En sån där typisk krönika innan sommarlovet

Skrivit i Corren 18/6:

Jaha, krönikedags igen. Vad ska jag skriva? Ingen aning, ärligt talat. Mitt huvud är vid det här laget ekande tomt på idéer. Vill bara iväg på semester och det är jag väl knappast ensam om när det är fredag och stranden väntar, gott folk. Förstår ni mig? 

Jo, nu dök en idé upp! 

Det är ju snart Wimbledon igen och apropå det så har jag hittat ett gammalt exemplar av tidningen Music Life, ett japanskt KISS-special från 1977, där Gene Simmons svarar på allt mellan himmel och jord. På frågan om sitt idrottsutövande får vi otippat veta att han gillar att spela tennis ”to the death”. 

Trots att jag är ett inbitet KISS-fan sedan barnsben, har jag aldrig hört talas om denna sensationella uppgift tidigare. Kanske är det svårt att visualisera Simmons på en tennisbana, men tydligen är demonbasisten ingen motståndare att leka med, oförsonligt jagande med racketen intill döden för att vinna varje boll.

Spelar han månne fortfarande? Hur är hans backhand? Serven? Vilket är hans favoritunderlag? Visst är vi alla ivriga att få mer information! Nåväl, när det gäller sport måste Gene definitivt räknas som den överlägset coolaste i originalgruppen. 

Om ni brinner av nyfikenhet på de övriga medlemmarnas motionsaktiviteter: Peter Criss simmar, Paul Stanley bowlar, Ace Frehley idrottar föga överraskande inte alls – fast han gillar å andra sidan att titta på tennis (vilket ändå är värt en liten stjärna i boken åt The Spaceman, eller hur?).

Okej, det var det ämnet det. Hur många tecken är det kvar? Jämrans också. Jag måste fylla lite spaltutrymme till. Det är blankt i skallen alltså, krampaktigt tomt på… Just det, apropå tomhet. Skulle du vara en spaceman som Ace och råka trilla oskyddad ut i tomma rymden, då gäller det att illa kvickt finna en lösning. 

Motstå reflexen att hålla andan, blås ut luften direkt, annars sprängs lungorna. Vakuum är farligt lurigt. Cirka 15 sekunder är tiden att handla, sedan blir du medvetslös. Men det är ingen större fara än, förutsatt att en hjälpande hand är i krokarna som kan rädda dig inom 1 till 2 minuter. Sedan är det tyvärr ganska kört. Sensmoral: Säkrast är som vanligt att stanna hemma och spola kröken. 

All right, nu fick jag till ett antal rader ändå, minsann. Fiffighet krävs det. Man kan väl börja runda av då så smått. En knorr, något tänkvärt, ett politiskt budskap av en klok person som… som… tja, Gösta Bohman kanske! Japp, honom tar vi. 

Så här sa han i riksdagen på min födelsedag den 4 juni 1976: ”Och jag vill till sist än en gång upprepa att det måste vara den enskilda medborgarens frihet som skall stå i centrum för samhällsarbetet”. 

Inte sant? Rösta på Gösta. Och därmed är jag i mål, puh! Slut för idag, tack för idag. Trevlig sommar, kära läsare! 

Nadal gjorde det igen!

Skrivit i Corren 12/10:

Kung av Paris reagerar. Rafael Nadal krossade Novak Djokovic i drömfinalen på Roland Garros under söndagen och tog segertiteln för 13:e gången. Av de 102 matcher Nadal totalt spelat i denna Grand Slam-turnering genom åren var det vinst nummer 100.

Ett osannolikt facit. De enda spelare som förmått besegra världens odiskutabelt störste gruschampion i Franska öppna är nämnde Djokovic 2015 och Robin Söderling 2009.

Jag glömmer aldrig Söderlings skrällvinst över Nadal i åttondelsfinalen det året. Det svenska tennisintresset flammade upp som i nästan fornstora dagar på 70- och 80-talen då Borg, Wilander och Edberg skördade sina enastående framgångar.

Söderling gick vidare till finalen, där han föll mot Roger Federer. Året därpå fick dock Federer stryk i kvarten av Söderling som på nytt nådde finalen, men tvingades kapitulera inför en överlägset revanschsugen Nadal.

Hittills är det sista gången en svensk utmanade om titeln på Roland Garros sedan Magnus Norrman var i final 2000 (mycket olyckligt drabbades Söderling av körtelfeber 2011 och försvann från touren). Höjt segerpokalen i Paris har ingen svensk gjort sedan Mats Wilander spöade Henri Leconte i tre raka set och det var 1988. Ett otroligt blågult tennisår.

Förutom att vinna Franska öppna, tog Wilander hem US Open och Australian Open. Wimbledon vann Stefan Edberg och därmed var det svenska segerfärger i säsongens samtliga fyra Grand Slam-turneringar!

Naturligtvis är det trist att vi inte har toppspelare som kan konkurrera om de tunga titlarna längre. Utan egna stjärnor falnar den bredare allmänhetens engagemang och det blir svårare att fresta yngre att satsa på tennisen istället för annan idrott. Är det någon racketsport som lockar utövare idag, är det snarare den för mig obegripligt populära padeln som lämnar tennisbanorna påtagligt ödsligare i jämförelse.

Internationellt har tennisen annars nått fantastiska höjer med superkonstnärer som Nadal, Djokovic och Federer. En trio av den kalibern har varit en ynnest att följa. Har det någonsin spelats bättre, häftigare, mer gudabenådad tennis än vad dessa racketfantomer bjudit oss på?

Så kom det förbannade covid-19 och rubbade cirklarna. US Open fick spelas utan sin karaktäristiskt entusiastiska läktarpublik på Flushing Meadows (i fjol slogs biljettrekord med 740 000 åskådare under turneringen). Att se Nadal triumfera på Roland Garros var förvisso glädjande, även om det kändes märkligt med en grusfinal som på grund av pandemin försköts till oktober.

Men vad är en säsong när juvelen i kronan bland turneringarna fattas? Är det ett år då självaste Wimbledon ställs in, då vet man säkert: världen är illa ute. Ta hand om er! Coronan är inte att leka med och pandemifaran är inte på långa vägar över än.

The bottom is nådd – kanske!

Skrivit i Corren 7/8:

Det ekonomiska raset må vara kraftigare i andra OECD-länder som USA, Tyskland, Frankrike och Spanien. Men det är en tröst för tigerhjärtan. Det lilla exportberoende Sveriges BNP-siffror för årets andra kvartal kan knappast kallas annat än brutala. Minus 8,6 procent!

Inte ens sedan farfar var ung har vi upplevt ett brantare fall. Coronapandemin har slagit hårdare än finanskrisen 2008/2009, hårdare än strukturkrisen på 90-talet, hårdare än… ja, vad?

Å andra sidan är läget möjligen nu som den legendariske tennistränaren och svengelska språkekvilibristen Lennart ”Labbe” Bergelin sade om en sällsynt usel match Björn Borg gjorde i Monte Carlo: ”The bottom is nådd”.

Har vi slagit i botten kan det inte bli värre och en flämtande vändning uppåt visar sig i nästkommande BNP-mätning. Det är åtminstone vad en del optimistiska ekonomiska teckentydare hoppas på, däribland finansminister Magdalena Andersson.

Kanske med rätta. Antalet företagskonkurser har inte varit så många som befarats. Permitteringarna är omfattande, men samma sak där: inte i den storleksordning som tidigare kalkyler varnat för. Staten har vräkt ut miljarder i överbryggande räddningspaket till näringslivet. Men företagens intresse att ansöka om stödpengarna hittills varit måttligt (DN 5/8).

Likafullt är situationen skakig. Ses fladdrande ljus i tunneln, kan de vara utblåsta runt hörnet. Ska man spå någonting någorlunda säkert, är att krisen bär med sig rejäla förändringar. Coronan är en internationell mänsklig tragedi av episka dimensioner. Men påskyndar samtidigt ett schumpeterskt språng av ”skapande förstörelse” i ekonomin, vilket i långa loppet kommer samhället till godo.

Processen är redan i denna stund tydlig. Digitaliserings- och innovationstrycket har ökat kolossalt på svindlade kort tid. Obönhörligen kastas gamla lösningar åt sidan och framtvingar effektivare, mer rationella metoder av marknadens aktörer.

För att åter använda ett betvingat uttryck av käre Labbe: ”That is that, that that is doing!” (om lättsamheten ursäktas, jag kunde bara inte motstå det). Ty kontentan blir ett smartare resursutnyttjande och generellt förbättrat välstånd – när vi väl är igenom och har överlevt den smärtsamma ekluten, that is!

Mycket välkommet vore om svenska politiker skyndsamt tog tillfället i akt att underlätta och stärka tillväxtförutsättningarna genom minskad regelbyråkrati och sänkta skatter. Tyvärr har snarare Magdalena Andersson glunkat om motsatsen, liksom nervösa makthavare i kommuner och regioner: de offentliga extrautgifterna i coronans spår ska betalas med stora skattehöjningar.

Sådana stoppbollar för den ekonomiska återhämtningen har vi alla skäl att betacka oss för.

Ur led är tiden, Wimbledon har ställts in

Skrivit i Corren 3/4:

”Att leva är inte nog. Frihet, solsken och en liten blomma måste man ha”, förkunnade H C Andersen. Samt en tennisracket, bör tilläggas. Tänker jag under omläsningen av Patrick Modianos roman Villa Triste.

Boken handlar om berättarpersonen Victor Chmaras minnen av sin flykt till en liten bad- och kurort vid schweiziska gränsen i 60-talets somriga Frankrike. Lågmält, stämningsmättat, förföriskt, suggestivt – Modiano är inte bara en gudabenådad författare. Han förstår den vita sporten:

”Fönstret i hennes rum på L’Hermitage stod öppet, och jag kunde höra det regelbundna dunsandet av tennisbollar och spelarnas avlägsna rop. Om det ännu fanns snälla fredliga dumbommar i världen i vita kläder som slog bollar till varandra över ett nät, så betydde det att jorden fortfor att snurra runt och att vi ännu hade några timmars frist.”

Bättre kan det inte sägas. Tennis är civilisation. Men idag ligger min egen racket på hyllan för obestämd tid. Vinterhalvårets långa frustrerande väntan på vårvärmen och att den svenska utomhussäsongen äntligen ska börja – officiellt den 1 maj då grusbanorna på klubben öppnar – ser ut att bli ännu längre och segdragnare.

Både jag och min tennispartner Lotta, som bokstavligen i vått och torrt slagit bollar mot varandra på vår låga men entusiastiska amatörnivå under mer än ett decennium, har tvingats ta det säkra före det osäkra och sitter fast i karantän. Oklart när vi kan smutsa ner oss med rött tennisgrus igen.

Föga tröst är att vi heller inte får njuta av proffstennisens racketkonstnärer. Inget spel på ATP- och WTA-touren är aktuellt förrän som tidigast den 13 juni. Franska öppna, VM på grus i Paris, är flyttat från försommaren till september/oktober. Cirklarna är verkligen rubbade. Att OS inte blir av förrän nästa år kan man ta med viss ro.

Men veckans besked att Wimbledon ställs in! Vi talar om juvelen i kronan, den äldsta och finaste av de fyra Grand Slam-turneringarna i tennis. Inte undra på att femfaldige Wimbledonmästaren Björn Björns födelsedag den 6 juni blivit nationaldag i Sverige (någon annan anledning finns väl inte?).

Tävlingen har, med beklagligt undantag för världskrigen, oavbrutet hållits varje sommar sedan 1877 på ärevördiga All England Lawn Tennis & Croquet Clubs gröna gräs. Det som endast kaiser Wilhelm II och Adolf Hitler tidigare olycksaligen förmått, har alltså även coronaviruset lyckats med: att skjuta The Championships i sank. Sannerligen ett mått på graden av hemsökelse som drabbat vår arma jord.

Stefan Löfven har tveklöst rätt: det är allvar nu, följ råden för att minska smittspridningen, stanna hemma om du kan. Men som jag och Lotta brukar säga när det är kämpigt värre såväl på som utanför banan: Det är med tennis som med livet. Det kommer alltid nya bollar. Håll ut!

Träracketens politik

Skrivit i Corren 13/12:

Som väntat föll övergångsregeringens avskalade budget i onsdagens riksdagsvotering. Nästa år sätts de ekonomiska ramarna av Moderaternas och Kristdemokraternas vinnande budgetreservation. Sänkta skatter, ökade anslag till försvar och rättsväsende. Toppen!

Ändå känns det inte riktigt värdigt att jubla. Ty M/KD-segern skedde till priset av ett reformerat nazistpartis aktiva stöd och är ett utslag av den långrandiga parlamentariska cirkus som Sverige drabbats av sedan valet i september.

Nog är det aningen bisarrt och bakvänt med genomdrivandet av en budget som är herrelös, då det ännu inte existerar någon ny regering som kan ta ansvar för den. Snarare lär väl detta bara ytterligare stöka till en redan stökig och låst situation.

Politikparodin fortsätter på fredag, då riksdagen med största sannolikhet röstar ner Stefan Löfven som talmannens förslag till regeringsbildare. Själv bryr sig Löfven inte ens om att närvara i kammaren, han föredrar att konferera i Bryssel. Vem blir näste man att skickas ut på plankan efter att först Ulf Kristersson och sedan Löfven stupat? Kanske en kvinna, Annie Lööf? Eller Kristersson igen?

Matchen om regeringsmakten har blivit en tragikomisk historia som utmanar löjet. Trots att utvecklingen passerat den traditionella blockpolitiken, gilla det eller ej, vägrar partierna tjurskalligt att anpassa sig till vad förhållandena i det nya politiska landskapet kräver.

Det hela påminner om Björn Borgs comebackförsök på proffstourens grus i Monte Carlo 1991. Envis som synden höll han kvar vid sin gamla hårdsträngade Donnayracket i trä. Den hade givit honom fantastiska triumfer förr, men var nu ett uppenbart antikt instrument.

Motståndaren i första turneringsomgången, spanjoren Jordi Arrese, hade naturligtvis en modern grafitracket, lättare och med större slagkraft. Borg mötte bollar som visslade förbi honom likt kryssningsmissiler och den tidigare fruktade gruskungen pulveriserades i två raka set (2-6, 3-6).

”Det var galenskap”, erkände Borg senare om denna olycksaliga match där han framstod som ett dammigt spöke på banan.

Blocktänkandet är partiernas kära träracket som de investerat så mycket av sin identitet i. Men att krampaktigt spela vidare med föråldrat material ger resultat därefter. Regeringskaoset hösten 2018 bär syn för sägen. Precis som Borgs publik i Monte Carlo vill man helst gömma sig bakom skämskudden.