Hasse Ericson-syndromet

Skrivit i Corren 9/1:

I januari 1976 avslöjades att Transportarbetareförbundets ordförande Hasse Ericson, gemenligen kallad ”Hoffa” för sin buffliga stil, firat nyår på Kanarieöarna. Det var inte så omdömesgillt att åka dit på den tiden heller. Särskilt om man som Hasse Ericson var en ledande profil inom svensk arbetarrörelse.

På 70-talet plågades Spanien fortfarande av Francos blodiga fascistregim, bevingat fördömd av Olof Palme på S-kongressen hösten 1975 som ”satans mördare” efter att tyranniets bödlar avrättat en grupp politiska fångar. Socialdemokraterna startade en insamling till stöd för det spanska folket och uppmanade till turistbojkott. LO kampanjade på temat ”Res inte till Spanien”.

Det fick effekt. Chartertrafiken från Sverige till den spanska solen minskade märkbart. Vanliga svenskar var uppenbart villiga att i betydande skaror hörsamma rekommendationen. Döm därför om skandalen när Hasse Ericson mitt i allt detta fångades på bild, pösigt jäsande med pipa, svarta solglasögon och trånga badbyxor vid en spansk poolkant.

Som om inte detta var tillräckligt kontroversiellt, hade Transportbasen dessutom valt att semestra på en hotellanläggning som tillhörde arbetarrörelsens motpart Svenska Arbetsgivareföreningen. Och charterbolaget Scanair hade bjussat på flygresan för honom och hans fru.

Dubbelmoral och korruption? Hasse Ericson syntes onekligen leva upp till den amerikanske fackpampen Jimmy Hoffas ökända takter, men vek inte ner sig i snålblåsten.

Hasse Ericson påstod att resan hade skett utifrån goda motiv. I Aftonbladet den 8/1 1976 deklarerade han att det faktiskt inte varit på någon nyårssemester alls. Istället hade han konfererat med spanska oppositionella och lagt fram deras krav på ett demokratiskt Spanien för en rad turistdirektörer.

Förklaringen lät knappast trovärdig och Hasse Ericson uteslöts ur LO:s styrelse. Något förbluffande lyckades ”Hoffa” trots detta bita sig fast som ordförande i Transport till 1980, då han kickades av andra orsaker (ekonomiska vidlyftigheter som märkliga krognotor på medlemmarnas bekostnad).

Nu är inte längre fascism det stora problemet i Spanien. Men att det är olämpligt att resa dit – eller någonstans alls, helst – borde vara givet under denna grasserande pandemi. Särskilt om man heter Dan Eliasson och är generaldirektör för MSB, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, som har en central funktion i hanteringen av farsoten.

Strategin om att vi alla måste ta egenansvar och visa sammanhållning i krisen har som bekant predikats i stränga ordalag från maktens toppskikt. ”Ställ in. Boka av. Skjut upp”, var statsminister Löfvens kärva budskap inför julen då isolerat hemmasittande i stugorna anbefalldes.

MSB informerade på sin sajt: Försök att begränsa ditt kollektiva resande så mycket som möjligt. En transport bidrar inte i sig till smittspridning, men det finns en risk vid möten under resans gång och på resmålet. Inför kommande ledigheter och under julen är det viktigt att tänka igenom om planerade resor verkligen är nödvändiga att genomföra.”

Men Dan Eliasson drabbades tydligen av Hasse Ericson-syndromet och fann ingen anledning till att just han inte skulle få njuta av spanskt solsken under jul och nyår. ”Jag har avstått väldigt många resor under den här pandemin, men den här tyckte jag var nödvändig”, hävdade generaldirektören vresigt när Expressen (2/1) avslöjade hans flygtripp.

Den nödvändigheten, som verkade bestå i besöket hos ett vuxet barn på Kanarieöarna, klingade tämligen ihålig. Moderatledaren Ulf Kristersson krävde Eliassons avgång. MSB-chefens fasoner undergrävde allmänhetens förtroende för gällande restriktioner. Och petat blev han ju i veckan.

Aningen pinsamt för M var dock att även partiets utrikespolitiske talesman Hans Wallmark fått en släng av Hasse Ericson-syndromet och stuckit iväg till Kanarieöarna under helgerna. I semesterorten Las Palmas hade han också, pikant nog, råkat träffa och glatt morsat på Dan Eliasson.

Hasse Ericson-syndromet fick ännu ett ansikte i den moderata riksdagsledamoten Cecilie Tenfjord Toftby. Hon telefonintervjuades i P4 Sjuhärad den 30/12 och kritiserade Stefan Löfvens nonchalans mot smittskyddsrekommendationerna när han sprungit omkring och julshoppat i Stockholms city. Med rätta slog hon fast att Sveriges statsminister måste föregå med gott exempel. Det var bara det att Cecilie Tenfjord Toftby ringde in sin kritik från sin helgsemester i – ja, gissa – Spanien!

Hur ska vi förstå detta elitens hyckleri i Hasse Ericsons föga hedervärda spanska fotspår? Begriper de inte vilka potentiellt förödande risker de tar? Enligt Henry Montgomery, professor emeritus i kognitiv psykolog vid Stockholms universitet, är det ej alls säkert.

Höga chefer och makthavare befinner sig i en tillvaro med situationer som skiljer sig från vanliga människors. Det kan ofta förvrida perspektivet på det egna agerandet. De får svårt att se själva som ”mannen på gatan” gör och uppfattar inte det personliga handlandet som felaktigt eller stötande. Alla är jämlika, men några är jämlikare än andra och reser till Spanien. Inga konstigheter… Folkvettet, det får populasen stå för.

Vem hade inte ledsnat på att vara LO-bas?

Skrivit i Corren 6/11:

Vilken prominent figur inom den svenska politiska klassen skulle du kunna tänka dig att hamna bredvid på en kräftskiva utan att behöva riskera att ha tråkigt? Jag hade chansat på Carl Bildt.

Men ett säkrare kort vore nog Karl-Petter Thorwaldsson, ärligt talat. Han har alltid varit en glad lax, folkligt frejdig med en varm och sympatisk framtoning, är som person lätt att tycka om.

När Karl-Petter Thorwaldsson nu avviserar sin kommande avgång som LO-ordförande är han också befriande öppet mänsklig om skälen.

Åtta år i uppdraget får räcka. Han tycker att han börjar blekna som opinionsbildare, känner en trötthet på sig själv och sin roll.

”Varje dag när man vaknar så tänker man på att man är LO-ordförande. Varje gång man går och lägger sig så tänker man på att man är LO-ordförande. Däremellan ägnar man i princip hela dagarna åt att fundera på sitt arbete och det tar en jävla tid av ens hjärna” (SR 5/11).

Det är uppriktigt sagt, vilket hedrar honom. Det är krävande på toppen och förståeligt om Thorwaldsson istället vill gå och fiska ett tag. Särskilt som LO numera är en starkt gnisslande maktapparat på reträtt.

Ett tecken är att Karl-Petter Thorwaldsson misslyckats att hålla samman LO inför avtalsrörelsen, Pappers och Kommunal har valt att förhandla själva. Men det är en bagatell jämfört med den hotande existentiella kris för LO:s fackligt-politiska samverkan med S som Thorwaldsson haft att hantera. Relationen mellan arbetarrörelsens luggslitna gamla tvillingpar är på väg att slitas itu.

Genom januariavtalet har S bundits till omfattande liberaliseringar, bra för Sverige men ett beskt piller för LO som varken gillar skattesänkningar i allmänhet eller en reformering av arbetsrätten i synnerhet. Det gör knappast Stefan Löfven heller, dock är han ju nödd och tvungen för att kunna behålla statsministerposten.

Thorwaldsson har högljutt påstått sig föredra nyval framför att rucka på den heliga kon LAS, men lämnats likt en ropande röst i öknen av partiet han dessutom sitter i det verkställande utskottet för.

Samtidigt har han varit oförmögen att stoppa det politiska blodflödet bland sina egna medlemmar som överger S i allt raskare takt. Andelen SD-sympatisörer är enligt Sifo idag större inom LO-leden än den stadigt krympande socialdemokratiska stödtruppen.

Thorwaldssons svar är att vilset vädja om att bli bästis och bundis med de reformerade kommunisterna i Vänsterpartiet, vars inflytande i den fackliga rörelsen LO traditionellt bekämpat! Vilken soppa. Inte konstigt att han är less på alltihop och längtar efter roligare saker i livet än att administrera LO:s sönderfall.

För facket i tiden

Skrivit i Corren 8/10:

Socialdemokraterna är inte vad de har varit. Det gamla maktpartiet är en skugga av sitt fornstora jag, har nyss gjort det sämsta valet på 107 år och tvingats utstå nesan att den egna statsministern aktivt röstats bort av riksdagen. Föga förvånande knorras det av baksmällans besvikelse i rörelsen.

En missnöjd man heter Tobias Baudin. Han är ordförande för LO-facket Kommunal och har precis satsat 10 miljoner kronor av sina medlemmars pengar i Socialdemokraternas valkampanj.

Detta alltså utöver de vanliga miljonerna han rutinmässigt plockar ur förbundskassan varje år och lämnar vidare till partihögkvarteret på Sveavägen 68 i Stockholm.

Nu står dock Tobias Baudin där som vore han en förbannad näringslivsdirektör och undrar likt Leif Östling vad fan han egentligen får för pengarna. Att investera kapital i Socialdemokraterna lönar sig nämligen allt sämre.

Efter valet 2006 fick Kommunal 17 riksdagsplatser av partiet i utbyte. 2014 hade platserna i parlamentet krympt till 14. Och denna gång var det bara sju kommunalare som gavs sittutrymme på S-bänken. Baudins frustration över årets magra affärsskörd har gjort att han börjat tänka i andra banor.

”Personligen tycker jag det är ganska omodernt att skicka pengar till ett politiskt parti på det sätt vi gör, och därför kommer jag att lyfta upp den här diskussionen tillsammans med förbundsstyrelsen och övriga i Kommunal. Det är viktigt att hänga med den tid vi lever i och utvecklas”, säger han till Expressen (6/10).

En mycket välkommen, fast senfärdig, insikt. Mångmiljonbelopp som byter händer i köpslagan om politiskt inflytande och parlamentariska förtroendeuppdrag är en hantering vi snarast förknippar med bananrepubliker.

Men när affären på svenska etiketteras ”facklig-politisk samverkan” har den tydligen ansetts okej. Det är ett arv från arbetarrörelsens 1800-tal, som dock klockan klämtar för som nattståndet i allmänhet och demokratiskt tvivelaktigt i synnerhet.

Enligt SVT:s vallokalsundersökning Valu sympatiserar en stor majoritet av LO-kollektivets medlemmar med andra partier. Blott 38 procent röstade socialdemokratiskt i höstens val, mot 51 procent 2014.

Vill LO vara fas med sin medlemsbas är det nog dags att överväga en självständighetsförklaring från partipolitiken och satsa kulorna på kärnverksamheten istället.

Ett förnuftigt LO-förslag

Skrivit i Corren 6/4:

Sven-Inge Arnell är socialdirektör i Motala kommun. Han är bekymrad över kostnadsutvecklingen för de tilltagande behoven inom den kommunala kärnverksamheten, som äldre- och handikappomsorgen. Det finns en gräns för vad sparåtgärder kan åstakomma och framöver kan bristerna komma i konflikt med statliga välfärdskrav, vilket riskerar att kommunen som lök på laxen tvingas betala böter.

För att ekvationen ska gå ihop hävdar Sven-Inge Arnell att en skattehöjning bör övervägas, i likhet med den väg som Mjölby, Vadstena och regionen redan slagit in på. Än så länge är dock inte Motalas politiska majoritet beredd att diskutera en tyngre skattebörda för sina invånare (Corren 3/4 och 5/4).

Men den problembild som Sven-Inge Arnell målar upp kan ingalunda avfärdas och är typisk för den allmänna utveckling som skymtar i kommun- och landstingssektorn. Sverige har en positiv befolkningstillväxt.

Störst är ökningen bland barn och äldre, som är föremål för de mest resurskrävande offentliga välfärdsåtagandena. Ska bara nuvarande standard på den sociala servicen upprätthållas, behövs 50 extra skattemiljarder till 2020. Detta enligt beräkningar från Sveriges kommuner och landsting (SKL). Den generella nivån på kommunalskatten skulle då bli drygt 34 kronor!

Den genomsnittliga skatteutgiften är idag 32,12 kronor per varje hundralapp, en höjning med nästan 2 kronor sedan 2000-talets början och nu räcker det, tycker LO:s ordförande Karl-Petter Thorwaldsson.

Han vill rycka i nödbromsen och föreslår inför den stundande S-kongressen att ett kommunalt skattestopp införs (SvD 4/4). Istället bör målet om maximalt 30 procents kommunalskatt från den stora skattereformen anno 1990/91 hedras och de stigande välfärdskostnaderna kompenseras med statsbidrag. ”S måste markera att det är skördetid för vanligt folk”, menar LO-basen.

Invändningen är given: ett kommunalt skattestopp vore att ytterligare beskära det naggade kommunala självstyret. Moderaternas ekonomiskpolitiske talesperson Ulf Kristersson fördömer LO-förslaget som ”helt odemokratiskt”. Så kan man se det.

Å andra sidan, vad är mer demokratiskt än att dra en lans för det civila, enskilda självstyret? Höjd kommunalskatt i den rådande svenska skattehöjningsvågen innebär ju en särskild tuff frihetsinskränkning för människor med lägre inkomster.

De drabbas obevekligen hårdast, eftersom de har mindre ekonomiska trygghetsmarginaler i hushållskassan och svårare än välbeställda grupper att skydda sig mot den politiska klassens fogdar genom diverse – ibland mycket avancerade – metoder att utnyttja systemets kryphål i egendomsvärnande syfte.

Det är ingen slump att nationalekonomerna en smula cyniskt betecknar kategorin ”fattigt folk” som den tacksammaste skattebasen att mjölka pengar ur, vid sidan av de tre andra klassiska ”F:en” – föda, fordonsbränsle och fastigheter.

LO är ingen organisation strävar mot lågt skattetryck precis (även om man i 1900-talets gryning ansåg att Sveriges dåvarande nivå på runt 8 procent av BNP var brutalt högt och arbetarfientligt – those were the days!). Karl-Petter Thorwaldsson säger sig inte vara främmande för ökade skatter på kapital, högre inkomster och så vidare.

Men gällande kommunskattestoppet, i kombination med välfärdsräddande bidrag ur den välmående statsfinansiella kassakistan, finns rimliga pragmatiska skäl att lyssna på honom.

”Sweden first”, ropar S och LO

Skrivit i Corren 15/2:Corren.

En öppen värld eller en stängd? Just nu blåser de politiska vindarna åt det senare hållet, trots att protektionism aldrig varit någon väg till välstånd. I USA sitter en president som med det isolationistiska budskapet ”America first” vill fälla ner gränsbommarna.

Den trista trenden återspeglas även i vårt land, där regeringspartiet Socialdemokraterna i sin gamla ingrodda särintressesamverkan med LO-facken nu blåser till strid i syfte att hindra arbetskraftsinvandrande människor utanför EU-murarna.

Okvalificerade jobb som bärplockare och liknande måste i första hand gå till hugade händer i Sverige, menar näringsminister Mikael Damberg och LO-basen Karl-Petter Thorwaldsson. Deras argument är att sådana arbeten ska reserveras för flyktingar som ett sätt att lösa integrationsproblemen. Det låter som ett fikonlöv att täcka den mindre altruistiska avsikten med.

LO har aldrig gillat utländsk konkurrens på arbetsmarknaden och SD har aldrig gillat utlänningar. Men många LO-medlemmar och traditionella S-väljare har börjat gilla SD. Försöker S och LO vinna tillbaka ”sitt folk” genom att demonstrera hårdare tag mot arbetskraftsinvandringen?

Det är heller knappast någon hemlighet att LO vill återfå vetomakten över tillståndsprövningarna och därigenom skydda den egna medlemskårens jobbvillkor.

Även i sak är Dambergs och Thorwaldssons idé värdelös. Den bygger på en statisk, kollektivistiskt fyrkantig och svårartad förlegad syn på ekonomin, arbetskraften och näringslivet. Att från ovan pekpinnemässigt kräva att en viss kategori jobb (enklare eller ej) ska utföras av en viss grupp är oförenligt med verkligheten, om vi vill bo i en framgångsrik och dynamisk tillväxtnation.

Människor är inte standardiserade muttrar och skruvar, simpelt utbytbara mot varandra som i maskiner. Människor är individer också på arbetsmarknaden, det är den enskilde företagaren som bäst kan bedöma deras lämplighet för en eventuell anställning. Detta är en kontraktsmässig relation mellan två parter som utomstående helst bör avstå från att lägga sig i.

Arbetskraftsinvandring är inte dåligt för Sverige, tvärtom bidrar den till en starkare, mer välfungerade samhällsekonomi och borde snarast öppnas upp i ökad utsträckning. Att vi sedan behöver många fler enklare jobb, icke minst för att underlätta flyktingars möjligheter till egen försörjning, är en annan femma.

Men vilka liberaliserande förändringar av vår överreglerade och dyrt prissatta svenska arbetsmarknad har LO och S förespråkat för att åstadkomma detta?

Det skadligaste partiet

Skrivit i Corren 26/11:Corren.

I Jörn Donners bok Ingmar Bergman: PM (2009) finns en skojig anekdot om demonregissörens politiska böjelser. Enligt vännen Donner sade sig Bergman 1997 otippat ha blivit folkpartist. Hans motivering:

– Det påminner mig om en gammal fin skådespelare som körde omkring i en Morris. En sån där oerhört dålig engelsk bil.
– Varför i helvete har du en Morris? sa jag.
– Jag tycker så synd om dem för de får ju ingenting sålt. Det är ungefär med samma känsla som jag är med i Folkpartiet.

Men på grund av FP finns snarare skäl att tycka synd om Sverige. Morris kanske var ett beklagansvärt, knackigt bilmärke som ingen ville ha. Några överväldigande skaror har väl inte heller lockats att köpa FP vid valurnan. Vilket inte hindrat FP från att kränga på vårt avlånga land oerhört dålig politik, knappast värd varmare sympatier.

Till stor del kan vi exempelvis tacka FP för löntagarfonderna, syftande till att socialisera svenskt näringsliv och lägga styret i fackets händer. Det var FP som 1974 ivrigt drev en motvillig S-regering till sjösättandet av en statlig utredning, syftande till konstruktionen av en modell för att tvinga företagen att dela sina vinster med de anställda. Det fick LO-ekonomen Rudolf Meidner att utarbeta ett ännu värre alternativ, sedan bröt kalabaliken ut.

”Folkpartiets aktivitet på fondområdet gav sannolikt Meidner råg i ryggen. När ett borgerligt parti krävde förmögenhetsutjämning och föreslog lagstiftning, öppnades politiskt sett grinden för den som ville gå vidare på den socialistiska vägen”, konstaterar Sven-Erik Larsson i boken Mellan Palme och Bohman (1992).

Den osannolikt deprimerande soppa som Sverige drabbades av genom löntagarfondsstriden är lyckligtvis historia numera. Men det är inte FP:s konststycke att radikalisera LO och S på ett annat område, som innebar ett förödande brott mot 1938 års Saltsjöbadsavtal.

Den överenskommelsen uteslöt statlig intervention. Istället skulle fack och arbetsgivare göra upp i fria förhandlingar. Allt fungerade bra, tills FP från 50-talet och framåt började hetsa om nödvändigheten av statligt anställningsskydd. LO och S var länge stenhårda motståndare.

Fast i samma veva som FP fick igenom löntagarfondsutredningen 1974 vek arbetarrörelsen sig och godtog förslaget. Anledningen till att Las blev verklighet var att LO och S skrämdes av FP:s taktik att försöka stjäla arbetarröster i det då allt rödare samhällsklimatet.

Det var även FP som under 60-talet larmade och gjorde sig till när S-regeringen på marknadsliberalt manér ville skrota hyresregleringen (cold turkey, faktiskt). Den proposition som fanns klar, revs av en ilsken Gunnar Sträng som tyckte FP hycklade för att vinna kortsiktiga väljarpoäng (tidigare hade FP krävt hyresregleringens avskaffande, men sedan partiet sänkte Erlanders regering i frågan har ingen annan orkat ta i eländet).

Våra dagars överskuggande strukturella problem med en sönderreglerad arbetsmarknad som hindrar människor från att få jobb, samt en lika hopplös bostadsmarknad som hindrar människor från att få tak över huvudet, kan därmed till icke ringa grad lastas på FP:s konto.

I sak framstår partiet närmast som ett av de skadligaste i riksdagen under modern tid. I alla fall ur liberalt perspektiv. Onekligen ironiskt med tanke på namnbytet. Låt oss hoppas att partiet gör bot och bättring och lever upp till det.

Ingmar Bergman

Ingmar Bergman. En otippad folkpartist.

Sagan om den fackliga elefanten

Skrivit i Corren 28/4:Corren.

Den fackliga elefanten stampar på den lilla företagsmyran. Livsmedelsarbetarförbundet kräver att Ingeborgs bageri i Linköping tecknar kollektivavtal för en anställd. Ägarsyskonen Ahmed och Sema Mehdi avböjer och förklarar att fackets löneanspråk inte är förenligt med företagets ekonomi.

Den fackliga elefanten stampar en gång till. Livsmedelsarbetarförbundet sätter Ingeborgs bageri i blockad och belägrar företaget med patrullerande fackliga funktionärer. Ägarna försöker överleva ändå, men inför hotet att deras bageri ska kvävas ekonomiskt tvingas de stryka flagg och skriver under kollektivavtalet. Den anställde sägs upp, eftersom bageriet inte har råd att betala Livsmedelsarbetarförbundets dikterade lön.

Den fackliga elefanten stampar ytterligare en gång så att marken skälver. Livsmedelsarbetarförbundet vägrar acceptera att bageriet inte har råd att betala den dikterade kollektivavtalslönen och kräver att uppsägningen tas tillbaka. Ägarnas redovisning av bageriets krassa ekonomiska verklighet viftas bort. Livsmedelsarbetarförbundet stämmer bageriet inför Arbetsdomstolen och vill att ägarna pungar ut med 650 000 kronor i skadestånd.

Myran ska veta hut, myran ska krossas ordentligt. Då blir det en mindre som drar ett strå till stacken i Linköping. Den fackliga elefanten trumpetar i maktfullkomlig triumf. Vilket vackert slut som artar sig på denna sedelärande saga om facklig kamp, solidaritet och hjältemod.

Vem ska skapa jobben?

Skrivit i Corren 1Corren.6/4:

Sverige ska ha lägst arbetslöshet i EU 2020. Det målet har Stefan Löfven, fackbasen som blev statsminister, bundit sig vid. ”Jag är besjälad av jobben”, bedyrade han i Expressen 13/4.

Den liberale nationalekonomen Sven Rydenfelt brukade säga att arbetslöshet orsakas av brist på företagare. Det är således svårt att vara ”besjälad av jobb” utan att vara besjälad av företag. Vilka ska annars producera de resurser som gör jobben möjliga? Vilka ska anställa? Vilka ska få bukt med arbetslösheten, i synnerhet bland ungdomar och invandrare?

De flesta jobb skapas i små och medelstora företag, men Löfven tycks antingen kallsinnig eller oförstående för sambandet. I annat fall skulle väl inte hans rödgröna regering satsat på ett batteri av skattehöjningar i vårbudgeten, som gör det dyrare att anställa och att bedriva näringslivsverksamhet i Sverige?

”Den jobbfientliga politik regeringen driver kommer leda till att fler människor hamnar i arbetsmarknadspolitiska åtgärder”, menar Svenskt Näringsliv. ”Förslagen har en sak gemensamt – de slår alla hårt mot små och växande företag i Sverige”, konstaterar Företagarna.

Samtidigt som de flesta länder i vår omvärld strävar mot att förbättra sin konkurrenskraft och marknadsposition, gör Löfven i praktiken tvärtom vilket snarare är ett recept för ökad arbetslöshet i den närande sektorn.

Hjälp på traven har statsministern fått av sina tidigare fackföreningskollegor i Linköping, där Livsmedelsarbetareförbundets strejktrupper belägrat Ingeborgs bageri och påtvingat det lilla företagets ägare ett kollektivavtal som är bortom deras finansiella horisont.

Konsekvensen är att bageriet nu fått säga upp sin enda fackligt anslutne anställde. Att det saknas pengar i kassan till den fördyrande kollektivavtalslönen vägrar facket godta och hotar att ta saken från lokal till central nivå. ”Vi försöker rädda ett jobb”, förklarar Livs ombudsman (Corren 15/4).

Den gamle Metallordföranden Stefan Löfven är besjälad av jobb, som ska trollas fram genom öka skattekostnaderna för företagen. Livsmedelsarbetarförbundet vill rädda ett jobb, som genom deras egen utpressning prissatts högre än vad det aktuella företaget har råd att betala. Facklig ekonomi och logik är inte lätt att begripa sig på.

Välkommen till arbetarrörelsens Sverige. Eller ska man säga arbetslöshetsrörelsens?

Facklig blockad i Linköping inför rätten

Skrivit i Corren 4/4:Corren.

Fackföreningar är arbetstagare som frivilligt sluter sig samman i syfte att bättre kunna hävda sina rättigheter. Inget konstigt.

Problemet är när organisationen förstelnas till att främst värna sig själv och den egna ombudsmannakulturens maktsträvanden, på bekostnad av enskilda arbetstagares intressen och mot deras uttalande vilja. Till exempel genom att utsätta företag för stridsåtgärder som de anställda inte önskat.

Vems ärende går facket då? Och ska facket inte behöva ta något ansvar alls om företaget ruineras på kuppen? Frågan har fått brännande aktualitet med Livsmedelsarbetarförbundets blockad mot Ingeborgs bageri, som det skrivits mycket om i Corren senaste tiden.

Ett annat upprörande fall i Linköping inträffade 2006, då Henrik Gustavssons byggfirma HGS sattes i blockad av Byggnads.

Bakgrunden var att facket krävde ett kollektivavtal som inkluderande granskningsavgifter (innebärande att 1,5 procent av de anställdas löner skulle betalas direkt till fackets kassa). Gustavsson och hans tre anställda, som inte ens var fackmedlemmar, avböjde.

Byggnads ville inte redovisa om granskningsavgiften användes till finansiering av politisk kampanjverksamhet. Dessutom var villkoren på HGS lika bra eller bättre än vad kollektivavtalet stipulerade. Byggnads vägrade acceptera ett nej och ströp leverantörernas samarbete med HGS.

Under pågående konflikt ogiltigförklarade Europadomstolen det ljusskygga granskningsavgiftssystemet. Byggnads fick backa. Fast då hade den årslånga – olagliga! – blockaden redan tvingat HGS i konkurs och de anställda förlorat sina jobb.

Det enda Henrik Gustavsson hade kvar var hundratusentals kronor i skulder. Byggnads ryckte likgiltigt på axlarna.

Men Gustavsson har, med juridiskt bistånd från Centrum för rättvisa, begärt skadestånd av facket på dryga miljonen för intrång i hans medborgerliga fri- och rättigheter.

Nu ligger ärendet hos Högsta domstolen. Förhoppningsvis blir det ett utslag som leder till mer sans och balans när facket är i farten fortsättningsvis.

Arbetarhjälten som aldrig dog

Skrivit i Corren 1/4:Corren.

Första gången jag mötte Joe Hill var under min gymnasietid då jag fick soundtracket från Woodstockfestivalen 1969 i handen. På skivan sjöng Joan Baez med sin varma, innerliga stämma:

”I dreamed I saw Joe Hill last night / Alive as you and me / Says I, ‘But Joe you’re ten years dead’ / ‘I never died’, says he”.

Låten gick bara inte att få ur skallen. Men så är också hyllningsballaden Joe Hill, den odödlige, en brottarklassiker inom den amerikanska folkmusiken.

Enligt en mer konventionell historieskrivning är det dock detta år precis ett sekel sedan Joe Hill rent fysiskt lämnade jordelivet. 100-årsminnet uppmärksammas med en ambitiös utställning om honom på Länsmuseet i Gävle.

Det var nämligen där han föddes 1879, fast då som Joel Emanuel Hägglund. 1902 utvandrade han från fattigdomens Sverige till möjligheternas förlovade land, USA. Konfrontationen mellan dröm och verklighet blev tyvärr inte att leka.

Joe Hill, som han anglifierade sitt namn till, fick slita hårt och försörjde sig genom otaliga tillfälliga jobb i fabriker, gruvor och hamnar. Arbetsmarknadens tuffa villkor ledde till ett politiskt uppvaknade. Industribossarna kunde förvisso vara råbarkade typer, inte sällan hänsynslösa.

Men fackföreningarna var inte särskilt goda att tas med heller. De vägrade att släppa in vilka arbetare som helst, i synnerhet inte färgade och invandrare utan utbildning. Därför anslöt sig Joe Hill till den lika fördomsfritt öppna, som anarkosocialistiskt radikala IWW, Industrial Workers of the World.

Som eldfängd agitator och outtröttlig fackföreningsorganisatör blev han snart dess mest prominente medlem. Joe Hills växande ryktbarhet till dagens legendstatus baserades främst på hans populära, slagkraftiga kampsånger som The Rebel Girl, Pie in the Sky och The Preacher and the Slave.

Sedermera ömt vårdade klenoder i den amerikanska folkviseskatten. Ofta lånade han tonerna från Frälsningsarméns klämmiga och välkända melodier. Ett fiffigt drag, ty varenda gång Hill mötte en ny publik kunde alla omedelbart hänga med i sångerna.

Bob Dylan, en stor beundrare av Joe Hill, kallar i sina memoarer honom för en ”messiasgestalt” och skriver:

”Joe älskades av alla arbetare över hela landet… Vilka de än var, så enade han dem och kämpade för deras rättigheter, riskerade sitt liv för att göra tillvaron drägligare för underklassen, för de icke-privilegierade, för de sämst betalda och sämst behandlade arbetarna”.

Detta var alltså på den tiden då det fanns ett genuint behov av en arbetarrörelse som menade allvar med att hjälpa mindre lyckligt lottade människor till bättre förhållanden.

Man kan ju undra vad Joe Hill hade sagt om Livsmedelsarbetarförbundets maktdemonstrativa mobilisering mot Ingeborgs bageri, drivet av Ahmed och Sema Mehdi som lämnat kaosets Irak för att skapa sig en ljusare framtid i Linköping.

Eller vad han tyckt om Byggnads famösa blockad i Vaxholm 2004-2005, då LO-fackets torpeder skrek ”Go home, go home!” till de lettiska snickarna från andra sidan Östersjön.

”Den fackliga aktionen i Vaxholm gick ut på att skydda de egna intressena. Den var inte en aktion för att visa solidaritet med de lettiska kollegorna”, menar forskaren Zeki Yalcin i sin doktorsavhandling Facklig gränspolitik. Landsorganisationens invandrings- och invandrarpolitik 1946-2009.

Yalcins slutsats är att LO använt sin maktställning och de intima banden med Socialdemokraterna för att hålla invandringspolitiken restriktiv. LO såg invandrade arbetare som en problematisk oupplyst massa, vilka hotade ordningen på den svenska arbetsmarknaden.

När LO officiellt krävde lika villkor för utländsk arbetskraft med jämlikhetsargument, var det egentligen en protektionistisk strategi i syfte att förhindra konkurrens om sina medlemmars jobb och stoppa utvecklingen mot en friare lönebildning.

Onekligen en mindre smickrade sida av fackets värnande om nuvarande kollektivavtalsmodell, som i synnerhet tenderar exkludera den grupp av okvalificerade arbetskraftsinvandrare som Joe Hill tillhörde.

Dessvärre fick Joe Hills bana ett tragiskt slut. 1915 föll han offer för en exekutionspatrull i Salt Lake City, centralort i mormonstaten Utah (vilken för övrigt, som första delstat i USA, nyligen återinfört dödsstraff genom arkebusering, också ett sätt att hedra Joe Hills minne…).

Han hade rest dit från Kalifornien för att organisera gruvarbetare. Det gillades inte av den lokala företagseliten, som länge avskytt honom som en orosstiftare och samhällsomstörtare. Han arresterades av polisen och slängdes framför skranket, anklagad och dömd till döden för att ha skjutit ihjäl en affärsinnehavare.

Mycket talar för att Joe Hill utsattes för ett politiskt motiverat justitiemord. ”Allt i hans liv vittnar om heder och ärlighet… Joe hade ljuset i sina ögon”, hävdar Bob Dylan.

Indicierna för hans skuld var mer än lovligt vaga. Rättegången blev också en jätteskandal. I alla större amerikanska städer anordnades protestmöten. USA:s president Woodrow Wilson vädjade, liksom Sveriges borgerliga regering, att fallet skulle prövas på nytt (den svenska arbetarrörelsen teg emellertid skamligt nog).

Förgäves. Utahs korrumperade myndigheter visade ingen pardon. Men Joe Hill levde ändå vidare i det amerikanska medvetandet som martyr och inspiratör i den fortsatta kampen för medborgerliga rättigheter.

Som Joan Baez sjunger på Woodstockplattan: ”From San Diego up to Maine / in every mine and mill / where working-men defend their rights / it’s there you find Joe Hill”.

Det du, Karl-Petter Thorwaldsson!

Joe Hill

Joe Hill. Målning av M Baer 1918.