Kategoriarkiv: Antisemitism

”Judar är inte svenskar”

Skrivit i Corren 18/6:

I Simon Wiesenthalcentrets rapport över de tio värsta antisemitiska händelserna i världen 2014 figurerade Sverige på skamlistans sjätteplats. Anledningen var att Björn Söder (SD), då nyss utsedd till riksdagens vice talman, i en DN-intervju (15/12 2014) inte ansåg att minoriteter som judar och samer tillhörde den svenska nationen.

På den direkta frågan om det gick att vara jude och svensk samtidigt, svarade Söder: ”Jag tror att de flesta med judiskt ursprung som blivit svenskar lämnar sin judiska identitet”.

Uttalandet mötte en storm av kritik och fick även uppmärksamhet i internationell media. I brittiska The Guardian förklarade Lena Posner Körösi, ordförande för Judiska centralrådet i Sverige, att Söders resonemang kändes igen från 30-talets Tyskland.

Men Björn Söder, fortfarande kvar på positionen som förtroendevald bärare av ett av vårt lands finaste ämbeten, ger sig inte. Åter dömer han ut minoritetsgruppers svenskhet. Åter är det samer och judar som han vägrar erkänna som värdiga att ingå i folkgemenskapen.

I ett inlägg på Centerpartiets Facebooksida under fredagen skrev han: ”Annie Lööf förringar judars och samers ställning i Sverige när hon indirekt hävdar att de är svenskar. Dessa grupper har minoritetsställning i Sverige just för att de inte är svenskar. Skäms Annie Lööf för din rasistiska hållning”.

Ett bisarrt, otäckt yttrande som många reagerat med berättigad avsky emot. Björn Söder har försvarat sig med en rad krumbuktande utläggningar – precis som förra gången – men inget ordvrängeri kan dölja vad det är fråga om.

Sverigedemokraterna går av allt att döma mot ett succéval den 9 september och är i opinionsundersökningarna nästan jämstarka med Moderaterna och Socialdemokraterna. Väljarna som vill ge etablissemanget en kollektiv missnöjesspark i ändan bör dock vara medvetna om vilka krafter de gynnar.

SD representerar en hårdhudad, exkluderande nationalism. Deras mål är ett etniskt och kulturellt homogent Sverige, där avvikare utgör ett söndrande hot mot den ”harmoniska renhet” i samhället som är partiets ideal.

I bottensatsen av SD:s särskiljande av muslimer, samer och andra minoriteter från den svenska identiteten, finns föreställningen om ”den kosmopolitiske juden” som ett främmande, förgiftande inslag i ”folkkroppen”.

Denna gamla bärande ideologiska tankefigur inom extremhögern är vad Björn Söders drapor återspeglar – han, den vice talmannen i det högsta organet för offentlig makt i Sverige 2018 som alltså hävdar att judar inte är svenskar.

Varje anständig medborgare borde få kalla kårar.

Annonser

Lämna en kommentar

Under Antisemitism, Sverigedemokraterna

Det ständiga judehatet

Skrivit i Corren 12/12:

Blir det aldrig slut på dessa vidrigheter? ”Vi har utlyst intifada från Malmö. Vi vill ha vår frihet tillbaka, och vi ska skjuta judarna”, skanderade ett par hundra propalestinska demonstranter på Möllevångstorget i fredags.

Kvällen därpå kastade ett tjugotal maskerade våldsverkare molotovcocktails mot synagogan i Göteborg. Polisen har anhållit tre misstänka män som inblandade i brandattacken, samtliga uppges vara nyanlända från Mellanöstern (TT 11/12).

Låt det stå glasklart. Donald Trumps beslut att erkänna Jerusalem som Israels huvudstad går omöjligen att skylla på i sammanhanget, ett sådant motiv är inget annat än en förevändning för att åter angripa och hetsa mot judar.

Antisemitismens farsot försvann aldrig med Hitler, tvärtom. Dess otäcka reflexer från den tvåtusenåriga kristna traditionens sämsta sida har funnits kvar hela tiden, numera tyvärr förstärkt genom invandringen av arabiska och muslimska grupper till Europa.

Det senare är ett obekvämt faktum som förment välmenande svenska politiker helst undvikit att adressera, rädda att trigga ökad främlingsfientlighet och rasism mot en redan utsatt minoritet som inte minst SD:s kostymfascister frekvent ger sig på.

Men muslimhat kan naturligtvis aldrig ursäkta judehat, det ena är lika förkastligt som det andra. Viktigt att förstå är även att dagens konfliktsituation i Mellanöstern inte skapar antisemitism.

Den reaktiverar snarare befintliga antijudiska fördomar inom det muslimska samhället, en rasism som eldats av importerat antisemitiskt europeiskt tankegods. I arabvärlden kokas vanföreställningar av islamskt och kristet ursprung samman med nazistiska hallucinationer och kommunistisk antisionism.

Den statskontrollerade pressen och televisionen är genomdränkt av den grövsta sortens antisemitisk propaganda som kunde burit Joseph Goebbels signatur. I skolor och moskéer predikas att judar är apors och grisars avkomma, att judar medvetet sprider aids bland araber, att de eftersträvar världsherravälde och så vidare.

Via parabolantenner och internet studsar de bisarra fantasierna tillbaka till de europeiska storstädernas invandrartäta förorter och bidrar till att befästa judefientligheten. Kombinera det med vänsterextremisters skall mot Israel och skaran av nazianstrukna element och blandningen blir explosiv.

”Det finns ingen plats för antisemitismen i vårt svenska samhälle”, slår statsminister Stefan Löfven fast. Det är hög tid att bevisa det i handling.

Lämna en kommentar

Under Antisemitism

Omänsklighetens idéer

Skrivit i Corren 8/8:

Kriget är människans naturliga tillstånd. Det överlägsna germanska herrefolket är ödesbestämt att utkämpa en evig, förädlande strid om livsrummet på jorden och måste underkuva och förslava de mer primitiva raserna.

För judarna får inte någon pardon finnas. Varje problem är i grunden deras fel. Denna lömska, utsugande och söndrande ras drivs av ett programmerat brottsligt begär att förinta den ariska civilisationen och göra sig själva till parasiterande härskare över världen. Därför är det en oavvislig plikt att spåra upp och fysiskt utplåna varenda jude – män, kvinnor, barn.

Låter det komplett sinnessjukt? Onekligen. Detta är den ideologiska kärnan hos Adolf Hitler, skapare av nazismen. En träldomslära som är mer förryckt än både fascismen och kommunismen tillsammans. Egentligen är det väl bara den värsta formen av islamistisk fundamentalism, uttryckt hos dagens IS i Mellanöstern, som kan konkurrera med Hitler när det gäller apokalyptiskt, idédrivet våldsbarbari och berusad mordlust.

Men det var inte så länge sedan som Europas dåtida intellektuella supermakt, det kulturellt och bildningsmässigt högstående Tyskland, kom att falla för nazismen och betrakta Hitler likt en frälsare från himlen.

Det är en historiens varning om hur bräckligt också ett avancerat samhälle kan vara, om det vill sig illa. Fanatismens kollektiva berusning kan under vissa omständigheter även göra den bäste blind. Många, många blev det.

Och övriga världen reste inget motstånd, tvärtom – trots att inte Hitler på något sätt dolde vilka fasansfulla idéer som den tyska nationen gjordes till instrument för att förverkliga. Allt stod utförligt att läsa i Mein Kampf.

Först när naziväldet gick till väpnat angrepp mot sina grannar formerades av nödtvång ett försvar, som till sist efter sex ohyggliga års konflikt lyckades få slut på Hitler.

Men nazismens och antisemitismens tankegods fann en säker hamn i neutrala Sverige när dess strukturer rasat i andra delar av Europa. Här kunde högerextremismens företrädare omgruppera, återetablera sig och börja kolportera sin hatpropaganda över världen igen.

Av naivitet, okunskap, ovilja, nonchalans, ointresse – kalla det vad ni vill – brydde sig inte det svenska etablissemanget. Men det gjorde den amerikanska regeringen, som under efterkrigstiden krävde att Sverige måste ta itu med dessa internationella politiska giftspridare. Reaktionen blev dock lam.

Nya nazipåverkande generationer kunde sedan föra arvet vidare, på 90-talet blev exempelvis vårt land en världsledande producent av Vit makt-musik. Det är även från denna mylla som SD muterat. Antalet fullblodsnazister har alltid varit relativt få i Sverige. Men deras grupperingar är sega, mycket våldsbenägna och ska tas på allvar.

Väl bekant är hur IS rekryterat jihadister från Sverige till striderna i Mellanöstern. Mindre känt kanske är att svenska nazister låtit enrollera sig i det pågående Ukrainakriget, bland annat medlemmar ur Svenska Motståndsrörelsen som demonstrerade i Linköping under helgen och gav sig på regionpolitikern Martin Tollén (S) som hade modet att protestera. Tollén förtjänar tveklöst en eloge för sitt kurage.

Att stå ondskan emot, vägra låta den slå rot i vårt samhälle, att värna humanismen och toleransen – det engagemanget får aldrig slockna hos någon av oss.

Lämna en kommentar

Under Antisemitism, Nazism

Att minnas är en plikt

espmark

Skrivit i Corren 27/1:Corren.

I sin nya diktsamling Skapelsen ger akademiledamoten Kjell Espmark röst åt mänsklighetens döda. På de avslutande sidorna är det Förintelsens offer som återsamlas på ett franskt hotell, för att göra ”motstånd mot historien” och ”hjälpa den hejdade Skapelsen”.

Miljoner människor som skiljts från livet, från varandra, som förbränts i nazisternas dödsfabriker, stiger fram genom utplåningen och möts försiktigt på nytt i den jordiska existens som berövats dem.

Sista strofen lyder: ”Efter ett ögonblicks tvekan / smeker ett svartnat fragment av en hand / en alltför länge saknad tinning. / Och rök som kan ha varit ett barn / kramas av rök med form av en mor”.

Det är en lika delar ömsint och stark känslomässig bild, en blixtbelysningens konkretion av tragedin som i sin monstruösa väldighet riskerar att övergå i en för oss svårgripbar, förfluten abstraktion.

Espmark är en briljant poet. Hela den refererade dikten ovan är väl värd att läsa, och läsa högt, just denna fredag, Förintelsens minnesdag.

Inga döda kan naturligtvis i verkligheten resa sig ur den enorma mängd aska som Hitlerväldet försökte förvandla samtliga Europas judar till (vilket var ohyggligt nära att lyckas). Men de som är inte glömda är aldrig fullständigt döda, utan hänger kvar vid livet så länge minnet finns. Och det ansvaret är vårt, vi som ännu är fysiskt levande och kan föra minnet vidare. Av offren, av brottet.

På så sätt gör vi faktiskt motstånd mot historien; i vägran att låta mörkret för evigt sluka Förintelsens mördade miljoner och i vägran att låta gärningsmännen som iscensatte ”den slutgiltiga lösningen” slippa undan i samma mörker.

Ty glömskan är Hitlers, antisemitismens och det ideologidrivna hatets främsta, mest servila tjänare – ett carte blanche för barbariet att ånyo våldföra sig på Skapelsen och hejda dess blomning.

Förintelsen har hänt. Det betyder att Förintelsen kan hända igen. Kanske inte som en exakt upprepning och kanske inte under fladdrande hakkorsfanor. Men med likadana mekanismer som släppts lös i ett kollektivt utbrott av anticivilisatoriskt, konspirationsberusat och medmänniskoföraktande vansinne.

Vilken tid har någonsin varit immun mot falska profeter som lovat frälsning genom undanröjande av förmenta syndabockar? Uppenbarligen inte ens vår egen. Minns vad de värsta konsekvenserna kan bli. Minns.

Lämna en kommentar

Under Antisemitism, Främlingsfientlighet och rasism, Lyrik, Nazism

Tidlöshetens budskap

Skrivit i Corren 26/8:Corren.

”Svart skog växte kvävande kring Israel, / Guds midnattssångerska. / Hon gick under i dunklet, / Namnlös”.

Orden syftar på Förintelsen av den judiska minoriteten i det naziockuperade Europa. Men i det barbariska mörkret fanns personer som vägrade acceptera att judarna skulle bli namnlösa offer för Hitlers gaskammare.

En av dem, den mest berömde, är svensk. Nu på lördag firar vi hans minne.

Det är Raoul Wallenbergs dag, instiftad som nationell manifestation för civilkurage och medmänsklighet. Wallenberg stod upp mot SS-mördaren Adolf Eichmann i Budapest 1944 och räddade tusentals ungerska judiska män, kvinnor och barn från att bli aska i Auschwitz.

En modig människas beslutsamma handling kan göra skillnad! Det är en uppfordrande lärdom. Betänk en annan av Förintelsens avgörande läxor. Det började inte med Hitler.

Järnvägsspåren till gaskamrarna och krematorieugnarna var förberedda långt innan nazisterna grep makten. I två tusen hade antisemitiskt tankegods förgiftat den europeiska kultursfären. Auschwitz blev kulmen på det judehat som plågat Europa genom sekler.

Det slutade heller inte med Hitler. Antisemitismen frodas ännu världen över, påtagligt även i Sverige och utmanar därmed grundvalarna till det vi kallar civilisation. Och att dess fernissa är tunn, det vet vi. Eller borde veta.

Det var inte demoner som byggde Auschwitz. Det var inte demoner som var besatta av att mörda alla judar de kunde få tag på. Det var människor som vi.

Därtill människor i ett högt utbildat, kulturellt och tekniskt avancerat land som Tyskland. Vad säger det oss?

Förintelsen må förefalla likt ett helvetesverk av osannolik ondska. Men Förintelsen var en realitet och inträffade bevisligen. Vilket betyder att Förintelsen kan hända igen. Omständigheterna och formerna kan skifta, hotet finns ändå där, ständigt närvarande i dunkelt.

Inför den 27 augusti, Raouls dag, finns skäl att läsa Nelly Sachs. Hon var tyskjudisk poet, född i Berlin 1891. Nazisterna ville 1940 sätta henne i koncentrationsläger.

Efter ingripande av bland andra prins Eugen lyckades hon mirakulöst undkomma som flykting till vårt land. Nelly Sachs blev svensk medborgare och delade 1966 nobelpriset i litteratur med den israeliske författaren Shmuel Agnon.

Theodor Adorno menade i slutet av 40-talet att ingen poesi längre var möjlig efter Auschwitz. Snarare gäller motsatsen; att poesin är viktigare än någonsin efter Auschwitz.

Det visar om inte annat Nelly Sachs. Lyriken blev hennes överlevnadsstrategi, instrumentet för att bearbeta både sina egna och det judiska folkets erfarenheter av katastrofen. Förintelsen kom att sätta sitt outplånliga märke på Sachs diktning, ett bärande tema gestaltat lika starkt som sensibelt, sorgesånger omöjliga att värja sig mot.

Denna texts ovan inledande rader är hämtade från Sachs diktsamling I dödens boningar (1947). Det är även detta stycke: ”Skuggorna föll sedan länge. / Inte var de menade nu / Dessa tidens ljudlösa hugg / Som fyller döden – / Livsträdets avfallna löv –”.

Vaksamhet mot nya hugg; kravet på handling av kurage och solidaritet när vi ser andra människor i skuggan av dödens hotande boning.

Det är det lika tidlösa som aktuella budskap vilket både Raoul Wallenberg och Nelly Sachs representerar.

Lämna en kommentar

Under Antisemitism, Historia, Judiskhet, Kultur, Lyrik, Mänskliga rättigheter, Nazism

Tyranniets medlöpare

Ruinen Carl Bildt, utrikesminister (M). Foto Wikimedia Commons

Skrivit i Corren 5/8:Corren.

”Det besvärande med Sveriges högerledda regering är varken dess allmänna politik eller löftena i valrörelsen. Det motbjudande handlar om utrikespolitiken, synen på folkmord och cynismen hos de mest ansvariga”, dundrade Tingstenliberalen och tidigare FP-ledaren Per Ahlmark i DN februari 2007.

Det specifika föremålet för hans ilska var Carl Bildt, som Alliansen precis gjort till utrikesminister. Ahlmark hade skäl för sin upprördhet.

Hur Carl Bildt efter borgerlighetens valseger 2006 kunde utnämnas till Sveriges röst i världen med sina färska synder från Lundin Petroleum i bagaget är minst sagt förbluffande.

Som bolagets styrelseledamot 2000-2006 kom Bildt att kleta ner sig ordentligt i Sudan, där Lundin samvetslöst bedrev oljeutvinning enligt den krasst amoraliska konstens alla icke-regler. Värnande om de lukrativa kontrakten teg Bildt om regimens slaktande i Darfur.

När den internationella kritiken stegrades, vägrade Bildt att kalla katastrofen för ett folkmord – till skillnad från exempelvis folkrättsexperten Ove Bring och USA:s kongress.

Intresset ljuger aldrig, som Marx sa. Och vad Carl Bildt hade för intressen att odla i sin undergivenhet mot det sudanesiska våldsregementet torde inte vara svårt att se (en lika utmärkt som skakande skildring om Lundin och Bildt finns att läsa i Kerstin Lundells bok Affärer i blod och olja, 2010).

Bildts okänslighet inför massmördande skurkgäng var inget nytt. Som statsminister i 90-talets början, när inbördeskriget i f d Jugoslavien rasade, höll han hårt på FN:s vapenblockad som gynnade serberna (vilka hade stora militära lager att ösa ur) på bosnienmuslimernas bekostnad.

Storbritanniens tidigare premiärminister Margaret Thatcher fördömde embargot som ett oförlåtligt svek och krävde att muslimerna åtminstone skulle tillåtas att få beväpna sig. Bildt avfärdade allt sånt tal. Hans förnumstigt nonchalanta motivering löd: ”Bomber löser inga problem”.

Visdomen i detta kan ställas mot Srebrenica något år senare, där värnlösa bosnienmuslimer slaktades i den värsta massakern Europa upplevt sedan 1945. Efter sin statsministertid blev Bildt medlare i Jugoslavienkonflikten. Att hans namn än idag förknippas med avsky bland bosnienmuslimerna som serbernas handgångne man är signifikativt för hur Bildts insatser uppfattades.

Att vi fick en utrikesminister som därtill demonstrerat sin likgiltighet inför antisemitismens faror och sina antipatier mot Israel gjorde inte saken bättre. Om den judiska staten förklarade han i magasinet Neo, mars 2006, att ”monoetniska områden är tråkiga områden”, att Israel delvis är ”monoetniskt”, och att han inte är ”förtjust i monoetniska samhällen”.

Vem kunde förvånas över att Bildt som utrikesminister därefter gjorde utspel som försökte få EU att ensidigt lägga sig i linje med palestiniernas förhandlingspositioner? Sveriges anseende i Israel, Mellanösterns enda demokrati, gick inte precis någon ny vår till mötes.

Symptomatiskt är också att han lade in veto mot förslag att EU borde straffa Ungern för dess auktoritära utveckling, och han gjorde Sverige till Turkiets varmaste supporter för ett EU-medlemskap. ”Erdogans Turkiet på rätt väg”, skrev Bildt svärmiskt i Dagens Industri hösten 2013.

Det var samtidigt som tecknen på Erdogans maktfullkomlighet och människorättsbrott började få honom att liknas vid en turkisk Putin. Yttrandefriheten var deprimerande usel, journalister fängslades, författare förföljdes, den kurdiska minoriteten var hårt trängd. Erdogan hade då även närmat sig Iran och brutit med Israel.

Samma år jämställde Erdogan sionism med fascism och kallade den judiska nationalkänslan för ”ett brott mot mänskligheten”, något som fördömdes av Israel, USA och FN. Det faktum att tusentals judar tvingades fly Turkiet på grund av utbredda antisemitiska stämningar – underblåsta av Erdogans retorik – var bara ytterligare en illustration av att respekten för mänskliga rättigheter lämnade åtskilligt övrigt att önska.

Men Bildt hade inga betänkligheter mot att svassa för denne bandit. Han har det fortfarande inte.

Efter den misslyckade statskuppen, som sultanen i Ankara välkomnat ”som en gåva från Gud” och gjort till förevändning att koppla greppet ännu hårdare kring statsapparaten, utropar Carl Bildt i amerikanska Politico: ”Europa, stå upp för Erdogan” (2/8).

Våldet, massarresteringarna, övergreppen, hänsynslösheten, Erdogans illa dolda hunger att göra sig till oinskränkt härskare, har chockat en hel värld. Men Bildt beklagar att EU inte tidigt kom till Erdogans stöd vid kuppförsöket och hävdar nu: ”Det råder ingen tvekan om att Turkiet har rätt att, och faktiskt måste vidta åtgärder för att skydda sig mot krafter som försöker störta den konstitutionella ordningen”.

Så talar en tyranniets medlöpare. Så talar en ideologisk, moralisk och intellektuell ruin. Så talar en man som varit både statminister och utrikesminister i Sverige. Så talar Carl Bildt.

Är det underligt att Per Ahlmark fann honom motbjudande?

Lämna en kommentar

Under Afrika, Antisemitism, EU, Europa, Israel, Moderaterna, Turkiet, Tyranni, Utrikespolitik

Kaplan slapp undan

Skrivit i Corren 19/4:Corren.

Miljöpartisten Mehmet Kaplan är historia som minister. Efter avslöjandet att han jämfört Israel med Hitlertyranniet fanns ingen annan utväg. ”Israeler idag behandlar palestinier på väldigt lika sätt som man behandlade judar under det tyska 30-talet”, hävdar Kaplan i ett TV-klipp anno våren 2009.

Lagt till Kaplans långa rad av uppseendeväckande märkligheter, däribland samröre med värderingsmässigt högst tveksamma organisationer (för att använda mildast möjliga uttryck), blev naziparallellen den självförvållade kula som sköt sönder samtliga vidare försök till skademinimering. Och även om det endast skulle handlat om detta enda uttalande, borde det räckt för att släcka Kaplans ministerkarriär.

Att kleta hakkorset på den judiska staten är stapelvara i den moderna antisemitiska hetspropagandan. På ett horribelt sätt åsyftas att dels trivialisera Nazitysklands brott, dels omvandla offren till bödlar, dels demonisera och delegitimera Israel.

Idéhistorikern Henrik Bachner skriver om denna tankefigur: ”För vissa består dess huvudsakliga attraktionskraft i att den befriar från de restriktioner mot antisemitism som restes efter Förintelsen. Konstruerade som nazister och folkmördare blir judar åter legitima måltavlor för fientlighet samtidigt som antisemitismen kan presenteras som sin motsats – som antirasism och antinazism”.

Denna kunskap kan man tycka skulle vara basal hos någon, likt just Mehmet Kaplan, som påstår sig vara djupt, ärligt och ända in i märgen engagerad i kampen för alla människors lika värde och mot alla former av rasism och diskriminering.

Kaplan bedyrade ånyo sin personliga fläckfrihet därvidlag i samband med måndagens sorti ur regeringskretsen, men frågetecknen hade blivit för många. Detta är ju faktiskt också mannen som tidigare (hösten 2011) arrangerat ett seminarium i riksdagen med den internationellt ökända antisemiten och islamistsympatisören Yvonne Ridley (vilket Kaplan redan slingerbultande bett om ursäkt för).

Men okej. Även om vi tolkar serieaffärernas Kaplan så välvilligt som det bara går – att han aldrig menat något illa utan endast råkat kläcka ur sig klantiga tanklösheter, haft dåligt koll och mindre begåvat omdöme, samt varit allmänt naiv i sin uppriktigt hedervärda strävan – kan man rimligen inte låta bli att undra: hur lämplig är en sådan person att sitta i riksdagen och sedan regeringen från första början?

Hur har Miljöpartiet tänkt, hur har statsminister Stefan Löfven tänkt, som skänkt honom dessa plattformar? Att han till slut fick kasta in handduken framstår som ofrånkomligt. Ändå slapp han undan.

Opinionstrycket mot minister Mehmet Kaplan inriktade sig på vad som egentligen var sidospår. Kaplan var trots allt ansvarig för bostadspolitiken; ett område av akut skrikande reformbehov och vars nuvarande dysfunktionalitet direkt konkret hotar den svenska tillväxten, välfärden och integrationen.

Men vad presterade Kaplan där annat än att demonstrera kraftlöshet, misskötsel och ett närmast förstrött intresse? Och var fanns de ettrigt bekymrade rösterna då som borde ställt honom till svars för oförmågan att göra något väsentligt åt den strukturellt havererade bostadsmarknaden? 

Lämna en kommentar

Under Antisemitism, Bostäder, Främlingsfientlighet och rasism, Israel, Miljöpartiet, Nazism, Socialdemokraterna