Ge gårdsförsäljningen en chans

Skrivit i Corren 8/12:

Som det förkunnas i Jesus Syraks vishet, en av Gamla testamentets apokryfer: ”Vin är livet självt för människan om det dricks i måttliga mängder. Vad har man för liv om vinet fattas? Det blev ju skapat till människans glädje.”

Fast riktigt så roligt ska människan inte ha det i Sverige, där glädjen begränsas av Systembolagets järnhårda förmyndarhand över marknaden. Den statliga monopolisten skryter gärna om sitt förträffliga sortiment. Helt överlägset vad enskilda handlare skulle kunna tillhandahålla, påstås det.

Det räcker med att åka över Öresund och botanisera bland danska vinhyllor för att konstatera motsatsen. Även i det tidiga 1900-talets Sverige var utbudet av vin och andra alkoholhaltiga drycker mycket större, mer varierat och kvalitetsmässigt intressantare. Då hade vi fortfarande en mångfald privata konkurrerande butiker som sålde ädla våtvaror riket runt. Sedan kom Ivan Bratt och tog kål på dem allihop med sitt monopolsystem.

Med hårda restriktioner skulle det vidlyftiga supande stävjas som redan Jesus Syrak varnat för: ”Försök inte spela karl vid bägaren, ty vinet har fört många i fördärvet”. Tyvärr blev priset av statsförmynderiet att även måttlighetsdrickarna drabbades och den seriösa svenska alkoholkulturen fick ett fördärvligt slag som ännu är högst kännbart.

Ett exempel är att Systembolaget vant svenskarna vid otyget att köpa egenartade viner som bara finns här, industriellt tillverkade på importerat råblask som blandats, smaksatts och tappats i box. Ett annat exempel är Systembolagets envisa kamp mot gårdsförsäljning av lokala specialiteter från småskaliga producenter.

Ett offer för monopoljättens stora elefantfot är Särtshöga Vingård i Väderstad, vars vision är att ”göra världens bästa mousserande vin på druvan Solaris”. Vad är vunnet på att hämma en sådan spännande östgötsk nischaktör? Varför skulle besökande vinkonnässörer hindras från möjligheten att köpa hem en flaska eller två av riktig kvalitetsvara direkt på plats?

Men så fort det talats politiskt om ja till gårdsförsäljning har Systembolaget, likt en stat i staten, mullrat igång alarmistiska propagandakampanjer och fått sitt veto att gälla. Nu kanske det blir annorlunda. Centern har i januariavtalet fått igenom en ny utredning av frågan, ett uppdrag som gått till Östergötlands förre landshövding Elisabet Nilsson. I december nästa år ska hon vara klar.

I SVT (5/12) berättar Niclas Albinsson på Särtshöga Vingård vad tillåten gårdsförsäljning hade betytt: ”Från dag ett skulle jag direkt anställa en person på heltid. Dessutom så skulle det öppna upp för en helt ny grön näring på landsbygden, där unga personer och små företag skulle kunna försörja sig. Därtill skulle det också gynna turismen”.

Vi håller tummarna!

Alva Myrdal och den mjuka totalitarismen

Skrivit i Corren 23/10:

Det hände på trettiotalet givetvis, decenniet då den sociala ingenjörskonsten slog igenom på bred front. Socialdemokraten Alva Myrdal gav ut boken Stadsbarn (1935) som innehöll ett omvälvande kollektivistiskt program för etableringen av vad hon kallade ”storbarnkammare”.

Där skulle det som dittills varit föräldrarnas primära ansvar – barnens fostran – i väsentliga delar övertas av statlig utbildad pedagogisk och psykologisk expertis. Under deras (förment neutrala) vetenskapligt vårdande hand skulle småbarnen flera timmar varje dag ges en ordnad, karaktärsdanande lek- och kamratsamvaro.

En central ideologisk idé med storbarnkammaren var främjandet av jämlikhetstanken – att utjämna skillnader i barnens uppväxtmiljöer, så att säga strömlinjeforma dem till att bli goda medborgare i det nya progressiva folkhemmet. Samtidigt lösgjordes mödrarna från de traditionella familjebanden och kunde ställas till arbetsmarknadens förfogande som skattebetalande kuggar i det offentliga välfärdsmaskineriet.

Allt i detta var inte dåligt. Ur Alva Myrdals lansering av storbarnkammaren växte den moderna förskolan fram. Men det som skaver är det elitistiska pekpinneriet, konformismen, tendensen av krass instrumentell nyttomaximering, den förnumstigt politiserade besattheten av att dirigera och ”lägga livet till rätta” (med kvinnohistorikern Yvonne Hirdmans kritiska formulering).

Det arvet är fortfarande märkbart. Förskolan har många förtjänster, men är helt dominerande som systemkorrekt barnomsorgsmodell. Föräldrar som av olika skäl vill ha andra lösningar betraktas närmast likt en reaktionärt subversiv avvikargrupp, trots att det inte finns någon formell förskoleplikt – men kanske inte länge till.

Inför valet förra året krävde Alliansen i Alva Myrdals anda en obligatorisk ”språkförskola” för nyanlända barn från 3 års ålder. Det förslaget hamnade sedan som en punkt i januariavtalet mellan S, MP, L och C. Syftet är förstås att förbättra integrationen och nu ska en utredning tillsättas.

Självklart är det viktigt att lära sig svenska ordentligt. Det är bortom diskussion. Men gynnar det verkligen integrationen att rycka nyanlända småbarn från föräldrarnas famn och tvångsplacera dem i språkdrillande förskoleanstalter? Är det polis och batong som gäller om föräldrarna vägrar att möta ett förmyndar-Sverige som på detta sätt inskränker deras ansvar och bestämmanderätt över sina egna barn?

Men det är kanske bäst att de nyanlända – stora som små – vänjer sig vid denna typiskt svenska ”mjuka totalitarism”, kännetecknad av en politisk gränslöshet som får stat och samhälle att smälta samman.

Prilligt om prillan, EU!

Skrivit i Corren 9/5:

Sarkasmernas mästare Frank Zappa sa en gång: ”Vissa forskare hävdar att väte, eftersom det är så rikligt, är universums grundläggande byggsten. Jag tvivlar på det. Jag menar det finns mer dumhet än väte, och att dumhet är universums grundläggande byggsten”.

I pessimistiska stunder kan man undra om inte Zappa var något på spåren. Den som söker bekräftelse på hans tes lider ju sällan brist på exempel i den mänskliga jämmerdalen att triumferande stapla upp. Som EU:s snusförbud.

Det är en riktigt rejäl dumhet som borde vara högaktuell för samtliga kandidater till Europaparlamentet att ondgöra sig över och bilda opinion emot. Bakgrunden är välkänt stupid.

När Sverige blev medlem i unionen 1995 lyckades vi få undantag för att själva behålla snuset som ivrigt konsumerats i vårt avlånga konungarike sedan Carl Michael Bellmans dagar. ”Ropa Hyrkusk, – fara burdus; / Somliga stå på en sida, / Handskarna vända och vrida; / Gubben Movitz bjuder dem snus”, som det skaldas om festdeltagarna i den sista balen på Gröna Lund (Fredmans epistlar nr 62).

Men! Att dagens ättlingar till salig Movitz skulle få utbjuda svenskt snus på den övriga EU-marknaden förbjöds strängt av Bryssel. Eurokraterna slog fast att en ny tobaksprodukt som det farligt cancerframkallande snuset var olämpligt att introducera i EU. Snus är snus och strunt är strunt om än i höga EU-kretsar.

Sverige är de facto del av den europeiska unionen och det gamla snuset kan därför knappast klassas som nytt i EU (däremot tilläts nyheten e-cigaretten när denna nikotinprodukt dök upp, logik någon?).

Snus är som njutningsmedel förvisso ingen nyttighet. Men att svenskt munsnus skulle medföra förhöjda cancerrisker i en utsträckning att larma ljudligt om saknar vetenskapligt stöd.

Snarare har vi till mycket snuset att tacka för att den bevisligen avsevärt vådligare rökningen minskat rekordartat i Sverige. Trots en total tobakskonsumtion i paritet med EU-snittet har vi lägst andel rökare, störst andel rökare som slutat och svenska män (vilka snusar mer än svenska kvinnor) löper minst risk att drabbas av sjukdomar eller förtida dödsfall relaterade till tobaken.

Dumheten att snus är olagligförklarat i andra EU-länder synes direkt flagrant. Vad hade det inte kunnat betyda för den samlade folkhälsan i EU om snuset släpptes fritt som tobaksalternativ på hela den inre marknaden?

Pekpinnarnas Europa

Skrivit i Corren 2/5:

Bland EU:s 28 medlemsländer ligger Sverige på topp tio-listan över de mest förmyndarivriga. Detta enligt den brittiska tankesmedjan IEA:s ”State Nanny Index”, som nu för tredje gången sedan 2016 rankat hur hårt politikerna runt om i unionen utnyttjar sin kontroll av samhällets våldsmonopol till att reglera medborgarnas konsumtion av tobak, alkohol, mat, läsk och e-cigaretter.

Finland är fortfarande ohotad vinnare på att behandla vuxna som barn med livsstilsinskränkande statliga förbud och pekpinnar. Näst värst i glädjedödarligan 2016 var Sverige. 2017 hamnade vi på femte plats. Idag, 2019, placerar sig vårt land som nummer åtta.

Skämmigt det också, men tendensen för Sverige tycks ändå sakta gå i liberalare och mer avspänd riktning. Eller? Tyvärr tvingas vi vänta med att förhoppningsfullt tända Havannacigarren på groggverandan (särskilt som det lagom till sommarens semestersäsong blir förbjudet att ta sig ett bloss utomhus och det gäller även e-cigarretter!).

Att Sverige dalat något på den paternalistiska rankingen beror snarare på att andra länder – som de baltiska staterna och Ungern – blivit ännu nitiskare. Friast från folkuppfostrande ingrepp är Tyskland, följt av Tjeckien, Slovakien och Österrike.

Men som IEA dystert konstaterar har det blivit allt populärare bland Europas politiker att försöka styra människors privata konsumtionsvanor, exempelvis genom straffskatter på socker och moraliserande alkoholregleringar (på den senare punkten utmärker sig Sverige föga överraskande med skyhöga pålagor och statligt butiksmonopol).

Det är svårt att i närtid kunna se en hejd på den växande förmynderivågen i EU, menar IEA. Till och med i de traditionellt toleranta Nederländerna märks en ökad politisk entusiasm för att lagstiftningsvägen kommendera fram en sundare befolkning som inte syndar med allehanda okynnesnöjen och onyttigheter.

I detta ligger faktiskt något totalitärt på lur. Det är som medborgarnas egna kroppar är statens egendom att förvalta och gränsen till den civila sfären helt börjat upplösas.

Om makthavarna så till den grad misstror enskilda människors ansvarsförmåga att det anses nödvändigt att klåfingriga inskränka vardagliga njutningar och politiskt diktera vad hederligt folk bör stoppa i munnen, kan man fråga sig hur demokratin egentligen är tänkt att fungera.

Systembolaget saknar berättigande

Skrivit i Corren 27/3:

Av alla institutioner och företag har svenska folket minst förtroende för Twitter. Och mest förtroende för Systembolaget. Det framgår av Medieakademins nyligen offentliggjorda Förtroendebarometer för 2019.

Den med den partipolitiska makten intimt lierade statliga butiksmonopolisten har tveklöst fått lysande utdelning av sin ihärdigt självförhärligande propagandaverksamhet. Trots att trovärdigheten i Systembolagets påverkanskampanjer för att motivera det egna existensberättigandet egentligen inte är särskilt mycket högre än åtskilligt av den hårdvinklade och vilseledande agitation som det dagliga Twitterflödet bjuder på.

I en undersökning från Timbro häromåret (Farväl till Systembolaget) slogs exempelvis hål på monopolistens skryt att den är marknadskrafterna överlägsen vad gäller sortiment och service. Timbros granskning visade att inte ens Systembolagets bästa statsbutiker kunde matcha det utbud av vin och öl som affärer i många andra europeiska länder tillhandahåller.

Det bärande argumentet för Systembolagets nödvändighet – värnet om folkhälsan – smulas nu även sönder i en rykande färsk ESO-publikation av nationalekonomen David Sundén.

I en sammanfattning på DN Debatt (26/3) skriver han: ”Rapporter om att konsumtionen skulle öka med 40 procent om monopolet avskaffades har inget empiriskt stöd, utan är resultatet av godtyckliga antaganden om hur alkoholmarknaden möjligtvis reagerar om hela den svenska alkoholpolitiken överges”.

Eftersom seriösa analyser inte kan belägga att monopolet bidrar till minskad konsumtion, rekommenderar Sundén att regeringen gör en översyn av den förfelade politiken och föreslår att ”alkoholmarknaden öppnas för konkurrens där privata alkoholbutiker ges möjlighet att sälja alkohol på samma sätt som Systembolaget. Försäljning av alkohol i livsmedelsbutiker bör också vara ett utredningsalternativ”.

ESO är en självständig expertkommitté som sorterar under Finansdepartementet. Dess kritik borde därför äga en tyngd som Systembolagslobbyn inte lär kunna snacka borta utan vidare. Hoppet om ett friare Sverige lever.

Helt rätt att lägga ner

Skrivit i Corren 21/12:

”Som feministisk regering måste man göra skillnad”, förklarade statsrådet Åsa Regnér (S) när hon hösten 2016 annonserade att den feministiska politiken skulle befästas i ett nytt ämbetsverk: Jämställdhetsmyndigheten.

Verksamheten drogs igång i januari 2018 med Lena Ag som generaldirektör, direktvärvad från kvinnorättsorganisationen Kvinna till Kvinna. Men redan nu måste hon börja avveckla hela rasket.

Det är en effekt av M/KD-budgeten som riksdagen nyligen antog. Reaktionerna på beslutet att lägga ner Jämställdhetsmyndigheten har varit upprörda, inte bara från vänsterhåll. Även Liberalerna uttrycker förfäran. ”Ett rejält kliv bakåt”, skriver tre av partiets företrädare alarmistiskt i Aftonbladet (19/12).

Verkligen? Skattebetalarna som tvingats finansiera myndighetens tveksamma bidragsprojekt är måhända av en annan uppfattning. Exempelvis har pengar anslagits till ”menscertifiering av arbetsplatser” och till kampanjer för att ”motverka den ensidiga och mansdominerade debatten om kärnvapen”.

Under sitt knappa verksamhetsår har Jämställdhetsmyndigheten också hamnat i blåsväder för att ha stängt ute män från ledande befattningar (GP 13/11) och dragits med omfattande arbetsmiljöproblem bland personalen som stress, mobbing och trakasserier (SR 10/11). Knappast en lysande start som ger mersmak.

Skälet till varför Jämställdhetsmyndighetens försvinnande bör välkomnas är dock tyngre och djupare. Statsvetaren Bo Rothstein tillhör dem som länge varit kritiska mot den typ av myndigheter som Lena Ags fögderi representerar.

Sverige hyser en veritabel flora i samma genre: Folkhälsomyndigheten, Barnombudsmannen, Energimyndigheten, Forum för levande historia… Det är ämbetsverk vars egentliga karaktär snarare kan beskrivas som åsiktsproducerande statliga lobbyorganisationer.

Deras existens, menar Rothstein, är ett uttryck för ”principen att folket skall tänka och göra som staten vill” istället för tvärtom (DN 1/10 2016). Jämställdhetskampen är mycket angelägen, det har vi icke minst fått #metoo-rörelsen som ett dramatiskt kvitto på. Men att regeringen delegerar till offentliganställda byråkrater att vara ideologidrivande politiska spjutspetsar på detta område (och andra) är en demokratisk perversion.

Opinionsbildande aktivism är en sak för partierna, medborgarna och civilsamhällets sammanslutningar – inte förvaltningen. Märkligt att just Liberalerna anmäler en avvikande mening därvidlag.

Moralisterna triumferar

Skrivit i Corren 19/12:

Radikalvänsterdebattören Kajsa Ekis Ekman fick ett utbrott av djupt känd vrede på Facebook i måndags. ”Jag kommer aldrig gå med i vänstern eller socialdemokraterna nu, har jag bestämt. Ni må ha en bra politik vad gäller rättvisa, men ni fattar ingenting om själen! Hur tänker ni er livet egentligen, undrar jag?…

Och liberalerna då, ska inte de stå för frihet? Tydligen inte! För att vara riktigt jävliga ska de införa förbudet MITT I SOMMAREN. Trodde ni att ni skulle kunna ta en öl och en cigg i juli, nej så roligt ska vi inte ha. Själv trodde jag inte vi hade någon regering, men göra livet surt för folk, det går bra ändå?”

Uppenbarligen. Riksdagspartierna har ägnat över tre månader åt att driva gäck med regeringsbildningen och lämnat Sverige utan ett nytt styre. Lösningar på allvarliga samhällsproblem som det eskalerande gängvåldet, integrationsutmaningarna och bostadsbristen skjuts därmed ytterligare på framtiden.

Att samla ihop sig till att förbjuda rökning utomhus lyckades däremot våra folkvalda representanter, trots det parlamentariska kaoset i övrigt, alldeles utmärkt med. Vilken härlig prioritering, va?

Förra veckan drev de rödgröna igenom lagen, som börjar gälla den 1 juli 2019. Liberalerna och Sverigedemokraterna gjorde förbudet möjligt genom att i ohelig allians lägga sig i voteringen. M, C och KD röstade emot (heder åt dem!). Det förmynderiindustriella komplexet har vunnit ännu en DDR-artad seger.

Enligt CAN, Centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysning, har såväl de vuxnas som de yngres tobaksbruk minskat kraftigt under hela 2000-talet. Men det räcker inte för glädjedödarnas folkhälsofanatiker.

Inte ens vi vanliga feströkare ska kunna synda med en enstaka Lucky Strike till glaset på uteserveringen. Någon genuin omsorg om andra människors lungor handlar det knappast om. Faran med passiv rökning utomhus är praktiskt taget obefintlig.

Att förbudet även omfattar e-cigaretter, vars rök består av vattenånga, visar vad lagen är uttryck för: ren och skär översittarmoralism. Ska vi själva få bestämma över våra kroppar eller räknas dem som statens egendom?

Sverige går en mycket trist utveckling till mötes om det inte förmås att hålla vakt vid den civila sfärens gränser mot partiklassens uppfostringssugna gesundheitsivrare. Kajsa Ekis Ekman har min fulla sympati.

Förmynderiet är starkt

Skrivit i Corren 23/4:

Man tror nästan inte att det är sant. Men jo! Förra veckan beslutade riksdagens socialutskott att undanröja förbudet mot gårdsförsäljning av vin och öl i Sverige. De fyra allianspartierna lyckades ta sig samman om ett förslag som också sedan Sverigedemokraterna hakade på. Därmed fanns en majoritet för denna efterlängtade frihetsreform.

Vad kan inte det innebära för ett klassiskt jordbrukslän som Östergötland? Med liberalare villkor för mikrobryggerier och gårdar med egen vintillverkning öppnas spännande möjligheter. Landsbygden får ökade chanser att utveckla företagandet, skapa fler jobb och ladda det östgötska varumärket med ytterligare lyster som drar hit finsmakande besökare.

Dock bör vi inte ropa ett glatt hej förrän vi är över bäcken. Partipolitiken är speciell bransch där ingenting är givet och förmynderiets intressenter, icke minst det statliga Systembolagskomplexet, sträcker sällan vapen utan hård kamp. På onsdag den 25 april väntas hela riksdagen rösta om att häva gårdsförsäljningsförbudet. Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet är emot och i garanterad minoritet om majoriteten från socialutskottet står sig.

Men en triumf för Alliansen och SD i kammaren betyder inte att den rödgröna regeringen är piskad att följa riksdagens tillkännagivande. För två år sedan, i april 2016, beslutade ledamöterna i det som ska vara det högsta organet för offentlig makt i Sverige att kriminaliseringen av spontandans skulle avskaffas.

En gammal moralpanikslag kräver att bar- och restaurangägare måste ha myndighetstillstånd för att deras gäster ska kunna röra sig till musik. En enig riksdag uppmanade regeringen att kasta denna absurda DDR-bestämmelse på historiens sophög.

Det har fortfarande inte skett. Ärendet uppges ha fastnat i någon utredningskvarn på regeringskansliet, där man inte direkt brinner av ambitionen att låta folket ”okynnesdansa” hur som helst. Intresset lär knappast vara större att hörsamma riksdagen när det gäller gårdsförsäljning av alkohol.

Men Löfvenregeringen kommer näppeligen att överleva valet i september, så vi får hoppas på att nästa ministär är gynnsammare inställd och att frågan då inte förhandlas bort under trycket av glädjedödarna i den välorganiserade förmynderilobbyn.

Moralisterna anfaller

Skrivit i Corren 29/3:

För åtta år sedan stormade myndigheterna i Turkiet mot den koleriske sjöbusen kapten Haddock. Eller rättare sagt: hans pipa. En privat TV-kanal visade den tecknade serien Tintin utan att ha censurerat bort Haddocks ständiga bolmande. Aja baja! Det skulle man aldrig gjort. Straffet blev dryga böter. Anledningen var att Turkiet ville förebygga tobaksskador.

Aldrig så vällovliga syften är dock sällan någon garanti mot triumfer i stupiditet. Är det barn ännu fött som låter sig förledas ner i pipträsket med kapten Haddock som inspiration?

Den turkiska statens ingripande mot Haddocks rökande valsade runt som en pikant nyhet i all världens medier. Men som Cornelis Vreeswijk sjöng i Getinghonung Provencale: ”För övrigt e’ de’ väl ungefär / samma moralister här som där / samma fasta normer och samma sura min…”.

Våren 2010 meddelade Viveca Lärn att hon övervägde att sluta författa barnlitteratur. Hon kände sig kvävd av de svenska förlagens iver att förnumstigt och räddhågat stryka i hennes manus: ”De unga redaktörerna är så politiskt korrekta. Jag fick inte ens skriva att gubbar satt och rökte på kafé i Milano i Ludde gör en Zlatan” (SvD 17/3 2010).

Löjligt och beklämmande, kan tyckas. Samtidigt sticker det oroväckande i näsborrarna av unken 1930-talsanda. De gamla rottingidéerna om folkuppfostran und gesundheit har uppenbarligen börjat trenda igen och satt sitt inpiskande märke också på vår epok (ta bara S/MP-regeringens förbud mot utomhusrökning på offentlig plats som inte bara stöttas av V och SD, utan även av M och C!).

Åter vaknar inkvisitorerna. Åter ska det jagas entartete kunst.

Gunilla Bergstrand, författare till böckerna om Alfons Åberg, har vid återkommande tillfällen vittnat om den beskäftiga kritik som hennes verk utsatts för under senare år. Precis som kapten Haddock har Alfons pappa Bertil fräckheten att röka pipa! Och ibland tar han sig ett glas öl! Usch, fy!

Men Gunilla Bergstrand vägrar ge vika. I nya numret av Femina (nr 5/2018) säger hon: ”Själva vitsen med mitt skrivande är att visa verkliga människor som vi är, på gott och ont. Varför ska alla vuxna vara perfekta i böcker, när vi inte är det i verkliga livet? Jag är inte intresserad av att vara politiskt korrekt. Jag är hellre motvalls, självständig och busig”.

Håll tummarna för att Netflix äger samma kompromisslösa integritet. Nu har nämligen kverulanterna i det förmynderiindustriella komplexet riktat målsökaren mot denna strömningstjänst av filmer och TV-serier. Det är amerikanska anti-rökorganisationen Truth Initiative som alarmistiskt räknat antalet ”tobaksincidenter” i Netflix’ programutbud.

Särskilt förgripliga serier är Stranger Things, House of Cards och Orange is the New Black, där de påhittade karaktärerna ofta och gärna tänder en cigg mellan varven. Robin Koval, vd på Truth Initiative, menar att ökningen av strömningstjänster likt Netflix medfört ”en övergripande återkomst av rökning i film och TV som glamouriserar och normaliserar en dödlig vana för miljoner intryckskänsliga ungdomar” (SVT Kulturnyheterna 21/3).

Men finns det någon grund för dessa attacker på den konstnärliga friheten? I USA har rökningen bland folk av kött och blod fallit stadigt sedan millennieskiftet. Det är likadant i Sverige.

Enligt CAN, Centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysning, har såväl de vuxnas som de yngres tobaksbruk minskat kraftigt under hela 2000-talet. Att rökning i filmer, böcker och serier skulle ha någon förförande effekt på barn och ungdomar torde därför vara rent nys.

Låt kapten Haddock och alla hans kolleger i fiktionens värld blossa vidare. Deras rök skadar ingen, vad än de notoriskt faktaresistenta moralisterna påstår.

Bilen utmanar makten

Skrivit i Corren 6/10:

Med modernismen kom bilen. Men när den blev var mans egendom anmälde sig ett problem hos folkhemselitens sociala ingenjörer. Förr hade vanligt folk levt tämligen stationärt, då medlen till individuell rörelse i rummet inte medgav någon större vardaglig aktionsradie. Utvecklingen av massbilism under 1900-talets senare hälft sprängde begränsningarna på ett direkt revolutionerande sätt.

Hos överheten har det i alla tider funnits en tendens till ogillande av fria rörelsemönster bland populasen. Sådant är en existentiell utmaning mot maktens behov av kontroll och styrning. De som i paternalistisk anda vill forma och ordna samhället efter en bestämd ideologisk vision, kan av nödvändighet inte godta en alltför tillåtande grad av spontanitet och gränsöverskridande i systemet.

Frihetspotentialen som fanns i den växande bilismen kunde rubba det kollektivistiska politiska projektets ramar i Sverige.

Författaren Lena Andersson har skrivit om hur folkhemsingenjörerna medvetet strävade efter att bygga miljonprogrammets förorter så att bilen skulle slås ur sinnet på invånarna: ”Den planlagda frånvaron av biltrafik motiverades med att det var hälsosamt. Men egentligen handlade det om privatbilismen som omoralisk, irrationell och egoistisk” (DN Kultur 6/7).

Den attityden till individuellt folkligt bilåkande präglar ännu politiken, trots att Sverige rent allmänt blivit mycket liberalare idag – eller kanske just därför. Praktiskt taget råder konsensus i partipolitiken om att försvåra, fördyra och hindra privatbilism. Att moderna bilar blivit allt säkrare, miljövänligare och bränslesnålare spelar ingen roll.

I städerna ska bilarna motas bort, folket ska cykla eller åka buss. Beskattningen hårdnar ständigt, riksdagen har till och med uppfunnit en automatiskt beslutad årlig höjning av pålagorna på drivmedel.

Nu skymtar dock slutet på bensin- och dieselepoken, en fullskalig elektrifiering väntar runt hörnet. Det kan man tycka är enbart utmärkt, men symptomatiskt nog oroar det makthavarna i statsapparaten.

Ett skäl är, föga förvånade, pengar. Det blir ett skattebortfall på många, många miljarder om medborgarna upphör att tanka fossilbränsle vid macken. Energimyndigheten laddar därför med att undersöka införandet av en kilometerskatt på personbilar som ny kassako. IVL Svenska Miljöinstitutet och Chalmers tekniska högskola har fått uppdraget skissa på ett förslag.

I ett pressmeddelande förkunnar Anders Roth, projektledare och expert på hållbar mobilitet vid IVL Svenska Miljöinstitutet, följande intressanta ord: ”Vi går mot en allt mer automatiserad och elektrifierad fordonsflotta, vilket i grunden är positivt, men när den fossildrivna biltrafiken minskar och vi tankar mindre bensin och diesel kan skatteintäkterna minska. Samtidigt finns också en risk att körsträckorna ökar, i takt med att självkörande fordon blir lättillgängliga och billiga”.

Läs den sista meningen en gång till. Ni ser, ränderna går aldrig ur. En framtid där vi vanliga dödliga susar omkring kors och tvärs i billiga, lättgängliga och självkörande elektriska bilar – vilken mardröm!

Fri folklig rörlighet har alltid uppfattas som något subversivt.