Sommar, sol och sopor

Skrivit i Corren 10/6:

Loja vågor nere vid strandkanten, lekande måsar i skyn. Omsluten av idel flytande blått vilar dagen på årorna och det är skönt att leva. Ett stilla jubel i bröstet. Underbara juni med frihet, ljus och prunkande rikedom. 

Har någon tolkat känslostämningen bättre än gamle Israel Kolmodin i psalmen, den mest älskade av dem alla, det svenskaste av soundtrack: ”Den blomstertid nu kommer / med lust och fägring stor. / Du nalkas, ljuva sommar, / då gräs och gröda gror. / Med blid och livlig värma / till allt som varit dött, / sig solens strålar närma, / och allt blir återfött.”

Ja, lyrisk är sommaren, den efterlängtande. Det svalkar härligt från sundet där båten är förtöjd. Jag ligger på klippan, ser ut över vattnet och himlen, dricker kaffe, äter en fralla och bläddrar lite förstrött bland nyheterna i tidningen. En anspråkslös picknick i naturens vänliga famn. Vem kan väl vara inomhus dessa dagar, om man inte tvunget måste? 

Det är också tydligt att mitt tillfälliga smultronställe frekventerats av andra utelivsnjutande personer, vilket jag självklart inte har något emot – om det inte vore för spåren som de lämnat. Några tömda läskburkar, sladdriga matförpackningar i papper och plast, en använd engångsgrill. Allt nonchalant kringspritt på marken intill ett buskage i närheten. Det är sånt som får ilskans mörka moln att fara genom sinnet. 

Den blomstertid nu kommer, hand i hand med den stora nedskräpningstiden då konsumtionssamhällets sopor bland gräs och gröda gror! Svärande tog jag ansvaret för mina okända medmänniskors ansvarslöshet och plockade upp eländet, givetvis. Men ska det verkligen vara nödvändigt? Saknar folk grundläggande vett och hyfs och basal miljömedvetenhet? Den hedervärda organisationen Håll Sverige rent har tagit fram intressanta siffror. 

Förra året i juni uppskattades att 35 miljoner skräpföremål, motsvarande 60 ton skräp, kastades på marken bara under en vecka i vårt avlånga konungarike. Vanligast är cigarrettfimpar, följt av snusprillor, därefter (i fallande skala) material i plast, papper/kartong, metall och glas. Varför dessa skamliga 60 veckovisa ton överhuvudtaget kunnat hittas, mätas och vägas är dock gåtfullt. 

Enligt den opinionsundersökning som Håll Sverige rent redovisar på sin hemsida tycker nämligen 99 procent av oss, alltså i princip varenda kotte, att nedskräpning är fel. Ändå ligger skräpet där. Konstigt va? Att agera dumt, trots att man vet att det är dumt, är dummare än dummast. Skärpning, medborgare. 

Hälsa inte sommaren välkommen med ovälkommet avfall, undvik att skita ner Sverige när det är som vackrast. Var glad, var vettig. Det är inte huvudet du ska stoppa i närmaste soptunna, det är ditt skräp. 

Träden, människan och staden

Skrivit i Corren 28/5:

”Vi behöver luft och vi behöver grönt, vi säger: almarna åt folket!” Så lät det för 50 år sedan, i maj 1971, när proggbandet Envoys försvenskade John Lennons Power to the People till en protestsång mot Stockholmspolitikernas beslut att fälla de hundraåriga almarna i Kungsträdgården. En T-banestation skulle byggas och träden offras. 

Det gillade inte folk. Verkligen inte. Huvudstadens invånare gick man ur huse, det blev strid och räddningsaktion. Politikerna tvingades backa och almarna står kvar där än idag. 

Lika lyckligt har det inte slutat för många av Linköpings almar, som fått möta motorsågen i Domkyrkoparken, på Lasarettgatan och senast häromveckan i Järnvägsparken. En sorglig syn. 

Fast tyvärr inte mycket att göra åt, då boven i dramat hos oss är almsjukan och fällningar blir oundvikliga. Annars hotas snabbt fler almar att ödesdigert angripas av denna aggressiva farsot. Men självklart ska almarna bevaras så länge det är möjligt, liksom andra träd – inte minst de ljuvliga, ståtliga ekar som Linköping är rikt välsignat med. De äldsta har hängt med sedan 1500-talet, nog är det imponerande. 

Träden är våra vänner. Vårda dem, ge dem utrymme, utöka beståndet! Som gröna lungor är de omistliga i stadens betong- och asfaltslandskap. Träden ger Linköping lyster och karaktär, likt harmoniska oaser skänker de ett slags ro och mjukhet, utgör varma balanspunkter i den artificiella, jäktade gatumiljön.

Eric O Rydbeck, östgötsk författare och konstnär, tillika stadsläkare i Vadstena, skrev 1762: ”En kulle utan ek, en by förutan träd, så skröplig utsikt är, som mun förutan tänder, som hjesse utan hår, som armar utan händer, som pung förutan mynt, som lårar utan säd”. Hur rätt hade han inte? 

En annan trädälskare var poeten och nobelpristagaren Tomas Tranströmer. I början av 60-talet, medan han arbetade som psykolog på Roxtuna-anstalten i Linköping, gav han ut diktsamlingen Den halvfärdiga himlen. Den innehåller en underbar, rolig och vacker kärleksförklaring till trädet som reservoar av livskraft och energi:

”Det går ett träd omkring i regnet, / skyndar förbi oss i det skvalande grå. / Det har ett ärende. Det hämtar liv ur regnet / som en koltrast i en fruktträdgård. / Då regnet upphör stannar trädet. / Det skymtar rakt, stilla i klara nätter / i väntan liksom vi på ögonblicket / då snöflingorna slår ut i rymden.”

Vad finns att tillägga? Mer träd åt folket!

I det goda samhället är äganderätten central

Skrivit i Corren 21/5:

I Robert Frosts berömda poem Mending Wall (ur samlingen North of Boston, 1914) återfinns de bevingade orden ”good fences make good neighbors”. Men den som läser hela dikten förstår att Frost är ironisk och egentligen menar motsatsen. Goda grannar ska väl inte behöva bygga stängsel och murar mellan sig?

Ytligt sett är det lätt att instämma. Dock bör vi vara försiktiga med att skänka Robert Frost våra odelade sympatier, utan hellre tolka sentensen ”good fences make good neighbors” precis för vad den uttrycker: betydelsen av klargörandet att mitt inte är ditt och vice versa. Den regleringen är nödvändig för att trygga fungerande relationer, privat som offentligt, och upprätthålla en anständig civilisationsgrad i samhället.

Frost avsåg i Mending Wall att kritisera äganderättens rigiditet. Men att låta dess gränser flyta är ett farligt recept som bäddar för konflikt och oordning, slår undan förutsättningarna för en positiv välståndsutveckling och stryper den medborgerliga friheten.

Där inte äganderätten respekteras, eroderar tilliten. Istället hotar missämja, oro och rädsla att härska, liksom i längden tilltagande fattigdom för folkflertalet och en allt vidare spridd plundrarmentalitet. 

Den starkes makt blir oinskränkt. Inga garantier ges till den som producerar att få behålla frukten av sin möda och sin egendom. Inga säkra kontraktsmässiga överenskommelser är möjliga. Illustrativt är utfallet av de statskollektivistiska experimenten i 1900-talets socialistländer: allmänt elände och armod. Måste mer sägas om hur fundamental äganderätten är? 

Uppenbarligen, ty i Sverige utmanas den just nu från regeringshåll. Det är Miljöpartiet som kräver fördubbling av mängden skyddad skog och vill ha skarpare vapen för statlig konfiskering. Dryga 300 000 enskilda svenska skogsägare hamnar i skottgluggen, många som över generationer bedrivit skogsbruk och produktivt vårdat och förädlat sitt arv. 

Talande är vilket förtroende MP har för dessa strävsamma människor, hur nonchalant och insiktslöst partiet ser på äganderätten, när språkröret och statsrådet Per Bolund med en ringaktande spottloska deklarerar: ”Som markägare kan man inte ha rätt att göra vad man vill med den mark man förvaltar” (DN 7/2).

Det är också rena krigsförklaringen mot punkt 26 i januariavtalet, löftet som drevs fram av Centern: ”Värna och stärk den privata äganderätten till skogen”. Sakfrågan är viktig, principen oskattbar. Men det andra regeringspartiet, Socialdemokraterna, tycks inte vilja sätta ner foten. Kan Annie Lööf få Stefan Löfven att leverera i denna segslitna infekterade historia? ”The woods are lovely, dark and deep, / But I have promises to keep / And miles to go before I sleep”, som Robert Frost skrev i ett annat känt stycke.

Passa på att smaka Prins Bertils strömming

Skrivit i Corren 11/5:

Prins Bertil, hertig av Halland och ställföreträdande regent, var som många eventuellt kommer ihåg mycket road av bilar, golf och boule. Han hyste också ett stort intresse för matlagning, en konst han ofta personligen praktiserade i sitt eget kungligt välutrustade kök. Vilka exklusiva rätter tillredde han där? 

Det kunde gode vännen och mästerkocken Tore Wretman avslöja. I synnerhet gillade prins Bertil att syssla med soppor och fisk, gärna ”strömming i alla former, kanske med lite förkärlek för gravad och sotare”. Prinsens devis löd: ”den enkla maten är den bästa maten”. Nej, inte måste man krångla till det så förbannat. 

Rensa ett kilo strömming, lägg den i en smörad eldfast form med skinnsidan neråt. Rör ihop en blandning av 100 gram smör, en äggula, 50 gram mie de pain och 10 gram ytterst finhackad schalottenlök. Krydda med salt, peppar och finhackad persilja. Lägg blandningen i ett tunt lager över fisken, komplettera med några smörklickar och häll lite torrt vitt vin runt om. Låt anrättningen stå under grillelementet i ugnen tills den får vacker färg. 

Voilà! Du har just lagat ”Prins Bertils strömming”, enligt hovtraktören Tore Wretmans anvisade recept i dennes eminenta bok Mat och minnen (1987). Knappast svårt, eller hur? Men väldigt smarrigt. Som Wretman framhöll är sill och strömming något för varje sann gourmet. 

Undrar du över namnförbistringen, det är ju samma fiskart, så är tumregeln: fångas den norr om Kristianopel i Blekinge säger man strömming, fångas den söderöver eller på västkusten säger man sill. I framtiden kanske man inte säger något alls. Ty då är risken att inget finns att fånga och att ”Prins Bertils strömming” bokstavligen blivit ett minne blott på den klassiska finsmakarmenyn. 

Som om inte det vore illa nog med torsken och ålen, vars bestånd hotas av direkt kollaps efter åratal av tanklöst överfiske. Östersjöns förråd av sill och strömming kan också vara på väg att sina. Senaste decenniet har det trålats energiskt allt närmare land, trycket har varit särskilt hårt vid ostkusten och resulterat i rika fångster. 

Idag har priset visat sig. Fångsterna har successivt krympt efter 2018, rapporter om kraftig minskad förekomst av sill/strömming duggar tätt. Henrik Svedäng, docent i marin ekologi vid Östersjöncentrum på Stockholms universitet, bedömer situationen som allvarlig. Beståndet är oroväckande sargat, men: ”Om vi börjar med rätt åtgärder nu kan vi möjligen se början till en återhämtning” (Kvartal 27/4). 

Bland annat vore ett förbud mot storskalig trålning önskvärt, liksom införande av fiskefria zoner. Frågan är dock om Östersjöstaterna kan enas om de effektiva tag som krävs, innan det är för sent. 

Hej hå, vi till fler gruvor borde gå

Skrivit i Corren 26/3:

Fosterlandets jord är rikt välsignad. Särskilt under ytan. Tänk bara på järnmalmen. Och gruvnäringen som bryter den. Där har vi något av central betydelse för det svenska välståndet. Drygt 90 procent av all järnmalm som produceras i EU svarar Sverige för. Liksom rejäla mängder bly och zink, en hel del silver, guld och koppar. Men det finns även gott om annat att hämta upp. Spännande grejer. 

På regeringens uppdrag levererade myndigheten SGU (Sveriges geologiska undersökning) 2018 en kartläggande rapport, som förkunnade att vår nation har ”geologisk potential för ett flertal innovationskritiska råmaterial”. Det är sådant som kobolt, grafit, litium, volfram och sällsynta jordartsmetaller.  

Det tyder på att Sverige sitter på en jackpott av strategiska viktiga fyndigheter, som icke minst spelar en nyckelroll i framställningen och utvecklingen av klimatvänlig teknik. Exempelvis batterier och solceller, biobränslen, turbiner, et cetera. Med egna tillgångar på åtråvärda metaller och mineral underlättas omställningen i Sverige och Europa. EU blir mindre beroende av dagens ur flera aspekter dubiösa import från gruvor i Kina och Kongo. 

Ändå förekommer ingen produktion av kritiska råmaterial i någon svensk gruva. Som SGU lakoniskt konstaterat: ”Enbart god geologisk och ekonomisk potential samt fungerande gruvindustriell infrastruktur är inte tillräckligt för att starta utvinning i Sverige”. Varför? Tillståndsprocesserna är omöjligt krävande. Precis som det gröna regeringspartiet vill ha det. 

För MP är gruvor ideologiskt anatema, vilket ironiskt nog innebär att MP av alla partier motarbetar en viktig förutsättning för att nå målet om ett klimatsmart samhälle. 

En konsekvens av detta är att Sverige rasat dramatiskt på kanadensiska Fraser Institutes prestigetunga branschindex över attraktiva gruvländer. 2016 låg Sverige på plats 8 internationellt. I den senaste rankningen gällande 2020: plats 36! 

”De interna låsningarna i regeringen verkar monumentala. Det är inget annat än en katastrof för ett land med höga klimatambitioner och en världsledande gruvsektor”, kommenterade Maria Sunér från den blågula gruvindustrins organisation Svemin i ett pressmeddelande (23/2). 

Sent omsider vaknade väl någon ansvarskännande människa i regeringskansliet. Näringsminister Ibrahim Baylan (S) har nämligen skridit till handling – genom att tillsätta en utredning om hur Sverige ska säkerställa ”en hållbar försörjning av innovationskritiska metaller och mineral”. Men ska det bli säkerställda resultat av den utredningen vore nog det säkraste att skicka MP på porten. 

Mörkret är vår vän

Skrivit i Corren 6/2:

Den amerikanske uppfinnaren Thomas Edison led av skotofobi, extrem mörkrädsla, och gjorde något åt det. 1879 tog han patent på glödlampan. Varde elektriskt ljus! Fiffig karl reder sig alltid.

Nåja, sanningen att säga var inte Edison först med bedriften. Redan 1809 hade den engelske kemisten Humphrey Davy konstruerat en båglampa som förvandlade elektricitet till ljus. Ära den som äras bör.

Det gäller faktiskt även den mycket mer praktiskt användbara glödlampan, som uppfinnaren Joseph Swan (också han från Storbritannien) visade upp en fungerande, fast mindre effektiv variant av, innan Edison kom in på banan. Men varför komplicera en god historia?

Hur som helst markerade glödlampornas kommersiella intåg det avgörande tekniksprång som fick det artificiella ljuset att spridas över världen. Människan var inte längre underkastad naturens skiftningar mellan dag och natt, slapp treva sig fram genom mörkret i det flämtade svaga skenet av vax- och stearinljus, gas-, fotogen- och oljelampor.

Nu kunde vi ta kontroll över dygnet, till nytta och nöje ordentligt lysa upp våra hem, fabriker, kontor, gator och torg. August Strindberg, den gamle pålitlige rabulisten, var dock tidigt skeptisk. 1884 dundrar han i pamfletten Om det allmänna missnöjet, dess orsaker och botemedel mot det elektriska ljuset som ”förstör ögonen och förlänger arbetsdagen – för arbetaren”.

Ett halvsekel senare skulle den japanske författaren Junichiro Tanizaki reflektera kritiskt över utvecklingen i essän Till skuggornas lov (1933). Hans ärende var att försvara den typiskt österländska kulturtraditionen mot det västerländska inflytande som bland annat medfört att den moderna staden dränks i skarpt ljus och gräll neon.

Ivern att jaga mörkret på flykten får Japans urbana miljöer att mista i särart och nyansrikedom. Arkitekturen banaliseras. Kvarteren förlorar sitt trivsamt, mystiska dunkel och sina fantasieggande skuggeffekter vid kvällar och nätter. ”För oss ligger inte skönheten i tingen utan i det mönster av skuggor, av ljus och mörker, som bildas mellan dem”, menar Tanizaki.

Ännu brydde sig få om sådana finkänsliga invändningar mot den ohejdade elektriska ljusrevolutionen. Förutom möjligen astronomerna, som tvingades flytta teleskopen längre och längre bort från bebodda trakter. Den ökande förekomsten av artificiellt ljus tenderade nämligen att blockera himlavalvets stjärnparad.

Det är ett problem som bara blivit värre och värre. Vid ideala förhållanden under en klar, molnfri och opåverkad natthimmel kan vi med blotta ögat se i runda slängar 6000 stjärnor. Vincent van Goghs berömda virvlande målning Stjärnenatt (1889) vittnar om en tid när det sprakande kosmosfyrverkeriet fortfarande var allmän egendom. Icke så idag.

83 procent av mänskligheten, och 99 procent av befolkningen i Europa och Nordamerika, har ingen ren och praktfull Vintergata kvar att beskåda. De flesta gnistrande stjärnor ligger skymda. I vissa särskilt drabbade områden kan man knappt se några alls. Det är en majestätisk och förunderlig dimension av tillvaron som berövats oss. Vi har blivit ett centralt kulturarv fattigare. Det var också astronomerna som myntade begreppet ”ljusförorening” och började trycka på alarmknappen.

På senare år har medvetenheten tilltagit, sakta men säkert, om människans ansvar för att bättre vårda mörkret. En tankeväckande bok i ämnet är biologen och fladdermusforskaren Johan Eklöfs uppmärksammade Mörkermanifestet. Om artificiellt ljus och hotet mot en uråldrig rytm (2020).

Som han påpekar är en tredjedel av alla ryggradsdjur och nära två tredjedelar av de ryggradslösa djuren nattlevande. Det är alltså när vi själva brukar sova ”som det mesta av naturens verksamhet sker i form av parning, jakt, nedbrytning och pollinering”. Denna febrila aktivitet störs och avstannar i det ymniga mänskliga ljusläckage som inte borde finnas där.

På nattliga satellitbilder ser vi hur jordklotet bokstavligen glöder av belysning. Konsekvenserna är ekologiskt förödande för otaliga insekter, djur och växter. 150 år efter att Thomas Edisons tände sin lampa har vi lyckats besegra mörkret till den grad att vi står inför en upplyst mardröm i naturen med förtvining och massdöd.

Ljusföroreningarna inverkar även olycksbringande på människans egen evolutionärt kalibrerade biologiska klocka. Följderna är sömnsvårigheter, depression, stress, fetma, förhöjda cancerrisker. Allt det här låter ju väldigt trist och nedslående. August Strindberg tycks ha fått mer rätt än han någonsin anade om det elektriska ljusets skadeverkningar.

Som lök på laxen har glödlamporna fasats ut och ersatts av de verkningsfullare och billigare LED-dioderna. Vi kan bada i det artificiella ljuset som aldrig förr. Eller använda det smartare. Ty LED-tekniken gör det samtidigt relativt enkelt att lösa ljusföroreningarnas miljöproblem, skriver Johan Eklöf:

”LED-ljuset kan riktas och därmed avgränsa de belysta ytorna och minska oönskad ljusspridning. Det går att kontrollera och förändra ljusets färger till att efterlikna dygnets naturliga spektrum av ljus, och genom att styra intensiteten kan skuggor framhävas, vilket ger ett både naturligare och behagligare intryck”.

Miljöpartiet i Linköping har nyligen lämnat in en intressant motion om att kommunen bör anta riktlinjer för att lokalt åtgärda ljusföroreningarna. Håll tummarna för bifall. På köpet skulle vi då också med LED-teknikens hjälp kunna få ett estetiskt vackrare Linköping, mer av den stad som Junichiro Tanizaki förordade i Till skuggornas lov. Vore inte det häftigt?

Ge ålen en chans

Skrivit i Corren 30/12:

Den moderna kosmologin förkunnar att universum uppstod ur ingenting. En slumpartad fluktuation bara, en stor smäll och så var allting igång. Ska vi tro Aristoteles, den gamle filosoferande greken, är det i princip på samma sätt med ålen. Den skapar sig själv, hux flux, från noll och intet.

Ännu idag är ålen, dess ursprung och livscykel faktiskt något av ett mysterium. Den föds som en larv i det skummande Sargassohavets djup, simmar över Atlanten till våra kuster och vattendrag, innan den vandrar åter till ursprungsplatsen vid Kuba och Bahamas igen. Det är åtminstone vad den aktuella forskningsteorin pekar på.

Vi vet inte riktigt säkert. Levande ål har nämligen aldrig observerats i Sargassohavet, som kulturjournalisten Patrik Svensson konstaterat. Han är författare till succéboken Ålevangeliet – berättelsen om världens mest gåtfulla fisk, belönad med Augustpriset 2019 och i sin amerikanska utgåva upptagen på New York Times prestigefyllda lista över de hundra bästa böckerna 2020.

Men en sak är glasklar. Rundrökt ål, skurna i fem centimeter långa bitar och gärna serverad med timjankryddad äggröra á la Tore Wretman, räknas av tradition i min familj till julbordets läckraste delikatesser. Släkten har inte för inte anor från de svenska sydstaterna Blekinge och Skåne där ålen alltid stått gastronomiskt högt i kurs och ålfisket är en del av kulturarvet.

Rökt ål har dock saknats på faten hemma de senaste åren. Med gott samvete kan ju inte länge den goda ålen konsumeras. Det har blivit trist men nödvändigt att avstå – i likhet med ålevangelisten Patrik Svensson som själv inte heller äter ål. ”Den är listad som akut hotad och då ska man låta bli helt enkelt”, sa han i SVT strax före jul.

Endast den som litar på Aristoteles halsbrytande tes att ålen materialiserar sig ur intet kan numera hysa förtröstan. Ty ingenting är vad ålbeståndet är på väg mot. Sedan 70-talet har mängden ål i Nordsjöområdet minskat med 98 procent. Om inte ålen klarar tricket att trolla fram sin existens ur ett nolläge och på så vis sköta återhämtningen för egen biologisk maskin, lär den snart göra dronten och andra utrotade djurarter sällskap.

Alternativet är annars att följa Internationella havsforskningsrådets uppmaning och tills vidare införa ett totalt fiskestopp. Det är också vad expertisen på Östersjöcentrum vid Stockholms universitet rekommenderar. Fortfarande fiskas hundratals ton ål varje år i Sverige och det sker med myndigheternas tillstånd.

Vill vi ge ålen en sportslig chans att överleva borde regeringen, där jag hört att Miljöpartiet ingår, ge nya direktiv som omprövar tillståndsgivningen innan det är försent.

Rädda Ringhals från statliga Vattenfall

Skrivit i Corren 15/10:

Lita på en gammal hallänning och häng med till västkusten, så ska ni få se på grejer. Hoppa in i bilen och ta vägarna ner mot Borås, byt där till 41:an mot Varberg, vik av i Veddinge och kör genom Väröbacka. Och kolla, på en udde vid Kattegatt ligger det: Ringhals.

Här är det bokstavligen spänning i luften. Det sprakar av elektricitet i de stora kraftledningarna som löper ut från reaktorblocken. Annars är allt tyst och lugnt. Himlen är ren, frisk och klar. Inga skorstenar spyr ut rök. Inget öronbedövande dån. Ändå producerar denna elfabrik gigantiska mängder ström som bidrar till att hålla Sverige igång.

Det är en imponerade anläggning, även med internationella mått, faktiskt ett av de större kärnkraftverken i världen. Dessutom, vilket kan tyckas otippat, härbärgerar Ringhals ett av landets främsta samlingar av modern svensk 80-talskonst.

Det rör sig om flera hundra verk, merparten inköpta under överinseende av Statens konstråd 1984-90, som pryder kontrollrum, matsalar, korridorer och entréer. Normalt brukar vi vara välkomna på guidade konstvandringar innanför grindarna. Tyvärr har pandemin, och den nu oroväckande ökade smittspridningen, gjort att det inte är normalt längre.

Tills vidare är därför är konstvandringarna stoppade. Synd. Men det är givetvis förståeligt, då riskerna med det otäcka viruset covid-19 enträget och uthålligt måste ta på allvar.

Mindre förståeligt är att Vattenfall, Ringhals statliga huvudägare, inte tycks ta ödesfrågan med klimathotet på riktigt samma allvar. Fossilfri energiproduktion är A och O i den nödvändiga omställningen. Kärnkraft har därtill fördelen att svara för leveranstrygg elförsörjning oberoende av årstid och väderlek (i motsats till sol- och vindkraft).

Likväl stoppade Vattenfall driften av Ringhals 2 i december förra året. Permanent. Snart sprakar det ännu mindre i kraftledningarna. Ty inom kort stoppas också Ringhals 1 för alltid (återstår de bägge reaktorerna 3 och 4). Orsaken sägs vara bristande lönsamhetsskäl. Trots att vi upplevt elbrist och industrin varnar för ett obalanserat elsystem och våldsamt fluktuerande priser som slår mot produktion och investeringar i Sverige.

Symptomatiskt är att ett privat konsortium (West Atomic Alliance) nyligen bildats i syfte att köpa loss och driva Ringhals 1 vidare. Så nog verkar det vara hygglig affär kvar i reaktorn ändå. Senaste beskedet från Vattenfall är emellertid att någon räddande försäljning inte är aktuell. Energijätten slår vakt om sin ställning som oligopolaktör på marknaden och gör större vinst om klimatsmarta reaktorer försvinner med högre eltaxor som följd.

Skåda Ringhals och skåda vad staten är i färd att göra det till. Ett iögonfallande haveri för svensk miljö- och energipolitik.

Plastkassen är värd att försvara

Skrivit i Corren 16/9:

Miljöpartiet har, av mindre nöjda medborgare i debatten, gärna anklagats som den huvudsakligt sinistert skyldige till att butikernas plastpåsar blivit så rasande dyra. Det är lite oschysst.

Plastpåseskatten, som regeringen drabbade vårt arma land med under våren, har ju sitt egentliga olycksaliga ursprung i Bryssel och bygger på ett av alla dessa EU-direktiv som Sverige jämt ska vara så himla bäst i klassen på att underkasta sig.

Direktivet förkunnar att unionens medlemsstater av miljöskäl ska minska förbrukningen av tunna plastbärkassar till maximalt 40 stycken per person vid utgången av 2025. Svenska regeringsföreträdare torde snart kunna avlägga rapport inför Brysselbyråkraterna och förvänta sig att få en guldstjärna i ordningsbetyg.

Ty bara några månader efter den beramade straffskattens införande är Sverige på fartfylld väg att nå EU-direktivets mål. Inom dagligvarujätten ICA har försäljningen av plastbärkassar störtdykt med 70 procent, samtidigt som åtgången av det icke-straffbeskattade alternativet papperspåsar skjutit i höjden med 60-70 procent (fPlus 15/9).

Det är en egendomlig ordning, en bakvänd utveckling som regeringen låtit EU diktera för oss. Särskilt som den moderna plastbärkassen faktiskt är en svensk skapelse – därtill med stolta östgötska anor, om man får vara en smula lokalpatriotisk. Och det tycker jag att man i detta fall har goda skäl att vara.

Sten Gustaf Thulin (1914-2006) är uppfinnaren till plastpåsen du från hökaren på hörnet brukade kånka hem dina varor i. Han var ingenjör, verksam på företaget Celloplast i Norrköping som i 1960-talets gryning revolutionerade marknaden med sin nya produkt, en stark plastkasse med bärhandtag. På glansdagarna under början av 70-talet tillverkade Celloplast som mest 760 miljoner kassar om året.

Vet ni vad Thulins motiv till konceptet med plastkassar i handeln var? Att förbättra miljön. Han ville konkurrera ut de dittills dominerande pappers- och tygpåsarna, som var mycket värre miljöbovar. Jämfört med dagens svenska plastkassar, vilka främst består av återvunnen eller förnybar biobaserad plast, gäller det i än högre grad.

Kalla fakta: en papperspåse är 43 gånger så miljöbelastande totalt sett, och en tygpåse av bomull måste användas 20 000 gånger för att matcha plastkassens sammanlagda avtryck på miljön.

Varför ska vi då gynna något som är mycket sämre för naturen och våra levnadsbetingelser? I synnerhet det regeringsparti som har ”miljö” i sitt namn borde protestera allt vad de orkar mot EU:s stolliga påhitt och slå ett rejält grönt slag för Sten Gustaf Thulins epokgörande innovation.

Om Stefan Löfven vore Calvin Coolidge

Skrivit i Corren 14/5:

Äntligen stod statsministern i riksdagens predikstol. Församlingens huvuden lyftes. Så, där var han ändå! Stefan Löfven tog fram sin regeringsförklaring ur kavajfickan. Med sträng min till de förtroendevalda ombuden för Sveriges folk förkunnande han:

”Uppbörd av skatter som inte är absolut nödvändig, som inte bortom allt rimligt tvivel bidrar till den allmänna välfärden, är bara en form av legaliserad stöld”.

Nu misstänker du att jag skojar med dig. Att detta är en uppdiktad episod. Visst, visst. Naturligtvis har Löfven aldrig sagt så. Tyvärr.

Han är ju ingen klassiskt liberalkonservativ politiker. Han är inte Calvin Coolidge. Som fällde dessa ord i verkligheten. Närmare bestämt under sitt installationstal som USA:s president den 4 mars 1925.

Men man kan väl få drömma lite? Låt oss anta att detta uttalande från gamle Calvin även speglade Stefan Löfvens djupt kända och offentligt deklarerade övertygelse. Jo, jag vet att det är svårt. Försök, trots allt!

Vi har således hamnat i ett parallellt universum där Löfven tycker som Calvin. På det följer en del intressanta konsekvenser jämfört med den reellt existerande regeringspolitiken. Ta ett aktuellt exempel: den nya skatten på butikernas plastpåsar som drabbat oss från 1 maj. Skulle den vara möjlig och försvarbar?

Skatten påstås vara motiverad av miljöskäl. Plastföroreningarna i naturen, främst världshaven, är ett stort problem som måste motverkas. Nästan all plast som flyter omkring i oceanerna kommer dock från ett antal floder i Asien och Afrika.

Sverige är inte beläget på någon av dessa kontinenter. Vi brukar heller inte mangrant resa dit för att kasta våra plastpåsar i den asiatiska eller afrikanska naturen. Istället brukar den svenska handelns plastkassar återvändas för att kasta hushållsavfall i. Som sedan kommunernas sopanläggningar tar hand om efter konstens alla regler.

Om fördyrade plastpåsar i affärerna syftar till att minska användningen av dessa påsar, vad blir då nyttan av denna straffskatt? Mer pengar till staten förvisso. Men till priset av att vi tvingas köpa fler reguljära soppåsar, vanligen av plast. Och alternativen att bära hem varor i?

Papperspåsar ger ingen miljövinst eftersom de sällan återanvänds och tillverkningsprocessen är mer krävande. Framställningen av tygpåsar belastar miljön ännu hårdare och måste användas så många gånger för att ge något plus att de hinner slitas ut innan dess.

I det parallella universumet med Löfven som Coolidge hade slutsatsen knappast varit att plastpåseskatten är absolut nödvändig och bortom allt rimligt tvivel bidrar positivt till vår välfärd. Men med Löfven som Löfven i den riktiga världen har hans regering drivit igenom pålagan. Varför?