”Det var som att ligga vid fronten”

Skrivit i Corren 18/3:

Regissören Stefan Jarl har om sin egen genre sagt: ”Julia Roberts är inte med och om man kommer in i en biosalong där det är tomt på folk kan man ge sig fan på att det är en dokumentärfilm som visas”. 

Kanske det, tyvärr. Enligt en rapport från Svenska Filminstitutet (Varför når inte svensk film en större publik?, 2020) föredrar biobesökarna främst komedier och annars gärna action, äventyr, fantasy och science fiction. Drama och dokumentär tenderar mera sällan att locka till rusning. 

Har det någonsin avskräckt det stridbara energiknippet Stefan Jarl? Denna dag fyller han 80 år och glöden har inte falnat. Trots branschens snåla villkor står han oförtrutet kvar på barrikaden med sin filmkamera och arbetar vidare med nya projekt.  

Vänsterman är han, men ingen dålig och fyrkantigt tröttsam sådan. Han är vass, varm, argsint, poetisk, rasande skicklig, lidelsefullt engagerad för humanism och rättvisa, trogen sina ideal oavsett skiftande tidsanda och levererar nästan alltid högklassig film som berör, förtrollar och upprör. 

Själen är större än världen, Hotet och Naturens hämnd är några av Stefan Jarls klassiska rullar som det omöjligen går att värja sig emot. För att inte tala om Ett anständigt liv, andra delen i den mästerliga Modstriologin. Måste dokumentärfilm nödvändigtvis vara svårsåld till publiken? Denna emotionellt skarpslipade helvetesskildring från folkhemsbyggets mörka baksida drog 300 000 biobesökare vid premiären 1979! 

Samma år var det val. Olof Palme, då oppositionsledare, tog filmens budskap om välfärdsstatens svek mot dem som fastnat i narkotikamissbrukets skriande elände rakt in i den politiska debattens centrum. Hur många dokumentärfilmare har fått ett sådant genomslag? 

Stefan Jarl har om Ett anständigt liv, uppföljaren till Dom kallar oss mods (1968) berättat: ”Jag var väldigt intresserad av hela den tidens ungdomsrevolt, men upptäckte vilken läxa som de tunga drogerna innebar: Hur de stökigaste ungdomarna torskade hårdast och tog överdoser utan att polisen eller vuxenvärlden brydde sig. Var fanns medkänslan då? Det dog trettio stycken bara under tiden som vi gjorde filmen. Det var som att ligga vid fronten”.

Det var en viktig insats som Jarl gjorde och Palme ska ha heder av att uppmärksammat problematiken. Ett anständigt liv är ett skakande tidsdokument – som dessvärre ännu känns plågsamt aktuell. Förra året visade EU-statistiken att Sverige har den värsta narkotikarelaterade dödligheten i unionen, nära fyra gånger så hög som medlemsländernas genomsnitt. Varför? Hur kan vi låta det hända? Hallå! Något måste vara väldigt, väldigt fel. Fortfarande. 

Ett sjujäkla deppigt debacle

Skrivit i Corren 8/9:

”Det är en sjujäkla satsning på välfärden”, frustade statsminister Stefan Löfven (S) när han och centerledaren Annie Lööf under måndagen mötte pressen om kommande statsbudget.

Ett rejält tilltaget miljardregn över äldreomsorg, hälso- och sjukvård, kommuner och regioner, är att vänta från de regeringssamverkande januaripartierna i coronakrisens spår.

Men när pandemins värsta fas – förhoppningsvis – ser ut att klinga av, har de gamla huvudvärksfrågorna kriminalitet och integration stormat upp på den politiska agendan igen.

Nyligen var det otäcka kravaller i Malmö och Ronneby med attacker på blåljuspersonal, och den organiserade brottslighetens våldsamma härjningar i samhället bara fortsätter. Löfven kallar regeringens utlovade välfärdssatsning ”historiskt kraftfull”. Kraften förtas dock obevekligen om det historiskt brister i välfärdens mest basala förutsättning – lag och ordning. Vad blir annars tryggheten värd?

Löfven och Lööf hade där en smula otur med tajmingen. Ty under måndagen offentliggjordes även en forskningsrapport från Linköpings universitet som gav svidande underbetyg åt polisens förmåga att stoppa gängvåldet.

”Operation Rimfrost”, den omskrutna speciella polisinsatsen i Malmö mellan november 2019 och juni 2020, beskrivs som ett fiasko. Polisen har överdrivit effekterna, i realiteten har föga förändring åstadkommits. Och trots att larmsignaler funnits sedan länge om växande knarkhandel och radikaliserade våldstendenser i gängmiljön, har det polisiära ledarskapet misslyckats att hantera situationen på grund sin låsning vid föråldrade tänkesätt och metoder.

Problemet med statens krackelerande våldsmonopol är naturligtvis vidare än så och kan inte lösas av enbart av en reformerad polis, vilket också Linköpingsforskarna påpekar.

De rättsliga myndigheterna har svårt att tackla unga och allt respektlösare återfallsförbrytare. Förebyggande sociala åtgärder lämnar en hel del övrigt att önska. Segregation och utanförskap i invandrartäta bostadsområden är en vådlig jordmån för tacksamt exploaterande av kriminella element.

I Ekots lördagsintervju (5/9) konstaterade biträdande rikspolischef Mats Löfving att Sverige idag härbärgerar 40 maffialiknande klaner, slutna släktbaserade nätverk som bedriver grov systematiserad brottslighet. Löfving förklarade fenomenet med att den svenska synen på integration ”ibland är lite naiv”.

Hur som helst är det chockerande att en liten grupp yrkeskriminella kunnat skapa sig ett fotfäste för att ställa till sådan stor skada för alla andra människor i detta land.

I sex år har Stefan Löfven varit statsminister och burit det yttersta ansvaret för utvecklingen. Han är en hygglig karl, men på det kriminalpolitiska området måste resultaten betecknas som ett sjujäkla deppigt debacle.

Vetenskapen är större än ideologin

Skrivit i Corren 18/2:

Den som vill uppleva historiens vingslag i realtid, bör uppsöka riksdagens åhörarläktare på onsdag. Då kommer nämligen kammarens ledamöter att debattera och besluta om en utredning av den svenska narkotikapolitiken. Utgången är lika given som enastående, sedan samtliga partier i socialutskottet förra veckan backat upp kravet. Det har aldrig hänt förr.

Otroligt nog är det precis som Henrik Tham, professor emeritus i kriminologi vid Stockholms universitet, utan omsvep konstaterar: ”Sverige har inte tagit ställning till forskningen. Snarare har politiken varit grundad i ideologi” (SvD 14/2). Uppfinnaren av den ideologin var psykiatern och marxisten Nils Bejerot.

Han gjorde sig först ett namn som ryktbar korstågsfarare mot serietidningarnas skadliga inflytande. Särskilt vidrig menade Bejerot att den amerikanske superhjälten Stålmannen var med ”sin blandning av våld, brott, brutalitet, övermänniskodyrkan och kvasivetenskap”.

Till producenterna av dylika hemska alster röt han kompromisslöst: ”Begrunda den djupa visdom i de ord Strindberg riktade till en parasiterande människogrupp: Ni har ingen annan rättvisa att kräva än att avskaffas!” (ur boken Barn – Serier – Samhälle, 1954).

Språnget från expert på serietidningsträskets avgrundselände till att bli den svenska narkotikapolitikens fader måste man säga är en fascinerande karriärmässig bedrift. Inledningsvis på 70-talet uppfattades visserligen hans kolporterade budskap som väl extremt: knarket var att klassa som ett akut epidemiskt undergångshot för Sverige och kunde därför bara mötas med stenhård repression.

Nej, någon nyansernas finkänsliga mästare är det nog svårt att anklaga Bejerot för att ha varit. Men under 80-talet vände de politiska vindarna i hans favör, makthavarna lystrade och de senaste decennierna är det Bejerots idéer som varit förhärskande: batonger och tuffa tag, nolltolerans, kriminalisering av missbrukare, narkotikafritt samhälle.

Den modellen är Sverige allt ensammare om i världen. Inte undra på. Stigmatiseringen av missbrukarna har varit helt förödande. Vi har den näst högsta narkotikarelaterade dödligheten i EU. Samtidigt har den sanslöst lukrativa illegala knarkhandeln blivit gängbrottslighetens främsta drivkraft och i den rivaliserande konkurrensen om marknadsandelar trappas våldet upp till bokstavligen explosiva nivåer.

Det, om något, har gjort det kristallklart tydligt att den förda politiken av Bejerots märke varit en förvillelse, ett grandiost misslyckande, och tvingat partierna till att börja tänka igen. Sannerligen är det inte en dag för tidigt med en vetenskaplig utredning, av riktiga forskare, som kan ge oss vederhäftiga svar på hur en fungerande, humanistisk narkotikapolitik bör utformas.

Lovande grepp av Borg

Skrivit i Corren 16/8:

Det borde finnas alla möjligheter att skapa sig ett hyggligt liv i Linköping, som är en av Sveriges mest välmående städer med en betydande utvecklingsdynamik. Ändå tycks det märkligt svårt att överbrygga den klyfta av utanförskap och segregation som också råder.

Vi som bor här, bor i icke ringa utsträckning i en delad stad. Det hedrar kommunstyrelsens ordförande Niklas Borg (M) att han söker nya vägar att ta sig an problematiken, bortom den gängse politikens inkörda hjulspår av välmenande men mindre lyckade ad hoc-projekt.

Borg har samlat ett särskilt råd omkring sig, enligt honom unikt i sitt slag, vars deltagare består av partipolitiskt fristående personer med skiftande bakgrunder och kompetensområden (se Corren 15/8). Det är ett innovativt, lovande grepp. Uppdraget är att utarbeta förslag till långsiktigt hållbara lösningar på den sociala orättvisan.

Välgörande vore om vi kom bort från den i Sverige alltför vanliga tendensen att betrakta vissa människor och grupper som per automatik ”svaga”, ömkansvärda offer för omständigheter och strukturer som ständigt ligger utanför deras kontroll att själva påverka.

Människor är i de flesta fall – oavsett klass, kön, etnicitet, etc – väsentligt starkare än vad man annars av debatten stundtals kan förledas att tro. Omhändertagandets förmyndaraktiga mentalitet är inte vad de behöver, det snarare förminskar människor än hjälper dem.

Vad social rättvisa i fundamental mening handlar om är att undanröja hinder som gör det svårare för individer i utsatta lägen att tillvara sina livschanser, nå sin fulla potential, få friheten att växa och forma sina egna villkor. Förekomsten av ett starkt, öppet och inkluderande civilsamhälle är av central betydelse i den processen.

Det mest väsentliga politiken kan bidra med borde egentligen inte vara rocket science och kan huvudsakligen kokas ned till två avgörande ansvarsområden.

1) Våldsmonopolet måste fungera och vara pålitligt effektivt i varje stadsdel. Trygghet, lag och ordning är frihetens förutsättning. Annars urholkas såväl emancipationens som välståndets grunder.

2) Utbildningsväsendet måste fungera och vara pålitligt effektivt i varje stadsdel. Skolan är det viktigaste, skarpaste jämlikhetsinstrument vi har. Kunskap och bildning är makt som bryter människans bojor, ger vingar och vidgar horisonter.

I övrigt ska det bli spännande att se vilka idéer rådet kring Niklas Borg kommer fram till.

Regeringen famlar vidare

Skrivit i Corren 15/8:

2012 lyckades Sverige – som första land i världen, någonsin – bli ett samhälle totalbefriat från knark. Missade ni den fantastiska nyheten? Jag klandrar er inte.

Det hände förstås aldrig. Men 2002 lovade faktiskt Morgan Johansson (S), då folkhälsominister i Göran Perssons regering, att Sverige skulle vara ett narkotikafritt samhälle inom tio år. Utspelet hade föregåtts av en längre tids successiv skärpning av narkotikapolitiken. Ett avgörande riksdagsbeslut fattades redan 1988 som inte bara kriminaliserade innehav, utan också personligt bruk av narkotika.

Målet om det narkotikafria samhället slogs fast i bred partipolitisk enighet och det praktiska förverkligandet skulle främst ske genom ökad statlig repression. Från 1993 blev maxstraffet för det egna bruket sex månaders fängelse, vilket gav polisen möjlighet att drogtesta alla misstänkta knarkpåverkade personer som ordningsmakten fick ögonen på.

Det var helt i linje med vad den inflytelserike psykiatrikern och marxistiske vänsterradikalen Nils Bejerot (1921-88) förespråkat. Det är hans idéer om nödvändigheten av hårdhänta tvångsmedel och kompromisslös nolltolerans som de senaste decenniernas politik huvudsakligen baserats på. Resultatet?

Enligt EU:s narkotikabyrå EMCDDA har Sverige den efter Estland högsta narkotikarelaterade dödligheten i unionen, femfaldigt värre än medlemsstaternas genomsnitt. Bland festande ungdomar – inte sällan hemmahörande i den välbeställda medelklassen – tenderar narkotika att bli en vanligare och mer acceptabel drog än alkohol.

Samtidigt möts vi nära nog dagligen av rapporter om den våldsamma gängkriminalitetens härjningar med skjutningar och sprängningar. Den extremt lönsamma illegala knarkhandeln är gängens primära drivkraft och det är dessa gäng som Morgan Johansson, numera justitieminister, i början av sommaren lovade att ”rycka upp med rötterna”.

Under onsdagen lanserade regeringen ännu en handlingsplan för nå det narkotikafria samhället. Det rörde mest fluff som nya undersökningar och utarbetandet av kampstrategier. Det enda konkreta förslaget var att ändra postlagen i syfte att effektivare komma åt misstänkta knarkförsändelser.

Narkotika är tveklöst ett eländigt gissel. Men om den Bejerotinspirerade politikens facit sedan 80-talet varken är en reducerad skadefrekvens, eller en minskad efterfrågan, eller ett stävjande av den knarkdrivna våldsbrottsligheten – då borde det vara hög tid att ändra kurs till något som fungerar bättre.

Systembolaget saknar berättigande

Skrivit i Corren 27/3:

Av alla institutioner och företag har svenska folket minst förtroende för Twitter. Och mest förtroende för Systembolaget. Det framgår av Medieakademins nyligen offentliggjorda Förtroendebarometer för 2019.

Den med den partipolitiska makten intimt lierade statliga butiksmonopolisten har tveklöst fått lysande utdelning av sin ihärdigt självförhärligande propagandaverksamhet. Trots att trovärdigheten i Systembolagets påverkanskampanjer för att motivera det egna existensberättigandet egentligen inte är särskilt mycket högre än åtskilligt av den hårdvinklade och vilseledande agitation som det dagliga Twitterflödet bjuder på.

I en undersökning från Timbro häromåret (Farväl till Systembolaget) slogs exempelvis hål på monopolistens skryt att den är marknadskrafterna överlägsen vad gäller sortiment och service. Timbros granskning visade att inte ens Systembolagets bästa statsbutiker kunde matcha det utbud av vin och öl som affärer i många andra europeiska länder tillhandahåller.

Det bärande argumentet för Systembolagets nödvändighet – värnet om folkhälsan – smulas nu även sönder i en rykande färsk ESO-publikation av nationalekonomen David Sundén.

I en sammanfattning på DN Debatt (26/3) skriver han: ”Rapporter om att konsumtionen skulle öka med 40 procent om monopolet avskaffades har inget empiriskt stöd, utan är resultatet av godtyckliga antaganden om hur alkoholmarknaden möjligtvis reagerar om hela den svenska alkoholpolitiken överges”.

Eftersom seriösa analyser inte kan belägga att monopolet bidrar till minskad konsumtion, rekommenderar Sundén att regeringen gör en översyn av den förfelade politiken och föreslår att ”alkoholmarknaden öppnas för konkurrens där privata alkoholbutiker ges möjlighet att sälja alkohol på samma sätt som Systembolaget. Försäljning av alkohol i livsmedelsbutiker bör också vara ett utredningsalternativ”.

ESO är en självständig expertkommitté som sorterar under Finansdepartementet. Dess kritik borde därför äga en tyngd som Systembolagslobbyn inte lär kunna snacka borta utan vidare. Hoppet om ett friare Sverige lever.

Hur mycket får LSS kosta?

Skrivit i Corren 7/9:

I denna valrörelse har Lagen om stöd och service för vissa funktionshindrade (LSS) hamnat i brännpunkten. Det är ett känsligt spörsmål som rör en av samhällets mest utsatta grupper. Vilket parti vill då framstå som hjärtlöst och snålt? ”Vi föreslår ytterligare ungefär en och en halv miljard till LSS-reformen per år”, säger Liberalernas Jan Björklund (Aftonbladet 26/8).

Barn- äldre och jämställdhetsminister Lena Hallengren (S) vill inte binda sig för några restriktioner i ökade anslag: ”Om det kostar 700 miljoner, en miljard eller om det kostar mer: vårt besked är att vi har råd att ge stöd till barn i behov” (TT 30/8).

I den stund valrörelsen är förbi kommer antagligen den utlovade generositeten att bli mindre vidlyftig. Vilken regering vi än får efter den 9 september, tvingas den obevekligen att konfronteras med samma verklighet som Socialdemokraterna brottades med under den gångna mandatperioden: kostnadsutvecklingen för LSS har skenat långt bortom vad som ursprungligen kalkylerats.

När socialminister Bengt Westerberg (FP) lanserade assistansreformen 1994 beräknades utgiften till 2,4 miljarder statliga skattekronor. Nu är siffran uppe i 30 miljarder och lagens svepande utformning gör att kostnaderna tickar vidare mot en ständigt pågående miljardökning om inga bromsar slås till. Det försökte Löfvenregeringen, men hanterade frågan oskickligt med trubbiga besparingsdirektiv till Försäkringskassan.

Skandalösa fall där svårt funktionshindrade nekades assistans fick kritiken att explodera och Socialdemokraterna kovände till Lena Hallengrens populistiska ”the sky is the limit”. Att Liberalerna intar en liknande ståndpunkt gör inte saken bättre.

Som historikerprofessor Lars Trädgårdh skrev om LSS-debatten i tisdagens DI: ”Flera av våra politiker har svårt för att inte välja den emotionellt tillfredsställande moralismen snarare än att kallsinnigt tala om reda pengar och vad som är möjligt med ett begränsat budgetutrymme”.

Han pekar på det avgörande problemet med LSS som uttryck för en absolutistisk rättighetsideologi, vilken satt politikens gängse avvägningar mellan olika utgiftsområden, skyldigheter och intressen ur spel.

Varje kompromiss, varje inskränkning, varje nykter kostnadsblick blir därmed ett svek som ansvariga makthavare får väldigt svårt att försvara. Detta kan inte fortsätta. Kommande mandatperiod lär de finansiella realiteterna göra en bredare uppgörelse ofrånkomlig.

Intentionerna med LSS, att ge funktionshindrade människor en värdig och självständigare tillvaro, är goda och riktiga. Men vad är rimligt och rättvist att kräva mot den trista bakgrunden att inga resurser är oändliga? Det obekvämt nödvändiga svaret måste varje seriöst parti kunna redovisa, förr eller senare.

Lägg ner nollvisionen

Skrivit i Corren 12/1:

Den svenska visionen om ett narkotikafritt samhälle har ett förkrossande starkt stöd i folkopinionen, visar en rykande aktuell Sifoundersökning. Närmare 90 procent anser att målet är bra och över 80 procent är motståndare till att avkriminalisera bruket av narkotika (SvD 11/1).

Signalen om vad den breda allmänheten tycker kan inte missförstås. Ordning och reda! Bort med knarket! Inget flummande! Det är en utmärkt grundhållning. Problemet är bara att den bedrivna repressiva narkotikapolitiken med sin nollvision kraschat mot verkligheten som en mänsklig katastrof och ett intellektuellt haveri.

EU:s narkotikabyrå, EMCDDA, konstaterade 2015 att endast Estland har högre direkt narkotikadödlighet (till följd av överdoser, etc) än Sverige i unionen och att våra dödsfall tredubblats sedan 2006 – från 210 till 618 personer i åldersgruppen 15-64 år.

Den senaste statistiken från Folkhälsomyndigheten tyder dock på en nedgång till 543 döda under 2016, men den siffran är förstås fortfarande alarmerade och internationellt framstår Sveriges traditionella linje om hårda tag som alltmer isolerad.

FN har exempelvis kritiserat svensk narkotikapolitik som oförenligt med de mänskliga rättigheterna, eftersom missbrukare nekas vård på jämlika villkor och att vi hellre jagar dem med polis än erbjuder skademinimerande åtgärder (”harm reduction”). Men helt hopplöst är det inte.

En viss uppmjukning har faktiskt skett sista tiden. Sprutbytesprogram har blivit vanligare, liksom utskrivning av substitutionsklassade läkemedel, vilket åtminstone delvis torde förklara att det stora antalet dödsfall minskat något. Borde inte den vägen vara värd att gå vidare på och sätta vetenskapen före ideologin?

I vårt grannland Norge beslutade regeringspartiet Høyre förra året att göra just detta. Det handlade inte om hippieartad drogliberalism och legalisering av narkotikan, om någon nu tror det.

Utan om att avkriminalisera missbrukarna och att satsa på forskningsbaserade behandlingsmetoder och förebyggande insatser. Syftet är att rädda liv och att möjliggöra återgången till en socialt dräglig tillvaro för människor som fastnat i drogträsket. Moralpredikningar och batonger hjälper bevisligen föga därvidlag.

Den insikten har också börjat sprida sig över blockgränsen bland svenska politiker. Enligt en kartläggning i SvD 10/1 har flera riksdagsledamöter inom S, M, L, V och MP fronderat mot den egna partilinjen, argumenterat för en humanare narkotikapolitik och även noterat framgångar. Det är ett gott tecken på att förnuftet vinner mark till sist.

Ett narkotikafritt samhälle kan låta behjärtansvärt och riktigt. Men det är en utopi. Och som det brukar gå med att försöka göra verkstad av utopier har konsekvensen blivit ett förskräckligt kostsamt misslyckande.

Rädda EU från vänsterns sociala ambitioner

Skrivit i Corren 21/11:

Molnen hänger tunga över EU-samarbetet. Ungern och Polen är på glid mot en auktoritär utveckling. Spanien är skakat av Katalonienkrisen. Brexitförhandlingarna är en malande huvudvärk och Storbritanniens premiärminister Theresa May är så försvagad efter Tories katastrofval att hon knappast överlever året ut.

Även EU:s viktigaste ledare Angela Merkel är skadeskjuten av väljarna och har problem att få ihop en ny regering i Tyskland.

Och som grädde på moset är Frankrikes president Emmanuel Macron ivrig att sätta EU på snabbspåret mot ännu mer överstatlighet, ljuv musik i öronen på kommissionens ordförande Jean-Claude Junker och hans fartblinda kompisar i Brysselbyråkratin som nu ser chansen att flytta fram sina maktpositioner ordentligt när de äntligen slipper bromsas av britterna.

Naturligtvis är det fullkomligt huvudlöst och riskerar bara ytterligare att äventyra EU-projektets legitimitet. Det finns inget folkligt mandat för att göra unionen till en svällande, superstatsliknande federation där Bryssels ansiktslösa mandariner tar större kommando över medborgarnas vardagsvillkor.

Att spä på det redan bekymmersamma demokratiska underskottet hotar att skapa en motreaktion i form av ökad trångsynt nationalism, som kan ge EU en mycket allvarlig knäck. Vladimir Putin, vars mål är rysk dominans genom att söndra och härska, skulle förstås bli själaglad.

Inte minst därför måste man fråga sig om Stefan Löfven egentligen begriper vad han sysslar med. Helgens EU-toppmöte i Göteborg, som Löfven stod stolt och troskyldig värd för, blev en oroväckande seger i Macrons och Junkers favör. Undertecknandet av principdeklarationen för en ”social pelare” i EU är rena jackpotten för deras överstatliga ambitioner och öppnar dörren för Bryssel att kapa åt sig politikområden som hittills varit medlemsländernas sak att besluta om.

Ett EU med slagsida åt vänster som börjar intervenera också på det sociala planet leder ofrånkomligen till kraftigare centralism, förvärrat elitstyre och hårdare beskuren nationell handlingsfrihet.

Det är både farligt och sällsynt illa tajmat. När Löfven vandrar på socialt rättighetskorståg i armkrok med Emmanuel Macron och Jean-Claude Junker bidrar han i själva verket till att tända en splitens stubintråd i EU-bygget.

Unionen är värd ett bättre öde.

Vad får friheten kosta?

Skrivit i Corren 15/11:

LSS-reformen är den största frihetsreformen som genomförts i vårt land i modern tid, har Liberalernas partiledare Jan Björklund förklarat. Stora ord. Men för människor med svåra funktionsnedsättningar finns tveklöst täckning. Rätten till personlig assistans innebar en individuell självständighetsrevolution i den dagliga livsföringen som gjorde tillvaron värdigare, rikare, humanare.

Reformen drevs igenom av Björklunds företrädare Bengt Westerberg under dennes period som socialminister i det tidiga 90-talets borgerliga Bildtregering. Det fanns dock ett inbyggt aber som på längre sikt fått hela konstruktionen att gunga. LSS var rejält, och förmodligen medvetet, underfinansierad.

Minns att Sverige då genomled en svår ekonomisk strukturkris som blev rena stålbadet. Westerberg hade därför sannolikt aldrig fått riksdagen med på noterna om han inte, i den goda sakens namn, slirat en del på kalkylerna. 1993 beräknades LSS kosta 2,7 miljarder. I verkligheten kom beloppet att fördubblas de första åren, efter millennieskiftet började kostnadsutvecklingen skena och närmade sig 30-miljardersvallen 2016.

Men S/MP-regeringen drog i bromsen, signalerade till Försäkringskassan att vara mer återhållsam med beviljande av assistanstimmar och nyligen föll en dom i Högsta förvaltningsdomstolen som tolkades snäva in utrymmet ytterligare. Det försämrade villkoren mötte massiv och förståelig kritik.

Tusentals människor i behov av personlig assistans drabbades av neddragningarna, deras vardag blev genast påtagligt mörkare och oförutsägbarare. Friheten som staten garanterat dem genom LSS-reformen verkade inte längre vara mycket att lita på.

Men under tisdagen meddelade det ansvariga statsrådet Åsa Regnér att regeringen stoppar Försäkringskassans sparknivar i väntan på att den tidigare tillsatta LSS-utredningens översyn av lagen blir färdig. Det synes rimligt och anständigt. Framöver måste dock regelverket göras tydligare, liksom styrningen och kontrollen förbättras, så att intentionerna bakom LSS inte förvanskas.

Det är ingen hemlighet att oseriösa assistentbolag blivit en guldgruva för kriminella element. Systemet läcker som ett såll. Fusket med oriktigt utbetalade assistentersättningar uppskattas till mellan 3 och 4,5 miljarder kronor årligen (Fokus nr 45/2017).

Detta omfattande, hjärtlösa och cyniska bedrägeri på bekostnad av en av det svenska samhällets mest utsatta grupper är givetvis fullständigt oacceptabelt och kan inte fortgå. Åsa Regnér medger själv, om än försiktigt formulerat, att myndigheternas hantering av skattepengarna lämnat en del övrigt att önska: ”Det är viktigt att säkerställa att medlen går till rätt personer och inte till saker som det är inte är tänkt” (TT 14/11).

Men det största problemet är politiskt och ligger kvar oförlöst sedan Bengt Westerbergs dagar. Sverige ska ha höga ambitioner när det gäller omsorgen om personer med funktionsnedsättningar. Fast hur höga? Svaret kräver ofrånkomligen en prislapp, även om det låter rått. Den offentliga kassan är ju begränsad och politik är inte enbart att vilja. Politik är snarare att välja, att kunna prioritera bland mängder av trängande behov och önskemål.

Frihetsreformen LSS sjösattes till en orealistisk låg kostnad och sprängde snart alla budgeterade ramar. Vad ska gälla? Riksdagen är tvungen att tömma den bittra kalken och göra en hållbar avvägning mellan ambition och anslag.