Storebror fick en snyting från Östergötland

Skrivit i Corren 5/8:

George Orwells berömda dystopi 1984 (1949) drar ut linjerna från stalinismens Sovjetunionen och tecknar bilden av ett kommande totalitärt massövervakningssamhälle – Oceanien, en aggressiv imperialistisk diktaturstat som söker världsherravälde och där det allsmäktiga Partiet är besatt av kontroll och manipulation av individen in i minsta detalj.

Anthony Burgess, själv känd för sin mörka framtidsskildring A Clockwork Orange (1962), kallade Orwells roman för ”en apokalyptisk kodex med våra värsta farhågor”.

Detta århundrade är mardrömmen en pågående realitet. Stalins kommunistiska terrorvälde framstår som primitivt och klumpigt i jämförelse. Inte heller Orwells egen extrapolerande fantasi räckte riktigt till. Den förtryckarapparat som utvecklats i våra dagars Kina, verklighetens Oceanien, för att hålla sin befolkning i schack slår fiktionens med råge.

Partiet styr med en kombination av gammalt beprövat rått våldsregemente och ett tidigare aldrig skådat sofistikerat maskineri för extrem finmaskig massövervakning. Med hjälp av de senaste rönen inom AI-området (artificiell intelligens) strävar regimen inte bara efter att minutiöst kartlägga den enskildes förehavanden i dåtid och nutid.

Man samlar även dessa ofantliga mängder persondata i syfte att förutsäga vad individerna i detta jätteland med 1,4 miljarder invånare kan tänkas göra i framtiden. Handlingar och åsiktsyttringar som Partiet ogillar ska kunna spåras, förebyggas och bestraffas innan de ens blivit materialiserade i sinnevärlden. Tala om paranoia, tala om totalitär despoti i kubik!

Det statskapitalistiskt rika, mäktiga och teknologiskt avancerade kommunisttyranniet har därtill tydliga globala maktambitioner, vilket inte gör saken mindre skrämmande. Finansmannen George Soros betecknade häromåret Kina som ”den farligaste motståndaren för alla som tror på det öppna samhället”.

Vi måste i det sammanhanget vara medvetna om att ett appfenomen som Tiktok, eller mobilsystem från bolagsgiganten Huawei, står under kontroll av Peking och kan användas som trojanska hästar. När den populära svenska artisten Zara Larsson låter sig köpas som reklamfigur åt Huawei blir hon i praktiken Kinas nyttiga förtroendeskapande idiot och medlöpare.

Det är precis som Matilda Ekeblad, MUF-ordförande i Östergötland, förtjänstfullt skrev i Expressen (4/8): ”Diktaturen Kina måste stoppas och det kommer den aldrig göra om vi har inflytelserika kändisar som inte bara stöttar dem utan även banar väg för deras framgång”.

Hennes kritik tog snabbt skruv. Zara Larsson deklarerade i TV4 under tisdagen att hon brutit med Huawei. Kina är en bricka mindre i sin utmaning av friheten i världen. Människorättsgangstrarna i Peking fick en snyting från Östergötland. Visst är det vackert? Kamp mot Storebror lönar sig, Oceanien är inte oövervinnerligt. Hoppet om att mardrömmen tar slut får aldrig släckas.

Vägra vara tyranniets naiva kompis

Skrivit i Corren 15/4:

I slutet av oktober förra året reste Linköpings borgmästare Lars Vikinge (C) till kommunens vänort Guangzhou i Kina. Syftet var att delta i ett möte om hållbara städer. Besöket skedde på kommunstyrelsens uppdrag, men var ingalunda okontroversiellt.

V och MP protesterade på goda grunder. ”Kina är en totalitär stat. Vi vill inte ge medgivande till resan”, sa Rebecka Hovenberg (MP) rakryggat i Corren (18/9 2019) efter att beslutet ändå drivits igenom av de övriga partierna.

Borgmästare Vikinge var knappast särskilt sugen på att åka heller. Våren 2018 lade C och V en gemensam motion som krävde att Linköping stoppade de senaste årens omfattande vänsortsutbyte med Guangzhou, bland annat med hänvisning till det hårdnande förtrycket och det illegala fängslandet av den svenske medborgaren Gui Minhai.

C och V menade att det gamla argumentet om att samarbetet borde fortsätta av demokratifrämjande skäl därför inte höll streck.

Det kunde också Lars Vikinge konstatera med egna ögon vid sitt besök. Några veckor efter sin hemkomst sa han till DN (19/11 2019): ”Det var förfärande det jag fick se. Östtyskland framstår som ett paradis i jämförelse”. Linköping hade vid denna tidpunkt fått nationell uppmärksamhet, sedan Vikinge vägrat ta emot en politisk delegation från det Guangzhou som han just besökt.

Anledningen var Kinas vredgade hot mot Sverige i försöket att hindra kulturminister Amanda Lind (MP) från att dela ut Svenska PEN:s Tucholskypris till regimkritikern Gui Minhai. Att då vänslas med tyranniets representanter kom inte på fråga. En stark markering av Linköping, som nyligen följdes upp med det egentligen självklara. C och V fick slutligen som de rättmätigt ville i sin motion: vänortsutbytet med Guangzhou är tills vidare avbrutet.

En handfull andra kommuner – exempelvis Åmål och Falkenberg – har gjort som Linköping och under det senaste året sagt upp kontakterna med sina kinesiska vänorter, rapporterade det granskande SR-programmet Kaliber i måndags.

Men i övrigt är det 24 svenska kommuner, från storstaden Göteborg och till den lilla metropolen Bengtsfors i Dalsland, som håller fast vid sina samarbetsavtal med kompisstäderna i världens största diktatur. Och det är, precis som i fallet Linköping på 90-talet, vänortutbyten som vanligen börjat på kinesiskt initiativ. Man torde vara tämligen naiv om man inte inser varför.

Ty oavsett vad samarbetet gäller – näringslivsfrågor, turism, utbildning, forskning, miljö – spökar alltid den totalitära kommunistregimens maktpolitiska intressen av att vinna legitimitet och inflytande i bakgrunden. Svenska kommuner ska inte förnedra sig till att bli nyttiga idioter åt en aggressiv, brutal och blytungt belastad människorättsgangster som Kina. Lyckligtvis har vi lokala politiker som förstått detta i Linköping och agerat därefter. Tack!

Diktaturens skuld till coronaviruset

Skrivit i Corren 6/3:

Coronavirusets utbrott i Kina hade kunnat förebyggas tidigare. Men kommunistregimens omedelbara instinkt var att mörka sjukdomen såsom varande ett hot mot det totalitära systemets stabilitet. Vilket om inte annat visar vilken bräcklig grund diktaturen egentligen står på, och hur det maniska kontrollbehovet lägger en bokstavligen dödande hand över den samhälleliga flexibilitet som krävs för att parera störningar och kriser.

Det dröjde en månad, från början av december till början av januari, innan tyranniet tvingades skåda sanningen i vitögat och började bekämpa smittan med för regimen typiskt drakoniska åtgärder. Hela städer sattes i karantän och delar av landets väldiga produktionsapparat tvärstoppade.

Viruset är nu på tillbakagång i Kina, men det är så dags. Epidemiska sjukdomar känner inga nationsgränser och hela världen får betala dyrt för Pekingsstyrets maktfullkomliga senfärdighet. Värst är förstås de rent mänskliga kostnaderna. Men Coronaviruset slår även hårt mot den globala ekonomin, då vi blivit så beroende av handeln med det statskapitalistiska Kina som behärskar femtedel av den totala världsmarknaden.

Risken är att sjukdomen påskyndar och fördjupar den annalkande konjunkturnedgången. Symptomatiskt är finansminister Magdalena Anderssons besked i veckan att vi måste räkna med en ytterligare försämring av den svenska tillväxten under året.

Svåra sjukdomsepidemier har alltid var ett mänsklighets gissel. I den uppmärksammade boken Roms öde (Daidalos 2019) driver historikern Kyle Harper övertygande tesen att en anledning till det romerska rikets fall var bakterier och virus. I längden klarade inte Rom att resa sig från de återkommande epidemierna som spreds längs det vidsträckta imperiers handelsvägar och drastiskt minskade befolkningen.

Det var visserligen under antiken. Men kring första världskriget slut, alltså bara för hundra år sedan, härjade spanska sjukan – en elakartad influensa som skördade mellan 50-100 miljoner människoliv.

Den goda nyheten är att vi inte längre behöver frukta sådana katastrofer av biblisk magnitud som plågat tidigare generationer. Framstegen på det medicinska området är ett givet skäl. Men också det ökande globala välståndet, som under de senaste decennierna dramatiskt reducerat världsfattigdomen och förbättrat det allmänna hälsoläget.

Tilltagande internationell rörlighet är även en faktor som inte ska underskattas, paradoxalt nog kan tyckas. Men ju fler människor som reser över världen, desto fler människor möter skilda bakteriemiljöer och utvecklar på så sätt ett starkare immunförsvar.

Det tragiska är att vår beredskap mot coronaviruset skulle varit avsevärt robustare, om det inte vore för Kinas censuriver, rädsla för öppenhet och fri information. Den farligaste sjukdomen av idag har inte naturen skapat, den är människans eget verk: diktaturen.

Diktaturens rädsla för det fria ordet

Skrivit i Corren 20/11:

Kurt Tucholsky gisslade den framväxande nazismen som ingen annan inom den tyska vänstern under 1920-talet. Som satiriker, journalist och författare var han begåvad med Weimarrepublikens kanske skarpaste samhällskritiska penna.

Det är talande att hans böcker var bland första som nazisterna kastade på elden efter Hitlers maktövertagande 1933. Tucholsky fråntogs även sitt tyska medborgarskap, själv hade han då redan gått i landsflykt till Sverige. Han dog här 1935 som en martyr för det fria ordet som tyranner i alla tider avskytt och fruktat.

De vet att varje förtryckarsystem blir omöjligt om det rymmer en Kurt Tucholsky som inför folket rycker brallorna av knektregimen, avslöjar dess lögner, kriminalitet och pompösa löjlighet. Att Kina, dagens största och mäktigaste diktatur, skakas av Svenska PEN:s pris som bär Tucholskys namn visar vilken kraft yttrandefriheten besitter och rädslan den injagar hos despotins tillskyndare.

Hur symptomatiskt är inte den kinesiske ambassadören Gui Congyous vredgade hot mot Sverige i försöken att hindra kulturminister Amanda Lind (MP) från att dela ut årets Tucholskypris till Gui Minhai. Trots att denne Hongkongbaserade svenske medborgare och bokförläggare sedan 2015 sitter tystad och fängslad i Kina, kan inte det totalitära kommunistväldet tåla utmaningen det innebär att regimkritikern Minhai hyllas och uppmärksammas på andra sidan jorden.

Det hör till vår regerings stoltaste stunder att den inte vek sig för Kinas häftiga raseri och utslungade löften om repressalier. Anspråken på att kväsa en minister och våldföra sig på debatten i en demokratisk nation, långt bortom Kinas egna gränser, är chockerande i sin naket bisarra maktfullkomlighet och respektlösa arrogans. Men speglar i grunden en väldig bävan inför det fria ordets revolutionerande potential.

Därför är det av central betydelse att aldrig svika i försvaret av yttrandefriheten, det liberala folkstyrets fundament och viktigaste vapen mot tyranniets begäran om förtroende. På det lokala planet är markeringen av Linköpings borgmästare Lars Vikinge (C) ett lysande exempel på nödvändigt kurage nu när valörerna prövas.

Kommunledningen blev förra veckan ombedd att ta emot en politisk delegation från den kinesiska vänorten Guangzhou. Vikinge vägrade. Hans motivering var rakt på sak. ”Kina har hotat en svensk minister. I det läget tackar vi nej”.

Såväl Vikinges Centerparti som Vänsterpartiet har tidigare pläderat för ett nej till fortsatt vänortssamarbete med Guangzhou överhuvudtaget. Hög tid att övriga partier sluter upp bakom det kravet. Det finns inga rimliga skäl till att Linköping skulle odla kärvänliga förbindelser med det fria ordets fiender som spottar på allt vad på demokrati och mänskliga rättigheter innebär.

Tyranniet kräver underkastelse

Skrivit i Corren 18/11:

30-årsminnet av Berlinmurens fall har uppmärksammats stort och det med all rätt. 1989 markerar frihetens seger, liberalismens triumf över diktaturen. Historien är dock sällan entydig.

Östeuropas befrielse från kommunismens kriminella samhällssystem med taggtråd och vakttorn fick ju aldrig sin efterlängtade motsvarighet på andra sidan jordklotet.

På Himmelska fridens torg i Peking blev kraven på yttrandefrihet och demokrati krossade i en fruktansvärd massaker 1989, när Kinas kommunistregim satte in pansarvagnar och bajonetter mot sitt eget folk. Där triumferade barbariet och förtrycket i världens största diktaturstat bestod. Inte sedan Mao Zedong har heller tumskruvarna varit så hårt åtdragna som idag.

30 år efter blodbadet på Himmelska fridens torg har protesterna mot det maktfullkomliga kommunistväldet ändå flammat upp på nytt, denna gång i Hongkong. Det begränsade självstyre som den forna brittiska kolonin garanterades vid överlämnandet till Fastlands-Kina 1997 har alltmer kringskurits.

Demonstrationerna som startade i våras till försvar av Hongkongs hotade friheter möts med upptrappad polisbrutalitet. I söndags var det vattenkanoner och tårgas, risken kan inte uteslutas att Peking snart förlorar tålamodet och mobiliserar armén enligt gammalt ökänt manér.

Men omvärldens stöd till den pro-demokratiska rörelsen i Hongkong har inte varit särskilt kraftfullt. Realpolitik och krassa affärsintressen väger tyngre. Den kinesiska kommunistjätten med sina välpumpade globala statskapitalistiska muskler låter sig inte irriteras ostraffat. Det har vi nu själva fått känna på med den diplomatiska krisen kring författaren och förläggaren Gui Minhai.

Han kom från Kina till Sverige för att studera 1988, valde att stanna efter massakern på Himmelska fridens torg och blev svensk medborgare. Senare etablerade han sig i Hongkong och gav ut kritisk litteratur om Pekingregimen. Den svarade 2015 med att kidnappa honom under en semestervistelse i Thailand.

Gui Minhai har hållits fängslad av kinesiska myndigheter sedan dess. Som förföljd publicist tilldelades han under fredagen i sin frånvaro Svenska PEN:s Tucholskypris ur kulturminister Amanda Linds hand. Det försökte Kinas ambassadör Gui Congyou stoppa. I raseri hotade han med att Sverige skulle få betala dyrt för detta tilltag.

Så talar gangsterväldets knektar. Tyranniet kräver underkastelse. Genom Gui Minhai har Hongkongs sak på ett brännande tydligt vis blivit vår. Regeringen bör ge Kina en lämplig läxa och förklara ambassadör Congyou som persona non grata.

Frihet här, blodbad där

Skrivit i Corren 4/6:

Sommaren 1989 inträffade det otroliga: järnridån började rämna. Vid gränsen mellan Ungern och Österrike klipptes taggtråden bort. Det var helt fantastiskt att se. Tiotusentals människor strömmade över till friheten i väst och luften gick ur tyranniets uppblåsta knektar.

Några månader senare föll Berlinmuren. Det fyra decennier långa kommunistiska förtrycket i Öst- och Centraleuropa var äntligen bortsopat, Sovjetunionen upplöstes, kalla kriget avslutades. En ny, förhoppningsfull epok inleddes – i vår del av världen.

På andra sidan jorden tog utvecklingen samma sommar en annan, fasansfull vändning. ”Minst 10 000 civila uppskattas vara döda”, skriver den brittiske Pekingambassadören Alan Donald i ett diplomattelegram dagen efter massakern på Himmelska fridens torg den 4 juni.

Under våren hade omkring 50 000 studenter samlats på torget i protest mot det allsmäktiga kommunistpartiets korrupta vanstyre. Studenterna kräver demokratiska rättigheter och reser en tio meter hög staty med drag av den amerikanska frihetsgudinnan. Massdemonstrationerna sprider sig till flera andra kinesiska städer.

Ett tag verkar faktiskt diktaturen vara på fallrepet. I kommunistpartiets översta maktskikt vaklar man över hur situationen ska hanteras. Generalsekretaren Zhao Ziyang träder fram lik en kinesisk Gorbatjov och förklarar att han vill gå studenterna till mötes. Det är ett ögonblick när historien står och väger.

Men motsatt Europa blir utgången barbariets triumf. Kinas verkliga ledare är fortfarande den åldrade Deng Xiaoping. Som Maos efterträdare förde han landet ur kulturrevolutionens mörker och sjösatte de kapitalistiska reformer som gav Kina ett makalöst ekonomiskt uppsving på 80-talet.

I väst trodde många bedömare att den ökade handeln och det stigande välståndet närmast automatiskt skulle leda till att kommunistväldet tappade greppet. Med marknadsekonomins frigörande kraft var en liberalisering av det kinesiska samhället bara en tidsfråga. Studentupproret 1989 tycktes komma som en bekräftelse på den tesen – som vi nu vet var naiv.

Deng Xiaoping hade ingen tanke på att ge upp Kinas säregna modell av kommunisttyranni och statskapitalism i oskön förening. Det avgör saken. Zhao Ziyang sparkas, militären beordras att utan pardon rensa Himmelska fridens torg på demonstranter.

Alan Donald rapporterar hem i sitt telegram, som först 2017 offentliggjordes, om fruktansvärda scener. Soldater öppnar skoningslöst eld mot folkmassan, pansarvagnar rullar in över torget, kör fram och tillbaka över högar av krossade människokroppar, likresterna spolas ner i avloppsbrunnar. ”Fyra skadade kvinnliga studenter bad för sina liv, men dödades med bajonetter”.

På detta arv vilar dagens regim.

”De senaste trettio åren har visat att Kina har ändrats mycket. Tack vare regeringen kan Kina nu njuta av stabilitet och utveckling” sa den kinesiske generalen och försvarsministern Wei Fenge när han nyligen vid en presskonferens i Singapore avtvingades en kommentar om massakern (som annars är tabu att nämna i Kina).

Ja, det som ändrats är att förtrycket är hårdare, övervakningen är finmaskigare och indoktrineringen är värre än 1989. Det är innebörden av den stabilitet som blivit 1,4 miljarder människors dystra lott att njuta i världens folkrikaste nation, styrd av en kriminell, despotisk regering med globala maktambitioner.

Kaiser Wilhelm går igen

Skrivit i Corren 28/2:

Napoleon lär ha sagt: ”Kina? Där ligger en sovande jätte – låt honom sova! För när han vaknar kommer han att förändra världen”. Nu händer det. Några snarkningar hörs sannerligen inte längre från Mittens rike.

Vissa analytiker har liknat Kinas statskapitalistiska kommunisttyranni vid det högmodigt wilhelminska Tyskland innan 1914 – en snabbväxande ekonomisk och militaristisk stormakt som berusad av sin nyvunna styrka söker en dominerande geopolitisk roll och i fartblind, självrättfärdig okänslighet gör det internationella spelet till en potentiell krutdurk.

Nog för att man bör iaktta försiktighet med historiska paralleller. Men de tidigare förhoppningarna om att Kina lugnt skulle låta sig inlemmas som en fredlig, ansvarsfull och på sikt demokratiserad aktör i den globala världsordningen måste anses som naiva och grusade.

På hemmaplan har Pekingdiktaturen dragit åt tumskruvarna hårdare under senare år i en rent orwellsk ambition att nå total samhällskontroll. Befolkningarna i de asiatiska grannländerna har det heller inte så roligt.

Kina uppträder regelmässigt aggressivt mot demokratin Taiwan, förslavar sedan gammalt Tibet i en hänsynslös ockupation och håller Kim Jong Uns skräckvälde i Nordkorea under armarna.

Samtidigt har Kina trappat upp konfliktnivån i Sydkinesiska sjön och försöker ständigt flytta fram sina positioner på bekostnad av Vietnam, Filippinerna, Malaysia och övriga nationer i regionen. Inom handel, ekonomi och teknik har Kina redan skaffat sig nära nog supermaktstatus.

Det tilltagande globala inflytande som detta för med sig är den kinesiska regimen inte sen att utnyttja, och investerar tungt runt om i världen för ytterligare stärka sin ställning och göra andra länder mer beroende av Peking.

Den hägrande visionen är uppenbarligen att Kina vill mäta sig med, och i framtiden överta, USA:s numera bleknande roll som internationell ledstjärna. Dock är det inte direkt klassiska amerikanska ideal som frihet, demokrati och mänskliga rättigheter som Kina hyllar och sprider.

Ser vi en slags upprepning av det auktoritära Tysklands rivalitet med det liberala brittiska imperiet kring förra sekelskiftet? Ur vissa aspekter finns avgjort en del oroande beröringspunkter, även om skillnaderna också är stora.

Men minns vilken urladdning spänningarna fick den gången.

Linköping och tyranniet

Skrivit i Corren 27/2:

Förtrycket i Kina, världens största och mäktigaste diktatur, blir allt hårdare. Det finns noll tecken på en politisk liberalisering. Raka motsatsen är fallet. Regimens totalitära maktanspråk har stadigt förvärrats sedan Xi Jinping utsågs till landets högste ledare 2013.

Symptomatiskt är att kommunistpartiet nu vill avskaffa regeln att presidenten bara får sitta två femåriga mandatperioder och åter göra livstidstyranner á la Mao Zedong möjliga. Ingen borde förvånas över detta.

Den eminente Kinakännaren Ola Wong har exempelvis i en rad SvD-artiklar rapporterat om utvecklingen, där Xi Jinping i statspropagandan redan är föremål för samma slags intensiva och bisarra personkult som Mao på sin tid.

Han hyllas som den store allvise rorsmannen, solen i kinesernas liv, och myndigheterna går ut med påbud att Xi Jinping ska dyrkas med religiös vördnad, som vore denne politiske gangsterfigur en från himlen nedstigen gud.

Huvudbudskapet som Xi Jinping i fem år predikat för det kinesiska folket bär syn för sägen: kommunistväldet i hans skärpta tappning ska genomsyra varenda aspekt av tillvaron. Det är också den linje som partikongressen hösten 2017 antog. Ambitionen är total samhällskontroll.

Bland annat är regimen i färd med att sjösätta ett orwellskt monsterprojekt kallat ”Social Credit System”. Varenda aktivitet som kineserna gör på internet ska kartläggas och registreras. Målet är att kunna ranka landets 1,3 miljarder invånare efter graden av ”pålitlighet” (DN Kultur 26/2).

Samtidigt som tyranniet drar åt tumskruvarna på hemmaplan strävar Kinas makthavare efter en tyngre – på sikt dominerande – internationell roll, inte minst i kraft av sina starka statskapitalistiska muskler, och utmanar allt mer ogenerat aggressivt den liberala världsordning som USA hittills garanterat.

Är det då rimligt att Linköpings kommun fortsätter sitt omfattande vänortsutbyte med Guangzhou i Kina? Enligt fullmäktiges ordförande Helena Balthammar (S) är det viktigt för att Linköping ska kunna lämna sitt bidrag till demokratiseringsprocessen.

Men en sådan process existerar inte, vilket borde vara bekant vid det här laget. Vårt officiella vänslande med Guangzhou riskerar snarare att bli en fjäder i hatten för kommunistpartiet, legitimera förtrycket och göra oss till naiva, medlöpande idioter.

I Linköping ifrågasätts vänortssambetet av såväl Centerpartiet som Vänsterpartiet och det på mycket goda grunder. Vår kommun ska inte vara bästis och bundis med skurkar som spottar på demokrati och mänskliga rättigheter, förföljer oliktänkande, sätter dem i slavarbetsläger och avkunnar dödsdomar på löpande band.

Vår kommun ska stå upp för grundläggande frihetsvärden och vägra tyranniets hantlangare förtroende. Vill Linköping göra en positiv insats? Sänd i så fall signalen till Guangzhous invånare att vi inte längre vill ha något att göra med deras förtryckare.

Det finns en långvarig och oroväckande tendens av undfallenhetens kryperi gentemot Kina bland västvärldens demokratier. Linköpings kommun bör akta sig för att lämna sitt förnedrande bidrag till denna ryggradslöshetens politik.

Därför blev Zheng He ingen Columbus

Skrivit i Corren 15/9:

Kontrafaktisk historia är en spännande tankelek. Fundera på Zheng He, den berömde kinesiske amiralen under Mingdynastin. Mellan åren 1405 och 1433 gjorde han sju expeditioner runt Stilla havet och Indiska oceanen med den väldigaste, slagkraftigaste flotta som dittills skådats. Zheng He nådde Afrikas ostkust och seglade in i Röda havet, men sökte sig aldrig vidare mot Europa. Tur för oss, kanske.

Om makthavarna i Mittens rike varit på det humöret skulle de relativt lätt kunnat kolonisera våra europeiska förfäder. Kinas örlogsfartyg var så överlägsna och tekniskt avancerade att möjligheten fanns till skapandet av ett världsomspännande imperium. Istället blev det Europa, och dess avknoppning USA, som kom att dominera jordklotet medan Kina tappade bollen och hamnade i en lång utförsbacke av stagnation. Varför?

Svaret är intressant, inte minst därför att det har dagsaktuell bäring på EU-debatten. Zheng Hes seglatser fick i förlängningen ingen betydelse och glömdes bort. Kina beslutade sig nämligen för en isolationistisk kurs. Flottan förföll, varven övergavs, oceangående fartyg bannlystes. Kontakter med fjärran länder fördömdes som stridande mot statsintresset.

Kejsardömet var hårt centralstyrt, det var bara för alla att lyda den fastlagda politiken. Något svängrum för att testa alternativ och korrigera misstag gavs inte. Således blev konsekvensen av självskadebeteendet att den kinesiska civilisationen förlorade sin ledande roll. I Europa däremot rådde en välsignad stökighet.

Vår lilla kontinent var kroniskt splittrad mellan olika länder, bråkiga kungar, småfurstar och rivaliserande maktinstitutioner som påvekyrkan. I jämförelse med den strikta ordningens jättenation Kina kunde det synas som rena kaoset.

Men det gjorde att fruktbart utrymme öppnades till experiment och konkurrens. Gillade inte någon företagsam person villkoren på ett ställe, var det bara att kila över gränsen till nästa och försöka där. Christofer Columbus mötte föga intresse i födelserepubliken Genua för sina vilda planer att finna en sjörutt västerut till Indien.

Då shoppade han runt förslaget bland diverse europeiska hov, tills kungaparet Ferdinand II av Aragonien och Isabella I av Kastilien nappade som finansiärer. Columbus seglade iväg och råkade upptäcka Amerika. I motsats till Zheng Hes bedrifter blev resultatet av den expeditionen milt uttryckt bestående.

Åtskilliga européer, som av ett eller annat skäl var missnöjda med situationen hemmavid, fick ett nytt ställe att schappa till och ingen kejsare hade makt att stoppa dem, ens om han ville. Ännu en experimentverkstad uppstod på andra sidan Atlanten och fortsättningen vet vi.

Poängen är att Europas storhet och välstånd föddes ur ett tillstånd av bristande övervakning, en kontroll som aldrig blev fullständig utan bara ”lagom”. Just tack vare detta kunde det politiska, ekonomiska och kulturella lapptäcket Europa utveckla en fantastisk dynamik från sin samexisterande mångfald.

Men det tycks inte EU-kommissionens ordförande Jean-Claude Junker förstått. Hans tal om att sätta hela EU i eurons tvångströja, och gasa på mot det konformistiska målet av en federal union, riskerar kväva den stökighetens vitalitet som varit Europas styrka. Han och hans gelikar bland Bryssels mandariner borde måhända läsa lite om Columbus och Zheng He.

Desarmera Nordkorea

Skrivit i Corren 5/9:

I Pentagon väntade generalerna på ordern från sin överbefälhavare. Rykten om ett förstående krig surrade allt ihärdigare. Allt hängde nu på mannen som satt bakom Vita husets skrivbord. Nordkoreas kärnvapenprogram var ett oacceptabelt hot som måste stoppas. Och det skulle ske med militära medel. Presidenten var nära till beslutet. Men hejdade sig.

Vilka garantier fanns för att inte Nordkorea valde att svara på en amerikansk attack med att anfalla Sydkorea och artilleribomba dess huvudstad Seoul till ruiner? Datorsimuleringar visade att priset i antalet döda människor sannolikt blev en miljon – lågt räknat. En sådan katastrof ville inte Bill Clinton ha på samvetet 1994.

Han avblåste attacken och satsade istället på diplomatiska förhandlingar. Resultatet blev ett avtal där Nordkorea lovade att lägga sina kärnvapenambitioner på hyllan. I utbyte skulle USA ge ekonomiskt bistånd och bygga två lättvattenreaktorer för att hjälpa kommunistdiktaturen i Pyongyang att lösa landets energibehov. Hela världen andades ut, freden var säkrad!

Men det dröjde inte länge förrän Clintonadminstrationen upptäckte att nordkoreanerna spelade falskt och i hemlighet fortsatte på kärnvapenspåret. Vi vet vad som hände sedan. I helgen genomförde Nordkorea sin sjätte nukleära provprängning, den kraftigaste hittills, i vad som påstås vara en vätebomb. I full färd med att bemästra teknologin för långdistansmissiler kan tyrannen Kim Jong-Un sprida ofattbar förintelse omkring sig på jordklotet.

Hur troligt är det att han skulle lyssna på utrikesminister Margot Wallström och skriva under den av Sverige omhuldade FN-konventionen om förbud mot kärnvapen? Och även om han gjorde det, vem kan lita på att Nordkorea håller ord? Wallström kan förslagsvis fråga Bill Clinton om en bedömning.

Idag förefaller det också definitivt för sent att som USA 1994 överväga ett militärt oskadliggörande av Nordkoreas kärnvapenprogram. Då fanns inga färdiga laddningar. Det finns det nu. Då fanns risken att utlösa ett mycket blodigt konventionellt krig på Koreahalvön (trots Nordkoreas redan för 23 år sedan omodernt utrustade regulära styrkor). Nu finns risken av ett atominferno bortom föreställningsförmåga.

Nattsömnen för någon normalt funtad person blir knappast lugnare av att det nu både huserar en aggressiv, oberäknelig envåldhärskare i Pyongyang och en impulsiv, oerfaren, salivsprutande president i Washington. Att det upptrissade spänningsläget går överstyr och vi tvingas vakna till den hemskaste av nyheter kan tyvärr inte uteslutas.

Är alla rimliga vägar stängda för att desarmera Nordkorea? Nej.

Åtskilligt kan sägas om Donald Trump, men han har faktiskt skäl för sina anklagelser mot Kina i detta fall. Nordkorea har bara en vän i världen och det är Pekingdiktaturen som håller Kim Jong-Uns skräckvälde under armarna. Kina fördömer förvisso också kärnvapenskramlet och har ställt upp på sanktionerna. Men ger ändå sin värstinggranne utrymme att leka med elden.

Om Kina på allvar hotade att strypa handeln, inte minst sina oljeleveranser, skulle Kim Jong-Un inte kunna vara lika kaxig. Peking har nyckeln till att dyrka upp det livsfarliga läget och måste avkrävas ansvar för sin egen gangster, innan det är försent.