Allians för missväxt

Skrivit i Corren 30/10:Corren.

Correns ledarredaktion uppfattade Stefan Löfven som en näringslivsvänlig pragmatiker i den politiska mittfåran. I händelse av att Alliansen skulle förlora regeringsmakten och ingetdera block fick majoritet, ansåg vi att det bästa för Sverige vore en S- och M-regering.

En sådan koalition kunde blåsa nytt friskt liv i de senaste 30 årens liberala reformagenda som både S och M varit bärare av, men som tyvärr slumrat in under Fredrik Reinfeldts andra mandatperiod.

Fokus borde vara att bryta de förlamande låsningarna som förhindrat rationella lösningar på de allt mer brännande strukturproblemen inom arbetsmarknaden, bostadsmarknaden och energisektorn.

Samt att få ordning på den misskötta försvars- och säkerhetspolitiken i det pressade läge som uppstått när orosmolnen hopat sig över vårt närområde och kring våra gränser. Valnattens resultat ansåg vi talade för en sådan okonventionellt sammansatt, men stark reformregering.

Väljarna signalerade att de önskade förändring. Dock fanns endast en segrare: det främlingsfientliga missnöjespartiet SD. Alliansen backade, de rödgröna låg totalt still på 2010 års förlustnivå, något mandat för skarpa vänstersvängar fanns inte och den traditionella blockpolitiken var i praktiken upplöst.

Samtidigt hade Stefan Löfven hela valrörelsen talat sig varm för breda lösningar och gett intryck av att vilja samarbeta med borgerligheten. Fältet tycktes – förnuftsmässigt sett – ligga öppet för S och M att axla vuxenansvar för landet och riva tag i de oförlösta frågor, som inte minst underblåst SD:s chockerande framgång.

Alltså: i nationens intresse borde de två största partierna förena sig och bilda en ”allians för tillväxt”.

Så blev det inte. När det var upp till bevis, trädde Löfven ut på scenen som vore han Håkan Juholts ideologiska vänstertvilling och band sig fast vid de två små rödgröna ytterlighetspartierna i en svag minoritetsregering, vars inriktning kan summeras som en ”allians för missväxt”.

De allvarliga strukturproblem som plågar Sverige riskerar att nu att fördjupas. Pakten som S slutit med MP och V om den ekonomiska politiken är en smällande grönsocialistisk bredsida av pålagor och restriktioner som hotar arbetslinjen, företagsamheten och innovationskraften i landet.

En klassisk passage i den amerikanske presidenten Calvin Coolidges State of the Uniontal 1923 fångar med spöklik träffsäkerhet konsekvenserna av det budgetförslag som Löfvenministären och dess marxistiska partner Jonas Sjöstedt lagt på riksdagens bord:

”Höga skatter slår mot allt och tynger ner alla. De drabbar fattiga människor hårdast. De försvagar industrin och handeln. De gör jordbruket olönsamt. De ökar kostnaderna för transporter. De utgör en avgift på varenda nödvändighet i livet.”

En av de få ljuspunkterna i regeringen är försvarsministern Peter Hultqvist som verkar mer realistiskt sinnad om Försvarsmaktens behov än sin moderata företrädare. Dock har Löfven girat in på en apart kurs i säkerhetspolitiken genom att uttryckligen utesluta Natomedlemskap, vilket spelar Putin rakt i händerna och undergräver Östersjödemokratiernas gemensamma förmåga att hålla stånd mot ett aggressivt Ryssland.

Löfven har förskingrat sin trovärdighet på en rad avgörande områden. Han och hans regering förtjänar att falla.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Arbetsmarknad och sysselsättning, Ekonomi, Energi, Försvar, Miljöpartiet, Moderaterna, Ryssland, Skatter, Socialdemokraterna, USA, Vänsterpartiet

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s