Ett misslyckande ska kallas ett misslyckande

Skrivit i Corren 19/1:

Tragedi läggs till tragedi. Den förfärliga statistiken tickar vidare. Ytterligare fem personer avlidna, meddelade Region Östergötland under måndagen. Hittills är därmed 447 människoliv i länet förlorade sedan coronautbrottet startade och 17 529 östgötar har konstaterats smittade. Totalsiffran för hela Sverige har passerat 10 000 döda och över en halv miljon människor har infekterats av viruset.

Man tvingas gå tillbaka hundra år i tiden till spanska sjukans härjningar för att finna något som överträffar hur denna pandemi sargat vårt samhälle, vår befolkning. Låt vara att Sverige varken är värst drabbat i Europa eller i övriga världen. Men det är en tröst för tigerhjärtan. I vår del av Europa, Norden, är ju det ett obönhörligt faktum att Sverige dramatiskt avviker från våra grannländer med mångdubbelt högre dödstal.

Hur kommer det sig? SVT:s Agenda lät i söndags utfråga de centrala beslutsfattarna bakom den inledningsvis valda, internationellt sett unikt avspända svenska coronastrategin. Självkritiken var inte direkt påfallande från statsepidemiolog Anders Tegnell och statsminister Stefan Löfven. Intrycket blev snarare ett försök till att blanda bort korten.

Tegnell förnekade ånyo att en avsiktlig satsning på att nå ”folkimmunitet” som ett frälsande mål varit aktuellt (ett begrepp som det svenska anti-lockdown-experimentet världen över blivit kontroversiellt förknippat med). Agendaredaktionen kunde dock visa hur Tegnell tidigare talat förhoppningsfullt i just sådana termer och frågan var om tittarna blev mycket klokare av den påföljande munhuggningen.

Men det förefaller ändå klart att Sverige trott sig kunna agera smartare än andra länder. En hårdare nedstängning av samhället med alla dess mycket svåra ekonomiska och sociala konsekvenser behövde inte nödvändigtvis ske. En kalkylerad risk togs istället med covid-19, man visste inte hur lömskt viruset i själva verket var.

Samtidigt som de äldre skulle skyddas och sjukvården få möjlighet att hålla jämna steg med smittan, kunde viruset sakta tillåtas spridas i samhället och ge en viss kritisk grad bromsande naturlig immunitet bland svenska folket.

Tegnell och Löfven må klä orden hur de vill idag. Men detta går knappast att på annat sätt tolka kärnan i den strategi som Folkhälsoinstitutet och regeringen, uppbackad av en enig riksdag, bestämde sig för våren 2020. Och den strategin misslyckades kapitalt på avgörande punkter. De ansvariga makthavarnas slingerbultande, deras försök att distansera sig och springa ifrån facit, gör ingalunda saken bättre.

Hasse Ericson-syndromet

Skrivit i Corren 9/1:

I januari 1976 avslöjades att Transportarbetareförbundets ordförande Hasse Ericson, gemenligen kallad ”Hoffa” för sin buffliga stil, firat nyår på Kanarieöarna. Det var inte så omdömesgillt att åka dit på den tiden heller. Särskilt om man som Hasse Ericson var en ledande profil inom svensk arbetarrörelse.

På 70-talet plågades Spanien fortfarande av Francos blodiga fascistregim, bevingat fördömd av Olof Palme på S-kongressen hösten 1975 som ”satans mördare” efter att tyranniets bödlar avrättat en grupp politiska fångar. Socialdemokraterna startade en insamling till stöd för det spanska folket och uppmanade till turistbojkott. LO kampanjade på temat ”Res inte till Spanien”.

Det fick effekt. Chartertrafiken från Sverige till den spanska solen minskade märkbart. Vanliga svenskar var uppenbart villiga att i betydande skaror hörsamma rekommendationen. Döm därför om skandalen när Hasse Ericson mitt i allt detta fångades på bild, pösigt jäsande med pipa, svarta solglasögon och trånga badbyxor vid en spansk poolkant.

Som om inte detta var tillräckligt kontroversiellt, hade Transportbasen dessutom valt att semestra på en hotellanläggning som tillhörde arbetarrörelsens motpart Svenska Arbetsgivareföreningen. Och charterbolaget Scanair hade bjussat på flygresan för honom och hans fru.

Dubbelmoral och korruption? Hasse Ericson syntes onekligen leva upp till den amerikanske fackpampen Jimmy Hoffas ökända takter, men vek inte ner sig i snålblåsten.

Hasse Ericson påstod att resan hade skett utifrån goda motiv. I Aftonbladet den 8/1 1976 deklarerade han att det faktiskt inte varit på någon nyårssemester alls. Istället hade han konfererat med spanska oppositionella och lagt fram deras krav på ett demokratiskt Spanien för en rad turistdirektörer.

Förklaringen lät knappast trovärdig och Hasse Ericson uteslöts ur LO:s styrelse. Något förbluffande lyckades ”Hoffa” trots detta bita sig fast som ordförande i Transport till 1980, då han kickades av andra orsaker (ekonomiska vidlyftigheter som märkliga krognotor på medlemmarnas bekostnad).

Nu är inte längre fascism det stora problemet i Spanien. Men att det är olämpligt att resa dit – eller någonstans alls, helst – borde vara givet under denna grasserande pandemi. Särskilt om man heter Dan Eliasson och är generaldirektör för MSB, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, som har en central funktion i hanteringen av farsoten.

Strategin om att vi alla måste ta egenansvar och visa sammanhållning i krisen har som bekant predikats i stränga ordalag från maktens toppskikt. ”Ställ in. Boka av. Skjut upp”, var statsminister Löfvens kärva budskap inför julen då isolerat hemmasittande i stugorna anbefalldes.

MSB informerade på sin sajt: ”Försök att begränsa ditt kollektiva resande så mycket som möjligt. En transport bidrar inte i sig till smittspridning, men det finns en risk vid möten under resans gång och på resmålet. Inför kommande ledigheter och under julen är det viktigt att tänka igenom om planerade resor verkligen är nödvändiga att genomföra.”

Men Dan Eliasson drabbades tydligen av Hasse Ericson-syndromet och fann ingen anledning till att just han inte skulle få njuta av spanskt solsken under jul och nyår. ”Jag har avstått väldigt många resor under den här pandemin, men den här tyckte jag var nödvändig”, hävdade generaldirektören vresigt när Expressen (2/1) avslöjade hans flygtripp.

Den nödvändigheten, som verkade bestå i besöket hos ett vuxet barn på Kanarieöarna, klingade tämligen ihålig. Moderatledaren Ulf Kristersson krävde Eliassons avgång. MSB-chefens fasoner undergrävde allmänhetens förtroende för gällande restriktioner. Och petat blev han ju i veckan.

Aningen pinsamt för M var dock att även partiets utrikespolitiske talesman Hans Wallmark fått en släng av Hasse Ericson-syndromet och stuckit iväg till Kanarieöarna under helgerna. I semesterorten Las Palmas hade han också, pikant nog, råkat träffa och glatt morsat på Dan Eliasson.

Hasse Ericson-syndromet fick ännu ett ansikte i den moderata riksdagsledamoten Cecilie Tenfjord Toftby. Hon telefonintervjuades i P4 Sjuhärad den 30/12 och kritiserade Stefan Löfvens nonchalans mot smittskyddsrekommendationerna när han sprungit omkring och julshoppat i Stockholms city. Med rätta slog hon fast att Sveriges statsminister måste föregå med gott exempel. Det var bara det att Cecilie Tenfjord Toftby ringde in sin kritik från sin helgsemester i – ja, gissa – Spanien!

Hur ska vi förstå detta elitens hyckleri i Hasse Ericsons föga hedervärda spanska fotspår? Begriper de inte vilka potentiellt förödande risker de tar? Enligt Henry Montgomery, professor emeritus i kognitiv psykolog vid Stockholms universitet, är det ej alls säkert.

Höga chefer och makthavare befinner sig i en tillvaro med situationer som skiljer sig från vanliga människors. Det kan ofta förvrida perspektivet på det egna agerandet. De får svårt att se själva som ”mannen på gatan” gör och uppfattar inte det personliga handlandet som felaktigt eller stötande. Alla är jämlika, men några är jämlikare än andra och reser till Spanien. Inga konstigheter… Folkvettet, det får populasen stå för.

Läxan som kunde lärts av spanska sjukan

Skrivit i Corren 5/1:

Legendariske Expressenjournalisten Sigge Ågren, uppvuxen i Göteborg, ger i sina memoarer en isande ögonblicksbild av spanska sjukans härjningar hösten 1918:

”En bror och tre nära släktingar i Uddevalla föll offer på en vecka. Min bror jordfästes i kapellet på Västra begravningsplatsen. Det var en råkall tisdag i november månad. När vi kom in i kapellet stod fjorton vita kistor uppradade framme vid koret.

Officiant var en delvis avsigkommen komminister som hade rationaliserat massbegravningarna. Han började vid kistan som stod längst till vänster och sade: ’Av jord är du kommen’. Sedan gick han utmed hela raden och upprepade: ’Och du med, och du med’. Samma procedur vid ritualens fortsättning: ’Och jord skall du åter varda’”.

Spanska sjukan var en elakartad influensasjukdom som krävde minst 50 miljoner, kanske uppåt 100 miljoner människors liv innan pandemin klingade bort 1920. I Sverige avled omkring 38 000 personer (exakta sifferuppgifter varierar), motsvarande 0,6 procent av befolkningen.

”En ny pandemi är oundviklig. Vi vet bara inte hur allvarlig den blir nästa gång”, sa Björn Olsen, professor i infektionssjukdomar vid Uppsala universitet, i ett SVT-inslag 2018 som uppmärksammade hundraårsminnet av spanska sjukans utbrott. Ja, och i onådens 2020 drabbades världen av covid-19.

Pandemin vi genomlider är ruskig. Men åtminstone inte lika extremt förödande som spanska sjukan, och de medicinska förutsättningarna att få bukt med viruseländet är helt andra idag, lyckligtvis.

Det är dock märkligt att Sverige – i synnerhet experterna på Folkhälsoinstitutet – inte beaktat de dyrköpta erfarenheterna från spanska sjukan i högre grad. Även med 1918 års dimmiga kunskapsläge gällande virus, förstod man för ett sekel sedan att smittspridningen var ett livshotande gissel. Ändå reagerade beslutsfattarna förbluffande lamt inledningsvis, vilket möjligen ekar en smula bekant…

Halvhjärtade försök gjordes att stänga skolor och lägga band på nöjeslivet. Då som nu rekommenderades svenska folket att tvätta händerna, i övrigt var restriktionerna knappt värda att tala om. Människor fortsatte trängas. Värst var att värnpliktiga kallades in i drivor till repövningar. Smittan tog fart som en rasande skogsbrand.

Spanska sjukans förlopp var delvis annorlunda i USA. Moderna forskningsstudier visar att amerikanska städer som tidigt stängde ner offentlig verksamhet – skolor, kyrkor, bibliotek, etc – och befallde fysisk distansering, klarade sig väsentligt lindrigare undan pandemin än städer som inte gjorde det (Vetenskapsradion i SR 14/4).

Dödligheten kunde med dylika icke-farmakologiska åtgärder minskas dramatiskt och trycket på sjukvården lättas. Troligen hade det inte skadat om vi hållit spanska sjukans läxa i bättre minnet. Det ska fan vara efterklok, för att bittert travestera August Blanche.

Coronakommissionens dom är hård

Skrivit i Corren 16/12:

Dysterheterna duggar tätt. Coronanpandemin överskuggar allt. Under tisdagen meddelades att ytterligare 153 svenskar avlidit som följd av den ökande smittspridningen. Totalt har covid-19 skördat över 7600 människoliv i Sverige. En förskräckande siffra, en siffra som tydligt indikerar att liemannen satt ett särskilt mörkt märke på vårt land medan övriga Norden kommit väsentligt lindrigare undan.

Det är ett blytungt faktum som svårligen kan dribblas bort (även om statsepidemiologen Anders Tegnell gjort tappra försök). Skyddet av gamla och svaga, de medmänniskor som är mest sårbara för smittan, skulle varit en bärande del i den svenska strategin – som ju inte höll.

Det står kristallklart att pandemin blottlagt allvarliga försummelser i det offentliga maskineriet som kostat det svenska samhället och dess medborgare mycket dyrt. Och dyrare pris än många i onödan avlidna människor finns rimligen inte.

Igår presenterades coronakommissionens första delrapport, där det utan omsvep förkunnas att de höga dödstalen inom äldreomsorgen berott på ”sedan länge välkända strukturella brister”, som gjort att denna verksamhet varit illa förberedd på att hantera en pandemi.

”De anställda i äldreomsorgen lämnades i stor utsträckning ensamma att hantera krissituationen”, skrivs det i rapporten. Ansvaret för misslyckandet bärs av innevarande regering. Men också tidigare regeringar (ja – kommissionen tittar på er, avsuttna borgerliga alliansministrar) som haft kunskap om bristerna och trots detta underlåtit att agera.

I detta onådens år 2020 är det dock Stefan Löfven och hans statsråd som styr riket, som är befälhavare på kommandobryggan mitt i stormen. Därför borde de tagit initiativen som ”behövts för att äldreomsorgen skulle stå bättre rustad för en kris av detta slag”.

Coronakommissionen riktar även kritik mot Folkhälsomyndigheten och Socialstyrelsen. ”Vår bedömning är att dessa myndigheter inte haft en tillräcklig överblick över den kommunala äldreomsorgens problem och brister. Det innebar att vägledning för arbetet i äldreomsorgen dröjde”.

Sammantaget ett ganska så rejält svidande underbetyg. Kommissionen ska lämna sin troligtvis inte mindre skonsamma slutrapport i februari 2022. Då är det valår. Den förvisso skicklige politiske överlevnadskonstnären Löfven lär få det tufft.

Minns tsunamikatastrofen 2004. Minns de förödande avslöjanden som Johan Hirschfeldts granskningskommission sedan offentliggjorde om den dåvarande S-regeringens krishanteringsförmåga, något som starkt bidrog till Göran Perssons fall i valet 2006. Kommer Löfvens öde att beseglas på ett liknande sätt?

Löfven misslyckas katastrofalt och vinner ändå

Skrivit i Corren 3/12:

I SCB:s stora partisympatimätning för november får Socialdemokraterna hela 29,4 procent. Det betyder att partiet inte bara ligger högre än valresultatet 2018. Utan också att S endast backat med blygsamma 4,3 procentenheter sedan SCB:s föregående mätning i maj. Det kan förvisso synas som ett rejält ras.

Men mot bakgrund av pandemikrisens hantering måste Socialdemokraterna sägas ha kommit märkvärdigt billigt undan på väljarbörsen. I synnerhet som statsminister Stefan Löfven vägrat medge att regeringen gjort några fel.

Den övergripande strategin har opolitiska tjänstemän på Folkhälsomyndigheten fått stå för. Bristfälligheterna i coronatestningen – rena rama genomklappningen i Östergötland – har lastats på regionerna. Att skyddet av vårdtagarna på äldreboendena varit skandalöst otillräckligt, ja även det är främst någon annans sak. Löfven sväljer icke en klunk ur den bittra kalken.

Nog finns skäl att rikta kritik mot hur diverse systemaktörer på lägre nivåer skött sig. Och nog kunde beredskapen varit väsentligt bättre på många håll. Men i en bråddjup nationell kris är det regeringen som bär det tyngsta ansvaret för att leda landet genom vedermödorna och se till att systemet klarar rycken när det verkligen gäller. Det torde vara en betydande del av poängen med att alls ha en regering.

Sveriges misslyckande i bemötandet av pandemin är en tragedi som börjat eka varnande över världen. På ledarplats i amerikanska Washington Post trumpetades den 1 december ut: ”Swedens anti-lockdown experiment flopped. Now it faces av wave of pandemic pain”.

Tidningen noterar att Sverige har såväl dramatiskt högre dödstal i covid-19, som antal konstaterade nya smittfall, jämfört med övriga Norden. Även om vårt land nu, sent omsider, tvingats ändra kurs mot hårdare restriktioner, slår Washington Post fast att det finns en viktig lärdom att dra av Sveriges tidigare milda linje: ”pröva den inte, om du vill rädda liv”.

Inget vackert betyg. Den så kallade ”Sverigebilden” utomlands lär sannolikt för långt tid framåt präglas av det blågula coronahaveriet. Men ”regeringsbilden” hos väljarna här hemma är trots allt förbluffande positiv, om man ska tro SCB.

Borträknat Liberalerna, som befinner sig fortsatt under isen, och inräknat Vänsterpartiet, samlar regeringssidan över 50 procent i opinionen. Alternativet högerut (M, KD och SD) får nöja sig med 45,1 procent. Någon säker prognos för ett maktskifte kan knappast utfärdas. Stefan Löfven må vara en föga imponerande statsminister. Men som politisk överlevnadskonstnär tycks han i absolut särklass.

Anders Tegnell som coronakrisens Hans Holmér

Skrivit i Corren 24/11:

Sverige kastas in i en djupt omskakande, traumatisk kris. En rejäl karl stiger fram och tar befälet. Regeringen och hela nationen lutar sig mot honom i prövningens svåra stund.

Medierna äter ur hans hand. Han utstrålar trygghet, gedigenhet och kompetens. Vi är förvissade. Mörkret må ligga tungt över landet. Men det finns ljus i tunneln och det kommer att lösa sig.

Krisen drar ut på tiden. Det sker en del märkligheter kring den hyllade rorsmannen. Tvivlet börjar gnaga om han stakat ut rätt kurs, kritiska röster hörs, fast sånt där slås helst bort. Vi vill lita på honom, fortsätta tro på att han är klippan i stormen, och regeringen gör det in i det längsta.

Men till sist tvingas även statsministern inse att situationen är ohållbar. Misslyckandet ligger i öppen dager och frälsaren skjuts åt sidan, en fallen man.

Jag syftar på Hans Holmér, länspolismästaren som i mars 1986 tog över spaningarna efter Olof Palmes mördare med total uppbackning från högsta ort och katastrofalt resultat. Spökar han igen?

Visst. Det är kanske en dum, obekväm och haltande jämförelse. Men jag kan inte befria mig från tanken att statsepidemiologen Anders Tegnell liknar den svenska coronakrisens motsvarighet till Holmér.

Det var Tegnells och Folkhälsomyndighetens expertstyre som regeringen överlät tömmarna till när covid-19 drabbade oss. Sverige skilde som bekant ut sig internationellt genom att välja en mjuk linje i hanteringen av smittan.

Såväl inför den första vågen i mars, som inför den andra vågen nu, spelade Anders Tegnell ner riskerna och har trots sina tämligen uppseendeväckande felbedömningar tagit genomgående lätt på invändningarna mot den valda strategin. Någon ödmjuk vilja till kurskorrigering har han knappast utmärkt sig av.

Till och med OECD:s färska rapport, där Sverige bland annat konstateras vara Europasämst på att stävja smittspridningen, möter Tegnell med ro och hävdar att den ”helt saknar kontext” (SVT 23/11).

Men det är svårt att dribbla bort faktum att Sverige har brutalt många fler avlidna i covid-19 än våra grannländer – 6406 döda människor mot Norges 306, Danmarks 784 och Finlands 375. Det är en kontext som ingen ansvarskännande regering kan nonchalera, om ambitionen finns överleva politiskt och moraliskt. Det är uppenbart att statsledningens förtroende är på upphällningen.

Beslutet om maxbegränsningen till 8 personer vid allmänna sammankomster skedde på regeringens eget bevåg. I söndags försökte Stefan Löfven demonstrera att han tagit tillbaka tyglarna och höll ett stentufft tal till nationen med det obevekliga budskapet: ”Ställ in. Boka av. Skjut upp.” Anders Tegnells mer sangviniska väg synes ha nått sin ände.

Mycket farligare att gå över ett övergångsställe?

Skrivit i Corren 18/11:

Många brukar gilla att högtidlighålla första advent på traditionellt sätt i kyrkan. I år får vi räkna med att det måste bli annorlunda.

Från den 24 november är allmänna sammankomster begränsade till 8 personer, har regeringen meddelat. Även vid privata möten uppmanas vi att iaktta den restriktionen. Det är kärva bud inför julsäsongens högtider, som mest av allt går i gemenskapens tecken.

Men omsorgen om varandra kräver denna gång fysisk och social distansering, hur svårt och paradoxalt det än kan låta. De tuffare restriktionerna är allvarliga frihetsingrepp, beklagansvärda och tyvärr är nödvändiga för att bekämpa pandemin som tagit vårt samhälle gisslan.

Det finns mycket att säga om regeringens och myndigheternas hantering av coronakrisen. Den liberala folkvettslinje med betoning av det personliga ansvaret, som regeringen beslöt att tillämpa när viruset slog till i våras, fann dock åtminstone jag i huvudsak sympatisk och hoppingivande.

Sverige undvek andra länders drastiskt auktoritära metoder och litade på att enskilda människor var vuxna nog att agera i sitt eget och andras bästa intresse. Tråkigt nog blev det si och så med den kollektiva självdisciplinen i längden, och efter sommaren började folk – inte minst den ungdomligare delen av folkligheten synes det – slappna av.

Det kanske heller inte är helt förvånande, sett till de motstridiga och avslappnande signaler som sänts uppifrån. Plötsligt var det som om riskerna för en befarad andra allvarlig våg av smittspridning till hösten snudd på kunde nonchaleras. För knappt en månad sedan annonserade regeringen att den ljusnande framtid gällde med att lätta på restriktionerna för sittande publika evenemang från 50 till 300 personer.

Den svenska coronabekämpningens guru, statsepidemiologen Anders Tegnell, sa i ett vida spritt uttalande att han själv inte var rädd för att smittas: ”Det är mycket farligare att gå över ett övergångställe i stan” (tidningen Chef den 15 oktober).

Nu är den andra vågen över oss med full, okontrollerad kraft. Regeringen byter hastigt fot och försöker panikbromsa, Löfven mästrar den olydiga populasen och aviserar hårda bandage.

Jag vill ogärna tillhöra dem som beskäftigt pekar finger mitt i brinnande elände. Men jag kan inte släppa tanken på att månader förlorats, som kunde använts till att rusta oss starkare mot det inte totalt främmande scenariot av en förnyad corona-attack.

Sverige hade väl inte tvunget behövt stå med rumpan bar, testkapaciteten i region Östergötland för covidsymptom hade väl inte redan behövt slå i taket, den kommande julen hade väl inte behövt bli så luguber… Måtte vaccinet snart materialisera sig. Till dess är det enbart att bita ihop och härda ut.

Covid-19 ryckte Raskens ifrån oss

Skrivit i Corren 12/11:

För många år sedan, när jag var barn, hade min bästa kompis föräldrar en fritidsstuga i Sätila. Det är ett litet ställe i Västergötland, några mil från Borås, intill en sjö som heter Lygnern. Ett tag var det hur märkvärdigt som helst att hänga med dit. Och det, ska ni veta, var jag inte ensam om att tycka.

Längs de små grusvägarna i trakten kunde det på helgerna komma veritabla bilkaravaner med människor som såg sig storögt omkring. Det var nämligen här som Raskens spelades in, TV-serien som 1976 samlade nära nog varenda kotte framför rutan i vardagsrummen. Make till brottarsuccé är svår att föreställa sig idag.

Vilhelm Mobergs berättelse om den rebelliske bonddrängen som tog värvning som indelt soldat blev Sven Wollters stora genombrott. Även om han under karriären gjorde andra fina roller, inte minst i Bo Widerbergs filmer, är det hans oförglömliga prestation i Raskens som jag främst förknippar honom med och har tagit till hjärtat.

Kärv, egensinnig, charmigt strulig och sliten mellan sina två kvinnor – den bergfast rejäla hustrun Ida (ett fantastiskt kvinnoporträtt av Gurie Nordwall!) och den fala fresterskan Nergårds-Anna (Viveka Seldahl). Soldattorparen Rask och hans levnadsöde i 1800-talets fattig-Sverige är Sven Wollters tour de force.

Tillsammans med Gurie Nordwall fångade han den svenska folksjälen, osminkad och genuin. Det är ett talande mått på berörande gestaltning att TV-tittare började vallfärda till Sätila – av alla obetydliga fluglortar på kartan – bara för att spana in sceneriet som skulle föreställa Raskens hemmaplan (Småland egentligen). Gissa om min barndomskompis stuga plötsligt stod högt i kurs, alltså.

Nu är Sven Wollter och hans karaktäristiskt varma, hesa röst inte mer. Aldrig har jag sörjt en kommunist så mycket. Hans benhårda marxistiska övertygelse fann jag avskyvärd och obegriplig. Men vem har sagt att konstnärlig genialitet också garanterar ett gott politiskt omdöme? Jag kan strunta i hans kommunistiska förvillelser.

Jag kan dock omöjligen strunta i att det var den förbannade pandemin som ryckte honom ifrån oss. Sven Wollter var visserligen 86 år och inte i bästa kroppsliga kondition. Desto sårbarare blev han för smittan, han dog i sviterna av covid-19.

Efter vårens prövningar har smittspridningen tagit oroande fart igen, bland annat hos oss i Östergötland. Läget är allvarligt. Nonchalera inte restriktionerna. Håll ut. Viruset är lömskt. Tag inga risker som kan föra det vidare och öka pandemins redan rysliga skörd. Över 6000 människor – många äldre i likhet med Sven Wollter – har hittills avlidit i Sverige. Gör dig inte skyldig till att antalet insjuknade måste bli fler.

En vandrande hälsofara in chief

Skrivit i Corren 8/10:

Att presidenter i USA bluffat om sina hälsoproblem är inget nytt under solen. Allmänheten fick inte veta att Woodrow Wilson drabbades av en svår stroke 1919 och att hans fru Edith agerade stand in.

Franklin D Roosevelt dolde mödosamt att han satt i rullstol efter en polioförlamning 1921. Inför sitt tredje återval 1944 var han i mycket bräcklig kondition som följd av stress, rökning och allvarliga hjärtbesvär. Officiellt intygades dock att Roosevelt mådde utmärkt. Han dog bara några månader efter sin sista valseger.

Väljarna fick också sväva i okunnighet om att skenbart kärnfriske John F Kennedy bland annat led av den potentiellt dödliga Addisons sjukdom och var beroende av amfetaminspetsade preparat när han skötte regerandet i Vita huset.

Ronald Reagan visade oroande tecken på att han börjat utveckla Alzheimers redan under sin andra ämbetsperiod på 1980-talet (enligt hans son Ron väcktes misstankar om symptom även tidigare än så).

Dessa presidenter ändå gått till historien som hyllade storheter. Lurendrejeriet om deras personliga hälsotillstånd väger ganska lätt sett till meriterna i övrigt. Garanterat kommer Donald Trumps eftermäle bli något helt annat. Han spelar i en unik sjuk division. Med honom har USA fått en vandrande hälsofara in chief.

”Det här är dödliga grejer”, sa Trump om coronan när han i februari intervjuades för den legendariske Watergatejournalisten Bob Woodwards nya bok Rage. Men utåt bagatelliserade presidenten viruset och jämförde det med ordinär influensa.

Trots att nationellt nödläge utlystes kort därpå, förklarade Trump om pandemin till Woodward: ”Jag ville alltid spela ner det. Jag gillar fortfarande att spela ner det, för jag vill inte skapa panik”. Facit av denna krishantering är nu att covid-19 skördat 210 000 amerikaners liv hittills och antalet smittade kan räknas till många miljoner, därav presidenten själv och flera av hans medhjälpare i Vita huset.

Men det har inte fått Trump att byta spår. Han har istället iscensatt en vrickad supermanshow av sin belägenhet, insisterat på att lämna sjukhuset i förtid, deklarerat att han ”mår bättre än på 20 år”, uppmanat folket att ”inte vara rädda” för coronaviruset och blåljugit om att det är mindre dödligt än influensa.

Make till grundmurat cynisk, ogenerat ansvarslös och direkt hälsovådlig president har USA aldrig skådat. Med knappt en månad kvar till valet vädjade i veckan Michelle Obama till den amerikanska väljarkåren: ”Rösta på Joe Biden som om era liv hänger på det”. Hon har bokstavligen rätt.

En statsminister kan aldrig gömma sig bakom andra

Skrivit i Corren 5/6:

Igår rapporterade Folkhälsomyndigheten att ytterligare 20 personer avlidit som följd av coronapandemin. ”Det är färre än vi brukar ha på torsdagar”, sa statsepidemiologen Anders Tegnell som ställde i utsikt att den nedåtgående trenden skulle fortsätta för Sveriges del.

Låt oss innerligt hoppas att han har rätt och att detta makabra dagliga räknade av förlorade liv i covid-19 snart får ett slut. Med nu över 4500 döda människor totalt har vårt land betalat ett tillräckligt högt pris. Har det varit nödvändigt?

Det är en obehagligt gnagande fråga. Sannolikt hade dödstalen varit lägre om den nationella krissamordningen mellan myndigheter, kommuner och regioner fungerat smidigt. Om det inte varit brist på skyddsutrustning och viktiga mediciner. Om de äldre värnats bättre mot smittan. Om masstestning, spårning och isolering av virusdrabbade kommit igång beslutsamt och snabbt. Om, om, om…

På det hela taget är det inte omöjligt att Sverige, när det framtida sista kapitlet äntligen skrivs, i internationell jämförelse visat sig klara pandemin tämligen hyfsat ändå. Vem vet hur balansräkningen ser ut i världen efter en befarad andra våg av coronan, exempelvis?

Men för tillfället måste vi nog konstatera att Sveriges beredskap inför krisen, och hanteringen av den, inte varit helt optimal (försiktigt uttryckt). Det är självfallet inte regeringens fel mol allena. Ska anklagande fingrar pekas och skuld fördelas kan säkert åtskilliga syndare hittas både här och där i systemet. Det är dock ofrånkomligt att regeringen bär det tyngsta och yttersta ansvaret vid en nationell prövning av detta slag.

Kommer Sverige till korta är det inte Anders Tegnell som ska bindas vid skampålen, androm till varnagel. När Harry Truman var USA:s president (1945-53) hade han en berömd skylt på sitt skrivbord med texten: ”The buck stops here!”.

Truman gjort därmed klart att den politiska ansvarskedjan slutade hos honom, det fanns ingen kvarvarande länk som kunde skickas vidare bortom hans kontor i Vita huset.

Det är samma sak med coronakrisen och Stefan Löfven, även om statsministern tycks föredra att hålla en något blygsam profil och hänvisa till expertmyndigheternas bedömningar om hur Sverige ska agera. Att lyssna till kvalificerade tjänstemäns rekommendationer bör naturligtvis en statsminister göra.

Men en regeringschef kan aldrig gömma sig bakom dem, eller automatiskt utesluta alla andra handlingsvägar än vad den förmenta rådgivarkretsen av ”the best and the brightest” förordat. Annars är det ingen politisk ledare värd namnet och ingen statsminister som Sverige ska ha – särskilt i utsatta lägen.