Kategoriarkiv: Antisemitism

Mot barbariet existerar inga garantier

Skrivit i Corren 27/1:

Idag för 75 år sedan, den 27 januari 1945, befriade Röda armén Auschwitz-Birkenau i Polen. Hur mycket befrielse det nu var. Kvar i detta kombinerade koncentrations- och utrotningsläger fanns 7500 fångar, mestadels gamla och sjuka. Resten, omkring 66 000 människor, hade av SS beordrats iväg på dödsmarscher längs vintriga vägar mot andra läger bakom fronten.

Röda arméns ankomst innebar ändå att det industriella massmördandet i Auschwitz, den mest ökända av Hitlers dödsfabriker, äntligen tvingades upphöra. Dess gaskamrar och krematorier hade då hunnit förvandla 1,1 miljoner judar – män, kvinnor, barn – till aska.

När hela det ohyggliga Förintelsemaskineriet avstannade med Tredje rikets kapitulation några månader senare, beräknades nazisternas slutgiltiga lösning i Europa under andra världskriget krävt sammanlagt cirka 6 miljoner judiska människors liv. Deras dödsdom var enligt Hitlerväldets kvasireligiösa våldsideologi nödvändig för att sona det värsta av brott: att låta sig födas som jude.

Varenda en måste därför spåras upp, gripas och utplånas. Ingen frontlinje skulle för nazisterna bli viktigare än den mot civila judar utan vapen att försvara sig med. Att hålla gaskamrarna och krematorierna igång så länge som möjligt var högre prioriterat av Hitler än något annat i kriget. SS-bödlarnas transporter av judar till helveteslägren gick före den reguljära arméns behov.

Förintelsen är som folkmord historiskt unikt i sin gränslösa grymhet, fanatiskt motiverade iscensättning och sitt tekniskt utstuderade barbari. Bakom stod en kriminell avgrundsregim som lyckats ta makten i en av världens rikast utvecklade nationer, icke minst kulturellt, på en kontinent som är den västerländska civilisationens hemvist. Det var kulmen på två tusen år av europeisk antisemitism, till sitt ursprung en biprodukt av kristendomen.

Vad bör den erfarenheten säga oss? Att inga garantier existerar. Förintelsen skedde. Förintelsen kan åter ske. Antisemitismen försvann inte med befrielsen av Auschwitz och Nazitysklands fall. Judehatet växer tvärtom igen och den liberala demokratin är allt hårdare trängd. Även i vårt eget land.

Ett vulgärnationalistiskt parti som grundats av extremister på yttersta högerkanten (däribland en frivillig SS-veteran) har vunnit stora opinionsframgångar och kastat den svenska politiska spelplanen över ända. Bit för bit har det offentliga språkbruket förråats, polariseringen tilltagit, värdeskalorna förskjutits – en mycket gynnsam drivhusmiljö för det uråldriga antisemitiska samhällsgiftet.

Lämna en kommentar

Under Antisemitism, Nazism

Vänstern och judehatet

Skrivit i Corren 8/5:

Instinkten var först att bagatellisera alltihop. ”Detta är ju som sagt en gammal ramsa som har funnits länge inom arbetarrörelsen och som framför allt handlar om förtrycket mot Palestina och ockupationsmakten där och ockupationspolitiken”, löd ursäkten från SSU:s kommunikationschef Amanda Borg.

”Leve Palestina och krossa sionismen”, var den gamla ramsan hon syfte på och hade skanderats under förstamajtåget i Malmö av regeringspartiets ungdomsförbund.

Pressad av de upprörda reaktionerna, inte minst från den judiska församlingen i Malmö, slog sedan SSU till reträtt. Förbundsordföranden Philip Botström tog avstånd och SSU:s Skånedistrikt lovade att formulera sin Israelkritik på andra sätt. Intentionen var aldrig att uttrycka antisemitism, försäkrades det. Men skadan var förstås redan skedd. Nu har SSU polisanmälts för hets mot folkgrupp.

Storm i ett vattenglas? Blott politiskt engagerade ungdomar som inte råkade veta bättre?

Per I Gedin var gäst i det senaste avsnittet av P1:s söndagsintervju. Den 91-årige författaren och bokförläggarlegendaren kom till Sverige som barn, när hans judiska familj lyckades fly nazisternas välde i Berlin. I  programmet får han frågan: ”Är du förvånad över att den kommer tillbaka, antisemitismen?”. Gedin svarar luttrad: ”Nej, den har alltid funnits och har aldrig dött”.

Avskyn mot judar tenderar som så ofta att särskilt blossa upp i tider av ökad osäkerhet och samhällelig misstro. Det är ett tvåtusenårigt frätande gift i vår kultursfär med talrika skepnader och som återfinns i samtliga läger. Per I Gedin exemplifierar genom att peka på vänsterns Palestina-aktivism: ”I många fall vill jag säga att det är förklädd antisemitism och inget annat. De påstår att det inte är så, men så är det”.

Tyvärr är det inte sällan som legitim kritik mot den israeliska statens politik slår över i något annat som göder välbekant otäcka stämningar. Vad är innebörden av ett slagord som ”krossa sionismen”? Det är att uppmana till förnekandet av judarnas rätt att vara en del av en världsomspännande folkgrupp eller utgöra en självständig politisk enhet i Israel.

Även om det ”bara” är av oförstånd som medlemmar i SSU och andra vänsteranhängare ropar ut gamla antisionistiska ramsor är det illa nog. Ja, snarare än värre eftersom det då tyder på en skrämmande omedvetenhet om vilka uråldriga hatiska krafter man blint tjänar och underblåser.

Lämna en kommentar

Under Antisemitism, Socialdemokraterna

”Judar är inte svenskar”

Skrivit i Corren 18/6:

I Simon Wiesenthalcentrets rapport över de tio värsta antisemitiska händelserna i världen 2014 figurerade Sverige på skamlistans sjätteplats. Anledningen var att Björn Söder (SD), då nyss utsedd till riksdagens vice talman, i en DN-intervju (15/12 2014) inte ansåg att minoriteter som judar och samer tillhörde den svenska nationen.

På den direkta frågan om det gick att vara jude och svensk samtidigt, svarade Söder: ”Jag tror att de flesta med judiskt ursprung som blivit svenskar lämnar sin judiska identitet”.

Uttalandet mötte en storm av kritik och fick även uppmärksamhet i internationell media. I brittiska The Guardian förklarade Lena Posner Körösi, ordförande för Judiska centralrådet i Sverige, att Söders resonemang kändes igen från 30-talets Tyskland.

Men Björn Söder, fortfarande kvar på positionen som förtroendevald bärare av ett av vårt lands finaste ämbeten, ger sig inte. Åter dömer han ut minoritetsgruppers svenskhet. Åter är det samer och judar som han vägrar erkänna som värdiga att ingå i folkgemenskapen.

I ett inlägg på Centerpartiets Facebooksida under fredagen skrev han: ”Annie Lööf förringar judars och samers ställning i Sverige när hon indirekt hävdar att de är svenskar. Dessa grupper har minoritetsställning i Sverige just för att de inte är svenskar. Skäms Annie Lööf för din rasistiska hållning”.

Ett bisarrt, otäckt yttrande som många reagerat med berättigad avsky emot. Björn Söder har försvarat sig med en rad krumbuktande utläggningar – precis som förra gången – men inget ordvrängeri kan dölja vad det är fråga om.

Sverigedemokraterna går av allt att döma mot ett succéval den 9 september och är i opinionsundersökningarna nästan jämstarka med Moderaterna och Socialdemokraterna. Väljarna som vill ge etablissemanget en kollektiv missnöjesspark i ändan bör dock vara medvetna om vilka krafter de gynnar.

SD representerar en hårdhudad, exkluderande nationalism. Deras mål är ett etniskt och kulturellt homogent Sverige, där avvikare utgör ett söndrande hot mot den ”harmoniska renhet” i samhället som är partiets ideal.

I bottensatsen av SD:s särskiljande av muslimer, samer och andra minoriteter från den svenska identiteten, finns föreställningen om ”den kosmopolitiske juden” som ett främmande, förgiftande inslag i ”folkkroppen”.

Denna gamla bärande ideologiska tankefigur inom extremhögern är vad Björn Söders drapor återspeglar – han, den vice talmannen i det högsta organet för offentlig makt i Sverige 2018 som alltså hävdar att judar inte är svenskar.

Varje anständig medborgare borde få kalla kårar.

Lämna en kommentar

Under Antisemitism, Sverigedemokraterna

Det ständiga judehatet

Skrivit i Corren 12/12:

Blir det aldrig slut på dessa vidrigheter? ”Vi har utlyst intifada från Malmö. Vi vill ha vår frihet tillbaka, och vi ska skjuta judarna”, skanderade ett par hundra propalestinska demonstranter på Möllevångstorget i fredags.

Kvällen därpå kastade ett tjugotal maskerade våldsverkare molotovcocktails mot synagogan i Göteborg. Polisen har anhållit tre misstänka män som inblandade i brandattacken, samtliga uppges vara nyanlända från Mellanöstern (TT 11/12).

Låt det stå glasklart. Donald Trumps beslut att erkänna Jerusalem som Israels huvudstad går omöjligen att skylla på i sammanhanget, ett sådant motiv är inget annat än en förevändning för att åter angripa och hetsa mot judar.

Antisemitismens farsot försvann aldrig med Hitler, tvärtom. Dess otäcka reflexer från den tvåtusenåriga kristna traditionens sämsta sida har funnits kvar hela tiden, numera tyvärr förstärkt genom invandringen av arabiska och muslimska grupper till Europa.

Det senare är ett obekvämt faktum som förment välmenande svenska politiker helst undvikit att adressera, rädda att trigga ökad främlingsfientlighet och rasism mot en redan utsatt minoritet som inte minst SD:s kostymfascister frekvent ger sig på.

Men muslimhat kan naturligtvis aldrig ursäkta judehat, det ena är lika förkastligt som det andra. Viktigt att förstå är även att dagens konfliktsituation i Mellanöstern inte skapar antisemitism.

Den reaktiverar snarare befintliga antijudiska fördomar inom det muslimska samhället, en rasism som eldats av importerat antisemitiskt europeiskt tankegods. I arabvärlden kokas vanföreställningar av islamskt och kristet ursprung samman med nazistiska hallucinationer och kommunistisk antisionism.

Den statskontrollerade pressen och televisionen är genomdränkt av den grövsta sortens antisemitisk propaganda som kunde burit Joseph Goebbels signatur. I skolor och moskéer predikas att judar är apors och grisars avkomma, att judar medvetet sprider aids bland araber, att de eftersträvar världsherravälde och så vidare.

Via parabolantenner och internet studsar de bisarra fantasierna tillbaka till de europeiska storstädernas invandrartäta förorter och bidrar till att befästa judefientligheten. Kombinera det med vänsterextremisters skall mot Israel och skaran av nazianstrukna element och blandningen blir explosiv.

”Det finns ingen plats för antisemitismen i vårt svenska samhälle”, slår statsminister Stefan Löfven fast. Det är hög tid att bevisa det i handling.

Lämna en kommentar

Under Antisemitism

Omänsklighetens idéer

Skrivit i Corren 8/8:

Kriget är människans naturliga tillstånd. Det överlägsna germanska herrefolket är ödesbestämt att utkämpa en evig, förädlande strid om livsrummet på jorden och måste underkuva och förslava de mer primitiva raserna.

För judarna får inte någon pardon finnas. Varje problem är i grunden deras fel. Denna lömska, utsugande och söndrande ras drivs av ett programmerat brottsligt begär att förinta den ariska civilisationen och göra sig själva till parasiterande härskare över världen. Därför är det en oavvislig plikt att spåra upp och fysiskt utplåna varenda jude – män, kvinnor, barn.

Låter det komplett sinnessjukt? Onekligen. Detta är den ideologiska kärnan hos Adolf Hitler, skapare av nazismen. En träldomslära som är mer förryckt än både fascismen och kommunismen tillsammans. Egentligen är det väl bara den värsta formen av islamistisk fundamentalism, uttryckt hos dagens IS i Mellanöstern, som kan konkurrera med Hitler när det gäller apokalyptiskt, idédrivet våldsbarbari och berusad mordlust.

Men det var inte så länge sedan som Europas dåtida intellektuella supermakt, det kulturellt och bildningsmässigt högstående Tyskland, kom att falla för nazismen och betrakta Hitler likt en frälsare från himlen.

Det är en historiens varning om hur bräckligt också ett avancerat samhälle kan vara, om det vill sig illa. Fanatismens kollektiva berusning kan under vissa omständigheter även göra den bäste blind. Många, många blev det.

Och övriga världen reste inget motstånd, tvärtom – trots att inte Hitler på något sätt dolde vilka fasansfulla idéer som den tyska nationen gjordes till instrument för att förverkliga. Allt stod utförligt att läsa i Mein Kampf.

Först när naziväldet gick till väpnat angrepp mot sina grannar formerades av nödtvång ett försvar, som till sist efter sex ohyggliga års konflikt lyckades få slut på Hitler.

Men nazismens och antisemitismens tankegods fann en säker hamn i neutrala Sverige när dess strukturer rasat i andra delar av Europa. Här kunde högerextremismens företrädare omgruppera, återetablera sig och börja kolportera sin hatpropaganda över världen igen.

Av naivitet, okunskap, ovilja, nonchalans, ointresse – kalla det vad ni vill – brydde sig inte det svenska etablissemanget. Men det gjorde den amerikanska regeringen, som under efterkrigstiden krävde att Sverige måste ta itu med dessa internationella politiska giftspridare. Reaktionen blev dock lam.

Nya nazipåverkande generationer kunde sedan föra arvet vidare, på 90-talet blev exempelvis vårt land en världsledande producent av Vit makt-musik. Det är även från denna mylla som SD muterat. Antalet fullblodsnazister har alltid varit relativt få i Sverige. Men deras grupperingar är sega, mycket våldsbenägna och ska tas på allvar.

Väl bekant är hur IS rekryterat jihadister från Sverige till striderna i Mellanöstern. Mindre känt kanske är att svenska nazister låtit enrollera sig i det pågående Ukrainakriget, bland annat medlemmar ur Svenska Motståndsrörelsen som demonstrerade i Linköping under helgen och gav sig på regionpolitikern Martin Tollén (S) som hade modet att protestera. Tollén förtjänar tveklöst en eloge för sitt kurage.

Att stå ondskan emot, vägra låta den slå rot i vårt samhälle, att värna humanismen och toleransen – det engagemanget får aldrig slockna hos någon av oss.

Lämna en kommentar

Under Antisemitism, Nazism

Att minnas är en plikt

espmark

Skrivit i Corren 27/1:Corren.

I sin nya diktsamling Skapelsen ger akademiledamoten Kjell Espmark röst åt mänsklighetens döda. På de avslutande sidorna är det Förintelsens offer som återsamlas på ett franskt hotell, för att göra ”motstånd mot historien” och ”hjälpa den hejdade Skapelsen”.

Miljoner människor som skiljts från livet, från varandra, som förbränts i nazisternas dödsfabriker, stiger fram genom utplåningen och möts försiktigt på nytt i den jordiska existens som berövats dem.

Sista strofen lyder: ”Efter ett ögonblicks tvekan / smeker ett svartnat fragment av en hand / en alltför länge saknad tinning. / Och rök som kan ha varit ett barn / kramas av rök med form av en mor”.

Det är en lika delar ömsint och stark känslomässig bild, en blixtbelysningens konkretion av tragedin som i sin monstruösa väldighet riskerar att övergå i en för oss svårgripbar, förfluten abstraktion.

Espmark är en briljant poet. Hela den refererade dikten ovan är väl värd att läsa, och läsa högt, just denna fredag, Förintelsens minnesdag.

Inga döda kan naturligtvis i verkligheten resa sig ur den enorma mängd aska som Hitlerväldet försökte förvandla samtliga Europas judar till (vilket var ohyggligt nära att lyckas). Men de som är inte glömda är aldrig fullständigt döda, utan hänger kvar vid livet så länge minnet finns. Och det ansvaret är vårt, vi som ännu är fysiskt levande och kan föra minnet vidare. Av offren, av brottet.

På så sätt gör vi faktiskt motstånd mot historien; i vägran att låta mörkret för evigt sluka Förintelsens mördade miljoner och i vägran att låta gärningsmännen som iscensatte ”den slutgiltiga lösningen” slippa undan i samma mörker.

Ty glömskan är Hitlers, antisemitismens och det ideologidrivna hatets främsta, mest servila tjänare – ett carte blanche för barbariet att ånyo våldföra sig på Skapelsen och hejda dess blomning.

Förintelsen har hänt. Det betyder att Förintelsen kan hända igen. Kanske inte som en exakt upprepning och kanske inte under fladdrande hakkorsfanor. Men med likadana mekanismer som släppts lös i ett kollektivt utbrott av anticivilisatoriskt, konspirationsberusat och medmänniskoföraktande vansinne.

Vilken tid har någonsin varit immun mot falska profeter som lovat frälsning genom undanröjande av förmenta syndabockar? Uppenbarligen inte ens vår egen. Minns vad de värsta konsekvenserna kan bli. Minns.

Lämna en kommentar

Under Antisemitism, Främlingsfientlighet och rasism, Lyrik, Nazism

Tidlöshetens budskap

Skrivit i Corren 26/8:Corren.

”Svart skog växte kvävande kring Israel, / Guds midnattssångerska. / Hon gick under i dunklet, / Namnlös”.

Orden syftar på Förintelsen av den judiska minoriteten i det naziockuperade Europa. Men i det barbariska mörkret fanns personer som vägrade acceptera att judarna skulle bli namnlösa offer för Hitlers gaskammare.

En av dem, den mest berömde, är svensk. Nu på lördag firar vi hans minne.

Det är Raoul Wallenbergs dag, instiftad som nationell manifestation för civilkurage och medmänsklighet. Wallenberg stod upp mot SS-mördaren Adolf Eichmann i Budapest 1944 och räddade tusentals ungerska judiska män, kvinnor och barn från att bli aska i Auschwitz.

En modig människas beslutsamma handling kan göra skillnad! Det är en uppfordrande lärdom. Betänk en annan av Förintelsens avgörande läxor. Det började inte med Hitler.

Järnvägsspåren till gaskamrarna och krematorieugnarna var förberedda långt innan nazisterna grep makten. I två tusen hade antisemitiskt tankegods förgiftat den europeiska kultursfären. Auschwitz blev kulmen på det judehat som plågat Europa genom sekler.

Det slutade heller inte med Hitler. Antisemitismen frodas ännu världen över, påtagligt även i Sverige och utmanar därmed grundvalarna till det vi kallar civilisation. Och att dess fernissa är tunn, det vet vi. Eller borde veta.

Det var inte demoner som byggde Auschwitz. Det var inte demoner som var besatta av att mörda alla judar de kunde få tag på. Det var människor som vi.

Därtill människor i ett högt utbildat, kulturellt och tekniskt avancerat land som Tyskland. Vad säger det oss?

Förintelsen må förefalla likt ett helvetesverk av osannolik ondska. Men Förintelsen var en realitet och inträffade bevisligen. Vilket betyder att Förintelsen kan hända igen. Omständigheterna och formerna kan skifta, hotet finns ändå där, ständigt närvarande i dunkelt.

Inför den 27 augusti, Raouls dag, finns skäl att läsa Nelly Sachs. Hon var tyskjudisk poet, född i Berlin 1891. Nazisterna ville 1940 sätta henne i koncentrationsläger.

Efter ingripande av bland andra prins Eugen lyckades hon mirakulöst undkomma som flykting till vårt land. Nelly Sachs blev svensk medborgare och delade 1966 nobelpriset i litteratur med den israeliske författaren Shmuel Agnon.

Theodor Adorno menade i slutet av 40-talet att ingen poesi längre var möjlig efter Auschwitz. Snarare gäller motsatsen; att poesin är viktigare än någonsin efter Auschwitz.

Det visar om inte annat Nelly Sachs. Lyriken blev hennes överlevnadsstrategi, instrumentet för att bearbeta både sina egna och det judiska folkets erfarenheter av katastrofen. Förintelsen kom att sätta sitt outplånliga märke på Sachs diktning, ett bärande tema gestaltat lika starkt som sensibelt, sorgesånger omöjliga att värja sig mot.

Denna texts ovan inledande rader är hämtade från Sachs diktsamling I dödens boningar (1947). Det är även detta stycke: ”Skuggorna föll sedan länge. / Inte var de menade nu / Dessa tidens ljudlösa hugg / Som fyller döden – / Livsträdets avfallna löv –”.

Vaksamhet mot nya hugg; kravet på handling av kurage och solidaritet när vi ser andra människor i skuggan av dödens hotande boning.

Det är det lika tidlösa som aktuella budskap vilket både Raoul Wallenberg och Nelly Sachs representerar.

Lämna en kommentar

Under Antisemitism, Historia, Judiskhet, Kultur, Lyrik, Mänskliga rättigheter, Nazism