Eftermiddagsdrinken

7 Up Cherry? Inte visste jag att den klassiska citron/lime-läsken fanns i en spetsad körsbärsvariant. Men plötsligt stod den bara där, på butiken Hemmakvälls importhylla i Karlskrona.

På den amerikanska marknaden har 7 Up Cherry tydligen funnits länge, ända sedan 1987. Visserligen tillhör jag den lilla men hängivet nonkonformistiska svenska minoritet som älskar Coca Cola Cherry. Fast hur skulle körsbärsmixen funka i det här fallet?

Överraskande bra och uppfriskande, gott folk! Jag har fått en ny favorit att bunkra upp med i läskeblask-kylen.

Passa på att smaka Prins Bertils strömming

Skrivit i Corren 11/5:

Prins Bertil, hertig av Halland och ställföreträdande regent, var som många eventuellt kommer ihåg mycket road av bilar, golf och boule. Han hyste också ett stort intresse för matlagning, en konst han ofta personligen praktiserade i sitt eget kungligt välutrustade kök. Vilka exklusiva rätter tillredde han där? 

Det kunde gode vännen och mästerkocken Tore Wretman avslöja. I synnerhet gillade prins Bertil att syssla med soppor och fisk, gärna ”strömming i alla former, kanske med lite förkärlek för gravad och sotare”. Prinsens devis löd: ”den enkla maten är den bästa maten”. Nej, inte måste man krångla till det så förbannat. 

Rensa ett kilo strömming, lägg den i en smörad eldfast form med skinnsidan neråt. Rör ihop en blandning av 100 gram smör, en äggula, 50 gram mie de pain och 10 gram ytterst finhackad schalottenlök. Krydda med salt, peppar och finhackad persilja. Lägg blandningen i ett tunt lager över fisken, komplettera med några smörklickar och häll lite torrt vitt vin runt om. Låt anrättningen stå under grillelementet i ugnen tills den får vacker färg. 

Voilà! Du har just lagat ”Prins Bertils strömming”, enligt hovtraktören Tore Wretmans anvisade recept i dennes eminenta bok Mat och minnen (1987). Knappast svårt, eller hur? Men väldigt smarrigt. Som Wretman framhöll är sill och strömming något för varje sann gourmet. 

Undrar du över namnförbistringen, det är ju samma fiskart, så är tumregeln: fångas den norr om Kristianopel i Blekinge säger man strömming, fångas den söderöver eller på västkusten säger man sill. I framtiden kanske man inte säger något alls. Ty då är risken att inget finns att fånga och att ”Prins Bertils strömming” bokstavligen blivit ett minne blott på den klassiska finsmakarmenyn. 

Som om inte det vore illa nog med torsken och ålen, vars bestånd hotas av direkt kollaps efter åratal av tanklöst överfiske. Östersjöns förråd av sill och strömming kan också vara på väg att sina. Senaste decenniet har det trålats energiskt allt närmare land, trycket har varit särskilt hårt vid ostkusten och resulterat i rika fångster. 

Idag har priset visat sig. Fångsterna har successivt krympt efter 2018, rapporter om kraftig minskad förekomst av sill/strömming duggar tätt. Henrik Svedäng, docent i marin ekologi vid Östersjöncentrum på Stockholms universitet, bedömer situationen som allvarlig. Beståndet är oroväckande sargat, men: ”Om vi börjar med rätt åtgärder nu kan vi möjligen se början till en återhämtning” (Kvartal 27/4). 

Bland annat vore ett förbud mot storskalig trålning önskvärt, liksom införande av fiskefria zoner. Frågan är dock om Östersjöstaterna kan enas om de effektiva tag som krävs, innan det är för sent. 

Hur många krogbord finns kvar efter pandemin?

Skrivit i Corren 6/5:

Pandemin har blivit ett lyft. För bostadspriserna. På villamarknaden har det genomsnittliga huspriset ökat med 25 procent riket runt under senaste året. Det säger något om efterfrågetrycket. Nog för att svenskens fixering vid hemmet som uttryck för självförverkligande och statusmarkerande tidigare varit påfallande. I coronans tid av nödtvångets sociala distansering tycks intresset blivit starkare än någonsin. Ett folk av stugsittare som knarkar Hemnet. Tja, vad ska man göra? 

Trenden kanske mildras när pandemin viker. I personlig lockdown medan smittan grasserar illa i vårt hörn av Sverige och väntan på vaccindosen äro lång, längtar åtminstone jag allt intensivare efter att slippa mina egna fyra väggar. Men nya kvadratmetrar att renovera och inreda vill jag inte ha. Det räcker nu! 

Jag är hellre benägen att instämma med gamle doktor Samuel Johnson: ”Människan har inte hittat något som ger mera lycka än ett bra värdshus eller en krog”. Drömmeriet framför datorskärmens Hemnet-annonser kan fara och flyga. Det är till det myllrande utelivet vid krogborden och bardiskarna jag längtar som en gång Heidenstam längtade hem till stenarna där barn han lekt. 

Man kan dock undra vad som månne bliva kvar av restaurangnäringen. Smittskyddsrestriktionerna har slagit hårt mot branschen som knäar akut ekonomiskt. Det larmas om massor av förlorade jobb, tömda reserver, uteställen i omedelbar riskzon att ta ned skylten och med det ett befarat kunskapstapp inom krogprofessionen som blir svårt att ta igen. Samtidigt stiger ropen på den offentliga hjälp som tyvärr har trögt att nå fram till företagen. 

”Det har skapats en ohållbar situation där i grunden sunda verksamheter svälts ut och går i konkurs. Läget förvärras ytterligare av att de redan utlovade stöden dröjer och att reglerna och tolkningarna är oklara. Detta måste snarast förändras”, dundrade Visitas vd Jonas Siljhammar och Svensk Handels vd Karin Johansson i debattartikel häromveckan (Besöksliv 26/4).

Konsekvenserna av en ödelagd krog- och restaurangbransch vore på många sätt hemska, en förlust av civilisatoriska proportioner. Låt mig erinra om vad författaren Per Hagman skrev för ett halvår sedan:  

”Rationellt sett har det alltid varit betydligt mer prisvärt att hemma konsumera en kopp kaffe, ta ett glas eller äta en måltid. Ändå har människan sedan urminnes tider och i de flesta kulturer haft ett behov av att ägna sig åt sådant på lokal, mer eller mindre ofta. Därför att vi vill träffa nya och gamla bekantskaper, se och bli sedda och så vidare. För att inte tala om alla affärsuppgörelser, odödliga dikter och porträtt som därför klottrats ner på servetter och notor” (Expressen 28/11). 

Det är ingen värdig tillvaro att stranda i hemmabostaden. Utan en kvarterskrog att fly till, att mötas och umgås på, slocknar staden och livet går i moll. 

Länge leve den fria semlan!

Skrivit i Corren 17/2:

Jaha, där kom och gick fettisdagen. ”Underbart är kort, alldeles för kort”, som Povel Ramel sjunger. Men det får stå för honom. Jag, däremot, fortsätter gärna att äta semlor länge än. Och jag börjar hjärtans gärna äta semlor tidigast möjligt också.

Min kära gamla mor, som i bästa konservativa anda höll stadigt på traditionerna, försökte fostra mig till att uppröras över konditorier vilka – Gud förbjude! – saluförde fastlagsbullar så snart som kring trettondagen. Det gick inget vidare. Jag växte upp till att välkomna tidernas fortlöpande urartning och kan skamlöst redan före jul kalasa på semlor som kommer i min väg.

Svenska folket äter vanligtvis 40 miljoner semlor årligen, 94 procent säljs under januari-mars. Särskilt i år tycker jag att vi sträcker ut säsongen och mumsar lite extra. Det finns i dubbel bemärkelse goda skäl till det.

Coronapandemin har ekonomiskt slagit hårt mot kaféer och bagerier. Ett förträffligt sätt att hjälpa dem genom ekluten är förstås att stödhandla lokalt tillverkade semlor. Varför inte som krisåtgärd anamma Ture Sventons manér och låta semmelätandet fortsätta utan invanda säsongsbegränsningar?

Okej, Sventons ivriga konsumtion drar väl åt rena missbruket. Men att författaren Åke Holmberg gav sin berömda läspande privatdetektiv gimmicken att hungra efter ”temlor” jämt och ständigt har en tänkvärd kulturhistorisk aspekt.

Som bekant frekventerar Sventon exklusivt Rotas konditori på Tegelbacken i Stockholm. Ty hör och häpna. Enligt böckerna är konditoriet det enda som säljer semlor året runt. Det var ingen liten grej 1948 när Ture Sventon gjorde debut i tryck. Faktiskt ett lagbrott. På riktigt.

I efterkrigstidens socialdemokratiskt styrda folkhem var det knappt om godsakerna. Statliga jordbruksnämnden reglerade marknaden med järnhand. Äta semlor hur som helst var Ture Sventons privilegium. Vanliga svenskar fick bara göra det under den ytterst snålt tilltagna period som staten fastställde (även priset på semlorna bestämdes av överheten).

Illustrativt är en notis i Göteborgs-Tidningen den 23 januari 1952. Ett par bagare i Skåne rapporteras ha börjat saluföra fastlagsbullar långt före fettisdagen, upptäckts av polisen och fått bötesstraff att vänta. ”Frihet åt fastlagsbullarna är ett rimligt krav, säger Skånes konditorier, men jordbruksnämnden vill inte höra på det örat”.

Förmynderiet i dess prydno. Kom inte och säg att det var bättre förr. Numera är det åtminstone ingen statlig myndighet som hindrar oss från att i full frihet inmundiga semlor likt de Ture Sventon köpte på Rotas – ”stora, lagom bruna och med mycket grädde, som pöste över åt alla håll”. Sådana underverk, förkunnar Sventon levnadsklokt, ”är just vad man behöver, när man känner sig nere”. Eller hur?

Ge ålen en chans

Skrivit i Corren 30/12:

Den moderna kosmologin förkunnar att universum uppstod ur ingenting. En slumpartad fluktuation bara, en stor smäll och så var allting igång. Ska vi tro Aristoteles, den gamle filosoferande greken, är det i princip på samma sätt med ålen. Den skapar sig själv, hux flux, från noll och intet.

Ännu idag är ålen, dess ursprung och livscykel faktiskt något av ett mysterium. Den föds som en larv i det skummande Sargassohavets djup, simmar över Atlanten till våra kuster och vattendrag, innan den vandrar åter till ursprungsplatsen vid Kuba och Bahamas igen. Det är åtminstone vad den aktuella forskningsteorin pekar på.

Vi vet inte riktigt säkert. Levande ål har nämligen aldrig observerats i Sargassohavet, som kulturjournalisten Patrik Svensson konstaterat. Han är författare till succéboken Ålevangeliet – berättelsen om världens mest gåtfulla fisk, belönad med Augustpriset 2019 och i sin amerikanska utgåva upptagen på New York Times prestigefyllda lista över de hundra bästa böckerna 2020.

Men en sak är glasklar. Rundrökt ål, skurna i fem centimeter långa bitar och gärna serverad med timjankryddad äggröra á la Tore Wretman, räknas av tradition i min familj till julbordets läckraste delikatesser. Släkten har inte för inte anor från de svenska sydstaterna Blekinge och Skåne där ålen alltid stått gastronomiskt högt i kurs och ålfisket är en del av kulturarvet.

Rökt ål har dock saknats på faten hemma de senaste åren. Med gott samvete kan ju inte länge den goda ålen konsumeras. Det har blivit trist men nödvändigt att avstå – i likhet med ålevangelisten Patrik Svensson som själv inte heller äter ål. ”Den är listad som akut hotad och då ska man låta bli helt enkelt”, sa han i SVT strax före jul.

Endast den som litar på Aristoteles halsbrytande tes att ålen materialiserar sig ur intet kan numera hysa förtröstan. Ty ingenting är vad ålbeståndet är på väg mot. Sedan 70-talet har mängden ål i Nordsjöområdet minskat med 98 procent. Om inte ålen klarar tricket att trolla fram sin existens ur ett nolläge och på så vis sköta återhämtningen för egen biologisk maskin, lär den snart göra dronten och andra utrotade djurarter sällskap.

Alternativet är annars att följa Internationella havsforskningsrådets uppmaning och tills vidare införa ett totalt fiskestopp. Det är också vad expertisen på Östersjöcentrum vid Stockholms universitet rekommenderar. Fortfarande fiskas hundratals ton ål varje år i Sverige och det sker med myndigheternas tillstånd.

Vill vi ge ålen en sportslig chans att överleva borde regeringen, där jag hört att Miljöpartiet ingår, ge nya direktiv som omprövar tillståndsgivningen innan det är försent.

Ost är inget att skoja om

Skrivit i Corren 9/12:

Stig Ahlgren, omsusad tidningsman och ledamot av Gastronomiska Akademien, avskydde Jean Anthelme Brillat-Savarins berömda aforism som varenda fransman kan väckas mitt i natten och rabbla – ni vet, den där om att en måltid utan ost är som en vacker flicka med bara ett öga.

Bilden ger obehagliga associationer, menade Ahlgren – vilket han onekligen hade en poäng i. Ty frågan inställer sig ju hur hon förlorade ögat. ”Blev det utrivet av en hätsk medtävlare till marskalk de Roqueforts eller prins Gorgonzolas gunst? Gapade ögonhålan tom och sladdrig mot hennes tillbedjare, polisprefekten Brie, eller hade hon förärats ett porslinsöga av den stormrike grisuppfödaren Camembert?”

Sånt vill man vid sittande bord helst slippa grubbla över när osten saknas – som vore inte den bittra upplevelsen illa nog! Stig Ahlgren kunde dock triumferande meddela att han hos en ostkännare äntligen funnit en lämpligare formulering som ”utan äcklande lyteskomik ger ett slående uttryck för samma svikna förväntan”.

Och den löd (håll i er nu): ”En måltid utan ost, det är lika otänkbart som om Beethoven lämnat ifrån sig trion Ärkehertigen utan ett avslutande allegro presto”.

Nej, ost är minsann inget att ta lätt på. Det kan jag personligen intyga som ystad av ostbitna föräldrar och med den milt syrliga Port Salut som min första stora barndomsförälskelse. Ost är kultur, en konstart, en identitet. Det är djupt beklagligt att Arlas direktörer tycks ha svårt att begripa detta.

Sedan den gamla svenska mejerikooperationen svällde till en internationell jättekoncern har det uppenbarligen blivit problematiskt med markkontakten. Att flytta tillverkningen av originalet bland svenska gräddostar – den östgötska Boxholmsosten – till jämtländska Östersund var mer än en dumhet. Det är en kulturskymning jämförbar med om Västerbottensosten mist sin hemmaort i Burträsk och övertagits av något mejeri i skånska Kristianstad.

Eller som att engelska Stilton – julostens Rolls Royce – inte längre skulle produceras i grevskapen Leistershire, Nottinghamshire och Derbyshire. Utan i Inverness på det skotska höglandet. Den äkta varan, den speciella karaktären, vore naturligtvis borta. Arlas saluförande av Boxholmsost utan Boxholm är Beethoven spelad skärande falskt.

Arlas namn och rykte blir inte bättre av det gnidiga bråkandet om det anrika ostmejeriet i Boxholm, som såldes till kommunen och nu är i Glada Bondens ägo. Arlas begäran om kvarstad har tillbakavisats av Linköpings tingsrätt.

Men tvisten om köpeavtalet lär fortsätta ty Arlakoncernen lovar att överklaga. Varför? För denne marknadsdominant kan det rimligen inte finnas annat än växelmynt att eventuellt vinna. Kan inte Arla bara sluta skvätta sin sura mjölk omkring sig och lämna Glada Bonden som tror på Boxholm ifred?

Ge gårdsförsäljningen en chans

Skrivit i Corren 8/12:

Som det förkunnas i Jesus Syraks vishet, en av Gamla testamentets apokryfer: ”Vin är livet självt för människan om det dricks i måttliga mängder. Vad har man för liv om vinet fattas? Det blev ju skapat till människans glädje.”

Fast riktigt så roligt ska människan inte ha det i Sverige, där glädjen begränsas av Systembolagets järnhårda förmyndarhand över marknaden. Den statliga monopolisten skryter gärna om sitt förträffliga sortiment. Helt överlägset vad enskilda handlare skulle kunna tillhandahålla, påstås det.

Det räcker med att åka över Öresund och botanisera bland danska vinhyllor för att konstatera motsatsen. Även i det tidiga 1900-talets Sverige var utbudet av vin och andra alkoholhaltiga drycker mycket större, mer varierat och kvalitetsmässigt intressantare. Då hade vi fortfarande en mångfald privata konkurrerande butiker som sålde ädla våtvaror riket runt. Sedan kom Ivan Bratt och tog kål på dem allihop med sitt monopolsystem.

Med hårda restriktioner skulle det vidlyftiga supande stävjas som redan Jesus Syrak varnat för: ”Försök inte spela karl vid bägaren, ty vinet har fört många i fördärvet”. Tyvärr blev priset av statsförmynderiet att även måttlighetsdrickarna drabbades och den seriösa svenska alkoholkulturen fick ett fördärvligt slag som ännu är högst kännbart.

Ett exempel är att Systembolaget vant svenskarna vid otyget att köpa egenartade viner som bara finns här, industriellt tillverkade på importerat råblask som blandats, smaksatts och tappats i box. Ett annat exempel är Systembolagets envisa kamp mot gårdsförsäljning av lokala specialiteter från småskaliga producenter.

Ett offer för monopoljättens stora elefantfot är Särtshöga Vingård i Väderstad, vars vision är att ”göra världens bästa mousserande vin på druvan Solaris”. Vad är vunnet på att hämma en sådan spännande östgötsk nischaktör? Varför skulle besökande vinkonnässörer hindras från möjligheten att köpa hem en flaska eller två av riktig kvalitetsvara direkt på plats?

Men så fort det talats politiskt om ja till gårdsförsäljning har Systembolaget, likt en stat i staten, mullrat igång alarmistiska propagandakampanjer och fått sitt veto att gälla. Nu kanske det blir annorlunda. Centern har i januariavtalet fått igenom en ny utredning av frågan, ett uppdrag som gått till Östergötlands förre landshövding Elisabet Nilsson. I december nästa år ska hon vara klar.

I SVT (5/12) berättar Niclas Albinsson på Särtshöga Vingård vad tillåten gårdsförsäljning hade betytt: ”Från dag ett skulle jag direkt anställa en person på heltid. Dessutom så skulle det öppna upp för en helt ny grön näring på landsbygden, där unga personer och små företag skulle kunna försörja sig. Därtill skulle det också gynna turismen”.

Vi håller tummarna!

Ditt läskedrickande är inte statens ansvar

Skrivit i Corren 1/9:

Jennie Nilsson tillhör inte regeringens ivrigaste linslus. Få skulle anklaga henne för att gjort något direkt väsen av sig sedan hon upphöjdes till statsråd förra året. Det är nödvändigtvis inget dåligt tecken.

Som landsbygdsminister (S) har Jennie Nilsson haft den sympatiska förmågan att smyga under den kakafoniskt blippande partipolitiska utspelsradarn likt regeringens egen motsvarighet till Calvin Coolidge, den lågprofilerade amerikanske presidenten på 1920-talet som brukade kallas ”Silent Cal”.

Han var, som ni förstår, föga talträngd. Ordknappheten var ett medel för att inte låta sig stressas av alla kravställare och särintressen. Coolidges credo var nämligen att den största politiska konsten är att avstå från handling. Politiker verkar ju ofta tro att de måste rättfärdiga sig själva genom att ständigt skylta med rastlös aktivitet, tävla om att snabbast gripa in, lägga till rätta, föreslå åtgärder, hojta högt.

Men inte sällan kan det klokaste vara att hålla sig cool, vila på hanen och välja sina strider. Man måste veta när och om det verkligen är motiverat att rycka ut med den politiska brandslangen. Annars riskerar det bara att bli trassligt värre helt i onödan.

Att Jennie Nilsson av Expressen rubricerats som Sveriges mest okända minister skulle således kunna båda gott. Hoppet om att hon anammat Silent Cals framgångsrika politiska filosofi har dock nu i sommarvärmens sista skälvande dagar fått en allvarlig knäck.

Cancerfonden och Sveriges konsumenter larmade häromveckan att butikerna i vårt avlånga land saluför läskedrycker som innehåller mycket socker. Ett överhängande hot mot folkhälsan, blasket gör människor feta och sjuka! Staten måste införa skatt på läsk!

Plötsligt ångade Jennie Nilsson in i SVT-rutan, utropade att hon ”reagerade starkt” på det läskiga larmet och förklarade sig öppen för kravet på statlig reglering av sockerhalten via skattevapnet, om inte tillverkarna bättrade sig.

Men är det statens uppgift att stävja skadlig överkonsumtion av läsk? Istället för att genast falla undan för enskilda organisationers medialt uppmärksammade problembeskrivningar, borde landsbygdsministern lugnt förklara att det måste vara någon måtta på paternalismen.

Det är föräldrarnas skyldighet att inpränta sunda hälsovanor hos sina barn och ransonera sockerdrickat. Gällande vuxna individer åligger det dem själva att ta hand om sina egna kroppar och undvika destruktivt beroende av läsk och godis. Gärna råd och stöd från samhället vid behov. Men där går gränsen.

Om regeringen ska ta något ansvar i läskedrycksfrågan, så är det att ordentligt hamra fast detta osötade budskap på kyrkporten mitt i byn. Men det gjorde alltså inte landsbygdsministern. Hon är ju, trots allt, en svensk S-politiker.

Regeringens ekovurm är oförsvarlig

Skrivit i Corren 25/5:

År 2030 ska 30 procent av den svenska jordbruksmarken vara certifierat ekologiskt odlad och 60 procent av den offentliga livsmedelskonsumtionen ska utgöras av certifierade ekologiska produkter.

”Rätter och packer Eder härefter”, som Gustav Vasa brukade inskärpa till undersåtarna, ty detta beslutade regeringen i sin upphöjda visdom våren 2018.

I Östergötland har vi varit snabba med den av centralmakten beordrade omställningen. Redan är 27 procent av länets jordbruksmark ekologiskt odlad, rapporterad P4 Östergötland i fredags (22/5). Planmålet är alltså nästan nått i vår bördiga del av Sverige och vi ligger därmed en bra bit över det aktuella riksgenomsnittet på 20 procent.

Om det nu är något att stoltsera med.

Att ekoprodukter är populära bland vissa kundsegment må vara en sak. Otvivelaktigt finns en betydande efterfrågan på ekologiska varor i butikerna. Vill livsmedelsbranschen göra pengar på denna nisch enligt sedvanliga marknadsmässiga principer och utan att bluffa med vilseledande reklam, så får väl livsmedelsbranschen göra det.

En helt annan sak är emellertid om staten blandar sig i kommersen med påbud och skattesubventioner som syftar till att ge ekoproduktion och ekovaror en normerande särställning.

Rimligen måste regeringen ha väldigt goda skäl för att använda statens tvångsmakt på detta sätt. Rimligen måste det ekologiska jordbruket vara avsevärt bättre än det konventionella. Vad är annars poängen?

Men vetenskapen talar snarare för motsatsen. Studier i mängd kan anföras, exempelvis en Chalmersundersökning som den 12/12 2018 publicerades i tidskriften Nature. Chalmersforskarna konstaterade att ekologiskt jordbruk är sämre för klimatet, eftersom det ger mindre skördar per hektar än konventionell odling och därför kräver större markarealer.

Det innebär ökad avskogning, vilket leder mer utsläpp av koldioxid i atmosfären. Även ekologisk kött- och mejeriproduktion är till nackdel för klimatet jämfört med konventionellt producerad mat.

Att miljö och hälsa skulle vinna på ekoproduktion är ett ideologiskt tankefoster med svagt eller obefintligt stöd i verkligheten. Coronapandemin våren 2020 har ovanpå detta klart indikerat att Sveriges krisberedskap lämnar en hel del övrigt att önska, icke minst gällande vår nationella självförsörjning av livsmedel.

Regeringens vurm för dyrare och ineffektivare ekoproduktion i det svenska jordbruket gör oss knappast starkare om de internationella handelsvägarna skärs av och gränserna stängs.

Arla kan få ångra flytten från Boxholm

Skrivit i Corren 22/1:

Hur man än ser på saken, så är det naturligtvis sorgligt om ostcisternen i Boxholm försvinner från kartan. Arla har erbjudit kommunen att köpa den. Men politikerna i kommunstyrelsen sa under tisdagen nej, vilket lär betyda att ett välkänt landmärke i östgötabygden skattar åt förgängelsen.

Kanske bäst, trots allt. Vad skulle en idag tom symbol tjäna Boxholm? Osttillverkningen upphörde i december. Någon äkta Boxholmsost existerar inte mer, sedan mejerijätten Arla med huvudkontor i Danmark flyttat produktionen till Östersund långt uppe i Jämtland.

Beslutet är taget för att spara kostnader och göra samordningsvinster. ”Arla måste följa utvecklingen och anpassa vår verksamhet efter det som skapar mest värde för våra ägare, mjölkbönderna”, lät koncernen förstå när det chockartade beskedet om nedläggningen i Boxholm offentliggjordes hösten 2018. De lokala protesterna blev som bekant omfattande, dock hjälpte inga vädjanden och räddningsaktioner.

Men det kan visa sig att Arlakoncernens räknestycke, måhända synbarligen rationellt på Excelarket, blir en grov kalkyleringsmiss i slutänden. Mejeriet i Boxholm har levererat premiumostar utifrån närproducerade råvaror i en gedigen hantverkstradition sedan 1890-talet. Och sådan osttillverkning är ingen verksamhet vilken som helst.

Det kan det lilla mejeriet i Burträsk som 1872 gav oss den berömda Västerbottensosten intyga. Ett försök av Norrmejerier att flytta produktionen till Luleå misslyckades. Smaken på osten ändrade karaktär. Varför Västerbottensosten som vi känner den bara kan tillverkas i Burträsk råder delade meningar om. Möjligen samverkande faktorer mellan jordmånen, växtligheten och de betande korna i Burträsktrakten kopplat till den unika husflora som sitter i varje enskilt mejeris väggar.

Som P4 Östergötland nyligen uppmärksammade (18/1) är därför risken att även karaktären på Boxholmsosten går förlorad vid flytten. Det vore i analogi med Norrmejeriers erfarenheter logiskt. Hur skulle jämtländska Östersund (inget ont om denna trevliga metropol i övrigt) kunna ersätta den inarbetade smakkänslan av östgötska Boxholm?

Dessutom är det rimligen falsk marknadsföring att alls kalla Boxholmsost för Boxholmsost när själva Boxholm opererats bort ur ekvationen. Konsumenterna får inte längre den lokala nischost som de hittills betalat för. Vill Arla skapa mest värde för sina ägare är det nog tämligen oklokt att devalvera värdet på ett anrikt varumärke. Förhoppningsvis inser man efter ett tag att såväl pengarna som smaken ändå finns där Boxholmsosten hör hemma.