ansvar för det. Ska stammen hållas i kontroll och balans, måste riksdagen fixa ett vettigare regelverk som stimulerar till ökad jakt. Kan det vara så himla svårt?