En anständig diplomat?

Skrivit i Corren 3/4:

Han var otvivelaktigt en stjärna, Sverker Åström. Alltid lika elegant, mycket kultiverad, rikt begåvad. Ett charmerande salongslejon. Ett underbarn till diplomatisk topptjänsteman. Men också: en utpräglad lakejnatur, en maktens och tidsandans följsamme dräng, en finkostymerad moralisk amöba.

Den kombinationen gjorde Sverker Åström (1915-2012) som klippt och skuren till att under kalla krigets decennier axla en framträdande position i svensk utrikespolitik. Något direkt inflytande över kursriktningen hade han inte.

Åström blev en viktig profil genom sin slipade förmåga att servilt uttolka – och närmast personifiera – den säreget folkhemska neutralitetsdoktrin, vilken skapades av Östen Undén (olycksaligt mäktig utrikesminister 1945-62) och fullföljdes av Olof Palme.

Sverker Åström var deras devota språkrör, ständigt beredd att rycka ut med tillkrånglade formalistiska utläggningar för att rättfärdiga och förgylla den utrikespolitiska linje som hans socialdemokratiska herrar lade fast. Inte sällan spelade Åström rollen som heligare än påven när det gällde att offentlighet motivera undfallande manövrar mot Sovjetimperiet, moraliserande angrepp på USA, eller Sveriges dogmatiska bekännelse till FN-systemet.

Han bidrog energiskt till att ge neutraliteten ideologiska dimensioner som tog sig miserabla värderelativistiska uttryck i debatten.

Illustrativt för hur det kunde låta var när FP-ledaren Bengt Westerberg i januari 1986 ifrågasatte neutralismens primat. Westerberg förklarade frankt att han inte kände till att två demokratier någonsin startat krig mot varandra. Den viktigaste insatsen för en varaktig fred vore därför en demokratisering av Sovjetunionen.

Dessa påpekanden kan tyckas självklara och banala idag. Då var det som att svära högt i kyrkan. Naturligtvis var Åström snabb att fördöma.

Han hävdade att Westerbergs uttalanden gjorde våld på avspänningspolitiken och Helsingsforsavtalet 1975, som formellt bekräftade gränserna i Europa efter andra världskriget, och att Sverige inte hade rätt att lägga sig i Sovjets ”inre angelägenheter”. Med några spetsfundiga paragraftolkningar försökte Åström alltså tysta dem som tog sig till att belysa avgörande samband mellan frihet, fred och demokrati.

Olof Palme var näppeligen missnöjd med sin hantlangares fingerfärdighet i den svenska neutralitetslärans skolastik. Han hade själv, inte långt innan Åströms uppläxande av Westerberg, gått till rasande angrepp på Moderaterna för att partiet önskat frihet åt de av kommunisterna förtryckta folken i Östeuropa.

Palme röt om reaktionär ”korstågsanda” och att Sverige minsann inte sysslande med ”anti-sovjetism”.

Som statsminister ville Olof Palme framställa neutraliteten som ”helt ortodox”. Men säkerhetspolitiskt var den ett bländverk. Bakom fasaden bedrevs ju hela tiden ett hemligt militärt samarbete med USA och Nato. När det kom till kritan ville den socialdemokratiska regeringen inte ta risken att Sverige skulle ställas ensamma mot Sovjet i händelse av konflikt.

Var Sverker Åström insatt i detta hycklande dubbelspel? Föranledde det möjligen honom att gå Moskvas ärenden rent av? Under flera år var Åström misstänkt av Säpo som en rysk mullvad på UD, så misstänkt att Tage Erlander fortlöpande informerades om spaningarna.

I en ny biografi, Diplomaten (Weyler 2018), försöker Anders Sundelin lösa denna gåta – en av många i Sverker Åströms omsorgsfullt tillknäppta livshistoria. Onekligen finns graverande indicier. Uppgifter från avhoppade KGB-agenter. Suspekta kopplingar till den ökände landsförrädaren Stig Wennerström. Skumt umgänge med sovjetiska ambassadkontakter i Stockholm.

Men allt förblir dimmigt, skugglikt, undflyende. Inga bevis. Trådarna synes upplösas i ett mystiskt töcken. Sundelin skriver rafflande. Men utan att kunna komma åt Säpos hemligstämplade arkiv kvarstår frågetecknen.

Kanske var det främst Åströms homosexuella läggning som triggade Säpos granskning av honom? Idag en komplett trivial sak, dock förbluffande länge något som ansågs komprometterande för uppsatta personer i staten (först 2003 valde Åström att offentliggöra sin homosexualitet och blev en populär gayikon på kuppen).

Sundelin har även svårt att tränga igenom ridåerna som ligger täta över Sverker Åströms universitetsår på 30-talet, då han var medlem i den högerextremistiska antisemitiska organisationen Sveriges nationella förbud, och fick stipendium för att studera på två höggradigt nazifierade lärosäten i Hitlertyskland. Hur allvarligt ska man tolka denna ungdomliga träskvandring?

Vittnesmål ger föga besked och arkivmaterialet är magert. När Åström på ålderns höst konfronterades med avslöjandet om sitt nazivänliga förflutna mindes han antingen inget alls, eller gav undvikande och starkt vilseledande svar. Anders Sundelins berättelse har därvidlag inte mycket mer att tillföra än det vi redan vet.

Men det räcker att läsa Sverker Åströms egna memoarer Ögonblick (utökad utgåva 2003) för att begripa vilken slags stjärna han var. Många namn vindlar förbi i bokens voluminösa persongalleri. Dock inte ett ord om Raoul Wallenberg, vår mest berömde och uppskattade svenske diplomat någonsin. Hans räddning av tiotusentals judar undan nazisternas förintelsemaskineri i Budapest 1944 nämns inte. Ej heller efterföljande och skamligt bristfälliga svenska försök att få klarhet i Wallenbergs öde.

Är det en slump? Knappast. Raoul Wallenbergs personliga hjältemod var sprunget ur hans bergfasta övertygelse om nödvändigheten av att försvara fundamentala civilisatoriska värden i en mörk tid. Kontrasten till Sverker Åströms välutvecklade opportunism kan inte bli skarpare.

Slående i memoarerna är hans anti-amerikanism och Israelfientlighet. Det är som om USA var det största problemet i Åströms värld – inte hoten från skurkstater, tyranniernas besatthet av massförstörelsevapen, eller den islamistiska fundamentalismens hatiska ideologi och ohämmade brutalitet.

Avskyn mot Mellanösterns enda demokrati blottlägger haveriet. Han anklagar vildsint den judiska staten för ”rasism”, ”etnisk rensning” och påstår att Israel vill upprätta ett apartheidsystem för att hålla palestinierna nere. Det var inte första gången hans Israelhat flödade. I en famös DN-artikel 2002 menade han att Israel ägnade sig åt ”en sedan länge pågående statsterrorism” och manade till handelsbojkott med orden: ”Att icke köpa israeliska varor är väl nu en självklarhet för varje anständig människa”.

Åström hade mage att tala om anständighet! Mannen som sedan sina studier i Tredje riket gjort sig en karriär på att i den undénska neutralismens namn sudda ut motsättningarna mellan demokrati och diktatur!

Vad säger det om Sverige att Sverker Åström kunde bli en sådan bemärkt och omhuldad tjänare åt den socialdemokratiskt dominerade statsapparaten?

Må vi aldrig igen hamna i det utrikespolitiska förfall som han representerade.

Diplomati då och nu

Skrivit i Corren 18/10:

I flera synnerligen läsvärda memoarböcker berättar Gunnar Hägglöf (1904-94) om sitt fascinerande liv i toppolitikens salonger. Hägglöf tillhörde den gamla stammen av högklassiga svenska diplomater som med finess och bravur värnade vårt lands intressen under många oroliga 1900-talsdecennier. Som chef för UD:s handelsavdelning 1939-44 lyckades han ro hem handelsavtal med såväl Tyskland som Storbritannien, vilket säkrade försörjningen till det av kriget isolerade Sverige.

Hägglöf var sedan ambassadör i London och Paris, där han utvecklade förtroliga kontakter med storheter som Winston Churchill, Anthony Eden och Charles de Gaulle. Flera av Hägglöfs samtida kolleger gick heller inte av för hackor, som Erik Boheman (1895-1979).

Bland mycket annat spelade han en viktig roll för att dra Finland ur fortsättningskriget mot Sovjetunionen de kritiska åren 1943-44. Gunnar Jarring (1907-2002) var ytterligare en lysande begåvning, ständigt i händelsernas centrum i Washington, Moskva, FN och Mellanöstern. Av luttrade journalister kallades han ”the clam” (musslan) för sin förmåga att aldrig yppa något avslöjande.

Den briljante Wilhelm Wachtmeister (1923-2012) måste också nämnas. Epoken Palme tärde hårt på relationerna med USA. Men som långvarig Washingtonambassadör 1973-89 bidrog Wachtmeister genom sin smartness, kunnighet och allmänt respekterade person att återställa Sveriges anseende i den amerikanska supermaktens styrande kretsar.

Yrkesdiplomatiska stjärnor som dessa har haft oskattbar betydelse för vårt land på den internationella scenen. Tiderna förändras förvisso, men inte alltid till det bättre.

Som medborgare och skattebetalare finns skäl att ifrågasätta tendensen att numera göra ambassadörsposter till födkrokar för avsuttna partipolitiker, som inte sällan är mindre kvalificerade och lämpade än skolade karriärdiplomater. Tjänar detta verkligen nationens bästa?

Regeringen är enligt grundlagen ålagd att enbart ta hänsyn till förtjänst och skicklighet när den gör statliga utnämningar.

Det vore därför väldigt intressant att få veta på vilken grund meriterade företrädare av den professionella diplomatkåren ställdes åt sidan när inbitna S-politruker som Carl Tham blev ambassadör i Tyskland (2002-06) eller när Margareta Winberg blev ambassadör i Brasilien (2003-2007). Winberg kunde inte ens språket och Tham visade sina diplomatiska talanger genom att självsvåldigt kräva bojkott av Israel.

För lång och trogen S-tjänst avtackades Pierre Schori med posten som svensk FN-ambassadör i New York (2000-04). Där utmärkte han sig genom att offentligt jämföra USA:s dåvarande president George W Bush med Mugabes tyranni i Zimbabwe och lät världen förstå att Vita huset stank av McCartyism.

Lärdomarna av detta? Inga, uppenbarligen. Regeringen har adlat den förre olycksalige S-ledaren Håkan Juholt till ambassadör på Island. Som nyinstallerad diplomatisk representant för vårt blågula konungarike har han från sitt isländska residens trumpetat ut att han vägrar sätta sin fot i fosterlandet de närmaste åren och att Sverige hotar att bli en diktatur (SvD 15/10).

Att vår svenska ”le corps diplomatique” devalverats en del sedan Hägglöfs, Bohemans, Jarrings och Wachtmeisters dagar är knappast ett djärvt konstaterande.

Håkan Juholt. För sin förtjänst och skicklighet utsedd till vår man i Reykjavik.

Wallström snubblade rätt om diktaturen

Skrivit i Corren 23/3:

Ingen kan anklaga vår regering för att ha förlorat sitt diplomatiska handlag. Hur kan regeringen förlorat något som uppenbarligen aldrig funnits?

Kombinationen av entusiastisk amatörism och Palmeaktig plakatpolitik har på kort tid lyckats få såväl israeler som araber att vända Sverige ryggen. Utrikesminister Wallström är persona non grata i Mellanöstern, regionens uppretade ambassadörer reser i flock hem från Stockholm och svenska företag nekas nya affärsvisum till Saudiarabien.

Förvisso var det rätt att fimpa det militära Saudiavtalet, men kunde det inte skett utan allt klumpigt snubblande? Ändå: det är något djupt befriande med att Wallström kallar Saudiarabien för vad det faktiskt är, en medeltida diktatur. Ett land som halshugger sina medborgare på öppen gata kan gott få ha Palmes ord om ”satans mördare” ringande i öronen.

Det förrådda Ukraina

Skrivit i Corren 24/2:

I söndags var det ett år sedan det provästliga upproret i Ukraina tvingade landets korrupta, Kremlvänliga president Viktor Janukovytj att fly. Oppositionens seger i Kiev vägrade godtas av Vladimir Putin.

Att det ukrainska folket skulle få friheten att orientera sig mot EU kunde inte accepteras av den revanschistiska ryska grannen, som ville göra Ukraina till en vasallstat inom sin egen ”intressesfär”. Putin svar blev brutal militär aggression.

Krim annekterades och i östra Ukraina orkestrerades en blodig ”separatistrevolt”, understödd av ryska trupper med tunga vapen. Överenskommelsen i Minsk den 12 februari fick varken krutröken att skingras eller stakade ut något som ens hjälpligt kunde kallas en acceptabel konfliktlösning.

”Putin vann i allt. Avtalet ledde inte till någon vapenvila utan gav ryssarna möjlighet att förstärka sin offensiv mot Debaltseve, eftersom de ukrainska soldaterna fått order att inte skjuta annat än i självförsvar”, konstaterade nationalekonomen och östeuropaexperten Anders Åslund i SvD den 22/2.

Han anklagar Tysklands Merkel och Frankrikes Hollande för att med Minskavtalet ha sålt ut Ukraina på ett sätt som liknar ”München 1938 när Neville Chamberlain och Edouard Daladier gav Hitler Sudetenland”. Att ett europeiskt broderland prisgivits igen åt en stridslysten, respektlös och notorisk lögnaktig militaristisk stormaktsregim är ett skändligt svek av historiska dimensioner.

Minns bakgrunden. Efter Sovjetimperiets fall ärvde Ukraina en kärnvapenarsenal som var den tredje största i världen. Med Budapestmemorandumet 1994 gav Ukraina upp kärnvapnen mot att Ryssland, USA och Storbritannien garanterade den nyligen självständiga nationens säkerhet och territoriella integritet.

Dessa tre permanenta medlemmar i FN:s säkerhetsråd lovade hjälp om Ukraina skulle utsättas för hot i framtiden. Samma år blev Ukraina medlem i Natos Partnerskap för fred. Ukraina även deltagit i mängder av fredsbevarande FN-operationer jorden runt.

Vad är allt detta värt idag; de säkerhetsstrukturer som Ukraina försäkrats om, inlemmats i och aktivt bistått? Skulle Ryssland tillåtas rasera rubbet är det mer än Ukrainas öde som står på spel.

Det är en signal om att den internationella säkerhetsordningen efter 1945 mest bara är fluff, skrift i vatten, att anarki och den starkes rätt råder. Fullvärdigt Natomedlemskap synes i Europa vara den enda kollektiva strukturen som garanterar skydd för enskilda nationer vid angrepp (vilket i och för sig återstår att se om Ryssland ger sig på det svårförsvarade Baltikum).

”EU måste tänka om illa kvickt. De EU-länder som kan bör leverera vapen till Ukraina och be USA att ta ledningen”, menar Anders Åslund. Problemet är att vapenleveranser inte räcker i dagsläget. Ska Ukraina ha en rimlig chans att hävda sig mot Rysslands övergrepp, krävs insatser av Natotrupper som sätter hårt mot hårt på marken.

Detta anses dock vara politiskt omöjligt. Risken av en upptrappning förskräcker. Men risken av att ryggradslöst förråda Ukraina till Putin kan bli än värre och omfattande i förlängningen.

Merkel och Hollande, liksom övriga demokratiska höjdare, har skäl att betänka vad Winston Churchill sa till Chamberlain efter München: ”Du hade att välja mellan krig och vanära. Du valde vanära och du kommer att få krig”.

Iskall nobb av Israel

Skrivit i Corren 16/1:

Imorgon är 70 år sedan Raoul Wallenberg försvann, bortförd av Stalins hantlangare när Röda armén nådde Budapest. Hans öde är fortfarande inte klarlagt. Men tack vare honom fick tusentals judar leva som annars hade mördats i nazisternas gaskammare. Wallenbergs räddningsaktion i Ungern gör honom till en av våra största, mest berömda och beundrade svenskar någonsin.

Hedersmedborgarskap har tilldelats honom i flera länder, som USA och Israel. Den israeliska staten har även givit Wallenberg utmärkelsen ”Rättfärdig bland folken”, en hedersbetygelse till icke-judiska personer som hjälpte judar undan Förintelsen.

Raoul Wallenberg var en diplomat som stod i svenska UD:s tjänst. Alltså det departement som nu leds av utrikesminister Margot Wallström (S). Inte minst därför är det något oerhört att Wallström förklarats som icke-önskvärd i Israel, där hon bland annat skulle deltagit i ett seminarium som uppmärksammar 70-årsminnet av Wallenbergs försvinnande.

Den israeliska regeringen vägrar ta emot Wallström på officiellt besök, avslöjade SR:s Ekoredaktion igår. Det säger åtskilligt om hur usla relationerna blivit efter S/MP-regeringens dumdristiga deklaration i höstas att Sverige erkänner Palestina som självständig stat, trots att en sådan inte existerar, och inte kan existera förrän israeler och palestinier gjort upp vid förhandlingsbordet.

Situationen är tyvärr låst av oförsonlighet på båda sidor. Att Gaza behärskas av den islamistiska terrororganisationen Hamas, som förra året skickade ett regn av raketer mot civila mål i Israel, har definitivt inte gjort saken bättre.

Åtminstone formellt ingår Hamas i det palestinska styre som Sverige omfamnat genom sitt förtida erkännande. På vilket sätt tror Löfven och hans regeringskompisar att det skulle få fart på den strandade fredsprocessen? Knappast märkligt att Israel uppfattar att Sverige, igen!, ensidigt och propagandistiskt lierat sig med den palestinska motparten.

Den israeliska synen på Sverige var länge starkt skeptisk, en uppfattning som getts ny näring. Man har inte glömt hur de svenska socialdemokraterna efter Tage Erlanders regeringsperiod svängde från israelvänlighet till något som gränsade till fientlighet under Olof Palmes och förre utrikesministern Sten Anderssons dagar. Båda odlade intima förbindelser med PLO-ledaren Yasser Arafat samtidigt som denne i åratal bedrev dödlig terror mot den judiska staten.

Det absoluta lågvattenmärket inträffade vid Libanonkriget 1982, när Palme jämställde Israel med Nazityskland och påstod att israelerna ”precis på samma sätt” förföljde de palestinska barnen som nazisterna gjorde med de judiska barnen i Hitlers koncentrationsläger. Parallellen var mer än falsk, den trivialiserade Förintelsen och demoniserade Israel på samma gång.

Först med Göran Persson började relationerna värmas upp. 1999 blev han den förste svenske statsminister som besökte Israel sedan Erlander 1962. Dessa försök till normalisering är idag spolierade. Att Margot Wallström portats från Mellanösterns enda demokrati visar med beklaglig tydlighet hur Löfvenregeringen rivit upp gamla sår och därmed förskingrat Sveriges möjligheter att spela en konstruktiv medlarroll i konflikten mellan israeler och palestinier.

Tragiskt att just Raoul Wallenbergs hemland agerat så okänsligt och klumpigt.

Dumdristigt naivt om Palestina

Skrivit i Corren 7/10:

En purfärsk regering som omedelbart försätter Sverige i diplomatiskt blåsväder. Knappast någon förtroendeskapande drömstart på den internationella arena, direkt. Det vänligaste man kan säga om rikets nya styrande är att de måste haft otur när de tänkt.

I opposition kan man ju, som S och i än högre grad MP, driva en propalestinsk linje utan att särskilt noga överväga följderna av kontroversiella ställningstaganden. En annan sak är att hux flux göra samma slagordsdeklarationer från partikongresser och gatumanifestationer till officiell utrikespolitik. Plötsligt ska Sverige alltså erkänna staten Palestina.

I Ramallah jublas det förstås över denna propagandaseger. Men vad är det jublet värt?

Ingen palestinsk stat existerar. Ingen palestinsk stat kan heller existera förrän palestinierna och israelerna bilagt sin gamla blodiga surdeg till konflikt vid förhandlingsbordet. Det är djupt olyckligt att så ännu inte skett.

Om Löfvenregeringen trott sig kunna lösa upp några knutar genom att erkänna palestiniernas statsbildning i förväg, har man i dumdristig naivitet lyckats prestera motsatsen. Israels förhandlingsvilja har, om den påverkats alls, snarare hårdnat än mjuknat i ilskan över Sveriges klumpiga demonstrationspolitik.

Israels främsta allierade USA har reagerat kallsinnigt avvisande. Dessutom har Sverige spräckt EU:s gemensamma front i att försöka uppmuntra parterna till konstruktiva samtal och undvika ensidiga äventyrligheter.

Grönvänstern tycker säkert det är utmärkt, radikalt och kaxigt att Sveriges ”samarbetsregering” satsar sitt diplomatiska kapital på att reta upp Jerusalem, Washington och Bryssel. Men vad vinner S och MP i gengäld genom att stöta sig med dessa tunga aktörer?

En liten symbolisk triumf åt palestinierna idag, som inte för dem ett enda myrsteg närmare en egen stat imorgon! Plus att Sverige förlorar sin kvarvarande trovärdighet som medlande röst i konflikten och marginaliseras från positivt inflytande.

Vårt tryggt avlägsna nordiska land överlever nog den smällen. Mycket tristare dock för palestinierna att de fått så okloka vänner i Stockholms regeringskorridorer.

Kan Löfven hålla gränsen som Fälldin?

Skrivit i Corren 13/9:

Hösten 1981. Kalla kriget är frostigare än på länge. Ryssarna har nyligen invaderat Afghanistan. Stormaktsrelationerna mellan USA och Sovjetunionen är urusla.

Det tuffare världsläget återspeglas i Östersjön, där den ryska aktiviteten blivit mer omfattande och konfrontatorisk. Sverige är neutralt. Men hamnar ändå i brännpunkten när en kärnvapenbestyckad sovjetisk ubåt, U-137, grundstöter inne på militärt skyddsområde i Karlskrona.

Plötsligt befinner sig Sverige i en politisk och militär kraftmätning med Moskva som varar i tio omskakande dygn. Sovjet vill gå in och hämta ubåten. Blankt nej. Statsminister Thorbjörn Fälldin faller inte undan, utan tar kylig och lugn kommando. Oppositionsledarna Palme (S) och Adelsohn (M) hålls hela tiden noggrant informerade, vilket skapar enighet kring regeringens linje.

Samtidigt pågår ett diplomatiskt och militärt nervkrig under förhandlingarna med Sovjet. Sverige fruktar ett fritagningsförsök, ryssarna har en hotande armada beredd till sjöss. När fartygen närmar sig får Fälldin frågan från ÖB vad försvaret ska göra. Fälldin ger blixtsnabbt ordern: Håll gränsen!

Dramat får till sist en fredlig upplösning. Idag vet vi dock att Sverige var mycket närmare en skarp konflikt än vad allmänheten då förstod. Fälldin räddade spelet genom att dels samla nationen bakom sig inrikespolitiskt, dels sätta sig i respekt hos Sovjet genom att vägra kröka rygg och äventyra den svenska integriteten.

Med Putin och Ukrainakrisen är det som kalla kriget gjort comeback runt Sveriges knutar. Under kommande år kan en situation uppstå där vår statsminister sätts under lika hårt tryck som en gång Fälldin. Vad händer om regeringschefen heter Stefan Löfven? Personligen en sympatisk man.

Men påtagligt orutinerad som politiker i högsta divisionen. Ingen kan säga att han klarat valrörelsens stresstest särskilt väl. Knuffen mot Annie Lööf i TV4:s partiledardebatt är symptomatisk.

När Löfven blir pressad avslöjas ett tydligt beteendemönster. Han famlar, snubblar på orden, ilsknar till, agerar irrationellt. I grunden tecken på osäkerhet och bristande karaktärsstyrka i rollen som statsministerkandidat. Vad gör han om telefonen ringer i Rosenbad och ÖB kräver ett akut besked?

”En modig liten nation”

Skrivit i Corren 25/2:

Pak Kwang-Chol är försvunnen. Det har han varit i två månader. Det är Nordkoreas ambassadör i Stockholm vi talar om. Officiellt uppges Pak Kwang-Chol vara på ”semester”.

Vem vet? Vårt eget UD har ingen aning, de kan bara säga att Pak Kwang-Chol lämnade svensk mark den 27 december (Expressen 24/2). Efter det saknas livstecken. Mysteriet med ambassadören som gick upp i rök kan ha sin förklaring i omständigheterna kring det senaste ledarskiftet i Pyongyang.

Den unge Kim Jong Un ärvde då kommunismens Nordkorea på monarkistiskt manér efter fadern Kim Jong Il:s död 2011 (som i sin tur övertog diktaturens kungakrona när dennes far, statsgrundaren Kim Il Sung avled 1994).

Maktombyten i tyrannier brukar sällan ske utan blodspillan och utrensningar. Den nya despoten hotas alltid av legitimitetsproblem inledningsvis. Han måste därför snabbt konsolidera sin ställning, oskadliggöra tänkbara rivaler och försäkra sig om hantlangarnas obrottsliga lojalitet.

Uppenbarligen höll inte Kim Jong Uns ingifte farbror, tillika Nordkoreas näst mäktigaste man, Jang Song-Thaek måttet därvidlag. I början av december förra året avrättades han under uppseendeväckande former som ”kontrarevolutionär”, ett ”avskyvärt mänskligt avskum” som försökt störta staten i gruset.

Enligt uppgifter från Sydkorea skulle Stockholmsambassadören Pak Kwang-Chol vara nära förbunden med Jang Song-Thaek och därför blivit hemkallad till ett sannolikt mycket bistert öde.

Historien får ytterligare en dimension av att Sverige faktiskt var det första västland som erkände, och sedan öppnade diplomatiska relationer, med Nordkorea. Det skedde 1973, under Palmeepokens år då Socialdemokraterna föll in i en radikaliserad fas och utrikespolitiskt tjusades av grumliga revolutionsromantiska idéer.

Intima vänskapsförbindelser odlades med diverse ”progressiva” vänsterregimer i tredje världen, vilka ansågs bryta framtidens mark mot sant folkligt nationellt självbestämmande och verklig social rättvisa – i kontrast till västvärldens murkna kapitalistiska utsugarimperialism. Bland de omhuldade länderna fanns Kuba, Nordvietnam och Nordkorea.

”Byggkranarna sträcker sina långa giraffhalsar mot Pyongyangs klara himmel. De nya höghusen leder tankarna än till Klara än till Vällingby. Nordkoreas huvudstad imponerar första gången man ser den.”

Dessa panegyriska rader skickade den första svenska nordkoreanska ambassadören, socialdemokraten Kaj Björk, hem till Sverige i mitten av 70-talet. Landet fick även lovord av den svenska vänsterintellektuella kultureliten.

1983 förkunnade Anders Ehnmark: ”Nordkorea är en vän i världen, en modig liten nation som bjuder sina mäktiga grannar spetsen, en ostasiatisk igelkott som vi har mycket gemensamt med… och dessutom utvecklar sitt land på ett häpnadsväckande sätt”.

Förra veckan offentliggjorde FN en skakande rapport om Nordkorea; ett terrorrike utan motstycke i samtiden av våld, död, järnhårt totalitärt förtryck och tyrannisk paranoia. Ingen stat har så länge, och så systematiskt grymt, förbrutit sig mot sin egen befolkning.

Väldet liknas vid de tyska nazisternas. Ett styre som alltså Pak Kwang-Chol representerade i Sverige, detta vårt upplysta och stabilt demokratiska land som en gång tillhörde Nordkoreas varmaste supportrar i väst. Hur kunde vi?

Varför svassar vi för Erdogan?

Skrivit i Corren 8/11:

”Min käre vän”, sa Turkiets premiärminister Recep Tayyip Erdogan om Fredrik Reinfeldt under gårdagens presskonferens på Rosenbad. Orden speglar mer än vanlig artighet.

Sveriges regering tillhör Turkiets varmaste supportar i EU, på vars dörr turkarna knackat i decennier. Erdogans Stockholmsbesök är ett led i en ny friarstråt med syfte att få fart på de sega medlemskapsförhandlingarna i Bryssel.

Motviljan är dock stark bland tongivande EU-stater, inte minst Tyskland med Angela Merkels kristdemokratiska CDU i spetsen. Bland kontinentens konservativa partier finns en föreställning om EU som går bortom gängse ekonomiska och politiska aspekter.

Man betraktar unionen som en gemenskap förbehållen den europeiskt kristna kultursfären. Att släppa in ett stort muslimskt land som Turkiet vore därför väsensfrämmande, något som skulle äventyra EU:s identitet. Det är en grumlig, inskränkt och fördomsfull syn, gränsande till det islamofobiska.

Reinfeldt stack heller inte under stol med att avsevärda problem väntade. ”Många länder kan öppna för folkomröstningar kring Turkiets medlemskap”, varnade han. Men förkunnade otvetydigt att ”Sverige kommer att säga ja”.

Fast är det så självklart? Lika fel som att diskriminera Turkiet av religiöst kulturella skäl, vore det att blunda för den skepsis mot landet som bygger på reellt sakliga motiv.

I onsdagens Dagens Industri skrev utrikesminister Carl Bildt en lyriskt svärmande artikel inför statsbesöket under rubriken ”Erdogans Turkiet på rätt väg”. Nog har framsteg nåtts sedan det gamla militärstyrets dominans bröts och ekonomin sköt fart.

Samtidigt har Erdogan blivit allt mer maktfullkomlig, minns bara sommarens förfärande kravaller i Istanbul där fredliga demonstranter brutalt slogs ner av polisen.

Erdogans auktoritära tendenser har fått honom att liknas vid en turkisk Putin. Han har närmat sig den islamitiska diktaturen Iran och brutit de tidigare vänskapliga förbindelserna med Israel. Tidigare i år jämställde han sionism med fascism och kallade den judiska nationalkänslan för ”ett brott mot mänskligheten”, ett uttalande som fördömdes av såväl Israel, USA som FN.

Det faktum att tusentals judar tvingas fly Turkiet på grund av utbredda antisemitiska stämningar (underblåsta av Erdogans retorik) är bara ytterligare en illustration av att respekten för mänskliga rättigheter lämnar åtskilligt att önska.

Kurderna är fortfarande hårt trängda av den turkiska staten. Yttrandefriheten är deprimerande usel. Journalister fängslas i en förskräckande utsträckning och författare förföljs.

Turkiet vägrar också envist att erkänna skuld till det ökända folkmordet 1915, då runt en miljon människor (armenier, assyrier med flera) slaktades i första världskrigets skugga. Oviljan att göra upp med detta mörka arv förgiftar ännu Ankaras relationer med bland andra EU.

En mindre blåögd och eftergiven inställning från Sveriges sida vore nog på sin plats. Ty frågan om Turkiet är på rätt väg tål sannerligen att diskuteras.

27/8: Raoul Wallenbergs dag

För dem i världen, vilka ser kampen för demokratiska rättigheter som vår civilisations största uppdrag, är namnet Wallenberg helgat. Han övergav freden, tryggheten, karriären och pengarna i Sverige och begav sig 1944 till en av jordens farligaste platser: Ungern i nazisternas och pilkorsarnas våld.

Där riskerade han i varje ögonblick sitt liv. Med en fantasi och handlingskraft, som annars är okänd i den svenska diplomatins historia, lyckades Raoul Wallenberg rädda tiotusentals judar från att sändas till Auschwitz, eller till andra platser för utrotning.

Wallenberg för tanken till några av människans viktigaste och kanske mest ovanliga egenskaper: den kompromisslösa medkänslan med andra, förmågan att urskilja ondska, det moraliska och fysiska modet.

– Per Ahlmark om Raoul Wallenberg (ur Vänstern och tyranniet, 1994)