Förskingrat silverland

Skrivit i Corren 11/8:Corren.

Våren 1910 anlände Evert Taube till Buenos Aries med den brittiska ångaren Princess of Wales. Han mönstrade av och blev kvar i fem år. Taube försörjde sig bland annat som spårvagnskonduktör, han arbetade på järnvägsbyggen och deltog i anläggandet av bevattningskanaler vilka löpte som blåa band över Pampas gröna slätter.

Den dynamiska miljön gjorde ett outplånligt intryck på honom. Det var här han inspirerades till några av sina folkkäraste visor, som Fritiof och Carmencita. Fyra sekler tidigare hade de spanska sjöfararna kommit dit, hungriga på rikedomar att hänsynslöst plundra från ursprungsinvånarna.

Argentina, ”Silverlandet”, döpte spanjorerna sin besittning till. Nu var Argentina en självständig nation sedan 1800-talets början. Efter en knackig start flödade åter silvret decennierna kring 1900, i större omfattning än någonsin förr.

Pampas väldiga markarealer hade odlats upp för produktion av spannmål och bete för köttkreatur. Den effektiva jordbrukssektorns export till jordens alla hörn fick ekonomin att blomstra. Det attraherade i sin tur utländska investerare. London, globalt finanscentrum innan New York tog över, älskade Argentina.

Få länder ansågs lika kassaskåpssäkra gällande avkastning på satsat kapital. Behovet av arbetskraft och möjligheterna till en bättre chans i livet lockade även båtlaster med emigranter.

En av dem var alltså Evert Taube. Det Buenos Aries han mötte sprakade av välstånd, optimism och franskinfluerad kultur. Påkostade vackra byggnader kantade gatorna och 1913 fick Buenos Aries, som första stad inom den södra hemisfären, en tunnelbana. Utvecklingen syntes bländande ljus. Det talades om Argentina som den sydamerikanska motsvarigheten till USA i Nordamerika.

Dessa dagar, 2014, står Argentina inför sin sjätte statsbankrutt sedan andra världskriget. Landets kreditbetyg är ett skämt, den internationella kapitalmarknaden är stängd, det silverglänsande välståndet är förskingrat. Hur kunde en nation hamna så katastrofalt på dekis?

Man kunde nästan tro att de gamla spanska kolonialherrarna gjort comeback för att stjäla, suga ut och härja. Men Argentina har förstört sig själv. Skulden är dess säregna politiska kultur som etablerades när Mussolinibeundraren Juan Perón grep makten på 1940-talet.

Vid denna tidpunkt togs bara för givet att levnadsstandarden ständigt skulle stiga. Perón lovade allt till alla. Han köpte arbetarklassens hjärtan genom bröd (lönepåslag, sociala förmåner) och skådespel (den PR-begåvade presidentfrun och skojaren Evita). Utländska verksamheter nationaliserades, samtidigt som inhemska industriägare ”skyddades” genom höga tullmurar och konkurrenshämmande lagstiftning.

En omfattande parasitär byråkrati slog klorna i samhällsbygget. Politiken blev ett gyckelspel av bedrägerier och mutor. Ingen kunde längre göra affärer utan att dras ner i korruptionsträsket. Så har det förblivit, tyvärr lever den förföriska myten Perón fortfarande stark.

Peronismen har – trots sin falskhet, vulgära populism och eklektiskt idémässiga röra – rotats i den argentinska myllan på ett sätt som (utan jämförelser i övrigt) påminner om bundenheten till Per Albins folkhemsideologi i Sverige. Detta kan man moralisera över. Men tänk om ödet istället gett oss Perón och Argentina Per Albin?

Allende är ingen fallen hjälte

Skrivit i Corren 12/9:Corren.

Salvador Allendes namn har fått ny lyster i Chile. Inför valet i november anklagar vänsteroppositionen den sittande presidenten Sebastián Piñeras högerregering för ökande ekonomiska klyftor. I synnerhet är protesterna omfattande mot det avgiftsbelagda högskolesystemet.

Den eldfängda studentrörelsens demonstrationer i Santiago har regelmässigt urartat i kravaller. Med stenkastning som argument ekar deras krav på gatorna om kostnadsfri utbildning och rättvisare sociala villkor – som det var på Allendes tid.

40 år efter Pinochets militärkupp den 11 september 1973 anas en renässans för den störtade marxistpresidenten. Särskilt bland de yngre chilenare, som önskar ett radikalare alternativ vid makten, har ett slags skimmer kommit att vila över hans dagar.

Myten Allende är även stark i Sverige och har så varit sedan den mörka hösten i 70-talets början då Pinochet lät skräcken triumfera. Regeringen Palme öppnade generöst gränserna för flyktingar undan juntans terror, vilket naturligtvis var helt riktigt. I vårt land lever nu omkring 45 000 personer med chilensk bakgrund, åtskilliga har egna plågsamma minnen av militärdiktaturens brutala styre.

Men förtjänar Allende comeback som förebild för den chilenska vänstern? Knappast, det är att leka med elden och hotar i värsta fall att destabilisera demokratin som Chile återvann på 90-talet. Att Pinochet var en skurk, en mördare och en landsförrädare bör inte grumla blicken för vad som föregick kuppen.

Allende gjorde Chile praktiskt taget statsbankrutt, med skriande varubrist och svindlade inflation som följd. Han bröt sönder landets demokratiska institutioner, allierade sig med Fidel Castros tyranni på Kuba och drev medelklassen till att förlora lojaliteten mot konstitutionen.

Allende var en farlig vildhjärna och revolutionsromantiker, besatt av drömmen att exportera marxismen över hela Latinamerika, vilket skulle föra kontinenten in i Sovjetimperiets inflytelsesfär. När Allende blev president 1970 hade han bara en tredjedel av väljarna bakom sig. Tre år senare mottog befolkningsmajoriteten generalernas kupp med en suck av lättnad.

Den känslan av befrielse försvann snabbt och bittert när Pinochet visade sitt rätta ansikte. Juntan fick visserligen Chiles ekonomi att blomstra igen efter ett batteri av marknadsliberala reformer. Grunddragen i denna politik har Chile behållit, dock är det framgångar som ursprungligen köptes till priset av blod, tortyr och förtryck.

Vänsteroppositionens sociala krav är, givetvis, i sig fullt demokratiskt legitima. Men försöken att samtidigt skaka liv i Allendes ande riskerar att väcka motsvarande spöklika tendenser inom delar av den chilenska högern, som anser att Pinochet räddade landet från marxismen.

Varken socialism eller marknadsliberalism är värt offret av friheten. Det är Chiles dyrbart inhämtade lärdom till världen. Tragiskt vore om landets nya generation började glömma den.

En despot har lämnat scenen

Skrivit i CorCorren.ren 7/3:

Nej, Hugo Chávez kunde förstås inte dött av naturliga orsaker. Hur skulle det sett ut? En grandios ledare av frälsarformat kan omöjligen falla för något så simpelt. Mäktiga, sinistra krafter måste varit i rörelse.

Den cancersjukdom som en längre tid brutit ned Venezuelas store härskare, de förtrampades vän, den kapitalistiska världsordningens orädde utmanare, var ett lömskt verk av den illvilligaste fienden av dem alla: USA.

Därmed kan Hugo Chávez få en martyrgloria som är värdig den religiöst anstrukna personkult, vilken han själv så flitigt odlade under sina 14 år vid makten. Och som väl passar in i Latinamerikas radikala tradition att upphöja sina vänsterhjältar till ikoniska offer för den amerikanska imperialismen. Som Che Guevara. Eller Salvador Allende. Helgon i socialismens parthenon.

Knappt hade Chávez’ lik hunnit kallna innan Venezuelas vicepresident Nicolás Maduro i ett TV-tal åkallade himmelens vrede över USA och lanserade konspirationsteorin att Vita husets agenter mördat presidenten genom att ha inympat cancerceller i dennes kropp. Befängda anklagelser, naturligtvis.

Men ack så typiska för den vulgära, hatiska antiamerikanism som bar Hugo Chávez’ signum. Hans megalomaniska idéer att spela rollen som en slags Sankt Göran mot USA-draken på den globala scenen fick honom att söka vänskapsallianser med notoriska skurkstater som Iran, Syrien, Vitryssland och Khadaffis Libyen.

Men varmast klappade hjärtat för Fidel Castros fängelseö. Chávez hymlade aldrig om att detta kommunismens Alcatraz i Karibien var förebilden. ”Kuba är ett hav av lycka. Det är dit Venezuela också ska”, deklarerade han året efter sitt makttillträde 1999.

Liksom Castro var även Chávez en uniformens man. Han inledde karriären som militär och försökte först erövra presidentpalatset på klassiskt sydamerikanskt vis: genom en statskupp 1992. När det slog slint, sökte han lyckan via valurnan istället. Venezuela var då (som nu) ett av ormbo av korruption och vanstyre.

Chávez lovade rättvisereformer och fick väljarna med sig, men gjorde sedan snabbt landet till en skendemokrati för att maskera utvecklingen mot personligt envälde. Domstolarnas och mediernas oberoende avskaffades, alla oppositionella uppstickare som kunde hota honom sattes bakom lås och bom.

Maktutövningen baserades dels på stödet från arméns knektar, dels på utnyttjandet av Venezuelas rika oljetillgångar. Höga världsmarknadspriser spelade Chávez turligt i händerna. Med inkomsterna från oljeexporten köpte han den fattiga befolkningens lojalitet och subventionerade frikostigt deras konsumtion.

Han använde även gärna pengarna till att införskaffa militära leksaker (helst ryska sådana), och som smörjmedel i relationerna till andra socialistiskt sinnade regimer. Några investeringar i teknik, industri och infrastruktur som kunnat trygga Venezuelas framtid såg dock ingen röken av.

Hugo Chávez var en olycka i livet och arvet han lämnar efter sig som död är inte mycket bättre.

Salvador Allende – en fallen hjälte?

Nyligen fastslogs att Salvador Allende verkligen begick självmord den där eländiga dagen i september 1973. Pinochets trupper hade omringat presidentpalatset i Santiago och kopplat greppet. Läget var desperat. Hellre än att falla i kuppgeneralernas händer, valde den chilenske ledaren avtryckaren på sitt eget maskingevär som sista utväg.

Salvador Allende har ofta betraktats som en martyr för frihet, demokrati och social rättvisa. Vilket kanske inte är konstigt med tanke på det långa, blodiga skräckstyre som följde efter honom. Igår lät den moderata riksdagsledamoten Hans Wallmark publicera en artikel på debattsajten Newsmill, där han ifrågasatte vänsterns glorifiering av Che Guevara. Istället borde Allende vara en rimligare ikon, menade Wallmark:

Salvador Allende var socialist. För egen del som borgerlig förundras jag över att han så dåligt används som förebild av dagens vänster. Han förtjänar långt bättre idolstatus än diverse andra marxister med mängder av blod på sina händer. Hans politiska program var inte okontroversiellt i Chile. Men han valde den demokratiska vägen.

Den bildsköne Che Guevara må ha blivit symbol för radikalismens uppror mot status quo, en revolutionslegend förknippad med drömmen om att en annan och bättre värld är möjlig. Verklighetens Che Guevara har dock mycket lite med detta att göra. Myten Che döljer en kallblodig, rastlös mördare med meglomaniska idéer om att påtvinga mänskligheten kommunismens ok genom att provocera fram ett tredje världskrig.

Men vore det bättre att sätta Salvador Allende i Che Guevaras ställe? Hans Wallmark är vanligtvis en klok och intellektuellt resonabel moderat. Ser han inte att även Allende är insvept i en omfattande mytbildning? Att Pinochet var en vidrig skurk och landsförrädare med tusentals liv på sitt obefintliga samvete förtar nämligen inte faktum.

Under sin relativt korta regim hann Allende göra Chile praktiskt taget statsbankrutt. Han bröt sönder landets demokratiska institutioner, drev medelklassen till att förlora lojaliteten mot författningen och allierade sig med Castros tyranni på Kuba. Allende var utan tvekan en farlig politisk vildhjärna, inställd på att med våld exportera marxismen över hela Latinamerika och därmed föra in kontinenten under Sovjetimperiets dominans.

När Allende kom till makten 1970 var det med bara en tredjedel av väljarna bakom sig. När Allende störtades tre år senare drog majoriteten av det chilenska folket inledningsvis en kollektiv suck av lättnad. En känsla av befrielse som snabbt och bittert försvann när de nya makthavarna visade vad de gick för…

Visst behöver vi goda förebilder. Oavsett om vi står till vänster eller höger inom det politiska spektrat. Men sådana förebilder bör väljas med omsorg och ogrumlad blick. Vilket – med all respekt – även Hans Wallmark har skäl att betänka innan han delar ut fler rekommendationer över vilka historiska personer som borde upphöjas till politiska idoler.

Vad säger Ohly om det kubanska exemplet, då?

Vänsterpartiets Lars Ohly ogillar – som vida bekant – regeringens förändringar av A-kassan. I riksdagen den 20/1 anklagade han Alliansen för att ”jaga arbetslösa” och jämförde med vargjakt. I Ekots lördagsintervju den 30/1 försvarade han ”rätten att vara arbetslös”. 

Får vi tro Lars Ohly håller borgerligheten på att med vett och vilja driva Sverige till randen av social katastrof. Men från hans horisont är väl föga annat att vänta av en högerregering.

Dock verkar kommunistdiktaturen på Kuba vara betydligt mer sympatiskt inställd. Ty som vore Castroväldet direkt inspirerad av de nya Moderaterna, har nämligen regimen beslutat att satsa på jobb, inte bidrag. A-kassan minskas för att fler ska övergå till produktivt arbete. (Låter det otroligt? Se här.)

Plötsligt förstår man anledningen till att Lars Ohly häromåret lämnade Svensk-kubanska vänskapsföreningen. Kuba tycks ju styras av rena rama klassförrädarna. Nu väntar vi bara ivrigt på att Ohly ska åka till Havanna och agitera för kubanernas rätt att slippa jagas som vargar. 

Tragedin Haiti åter i fokus

Rent känslomässigt är det inte svårt att rikta en glödande anklagelse mot Ödet. Vad hade de hårt prövade invånarna på Haiti gjort för att förtjäna en katastof av denna magnitud? Jordbävningstragedin som nu drabbat landet är ofattbar, overklig, obegriplig. 

Nyhetsrapporter berättar om minst 50 000 döda människor. Ytterligare tre miljoner människor är skadade eller hemlösa. Det betyder att 30 procent av landets tio miljoner invånare fått tillvaron fullständigt sönderslagen. Och det högsta priset har den fattigaste befolkningen i slumområdena fått betala. 

Att finna lämpliga uttryck för denna hänsynslöst brutalt, blint slående orättvisa ter sig som en hopplös uppgift. Orden blir futtiga, meningslösa. 

Haiti hette en gång Saint Domingue. Frankrike hade gjort den karibiska ön till en slavkoloni med sockerplantager. Men slavarna befriade sig ur förnedringen genom ett framgångsrikt uppror och utropade den självständiga republiken Haiti 1804. En unik händelse. Landet blev därmed den första postkoloniala nationen i Latinamerika – och den första i världen där svarta slavar jagat bort sina herrar för att kunna gripa makten över sina egna liv. 

Dock kom den löftesrika, inspirerande starten snabbt av sig. Tidigare slavar, de flesta naturligtvis utan ringaste utbildning, hade dåliga förutsättningar att etablera ett anständigt styre. Deras strävan underlättades heller inte av att Haiti isolerades av de vita kolonialstaterna. Dels skulle invånarnas frihetslidelse kvävas, dels ville man sända signalen: uppror får inte löna sig!

Precis som i fallet Liberia på andra sidan Atlanten (se här) kopplade en liten elit greppet om Haiti och uppträdde ungefär som vore de franska herremän själva. Detta maktmonopol varade ända in på 1950-talet, då den sedermera ökände François Duvalier (”Papa Doc”) gjorde statskupp i Port-au-Prince. Sonen Jean-Claude Duvalier (”Baby Doc”) ärvde faders diktatoriska befogenheter 1971, men den blodiga terrorregimen utlöste en folkresning 1986. ”Baby Doc” flydde till Frankrike, där han ännu i denna dag kan sitta och begrunda sina synder i rofylld exil. 

Fyra år senare installerades Jean-Bertrand Aristide, en tidigare katolsk präst med fattigdomsbekämpning på programmet, i presidentpalatset som Haitis förste demokratiskt valde ledare. Vad som kunde blivit en ny gryning, blev emellertid förbytt i mera mörker. Oroligheter tvingade Aristide att avgå. Han ersattes av en interimsregering tills René Préval blev president 2006. Oddsen denne möter i försöken att skapa en någorlunda stabil situation tycks oöverstigliga. 

Fortsatt våld, epidemisk brottslighet, massiv korruption, utbredd analfabetism och ständigt förvärrad fattigdom talar sitt tydliga språk. Politiskt, socialt och ekonomiskt är Haiti en av dessa avgrundsländer, vars status kort och kort lyder: ”failed state”. Som inte detta vore illa nog, verkar det som även självaste naturen önskar omintetgöra haitiernas framtid. De senaste åren har landet hemsökts av förödande orkaner. Och nu denna enorma jordbävning.

Många har dragit parallellen till hur den förödande tsunamin skapade kaos, skräck och död vid Sydostasiens stränder under julhelgen 2004. Bleknande minnesbilder blir genast mycket skarpa när vi ånyo bevittnar konsekvenserna av naturens raseri. Om inte annat borde det ge utrymme för en stunds reflektion.

Det finns ju en tendens, särskilt bland oss rika västerlänningar, att romantisera naturen som någon slags idyllisk antites till industrialismens ”articifiella” civilisationsbygge. I motsats till livet bland asfalt, betong, höghus och fabriker framstår gärna Moder Natur som god, sund och frisk. Med rätta oroar vi oss för den moderna människans kapacitet att förstöra miljön.

Men katastrofen på Haiti visar – liksom nämnda tsunami i Sydostasien – att det finns andra krafter som äger förmågan att hota och ödelägga våra levnadsbetingelser. Ofta med en destruktivitet som för tanken till kärnvapnens fasansfulla potential. 

Forskning och teknisk utveckling gör att det i viss mån går att begränsa antalet offer. Hade Haiti exempelvis varit en fungerade och ekonomisk välmående nation, skulle man kunnat bygga säkrare bostäder som bättre kunnat hålla stånd mot skalvets påfrestningar. 

Fullt ut kan vi dock aldrig skydda oss från nyckfullt förekommande jordbävningar, vulkanutbrott, översvämningar eller orkaner. Naturen är varken ond eller god. Den bara är. Och människan har ännu en gång tvingats lära läxan om sin utsatthet.

Men varför Ödet just måste åskådliggöra detta faktum genom att ytterligare plåga ett redan så plågat folk, framstår onekligen som en lite väl utstuderad lektion om tillvarons grymhet. 

Victor Jara, Pinochet och Chiles ekonomiska ”under”

Victor Jara, dina sånger ska eka i gruvornas gångar
Och som fullmogna frukter ska dom skördas
ifrån plantagernas träd
Som vajande säd ska dom bölja över fälten
Och som fiskar i vattnet
ska dom fastna i fiskarnas nät
Ja, Victor Jara, Victor Jara
dina sånger ska inte bli glömda

Så sjöng Mikael Wiehe i sin romantiska hyllning från 1975 till den berömde chilenske trubaduren och teatermannen. Victor Jara var även en radikal politisk aktivist och supporter av socialistpresidenten Salvador Allende – något som kostade honom livet när Pinochets militärjunta grep makten i Chile den där eländiga septembermånaden 1973. 

Nej, Victor Jaras sånger är inte glömda. Inte Victor Jaras person heller. Igår följde tusentals chilenare hans kista genom Santiagos gator när Jara äntligen fick en värdig begravning efter 36 år. 

Hans stoft hade tidigare undersökts av rättsmedicinare i ett försök att klargöra omständigheterna kring mordet. Och deras rapport visar med all önskvärd tydlighet vilka grymheter juntan var kapabel till. Victor Jara utsattes för gedigen tortyr på sportarenan Estadio Chile, dit han fördes efter kuppen i sällskap av 5000 andra politiska fångar. Benen i hans kropp hade krossats på ett flertal ställen, över 30 kulor hade avlossats mot armar, bröstkorg och huvud. 

En misstänkt värnpliktig militär har erkänt medverkan. Men Victor Jaras brittiska änka Joan Turner säger till Svenska Dagbladet (4/12) att hon inte ser den enskilde soldaten som ansvarig, de verkliga gärningsmännen fanns högre upp i hierarkin: 

 ”De skyldiga är Pinochet, som gav order om att mörda och tortera, och alla de andra som deltog och njöt av det.”

Victor Jara brukar räknas som en legendarisk vänstermartyr. Men i grunden är han förstås en martyr för alla fria människor oavsett politisk åskådning. Hans bistra öde delades av uppskattningsvis 3 200 andra chilenare, vars liv släcktes under Pinochetdiktaturens mörka epok 1973-1990. 

Ändå har jag påfallande ofta mött åsikten att Augusto Pinochet även gjorde mycket gott för Chile. Försöken till att ursäkta hans tyranni kommer inte sällan från hökaktiga nyliberaler, som har märkvärdigt svårt att hålla sig demokratiskt och humanistiskt anständiga när juntans illgärningar förs på tal. 

”Se bara på vilka underverk Pinochet gjorde för den chilenska ekonomin”, säger de. Och visst, de har en poäng.

När Pinochets militärer kuppade till sig makten var Chile ett land i ruiner, praktiskt taget konkursmässigt. Men Pinochet tog till radikala grepp för att få ordning på statsfinanserna och gjorde Chile till en experimentverkstad för den nyliberala Chicagoskolans ekonomer (vars mest kände representant är nobelpristagaren Milton Friedman).

Det fungerade. Resultaten var strålande. Efter ett inledande stålbad blomstrade Chiles ekonomi under 80-talet. Friedmans anhängare har sedan dess gärna pekat på Chile som en lysande empirisk bekräftelse på Chicagoskolans teorier.

Borde vi då inte tillgodoräkna Pinochet detta och erkänna att hans styre även hade positiva sidor?

Nej. Det vore ungefär som att ursäkta Hitler med att han byggde fina motorvägar och löste den tyska massarbetslösheten. Sanningen är att vem som helst kan sanera ett lands ekonomi, om det sker på samma villkor som Pinochet åtnjöt. 

Du har exempelvis ingen politisk eller facklig opposition att ta hänsyn till. Ingen fri press belyser de negativa sidorna av din politik. Du behöver inte bekymra dig om att missnöjda medborgare röstar bort din regering i nästa val, ty det hålls inga val. De som klagar och demonstrerar riskerar att skjutas, fängslas eller torteras. Regelbunden terror mot oppositionella är också bra taktik, det håller majoriteten av dina undersåtar tysta och fogliga.

Chiles ekonomiska uppsving betalades i blod och skräck. Det skall mycket till för att finna något gott i detta. Pinochets företrädare, marxisten Salvador Allende, var förvisso långifrån det helgon som vänstern under decennier utmålat honom till.

Allende ödelade Chiles finanser, förstörde landets demokratiska institutioner, trasade sönder medelklassens lojalitet till konstitutionen och knöt intima vänskapsband med Fidel Castros Kuba. Allende var en politisk vettvilling och äventyrare, inställd på att med våld exportera kommunismen över hela Latinamerika.

När han kom till makten 1970 var det med endast 33,6 procent av väljarna bakom sig. När Allende störtades tre år senare var den chilenska befolkningen till en början lättad. Men de fick snabbt och bittert erfara vad den nya regimen gick för.

Augusto Pinochet var en skurk, en massmördare och en landsförrädare. Han borde ha dragits inför domstol för brott mot mänskligheten medan chansen fanns. Istället tilläts den avgångne tyrannen leva som en fri medborgare tills han avled i sitt hem för tre år sedan. 

Men viskonstnären som Pinochet torterat och mördat, den mannens sånger överlevde honom – och de lär eka över Chile länge än. Någon rättvisa finns det trots allt.

Är du demokrat, Mikael Wiehe?

Under helgen som gick spelade Mikael Wiehe på musikfestivalen Tyrolen utanför Alvesta. Inför konserten gav Wiehe en intervju för Smålandsposten där han bland annat talade om sin senaste skiva, Sånger från en inställd skilsmässa

Men som den politiskt engagerade artist Mikael Wiehe alltid varit, meddelade han även att hans ”största mål” var att ”störta den borgerliga regeringen”. 

Eller som Wiehe också uttryckte det: ”Nu är min ambition att lägga krokben för de jävlarna” (Smp 21/8). 

Mikael Wiehe har aldrig hymlat med sin socialistiska övertygelse. Att han vill verka för ett politiskt majoritetsskifte i Sverige är således fullt naturligt och helt legitimt. Inget att säga om detta.

Dock skvallrar hans hätska språkbruk om bristande respekt för det fria folkstyre vi har i Sverige. Man kan förvisso tycka väldigt illa om den politik som dagens moderatdominerade regering företräder. En stor del av Sveriges befolkning gör det i varierande grad.

Men därifrån till att utslunga epitet som ”de jävlarna” mot Fredrik Reinfeldt & Co är knappast förenligt god takt och ton sanna demokrater emellan. 

När Wiehe dessutom använder ett våldsamt begrepp som att ”störta” regeringen (istället för exempelvis ”byta ut”) ligger misstanken till hands att det är något slags revolutionärt maktövertagande han vill se.

Att Mikael Wiehe också håller fast vid 68-vänsterns revolutionsromantiska ideal framgår tydligt i samma intervju. På frågan vad han läser blir svaret: ”Tal av Fidel Castro. Han har mycket vettigt att säga”. 

Själv tycker jag att Wiehe har mycket vettigt att säga genom sitt musikaliska konstnärskap.

Jag håller honom för en av våra främsta låtskrivare och artister, både som ledare för 70-talsgruppen Hoola Bandoola Band och i egen rätt. Bland hans många fina soloskivor  – jag äger själv ett drygt tiotal – vill jag särskilt rekommendera Elden är lös (1979), Sevilla (1998) och Främmande land (2005). 

Jag har även som journalist haft förmånen att intervjua honom. Som person är Mikael Wiehe varm, generös, välformulerad, humoristisk. Och utan tvekan mycket intelligent. Hans solidaritet med utsatta människor världen över är äkta och djup.

Okej att Wiehe är socialist. Det har jag inga problem med. Så länge han tillhör den demokratiska familjen. Men på denna avgörande punkt finns uppenbarligen starka skäl till tvivel. Vilken övertygad demokrat vurmar väl för en diktator som Fidel Castro? 

Häromåret medverkade Wiehe till och med på en stödgala i Malmö för Kubaregimens fromma.

Bland arrangörerna fanns Svensk-kubanska föreningen, Kommunistiska partiet och Revolutionär kommunistisk ungdom. Det uttalade målet med galan var att samla in ekonomiska medel till att flyga hit unga representanter för Castrodiktaturen och låta dem bedriva propaganda i Sverige. 

Inför denna minst sagt dubiösa konsert slog Mikael Wiehe fast: ”Kuba är bäst på mänskliga rättigheter i regionen”. 

Och bagatelliserade förekomsten av politiska fångar i landet med följande ord: 

De värsta brotten mot mänskliga rättigheter på Kuba begås på den amerikanska militärbasen i Guantanamo. Det är fel att fängsla politiska motståndare. Men när jag besökte revolutionsmuseet på Kuba för första gången 1979 såg jag revolutionen som en önskvärd självklarhet. Den önskan är inte ogjord. (Expressen 18/2 2007)

Bäst på mänskliga rättigheter i regionen? Castrorevolutionen som en önskvärd självklarhet? 

I den ansedda människorättsorganisationen Human Rights Watchs världsrapport för 2009 summeras situationen på Kuba så här: 

Cuba remains the one country in Latin American that represses nearly all forms of political dissent. The government continues to enforce political conformity using criminal prosecutions, long- and short-term detentions, mob harassment, surveillance, police warnings, and travel restrictions.

Det oberoende forskningsinstitutet Freedom House rankar Kuba som en av världens hårdaste diktaturer, något bättre än Nordkorea och Burma, men fullt i klass med notoriska flåbusar som Saudiarabien, Vitryssland och Syrien.

Jag finner det uppriktigt sagt gåtfullt varför en i övrigt skarpsinnig man som Mikael Wiehe fortfarande inte förmår befria sig från ungdomsårens antidemokratiska vänsteridéer. Upptäcker Wiehe inte förnedringen han utsätter sig för genom att agera kolportör åt den kubanska förtryckarapparaten? 

Mikael Wiehes gamle parhäst Björn Afzelius visste bättre.

Även denne tjusades länge av Fidel Castro och gick naivt i god för den kubanska revolutionens ”landvinningar”. Dock föll fjällen från Afzelius ögon när han på plats konfronterades med det omänskliga system Kubas folk tvingades leva under.

Björn Afzelius erkände sig inte bara duperad. Han skrev en hel roman om saken (En gång i Havanna, 1993). Och gjorde konkreta insatser för att undergräva Castrotyranniet genom att smuggla in pengar – i sitt gitarrfodral (!) – till den kubanska oppositionen.

Tragiskt nog avled Björn Afzelius för tio år sedan. Om inte annat hade han annars kanske kunnat lära Mikael Wiehe något. 

Ett musikaliskt serve-ess

Båstad, september 1975. Sverige ska spela semifinal i tennisturneringen Davis Cup. Många svenskar reagerar med avsky. Vilket är fullt naturligt. Motståndarlaget till vårt eget blågula team (där bland andra Björn Borg ingår) representerar Chile. Två år tidigare hade general Pinochet störtat den socialisxtiske presidenten Allende och infört en blodig militärdiktatur i landet.

Var det verkligen rätt att ha idrottsligt utbyte med en sådan regim?

Debattens vågor gick höga, tusentals demonstranter samlades utanför tennisarenan i den lilla skånska idyllen. I samma veva dök det upp en stenhårt rockande vinylsingel från proggrörelsens flaggskepp Hoola Bandoola Band. Vad gruppen tyckte i frågan rådde ingen tvekan om:

Fascisterna regerar
med terror och tortyr
Sen snackar dom om laganda
Ja, det är nästan så man spyr

Medan bönderna och jobbarna
hålls i schack med militär
så kan dom rika spela tennis
Men dom ska jävlar inte spela här

Stoppa matchen!

Själv har jag alltid haft låten som personlig favorit i Hoolas produktion. Oemotståndligt riviga elgitarrer, catchy melodi och ett budskap som dryper av indignation i varje ton och textrad.

– Det var det närmaste punk vi kunde komma 1975. Vi spelade väldigt arrogant, minns Hoolas gamle förgrundsfigur Mikael Wiehe nöjt. Det var han som skrev Stoppa matchen.

– Det behövdes en låt och det skulle gå snabbt. Den är uppenbart influerad av John Lennons Power to the people och Give Peace a Chance.

Mikael Wiehe berättar att Hoolas föregående album På väg (1973) på det musikaliska planet präglats intrikata arrangemang och diverse experiment, som inneburit en låsning i försöken att sedan nå vidare till nya uttryck. Enkelheten kom som en förlösande kraft.

Stoppa matchen befriade oss från våra bojor om man kan uttrycka det så, säger han.

Mindre glad blev Wiehe över att det klickade i distributionen av bandets hastigt inspelade protestsingel.

– Som vanligt på den tiden blev det strul. Plattan kom ut för sent. Jag tror den gavs ut dagen innan, eller rent av samma dag som matchen i Båstad. Givetvis borde den kommit ut en vecka tidigare för kunna hjälpa till i agitationen. Den blev allmänt bekant först i efterhand.

Hur gick det då med tennisen? Demonstranterna i Båstad möttes av ett massivt polisuppbåd. Av säkerhetsskäl tilläts ingen publik – förutom konstaplar och pressfolk – på läktarna. Farhågorna om våldsamma kravaller kom dock på skam, allt avlöpte fredligt. Sverige spöande dessutom Chile med 4-1 (och vann sedan även den historiska finalen mot Tjeckoslovakien).

Mikael Wiehe var själv inte på plats i Båstad, men konstaterar idag:

– Matchen stoppades inte. Men protesterna utanför arenan hördes i chilensk radio och TV. Det är många chilenare som efteråt berättade att detta stärkte dem.

Sveriges dåvarande Davis Cup-kapten Lennart Bergelin kommenterade protesterna med följande ord: ”idrott och politik hör inte ihop. Fortsätter det så här kommer politiken att mörda idrotten”.

– Om vi ska se på OS i Kina så verkar de flesta mena att idrott och politik hör ihop. Skillnaden är att diktaturen i Chile var USA-stödd, medan diktaturen i Kina inte är det. Och det tror jag gör att förutsättningarna nu blir större för att diskutera sånt i bredare kretsar än det var då.

Bör OS i Kina bojkottas?

– Om jag säger så här: jag tänker inte åka dit.

Spelar du själv tennis förresten?

– Det har väl blivit en och annan badmintonboll genom åren. Men inte mer än så.

(Borås Tidning 2008-03-28)

Vad är arvet efter Palme?

På tisdag har 20 år gått sedan statsminister Olof Palme sköts ihjäl på öppen gata i Stockholm. Att detta attentat mot vår nation och vårt demokratiska system aldrig klarats upp förblir ett svårläkt sår i den svenska folksjälen.

Det är väl också den främsta anledningen till att en mer djupgående granskning av Palmes politiska gärning hittills uteblivit.

Det mest som sagts och skrivits om Olof Palme sedan 1986 har kretsat kring den monumentalt misslyckade mordutredningen, samt runt diverse spekulationer om vem eller vilka som stod bakom dådet. Politikern Palme har kommit i bakgrunden, trots att han i ledningen för socialdemokraterna 1969-86 dominerade den politiska scenen i Sverige som ingen annan.

Utan en seriös genomlysning och diskussion om Palme blir bilden vår samtidshistoria suddig och missvisande. Utifrån vittnesmål av människor som kände eller arbetade tillsammans med honom, får jag uppfattningen om Palme som en personligen varm, vänfast och genuint omtänksam människa.

Men när det gäller politikern Palme är jag nästan entydigt negativ.

När Olof Palme övertog regeringsmakten i slutet av 60-talet hade Sverige genomgått en enastående välståndsutveckling. Den svenska ekonomin var då en av världens starkaste. Det varade inte länge. 1970-talets oljekris och världsomspännande lågkonjunktur skapade stora svårigheter, men grundskottet kom när företagens arbetskraftskostnader pressades upp med hela 80 procent åren 1973-76.

Det exportberoende näringslivet kunde inte längre konkurrera internationellt och botten gick ur ekonomin. Palme undgår inte ansvar för detta, någon förståelse för företagens villkor visade han aldrig.

Löntagarfondsstriden, som blev slutet på folkhemmets Saltsjöbadsanda, är kanske det tydligaste exemplet. Även där fick Palmes undfallenhet för LO:s militanta reformkrav avgörande betydelse för hur det svenska välståndet urgröptes. Att till varje pris hålla ihop arbetarrörelsen, även om det fick destruktiva konsekvenser för nationen, visade sig även i kärnkraftsdebatten.

Palme var egentligen kärnkraftsvän, men av rädsla för att socialdemokraterna skulle spricka i samband med Harrisburghaveriet 1979 frångick han sin uppfattning och drev fram den märkliga folkomröstningen året efter.

Där segrade hans linje 2-alternativ, som både innebar utbyggnad och avveckling av kärnkraften. Att svensk energipolitik fortfarande, dryga två och halvt decennium senare, förlamas av denna folkomröstningsfars är ännu ett föga hedrande arv efter Palmes partipolitiska taktiserande.

Europafrågan är ett annat exempel. 1968 lämnade Tage Erlanders regering in en öppen ansökan om medlemskap i EEC (nuvarande EU).

Men utifrån sin överdriva hänsyn till den radikala vänsterfalangen inom rörelsen orkade inte Palme fullfölja, utan avskrev alltsammans 1971 med det officiella motivet att EEC-medlemskap vore oförenligt med neutraliteten.

Istället blev det efterträdaren Ingvar Carlsson som fick göra jobbet, men på grund av Palme fördröjdes alltså Sveriges deltagande i Europasamarbetet till mitten av 1990-talet.

Olof Palmes utrikespolitik påverkades starkt av den tidigare utrikesministern Östen Undén, som var kritisk mot väst och undfallande mot öst. Men Palme gick längre och i hans egen regering fanns, till skillnad från Erlanders, inga återhållande krafter mot de värsta vänsterutflykterna (vilket sannerligen hade behövts i rådande tidsanda).

Palmes engagemang i Vietnamfrågan blev ett öppet uttryck för solidaritet med den brutala, stalinistiska kommunistregimen i Hanoi. USA:s försök att hjälpa Sydvietnam i försvaret mot kommunisternas angreppskrig fördömdes av Palme i alla tonarter.

Men han riktade aldrig ett ord av kritik mot tyranniet i Nordvietnam. 1972 liknade Palme istället USA:s insats i Indokina med nazisternas utrotning av Europas judar – en fullständigt grotesk jämförelse som allvarligt kom att skada Sveriges förbindelser med USA under många år.

Egentligen var det först under Ingvar Carlssons tid som statsminister som umgänget med världens mäktigaste och viktigaste demokrati fullt ut normaliserades.

Naziparallellen använde Palme också när han 1982 kritiserade Israels invasion i Libanon. Israel förföljde palestinska barn ”precis på samma sätt” som Hitlertyskland hade gjort mot judiska barn, påstod Palme. Uttalande var förstås helt grundlöst, men typiskt för Palmes Mellanösternpolitik.

Till skillnad från Erlander var han ingen Israelvän, utan tog ensidigt parti för Yasser Arafat, vars organisation PLO i årtal förpestat förhållandet mellan israeler och palestinier.

Olof Palme kom även att förtrollas av Kubas diktator Fidel Castro, som han slöt varma vänskapsförbindelser med. Eftergivenheten mot kommunisttyrannier var en svag punkt hos Palme. När borgerliga politiker under 80-talet menade att det främsta bidraget till ett fredligt Europa vore ett demokratiskt Ryssland, slog Palme bakut. Sverige sysslande minsann inte med ”antisovjetism”, menade han.

Exemplen kan göras många. Men det principiellt avgörande var att Palme inte tog den värderingsmässiga kampen mot det röda barbariet under ett viktigt skede under kalla kriget. Därmed bidrog han till att undergräva försvaret av demokratin som idé, och svek sitt ansvar som ledare i ett fritt land.

Olof Palmes tragiska död får inte fördunkla de allvarliga missgrepp han gjorde. En förvisso briljant talare och estradör, men sakpolitiskt huvudsakligen ett fiasko.

(Borås Tidning 2006-02-26)