Linköping – ett nytt Paris på 15 minuter?

Skrivit i Corren 20/5:

Miljöpartiet vill omvandla Linköping till ett Paris, ooh la la! Det handlar dock varken om att byta namn på Stångån till Seine eller att åtgärda den skriande östgötska bristen på triumfbågar, Eiffeltorn och paradgator som Champs-Élysées. 

Utan att Linköping borde ta efter det internationellt uppmärksammade konceptet om 15-minutersstaden, som Paris socialistiska borgmästare Anne Hidalgo satt i verket och som utgår från en vision utvecklad av Carlos Moreno, professor vid Sorbonne. Vad som gäller är småskalighetens princip inom storstadens ram. 

Allt invånarna behöver ska finns tillgängligt inom 15-minuters gång- och cykelavstånd – arbete, bostäder, butiker, anläggningar och platser för kultur, fritid och rekreation. 

Staden blir ett nätverk av självförsörjande delar, tänker sig Moreno. Transporter kan minimeras och biltrafiken begränsas till förmån för öppnandet av gröna oaser, människor kommer närmare varandra i vardagen, byggnader och ytor utnyttjas effektivare, en ökad mångfald av verksamheter växer fram i kvarteren.

Ja, låter inte det spännande? En klimatvänligare och mer hälsosam stad, därtill bättre anpassad till de krav på en fungerande närmiljö som pandemin aktualiserat. Det hyperlokala kan onekligen sägas ligga i tiden. Men vänta lite… Tycks det inte som om fransmännen snott grunddragen till 15-minutersstaden från gammal auktoritär folkhemsk stadsplanering? 

Det är Sven Markelius och hans ABC-stad (arbete, bostad, centrum) som Hidalgo och Moreno återlanserat, fast i upphottad grön förpackning. Fullt ut förverkligad skulle metropolen Paris ändra skepnad till en samling mindre autonoma orter, inte olika 50-talets Vällingby utanför Stockholm.

Det är den mest kända ABC-staden, byggt som ett mikrosamhälle med allt vad invånarna behövde. Men resultatet av det välvilliga experimentet motsvarade knappast förväntningarna. Varför är inte så konstigt. Tag lärdom av vad Jane Jacobs skrev i sin klassiska bok The Death and Life of Great American Cities.

Hon pekade på idén att separera stadsdelar som utopisk, felaktig och skadlig. Invånarna i en större stads enskilda kvarter har inte samma band till varandra som i en mindre lantlig ort. Människor kan och vill inte stängas in i revir. Stadsborna är naturligen rörliga över hela staden för att jobba, träffa vänner och göra nya bekantskaper, handla, roa sig, et cetera. 

15-minutersstadens ABC-koncept hotar i sin strängare form att kväva storstadens myllrande, kreativa dynamik och är heller inte särskilt ekonomiskt bärkraftig i långa loppet. Det utesluter inte att det finns goda inslag i det parisiska exemplet som kan vara värda att studera. Gärna ett grönare, skönare Linköping. Men hissa trikoloren över stadshuset med förnuft.

Svenska Mad förklarar arkitekturens urspårning

Skrivit i Corren 18/8:

”Apor är också djur”, konstaterade Konrad Lorentz i sin bok Apor är inte djur och visar med svårfattliga och nästan oläsliga diagram att människor som växt upp bland apor oftast blivit världsberömda politiker. Det ligger sålunda ingen sanning i påståendet att de enbart skulle bli arkitekter.

Ja, så kan man också skriva i en ledare, vilket den sjuka humorns mästare Lasse O’Månsson bevisligen gjorde som redaktör för den ärevördiga tidskriften Svenska Mad (stycket ovan är från nummer 8/74). Därmed torde vi slutligen fått en vederhäftig förklaring till fenomen som Alexander Lukashenko, Vladimir Putin och Donald Trump, liksom till varför modern arkitektur inte sällan är så ful.

Men skämt och famösa gubbar i världspolitiken åsido. Att Lasse O’Månsson lät just arkitektkåren schavottera som punchline i sin crazyledare 1974 är förstås ingen slump.

I skrattspegeln ger han uttryck för en redan då tämligen utbredd folklig misstro mot den förhärskande modernistiska byggnadskonsten.

Numera finns detta gräsrotsmissnöje kanaliserat i den ideella organisationen Arkitekturupproret med tiotusentals medlemmar på Facebook. Man vill bort från fyrkantighetens, lådornas och de räta vinklarnas dominans á la Gert Wingårdh, och förespråkar istället en renässans för klassiska skönhetsvärden (som exempelvis Ferdinand Boberg representerade kring förra sekelskiftet, han ritade bland annat Rosenbad och Centralposthuset i Stockholm).

Klyftan mellan den mer traditionella lekmannasmaken och arkitekturskråets modernistiska stilideal bör inte tas lätt på, om den blir för vid och polariserande.

På svensk botten har beklagligtvis tendenser till ett elitistiskt smakmonopol varit tydliga ända sedan Stockholmsutställningen 1930, vilken blev funktionalismens nationella genombrott.

Som Per Gedin skärskådat i boken När Sverige blev modernt (2018) kom då arkitekturen att bli del av en funktionalistisk överideologi, syftande till att kallt rationellt och ingenjörsmässigt fostra ”en ny människa”.

Inflytandet på den svenska samhällsbyggnadsutvecklingen blev enormt. Det är fortfarande märkbart i arkitektkretsarnas och stadsplanerarnas starka motvilja mot nybyggnation enligt gammalt mönster (läs: allt innan 1930). Sådant avfärdas rutinmässigt som vulgära pastischer, medan det snävt applåderas fram ännu en av dessa eviga varianter på modernistiska och gärna mot övriga omgivningen skrikiga utropstecken till lådor.

Men utformningen av det offentliga rum vi gemensamt delar är en demokratisk angelägenhet för alla. Det är inte konstigt att så många ”vanliga” människor hellre föredrar arkitektur och stadsmiljöer av äldre snitt, skapad enligt den klassiska traditionens krav på att möta vårt naturliga behov av det estetiskt vackra, det trivsamma, det harmoniska.

Mer av den varan i byggandet skulle, icke minst, knappast skada för Linköpings del.

Gör Linköping grönare och skönare

Skrivet i Corren 31/7:

Är Linköping en ful stad? Då har ni aldrig sett Borlänge kan jag säga, men tydligen är det många linköpingsbor som är missnöjda med sin egen hemorts estetiska kvaliteter.

I alla fall om man ska tro den där rapporten häromveckan, som konsultföretaget PE Teknik & Arkitektur står bakom och aningen svulstigt kallat ”Samhällsbarometern 2020”. En samling invånare i Sveriges tolv största städer har tillfrågats huruvida de tycker att deras stad är vacker.

Bara 45 procent i Linköping svarar jakande, vilket är det näst sämsta betyget i undersökningen (Västerås ligger i botten med 35 procent, Helsingborg toppar med 85 procent).

Slutsatsen torde sålunda vara att befolkningsmajoriteten i Linköping anser att staden är om inte direkt ful, så åtminstone kunde varit fagrare. Kommunstyrelsens ordförande Lars Vikinge (C) kommenterade resultatet med att han själv tycker det vackert i Linköping, men instämmer ändå delvis: ”Vi skulle kunna jobba lite mer med mysiga miljöer. Man får lyssna på en sådan här rapport” (Corren 14/7).

En god idé. Jag lutar åt Vikinges håll. Linköping har åtskilliga fina och trivsamma sidor, fast mera mysighet kan aldrig vara fel. Låt staden växa och utvecklas med ökad skönhet som ett prioriterat värde. Det är ingen lyxfråga, snarare en mänsklig nödvändighet.

Ty det ligger mycket i vad folkbildaren Ellen Key skrev vid förra sekelskiftet – om än i tidstypisk magisteraktig ton – angående inredningen av hemmet, vilket lika gärna kan appliceras på det offentliga rummets gestaltning:

”Varken land eller stad är alldeles lottlösa, när det gäller skönheten. Denna kan överallt förmedla sitt glädjande, förhöjande inflytande, bara människorna börjar öppna sina ögon och hjärtan för allt det vackra. Men först och främst måste de lära sig att inse att det vackra inte alls hör till livets överflöd, utan att man arbetar bättre, mår bättre, blir vänligare och gladare om man i sitt hem möter vackra former och färger på de saker som man omger sig med” (ur Skönhet för alla, 1899).

Hur vore det om vi tog lärdom av Ellen genom att till exempel inreda Linköpings gemensamma stadsmiljö med ett större inslag av vegetation? Vertikal sådan, på byggnadernas väggar.

Arkitektur med gröna fasader har en stark mysighetsfaktor, gör staden mjukare och harmoniskt grannare. Förutom de estetiska aspekterna finns andra vinster att skörda. Fastigheter som kläds av växtlighet dämpar gatans buller, bidrar till renare luft att andas och främjar den biologiska mångfalden.

Ett grönare Linköping blir ett skönare Linköping på flera sätt.

Spaden i marken och ner med järnvägen!

Skrivit i Corren 19/2:

Nog kan det vara bra med en viss tröghet i det offentliga maskineriet. Särskilt vid större bygg- och infrastrukturprojekt som påverkar vår boendemiljö.

Det är när fartblindheten drabbar lokala tjänstemän och politiker som problemen ofta uppstår. Den läxan lärde vi oss dyrt under efterkrigstidens rekordår då många citykärnor i landet – med Stockholm som det kanske mest tragiska exemplet – slogs sönder av en modernistisk riv- och omgestaltningshysteri.

Städer är kollektiva mänskliga avlagringar, som växt fram organiskt under successiv förnyelse i många generationer. Alltför kraftiga ingrepp på kort tid tenderar att kvadda stadens unika karaktär, och kapa kulturhistoriska band som för invånarna är viktiga källor till trygghet, identitet och trivsel.

Eftersom förändringarna är irreversibla (det som förlorats kan inte återskapas) är det viktigt att skrida framåt med eftertänksamhet, hänsyn och demokratisk förankring. Tröghet är alltså ett positivt värde i det här sammanhanget. Med detta sagt, får det inte heller bli så hopplöst segt att processen låser sig och besluten dröjer likt en evig väntan på Godot. Som i frågan om Ostlänkens dragning genom Linköping.

Svaret kommer att få enorm betydelse för kommunens utveckling de närmaste hundra åren, minst. Att ta det piano och lugnt överväga alternativen i god ordning är därför riktigt och nödvändigt. Fast till slut måste ju klubban slås i bordet. Dock tycks det gått troll i förhandlingarna mellan kommunen och Trafikverket. År längs till år och vad händer egentligen?

”Det har tagits omtag på omtag på omtag”, suckade Axel Werner, Ostlänkens luttrade projektledare i Linköping, nyligen i SVT (13/2). Alla alternativ är fortfarande under grubblande lupp, senaste beskedet är att byggstarten tidigast sker 2027. Måtte det bara inte resultera i en kolossal betongbro, den enklaste och billigaste lösningen måhända.

Men med konsekvensen att Linköping klyvs, fina markområden i centrum offras och Stångåns fulla potential blir outnyttjad. Det bästa vore förstås att hela järnvägen grävs ner i analogi med citytunneln i Malmö – vilket också Linköpings kommun förordade redan 2015. Det gör givetvis prislappen dyrare.

Fördelen är de centrala exploateringsmöjligheterna ökar högst väsentligt, vilket i sin tur kan betala merkostnaden enligt den fiffiga modell som Mannersons Fastigheters vd Carl-Fredrik Grönhagen lanserar: ”Kommunen skulle kunna hyra ut marken som man bygger på under väldigt lång tid, hyresintäkter som skulle kunna matcha driftskostnader och avskrivningar på tunneln” (Corren 18/2).

Kan vi inte bestämma oss för att ge klart spår för det intressanta förslaget?

Gränslöshetens arkitektur

Skrivit i Corren 21/8:

”Vi kan knappast besvara frågan: vad hör till arkitekturen? Var börjar den, var slutar den?”

Det skriver Sigfried Giedion om det nya byggandet i sitt inflytelserika verk Byggande i Frankrike, Byggande i järn, Byggande i armerad betong (1928) där han entusiastiskt förkunnar: ”I sin gestaltning öppnar sig alla byggnader idag så mycket som möjligt. De suddar ut självtillräckliga gränser. Söker förbindelser och genomträngning… det finns bara ett stort, odelbart rum, i vilket det som råder är relationer och genomträngningar istället för avgränsningar”.

Schweizaren Sigfried Giedion (1888-1968) är en portalfigur inom den moderna arkitekturen. Hans radikala idé var att bryta ned hierarkierna och göra byggandet till en dynamisk totalprocess som smälte samman med hela den mänskliga tillvaron. Man förstår modernismens genomslagskraft när man läser honom.

Giedion är väldigt medryckande i sitt stormande mot traditionerna, likt August Strindbergs inspirerade uppgörelse i Esplanadsystemet med ”gamla kåkar” som ”stodo tätt och skymde ljuset för varandra” proklamerar han: ”Vår inre inställning kräver idag av huset följande: Största möjliga övervinnande av tyngdkraften. Lätta dimensioner. Öppenhet, fritt flöde av luft”.

Samma år dessa rader trycktes grundade Giedion, tillsammans med några andra prominenta arkitekturradikaler som Le Corbusier, organisationen CIAM (Congrès Internationaux d’Architecture Moderne) för att sprida sitt avantgardistiska evangelium över världen.

Bland de svenska deltagarna på CIAM:s kongresser fanns Sven Markelius – ett ledande namn bakom den banbrytande Stockholmsutställningen 1930 som blev inkörsporten för modernismens segertåg och, ända in i denna dag, ideologiska dominans i Sverige.

Sigfried Giedion var lyrisk. Han menade att Stockholmsutställningen representerade det ultimata förverkligandet av modernismens ideal.

1941 gav Giedion ut sitt kanske mesta kända manifest – Space, Time & Architecture: the growth of a new tradition – som behandlade den kulturella kontexten i det urbana landskapet. Giedions tes var att städer måste ha distinkta årsringar, vilket inte minst i vårt eget land mycket starkt kom att influera arkitekturen och stadsplaneringen.

Om ni undrar varför nybyggen i klassisk stil är så sällsynt förekommande, beror det till stor del på dogmen att den historiska läsbarheten i stadsrummet inte får utmanas.

Men vad blev det av Sigfried Giedions gränslöst dynamiska relationsarkitektur? Som vanligt får man konstatera att resultatet av utopins möte med verkligheten knappast motsvarade de högt ställda anspråken och förväntningarna.

Modernismen har förblivit ett elitprojekt och stelnat i kylig otrivsam fyrkantighet, medan Strindbergs förkättade gamla kåkar och dess traditionella skönhetsvärden fortfarande tenderar att föredras av den bredare allmänheten.

Måhända en läxa att beakta när det planeras att byggas så mycket nytt i Linköping?

Utarma inte Linköping

Skrivit i Corren 11/4:

Till glädjen av att bo i Linköping hör att vi är en av de lyckligt lottade svenska städerna som har en riktig skivaffär. Tyvärr ganska sällsynta kulturinstitutioner och samlingspunkter annars numera.

För inbitna vurmare av musik på fysiska format (som jag själv) är det en sann njutning att handfast botanisera bland plattor, möta andra freaks, byta några ord om sina favoritartister och senaste fynd. Ett utmärkt tillfälle till det ges på lördag – Record Store Day – så besök gärna Bengans på Nygatan.

Den vanliga handeln pressas förvisso hårt av den ökande nätshoppingen, men som Bengans Edvard Nissen säger: ”Det är en speciell känsla att handla i en butik. Du får inte samma uppslag online och man träffar likasinnade människor när man handlar i butiker” (Corren 10/4).

Han understryker att innerstäder är beroende av sina affärer för att hållas levande. Så är det förstås.

Men ska dessa butiker få en rimlig chans att klara konkurrensen från e-handeln är god tillgänglighet för bilburna konsumenter en avgörande faktor. Där har Linköping definitivt ett problem.

Länge har rådande politik gått ut på att mer eller mindre straffa bort bilismen ur staden. Folk ska åka kollektivt, helst cykla och promenera. Makthavarna i många andra svenska kommuner är besjälade av identiska idéer. Toppen om man vill driva på butiksdöden i city och ytterligare uppmuntra strömmen av traditionellt shoppande kunder till att föredra externa, bilvänliga köpcentrum som Tornby.

Men då får man också räkna med att konsekvensen blir en väldigt ödslig stadskärna framöver, vilket väl knappast någon tycker är eftersträvansvärt.

”Att säga att vi ska ha en bilfri stad är samma sak som att lägga ner staden”, menar arkitekten Jerker Söderlind (SVT 8/4). Han tar bland annat upp det politiska feltänket i utvecklingen av vår egen kommun som exempel: ”Linköping säger att man ska bygga mer i innerstan, men vad Linköping gör är att planera för dubbelt så mycket handel utanför innerstan”.

Externhandeln med sina stora gratisparkeringar gynnas, medan centrumbutikerna får svårare att locka kunder som inte vill släpa kassar på bussen eller cykla året runt i ur och skur.

Dock lovade Linköpingsalliansen efter valet i höstas en smidigare tillgänglighet i tätorten och att parkeringssituationen ska förbättras. Det torde ändå ge hopp om att Bengans med fler butiker kan fortsätta skänka liv och rörelse åt innerstaden.

Den halvfärdiga staden?

Skrivit i Corren 20/10:Corren.

Denna murriga förmiddag i sena oktober står jag i duggregnet, blickar ut över Roxens vattenytor och funderar på Tomas Tranströmer. Det är naturligtvis oundvikligt. Hans gamla villa ligger bara något stenkast bort längs den lilla väg som jag följt ner till strandkanten.

”Var människa en halvöppen dörr / som leder till ett rum för alla. / Den oändliga marken under oss. / Vattnet lyser mellan träden. / Insjön är ett fönster mot jorden.”

Var det möjligen Roxen han tänkte på då han skrev detta? Inte otroligt, rent av sannolikt.

Stroferna är från dikten Den halvfärdiga himlen, ur poesisamlingen med samma namn, utgiven 1962. Tranströmer bodde här åren 1960-66, när han – parallellt med sitt litterära värv – arbetade som psykolog på ungdomsanstalten Roxtuna.

Anledningen till att jag åkt hit är egentligen inte för den världsberömde nobelpristagarens skull, även om det är en gripande upplevelse att gå i hans spår. Utan för att staten vägrar släppa på markerna runt omkring.

Som Corren berättat vill Linköpings kommun utveckla området mellan Ekängen och Roxtuna till en blomstrande stadsdel och projekterar för bygget av 1200 nya bostäder. Men statsmakten, mer specifikt Riksantikvarieämbetet, säger stopp. I trakten finns nämligen den anrika kungsgården Tuna, som självklart är och ska vara ett skyddat byggnadsminne.

Fast är det lika självklart att skydda flera hundratals hektar i kungsgårdens anslutning för bevarande av ett historiskt odlingslandskap? Riksantikvarieämbetet tycker det, alltså kan kommunen glömma att bygga.

Okej, jag må vara en simpel lekman. Men efter att ha okulärbesiktigat hela den föregivna härligheten på plats, kan jag inte låta bli att i mitt stilla sinne undra hur absolut nödvändigt skyddsvärd dessa marker är. Det måste väl inte byggas precis in på kungsgårdens knutar, i övrigt tycks mig Riksantikvarieämbetet vara på tok för rigid i sin bedömning.

Att förändra landskap har människan gjort oavbrutet i tusentals år. Skulle vi nu av historiska pietetsskäl låta den utvecklingen plötsligt stanna, bör i princip Sverige från Ystad till Haparanda konserveras.

Ett övergripande problem som vi brottas med, är att det ständigt hänvisas till alla möjliga orsaker i syfte att försvåra och hindra byggande. Är det inte upptäckten av sällsynta grodor, är det att grannar anser utsikten hotad, att någon byggnad blir för hög relativt någon annan, och så vidare. Ekängen/Roxtuna är ytterligare ett illustrativt exempel på orimligt prioriterande.

Är vårt behov av att frysa förflutenhetens odlingsjordar intakt till framtiden verkligen större än vårt högst pockande behov av bostäder i detta fall? Vill vi, med Tranströmers ord, skapa förutsättningar ”som leder till ett rum för alla” borde det inte vara snack om saken.

Linköping får inte bli den halvfärdiga staden. Linköping är en vital kommun med växtkraft som måste tillåtas att fortsätta expandera. Låt hammarslagen eka över Ekängen och Roxtuna!

Det utesluter inte att vi ska bevara och vårda den genuint skyddsvärda kulturhistoria som finns där. Byggnadsminnesförklara Tomas Tranströmers villa! Sätt åtminstone dit en upplysande skylt vid huset. Skandal att det inte redan skett.

Jag menar, hur många nobelpristagare i litteratur har bott och verkat vid Roxen?

Tomas Tranströmer, Roxtuna, Grönlundsvägen 2 i Linköping

Huset där Tranströmer bodde.

Vill ni strypa city till döds, politiker?

Skrivit i Corren 29/4:Corren.

”Vi hoppas att konsten ska göra att bilisterna verkligen tvekar om att åka in här”, säger Ulf Johansson Lorin som är kommunens stadsmiljöchef om Platensgatan. Konstnärliga utsmyckningar, gågata och uteserveringar mitt i vägen ska det bli.

Jo, bilisterna lär nog sannerligen tveka. Inte bara över att närma sig Platensgatan, utan att åka in till city alls om denna trend fortsätter. Linköpings politikerbyråkratiska makthavarkomplex har redan gjort centrum påfallande otillgängligt och svårkört för bilar. Visst kan det låta mysigt att fika och flanera i en stadsmiljö utan bullrande motorfordon.

Men motas bilarna bort, har man snart ingen levande stadsmiljö att fika och flanera i. Handeln, som är stadskärnans ekonomiska bas, är beroende av ett stort kundflöde. Och gilla det eller inte: människor som handlar föredrar att åka bil.

Butiker utan god biltillgänglighet får således problem med att locka kunder. Helst vill folk kunna – som en näringsidkare sagt – ”parkera direkt inne i affären”, eller åtminstone i omedelbar anslutning till den. Men försök att göra det i centrala Linköping!

Stadskärnans kommersiella potential står och faller med handeln och biltrafiken. Fler gågator och stoppskyltar för bilar är utmärkt – om man vill att Linköpings centrum ska utarmas ekonomiskt och förlora ytterligare marknadsandelar till externa handelsplatser som Tornby.

Ska city räddas undan risken att förvandlas till ett ödsligt fullskalemuseum vore det på tiden om någon lite mer insiktsfull lokalpolitiker höjde rösten nu. För någon sådan finns väl som vågar ta bladet från munnen?

Linköping

Linköpings centrum blir allt bilfientligare.

Motor city Linköping

Skrivit i Corren 10/4:Corren.

Peter Lindstén, fastighetsägare i Linköping, slår huvudet på spiken: ”Utan bilar får vi inte en tillräcklig tillgänglighet till city och utan det ingen levande stadskärna” (Corren 4/4). Så är det.

Det hör till stadens idé att sjuda av liv, handel och mycket trafik. Att motarbeta människor att köra bil i Linköpings centrala delar hotar dess ekonomiska och sociala förutsättningar, konsekvensen riskerar att bli mindre urbanitet, dynamik och rörelse. Vi får ett ödsligare och fattigare city, helt enkelt.

Det är knappast konstigt att flera fastighetsaktörer som Peter Lindstén nu uttrycker oro över våra lokalpolitikers njugga syn på bilen. Cykel, promenerande och bussåkande i all ära.

Men det är en lika fåfäng som kontraproduktiv förhoppning att vanligt folk ska förmås att överge vardagens viktigaste, bekvämaste och mest populära färdmedel.

Som Roger Ekström, vice vd på fastighetsbolaget Lundbergs och ordförande i Linköping City Samverkan AB, säger: ”Det är inget som pekar mot att vi blir mer ‘kollektiva’ i vårt sätt att tänka. Vi vill kunna använda bilen för att transportera både familj och inhandlade varor”.

Den politiska ivern att försvåra, hindra och spärra bilarnas framkomlighet på Linköpings gator är inget framtidsdugligt recept. Det äventyrar överlevnadsvillkoren för innerstadens näringsidkare. Det gör varken besökarnas eller de boendes situation lättare. Det bidrar i praktiken till att jaga bort både handel och människor från city som rimligen borde koka av aktivitet och inte tvärtom.

”Det bästa scenariet när det gäller att utveckla stadskärnan handlar därför om att öka tillgängligheten för bilburna konsumenter, till exempel genom att förbättra tillfartsvägar till stadskärnan, släppa fram mer privatbilism i stadskärnan, öka tillgången på parkeringsplatser och se till att parkeringarna är kostnadsfria”, menar handelsexperten David Jansson i Svensk handels och Fastighetsägarnas aktuella rapport Levande stadskärnor.

Varför inte istället göra dessa idéer till verklighet? Stärk centrums attraktionskraft genom att öppna gatorna, bejaka trafiken, låt det vara så smidigt som möjligt att parkera, slopa avgifterna och inför p-skiva.

Satsa stolt och frimodigt på visionen att Linköping ska vara Sveriges bilvänligaste stad!

Smokey and the Bandit

Var är liberalismen, FP?

Skrivit i Corren 27/3:Corren.

Det var inte fel att FP gick ihop med S och MP efter det oklara valresultatet i Linköping. Kommunen garanterades en styrande majoritet och ansvarsutkrävandet blev tydligt. Ytterkantspartierna SD och V isolerades.

FP:s ”svek” mot sina tidigare Allianskamrater är egentligen inte mycket att orda om. Det är idéerna, sakpolitiken och resultatet som räknas. Givet omständigheterna är det knappast dåligt med liberalt inflytande på den politiska kursen under mandatperioden.

Men ska man döma av två aktuella beslut som blocköverskridande ”Koalition för Linköping” står bakom, ser det tyvärr mindre hoppfullt ut på den fronten.

Var är liberalismen i att Linköpings flora av kommunala bolag belastats med ett batteri av nya klåfingriga ägardirektiv? Detaljstyrningen ökar och politiseringen förstärks i den redan olyckliga företeelse som det offentliga intrånget på näringslivsområdet är.

”Den kommunala bolagssektorn bör i huvudsak avvecklas. Detta skall ske genom att bolagen återgår i förvaltningsform, säljs till privata ägare eller då så är lämpligt helt enkelt läggs ned… Folkpartiets uppfattning är att svenska kommuner skall koncentrera sig på kommunala kärnverksamheter och undvika att bedriva affärsverksamhet, särskilt om den bedrivs och stöttas med skattebetalarnas pengar”.

En utmärkt politik, formulerad i en riksdagsmotion 2003 som bland andra undertecknades av dåvarande partiledaren Lars Leijonborg. Tyvärr inget som FP hållit fast vid, allra minst i Linköping. Inte nog med att föga gjordes för att upplösa kommunens bolagsimperium under Alliansåren. Nu medverkar FP till att ytterligare fördunkla gränserna mellan kommun, företag och marknad.

Än märkligare är hur FP kunnat godta beslutet att införa något som påminner om socialistisk kommandoekonomi i byggandet. Kommunen vill plötsligt styra fastighetsägarna att bebygga vissa områden utifrån en egen årsvis vald prioriteringslista.

Det rimmar inte ens med trepartikoalitionens samverkansprogram och dess skrivningar om ökad takt i byggandet genom samarbete med företagen. Exploatörer ska själva kunna ta fram planer genom att anlita av kommunen godkända planprojektledare, förkunnas det uttryckligen på sidan 25 i dokumentet.

Vad hände? Har politikerna givit upp och låtit den av tradition starka byggbyråkratin i stadshuset avgå med segern? Förklara gärna, FP!