Category Archives: Antisemitism

Tyranniets medlöpare

Ruinen Carl Bildt, utrikesminister (M). Foto Wikimedia Commons

Skrivit i Corren 5/8:Corren.

”Det besvärande med Sveriges högerledda regering är varken dess allmänna politik eller löftena i valrörelsen. Det motbjudande handlar om utrikespolitiken, synen på folkmord och cynismen hos de mest ansvariga”, dundrade Tingstenliberalen och tidigare FP-ledaren Per Ahlmark i DN februari 2007.

Det specifika föremålet för hans ilska var Carl Bildt, som Alliansen precis gjort till utrikesminister. Ahlmark hade skäl för sin upprördhet.

Hur Carl Bildt efter borgerlighetens valseger 2006 kunde utnämnas till Sveriges röst i världen med sina färska synder från Lundin Petroleum i bagaget är minst sagt förbluffande.

Som bolagets styrelseledamot 2000-2006 kom Bildt att kleta ner sig ordentligt i Sudan, där Lundin samvetslöst bedrev oljeutvinning enligt den krasst amoraliska konstens alla icke-regler. Värnande om de lukrativa kontrakten teg Bildt om regimens slaktande i Darfur.

När den internationella kritiken stegrades, vägrade Bildt att kalla katastrofen för ett folkmord – till skillnad från exempelvis folkrättsexperten Ove Bring och USA:s kongress.

Intresset ljuger aldrig, som Marx sa. Och vad Carl Bildt hade för intressen att odla i sin undergivenhet mot det sudanesiska våldsregementet torde inte vara svårt att se (en lika utmärkt som skakande skildring om Lundin och Bildt finns att läsa i Kerstin Lundells bok Affärer i blod och olja, 2010).

Bildts okänslighet inför massmördande skurkgäng var inget nytt. Som statsminister i 90-talets början, när inbördeskriget i f d Jugoslavien rasade, höll han hårt på FN:s vapenblockad som gynnade serberna (vilka hade stora militära lager att ösa ur) på bosnienmuslimernas bekostnad.

Storbritanniens tidigare premiärminister Margaret Thatcher fördömde embargot som ett oförlåtligt svek och krävde att muslimerna åtminstone skulle tillåtas att få beväpna sig. Bildt avfärdade allt sånt tal. Hans förnumstigt nonchalanta motivering löd: ”Bomber löser inga problem”.

Visdomen i detta kan ställas mot Srebrenica något år senare, där värnlösa bosnienmuslimer slaktades i den värsta massakern Europa upplevt sedan 1945. Efter sin statsministertid blev Bildt medlare i Jugoslavienkonflikten. Att hans namn än idag förknippas med avsky bland bosnienmuslimerna som serbernas handgångne man är signifikativt för hur Bildts insatser uppfattades.

Att vi fick en utrikesminister som därtill demonstrerat sin likgiltighet inför antisemitismens faror och sina antipatier mot Israel gjorde inte saken bättre. Om den judiska staten förklarade han i magasinet Neo, mars 2006, att ”monoetniska områden är tråkiga områden”, att Israel delvis är ”monoetniskt”, och att han inte är ”förtjust i monoetniska samhällen”.

Vem kunde förvånas över att Bildt som utrikesminister därefter gjorde utspel som försökte få EU att ensidigt lägga sig i linje med palestiniernas förhandlingspositioner? Sveriges anseende i Israel, Mellanösterns enda demokrati, gick inte precis någon ny vår till mötes.

Symptomatiskt är också att han lade in veto mot förslag att EU borde straffa Ungern för dess auktoritära utveckling, och han gjorde Sverige till Turkiets varmaste supporter för ett EU-medlemskap. ”Erdogans Turkiet på rätt väg”, skrev Bildt svärmiskt i Dagens Industri hösten 2013.

Det var samtidigt som tecknen på Erdogans maktfullkomlighet och människorättsbrott började få honom att liknas vid en turkisk Putin. Yttrandefriheten var deprimerande usel, journalister fängslades, författare förföljdes, den kurdiska minoriteten var hårt trängd. Erdogan hade då även närmat sig Iran och brutit med Israel.

Samma år jämställde Erdogan sionism med fascism och kallade den judiska nationalkänslan för ”ett brott mot mänskligheten”, något som fördömdes av Israel, USA och FN. Det faktum att tusentals judar tvingades fly Turkiet på grund av utbredda antisemitiska stämningar – underblåsta av Erdogans retorik – var bara ytterligare en illustration av att respekten för mänskliga rättigheter lämnade åtskilligt övrigt att önska.

Men Bildt hade inga betänkligheter mot att svassa för denne bandit. Han har det fortfarande inte.

Efter den misslyckade statskuppen, som sultanen i Ankara välkomnat ”som en gåva från Gud” och gjort till förevändning att koppla greppet ännu hårdare kring statsapparaten, utropar Carl Bildt i amerikanska Politico: ”Europa, stå upp för Erdogan” (2/8).

Våldet, massarresteringarna, övergreppen, hänsynslösheten, Erdogans illa dolda hunger att göra sig till oinskränkt härskare, har chockat en hel värld. Men Bildt beklagar att EU inte tidigt kom till Erdogans stöd vid kuppförsöket och hävdar nu: ”Det råder ingen tvekan om att Turkiet har rätt att, och faktiskt måste vidta åtgärder för att skydda sig mot krafter som försöker störta den konstitutionella ordningen”.

Så talar en tyranniets medlöpare. Så talar en ideologisk, moralisk och intellektuell ruin. Så talar en man som varit både statminister och utrikesminister i Sverige. Så talar Carl Bildt.

Är det underligt att Per Ahlmark fann honom motbjudande?

Lämna en kommentar

Filed under Afrika, Antisemitism, EU, Europa, Israel, Moderaterna, Turkiet, Tyranni, Utrikespolitik

Kaplan slapp undan

Skrivit i Corren 19/4:Corren.

Miljöpartisten Mehmet Kaplan är historia som minister. Efter avslöjandet att han jämfört Israel med Hitlertyranniet fanns ingen annan utväg. ”Israeler idag behandlar palestinier på väldigt lika sätt som man behandlade judar under det tyska 30-talet”, hävdar Kaplan i ett TV-klipp anno våren 2009.

Lagt till Kaplans långa rad av uppseendeväckande märkligheter, däribland samröre med värderingsmässigt högst tveksamma organisationer (för att använda mildast möjliga uttryck), blev naziparallellen den självförvållade kula som sköt sönder samtliga vidare försök till skademinimering. Och även om det endast skulle handlat om detta enda uttalande, borde det räckt för att släcka Kaplans ministerkarriär.

Att kleta hakkorset på den judiska staten är stapelvara i den moderna antisemitiska hetspropagandan. På ett horribelt sätt åsyftas att dels trivialisera Nazitysklands brott, dels omvandla offren till bödlar, dels demonisera och delegitimera Israel.

Idéhistorikern Henrik Bachner skriver om denna tankefigur: ”För vissa består dess huvudsakliga attraktionskraft i att den befriar från de restriktioner mot antisemitism som restes efter Förintelsen. Konstruerade som nazister och folkmördare blir judar åter legitima måltavlor för fientlighet samtidigt som antisemitismen kan presenteras som sin motsats – som antirasism och antinazism”.

Denna kunskap kan man tycka skulle vara basal hos någon, likt just Mehmet Kaplan, som påstår sig vara djupt, ärligt och ända in i märgen engagerad i kampen för alla människors lika värde och mot alla former av rasism och diskriminering.

Kaplan bedyrade ånyo sin personliga fläckfrihet därvidlag i samband med måndagens sorti ur regeringskretsen, men frågetecknen hade blivit för många. Detta är ju faktiskt också mannen som tidigare (hösten 2011) arrangerat ett seminarium i riksdagen med den internationellt ökända antisemiten och islamistsympatisören Yvonne Ridley (vilket Kaplan redan slingerbultande bett om ursäkt för).

Men okej. Även om vi tolkar serieaffärernas Kaplan så välvilligt som det bara går – att han aldrig menat något illa utan endast råkat kläcka ur sig klantiga tanklösheter, haft dåligt koll och mindre begåvat omdöme, samt varit allmänt naiv i sin uppriktigt hedervärda strävan – kan man rimligen inte låta bli att undra: hur lämplig är en sådan person att sitta i riksdagen och sedan regeringen från första början?

Hur har Miljöpartiet tänkt, hur har statsminister Stefan Löfven tänkt, som skänkt honom dessa plattformar? Att han till slut fick kasta in handduken framstår som ofrånkomligt. Ändå slapp han undan.

Opinionstrycket mot minister Mehmet Kaplan inriktade sig på vad som egentligen var sidospår. Kaplan var trots allt ansvarig för bostadspolitiken; ett område av akut skrikande reformbehov och vars nuvarande dysfunktionalitet direkt konkret hotar den svenska tillväxten, välfärden och integrationen.

Men vad presterade Kaplan där annat än att demonstrera kraftlöshet, misskötsel och ett närmast förstrött intresse? Och var fanns de ettrigt bekymrade rösterna då som borde ställt honom till svars för oförmågan att göra något väsentligt åt den strukturellt havererade bostadsmarknaden? 

Lämna en kommentar

Filed under Antisemitism, Bostäder, Främlingsfientlighet och rasism, Israel, Miljöpartiet, Nazism, Socialdemokraterna

Dina skattepengar sponsrade judehatare

Skrivit i Corren 17/2:Corren.

På kort tid två blodiga terrordåd i Paris och i Köpenhamn med judiska offer. 70 år efter Auschwitz befrielse är Europa inte befriat från den mordiska antisemitismen.

Inom såväl den militanta islamismen som höger- och vänsterextremismen är hatet mot judar, sionismen och Israel utmärkande. Antisemitiska konspirationsteorier och avskyn mot det öppna, liberala samhället går hand i hand.

Den svenske hiphopartisten Daniel ”Dani M” Monserrat har i flera år gjort sig ökänd genom att sprida antijudisk propaganda. Stilenligt förklarade han i söndags på sin Facebooksida att attentatet i Köpenhamn ”luktar falskflagg”, alltså att judarna själva orkestrerat morden.

Nyligen sponsrade Linköpings kommun en konsert med Dani M för ungdomar i utsatta stadsdelar. Trots kritik stod kommunen på sig. Stolta nu, politiker?

Lämna en kommentar

Filed under Antisemitism, Europa, Linköping

Iskall nobb av Israel

Skrivit i Corren 16/1:Corren.

Imorgon är 70 år sedan Raoul Wallenberg försvann, bortförd av Stalins hantlangare när Röda armén nådde Budapest. Hans öde är fortfarande inte klarlagt. Men tack vare honom fick tusentals judar leva som annars hade mördats i nazisternas gaskammare. Wallenbergs räddningsaktion i Ungern gör honom till en av våra största, mest berömda och beundrade svenskar någonsin.

Hedersmedborgarskap har tilldelats honom i flera länder, som USA och Israel. Den israeliska staten har även givit Wallenberg utmärkelsen ”Rättfärdig bland folken”, en hedersbetygelse till icke-judiska personer som hjälpte judar undan Förintelsen.

Raoul Wallenberg var en diplomat som stod i svenska UD:s tjänst. Alltså det departement som nu leds av utrikesminister Margot Wallström (S). Inte minst därför är det något oerhört att Wallström förklarats som icke-önskvärd i Israel, där hon bland annat skulle deltagit i ett seminarium som uppmärksammar 70-årsminnet av Wallenbergs försvinnande.

Den israeliska regeringen vägrar ta emot Wallström på officiellt besök, avslöjade SR:s Ekoredaktion igår. Det säger åtskilligt om hur usla relationerna blivit efter S/MP-regeringens dumdristiga deklaration i höstas att Sverige erkänner Palestina som självständig stat, trots att en sådan inte existerar, och inte kan existera förrän israeler och palestinier gjort upp vid förhandlingsbordet.

Situationen är tyvärr låst av oförsonlighet på båda sidor. Att Gaza behärskas av den islamistiska terrororganisationen Hamas, som förra året skickade ett regn av raketer mot civila mål i Israel, har definitivt inte gjort saken bättre.

Åtminstone formellt ingår Hamas i det palestinska styre som Sverige omfamnat genom sitt förtida erkännande. På vilket sätt tror Löfven och hans regeringskompisar att det skulle få fart på den strandade fredsprocessen? Knappast märkligt att Israel uppfattar att Sverige, igen!, ensidigt och propagandistiskt lierat sig med den palestinska motparten.

Den israeliska synen på Sverige var länge starkt skeptisk, en uppfattning som getts ny näring. Man har inte glömt hur de svenska socialdemokraterna efter Tage Erlanders regeringsperiod svängde från israelvänlighet till något som gränsade till fientlighet under Olof Palmes och förre utrikesministern Sten Anderssons dagar. Båda odlade intima förbindelser med PLO-ledaren Yasser Arafat samtidigt som denne i åratal bedrev dödlig terror mot den judiska staten.

Det absoluta lågvattenmärket inträffade vid Libanonkriget 1982, när Palme jämställde Israel med Nazityskland och påstod att israelerna ”precis på samma sätt” förföljde de palestinska barnen som nazisterna gjorde med de judiska barnen i Hitlers koncentrationsläger. Parallellen var mer än falsk, den trivialiserade Förintelsen och demoniserade Israel på samma gång.

Först med Göran Persson började relationerna värmas upp. 1999 blev han den förste svenske statsminister som besökte Israel sedan Erlander 1962. Dessa försök till normalisering är idag spolierade. Att Margot Wallström portats från Mellanösterns enda demokrati visar med beklaglig tydlighet hur Löfvenregeringen rivit upp gamla sår och därmed förskingrat Sveriges möjligheter att spela en konstruktiv medlarroll i konflikten mellan israeler och palestinier.

Tragiskt att just Raoul Wallenbergs hemland agerat så okänsligt och klumpigt.

Lämna en kommentar

Filed under Antisemitism, Diplomati, Historia, Israel, Mellanöstern, Nazism, Socialdemokraterna

Skam över Aftonbladet

Skrivit i Corren 30/12:Corren.

Ett av årets värsta stolpskott måste Aftonbladet svara för. I början av december utsåg tidningen syster Marianne till en av ”årets svenska hjältar”.

Syster Marianne delade utmärkelsen med sina två medsystrar vid Alsike kloster, som enligt motiveringen ”outtröttligt, i snart fyra decennier, gett människor på flykt en fristad i klostret”. Det är förvisso hedervärt. Bara ett problem: syster Mariannes humanism är i högsta grad selektiv. Hon är en ökänd antisemit.

1988 framträdde hon i Radio Islam, en närradiostation i Stockholm som väckte uppmärksamhet genom att sprida den värsta antijudiska hets som hörts i den europiska etern sedan Tredje rikets dagar.

Radio Islam drevs av den herostratiskt ryktbare Ahmed Rami, som i sina sändningar bland annat förkunnade att ”den judiska makten är som en cancer, en aids i den svenska samhällskroppen” och utropade: ”jag välkomnar, jag välkomnar en ny Hitler”. 1989 dömdes Ahmed Rami till sex månaders fängelse för hets mot folkgrupp.

När syster Marianne gästade Radio Islam fördömde hon judarna för inte ha erkänt Jesus som Messias och utvecklade resonemang typiska för klassisk antisemitisk kristen ersättningsteologi. I programmet delade hon Ramis uppfattning om att judar styrde svensk media och att ”sionister” troligen mördat Olof Palme.

Kort därpå förklarade syster Marianne i Expressen att ”judarna fått det här med Förintelsen på hjärnan, det retar mig”, bagatelliserade Nazitysklands brott och lade delvis skulden på de allierade för Hitlers folkmord (10/2 1988).

Senare sa hon om judar i samma tidning: ”På mig verkar det som om de överskattar sin egen olycka och tror att de är de enda folket på jorden som fått lida. Jag blir irriterad när de ältar Förintelsen… Förintelsen handlade inte om rasdiskriminering, utan om att man var rädd för judarnas maktposition i samhället. Som alla österlänningar var de nämligen skickliga i affärer” (7/8 1994).

Knappast märkligt att syster Marianne möttes med hård kritik. Intervjuad i den socialistiska tidningen Flamman lät syster Marianne förstå att det var resultatet av hur judar på höga maktpositioner agerat mot henne: ”Jag var farlig för regeringen i ett skeende… De var tvungna att på något sätt komma åt mig och fick chansen genom ett judiskt departementsråd” (19/4 2001).

Hur Aftonbladet kunna hylla en inbiten, välkänd judehatare som ”svensk hjälte” är naturligtvis chockerande, en moralisk och intellektuell konkurs.

Föga förvånande, särskilt i ljuset av chefredaktören Jan Helins ynkliga bortförklaringar, reagerade Svenska kommittén mot antisemitism (SKMA) med bestörtning: ”Att ingen av dem som deltagit i nomineringsarbetet hört talas om syster Mariannes uttalanden om judar, nazismen och Förintelsen förefaller osannolikt”, konstaterade SKMA:s ordförande Willy Silberstein på organisationens hemsida (17/12).

Man kunde tro att Aftonbladet vid det här laget borde vara mer aktsamma om sin publicistiska heder. I synnerhet som tidningens förhållande till just judar genom åren haft en del övrigt att önska. Under 30- och 40-talet hade Aftonbladet konservativ kulör och manade till stöd för Hitlers Tyskland.

När Aftonbladet såldes till LO och blev megafon åt Socialdemokraterna satt uppenbarligen vissa gamla reflexer kvar i redaktionsväggarna. Det märktes inte minst under Israels invasion av Libanon 1982, då tidningen frossade i antisemitiska klichéer i sin kritik av den judiska staten.

Denne förre chefredaktören och kolumnisten Gunnar Fredriksson menade exempelvis att Israels motiv inte var politiskt betingade, utan istället uttryck för judarnas inrotade gammeltestamentliga vedergällningslust: ”Israel tar en fruktansvärd hämnd dessa dagar, hämnd enligt gamla testamentets hårdaste ord, hämnd för de vedervärdiga förföljelserna som det judiska folket utsattes för i Europa” (18/6 1982).

Journalisten Staffan Heimerson rapporterade om vad han hört att de israeliska bosättarna på Västbanken gjorde med palestinska minderåriga, en direkt anspelning på den tusenåriga anklagelsen om judars fäbless för ritualmord: ett ”barn försvann och hittades några dagar senare i en skreva, skjutet i huvudet, ritualmässigt avrättat” (15/9 1982).

Idéhistoriken Henrik Bachner kom sin avhandling Återkomsten. Antisemitism i Sverige efter 1945 (1999) till följande slutsats om tidningens opinionsbildande roll i 80-talets början: ”Aftonbladet skulle under kriget komma att inta något av en särställning genom den konsekventa förekomsten av antisemitiska anspelningar och uttryck”.

Ett annat famöst och omdebatterat exempel är från våren 2002, då Aftonbladet under självaste påskhelgen (2/4) hade en mycket israelkritisk ledare med rubriken ”Den korsfäste Arafat”. Alltså en ogenerad referens till judarna som Kristusmördare, grundmyten inom den kristna antisemitiska traditionen.

Ska vi fortsätta exposén? Under rubriken ”Har man rätt att ifrågasätta förintelsen?” skrev Aftonbladets nuvarande kulturchef Åsa Linderborg fyra år senare en försåtlig artikel om den brittiske Hitlerbeundraren och förintelseförnekaren David Irving. Linderborg kallade honom för en ”överklassclown”, men berömde honom ändå som ”en säregen begåvning” (22/2 2006).

Linderborg hamnade, som många kanske minns, i rejält blåsväder när hon på sin kultursida den 17/8 2009 publicerade en ytterst kontroversiell artikel av journalisten Donald Boström. Han påstod att den israeliska armén satt i system att under nätterna lägga sig i bakhåll för palestinska ungdomar och plundra dem på deras organ.

Konspiratoriska skrönor som denna, varianter på uråldriga antisemitiska myter, om Israels utstuderat demoniska förbrytelser mot sina arabiska grannar är sedan decennier en uttjatad stapelvara i Mellanöstern. Boström erkände i israelisk radio att han inte visste om artikelns hårresande innehåll var sant.

Men Åsa Linderborg har gång på gång försvarat och försökt rättfärdiga publiceringen. I tidskriften Filter, november 2012, sade hon sig till och med vara stolt över Boströms alster.

Orkar ni höra mer? I somras kontaktade Aftonbladets redaktion komikern och skribenten Aron Flam. De ville att han skulle ”spela kränkt jude” i en debattartikel om svensk antisemitism. ”Jag säger inte att alla på Aftonbladet är antisemiter. Det vore att kollektivt skuldbelägga, och jag sysslar inte med sånt. Det är det Aftonbladet som gör”, dundrade Flam när han avslöjade händelsen (Nyheter24 21/8 2014).

Med en syndakatalog som denna i bagaget är det måhända helt följdriktigt att Aftonbladet inte har några betänkligheter mot att prisa syster Marianne. Låt tidningen stå där med skammen. Om Aftonbladet har någon.

Lämna en kommentar

Filed under Antisemitism, Kristenhet, Media

Att lära av historien

Skrivit i Corren 17/12:Corren.

”Vi vilja inte, att de svårigheter, som vi redan ha på grund av att exempelvis judar och tattare förvärvat svensk medborgarskap och bostad här i riket, skola ytterligare förvärras…

Låt oss icke ta in dem och lära dem yrken i Sverige, så att de bliva konkurrenter till svenska yrkesmän och så småningom assimileras med den svenska folkstammen. Den asiatiska folkstammen passar icke i sällskap, med vår hyggliga svenska folkstam.”

Bortsett från det ålderdomliga språkbruket skulle man nästan kunna tro att det var Björn Söder i SD som tog bladet från munnen.

Men orden tillhör Otto Wallén, profil inom Bondeförbundet, som i en riksdagsdebatt 1939 argumenterade mot att Sverige skulle bli en fristad för judiska flyktingar. Wallén förklarade rakt på sak: ”Idag är jag antisemit, sedan jag över tio år måst studera fakta i Centraleuropa.”

Dessa åsikter var han sannerligen inte ensam om i partiet. Bondeförbundets K-G Westman, justitieminister 1936-43, var både protysk och hätsk antisemit. Ett särskilt ont öga hade han till den liberale publicisten Torgny Segerstedt, som i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning drev en lika modig som envis opinionsbildning mot Hitler och nazismen.

I sin dagbok kallade Westman Segerstedts agerande för ”osvenskt”, vilket berodde på att Segerstedts ”judiska älskarinna undanträngt hans själ och ersatt den med en judesjäl”.

Bondeförbundet var det mest rasbiologiskt influerade av alla svenska partier (förutom nazisterna). I partiprogrammet från 1933 förkunnades att Bondeförbundet skulle kämpa mot ”inblandning av mindervärdiga utländska raselement” och skydda folkmaterialet mot ”degenererade inflytelser”.

Numera heter detta parti Centern och den mörka traditionen från 30- och 40-talen är sedan länge bortsopad. Annie Lööf har rent ut förklarat att Centern ska vara SD:s motpol.

I måndagens DN skrev hon att hennes parti inte kommer ”föra fram en politik som beskriver människor som volymer eller sätter tak för hur många som ska få komma till vårt land från krigszoner, tortyr och våldsregimer”.

Det sägs ofta att vi aldrig lär oss av historien. Men i Centerns fall tycks faktiskt motsatsen råda. Det finns hopp om mänskligheten.

Lämna en kommentar

Filed under Antisemitism, Centern, Främlingsfientlighet och rasism

Ska kommunen bjuda på antisemitism?

Corren.Skrivit i Corren 18/19:

När det gäller att ta avstånd från den historiska antisemitismen och dess fruktansvärda följder måste Sverige betecknas som exemplariskt.

I vårt land brukar det manifesteras lika bestämt som regelbundet under bred uppslutning vid speciella datum varje år: Kristallnattens minnesdag den 9 november, Förintelsens minnesdag den 26 januari, Raoul Wallenbergs minnesdag den 27 augusti.

Glömskan ska aldrig få segra. På typiskt svenskt vis har vi till och med inrättat en särskild statlig myndighet som försäkring mot detta: Forum för levande historia.

Tanken är rimligen att undvika fällan av historielöshetens faror. Att vi ska ta lärdom från gårdagen för inte antisemitismen ånyo ska tillåtas förgifta människors sinnen.

Uppenbarligen fungerar det inte i Linköping. På insändarsidan i fredagens Corren uttryckte folkpartisterna Erik Svansbo och Mathias Sundin bestörtning över att kommunen den 8 november arrangerar en konsert för ungdomar i utsatta stadsdelar med hip hop-artisten Dani M. Upprördheten är begriplig.

Daniel Monserrat, som är Dani M:s riktiga namn, har gjort sig ökänd som en gedigen antisemit av klassiskt snitt. Både i åsikter han uttryckt offentligt och i sin musik. Den som tvivlar ett uns på detta, kan hämta utförlig information hos Svenska kommittén mot antisemitism och hos den antirastiska stiftelsen Expo.

Men det är inget som Linköpings kommuns ansvariga brytt sig om.

Kultur- och fritidsnämndens ordförande Lars Vikinge (C) tvår sina händer och hänvisar till Arenabolagets evenemangschef Anders Thorén, som i sin tur fåraktigt duckar undan med ursäkten att Dani M ”upprepade gånger dementerat att han är antisemit”.

Jo, efter 1945 brukar sällan judehatare öppet tillstå att de är antisemiter. Begreppet är, av förklarliga skäl, alltför komprometterat. Men Dani M:s konspirationsteorier om lömska judar som styr och manipulerar världen är som hämtade ur medeltidens mörka brunnar.

Hur kommunen kan förnedra sig till att bjuda Linköpings ungdomar på konsert med en sådan figur är häpnadsväckande. Som Svansbo och Sundin skriver: Stoppa denna skandal.

Lämna en kommentar

Filed under Antisemitism, Linköping, Musik

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 31 andra följare