Det stinker om VM-fotbollen i Qatar

Skrivit i Corren 24/3:

Massiv korruption. Utbredd människohandel. Byggarbetare som tvingades jobba under slavliknande villkor. Skandalrapporterna inför fotbolls-VM i Ryssland 2018 gav sannerligen inte någon vacker inramning åt idrottsfesten. Men vad annat var att vänta när Internationella fotbollsförbundet (Fifa) lät Vladimir Putins tyranniska maffiastat stå som värdnation? 

Snart är det åter dags och kvalmatcherna börjar till nästa års fotbolls-VM i Qatar. Känns de motbjudande omständigheterna från Ryssland månne igen? Fifas böjelse för att skicka världens elitspelare till att sparka boll på förskräckligt styrda ställen tycks osviklig. Men lägger den hugade värden bara upp tillräckligt med feta sedelbuntar på bordet behöver man kanske inte vara så knusslig. Vare sig det handlar om tsar Putin, eller emiren i Qatar och hans absoluta monarki enligt gammal apart, samhällsförkvävande Mellanöstern-modell. 

Respekten för mänskliga rättigheter i Qatar kan försiktigt uttryckt karaktäriseras som bristfällig. ”Stora utmaningar finns vad gäller arbets- och levnadsförhållanden för migrantarbetare, yttrandefriheten samt diskriminering av kvinnor och hbtq-personer”, konstaterar den svenska regeringen på sin hemsida. 

Brittiska tidningen The Guardian avslöjade nyligen att 6500 gästarbetare dött sedan Qatar mutade till sig fotbolls-VM av Fifa 2010. Nog finns det ”utmaningar” alltid. Amnesty International uppmanar nu till påtryckningar för att Qatar ska upphöra med övergreppen och den horribla mänskliga exploateringen. Enligt FN:s vägledande principer måste Fifa ”säkerställa att mänskliga rättigheter respekteras i organiserandet och utförandet av världsmästerskapen”, slår Amnesty fast. 

Problemet är att diktaturer sällan varit särskilt pigga på att medverka till detta. Ska Fifa et consortes säkerställa efterlevnaden av mänskliga rättigheter borde aldrig odemokratiska länder få ansvaret för några fotbolls- och idrottsevenemang överhuvudtaget. Det vore faktiskt den enda moraliskt rimliga principen. Men då krävs ett helt annat tryck från publik, idrottsförbund och sponsorer. 

I Norge har debatten svallat om lämpligheten att spela VM-fotboll i Qatar. Flera elitklubbar vill att det norska landslaget bojkottar. Men här hemma tvår Svenska fotbollsförbundets höjdare sina händer. Visst ger Qatar-VM skäl för kritik och fint om fler människor engagerar sig, menar generalsekretaren Håkan Sjöstrand på oljigt slingrande manér. Men bojkott? ”Det är bättre att föra en dialog” (TT 22/3). Jo, tjenare. Tusentals döda människor för det ska spelas fotboll hos emiren är dock inte så enkelt att snacka bort. 

Då bör Tre Kronor lämna isen

Skrivit i Corren 26/11:

Varje morgon, när Svetlana Aleksijevitj läser e-posten från sina landsmän i Belarus, rinner tårarna längs hennes kinder. Den berömda författaren och Nobelpristagaren befinner sig själv i Berlin för medicinsk behandling.

I ett möte med tidskriften Der Spiegel, som TT refererade häromdagen, visar hon foton på människor som gripits av Lukasjenkoregimens hantlangare. För vilket brott? Krav på frihet och demokrati. Straffet? Svår misshandel, tortyr, ibland med dödlig utgång.

På Der Spiegels fråga hur länge Svetlana Aleksijevitj ämnar stanna i den tyska huvudstaden, svarar hon: ”Tills Aleksandr Lukasjenko är borta. Vad han gör nu är en katastrof. Sedan valfusket i augusti har 27 000 personer fängslats: forskare, professorer, vanliga människor, arbetare, studenter. Människor från livets alla vägar. Lukasjenko förstör landet”.

Vad tyrannen i Belarus i praktiken gjort är att förklara krig mot sitt eget folk. Fredliga demonstranter utsätts för ett allt brutalare våld.

Statsapparaten har specialtrupper i form av maskerade män som härjar på gatorna och tidigare denna månad blev den 31-årige regimkritikern Roman Bondarenko ett av deras offer. Han överfölls helt oprovocerat utanför sin bostad i närheten av Förändringens torg i Minsk och fick så allvarliga skador att han avled.

Anklagelser har riktats mot Dimitrij Baskov för delaktighet i dödsmisshandeln. Han är inte vem som helst, utan ordförande i Belarus hockeyförbund och nära vän till Lukasjenko. Är det något diktatorn älskar nästan lika högt som att sitta enväldigt vid makten, så är det ishockey. Lukasjenko brukar spela själv, två gånger i veckan.

Han har säkert mycket kul att snacka med sin lojale hejduk Baskov om, när de inte är upptagna av att slå landets frihetsaktivister sönder och samman. Som hur jätteroligt det ska bli nästa år. Då ska ju hockey-VM inte bara arrangeras av Lettland i Riga, utan också av Belarus i Minsk (blodet på gator och torg får man väl klädsamt spola bort innan dess).

Inom IIHF, Internationella hockeyförbundet, råder emellertid mer motstridiga känslor. Det kanske inte längre ser så bra ut att låta Lukasjenko stå som värd. Jobbigt börjar det bli med alla kritiker som envist tjatar om övergrepp och brott mot mänskligheten i Belarus.

IIHF lär därför lura på att eventuellt flytta VM till… Ryssland! Vilken lysande idé: att istället ge Vladimir Putin äran, som inte bara älskar hockey som Lukasjenko, utan också förklarat sig beredd att storma in i Belarus för att hjälpa Lukasjenko kvar vid makten. Ska VM gå av stapeln hemma hos någon av dessa två tungt belastade kriminalfall, bör Tre Kronor naturligtvis hellre lämna isen än att spela bland gangsters och mördare.

Ska Linköping lägga skattemedel på ”gratis” padel?

Skrivit i Corren 25/8:

Padel lär vara en världens snabbast växande sporter. Det är en blandning mellan tennis och squash som spelas av dubbelpar på banor kringgärdade av tre meter höga glasväggar. Sådana banor har skjutit upp som svampar ur jorden lite varstans i vårt avlånga land, mäkta populärt som padeln blivit bland svenska folket.

Snart kan hugade spelare få sitt lystmäte på Himmelsby Gårdshotell i Mantorp. Coronakrisen till trots satsar ägarna Rakel och Lars-Göran Gustafsson för fulla muggar på sin verksamhet och investerar runt 4 miljoner kronor i en padelhall med två banor som familjen egenhändigt bygger själva.

I mars nästa år hoppas man att den ska stå klar. ”Jag tror det går fint att kombinera med hotelldelen”, säger Rakel Gustafsson i Corren (23/8). Visst är det härligt med driftiga människor som ser möjligheter och expanderar för framtiden?

Privata entreprenörer som satsat kapital på att bygga och driva padelanläggningar till utövande spelares fromma finns det även i Linköping. Men nu har också den kommunala sektorn armbågat sig in i matchen. En splitterny bana har uppförts i Magistratshagen och banhyran som kommunen konkurrerar med är oslagbart prissatt: noll kronor.

”Det är helt enkelt först till kvarn som gäller. Det finns risk att man får vänta, men det positiva är att den är gratis så det finns chans för alla att få spela”, säger en entusiastisk Åsa Karlsson som är projektledare på miljö- och samhällsbyggnadsförvaltningen.

”Eftersom vi ser att intresset för padel är så himla stort vill vi möta upp det på vårt sätt”, menar hon som förklaring till varför Linköpings kommun testar vingarna som gökunge i padelbranschen. Blir försöket lyckosamt är hon inte avvisande till fler avgiftsfria kommunala padelbanor vad det lider (Corren 24/8).

I synnerhet som Linköping gäller för att vara en borgerligt styrd kommun borde de politiskt ansvariga för gratispadeln i Magistratshagen veta bättre. Detta kanske förefaller som en liten sak, men har vikt principiellt.

Att det är populärt att spela padel är ingen hållbar ursäkt för Linköpings kommun att ”möta upp” det intresse som redan enskilda aktörer, likt makarna Gustafsson i Mantorp, möter upp. Kommunen gör sig skyldig till ett marknadsintrång som drabbar sportens näringsidkare och reducerar avkastningen på deras investerade kapital. Hur schysst är det?

Sedan är naturligtvis kommunens flotta erbjudande om gratis padelspel egentligen falskt. En bana som den i Magistratshagen kostar minst en kvarts miljon kronor att bygga, exklusive moms (prisuppgift från företaget Unisport). Till det ska läggas löpande utgifter för skötsel och underhåll. Notan får Linköpings alla skattebetalare stå för, padelintresserade eller ej. Grattis!

Där låg ett skimmer över Gunnar Larssons dagar

Skrivit i Corren 5/5:

Den 29 mars fyllde Gunnar Larsson 80 år, IFK Göteborgs legendariske ordförande under den gyllene epoken när killarna från Kamratgården var odiskutabla kungar och SM-gulden samlades på hög.

Även om jag själv aldrig varit särskilt intresserad av fotboll, var det naturligtvis ytterligt svårt att som uppväxt på västkusten inte påverkas av klubbens sagolika framgångar. I plugget skulle man heja på Blåvitt. Så var det bara.

Stämningen i maj 1982 är omöjligt att glömma. Torbjörn Nilsson, Glenn Strömberg & Co knäckte mot alla odds de västtyska superstjärnorna i Hamburger SV och vann UEFA-cupfinalen med otroliga 4-0. Den historiska triumfen dominerade allt. Det var som hela samhället, åtminstone i Göteborgstrakten där jag bodde, för en vacker stund befann sig ovan molnen i kollektiv eufori. Tänk vad idrotten kan göra, i sina bästa ögonblick.

Kontrasten till stämningsläget denna majmånad 2020 kunde knappast varit skarpare. Den hemska coronapandemin överskuggar allt. Under måndagen rapporterades att viruset skördat ytterligare 90 människoliv i Sverige. Bland dem Gunnar Larsson. Det är för jävligt, för jävligt.

Hur länge ska detta förbannade elände hålla på? Statsminister Löfven – för övrigt partikamrat till Gunnar Larsson som ju också var S-politiker i Göteborg – säger att det inte handlar om veckor, utan om månader vi måste räkna med innan smittan lägger sig.

Men den som nu i praktiken framstår som nationens verklige rorsman, icke-politikern och statsepidemiologen Anders Tegnell, kom med ett mer hårdkokt besked om sjukdomen i söndagens SvD: ”Vi kanske aldrig någonsin blir av med den, eller så dröjer det till vi får vaccin eller liknande. Och vi kommer att få hantera den under lång tid, på det här akuta sättet något år till, tror jag”.

Konsekvenserna av ett sådant utdraget förlopp lär bli brutala på flera plan. Trots den prunkande våren är det snarare en veritabel istid vi går in i. Konjunkturinstitutet larmade nyligen (29/4) om att pandemin slår hårdare mot ekonomin än vad som tidigare antagits.

Enligt deras senaste kalkyl väntas Sveriges BNP minska med i snitt 7 procent under 2020. Det av krisen mörbultade näringslivet hänger flämtande mot repen. Arbetslösheten stiger snabbt, Arbetsförmedlingen spår (4/5) att den är uppe i 11 procent till sommaren. Hur många sitter inte med höga bolån? Kommer de att fortsatta kunna betala, kommer bostadsmarknaden att rasa?

Ja, nog oroas man över sitt jobb, lånen och ekonomin i dessa mörka coronatider. Den fråga som främst gnager inom mig är dock annan. Min pappa är jämnårig med Gunnar Larsson och hittills frisk. Han fyllde 80 den 10 januari, då vi firade honom rejält hemma på västkusten.

Kommer han att finns kvar till sin nästa födelsedag?

Ska träningen av en ny Zlatan förbjudas?

Skrivit i Corren 30/12:

Vid årsskiftet är FN:s barnkonvention omvandlad till svensk lag. Det är något som Socialdemokraterna länge eftersträvat. ”Väldigt symboliskt viktigt och en oerhörd viktig signal”, menade det ansvariga statsrådet Lena Hallengren innan riksdagen klubbade igenom beslutet i juni 2018.

Men vad innebär det i praktiken nu vid förestående skarpt läge? Elizabeth Englundh, barnrättighetssakkunnig vid Sveriges kommuner och regioner (SKR) som slitit med frågan, suckar uppgivet till SR den 29/12: ”Det är fullständigt omöjligt att säga vad som kommer att hända den 1 januari nästa år”.

Kristallklart är att all offentlig verksamhet påverkas – fast på vilket sätt, i vilken omfattning och till vilken kostnad står alltså skrivet i stjärnorna. Det är förstås utmärkt att värna barnen, ingen vettig människa kan ju vilja något annat.

Men vad sysslar landets styrande med som tycker det är viktigare att ett riksdagsbeslut rörande rättsstatens åtaganden sänder symboliskt välvilliga signaler, än att bry sig om vad de reella följderna sedan blir ute i den handfast existerande verkligheten? Politikerna framstår inte i seriösare dager när de dessutom uttryckligen varnats av juridisk toppexpertis och ändå nonchalerat invändningarna.

Idén att till punkt och pricka lagfästa FN:s barnkonvention i Sverige sågades fullständigt av Lagrådet när regeringen lät utredningsförslaget (SOU 2016:19) gå på remiss. ”De flesta av konventionens artiklar är allmänt hållna och utformade så att de inte passar för en direkt tillämpning i enskilda fall”, konstaterade Lagrådets granskare.

Justitieombudsmannen (JO) var heller inte nådig: ”En sådan lagteknisk lösning som föreslås är behäftad med betydande risker för ogenomtänkta konsekvenser och svårigheter för medborgare och myndigheter att veta vad som faktiskt gäller och vilka rättigheter man har”.

Utfallet av denna juridiska soppa under 2020 blir garanterat en spännande följetong. Nitiskt tillämpad kan exempelvis artikel 31 i barnkonventionen – som handlar om alla barns rätt till lek, vila och fritid – göra dagens akademiverksamhet inom fotbollen olaglig.

”Det är ett antagningsförfarande för att specialträna extra duktiga och lovande fotbollsspelare. Där kan inte vem som helst hoppa med, utan där ska du bli uttagen på grund av dina kunskaper”, sa Peter Gårdenstedt, verksamhetschef på Hallands idrottsförbund och SISU idrottsutbildarna, till SVT tidigare i år. ”På sikt kommer det säkerligen att bli svårt för dem att bedrivas, för de bryter mot så många delar i barnkonventionen”.

Att hindra svensk idrott från att fostra unga talanger som drömmer om att bli en ny Zlatan var nog inte regeringens mening, men så dags att tänka på det nu.

Risk för olympisk nota

Skrivit i Corren 18/4:

Senast Sverige stod värd för Olympiska spelen var 1912 och de ägde rum i ett osedvanligt sommarvarmt Stockholm. ”Solskensolympiaden”, som spelen därför kallades, är främst ihågkommet för den dråpliga historien om ”japanen som försvann”.

Det var maratonlöparen Shiso Kanaguri. Han bröt loppet efter tre stekheta mil, bjöds på svalkande hallonsaft i en villaträdgård och reste sedan hem till Japan – utan att avregistrerat sig hos arrangörerna. Varpå myten om Kanaguris okända öde frodades i decennier.

2026 kanske det åter blir OS i Stockholm. Fast då vinterspel, så vi får väl hoppas att dagens klimatförändringar inte ger vår svenska huvudstad en ny högtempererad olympiad.

Det vore ju oturligt ifall historien om snön och isen som försvann blev vad man i framtiden minns från detta eventuella OS. Men kniper det kan ju snö och is ordnas i erforderlig mängd på konstgjord väg, antar jag.

Annars är det nog en lågoddsare att en OS-comeback till Stockholm blir en historia om spräckta budgetkalkyler och skattepengar som försvinner.

Sådant är mera regel än undantag i dessa sammanhang, vilket alla vet av gammal och beprövad erfarenhet.

Internationella olympiska kommittén (IOK) och dess svenska underavdelning (SOK) lovar dock dyrt och heligt att detta OS ska vara just ett undantag. Prislappen begränsas till ”endast” 13 miljarder kronor, som den olympiska rörelsen och dess sponsorer slantar upp helt själva. Promise!

Vad som händer om kostnaderna trots allt skenar iväg är skrivet i stjärnorna, eller snarare de olympiska ringarna. Det är ingen djärv gissning att någon annan – läs du, jag och övriga skattebetalare – i vanlig ordning tvingas plocka upp notan.

Vår regering tycks emellertid hysa få dubier om OS-budgetens pålitlighet och har nyligen välsignat SOK:s OS-ansökan med att ställa ut en säkerhetsgaranti. Det betyder bara det en garanterad risk för en häftig skattekostnad.

Ty billigt är det inte att koncentrera redan hårt ansträngda polisresurser till att hålla ordning och skydda sig mot terroristhot under en internationell idrottsfest av denna dignitet och skala.

I juni bestämmer IOK var vinter-OS 2026 ska gå av stapeln. Själv håller jag tummarna för Milano/Cortina.

Italiens ekonomi är ändå så pass mycket under isen att ytterligare ett antal försvunna miljarder hit eller dit knappast spelar någon roll i den allmänna konkursen.

Den ansvarslösa idrotten

Skrivit i Corren 15/6:

”Man var ännu då förhållandevis aningslös; var medveten om OS som ett gigantiskt propagandanummer men icke klar över att propagandan gällde legalisering av en Herrenvolksdröm”, skrev journalisten Barbro Alving i boken Klipp ur nuets historia (1982) där hon samlande sina berömda DN-reportage från olympiska spelen i Berlin 1936.

”Dock: reporterns hopp är att något av obehaget intill skrämsel inför den nazistiska styrkedemonstrationen skymtar”, tillade hon. Det hoppet är inte ogrundat. Alving, även kallad Bang, var överdrivet självkritisk. Läser vi hennes texter idag går tendensen av genomskådande och avsmak inte att ta fel på. Aningslös kan heller ej den brittiske journalisten Peter Wilson anklagas för.

Han avrundade sin rapportering från Hitlerdiktaturens idrottsspektakel med orden: ”Jag hoppas att en sportens världsfestival aldrig mer skall äga rum i ett land där den förhärskande atmosfären blir så motbjudande, chauvinistisk och militärisk”.

Den förhoppningen kan emellertid knappast sägas ha infriats. Berlin-OS må vara det mest ökända exemplet på hur den internationella idrottsrörelsen låtit sig utnyttjas av tyranniska regimer, men läxan förblir olärd. Moskva 1980, Peking 2008, Sotji 2014 – där har olympiska spelen fortsatt att missbrukas som diktaturernas påfågelsfjädrande reklamarrangemang. Att idrott och politik inte hör ihop är ett grundfalskt påstående.

När nu fotbolls-VM sparkats igång i Ryssland är det först och främst en ny triumf för Vladimir Putin. Precis som i Sotji får hans hårdfört auktoritära, aggressivt militaristiska välde ett gyllene tillfälle att manifestera sig på den globala scenen.

Putin leder en korrumperad maffiastat som förtrycker sina egna medborgare, försöker undergräva demokratin i väst genom ett batteri av påverkansoperationer, har ockuperat Krim, för ett söndrande anfallskrig i östra Ukraina och backar upp slaktaren Bashar al-Assad i folkmordets Syrien. Sedan ska världen flockas till fotbollsfest på den ryske gangsterns hemmaplan som om ingenting av detta spelar någon roll och förära honom ett sken av normalitet. Vämjeligt.

”Vi ska inte ge odemokratiska länder fotbolls- och idrottsevenemang överhuvudtaget”, säger människorättsjuristen Parul Sharma i torsdagens SvD. Mer än 80 år efter nazi-OS i Berlin vore det sannerligen på tiden om organisationer som Fifa, IOK och idrottens sponsorer kom till insikt om vad det betyder att sälja sig till tyranniets PR-apparater.

Bättre golf i Linköping

Skrivet i Corren 29/1:

Vi är ett hängivet golfande folk. Enligt European Golf Associations statistik (2016) är det bara Storbritannien, Tyskland och Frankrike som har fler golfbanor än Sveriges 449 stycken. Antalet registrerade svenska golfare uppgår till 476 837 svingande själar, i absoluta tal toppat endast av britterna och tyskarna.

Dock, sett till andelen spelare av befolkningsmängden är vi den mest golftokiga europeiska nationen efter – något otippat – Island. Av den karga Atlantöns cirka 330 000 invånare golfar 5,22 procent. På våra mångmiljonbebodda blågula breddgrader är siffran 5,15 procent. Till och med de av tradition entusiastiska skottarna ligger i lä (3,74 procent).

Glöm det alltså där gamla nedlåtande snacket om ”Östermalmsbandy”. Sedan det stora folkliga genombrottet på 80-talet har Sveriges golfklubbar fler aktiva medlemmar än både fotbollen och friidrotten.

En förklaring till golfutövandets lockelse är dess unikt inbjudande kombination av tävling, motion och gemenskap. En mer demokratisk sport är svår att finna, vilket tycks passa vårt svenska kynne som hand i golfhandske. Tack vare handicapsystemet kan ju alla mötas på hyfsat lika villkor, oavsett ålder och skicklighet.

Eller som A A Milne, den berömde Nalle Puh-författaren, skrev: ”Golf is so popular simply because it is the best game in the world at which to be bad” (The Charm of Golf, 1920).

Med tanke på det stora golfintresset har Linköping en attraktiv fördel som många andra svenska städer blott kan drömma om: en lättillgänglig 18-hålsbana som grön oas i nära anslutning till citykärnan. Slå det!

Marken ägs av kommunen och arrenderas av Linköpings GK. I början av förra året ville Socialdemokraterna bygga bostäder på bitar av banan, men ändrade sig klokt nog efter protester.

Nu har istället Linköpings GK, vilket Corren berättade i fredags, kläckt en fiffig idé som både tillgodoser behovet av fler bostäder och låter Linköping bli en ännu vassare golfstad. Klubben släpper det som idag är driving range nära Malmslättsvägen till bebyggelse, mot att få modernisera och omlokalisera anläggningen på delvis nytt område vid Wallenbergs gata.

Banans standard höjs, klubbhuset med dess restaurang flyttas och utvecklas till ett bredare rekreationscenter med gym, hotell och konferenslokaler intill Science Park Mjärdevi. För näringslivet, besöksnäringen och Linköpings medborgare ser planen ut som en vinnare.

Om politikerna förstår vilket mervärde golfen faktiskt ger Linköping borde dom ge idén en ärlig chans.

Skamligt, idrottsklubbar!

Skrivit i Corren 27/3:

Patrik Sjöberg är förbannad. Riktigt förbannad. I lördagens Expressen levererade han följande salva: ”Föräldrar måste förstå att idrotten skiter i dina barn, det är upp till dig som förälder att närvara och ställa frågor. Kolla upp om klubbarna har en handlingsplan och om de faktiskt använder sig av den. Nu får idrotten vakna”.

Bakgrunden är den förfärande historia som vår forne höjdhoppsstjärna avslöjade i självbiografin Det du inte såg. Boken slog ner likt en bomb 2011. Patrik Sjöberg berättade om hur han som barn utsattes för sexuella övergrepp av sin tränare och styvfar, den i friidrottskretsar uppburne och hyllade Viljo Nousiainen (1944-1999).

Chocken var så stor att många nästan inte kunde tro att det var sant. Men även andra som i ung ålder tränats av Nousiainen bröt tystnaden. Också de vittnade om liknade fruktansvärda erfarenheter.

2015 sände P3 Dokumentär ett längre radioprogram, Patrik Sjöberg och sexövergreppen, om detta mörka kapitel i svensk idrottshistoria. Programmet finns kvar på SR:s hemsida, lyssna gärna, dock rekommenderas starka nerver. Skakande är ett milt ord för den tragedi som rullas upp och som märkt offren för livet.

”Jag blev bestulen på de här åren. Och det känslomässiga är förstört på grund av det jag blev utsatt för, det är ingenting jag kan ändra på. Jag har svårt för närhet”, säger Sjöberg idag.

Vad hände då efter att hans bok kom ut för sex år sedan? Omfattande har förvisso debatten varit. Enligt en undersökning har omkring fem procent av nutida eller tidigare unga aktiva inom svensk idrottsrörelse drabbats av sexuella övergrepp från sina tränare.

Det är Susanne Johansson vid Gymnastik- och idrottshögskolan i Stockholm som gjort studien. Hon menar att idrottsföreningarna i praktiken fortfarande föredrar att nonchalera problematiken: ”För det mesta arbetar man inte alls med frågan. Med det sagt tycker alla att det är en viktig fråga, men det är sällan som det initieras utan att enstaka fall uppdagas” (Expressen 25/3).

Att Patrik Sjöberg är heligt vred över passiviteten är inte svårt att förstå. Många fler borde känna samma ilska. Han har rätt i att trycket från föräldrarna måste öka så att idrottsrörelsen verkligen tar sitt ansvar.

Välgörande vore också om klubbarnas privata sponsorer började ställa krav – liksom icke minst de som håller i kranarna av skattemedel till idrotten. En klubb som inte förmår redovisa seriöst intresse för barnens trygghet i sin verksamhet, ska heller inte ha offentliga bidrag. Uppenbarligen behöver villkoren och kontrollen skärpas.

Vid en fotbollsarena i Norrköping

Det spelades bättre boll på Gunnar Nordahls tid.