Category Archives: Tennis

Politikens Björn Borg?

Skrivit i Corren 18/9:

Stefan Löfven är svensk mästare i maktspel. Håller ni inte med mig? Löfven står ohotad som herre på täppan, trots att den regering han leder är den svagaste sedan Ola Ullsten försökte ratta Sverige ett olycksaligt år på 70-talet. Ingen behärskar idag minoritetskonstens styre som Löfven.

Det är som tyngdlagen knappt angår hans V-stödda S/MP-ministär. Gång på gång lyckas han parera oppositionsmajoriteten i riksdagen. Löfven påminner om Björn Borg som kunde ligga under med till synes hopplösa setsiffror och ändå vända matchen.

Vi såg det redan hösten 2014. Sicket raffel! Löfven förlorade sin första budgetomröstning och vilken statsminister kan sitta kvar efter en sådan stjärnsmäll? Löfven! Han kontrade iskallt med hot om nyval och Alliansen säckade ihop psykologiskt – ja, fullkomligt lät sig blåsas av banan. Borgerligheten har inte hämtat sig än, men fick en formidabel publikfriande chans på smash och setvinst när IT-skandalen på Transportstyrelsen briserade.

Oj, oj. Där tycktes sannerligen Löfven hamnat ordentligt på defensiven. Pinsamma avslöjanden kom som på rullande band om hur regeringen slarvat med den nationella säkerheten.

Alliansen ryckte upp sig, sprang fram från baslinjen för att sopa hem den givna poängen, vi höll alla andan – detta skulle väl inte Löfven rimligen kunna klara? Han var rejält pressad och planen låg öppen. Men! Vad händer? Alliansen snubblar, slår en snedträff i nät och faller!

Åter har mirakelgrabben Stefan Löfven kommit ut på topp. Inte illa för en kille som helt otränad kastats in i politikens elitdivision. Allvarligt talat. Även jag skulle kunna vinna Wimbledon – om det enda motståndet jag mötte var från småknattar utan bollsinne som spelade med träracketar. Mer imponerande än så är egentligen inte Löfven som champion.

Han har blivit mästare praktiskt taget på walk over därför att oppositionen är direkt tragikomiskt valhänt, vilsen, slapp och skotträdd. Genomklappningen med misstroendevotumet mot försvarsminister Peter Hultqvist är blott alltför symptomatisk. En episk stilstudie i klanteri och uselt fotarbete. Alliansen har sänkt sin trovärdighet som regeringsalternativ i Marianergraven.

Med ett år kvar till valet, hur ska man hämta sig från detta praktfiasko? Vid det här laget skulle det nog krävas att en bolltrollare i John McEnroes klass uppenbarar sig i Ulf Kristerssons gestalt som ny M-ledare. Om ens det räcker för att övertyga väljarna.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Socialdemokraterna, Borgerligheten, Tennis

Grästennis!

Gästar Karlskrona tennisklubb där man kan spela på det mest klassiska av underlag. En härlig känsla.

Lämna en kommentar

Filed under Karlskrona, Tennis

Mirakeldagarna i Göteborg

Davis Cup 1984

Skrivit i Corren 23/6:

Jag knallar in i klubbentrén på TSK Malmen, ett stenkast från Stockholms stadion på Östermalm, för att slå några motionsbollar. Och upptäcker en inramad gammal affisch som gör reklam för Davis Cup-finalen mellan Sverige och USA i Scandinavium den 16-18 december 1984. Vilken nostalgirush! Minns ni?

USA:s lagkapten Arthur Ashe har mönstrat planetens överlägsnaste tennisgäng. John McEnroe är världsetta, Jimmy Connors världstvåa och tourens vassaste dubbelpar är odiskutabelt John McEnroe och Peter Fleming.

På pappret är det inget snack. Upplaga nummer 73 av den prestigetunga nationstävlingen är så gott som intecknad av amerikanerna. Men till finalen strax före jul i Scandinavium har vår förbundskapten Hasse Olsson listigt fyllt den göteborgska inomhusarenan med rött grus.

Det långsamma underlaget gillar jänkarna av tradition inte. När McEnroe ställs inför fullbordat faktum anklagar han upprört Sverige för feghet. Hans humör blir definitivt inte bättre av förstasingeln mot Henrik Sundström, som otippat vinner med 13-11, 6-4, 6-3!

Därefter fullkomligt krossas Jimmy Connors av Mats Wilander. Det hjälper inte att Connors försöker avvärja nederlaget genom att ropa ”jävla bög” åt domaren. Setsiffrorna i svensk favör blir 6-1, 6-3, 6-3.

Andra dagen är kritisk för Arthur Ashe. Hans formidabla dubbelpar är piskade att vinna denna match, annars är ju USA ute ur leken. Men på andra sidan nät står Stefan Edberg tillsammans med klippan Anders Järryd och den dåliga stämningen i det amerikanska tennislägret har tydligt påverkat Peter Fleming.

Han spelar darrigt och nervöst, förlorar till och med matchbollen på ett dubbelfel! Ytterligare en blågul triumf är i hamn: 7-5, 5-7, 6-2, 7-5.

Sverige leder nu med ointagliga 3-0, resten är bara en formalitet. Sista dagens tredjesingel blir en liten revansch för McEnroe som slår Wilander.

Men till den avslutande, och lika meningslösa, fjärdesingeln får Arthur Ashe kalla in reserven Jimmy Arias (som högst rankad 6:a på touren 1983). Connors har nämligen surmulet redan packat väskan och schappat!

Det faller på Henke Sundström att ta hand om Arias, vilket han gör med den äran. Totalresultatet putsas till 4-1, en rent förnedrande affär för USA. Vem hade vågat hoppats på en sådan utgång?

Finalen i Göteborg är ett av de största ögonblicken i svensk DC-historia. Sverige debuterade i turneringen 1925, dock skulle det dröja ett halvt sekel innan vi lyckades erövra segerpokalen. Då, 1975, var det Lennart Bergelins legendariska kvartett med Björn Borg, Bragd-Birger Andersson, Ove Bengtson och Rolf Norberg som svarade för bedriften.

Nio år efter finaltriumfen mot Tjeckoslovakien i Stockholms Kungliga tennishall gjorde Hasse Olssons grabbar det igen och på västkustmark, trots att oddsen mot USA var betydligt tuffare. Sverige har sedan dess vunnit Davis Cup vid ytterligare fem tillfällen, senast 1998 mot Italien på grus i Milano.

Något som liknar miraklet i Göteborg 1984 lär vi blott kunna drömma om att återuppleva. I synnerhet som situationen för svensk tennis idag är tragiskt under isen. Eller ska man säga under gruset?

Tyvärr mår inte Davis Cup särskilt bra heller. När Björn Borg började slå bollar mot garageporten i Södertälje var ett av hans främsta mål som liten parvel att vinna turneringen åt Sverige. Inte konstigt att han närde den drömmen, eftersom SVT:s sändningar av DC-matcherna med Janne Lundqvist och Uffe Schmidt på 1960-talet starkt bidrog till att göra tennisen folklig och populär här hemma.

Numera har det blivit allt kärvare att få de främsta spelarna att ställa upp för sitt land. Det gör det förstås svårare att locka en bredare publik, vilket i sin tur får TV-bolagens och sponsorernas intresse att falna.

I ett försök att bryta den negativa spiralen väntas Internationella tennisförbundet (ITF) på sin kongress i augusti rösta igenom en förändring av DC-formatet. ITF vill korta singelmatcherna från bäst av fem set till tre i avsikt att nå snabbare avgöranden. Tanken är att kortare matcher smidigare skulle passa TV än utdragna holmgångar och ge otåliga tittare mer dramatik på banan.

Det känns dessvärre som ett drag av dumdristig desperation från ITF:s sida, vars konsekvens vore en vådlig devalvering av spelets tjusning och attraktionskraft. Som Jonas Arnesen, Sveriges bästa tennisjournalist, i en aktuell krönika kritiskt skriver om ITF:s planerade tilltag: ”Det är inte mycket som går upp mot en lång och dramatisk femsetare i DC” (Idrottens Affärer 21/6). Det lär nog alla sanna tennisälskare utan vidare hålla med om.

Men vad skulle kunna rädda Davis Cup ur dess krisande tillstånd?

Den internationella lagturneringen, grundad av amerikanen Dwight Davis (trefaldig vänsterhänt US Open-vinnare i dubbel och sedermera president Calvin Coolidges försvarsminister), har spelats varje år sedan 1900 – undantaget 1901, 1910 och de bägge världskrigen. Att denna stolta, ärevördiga del av tenniskulturen håller på att blekna bort är lika sorgligt som om något av de fyra Grand Slam-mästerskapen hade drabbats av samma oblida öde.

Måhända skulle statusen och intresset öka om turneringen ransonerades till att bli ungefär som den vita sportens OS? Tennisen har ändå aldrig riktigt passat det riktiga OS, skippa den grenen från IOK:s program och arrangera Davis Cups löpande tävlingsomgångar under vart fjärde eller vart tredje år istället.

Annars kanske vi helt enkelt får acceptera att Dwight Davis gamla segerbuckla är lika överspelad av tiden som Sveriges fornstora dagar på tennistronen.

Davis Cup 1984

Tennishjältarna 1984. Hasse Olsson, Henrik Sundström, Mats Wilander, Anders Järryd och Stefan Edberg.

Lämna en kommentar

Filed under Tennis

Tennis är livet

Allt annat, före och efter, är egentligen bara väntan.

Lämna en kommentar

Filed under Tennis

Jag vill också bo i Villa Triste

Villa Triste

Fanns ett album som jag själv önskat mig ha kunnat spelat in är det Bitches Brew. Tyvärr är jag inte Miles Davis. Last year in Marienbad är filmen jag önskat mig ha skapat. Tyvärr är jag inte Alain Resnais. Och inte heller Patrick Modiano, men vore det en roman som jag skulle vilja ha skrivit är det hans Villa Triste.

Bara några få kapitel in i boken är jag helt absorberad av berättarpersonen Victor Chmaras minnen av sin flykt till en liten bad- och kurort vid schweiziska gränsen i det tidiga 60-talets somriga Frankrike. Lågmält, stämningsmättat, förföriskt, suggestivt – Modiano är inte bara en gudabenådad stilistiker, han förstår den vita sporten:

Fönstret i hennes rum på L’Hermitage stod öppet, och jag kunde höra det regelbundna dunsandet av tennisbollar och spelarnas avlägsna rop. Om det ännu fanns snälla fredliga dumbommar i världen i vita kläder som slog bollar till varandra över ett nät, så betydde det att jorden fortfor att snurra runt och att vi ännu hade några timmars frist.
Hennes hud var överallt mycket svagt fräknig. Och i Algeriet var det visst krig.

Ett underbart stycke, eller hur? Bättre kan det inte sägas. Tennis är civilisation.

Mr G tennis

Lämna en kommentar

Filed under Litteratur, Tennis

Lär av Björn Borg

Björn Borg

Skrivit i Corren 2/12:Corren.

”Om du inte har självförtroende nog att ta initiativ och variera spelet då blir du inte en bra spelare. Och det gäller ju utanför tennisbanan också. Man måste våga göra saker. Annars händer ingenting.”

Det skriver Björn Borg i sin bok Till hundra procent (1992). Med mindre än två år till nästa val skulle det inte skada om Moderaterna lärde av den femfaldige Wimbledonmästaren. Särskilt som partiet, inkluderat Alliansen som helhet, underpresterar i SCB:s aktuella novembermätning.

Mot den svagaste regeringskonstellationen som Sverige haft i modern tid samlar inte borgerligheten mer än 37,9 procent. Det rödgröna blocket noterar däremot 44,1 procent – en ökad ledning sedan den förra SCB-undersökningen i maj.

Men så har vi också en opposition som egentligen inte vågar göra saker och visa färgen.

Medvetet undviks hårda servar mot regeringen, då denna mandatperiods match redan är uppgjord (enligt den dödförklarade men likafullt levande Decemberöverenskommelsen, ni vet). Initiativ som kunnat tvinga fram en konstruktiv riksdagsmajoritet i någon form, och vända spelet i liberal reformriktning, är det inte tal om.

Att Moderaterna heller inte övertygar som alternativ regeringsbildare är de färska siffrorna ett symptomatiskt kvitto på: svidande minus 1,9 procentenheter ner till 22,8 procent i väljarstöd. Vill det sig riktigt illa kan det tyda på en begynnande genomklappning, där Jimmie Åkesson smashar ut Anna Kinberg Batra som herre på oppositionstäppan.

SD ligger idag på 17,5 procent. Men lägg i beräkningen att detta parti tenderar att underskattas i mätningarna och att främlingsfientliga populiströrelser har medvind över hela västvärlden.

Det är inget otroligt scenario att SD på valdagen 2018 blir större än Moderaterna, till och med störst i riksdagen.

Om det ska förhindras börjar det bli brådskande läge att försöka spotta upp sig ur blekhetens blåa skugga, sluta lunka omkring passivt vid baslinjen, hitta en slagkraftig formel för spelet och gå offensivt på nät.

”Är man rädd förlorar man. Man måste helt enkelt ha mod och det har förstås med självförtroende att göra”, skriver Björn Borg och där finns kanske Moderaternas problem. Vad står partiet för efter epoken Reinfeldt och Borg? Det är inte jättetydligt precis.

Utan tryggheten att bäras av en klar idé om vad som är meningen med föreningen är det väl inte konstigt om självförtroendet sviktar, grundslagen inte sitter, bollarna går ut och väljarnas ögon istället faller på en mer lovande champion.

Lämna en kommentar

Filed under Borgerligheten, Moderaterna, Tennis

Yeah yeah, wow wow

diane-keaton

Diane Keaton på tennisklubben i Annie Hall (1977).

Lämna en kommentar

Filed under Film, Tennis