Angrepp på mångfalden

Skrivit i Corren 14/3:

I mitten av 80-talet tillsatte den dåvarande socialdemokratiska regeringen en maktutredning. Uppdraget var att göra en fördjupad studie om demokratins villkor. Initiativet var vice statsminister Ingvar Carlssons. Ära den som äras bör. Han bidrog därmed – ofrivilligt eller ej – till en smärre revolution som i grunden förändrade vårt land till det bättre.

Utredningen arbetade i fem år, publicerade en rad intressanta delrapporter och 1990 kom slutbetänkandet ”Demokrati och makt i Sverige”. Konklusionen? Medborgarna upplevde en stark vanmakt i relation till den monolitiska välfärdsstaten med dess fyrkantiga byråkrati och politiska pampvälde.

Svenska folket var trötta på kollektivismen, kände sig omyndigförklarade och ville ha större eget inflytande över sina liv. Maktutredningen blev omskakande väckarklocka, fick stort genomslag i samhällsdebatten och påskyndade reformeringen av systemet i mer individorienterad riktning.

Partierna insåg att välfärdsstatens legitimitet – ja, ytterst demokratin som sådan – stod på spel och att förnyelse var nödvändig. Människor måste på ett konkret sätt få ökad bestämmanderätt i vardagen – och fick det också. Valfrihet blev ett honnörsord på den politiska agendan. Det resulterade bland annat i friskolornas införande.

Sannerligen vore den gamla maktutredningen (SOU 1990:44) nyttig för dagens socialdemokrater att damma av. Detta som en påminnelse om stolligheten i att torgföra förslag, vilka bär den unkna andan av det konformistiska betonghäcks-Sverige som medborgarna vantrivdes i.

Ty vad betyder regeringens hot om att införa ”vinsttak” för enskilda aktörer i välfärdssektorn? Att alternativen i praktiken deklareras som icke önskvärda och ska strypas genom antagonistiskt syftande regleringar. Som lök på laxen lovar S nu även ett direktverkande förbud mot religiösa friskolor.

Det finns knappt omkring 70 stycken totalt, skolorna med kristna förtecken dominerar, ett par är judiska, ett tiotal muslimska. Konfessionella inslag i själva utbildningen är inte tillåten. Bön och andakter måste hållas utanför klassrummet och vara frivilliga. Så vad är problemet?

Förkommer misskötsel, vilket har skett, får väl tillsynen skärpas och i värsta fall den syndande skolan stängas. För oseriösa aktörer som trotsar gällande lagar och läroplaner ska naturligtvis ingen plats finnas.

Men att stoppa samtliga helt och hållet, rakt av, är ett rent diskriminerande övergrepp. Socialdemokraterna dundrar mot dessa friskolor som indoktrinerande och menar att de förstärker segregationen. Vänsterpartiet instämmer. Liknande tongångar hörs även från partiet som har det i sammanhanget ironiska namnet Liberalerna.

Troligen är det främst förekomsten av muslimska skolor som triggat förbudsidén, ett illa dolt populistiskt väljarfiskande i fördomar förenat med allmän skepsis mot religion och valfrihet överhuvudtaget. Bäst blir det om alla elever stöps i offentlig form under Storebrors allsmäktiga styre, tydligen. Hur lyckad var den mångfaldsfientliga ordningen förra gången?

Stefan Löfven borde låna Ingvar Carlssons exemplar av SOU 1990:44 och kolla.

Klåfingriga Björklund

Skrivit i Corren 6/2:

Liberalerna älskar skolan. Det är bra. Men ibland framstår partiet nästan som en överbeskyddande förälder, ständigt redo till ingripanden och förmaningar och tillrättavisningar i stort som smått.

En sådan gränslöshet i omsorg, välmenande men kanske inte alldeles klok, är Liberalernas krav på lagstadgat förbud mot mobiltelefoner i skolorna. Bland annat hänvisar Jan Björklund & Co till att Frankrike infört ett sådant förbud, och att en ofta citerad brittisk undersökning visat att mobilfria lektioner förbättrar särskilt svagpresterande elevers provresultat (DN Debatt 5/2).

Att mobiler kan inverka negativt på undervisningen är ett problem. Men är lösningen att riksdagen från sin kommandohöjd i ovan ska drämma till med ytterligare detaljstyrande diktat? Vad Liberalerna i praktiken gör är att underkänna rektorernas och lärarnas förmåga till att sköta sitt uppdrag.

Det är deras ansvar att bedriva undervisning och hålla ordning i skolan. Finner de att mobiltelefoner stör elevernas koncentration eller på andra sätt orsakar bekymmer i den dagliga verksamheten, ja då är det bara att ta itu med saken.

För det behövs inga speciallagar, utrymmet att vidta de åtgärder som situationen kräver existerar redan i skollagen, kapitel fem:

”3 § Utbildningen ska utformas på ett sådant sätt att alla elever tillförsäkras en skolmiljö som präglas av trygghet och studiero.”

”5 § Ordningsregler ska finnas för varje skolenhet. De ska utarbetas under medverkan av eleverna och följas upp på varje skolenhet. Rektorn beslutar om ordningsregler.”

”6 § Rektorn eller en lärare får vidta de omedelbara och tillfälliga åtgärder som är befogade för att tillförsäkra eleverna trygghet och studiero eller för att komma till rätta med en elevs ordningsstörande uppträdande.”

”22 § Rektorn eller en lärare får från en elev omhänderta föremål som används på ett sätt som är störande för utbildningen eller som kan utgöra en fara för säkerheten i denna.”

Vad behövs mer? Det skulle vara att politikerna slutar med sin ständiga klåfingrighet och låter lärarprofessionen vara auktoriteten i klassrummet.

”Vi ska inte sitta i Stockholm med pekpinnar och tro att det är det som blir frälsningen för skolorna”, sa utbildningsminister Gustav Fridolin (MP) nyligen i en SVT-debatt mot Jan Björklund om mobilförbud. I detta har Fridolin rätt.

Skolkrisens förklaring

Kunskap är makt, som sagt var, men det vet ju alla att det inte är bra med för mycket makt. Skolöverstyrelsens strävan är också mycket riktigt att göra undervisningen lite sämre vartefter. Annars vet man ju aldrig vilka små maktgalningar som kan gå och lära sej allt möjligt olovandes.

– Tage Danielsson, Tankar från roten, 1974.

Varför är vinst dåligt?

Skrivit i Corren 1/9:Corren.

Inte till salu! Det var Vänsterpartiets paradbudskap i senaste valrörelsen. Jonas Sjöstedt åkte land och rike runt med kravet på att få bort vinstintresset ur välfärdssektorn.

I mörka färger målade han upp bilden av privata girigbukar som förvandlade sjukvård, skola och omsorg till ett oansvarigt marknadsgyckel och skrattade hela vägen till Jersey med skattebetalarnas pengar.  Vänsterpartiet gjorde inget kanonval på kuppen, men fick ändå S/MP-regeringen att utreda frågan.

Malmös tidigare ”starke man”, Ilmar Reepalu (S), tilldelades uppdraget och nu har det läckt ut vad han tänker föreslå. Inget direkt förbud mot vinstintressen (det vore praktiskt och politiskt omöjligt). Dock en slags kompromiss som köttben åt Sjöstedt och andra 1970-talsromantiserande socialstatsnostalgiker: alla välfärdsföretagare får maximalt göra ett vinstuttag på åtta procent av investerat kapital.

Är det en vettig idé? Ja – om man anser att lönsamhet är suspekt och att politiker i grunden är bättre lämpade att styra upp företagens verksamhet än de som har äganderätten till företagen. Låt oss backa bandet lite. Varför existerar enskilda välfärdsaktörer överhuvudtaget i Sverige?

Under 80- och 90-talen liberaliserades det offentliga välfärdsmonopolet av två avgörande orsaker.

1) Politikerna hade stora bekymmer med att lösa de växande produktivitets- och kostnadsproblemen.

2) Väljarna visade ett allt större missnöje med långa väntetider, risig service, fyrkantig byråkrati, tendenser av översitteri från myndighetspersoner och liknande som var baksidan av den gamla modellen.

Det var kort sagt ohållbart att bara köra på som vanligt, särskilt som medborgarna blev mindre kollektivistiskt sinnade, började ställa krav på valfrihet, högre kvalitet och bättre valuta för skattepengarna.

De privata välfärdsaktörerna har bidragit till att möta ett skriande behov och överlag gjort det väldigt bra (det finns undersökningar i mängd som bekräftar detta). Den ökande mångfalden och konkurrensen har även gjort att offentliga utförare blivit vassare.

Vad är då bekymret med vinsten? Är det så dåligt om ett enskilt företag visar så fin lönsamhet att staten bör gripa in med straffåtgärder? För varje seriös företagare är god vinst ett kvitto på nöjda kunder, en väl fungerande och effektiv verksamhet – samt (inte minst viktigt) vinsten är en kompensation för den risk aktören tagit genom startandet av sitt företag.

Skattekronorna – vilka bekostar välfärdstjänsten som företagaren erbjuder – har alltså använts på ett optimalt sätt.

Den oseriösa företagaren å andra sidan sänker snabbt sig själv eftersom varumärket solkas, kunderna flyr och verksamheten slås ut (om inte annat stängs den förhoppningsvis illa kvickt ner av någon tillsynsmyndighet för brott mot regelverket).

Samma incitament saknas i den offentliga sektorn med dess mer komplicerade politiska och byråkratiska styrning. Således borde vi välkomna goda vinster, fler enskilda aktörer och större inslag av marknadsmässighet i den skattefinansierade välfärden. Inte främst av ideologiska skäl, utan av rent pragmatiska.

Ilmar Reepalus förslag bäddar tyvärr för en utveckling i motsatt riktning.

Stolpes tid är nu

Skrivit i Corren 10/2:Corren.

”I rummet bredvid slamrade det festligt och utan uppehåll. Där satt Sven Stolpe vid sin stora stridsmaskin, som var behängd med konservburkar, nycklar och annat metalliskt för att ljudet skulle dramatiseras till oljud. Han var, kan man anta, upptagen med två romaner, några större essäer, ett antal förintande polemiker och kanske också en kristen traktat om tystnad och stillhet – vad vet jag?”

En karaktäristik på kornet, signerad diktarkollegan Bertil Malmberg i memoarboken Ett författarliv (1952). Man riktigt ser den eldfängde rabulisten, notoriske outsidern och närmast osannolikt produktive kulturgiganten Stolpe framför sig, outtröttligt hamrande på skrivmaskinstangenterna.

Från Malmberg har också Svante Nordin, professor i idé- och lärdomshistoria, lånat den träffsäkra undertiteln till sin nya och synnerligen läsvärda biografi Sven Stolpe. Blåsten av ett temperament (Atlantis). Jo, nog blåste det ofta och gärna kring Stolpe. Ibland högg han i sten så att det dånade och flisorna rök.

Ta bara det lidelsefulla hatet mot Eyvind Johnson, försvaret av bröderna Ivar och Torsten Kreugers svindlande affärer, engagemanget i den kristna Oxfordrörelsens genant blåögda försök att stoppa Hitler och kriget. Fast inte sällan, som Svante Nordin övertygande visar, berikade han den svenska kulturdebatten med friska, syresättande och inopportuna perspektiv.

I bästa mening var Sven Stolpe (1905-1996) en särling i folkhemmet. Medan det anglosaxiska inflytandet blev allt mer dominerande i Sverige, höll Stolpe envist fast vid den stolta kontinentaleuropeiska kulturtraditionen, i synnerhet den franska.

Han spelade en stor roll för att till en svensk publik introducera författare som Marcel Proust, Roger Martin du Gard, André Gide och François Mauriac (samtliga utom Proust sedermera nobelpristagare i litteratur). Stolpe hade även fräckheten att konvertera till katolicismen 1947, vilket bidrog till att stämpla honom som en hopplöst konservativ reaktionär.

Men hur hade vår förståelse varit för Sveriges båda internationellt mest kända kvinnor utan Stolpes djupa förtrogenhet med katolsk livsåskådning och filosofi? Hans böcker om drottning Kristina och den heliga Birgitta representerar bildningsinsatser av imponerande mått.

Tyvärr förvägrades Stolpe en professorstjänst efter sin banbrytande doktorsavhandling om Kristina. Det som blev den ogina universitetsvärldens förlust, blev istället Östergötlands vinst. 1964-72 var han läroverkslektor i Mjölby. Som sådan exploderade han i ilska över Socialdemokraternas radikala utbildningsreformer.

Om skolans hotande utveckling skrev han 1970: ”Där ska nya lärare av ytterst sekunda kvalitet och med ytterst ytliga, snabbinlästa kunskaper ta hand om en ström av arbetsovilliga, upproriska, skolkande elever som inte har en tanke på att i laga ordning vara närvarande på ‘tråkiga’ lektioner. Totalt inkompetenta, skrytsamma och naiva politruker har på några få år lyckats underminera det dyrbaraste vi äger – den svenska bildningen och kulturen”.

Se på skolan 2015. Var det klokt att avfärda Stolpes svavelosande kritik som stolligt reaktionärt gubbgnäll? Det är nog inte dumt att lyssna på avvikande motvallsröster emellanåt. Stundtals kan de ju faktiskt ha rätt.

SVEN STOLPE

Folkpartiets dilemman

Skrivit i Corren 5/8:Corren.

Den inrikespolitiska sommarstiltjen efter Almedalen ger nu vika så smått när partierna börjar komma ur startblocken inför valrörelsens sista avgörande veckor.

Det märks inte minst i centrala Linköping, där Folkpartiet dessa dagar köpt sig utrymme på affischtavlorna för sina två huvudbudskap. ”Rösta för skolan” är det ena. Vilket då skulle vara att välja Folkpartiet, givetvis.

Men den uppmaningen har inte längre samma fräschör som förr. En rimlig invändning är ju att FP redan fått åtta år i regeringen till att genomdriva sin högprofilerade skolpolitik. Med klent resultat. Trots ett energiskt reformarbete av Jan Björklund och ökade resurser till utbildningsväsendet skymtar ännu inget ljus i tunneln. Vilket förstås är ett pedagogiskt problem att förklara.

Sanningen är dock att Folkpartiet inte gjort något dåligt jobb gällande skolan. Många satsningar är goda och hedervärda. Men verktygen som står till den politiska sfärens förfogande (vilka i huvudsak är två: regleringar och skattepengar) har svårt att bita på skolkrisens orsaker, som främst tycks ligga på värderingsplanet.

När stora delar av lärarkåren visar tecken på demoralisering, när elevernas flit och disciplin lämnar en hel del övrigt att önska, när många föräldrar flytt ansvaret för barnens studier – vad ska då Jan Björklund göra? Han kan rycka och dra i spakarna på sitt departements kontrollrum.

Effekten blir begränsad, eftersom lösningarna är för svårfångade och i mycket ligger bortom räckvidden för regeringspolitikens maskineri.

Det hindrar emellertid inte folkpartisterna från att försöka styra medborgarnas beteenden på ett annat område. Det andra huvudbudskapet på FP:s affischer i vårt offentliga rum lyder ”Feminism utan socialism”. En oblyg vädjan till oss att se FP som alternativet till Gudrun Schyman, vars skapelse Feministiskt initiativ fått ett betydande genomslag i media och opinion. Här är något hett och fräscht att exploatera i motsats till den slitna skolfrågan.

Både i Almedalen, och under den gångna helgens sommartal i Göteborg, ägnade Björklund stort utrymme åt att framställa FP som borgerlighetens svar på de schymanska locktonerna. FP har förvisso ett historiskt arv att falla tillbaka på inom jämställdhetspolitiken (kamp för kvinnlig rösträtt exempelvis).

Men partiet tyngs också av en från liberala utgångspunkter besvärande fallenhet för social ingenjörskonst, där man inte skyr att använda statsdirigerande ingrepp i syfte att ”korrigera” människors privatliv i mer ideologisk önskvärd riktning.

En och sedan två pappamånader i föräldraförsäkringen duger inte längre för FP. Ytterligare en tredje månad för att uppfostra Sveriges familjer krävs av Björklund. Därtill med en fördubblad ”jämställdhetsbonus” på skattebetalarnas bekostnad. Och i bakgrunden vilar hotet om lagstiftad tvångskvotering av börsbolagens styrelser, ett solklart övergrepp på näringsfriheten och äganderätten.

”Feminism utan socialism”? Blåklinten har vissa röda nyanser ändå. Den bristande respekt som FP har för politikens gränser, parat med den illa dolda opportunismen att haka på Schymans framgångsvåg, skämmer onekligen partiets jämställdhetsoffensiv. Även om utfallet i praktisk politik antagligen inte blir mycket bättre än inom skolan.

Människosläktet är, på gott och ont, inte så lättstyrt trots allt.

Folkpartiet

Erlanderskt i Åtvidaberg

Skrivit i Corren 6/2:Corren.

Grundskolan och gymnasiet ska vara avgiftsfria. Så förkunnar lagen. Undantag: obetydliga belopp som ej avkrävs regelbundet.

Exempelvis om det behövs busspengar till en utflykt. Eleverna kanske då även att rekommenderas att medta matsäck. Några mackor, ett äpple. Som föräldrarna också får stå för.

Fel, tycker fyrabarnspappan Mikael Ahlström i Åtvidaberg. Även om det rör ringa utgifter (Åtvidaberg har ett maxbelopp på 50 kronor årligen), kan det finnas föräldrar som inte anser sig ha råd och deras barn riskerar mobbing på kuppen.

Därför har Mikael Ahlström skrivit till kommunstyrelsen och föreslagit ett totalförbud mot samtliga små extrakostnader. ”Skolbespisningen kan till exempel ordna med smörgåspaket till utflykterna. Andra avgifter bör skolan stå för,” säger han i Corren den 4/2.

Nog kan man sympatisera med Ahlströms rättvisepatos. Många instämmer säkert i hans åsikt. Och om salige Tage Erlander sitter på något moln ovan Åtvidaberg, lär den gamle statsministern förmodligen plira illmarigt och konstatera: ”Vad var det jag sa?”

Erlander var en insiktsfull herre. I mitten av 50-talet, när välståndet växte och hans S-regering snickrade på socialstatens utbyggnad, varnade Erlander för ”de stora förväntningarnas missnöje”.

Svenskarna fick det bättre och bättre. Men standardhöjningen medförde även att folkets krav på välfärden ökade. Om inte S levererade i takt med väljarnas stigande förväntningar, hotade en förtroendeklyfta öppna sig som kunde medföra förlust av regeringsmakten.

Erlanders svar var en rejäl expansion av den offentliga sektorn. Skattebördan blev därmed tyngre. Skattetrycket tilläts dock aldrig överstiga industrivärldens genomsnitt. På Erlanders tid alltså. Sveriges ekonomi och konkurrenskraft fick ju inte skadas.

Numera har vi i princip slagit i skattetaket. Samtidigt har förväntningarna etablerat sig att det offentliga ska sörja för allt från vaggan till graven. Vi har det enormt mycket bättre i dag än på 50-talet.

Kraven är också därefter. Samt är knepigare att hantera, då vi blivit mer individorienterade och inte accepterar kollektiva enhetslösningar av traditionellt folkhemssnitt. Kostnaderna rusar iväg och inte blir finansieringen mindre problematisk av Sveriges åldrande befolkningsutveckling i förhållande till försörjningsbasen.

Vi har nått en brytpunkt där inte bara stat, kommun och landsting måste prioritera hårdare bland sina åtaganden. Utan också att välfärdstjänster över en viss allmän nivå sannolikt avgiftsbeläggs inom en icke alltför avlägsen framtid.

Detta är de flesta politiker mycket medvetna om. Men de vågar ännu inte riktigt ta debatten. Dock gör vi själva klokt i att försöka skruva ned förväntningarna, inse att vi får börja ta större enskilt ansvar för vår egen och vår familjs välfärd.

Vanan att lita på det offentliga i stort som smått håller inte. Det går heller inte att driva jämlikheten in i absurdum. 50 kronor, några smörgåsar och äpplen? Sorry, men den förälder som inte kan avvara det åt sina barn bör nog skyndsamt se över sitt hushålls övriga prioriteringar.

Befria tomten!

Skrivit i Corren 12/12:Corren.

Det börjar bli en lika kär svensk egenhet så här års som Kalle Anka på julafton: tomteförbudet. Inget Luciafirande i Sverige är liksom längre komplett utan ledsna barn och upprörda föräldrar någonstans i landet, där skolan bannlyst tomtar och pepparkaksgubbar i lussetåget.

Denna gång är det Expressen som rapporterar om Alvikenskolan i sydsvenska Bromölla. Ansvarig personal kräver ett luciatåg i ”ursprunglig form”, det enda alternativet för deltagande småkillar är alltså rollen som stjärngosse.

”Men min son som går i trean och är nio år vill inte bära klänning. Andra barn har sagt att de kommer att skratta åt pojkarna”, säger en ilsken pappa till tidningen. Han har klagat hos rektorn och mött noll förståelse.

Minnesgoda Correnläsare erinrar sig kanske hur Vreta kloster skola i Linköping var inne på samma linje förra året. Resultat: gråt och tandagnisslan.

Hur svårt kan det vara? Prioritera trevligast möjliga upplevelse för barnen bara. Släpp tomtarna loss!

Fler kor väntar på slakt

Skrivit i Corren 7/Corren.2:

”Gatorna i Stockholm är fyllda med blod från slaktade heliga kor,” skriver The Economist med en dramatiskt beundrande formulering i sitt senaste nummer.

Den brittiska tidskriften jämför rent av den svenska reformeringen av välfärdsstaten med Margaret Thatchers förnyelse av Storbritannien under 80-talet och pekar på en rad hårda fakta.

1970 var Sverige världens fjärde rikaste land, innan folkhemmets regleringsekonomi och brutala skattetryck sänkte oss till 14:e plats i den internationella välståndsligan 1993. Sedan dess har svenska politiker genomfört en ”revolution i det tysta”. De offentliga utgifterna har pressats tillbaka från 67 procent av BNP i början av 90-talet till dagens 49 procent.

Arvs- och förmögenhetsskatten har slopats, samtidigt som bolagsskatten minskats till 22 procent. Vi har utan dramatik kunnat byta ATP-eländet till ett hållbart pensionssystem, fått ner budgetunderskottet till 0,3 procent av BNP och inriktningen på sunda statsfinanser höll Sverige avundsvärt säkert flytande när den globala krisen slog till.

The Economist hyllar även liberaliseringen av den offentliga sektorn, där skolpeng och privata aktörer inom vård och omsorg fått verksamheterna att fungera effektivare. Sverige har lyckats med konststycket att kombinera en stor stat med en konkurrenskraftig kapitalism, menar tidskriften och kallar modellen för en slags ”modifierad thatcherism”.

Både socialdemokrater och borgerliga kan slicka i sig berömmet. Strukturreformerna, som lett oss ur det sena folkhemmets stagnationsperiod till 2000-talets dynamiska skede, är ju resultatet av den bästa sidan i vår politiska kultur: att gemensamt i pragmatisk anda göra det nödvändiga för att lösa svåra problem.

Till skillnad från Thatchers omdaning av Storbritannien, som orsakade stora politiska och sociala konvulsioner i samhället, har våra systemförändringar skett förbluffande harmoniskt relativt sett.

Men allt är förstås inte rosor. The Economist poängterar att de offentliga utgifterna måste fortsätta att reduceras, om Sverige ska kunna säkra välståndet i långa loppet. Vi dras ännu med skadligt höga skatter som inverkar negativt på företagsamhet och entreprenörskap. Till exempel.

Ett allvarligt bekymmer rör sysselsättningen, som blivit Alliansens Akilleshäl. Särskilt den omfattande ungdomsarbetslösheten, drygt 22 procent, är mycket besvärande för regeringen som fruktlöst famlar med trubbiga åtgärder (utbildning, praktik, illusoriska jobbpakter). Fredrik Reinfeldt pratar om att fler enkla jobb behövs som ingång till arbetsmarknaden. Korrekt.

Men han är vågar inte ta strid för det. Låglönejobb är tabu, likaså uppmjukning av den destruktivt stela arbetsrätten. Men hur ska annars de enkla jobben för utsatta grupper stimuleras fram?

Vi kan vara stolta över att Sverige är på rätt väg, men vi bör inte vara nöjda. Fler heliga kor återstår att slakta.

Det är riskkapitalet som levererar jobben

Den  offentliga välfärdssektorn är värst i behandlingen av sina anställda, säger en arbetsmarknadsforskare i Lund som jag talar med. Ständiga timvikariat och korttidsanställningar, risiga löner och dyster karriärutveckling. Forskaren suckar i telefonluren: ”Det som pågår är ren rovdrift av personal”.

Mellan åren 2006-2010 har dessutom antalet kommunalt anställda minskat med 44.000 personer inom skola, vård och omsorg. Den ekonomiska konjunkturen gör heller inte framtidsutsikterna ljusare. AMS räknar med att kommunerna, liksom landstingen, tvingas dra ned ytterligare. Totalt räknar man med att arbetslösheten ökar till 8,5 procent år 2013.

Men annorlunda är det inom de av vissa debattörer så bespottade privata vårdbolagen och friskolorna. Där har antalet anställda ökat med 53.000 personer perioden 2006-2010. Och någon avmattning finns inte i sikte.  De närmaste två åren väntas expansionen fortsätta med 47.000 fler människor som får jobb.

”Det stämmer att tillväxten är stark. Vi ser inga spår av någon finanskris”, säger Vårdbolagens näringspolitiske chef Håkan Tenelius till Dagens Samhälle, som redovisar siffrorna ovan i sitt senaste nummer (44/2011).

Caremaskandalen till trots – nog är riskkapitalisterna ganska bra att ha ändå, va? För övrigt vore det väl på tiden att även det offentliga ägandet synades hårdare i sömmarna. Rovdrift är ju lika oacceptabelt var det än förekommer. Eller?