Category Archives: Antisemitism

Dina skattepengar sponsrade judehatare

Skrivit i Corren 17/2:Corren.

På kort tid två blodiga terrordåd i Paris och i Köpenhamn med judiska offer. 70 år efter Auschwitz befrielse är Europa inte befriat från den mordiska antisemitismen.

Inom såväl den militanta islamismen som höger- och vänsterextremismen är hatet mot judar, sionismen och Israel utmärkande. Antisemitiska konspirationsteorier och avskyn mot det öppna, liberala samhället går hand i hand.

Den svenske hiphopartisten Daniel ”Dani M” Monserrat har i flera år gjort sig ökänd genom att sprida antijudisk propaganda. Stilenligt förklarade han i söndags på sin Facebooksida att attentatet i Köpenhamn ”luktar falskflagg”, alltså att judarna själva orkestrerat morden.

Nyligen sponsrade Linköpings kommun en konsert med Dani M för ungdomar i utsatta stadsdelar. Trots kritik stod kommunen på sig. Stolta nu, politiker?

Lämna en kommentar

Filed under Antisemitism, Europa, Linköping

Iskall nobb av Israel

Skrivit i Corren 16/1:Corren.

Imorgon är 70 år sedan Raoul Wallenberg försvann, bortförd av Stalins hantlangare när Röda armén nådde Budapest. Hans öde är fortfarande inte klarlagt. Men tack vare honom fick tusentals judar leva som annars hade mördats i nazisternas gaskammare. Wallenbergs räddningsaktion i Ungern gör honom till en av våra största, mest berömda och beundrade svenskar någonsin.

Hedersmedborgarskap har tilldelats honom i flera länder, som USA och Israel. Den israeliska staten har även givit Wallenberg utmärkelsen ”Rättfärdig bland folken”, en hedersbetygelse till icke-judiska personer som hjälpte judar undan Förintelsen.

Raoul Wallenberg var en diplomat som stod i svenska UD:s tjänst. Alltså det departement som nu leds av utrikesminister Margot Wallström (S). Inte minst därför är det något oerhört att Wallström förklarats som icke-önskvärd i Israel, där hon bland annat skulle deltagit i ett seminarium som uppmärksammar 70-årsminnet av Wallenbergs försvinnande.

Den israeliska regeringen vägrar ta emot Wallström på officiellt besök, avslöjade SR:s Ekoredaktion igår. Det säger åtskilligt om hur usla relationerna blivit efter S/MP-regeringens dumdristiga deklaration i höstas att Sverige erkänner Palestina som självständig stat, trots att en sådan inte existerar, och inte kan existera förrän israeler och palestinier gjort upp vid förhandlingsbordet.

Situationen är tyvärr låst av oförsonlighet på båda sidor. Att Gaza behärskas av den islamistiska terrororganisationen Hamas, som förra året skickade ett regn av raketer mot civila mål i Israel, har definitivt inte gjort saken bättre.

Åtminstone formellt ingår Hamas i det palestinska styre som Sverige omfamnat genom sitt förtida erkännande. På vilket sätt tror Löfven och hans regeringskompisar att det skulle få fart på den strandade fredsprocessen? Knappast märkligt att Israel uppfattar att Sverige, igen!, ensidigt och propagandistiskt lierat sig med den palestinska motparten.

Den israeliska synen på Sverige var länge starkt skeptisk, en uppfattning som getts ny näring. Man har inte glömt hur de svenska socialdemokraterna efter Tage Erlanders regeringsperiod svängde från israelvänlighet till något som gränsade till fientlighet under Olof Palmes och förre utrikesministern Sten Anderssons dagar. Båda odlade intima förbindelser med PLO-ledaren Yasser Arafat samtidigt som denne i åratal bedrev dödlig terror mot den judiska staten.

Det absoluta lågvattenmärket inträffade vid Libanonkriget 1982, när Palme jämställde Israel med Nazityskland och påstod att israelerna ”precis på samma sätt” förföljde de palestinska barnen som nazisterna gjorde med de judiska barnen i Hitlers koncentrationsläger. Parallellen var mer än falsk, den trivialiserade Förintelsen och demoniserade Israel på samma gång.

Först med Göran Persson började relationerna värmas upp. 1999 blev han den förste svenske statsminister som besökte Israel sedan Erlander 1962. Dessa försök till normalisering är idag spolierade. Att Margot Wallström portats från Mellanösterns enda demokrati visar med beklaglig tydlighet hur Löfvenregeringen rivit upp gamla sår och därmed förskingrat Sveriges möjligheter att spela en konstruktiv medlarroll i konflikten mellan israeler och palestinier.

Tragiskt att just Raoul Wallenbergs hemland agerat så okänsligt och klumpigt.

Lämna en kommentar

Filed under Antisemitism, Diplomati, Historia, Israel, Mellanöstern, Nazism, Socialdemokraterna

Skam över Aftonbladet

Skrivit i Corren 30/12:Corren.

Ett av årets värsta stolpskott måste Aftonbladet svara för. I början av december utsåg tidningen syster Marianne till en av ”årets svenska hjältar”.

Syster Marianne delade utmärkelsen med sina två medsystrar vid Alsike kloster, som enligt motiveringen ”outtröttligt, i snart fyra decennier, gett människor på flykt en fristad i klostret”. Det är förvisso hedervärt. Bara ett problem: syster Mariannes humanism är i högsta grad selektiv. Hon är en ökänd antisemit.

1988 framträdde hon i Radio Islam, en närradiostation i Stockholm som väckte uppmärksamhet genom att sprida den värsta antijudiska hets som hörts i den europiska etern sedan Tredje rikets dagar.

Radio Islam drevs av den herostratiskt ryktbare Ahmed Rami, som i sina sändningar bland annat förkunnade att ”den judiska makten är som en cancer, en aids i den svenska samhällskroppen” och utropade: ”jag välkomnar, jag välkomnar en ny Hitler”. 1989 dömdes Ahmed Rami till sex månaders fängelse för hets mot folkgrupp.

När syster Marianne gästade Radio Islam fördömde hon judarna för inte ha erkänt Jesus som Messias och utvecklade resonemang typiska för klassisk antisemitisk kristen ersättningsteologi. I programmet delade hon Ramis uppfattning om att judar styrde svensk media och att ”sionister” troligen mördat Olof Palme.

Kort därpå förklarade syster Marianne i Expressen att ”judarna fått det här med Förintelsen på hjärnan, det retar mig”, bagatelliserade Nazitysklands brott och lade delvis skulden på de allierade för Hitlers folkmord (10/2 1988).

Senare sa hon om judar i samma tidning: ”På mig verkar det som om de överskattar sin egen olycka och tror att de är de enda folket på jorden som fått lida. Jag blir irriterad när de ältar Förintelsen… Förintelsen handlade inte om rasdiskriminering, utan om att man var rädd för judarnas maktposition i samhället. Som alla österlänningar var de nämligen skickliga i affärer” (7/8 1994).

Knappast märkligt att syster Marianne möttes med hård kritik. Intervjuad i den socialistiska tidningen Flamman lät syster Marianne förstå att det var resultatet av hur judar på höga maktpositioner agerat mot henne: ”Jag var farlig för regeringen i ett skeende… De var tvungna att på något sätt komma åt mig och fick chansen genom ett judiskt departementsråd” (19/4 2001).

Hur Aftonbladet kunna hylla en inbiten, välkänd judehatare som ”svensk hjälte” är naturligtvis chockerande, en moralisk och intellektuell konkurs.

Föga förvånande, särskilt i ljuset av chefredaktören Jan Helins ynkliga bortförklaringar, reagerade Svenska kommittén mot antisemitism (SKMA) med bestörtning: ”Att ingen av dem som deltagit i nomineringsarbetet hört talas om syster Mariannes uttalanden om judar, nazismen och Förintelsen förefaller osannolikt”, konstaterade SKMA:s ordförande Willy Silberstein på organisationens hemsida (17/12).

Man kunde tro att Aftonbladet vid det här laget borde vara mer aktsamma om sin publicistiska heder. I synnerhet som tidningens förhållande till just judar genom åren haft en del övrigt att önska. Under 30- och 40-talet hade Aftonbladet konservativ kulör och manade till stöd för Hitlers Tyskland.

När Aftonbladet såldes till LO och blev megafon åt Socialdemokraterna satt uppenbarligen vissa gamla reflexer kvar i redaktionsväggarna. Det märktes inte minst under Israels invasion av Libanon 1982, då tidningen frossade i antisemitiska klichéer i sin kritik av den judiska staten.

Denne förre chefredaktören och kolumnisten Gunnar Fredriksson menade exempelvis att Israels motiv inte var politiskt betingade, utan istället uttryck för judarnas inrotade gammeltestamentliga vedergällningslust: ”Israel tar en fruktansvärd hämnd dessa dagar, hämnd enligt gamla testamentets hårdaste ord, hämnd för de vedervärdiga förföljelserna som det judiska folket utsattes för i Europa” (18/6 1982).

Journalisten Staffan Heimerson rapporterade om vad han hört att de israeliska bosättarna på Västbanken gjorde med palestinska minderåriga, en direkt anspelning på den tusenåriga anklagelsen om judars fäbless för ritualmord: ett ”barn försvann och hittades några dagar senare i en skreva, skjutet i huvudet, ritualmässigt avrättat” (15/9 1982).

Idéhistoriken Henrik Bachner kom sin avhandling Återkomsten. Antisemitism i Sverige efter 1945 (1999) till följande slutsats om tidningens opinionsbildande roll i 80-talets början: ”Aftonbladet skulle under kriget komma att inta något av en särställning genom den konsekventa förekomsten av antisemitiska anspelningar och uttryck”.

Ett annat famöst och omdebatterat exempel är från våren 2002, då Aftonbladet under självaste påskhelgen (2/4) hade en mycket israelkritisk ledare med rubriken ”Den korsfäste Arafat”. Alltså en ogenerad referens till judarna som Kristusmördare, grundmyten inom den kristna antisemitiska traditionen.

Ska vi fortsätta exposén? Under rubriken ”Har man rätt att ifrågasätta förintelsen?” skrev Aftonbladets nuvarande kulturchef Åsa Linderborg fyra år senare en försåtlig artikel om den brittiske Hitlerbeundraren och förintelseförnekaren David Irving. Linderborg kallade honom för en ”överklassclown”, men berömde honom ändå som ”en säregen begåvning” (22/2 2006).

Linderborg hamnade, som många kanske minns, i rejält blåsväder när hon på sin kultursida den 17/8 2009 publicerade en ytterst kontroversiell artikel av journalisten Donald Boström. Han påstod att den israeliska armén satt i system att under nätterna lägga sig i bakhåll för palestinska ungdomar och plundra dem på deras organ.

Konspiratoriska skrönor som denna, varianter på uråldriga antisemitiska myter, om Israels utstuderat demoniska förbrytelser mot sina arabiska grannar är sedan decennier en uttjatad stapelvara i Mellanöstern. Boström erkände i israelisk radio att han inte visste om artikelns hårresande innehåll var sant.

Men Åsa Linderborg har gång på gång försvarat och försökt rättfärdiga publiceringen. I tidskriften Filter, november 2012, sade hon sig till och med vara stolt över Boströms alster.

Orkar ni höra mer? I somras kontaktade Aftonbladets redaktion komikern och skribenten Aron Flam. De ville att han skulle ”spela kränkt jude” i en debattartikel om svensk antisemitism. ”Jag säger inte att alla på Aftonbladet är antisemiter. Det vore att kollektivt skuldbelägga, och jag sysslar inte med sånt. Det är det Aftonbladet som gör”, dundrade Flam när han avslöjade händelsen (Nyheter24 21/8 2014).

Med en syndakatalog som denna i bagaget är det måhända helt följdriktigt att Aftonbladet inte har några betänkligheter mot att prisa syster Marianne. Låt tidningen stå där med skammen. Om Aftonbladet har någon.

Lämna en kommentar

Filed under Antisemitism, Kristenhet, Media

Att lära av historien

Skrivit i Corren 17/12:Corren.

”Vi vilja inte, att de svårigheter, som vi redan ha på grund av att exempelvis judar och tattare förvärvat svensk medborgarskap och bostad här i riket, skola ytterligare förvärras…

Låt oss icke ta in dem och lära dem yrken i Sverige, så att de bliva konkurrenter till svenska yrkesmän och så småningom assimileras med den svenska folkstammen. Den asiatiska folkstammen passar icke i sällskap, med vår hyggliga svenska folkstam.”

Bortsett från det ålderdomliga språkbruket skulle man nästan kunna tro att det var Björn Söder i SD som tog bladet från munnen.

Men orden tillhör Otto Wallén, profil inom Bondeförbundet, som i en riksdagsdebatt 1939 argumenterade mot att Sverige skulle bli en fristad för judiska flyktingar. Wallén förklarade rakt på sak: ”Idag är jag antisemit, sedan jag över tio år måst studera fakta i Centraleuropa.”

Dessa åsikter var han sannerligen inte ensam om i partiet. Bondeförbundets K-G Westman, justitieminister 1936-43, var både protysk och hätsk antisemit. Ett särskilt ont öga hade han till den liberale publicisten Torgny Segerstedt, som i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning drev en lika modig som envis opinionsbildning mot Hitler och nazismen.

I sin dagbok kallade Westman Segerstedts agerande för ”osvenskt”, vilket berodde på att Segerstedts ”judiska älskarinna undanträngt hans själ och ersatt den med en judesjäl”.

Bondeförbundet var det mest rasbiologiskt influerade av alla svenska partier (förutom nazisterna). I partiprogrammet från 1933 förkunnades att Bondeförbundet skulle kämpa mot ”inblandning av mindervärdiga utländska raselement” och skydda folkmaterialet mot ”degenererade inflytelser”.

Numera heter detta parti Centern och den mörka traditionen från 30- och 40-talen är sedan länge bortsopad. Annie Lööf har rent ut förklarat att Centern ska vara SD:s motpol.

I måndagens DN skrev hon att hennes parti inte kommer ”föra fram en politik som beskriver människor som volymer eller sätter tak för hur många som ska få komma till vårt land från krigszoner, tortyr och våldsregimer”.

Det sägs ofta att vi aldrig lär oss av historien. Men i Centerns fall tycks faktiskt motsatsen råda. Det finns hopp om mänskligheten.

Lämna en kommentar

Filed under Antisemitism, Centern, Främlingsfientlighet och rasism

Ska kommunen bjuda på antisemitism?

Corren.Skrivit i Corren 18/19:

När det gäller att ta avstånd från den historiska antisemitismen och dess fruktansvärda följder måste Sverige betecknas som exemplariskt.

I vårt land brukar det manifesteras lika bestämt som regelbundet under bred uppslutning vid speciella datum varje år: Kristallnattens minnesdag den 9 november, Förintelsens minnesdag den 26 januari, Raoul Wallenbergs minnesdag den 27 augusti.

Glömskan ska aldrig få segra. På typiskt svenskt vis har vi till och med inrättat en särskild statlig myndighet som försäkring mot detta: Forum för levande historia.

Tanken är rimligen att undvika fällan av historielöshetens faror. Att vi ska ta lärdom från gårdagen för inte antisemitismen ånyo ska tillåtas förgifta människors sinnen.

Uppenbarligen fungerar det inte i Linköping. På insändarsidan i fredagens Corren uttryckte folkpartisterna Erik Svansbo och Mathias Sundin bestörtning över att kommunen den 8 november arrangerar en konsert för ungdomar i utsatta stadsdelar med hip hop-artisten Dani M. Upprördheten är begriplig.

Daniel Monserrat, som är Dani M:s riktiga namn, har gjort sig ökänd som en gedigen antisemit av klassiskt snitt. Både i åsikter han uttryckt offentligt och i sin musik. Den som tvivlar ett uns på detta, kan hämta utförlig information hos Svenska kommittén mot antisemitism och hos den antirastiska stiftelsen Expo.

Men det är inget som Linköpings kommuns ansvariga brytt sig om.

Kultur- och fritidsnämndens ordförande Lars Vikinge (C) tvår sina händer och hänvisar till Arenabolagets evenemangschef Anders Thorén, som i sin tur fåraktigt duckar undan med ursäkten att Dani M ”upprepade gånger dementerat att han är antisemit”.

Jo, efter 1945 brukar sällan judehatare öppet tillstå att de är antisemiter. Begreppet är, av förklarliga skäl, alltför komprometterat. Men Dani M:s konspirationsteorier om lömska judar som styr och manipulerar världen är som hämtade ur medeltidens mörka brunnar.

Hur kommunen kan förnedra sig till att bjuda Linköpings ungdomar på konsert med en sådan figur är häpnadsväckande. Som Svansbo och Sundin skriver: Stoppa denna skandal.

Lämna en kommentar

Filed under Antisemitism, Linköping, Musik

1930-talets återkomst

Skrivit i Corren 31/7:Corren.

Bilden: En ung kvinna med resväska. Rubriken: ”Exodus – Varför Europas judar flyr åter igen”. Det är omslaget på senaste numret av nyhetsmagasinet Newsweek. I blixtbelysning en förskräckande tidsmarkör.

Avskyn mot judar flammar ånyo högt i länder som Belgien, Ungern, Storbritannien, Frankrike, Tyskland. Pyrande ultranationalistiska stämningar är en delförklaring. Föreställningen om ”den kosmopolitiske juden” som ett främmande och förgiftande inslag i ”folkkroppen” har länge varit en bärande ideologisk bjälke inom extremhögern.

Men det som främst blivit tändvätska åt antisemitismens eldslågor är kriget mellan Israel och Hamas i Gaza. Nyligen urartade en pro-palestinsk demonstration i Paris till ett försök att bränna ner en synagoga under stridsropet ”Död åt judarna”.

Samma sak var nära att hända i Berlin, där gatumobben visade sin solidaritet med Gazaborna genom att skandera ”Jude, jude, fega svin, kom ut och slåss själv”. Från brittiskt håll meddelas att antalet antisemitiska hatbrott fördubblats under juli månad. Detta bara några få exempel ur nyhetsfloden.

Och Sverige? Ja, i färskt minne är S-ledaren Stefan Löfvens sakligt sett balanserade inlägg på Facebook om Gazakonflikten, vilket utlöste en stormvåg av råa antisemitiska kommentarer. Känsloläget här hemma har blivit så uppjagat att Lena Posner-Körösi, ordförande för judiska centralrådet, i gårdagens Aftonbladet säger sig uppleva den kanske värsta hotbilden någonsin mot den svenskjudiska minoriteten.

I sammanhanget bör följande självklarhet påpekas. Det är absolut inte antisemitism att kritisera Israel och dess regeringspolitik, fördöma dess försvarsmakts agerande, kräva att bosättningarna på Västbanken upphör och liknande. Sånt är fullt legitimt. Mängder av judar, både inom och utom Israel, uttrycker dagligen åsikter åt det hållet. Däremot att kollektivt skuldbelägga alla judiska människor för vad staten Israel gör och inte gör, är kristallklar antisemitism.

Likaså att utmåla sionismen (den judiska nationalkänslan) som rasism, eller att demonisera Israel som Hitlertysklands efterföljare, eller att som Aftonbladets tidigare chefredaktör Gunnar Fredriksson (S) igår skrev på tidningens blogg: ”Nu varnas för att antisemitismen sprider sig, allvarligt förvisso. Men det kunde man förutse, om man inte ville blunda, med den aggressiva politik som Israels högerregering bedriver”.

Varför skulle judar i Europa, i Sverige, behöva klä minsta skott för Benjamin Netanyahus politik? Tänk er samma ursäktande argumentation om islamfobins spridning på europeisk mark under hänvisning till att det måste man ju förstå med tanke på hur Irans ayatollor beter sig.

Mycket av dagens Israelkritik kommer från vänster, den kritiken är till övervägande del begriplig och anständig, inget snack! Men när Israelkritik tenderar att bli en nödtorftigt dold förevändning till att underblåsa avsky och angrepp mot judar, då har en civilisatorisk gräns passerats ner i den mörka brunn av urgammalt hat som gjorde Europa omöjligt för denna folkgrupp.

Vilket också är bakgrunden till Israels återkomst 1948. Det är dit de flesta europeiska judar nu flyr. På 30-talet fanns inte den fristaden. Konsekvensen vet vi.

Newsweek

Lämna en kommentar

Filed under Antisemitism, Europa, Främlingsfientlighet och rasism, Högerextremism, Israel, Vänsterextremism

Judehat hotar alla

Corren.Skrivit i Corren 13/1:

”Jag känner mig ibland chockerad över att mina barn, som är tredje generationens svenskar, inte känner sig trygga.” Det säger en svensk judisk man i 50-årsåldern, hans röst återfinns i en nyligen publicerad rapport om europeiska judars upplevelser och erfarenheter av antisemitism.

Det är EU:s organ för grundläggande rättigheter som står bakom undersökningen, vilken omfattar över 5800 judar från åtta länder inom unionen, däribland drygt 800 boende i vårt eget land.

Åtta av tio svenska judar anser att antisemitismen förvärrats de senaste fem åren. Varannan svensk jude undviker att använda religiösa symboler, exempelvis kippa eller Davidsstjärnan, som identifierar dem som judar.

En förkrossande majoritet (75 procent) av svenska judar som utsatts för antisemitiska trakasserier har aldrig anmält det. Vanligaste orsaken är att man inte finner det meningsfullt att kontakta polisen.

Siffrorna från övriga nationer (som Frankrike, Tyskland, Ungern) varierar. Men sammanställningen pekar entydigt i en mycket oroande riktning: antisemitiska attityder och föreställningar tilltar, den judiska minoriteten mitt i bland oss känner sig alltmera trängd.

Vilken tidsepoks stämningar påminner det oss om? När samma illasinnade fördomar frodas som kulminerade i nazisternas klappjakt och historiens värsta massmord, finns inga ursäkter till likgiltighet, ignorans eller bagatellisering.

Kom ihåg lärdomen: det börjar med judarna, men det slutar aldrig med judarna. Det är ett faktum att judehat ofta följs av fientlighet mot romer, muslimer och andra påstådda avvikare. Så fungerar intoleransen. Den stannar inte vid en grupp, utan förgiftar till slut hela samhället och fräter sönder demokratin.

Om inte judar kan känna sig trygga här, kan egentligen ingen göra det. Nästa gång är det du och jag som riskerar att falla offer.

Lämna en kommentar

Filed under Antisemitism

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 27 andra följare