Category Archives: Kina

Därför blev Zheng He ingen Columbus

Skrivit i Corren 15/9:

Kontrafaktisk historia är en spännande tankelek. Fundera på Zheng He, den berömde kinesiske amiralen under Mingdynastin. Mellan åren 1405 och 1433 gjorde han sju expeditioner runt Stilla havet och Indiska oceanen med den väldigaste, slagkraftigaste flotta som dittills skådats. Zheng He nådde Afrikas ostkust och seglade in i Röda havet, men sökte sig aldrig vidare mot Europa. Tur för oss, kanske.

Om makthavarna i Mittens rike varit på det humöret skulle de relativt lätt kunnat kolonisera våra europeiska förfäder. Kinas örlogsfartyg var så överlägsna och tekniskt avancerade att möjligheten fanns till skapandet av ett världsomspännande imperium. Istället blev det Europa, och dess avknoppning USA, som kom att dominera jordklotet medan Kina tappade bollen och hamnade i en lång utförsbacke av stagnation. Varför?

Svaret är intressant, inte minst därför att det har dagsaktuell bäring på EU-debatten. Zheng Hes seglatser fick i förlängningen ingen betydelse och glömdes bort. Kina beslutade sig nämligen för en isolationistisk kurs. Flottan förföll, varven övergavs, oceangående fartyg bannlystes. Kontakter med fjärran länder fördömdes som stridande mot statsintresset.

Kejsardömet var hårt centralstyrt, det var bara för alla att lyda den fastlagda politiken. Något svängrum för att testa alternativ och korrigera misstag gavs inte. Således blev konsekvensen av självskadebeteendet att den kinesiska civilisationen förlorade sin ledande roll. I Europa däremot rådde en välsignad stökighet.

Vår lilla kontinent var kroniskt splittrad mellan olika länder, bråkiga kungar, småfurstar och rivaliserande maktinstitutioner som påvekyrkan. I jämförelse med den strikta ordningens jättenation Kina kunde det synas som rena kaoset.

Men det gjorde att fruktbart utrymme öppnades till experiment och konkurrens. Gillade inte någon företagsam person villkoren på ett ställe, var det bara att kila över gränsen till nästa och försöka där. Christofer Columbus mötte föga intresse i födelserepubliken Genua för sina vilda planer att finna en sjörutt västerut till Indien.

Då shoppade han runt förslaget bland diverse europeiska hov, tills kungaparet Ferdinand II av Aragonien och Isabella I av Kastilien nappade som finansiärer. Columbus seglade iväg och råkade upptäcka Amerika. I motsats till Zheng Hes bedrifter blev resultatet av den expeditionen milt uttryckt bestående.

Åtskilliga européer, som av ett eller annat skäl var missnöjda med situationen hemmavid, fick ett nytt ställe att schappa till och ingen kejsare hade makt att stoppa dem, ens om han ville. Ännu en experimentverkstad uppstod på andra sidan Atlanten och fortsättningen vet vi.

Poängen är att Europas storhet och välstånd föddes ur ett tillstånd av bristande övervakning, en kontroll som aldrig blev fullständig utan bara ”lagom”. Just tack vare detta kunde det politiska, ekonomiska och kulturella lapptäcket Europa utveckla en fantastisk dynamik från sin samexisterande mångfald.

Men det tycks inte EU-kommissionens ordförande Jean-Claude Junker förstått. Hans tal om att sätta hela EU i eurons tvångströja, och gasa på mot det konformistiska målet av en federal union, riskerar kväva den stökighetens vitalitet som varit Europas styrka. Han och hans gelikar bland Bryssels mandariner borde måhända läsa lite om Columbus och Zheng He.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under EU, Europa, Historia, Kina

Desarmera Nordkorea

Skrivit i Corren 5/9:

I Pentagon väntade generalerna på ordern från sin överbefälhavare. Rykten om ett förstående krig surrade allt ihärdigare. Allt hängde nu på mannen som satt bakom Vita husets skrivbord. Nordkoreas kärnvapenprogram var ett oacceptabelt hot som måste stoppas. Och det skulle ske med militära medel. Presidenten var nära till beslutet. Men hejdade sig.

Vilka garantier fanns för att inte Nordkorea valde att svara på en amerikansk attack med att anfalla Sydkorea och artilleribomba dess huvudstad Seoul till ruiner? Datorsimuleringar visade att priset i antalet döda människor sannolikt blev en miljon – lågt räknat. En sådan katastrof ville inte Bill Clinton ha på samvetet 1994.

Han avblåste attacken och satsade istället på diplomatiska förhandlingar. Resultatet blev ett avtal där Nordkorea lovade att lägga sina kärnvapenambitioner på hyllan. I utbyte skulle USA ge ekonomiskt bistånd och bygga två lättvattenreaktorer för att hjälpa kommunistdiktaturen i Pyongyang att lösa landets energibehov. Hela världen andades ut, freden var säkrad!

Men det dröjde inte länge förrän Clintonadminstrationen upptäckte att nordkoreanerna spelade falskt och i hemlighet fortsatte på kärnvapenspåret. Vi vet vad som hände sedan. I helgen genomförde Nordkorea sin sjätte nukleära provprängning, den kraftigaste hittills, i vad som påstås vara en vätebomb. I full färd med att bemästra teknologin för långdistansmissiler kan tyrannen Kim Jong-Un sprida ofattbar förintelse omkring sig på jordklotet.

Hur troligt är det att han skulle lyssna på utrikesminister Margot Wallström och skriva under den av Sverige omhuldade FN-konventionen om förbud mot kärnvapen? Och även om han gjorde det, vem kan lita på att Nordkorea håller ord? Wallström kan förslagsvis fråga Bill Clinton om en bedömning.

Idag förefaller det också definitivt för sent att som USA 1994 överväga ett militärt oskadliggörande av Nordkoreas kärnvapenprogram. Då fanns inga färdiga laddningar. Det finns det nu. Då fanns risken att utlösa ett mycket blodigt konventionellt krig på Koreahalvön (trots Nordkoreas redan för 23 år sedan omodernt utrustade regulära styrkor). Nu finns risken av ett atominferno bortom föreställningsförmåga.

Nattsömnen för någon normalt funtad person blir knappast lugnare av att det nu både huserar en aggressiv, oberäknelig envåldhärskare i Pyongyang och en impulsiv, oerfaren, salivsprutande president i Washington. Att det upptrissade spänningsläget går överstyr och vi tvingas vakna till den hemskaste av nyheter kan tyvärr inte uteslutas.

Är alla rimliga vägar stängda för att desarmera Nordkorea? Nej.

Åtskilligt kan sägas om Donald Trump, men han har faktiskt skäl för sina anklagelser mot Kina i detta fall. Nordkorea har bara en vän i världen och det är Pekingdiktaturen som håller Kim Jong-Uns skräckvälde under armarna. Kina fördömer förvisso också kärnvapenskramlet och har ställt upp på sanktionerna. Men ger ändå sin värstinggranne utrymme att leka med elden.

Om Kina på allvar hotade att strypa handeln, inte minst sina oljeleveranser, skulle Kim Jong-Un inte kunna vara lika kaxig. Peking har nyckeln till att dyrka upp det livsfarliga läget och måste avkrävas ansvar för sin egen gangster, innan det är försent.

Lämna en kommentar

Filed under Kina, Kommunism, Tyranni, USA

Döden straffar ut sig

Skrivit i Corren 15/6:Corren.

Minst ett dussin människor väntade på avrättning i Estland 1997. Det yttersta straffet utdömdes då fortfarande i Östeuropa, trots befrielsen från Sovjetkommunismen. Men Bryssel var obevekligt: vill Estland och övriga länder som aspirerar på EU-medlemskap komma in i unionen, måste denna barbariska rättsskipning slopas.

Så blev det. Det var faktiskt en svensk – Hadar Cars, FP:s första Europaparlamentariker – som drev fram kravet. Ett lysande exempel på att rätt person på rätt plats kan göra imponerande skillnad.

”Respekt för livet är en grundsten för mänskliga rättigheter. Dödsstraff innebär att staten rättfärdigar dödande. Och det finner jag orättfärdigt”, sa Cars nyligen om sin insats i FP-tidningen NU (7/5).

EU-förbudet var en stor humanitär seger, ett viktigt steg på vägen mot målet om ett globalt avskaffande. En utopi? Nej. Historiskt har alla kända samhällen haft döden på den straffrättsliga menyn, i Sverige till så sent som juni 1921.

Ännu på 70-talet var det endast ett 15-tal länder som hade tagit bort dödsstraffet. 2015 är det över 100. En uppseendeväckande civilisatorisk framgång, vilket tyder på ett mycket lovande värderingsskifte bort från gamla råare attityder.

”Världen har blivit mindre våldsam. Jag tror att marginaliseringen av dödsstraffet kommer att fortsätta. Ju mer vi – tack vare den globala kommunikationen – delar normer, ju mindre anledning finns det att avrätta dem som bryter mot dessa”, menar Maria Wallenberg Bondesson, verksam vid Centrum för evolutionär kulturforskning på Stockholms universitet (Forskning & Framsteg 3/2013).

Än är dock inte bödlarna arbetslösa. Värst är Kina, som låter döda tusentals människor varje år. Även i Iran och Saudiarabien förekommer deprimerande många avrättningar. Men folken i dessa länder hålls som gisslan av tyranniska regimer som till sina naturer är kriminella och samvetslösa.

Den ursäkten, om man kalla det så, har emellertid inte USA. En fullvärdig demokrati, frihetens viktigaste nation, som ändå tillämpar dödsstraff och förra året lät föra 35 människor till avrättning. Denna stinkande fläck på stjärnbaneret kan lyckligtvis vara på väg att bli historia.

Enligt tidskriften The Economist (30/5) har befolkningens stöd för dödsstraffet minskat från 80 procent 1994 till 56 procent idag. Nebraska är nu, som den 19:e delstaten i raden, i färd med att förbjuda det. Vilket är extra intressant, eftersom Nebraska är konservativt styrt.

Traditionellt har Republikanerna varit de ivrigaste dödsstraffanhängarna, men en växande opinion inom partiet tycker annorlunda. Skälen är främst tre.

Dödsstraffet avskräcker bevisligen inte från grova våldsbrott. Det är dyrare att administrera än livslånga fängelsestraff på grund av utdragna rättsprocesser och överklaganden. Det strider mot kristen moral.

Lobbygruppen ”Conservatives Concerned about the Death Penalty” pekar i The Economist även på en annan faktor bakom dödsstraffets tilltagande impopularitet i folkdjupet: Amerikanernas skepsis till statsmakten ökar. Och det finns inget tydligare uttryck för statens maktfullkomlighet än legaliserat dödande av egna medborgare.

I ljuset av den ideologiska utvecklingen kanske det, något överraskande, blir en republikansk motsvarighet till Hadar Cars som kliver fram och slutligen fäller bilan över dödsstraffet i USA.

Lämna en kommentar

Filed under EU, Iran, Kina, Lag och rättsväsende, Mänskliga rättigheter, Mellanöstern, USA

Herr Gustafsson och liberalismen

Skrivit i Corren 18/7:Corren.

”Ända sedan Upplysningstidens filosofer, ända sedan trumpetsignalen i Beethovens Leonoraouvertyrer har liberalismen velat ha ett bestämt slags människa. Hurudan? Enkelt uttryckt: en som växer. Utvecklar sina latenta möjligheter. Som är i stånd att erbjuda omvärlden överraskningar. Liberalismen vill alltså inte frihet i allmänhet, den vill ha en frihet som alltid kommer att te sig utmanande, frihet att växa.”

De smått briljanta orden tillhör förstås författaren, poeten och filosofen Lars Gustafsson. Han nedtecknade dem i pamfletten För liberalismen – en stridsskrift, som utkom 1980. Gustafsson var uppenbarligen på inspirerat liberalt humör.

Samma år började han växla brev med förre folkpartiledaren Per Ahlmark. Deras samlade tankeutbyte publicerades 1985 i boken Frihet och fruktan. Ämnena spände över vida fält, bland annat det eländiga tillståndet i Sverige. Vilket i mycket var den demokratiska socialisten Olof Palmes fel, om man fick tro herr Gustafsson själv:

”…han intresserar mig enbart som en obehaglig geting kan göra en sommardag. Han skulle vara mig likgiltig om det inte vore för att jag har ett intryck av att han kan skada mig, mina vänner, de värden jag tror på – och dit hör de fundamentala rättigheterna”.

Om den illvillige Palme hotade fundamentala rättigheter, så var det dock annat med vad den fullfjädrade rödgardisttyrannen Mao Zedong gjorde i Kina. Bara några år innan Lars Gustafsson vältaligt tog strid för liberalismen, hade han varit på studiebesök i det då fortfarande kulturrevolutionära riket i öster.

Intrycken förmedlades i reseskildringen Kinesisk höst (1977): ”Här blev jag slutgiltigt övertygad om att den socialistiska revolutionen faktiskt har varit i stånd att skapa inte bara frihet från nöd, utan – under optimala förhållanden – också livskvalitet, verklig solid livskvalitet för en stor del av Kinas massor.”

Det var väl tur att Lars Gustafsson sedan började lyssna på Beethoven och växte ifrån den övertygelsen.

Lämna en kommentar

Filed under Ideologi, Kina, Liberalism

Ett brott mot mänskligheten

Skrivit i Corren 22/8:Corren.

Den råa, nakna, fullständigt samvetslösa brutaliteten får blodet att isa sig i ådrorna på varje betraktare. Bilderna som i går kablades ut från inbördeskrigets Syrien har chockat en hel värld. Kroppar i rader på gatorna, liken av barn, kvinnor och män som alla gått en fasansfull död till mötes.

Oundvikligen väcks minnen från Halabja, den kurdiska staden i norra Irak som Saddam Hussein giftbombade 1988. Tusentals civila dog där i ett bestialiskt anfall med kemiska vapen, fördömt som ett av samtidens grymmaste brott mot mänskligheten.

Nu händer det igen och detta i Damaskus förorter. Rapporter talar om att kanske uppåt 1300 människor förlorat livet, kanske färre, kanske fler.

Anfallet uppges ha skett under Assadregimens försök att slå ut starka rebellfästen i områden kring den syriska huvudstaden. Diktatorns hantlangare förnekar, i vanlig ordning, att deras trupper använt giftgas.

Det finns emellertid klara indikationer på att sådant skett tidigare, om än i mindre skala. Tvivel råder även om bilderna, som spridits av oppositionen, är autentiska. Viss försiktighet är att rekommendera innan otvetydiga bevis föreligger, men enligt experter pekar mycket på att det värsta verkligen har inträffat.

Tidpunkten för dådet är dock märklig. Assadregimen har precis släppt in FN-inspektörer för att på några utvalda platser i landet granska anklagelserna om kemisk krigföring. Varför i det läget iscensätta denna hämningslösa giftgasmassaker?

Har Assad inte kontroll över sina trupper? Eller är det en djävulsk provokation av rebellstyrkor i syfte att trigga omvärlden till intervention? Också oppositionen beskylls för bruk av kemvapen i striderna.

För nästan exakt på dagen ett år sedan deklarerade USA:s president Obama att han ansåg sådant som överträdelse av en kritisk gräns och hotade med kraftfull reaktion. Hittills har det stannat vid ord och omständigheterna är förvisso komplicerade, milt uttryckt.

På rebellsidan slåss islamiska jihadkrigare. Assadregimen backas upp av Iranstödda Hizbollahstyrkor och är därtill allierad med Putin i Kreml. Ryssland hindrar tillsammans med Kina FN:s säkerhetsråd från att agera. EU tvår sina händer.

Samtidigt blir våldet allt oförsonligare. Antalet döda överstiger 100 000, omkring 6 miljoner människor befinner sig på flykt inom och utom landet. Den humanitära katastrofen är inne på sitt tredje år och har antagit episka proportioner.

Oavsett vem som bär skulden för giftgasattacken och varför, råder inga tvivel om att Syrien sjunker djupare ner i apokalypsens helvete.

Det vore en outhärdlig skam att bära för den civiliserade världen att låta slakten, lidandet och den blodindränkta hopplösheten fortsätta. Endast en nation kan ta ledningen och i mänsklighetens namn försöka dra ett streck för mördandet. Det är USA. Hur länge till innan Obama axlar ansvaret?

Lämna en kommentar

Filed under EU, FN, Kina, Mellanöstern, Ryssland, Terrorism, Tyranni, USA

Befria dödens rike

Skrivit i Corren.Corren 8/4:

Vem regerar Nordkorea? Den unge Kim Jong Un som senaste veckorna hysteriskt hotar med krig och kärnvapen? Faktiskt inte, formellt sett.

Det är hans farfar Kim Il Sung, som grundade kommuniststaten efter andra världskriget. Denne avled visserligen 1994, men enligt konstitutionen är Kim Il Sung ännu president. ”I evighet”. Landet är något så unikt absurt som en nekrokrati, alltså dödsstyre.

Förvisso passande. Ty dödens skugga vilar ständigt tung över Nordkoreas cirka 24 miljoner invånare, vilka en av de mest samvetslösa regimer historien känner håller i järnhård gisslan.

Den fanatiska brutaliteten i detta exceptionellt syrefattiga totalitära samhällsystem saknar motstycke i dagens värld. Minsta felsteg innebär risk för avrättning, eller omedelbar transport till något av de många koncentrationsläger som täcker landet. Hundratusentals människor är där fångna bakom taggtråd och vakttorn under obeskrivliga förhållanden.

Vem som helst kan pekas ut som ”statsfiende” och hela släktled straffas på kuppen. Ekonomiskt är Nordkorea ett totalt haveri. Men hellre än att lätta på de kommunistiska dogmerna låter regimen sitt underlydande folk lida i extrem fattigdom. Bristen på mat är kronisk. De värsta svältåren på 90-talet skördade liv i miljoner och kannibalismen fick närmast epidemisk spridning.

Nordkorea är en skam för mänskligheten. Den notoriskt aggressiva regimen utgör en konstant fara för internationell fred och säkerhet. Nationellt betyder diktaturen ett bokstavligt helvete av blod, terror och förlamande skräck för den egna befolkningen.

Både moraliskt och realpolitiskt vore det högst motiverat att önska en intervention som sätter detta sällsynt barbariska tyranni ur spel. Förmodligen är det ingen svårare match för en beslutsam militärkoalition. Nordkoreas konventionella stridskrafter är omoderna och på 70-talsnivå. Atomvapnen är få och primitiva. Frågan är om landet ens har kapacitet att ladda någon missil med dem. Hittills åtminstone.

Så vad hindrar den demokratiska världen från att agera polis mot denna råbarkade gangster? Kan en brottsling tillåtas fortsätta sin kriminella verksamhet, om han bara leker tillräckligt farligt med nitroglycerin framför ögonen på konstaplarna?

En betydande stötesten i sammanhanget är förstås Kina, som varken vill översvämmas av nordkoreanska flyktingar eller ha utländska stormaktstrupper (läs amerikanska) stationerade i sin närhet. Men skulle Kina verkligen gå i krig för Nordkoreas skull, som Mao gjorde på 50-talet?

Betänk konsekvenserna för den globala handeln och finansmarknaderna. Priset vore enormt, inte minst för Kina själv. Rimligtvis väger omsorgen om de ekonomiska relationerna med väst tyngre för Pekings nuvarande ledare. De borde kunna lugnas genom avtal som garanterar Kinas vitala intressen i området efter att Kimdynastin avlägsnats (flyktingprogram, demilitarisering av koreanska halvöns norra del, etc).

Folkrätten då? Traditionellt har den FN-kodifierade statssuveräniteten lite tillspetsat betytt att despoter likt Nordkoreas kunnat slakta sina undersåtar inom säkra och erkända gränser.

Under senare år har dock en utveckling mot större humanitärt hänsynstagande skett, exemplifierat av de Nato-ledda interventionerna i Jugoslavien 1999 och i Libyen 2011. Även krossandet av Saddam Husseins massmördarvälde i Irak 2003 kan räknas dit.

Samtliga tre fall var ur strikt legalistiskt perspektiv folkrättsstridiga. Men säg det till alla offren för dessa länders blodsbesudlade härskare och orden får genast en unken smak av brännvinsadvokatyr. Om inte folkrätten värnar folket utan istället skyddar dödens hantlangare, vad är den då värd?

Javisst, vi lever i en ofullkomlig värld. Ta bara passiviteten inför det aktuella blodbadet i Syrien och så vidare. Sådant är dock en klen ursäkt för oföretagsamhet överallt där grundläggande civilisatoriska ideal konsekvent utmanas, kränks och bespottas.

Nordkoreas invånare har i decennier utsatts för det vämjeligaste förtryck som står i mänsklig fantasi att uppbåda. Det räcker nu.

Lämna en kommentar

Filed under FN, Kina, Kommunism, Mänskliga rättigheter, Tyranni

Dagens FN är inte Hammarskjölds

SkrivitCorren. i Corren 15/2:

Sverige har en stolt tradition som FN-nation. Mängder av svenskar har tjänstgjort i de blå baskrarnas fredsbevarande styrkor och utfört viktiga uppgifter världen över. Vår egen Dag Hammarskjöld lyser ännu som den främsta bland organisationens generalsekreterare.

Vilket inte är så konstigt. Efter honom har aldrig FN:s stormakter accepterat en stark, självständig ledare av samma kaliber. Den nuvarande generalsekreteraren Ban Ki-moon har snarare blivit idealet.

En grå diplomatnolla som älskar ständigt flyga klotet runt och hålla högstämda katalogarior till tal på knackig engelska. För USA, Kina och Ryssland är Ban Ki-moon perfekt. Det finns ingen risk att han skulle utmana deras maktpolitiska intressen.

Svenska regeringar, oavsett kulör men i synnerhet röda, brukar alltid lägga vikt vid att bedyra sitt varma engagemang för FN och prisa dess omistliga betydelse. Stundtals låter det som om dagens FN fortfarande vore Hammarskjölds, trots att han varit tragiskt omkommen sedan 1961.

Detta var under kalla kriget när USA och Sovjet regelmässigt blockerade varandra i säkerhetsrådet. Men Hammarskjöld besatt ändå förmågan att hävda FN:s integritet genom egna initiativ när dödlägen uppstod. Då representerande FN ett tydligt hopp om en rättvisare jord. Men nu?

Förvisso ska FN inte underskattas som aktör på den globala scenen. Mycket av dess humanitära bistånd är av stor och angelägen betydelse. I Liberia har fredsbevarande trupper gjort väsentliga insatser efter det ohyggliga inbördeskriget.

Samtidigt har dock FN solkats svårt av utbredd korruption, överbyråkratisering och förkärlek till pratsjuka konferenser om allt och inget. Än värre är de flagranta misslyckandena att ingripa i blodiga konflikter som Rwanda, Jugoslavien, Darfur, Kongo och Syrien. Där har våldet triumferat medan världssamfundet bara tittat på.

Socialdemokraternas Urban Ahlin anklagade under veckans utrikesdebatt i riksdagen Alliansen för svalt FN-intresse, vilket skulle förklara att Sveriges kandidatur till FN:s råd för mänskliga rättigheter nyligen floppade. Men det ska vi nog vara tacksamma för.

Detta MR-råd belyser FN:s grundproblem: ingen skillnad görs mellan demokratier och tyrannier, man tvingas låtsa en värdegemenskap som inte finns. Under Hammarskjöld var de demokratiska länderna i majoritet. I dag räknas endast 47 procent av medlemmarna som politiskt fria.

Följaktligen flockas MR-rådet av notoriska människorättsbusar (Saudiarabien, Kuba, Nordkorea, etc) som de repressiva staterna röstar in. Arbetet i rådet har föga förvånande urartat till en svart fars. Strax innan Gaddafis fall hyllades exempelvis Libyen som förebild gällande demokrati och mänskliga rättigheter!

Frågan är om det längre är möjligt att reformera FN. Kanske skulle mänsklighetens intressen tjänas bättre av en ny organisation som kan ge hoppet tillbaka: ett demokratiernas världsförbund.

2 kommentarer

Filed under Demokrati, FN, Kina, Politisk kultur, Ryssland, Socialdemokraterna, Tyranni, USA