Upp med ridån för TV-teatern!

Skrivit i Corren 7/4:

Att vara eller icke vara, det är frågan som Hamlet ställde och han gjorde det första gången i svensk television söndagen den 4 december 1955. Regissören Alf Sjöberg hade repeterat i två månader med 18 skådespelare och ett studioteam på 30 man för denna exklusiva Shakespeareföreställning som sändes direkt.

I huvudrollen syntes den magnifike Bengt Ekerot – och det gjorde även kameror och mikrofonsladdar. Men trots sådant tekniskt mankemang, som kanske snarare accentuerade dramats tidlöshet, blev bemötandet en stor framgång. Svensk TV hade klarat det historiska eldprovet. Det gick ju faktiskt att göra teater i rutan! 

Tvivlare på den saken fick definitivt kapitulera två år senare, 1957, när Ingmar Bergman debuterade som TV-regissör med en uppsättning av Hjalmar Bergmans Herr Sleeman kommer. Sjöbergs och Bergmans pionjärinsatser etablerade TV-teatern som ett kulturellt flaggskepp inom den dåvarande public service-verksamheten. 

TV-publiken togs på allvar. De konstnärliga kvalitetskraven var liksom produktionsmålen högt ställda. En fast kärnensemble anställdes. Pjäser, klassiker blandat med nyskrivet material, sändes i strid ström, minst en gång varje vecka. Det blev allt från August Strindberg till Harold Pinter. 

Guldåldern mellan 60- och 80-talen bjöd på åtskilliga oförglömliga höjdpunkter. Exempelvis skulle Lars Molin fira skandaltriumf med Badjävlar, Bo Widerberg väcka uppmärksamhet med Arthur Millers En handelsresandes död, och Björn Melander göra Lars Norén till en fixstjärna med Natten är dagens mor och Kaos är granne med gud. Den svenska TV-teatern nådde brett genomslag i folkhemmet och gav internationellt eko därtill. Men dess existens skulle icke få vara. 

Lars Löfgren, som ledde TV-teatern 1969-83, har kallat nedläggningen för ”en obegriplig dumhet av ett företag som skall stå i allmänhetens tjänst”. Det är inte svårt att instämma. Förra veckan var Löfgren en av de 53 namnkunniga teaterprofiler som på DN:s kultursida (31/3) krävde att SVT skulle hissa upp ridån igen. Det vore ett särskilt angeläget initiativ nu i denna dystra coronatid som tvingat landets alla teatersalonger att gapa tomma.

Statens mediebolag är årligen garanterade flera miljarder skattekronor i anslag. Nog borde utrymme finnas att återskapa den levande, dynamiska, spännande nationalscen som TV-teatern representerade. ”Sveriges största folkteater” hette det om den förr, då SVT fortfarande menade något med begreppet public service.

Rimmar Mellon med public service?

Skrivit i Corren 24/2:

”Den skamlösaste exploatering av ett legitimt nöjesintresse som jag någonsin upplevat”, skrev Aftonbladets gamle kultur- och chefredaktör Allan Fagerström om Melodifestivalen. Året var 1967. Vad skulle han inte ansett om dagens utdragna orgie i konfetti, glitter och själlös skvalmusik?

Coronans samhällsförlamande farsot kunde naturligtvis inte stoppa SVT från att rulla ut ännu en omgång av det som blivit public service-televisionens stora slagnummer. Frågan är om ens ett kärnvapenkrig skulle lyckas med den saken numera. Turnén fick visserligen ställas in, deltävlingarna sändas utan upptrissade åskådare i salongen, men the show must go on!

Att den statliga mediejätten gjort ogenerad dygd av Bert Karlssons famösa devis att ”ge folk vad folk vill ha” möter sällan eller aldrig några invändningar längre. Ty hur kan det vara så fel? Särskilt mitt i en rasande pandemi är det väl snarast lovvärt att SVT håller schlagerjippot igång som avlastande verklighetsflykt för hårt prövade medborgare?

Men det finns ändå skäl att fundera över det kulturpolitiskt rimliga i att en skattefinansierad public service-koncern driver runt denna hyperkommersialiserade Melodifestivalapparat år efter år.

Kjell Andersson, legendarisk skivbolagsguru på EMI under den svenska popens guldålder, skräder inte orden om hur ”Mellon” fördärvat vår lands musikklimat. Anderssons känsligt kvalitetsmedvetna hand fanns bakom artister som Ulf Lundell, Gyllene Tider, Marie Fredriksson, Wilmer X och Eldkvarn.

I sina memoarer Ingen går hel ur det här (2021) menar han sig identifiera stunden då allt började tippa över. Det var när fenomenet Carola sopade hem full pott med låten Främling i Melodifestivalen 1983:

”Vi förstår att något betydelsefullt händer inför våra ögon, något som kommer att påverka vår verksamhet i grunden. Men vi förstår inte att festivalen ska växa okontrollerat, som en svårartad cancer, under de närmaste trettiofem åren, att den ska ta över den svenska barn- och populärmusikpubliken totalt och skoningslöst. Att SVT ska hårdexploatera programformatet till, och långt förbi, dess bristningsgräns.”

Mellon blir underhållningsbranschens kvävande monster som alla – ”kulturprogram i TV och tidningar som DN och SvD” – ryggradslöst gör sig till publikfriande megafoner för. Marknaden dräneras. Seriösare artister, av det slag som Kjell Andersson ägnat sitt kreativa yrkesliv åt, får kärvare att ta plats och komma fram. Kritiken saknar inte fog.

Hur vore det om SVT överlät Melodifestivalen till någon av de privatägda reklamkanalerna? Skulle det inte rimma bättre med public service-uppdraget att försöka vara en balanserade motvikt och fokusera på att visa folk vad som finns av ny, högklassig populärmusik? Bara en tanke.

Kolla – Kojak möter Cliff Barnes!

Telly Savalas och Ken Kercheval i det tvådelade avsnittet Kojak Days, från fjärde Kojak-säsongen 1976-77. Det var inte första gången Kercheval gästade serien, ej heller den sista. Den kommande Dallas-stjärnan medverkade i Dark Sunday under premiärsäsongen 1973-74 och i The Halls of Terror från finalomgången 1977-78. Karaktärerna han spelade skiftade från gång till gång.

Nya scener ur ett äktenskap

Skrivit i Corren 11/8:

”Och så står vi där med all vår fattiga jäkla bekvämlighet och feghet och overklighet och skäms. Och ingen ömhet har vi. Och ingen kärlek. Och ingen glädje”, säger Marianne förtvivlad och Johan påstår att han inte förstår vad hon talar om. Stubintråden är tänd.

Repliken är från den första delen av Ingmar Bergmans Scener ur ett äktenskap, TV-serien i sex avsnitt som med full kraft drabbade Sverige vid premiären våren 1973.

Som flest bänkade sig 3,5 miljoner svenskar – nära hälften av landets befolkning (!) – framför rutan, trollbundna av ödesdramat som statstelevisionen kablade ut i folkhemmets vardagsrum.

Makarna Johan och Marianne (i Erland Josephsons och Liv Ullmanns gestaltning) lever ett synbarligen tryggt borgerligt familjeliv med barn och framgångsrika yrkeskarriärer. Materiellt saknas dem inget. Men bakom fasaden av deras mångåriga äktenskap lurar en växande tyst desperation.

Relationen har alltför länge gått på tomgång, tagits alltför självklar, sakta och obevekligt dränerats på liv och mening. En krutdurk av ömsesidig förnekelse har sopats under mattan. Tills den känslomässiga explosionen i förvirring, rädsla och frustration givetvis blir oundviklig och uppbrottet en nödvändighet.

Scener ur ett äktenskap lär ha orsakat en mångdubbling av köerna till familjerådgivarna och fått den svenska skilsmässofrekvensen att skjuta i höjden. Åtskilliga par såg uppenbarligen Johans och Mariannes äktenskapskris som en chockverkande spegling av den egna relationen.

TV-serien blev den katalysator som fick dem att äntligen prata ut med varandra; våga konfrontera den vissnade kärleken, slentrianen, sprickorna som ständigt och outtalat spacklats över i ett förhållande vilket börjat likna ett klaustrofobiskt fängelse.

Nu tycks en ny våg av scener ur ett äktenskap rullat igång i det svenska folkdjupet. Antalet skilsmässoansökningar rapporteras ha ökat markant under sommaren, jämfört med tidigare år. Samma fenomen märks även utomlands. Coronapandemin är skäligen misstänkt.

Utrymmet i vardagen har krympt, plötsligt tvingas vi till mer tid av familjeumgänge innanför hemmets fyra väggar. Stress, oro och social distans till andra människor sliter på relationerna. I värre fall blir det rena våldsamheter som följd av tilltagande alkoholkonsumtion.

Men det kan också vara så, att den intensivare samvaron fått många par att komma till insikt om att kärleken helt enkelt är över, att de växt ifrån varandra och att ett fortsatt äktenskap vore liktydigt med alstrandet av negativ energi i en destruktiv livslögn.

En skilsmässa är aldrig någon smärtfri affär. Ibland är det dock ett måste att kapa banden och gå vidare, annars gör man varandra bara olyckligare. Ur den aspekten kan pandemins ”Bergmaneffekt” faktiskt vara en bra sak i långa loppet.

Skäggen som skakade Sverige

Skrivit i Corren 4/6:

”Titta på fan! Dra åt helvete! Jävla skägg, jävla skägg! Skitjävel!”

Stadsbudet på Stockholms Central hade precis upptäckt SVT:s underhållningschef Åke Söderqvist på perrongen och skrek vredgat åt honom med händerna viftande i luften.

Det var en novembermåndag 1963. Föregående kväll hade Åke Söderqvist medverkat i det första av fem TV-program som kommer att skaka nationen: Fasad, Segment, Modul, Relief och Fundament.

Avsnittens titlar var en parodiskt gliring åt namnen på SVT:s pretentiösa kulturproduktioner, men serien gick omedelbart i folkmun till historien som ”Skäggen”. De sex herrarna som figurerade i programmen hade nämligen samtliga profilerad ansiktsbehåring. Förutom Åke Söderqvist bestod skäggetgänget av Edvard Matz, Jan-Öjvind Swahn, Beppe Wolgers, Yngve Gamlin och Lasse O´Månsson.

Upplägget i serien var att de satt vällustigt rökandes, drickandes och ätandes kring ett sammanträdesbord och dryftade varandras idéer till kommande TV-inslag (som gärna spolades). Det drevs friskt, satiriskt och respektlöst med det mesta i vårt knarrigt lutherska fosterland.

Sånt hade aldrig setts i statstelevisionens städade och myndigt folkuppfostrande monopolkanal tidigare. Humorn påminde starkt om vad brittiska Monty Python några år senare i BBC skulle revolutionera TV-underhållningen med. Men här i det tidiga 60-talets Sverige fanns ingen beredskap.

Det blev moralpanik och tittarstorm av orkanstyrka. TV-växeln ringades ner av förgrymmade licensbetalare. Det skrevs såväl insändare som ledarartiklar i tidningarna. Aftonbladet hade en löpsedel som krävde: ”Stoppa skäggens diktatur”.

Bland annat upprördes många över att hjältekungen Gustav II Adolf framställdes som en livrädd fegis, vilken under slaget vid Lützen gick vilse i dimman och drunknade i en kokvagn. Kolla själva den förgripliga sketchen på sajten SVT Arkiv, där man kan fly samtidens deprimerande kriselände för ett slag och njuta av alla Skäggenprogrammen i sin helhet.

En personlig favorit är inslaget med Yngve Gamlins falska dokumentärfilm om att det ska dras en motorväg genom idylliska Trosa. Påstådda projekterare dyker upp i staden, pekar på ena efter det andra som måste bort för asfalten. Givetvis till invånarnas bestörtning.

”Folk blev som galna. Senare redigerade vi om filmen och visade filmer, där alla intervjuade svarade: ’Det är bra. Ta bort skiten!’ Och det blev folk kanske inte gladare av”, skrockade Gamlin långt efteråt i en minnestext.

Numera är det svårt att fatta hur människor kunde bli så kollektivt indignerade över dessa godmodiga herrars egentligen ganska harmlösa spexande. Men tydligen var Sverige då ett land där det inte behövdes särskilt mycket för att provocera. Så lättkränkta som 1963 skulle vi aldrig vara idag. Eller hur…?

En vanlig man med ett stort, varmt hjärta

Skrivit i Corren 19/5:

Framför TV-apparatens blåa sken växte jag upp. Inget medium hade för min generation heller så stark genomslagskraft som den statliga monopoltelevisionen.

Många program kom att bli del av miljön i vilken man formades. Min barndoms 70-tal är intimt sammanlänkad med serier som Beppes godnattstund, Vilse i pannkakan, Snobbar som jobbar, Raskens, MASH och Kojak.

När nu coronapandemin bromsat ner tillvarons varvtal har jag fyllt tiden med att återknyta bekantskapen med några av dem. Det är en märklig upplevelse, eftersom man på samma gång återknyter bekantskapen med sig själv, i en yngre och oskuldsfullare version.

Det är ungefär som att lyssna på favoritlåtar från förr. Likt musiken besitter televisionens artefakter en sällsam förmåga att levandegöra minnen, dofter, händelser som ligger gömda bak i hjärnans skrymslen.

En av dessa TV-produktioner som ånyo framkallat färgerna i mitt bleknande barndomslandskap är N P Möller, fastighetsskötare. Jag fann den häromkvällen under botaniserandet i SVT:s populärkulturella skattkammare Öppet arkiv.

Serien sändes i ett trettiotal avsnitt mellan 1971-80 och var sanslöst populär. Fyra miljoner svenskar kunde bänka sig vid rutan när Möller och hans eviga följeslagare hunden Calle var i farten. Förvisso var utbudet begränsat till bara två kanaler, men ändå…

Skådespelaren Nisse Ahlroth blev i princip identisk med rollen som den vänligt lågmälde fastighetsskötaren på Solgatan 16 i Malmös arbetarstadsdel Möllevången.

Där fanns återkommande karaktärer som den näbbiga skvallertanten fru Skog (”Skogan”, spelad av Ulla Sonesson), ägare till den lokala kvartersbutiken. Men oförglömligast – den försupne tidigare fotbollshjälten ”Danskdödaren” i Jan Malmsjös intensiva tolkning.

Serien skulle väl gälla för att vara en vardagskomedi. Dock är humorn påtagligt nedskruvad och tempot väldigt stillsamt. Men det som känns mest förvånande idag är graden av realism och social svärta.

Livet på Solgatan ter sig egentligen ganska mörkt. Få skulle nog avundas Möllers påvra tillvaro som änkling i ett sjabbigt hyreshus med en hund som främsta sällskap. Och Malmsjös alkoholiserade ”Danskdödaren”, ständigt skrävlande om forna idrottstriumfer, är direkt tragisk i sin livslögn.

Varför blev programmen så exceptionellt framgångsrika? Jag tror att serien rör vid något djupt inom oss. N P Möller är långt mer än fastighetsskötare. Han sköter om medmänniskorna i sin närhet, han är trygghetens och förståelsens representant vi alla behöver, han försöker återställa den existentiella jämnvikten i vardagslivet när något gått snett.

N P Möller är en vanlig man med ett stort, varmt hjärta. Det är sådana personer som, i det tysta och utan att göra större väsen av sig, bär upp världen.

Tacka vet jag Eva Dahlgren!

Skrivit i Corren 3/2:

Jaha, då har vi under helgen avverkat Melodifestivalens första omgång år 2020 som Linköping fick äran (om det är ordet) att husera på Saab Arena. Tack för det, SVT. Rimligheten i att statens mediekoloss, tvångsfinansierat med skattemedel, lägger stora resurser på denna tävling i såpbubbletunn skvalmusik finner jag dock själv tveksam.

Fenomenet är symptomatiskt för hur public service-uppdraget återkommande missbrukas. Genom att satsa på skamlöst publikfriande underhållningsproduktioner av detta slag, allt i syfte att nå höga lyssnar- och tittarsiffror för att rättfärdiga sin existens, konkurrerar statens mediebolag direkt med privata aktörer och kapar de facto marknaden. Trots att man egentligen inte behöver. Intäkter i mängd, flera miljarder kronor årligen, forsar ju ändå in via fogdens försorg numera.

SVT borde skaffa sig bättre kulturpolitiskt självförtroende, värna det seriösa kvalitetsbegreppet i public service-tanken och med varm hand överlåta arrangörskapet av Mello-apparaten till någon av de renodlat kommersiella TV-kanalerna.

Fast tro’t eller ej. Under den gamla utskällda monopoltiden hände det ibland att SVT lät Melodifestivalen bjuda på sant högklassig populärmusik av och med fullkomligt lysande artister. ABBA, Ted Gärdestad och Björn Skifs är tre exempel vars medverkan definitivt inte tillhör dagens lättförglömliga sort.

Ett verkligt guldkorn är Eva Dahlgren med sin låt Jag ger mig inte från 1980 års upplaga. Se, hör och häpna nostalgiskt på SVT:s Öppet arkiv! Eva Dahlgren ville inte alls delta i tävlingen, utan pressades till det av sitt skivbolag. Men det gör ingalunda hennes framträdande sämre. Tvärtom.

Att hon avskyr det glättiga sammanhang hon tvingats in  i kan knappast undgå en enda människa. Lyssna bara när hon sjunger dessa explicita textrader: ”Gömmer känslorna / Säljer sånt jag vet passar er / Allt för att leva ännu ett tag / Med en sargad själ / Så är jag massans träl / Som ska kittla er / För att ni ska kunna drömma er bort”.

Helt underbar är Eva Dahlgren i slutet då hon grimaserar surmulet punkigt rakt upp i ansiktet på TV-publiken. Det lägger en extra känslomässig dimension till låten, förhöjer dess autenticitet och gör intrycket än starkare. Det må vara oavsiktligt, men Eva Dahlgren firar en strålande konstnärlig triumf över den ytliga nöjescirkusen här. Det kallar jag public service.

Synd att hon inte vann. Eller tur.

(I rättvisans namn måste nämnas att SVT parallellt med Mellon under lördagskvällen visade två suveräna musikdokumentärer om jazzlegenderna Count Basie och Miles Davis. Statstelevisionen kan vara riktigt cool och värd pengarna, mer sånt!).

Nils Petter Sundgren in memoriam

Skrivit i Corren 2/1:

Elegant, välformulerad och cool som en barstol satt han där i rutan, år efter år – Nils Petter Sundgren, vår främste guide in i biografernas magiskt omslutande tempel under monopoltelevisionens epok. Med säkert öga och distinkt röst ledde han Filmkrönikan 1963-1991. Synd att det inte blev ännu längre.

Ingen lyckades axla hans mantel. Idag får man titta i månen efter kvalificerad filmjournalistik i svensk TV. Sundgren själv är nu ej heller mer. Vid nyårshelgen meddelades att han tagit ner skylten, 90 år gammal. Sverige är en kulturinstitution fattigare.

Nils Petter Sundgren personifierade det yppersta som rymdes inom begreppet public service. Han var en filmkonstens folkbildare, som alltid tog sitt ämne och sin publik på allvar. Att det i vårt avlånga land ofta anses opassande med en intellektuell framtoning struntade Sundgren uppfriskande högaktningsfullt i.

Anklagelserna om snobberi och elitism fick dessutom en dråplig vändning när Sundgren som filminköpare åt SVT i början av 70-talet lade vantarna på en hög Åsa-Nisserullar. Filminstitutets fruktade chef Harry Schein betraktade detta som en oförlåtlig utmaning av den goda smakens främjande i folkhemmet. Sundgren stod på sig. Även lättsmält underhållning hade sin plats. Med tiden tyckte han dock att public service-TV kantrade betänkligt i ängslig kommersiell riktning och bjöd för mycket av den varan.

I sina flyhänt skrivna memoarer Inte bara bio (2010) ger han en fascinerande inblick i SVT:s vilda vänsterperiod på 70-talet, vilken paradoxalt framstår lika dogmatisk som kreativ. Sundgren höll sval distans till tokerierna, som han ändå verkar föredragit framför televisionens ytliga jakt på tittarsiffror under följande decennier.

Om sejouren som filmkritiker på TV4 (1993-2006) får vi veta att Sundgren misstänker att kanalens ansvariga ”av princip ogillar program med högre intelligenskvot än deras egna skonummer”. Domen över SVT är endast obetydligt bättre.

Fast någon bitter, surmagad herre var Nils Petter Sundgren minst av allt. Snarare en klassisk lebeman med stor kärlek till litteratur, konst och tennis – samt självklart filmen. Det var en passion som grundlades under uppväxten bland Stockholms muggiga kvartersbiografer och som senare tog honom till solen och palmerna på otaliga Cannesfestivaler.

Sundgren var också politisk medveten, något som framgår av detta tänkvärda råd till rikets förtroendevalda:

”Jag har kommit på att hålla tacktal stående på ett ben, föregivande att jag lärt det i afrikanska byar, där byrådets medlemmar bara fick tala så länge de kunde stå som storkar. På detta sätt hindrades äldre pratsjuka män från att bli långrandiga. Jag är övertygad om att det politiska livet i Sverige skulle vinna på den afrikanska enbensregeln.”

Mannen som gjorde Erlander folkkär

Skrivit i Corren 24/9:

Det är 1956. Trots att den socialdemokratiska regeringen länge varit avvisande, tillåts till sist dåvarande Radiotjänst att under hösten inleda de första officiella TV-sändningarna i Sverige.

På statsministerns rekreationsbostad i Sörmland bekantar sig Tage Erlander med det nya mediet. Han är allt annat än förtjust och televisionen blir sannerligen inte bättre av att radions stora stjärna Lennart Hyland fått ytterligare en scen i etern att glänsa på. Erlander skriver förintande i sin dagbok:

”Vi förskräcktes alla igår, när vi första gången hörde television här på Harpsund. Något så urdumt som Hylands lekar, hade jag inte väntat mig ens under nuvarande förnedringsperiod för svensk radio”.

Ironiskt nog var det hos den folklige lekfarbrorn Hyland som Erlander själv, denne utpräglade intellektuelle Lundaakademiker, till sin egen skeptiska förvåning blev folkkär.

Det berömda ögonblicket inträffade i december 1962 när Erlander motvilligt accepterat att gästa det omåttligt populära TV-programmet Hylands hörna och Lennart Hyland tinat upp statsministern till att dra en rolig värmlandshistoria (ni vet, ”huka er gubbar”). Det var en sida hos honom som väljarna aldrig tidigare anat.

Erlander begrep först inte vilken knallsuccé han gjort. ”Hylands hörna var en tröttsam men trivsam upplevelse, som inte tycks ha nämnvärt skadat mig eller partiet”, noterade han i dagboken. Senare, när den otippade framgången sjunkit in, konstaterade han måttligt road: ”Makt genom att vara lustig – det går inte riktigt bra ihop”.

Men Erlander fick helt enkelt finna sig i tidens förändrade villkor. Numera är det inget ovanligt att partipolitiker dyker upp i lättsamma sammanhang och ”bjuder på sig själva” som en genväg till ökade sympatier.

Minns exempelvis hur Göran Persson 2001 förvandlade den offentliga bilden av sin egen person från buffel till ”Trivsel-Torsten” genom att dansa med kossan Doris i barnprogrammet Abrakadabra. Eller hur Ebba Busch Thor 2017 gjorde ett kioskvältande sångframträdande som KD:s motsvarighet till Carola i Så ska det låta.

Tacka, eller beskyll, Lennart Hyland för det. Med honom började den svenska politikens gränser till kändis- och underhållningskulturen upplösas. Det var bara en av Hylands många mediala pionjärinsatser.

Se gärna dokumentären som SVT sänder med anledning av att Lennart Hyland, född i Tranås 1919, idag skulle fyllt 100 år. Under den gyllene folkhemsepoken på 50- och 60-talet dominerade han radio- och TV-monopolet som ingen annan, och lämnade på sitt sätt ett icke ringa bidrag till moderniseringen av vårt land.

Hans like kommer vi knappast att uppleva igen.

Amerikanisera public service

Skrivit i Corren 22/5:

I riksdagen förra året ställde sig Moderaterna bakom det dubiösa beslutet att ersätta licensmodellen med obligatorisk tvångsfinansiering av statens mediebolag via skattsedeln. Nu märks en tydlig byxångest i partileden.

Det tyngsta länsdistriktet i Stockholm kräver att public service på sikt läggs ner. Från andra håll i M-landet glunkas det om att public service-uppdraget och skatteavgiften åtminstone borde ses över.

Debatten är befogad. Men varför lyfte inte Moderaterna dessa frågor innan riksdagens klubba slog i bordet? Kritiken får något av eftertankens kranka blekhet över sig. Principiellt är den dock angelägen.

Varför ska staten alls bedriva medieverksamhet? Mycket av samhällsjournalistiken i public service är visserligen väldigt bra. Glöm det högerpopulistiska hetsandet á la Trump och SD om vänstervridning och fake news.

Starkt problematiskt är emellertid SVT:s och SR:s skattemedelsbekostade marknadsintrång med webbsatsningar som snedvrider konkurrensen och försvårar överlevanden för lokala, enskilda mediehus.

Och varför måste public service nödvändigtvis vara en Mädchen für alles som glatt sprätter iväg sina garanterade mångmiljardresurser på kommersiella tingel-tangelprogram likt enfaldiga sångtävlingar, feta hundar som bantar, folk som dabbas att gifta sig vid första ögonkastet och annat i den slafsiga stilen?

Ur frihetligt liberalt perspektiv är det inte svårt att ideologiskt argumentera för en nedläggning av public service (statsmakten och den mediala sfären bör aldrig sammanblandas). I den svenska vardagsverkligheten är det dock knappast politiskt realistiskt att ett avskaffande kommer att ske. Den riksdagsmajoriteten får vi titta i månen efter.

Mer relevant är därför en diskussion kring vilken roll public service egentligen ska spela. Jag kan tänka mig att dess existensberättigande främst ligger i ett väl avgränsat högkvalitativt komplement till den fria marknadens utbud, med primärt ansvar för samhällets intellektuella infrastruktur.

SVT och SR skulle i renodlad form fungera ungefär som PBS och NPR i USA, förträffliga icke-vinstinriktade allmännyttiga TV- och radiokanaler vilka fokuserar på samhälle, nyheter, kultur och vetenskap. Finansieringen sker genom frivilliga donationer. Då Sverige inte har samma utbredda tradition på området lär det alternativet bli knepigt att rakt av kopiera.

Hur länge tror ni exempelvis att dagens smala, men oumbärliga bildningskanaler P1 och P2 hade klarat sig utan offentliga medel? Anslag från kulturbudgeten är nyktert betraktat ofrånkomligt, särskilt om mitt eget favoritönskemål angående SVT ska kunna infrias.

Jag skulle innerligt gärna se ett återupprättande av den klassiska TV-teatern. Redan på 50-talet anställde statstelevisionen en fast ensemble skådespelare. Regissörer som Alf Sjöberg och Ingmar Bergman engagerades. Målet var att sända en pjäs i veckan av förstklassiga och spännande dramatiker, från Strindberg till Pinter.

Dessa produktioner fick inte bara brett genomslag i folkhemmet, de gav även eko utomlands. Under senare decennier satte Bo Widerberg upp Arthur Millers En handelsresandes död i TV-teaterns regi (1979), och på denna stolta nationalscen gjorde Björn Melander Lars Norén berömd med Natten är dagens mor” (1983).

Det var public service värd både namnet och pengarna!