Mannen som gjorde Erlander folkkär

Skrivit i Corren 24/9:

Det är 1956. Trots att den socialdemokratiska regeringen länge varit avvisande, tillåts till sist dåvarande Radiotjänst att under hösten inleda de första officiella TV-sändningarna i Sverige.

På statsministerns rekreationsbostad i Sörmland bekantar sig Tage Erlander med det nya mediet. Han är allt annat än förtjust och televisionen blir sannerligen inte bättre av att radions stora stjärna Lennart Hyland fått ytterligare en scen i etern att glänsa på. Erlander skriver förintande i sin dagbok:

”Vi förskräcktes alla igår, när vi första gången hörde television här på Harpsund. Något så urdumt som Hylands lekar, hade jag inte väntat mig ens under nuvarande förnedringsperiod för svensk radio”.

Ironiskt nog var det hos den folklige lekfarbrorn Hyland som Erlander själv, denne utpräglade intellektuelle Lundaakademiker, till sin egen skeptiska förvåning blev folkkär.

Det berömda ögonblicket inträffade i december 1962 när Erlander motvilligt accepterat att gästa det omåttligt populära TV-programmet Hylands hörna och Lennart Hyland tinat upp statsministern till att dra en rolig värmlandshistoria (ni vet, ”huka er gubbar”). Det var en sida hos honom som väljarna aldrig tidigare anat.

Erlander begrep först inte vilken knallsuccé han gjort. ”Hylands hörna var en tröttsam men trivsam upplevelse, som inte tycks ha nämnvärt skadat mig eller partiet”, noterade han i dagboken. Senare, när den otippade framgången sjunkit in, konstaterade han måttligt road: ”Makt genom att vara lustig – det går inte riktigt bra ihop”.

Men Erlander fick helt enkelt finna sig i tidens förändrade villkor. Numera är det inget ovanligt att partipolitiker dyker upp i lättsamma sammanhang och ”bjuder på sig själva” som en genväg till ökade sympatier.

Minns exempelvis hur Göran Persson 2001 förvandlade den offentliga bilden av sin egen person från buffel till ”Trivsel-Torsten” genom att dansa med kossan Doris i barnprogrammet Abrakadabra. Eller hur Ebba Busch Thor 2017 gjorde ett kioskvältande sångframträdande som KD:s motsvarighet till Carola i Så ska det låta.

Tacka, eller beskyll, Lennart Hyland för det. Med honom började den svenska politikens gränser till kändis- och underhållningskulturen upplösas. Det var bara en av Hylands många mediala pionjärinsatser.

Se gärna dokumentären som SVT sänder med anledning av att Lennart Hyland, född i Tranås 1919, idag skulle fyllt 100 år. Under den gyllene folkhemsepoken på 50- och 60-talet dominerade han radio- och TV-monopolet som ingen annan, och lämnade på sitt sätt ett icke ringa bidrag till moderniseringen av vårt land.

Hans like kommer vi knappast att uppleva igen.

Amerikanisera public service

Skrivit i Corren 22/5:

I riksdagen förra året ställde sig Moderaterna bakom det dubiösa beslutet att ersätta licensmodellen med obligatorisk tvångsfinansiering av statens mediebolag via skattsedeln. Nu märks en tydlig byxångest i partileden.

Det tyngsta länsdistriktet i Stockholm kräver att public service på sikt läggs ner. Från andra håll i M-landet glunkas det om att public service-uppdraget och skatteavgiften åtminstone borde ses över.

Debatten är befogad. Men varför lyfte inte Moderaterna dessa frågor innan riksdagens klubba slog i bordet? Kritiken får något av eftertankens kranka blekhet över sig. Principiellt är den dock angelägen.

Varför ska staten alls bedriva medieverksamhet? Mycket av samhällsjournalistiken i public service är visserligen väldigt bra. Glöm det högerpopulistiska hetsandet á la Trump och SD om vänstervridning och fake news.

Starkt problematiskt är emellertid SVT:s och SR:s skattemedelsbekostade marknadsintrång med webbsatsningar som snedvrider konkurrensen och försvårar överlevanden för lokala, enskilda mediehus.

Och varför måste public service nödvändigtvis vara en Mädchen für alles som glatt sprätter iväg sina garanterade mångmiljardresurser på kommersiella tingel-tangelprogram likt enfaldiga sångtävlingar, feta hundar som bantar, folk som dabbas att gifta sig vid första ögonkastet och annat i den slafsiga stilen?

Ur frihetligt liberalt perspektiv är det inte svårt att ideologiskt argumentera för en nedläggning av public service (statsmakten och den mediala sfären bör aldrig sammanblandas). I den svenska vardagsverkligheten är det dock knappast politiskt realistiskt att ett avskaffande kommer att ske. Den riksdagsmajoriteten får vi titta i månen efter.

Mer relevant är därför en diskussion kring vilken roll public service egentligen ska spela. Jag kan tänka mig att dess existensberättigande främst ligger i ett väl avgränsat högkvalitativt komplement till den fria marknadens utbud, med primärt ansvar för samhällets intellektuella infrastruktur.

SVT och SR skulle i renodlad form fungera ungefär som PBS och NPR i USA, förträffliga icke-vinstinriktade allmännyttiga TV- och radiokanaler vilka fokuserar på samhälle, nyheter, kultur och vetenskap. Finansieringen sker genom frivilliga donationer. Då Sverige inte har samma utbredda tradition på området lär det alternativet bli knepigt att rakt av kopiera.

Hur länge tror ni exempelvis att dagens smala, men oumbärliga bildningskanaler P1 och P2 hade klarat sig utan offentliga medel? Anslag från kulturbudgeten är nyktert betraktat ofrånkomligt, särskilt om mitt eget favoritönskemål angående SVT ska kunna infrias.

Jag skulle innerligt gärna se ett återupprättande av den klassiska TV-teatern. Redan på 50-talet anställde statstelevisionen en fast ensemble skådespelare. Regissörer som Alf Sjöberg och Ingmar Bergman engagerades. Målet var att sända en pjäs i veckan av förstklassiga och spännande dramatiker, från Strindberg till Pinter.

Dessa produktioner fick inte bara brett genomslag i folkhemmet, de gav även eko utomlands. Under senare decennier satte Bo Widerberg upp Arthur Millers En handelsresandes död i TV-teaterns regi (1979), och på denna stolta nationalscen gjorde Björn Melander Lars Norén berömd med Natten är dagens mor” (1983).

Det var public service värd både namnet och pengarna!

”Här är Claes Dahlgren i New York”

claes-dahlgren

Skrivit i Corren 30/1:Corren.

Signaturmelodin var Woody Hermans Early Autumn. För många i den seniora generationen som var unga när det begav sig räcker det. Ni vet vilket program det gäller.

Early Autumn kommer alltid att vara förknippad med den efterföljande gladlynta, särpräglade skånsk-amerikanska stämman ur radioapparaten: ”Här är Claes Dahlgren i New York”.

Hans serie Jazzglimtar från den stora staden på andra sidan Atlanten under 1950- och 1960-talen – då USA låg mycket längre bort än idag – släppte in världen i folkhemmet. I den svenska monopolradions dominerande utbud av Lennart Hyland, Snoddas och knastertorra föredrag om jordbrukspolitik, måste dessa halvtimmeslånga program varit som befrielsens glittrande vattenhål i en kompakt grå vadmalsöken.

Claes Dahlgren hade örnkoll på den amerikanska jazzen, musikklubbarna där det hände (Birdland!) och tycktes känna varenda cool artist som hade vägarna förbi New Yorks nöjesdistrikt. Han spelade massor av svängiga låtar, sakkunnigt presenterade, och intervjuade legendarer stapelvis – Gerry Mulligan, Jimmy Giuffre, Dave Brubeck, Ornette Coleman, Art Blakey och allt vad de hette.

I ett program sitter Dahlgren framför mikrofonen med Miles Davis. Den ultrahippa, notoriskt kräsne trumpetaren börjar lovorda Bengt Hallberg, prisar honom som en fullkomligt suverän pianist och väser med sin låga, raspiga whiskeystämma: ”I wish he was over here”. Hur stort är inte det?

Claes Dahlgren var egentligen affärsman som emigrerat till USA 1949. Sedan tidig ungdom var han inbiten jazzdiggare, i Skåne ledde han på 30-talet sin egen orkester, och hade även skrivit en hel del om jazz i svensk press.

Åren strax efter andra världskriget var dystra i Europa med knackig ekonomi, hög dollarkurs och importrestriktioner på allt som var trevligt. Att åka till USA tog en vecka med båt (flyg kostade en förmögenhet). Tillgången på nya amerikanska jazzskivor i vårt arma land var därför skral.

Men någon på Sveriges Radio – fortfarande Radiotjänst – fick en ljus idé. Varför inte kontakta den där ivägflyttade skånske jazzkillen, be honom bistå med grammofonplattor och lite rapporter om det senaste på musikfronten over there?

Claes Dahlgren nappade naturligtvis. På sin fritid började han sända från New York 1950 och blev snabbt en av våra namnkunnigaste radioprofiler.

Med sina program knöt han Sverige och USA närmare. Claes Dahlgren var en jazzens ambassadör, som genom musiken också väckte större politisk medvetenhet. Det har inte minst regissören Stefan Jarl vittnat om:

”I hans program fick jag höra Billie Holiday sjunga Strange Fruit. Den egendomliga frukten i träden var skändade svarta kroppar, folk som hade hängts av vita rasister. Det var en tidig lektion. Dahlgren berättade också att en annan svart bluessångerska, Bessie Smith, dog för att inga sjukhus tog emot henne… Samtidigt dog Charlie Parker som narkoman 1955 med ett sår i magen stort som en apelsin. Dahlgren hade missionerat om Charlie Parkers enorma betydelse. Det tog jag till mig.”

Radio är ett flyktigt medium, lyckligtvis finns ett antal av hans program – rena skattkammaren för jazzälskaren – bevarade på nätet (kolla sajten Radiogodis). I år skulle han fyllt 100 år och visst är han värd en hyllning?

Grattis, Claes Dahlgren – för evigt i jazzens New York!

Statsradio på tvärs med utvecklingen

Skrivit i Corren 4/3:Corren.

Under 2015 ska beslut fattas om utbyggnaden av ett särskilt marknät för digital radio (DAB), en teknik som SR envist försökt lansera i två decennier. Att intresset varit minst sagt svalt bland lyssnarna har inte avskräckt statsradion från att driva projektet vidare. Tvärtom.

I höstas presenterade regeringens digtalradioutredare Nina Worms hur övergången är tänkt att ske. FM-bandet ska släckas 2022, i syfte att tvinga det ovilliga svenska folket att kasta sina gamla mottagare (som då blir värdelösa) och istället gå man ur huse för att köpa nya DAB-apparater.

Är det verkligen en vettig idé att storsatsa på ett DAB-nät när ingen efterfrågan finns och något utbrett missnöje med FM aldrig hörts?

Dessutom pågår ett skifte till webben, där allt fler lyssnar på radio via datorer eller mobiltelefoner. Spelar ingen roll, menar SR:s DAB-torped Nina Worms. Internet saknar kapacitet att härbärgera radioutbudet. ”Skulle all radio gå i mobilnäten skulle det faktiskt bli fullt”, hävdar hon. Vilket säkert är sant idag.

Men imorgon? På världens största mässa för mobilbranschen, Mobile world congress som nyss öppnat i Barcelona, förs heta diskussioner om framtidens 5G-nät som kommer att innebära en dramatisk standardförbättring.

EU investerar 6,3 miljarder kronor mellan 2014-2020 i utvecklingen av 5G med 1000 gånger högre kapacitet i de mobila bredbanden. Näringslivet plöjer ner lika mycket pengar i den europeiska 5G-satsningen.

Ericsson räknar kallt med att de mobila bredbandsnäten blir den dominerande plattformen för både TV och radio. Det är snabba ryck numera. Inom några år kan traditionella marksändningar vara på väg att konkurreras ut.

Redan har branschen framgångsrikt testat en mobil bredbandsteknik kallad LTE Broadcast i 4G som kan nå alla konsumenter utan att nätet överbelastas.

Radio tar dessutom väsentligt mindre utrymme än TV, så problemet med kapacitet i bandbredd som SR larmar om är ändå snart ur världen. Frågan är alltså: vad ska Sverige med en lika egenartad som föråldrad DAB-struktur till? Släpp prestigen och lägg ner.

Gökungen i medielandskapet

Skrivit i Corren 28/2:Corren.

Tänk tanken om svenska politiker kom på idén att starta en statlig version av Dagens Nyheter. Eller om Linköpings kommun började ge ut en egen dagstidning. Liksom för att garantera oss medborgare ”opartiskhet”, ”mångfald” och ”oberoende” i pressfloran.

Instinktivt känner nog de flesta att detta vore något högst suspekt, en väsensfrämmande anomali i ett fritt och demokratiskt land.

Ändå tycker vi det är okej när det gäller etermedia. Att staten sysslar med journalistik, samhällsbevakning, kultur och underhållning via ett antal dominerande kanaler för television och radio. Är det inte märkligt, om man funderar på ett tag på det?

Det är inte bara en ideologisk fråga. Blotta förekomsten av statsmedia är ett marknadsintrång som, särskilt i dessa tider av fallande tidningsupplagor och kamp om annonsintäkter, försvårar situationen för enskilda mediebolag och minskar konkurrensutrymmet för kommersiellt finansierad kvalitetsjournalistik.

Över 7 miljarder kronor varje år drar Radiotjänst in via licenstvånget till SVT, SR och UR. Vad hade inte privata medieföretag kunnat göra med resurser som dessa; pengar som statens eget medieimperium nu suger åt sig från konsumenternas plånböcker?

”Public service”, som statsmedia svulstigt etiketterat sig själv, gör också en poäng av inte endast göra ”smala” program. Utan även breda, som tilltalar så många medborgare som möjligt. Annars riskeras uppslutningen kring licenstvånget, menar man.

Det betyder att statsmedia lägger stora pengar på publikfriande produktioner i direkt konkurrens med utbudet från renodlat kommersiella aktörer, allt för att få höga lyssnar- och tittarsiffror. En sådan produktion är den årligt återkommande statligt arrangerade tävlingen i lättglömd skvalmusik som sänds i SVT under namnet Melodifestivalen.

Fenomenet är illustrativt för den gökunge i medielandskapet som public service representerar; en väldig kollos som för att rättfärdiga sin existens gladeligen pumpar ut karamellpappersunderhållning i syfte att kapa marknadsandelar från andra. Rimligheten i detta tål att kluras på.

Rena rama radiotin

Skrivit i Corren 15/12:Corren.

Det är kanske inte det mest brännande ämnet i dessa dagar. Men om nu riksdagspartierna absolut vill att vi ska traska till valurnorna igen, bara ett halvår efter förra gången, så kan de väl ge oss en liten motiverande bonus på vägen.

Mot bakgrund av statens långt framskridna planer på att tysta varenda traditionell radioapparat som finns i landet, vore det måhända rimligt om politikerna tog chansen att låta svenska folket få ett ord med i laget. Trots allt förmodas vi göra ett gigantiskt sopberg av många miljoner fullt fungerande radiomottagare, och för våra egna beskattade pengar köpa nya apparater med en teknik som egentligen ingen efterfrågat.

Jo, tyvärr handlar det om den gamla surdegen DAB (Digital Audio Broadcasting), som radioetablissemangets höjdare aldrig gett upp om att pracka på oss. Sedan mitten av 90-talet har Sveriges Radio (SR) försökt locka över lyssnarna från FM-bandet till deras gryende digitala marknät. DAB-tekniken utlovades vara så mycket bättre, ha så mycket större kanalutrymme, och vara så mycket billigare i drift. Stora summor investerades i projektet.

Dock ett aber. Ytterst få lyssnare kände ett behov av DAB. Mottagarna var dyra och FM lät ju helt okej, så varför tvinga nöjda radiokonsumenter att byta? ”Det blir väldigt svårt att förklara för folket”, sa dåvarande kulturminister Leif Pagrotsky (S) och gav rött kort åt SR:s dabbande 2005.

Märkligt nog återupplivades DAB-satsningen under Alliansens period vid makten. Nyligen presenterade regeringens branschutredare Nina Wormbs sitt förslag. FM-nätet i Sverige ska obönhörligen släckas senast år 2022, då radions digitala infrastruktur väntas vara färdigbyggd och alla nuvarande radioapparater blir värdelösa.

Den motvilliga publiken ska i klartext piskas att acceptera faktum. Vilket den sannolikt ändå inte gör, eftersom lyssningsmönstret i accelererande takt håller på att övergå till webben. Samma sak gäller TV-tittandet, som bekant.

Följden av att döda FM blir förmodligen inte att lyssnarna springer till affären och spenderar sina surt förvärvade slantar på DAB-apparater. Utan att trycket ökar radikalt på webbutsändningarna. Internet- och podcastrevolutionen har i praktiken redan gjort DAB-tekniken överspelad och föråldrad. Regeringens utredare invänder att webben inte har kapacitet att härbärgera all radio idag.

Men bredbandsnätet är i ständig utveckling. Marknaden kan nog fixa biffen så länge FM (fortfarande världsstandard för radion) inte avlivas i förtid. Att politiskt forcera fram SR-byråkraternas prestigeprojekt från 90-talet, riskerar att resultera i att vi 2022 står med ett apart DAB-nät som dammar igen av ointresse.

Riksrevisionen har i sin förstudie av statsmaktens DAB-hantering varnat för att ”olika alternativ inte är tillräckligt belysta och att konsekvenserna för samhället och medborgarna inte är klarlagda”.

Vad är partiernas uppfattning om detta radioäventyr? Innan beslutet klubbas i riksdagen får gärna politikerna passa på att lyssna in väljarnas åsikt ute i verkligheten. Så kan valrörelsereprisen i mars tjäna något vettigt syfte i alla fall.

Vi lever väl inte i DDR?

Skrivit i Corren 25/6:Corren.

Söndag kväll, telefonen ringer. Numret är dolt. Jag anar dock. Jo, mycket riktigt: en kontrollant från Radiotjänst.

Sådana samtal har jag fått ett antal tillfällen bara senaste året. Alltid framåt söndagskvällen, alltid från ett anonymt nummer, alltid med samma fråga: Har jag TV? Numera kompletterats denna undran med om jag har en internetuppkopplad dator.

Mitt svar är ständigt detsamma: jag har ingen lagstadgad skyldighet att besvara era frågor.

Förvisso äger jag ingen TV, vilket jag i forntiden faktiskt upplyst Radiotjänst om. Men då de aldrig nöjt sig med detta ursprungliga besked, har jag tröttnat.

Inte minst därför att jag upplever det som djupt olustigt att ett av statsmakten närstående bolag ska snoka efter vilken slags teknisk apparatur som finns bakom dörrarna i min privatbostad. Sverige är väl ändå inte DDR?

”Vi ringer dig igen”, löd kontrollantens avslutningsreplik denna helg. Tack vare kulturministerns beslut att licensavgiften ska behållas även under nästa avtalsperiod mellan public service-företagen och staten, lär Radiotjänst och jag få fortsätta med vår söndagsritual till åtminstone år 2020.

Jag har inget emot public service och är en ivrig SR-lyssnare (radion är inte licenspliktig). Det är den uppenbart föråldrade betalningsmodellens förnedrande licensjakt som skaver.

I går fastslog förvaltningsrätten att Radiotjänst har full rätt att eftersöka och avgiftsbelägga nätdatorer i varje svenskt hushåll. Spelar ingen roll om du aldrig efterfrågat SVT:s tjänster på webben, spelar ingen roll om du aldrig besöker deras hemsida. Enbart möjligheten att titta räcker.

”Jag gläder mig”, utropar Radiotjänsts vd Carl-Gustav Johansson om förvaltningsrättens dom. Okej, ring igen. Fråga på om teknikutrustningen i mitt hem. Men jag har fortfarande ingen skyldighet att svara. Sverige är väl inte DDR?

Ett huvudlöst radioäventyr

Skrivit i Corren 24/6:Corren.

Hela världen i en låda! En knapptryckning på den magiska apparaten, en liten grön lampa tändes och ut strömmade ett kalejdoskop av ljud och röster som mystiskt bars över osynliga etervågor.

När radion bröt igenom som massmedium på 1920-talet var det en kommunikationsteknisk revolution av ett slag som är svår att greppa i dag. Bäst kanske radion kan liknas vid den tidens internet, som till synes plötsligen materialiserade sig och utmanade det tryckta papperet om publikens gunst.

Numera är radion lika självklart närvarande i våra hem som varmvatten och elektrisk ström. Enligt en uppskattning från 2008 äger varje svenskt hushåll i snitt sex stycken radiomottagare. Det totala antalet beräknades till mellan 20-30 miljoner apparater.

Samtliga kan vi dock snart glömma, varenda en måste köras till soptippen om nio år. Regeringen vill nämligen släcka de traditionella FM-sändningarna 2022. Tills dess uppmanas vi att skaffa en annan sorts magisk låda, en digitalradio.

Den digitala DAB-tekniken har Sveriges Radio (SR) hållit på att utveckla sedan 1995. Gamla FM-bandet är begränsat och sändningarna anses kosta för mycket. DAB-radion skulle göra allt billigare och bättre. Hundratals miljoner plöjdes ner i prestigeprojektet som krävde att ett helt nytt, digitalt radionät byggdes upp.

Bara ett problem: det fanns ingen efterfrågan i stugorna, ytterst få radiolyssnare var villiga byta till dyra DAB-mottagare. 2005 konstaterade kulturminister Leif Pagrotsky (S) att SR:s tioåriga digitala äventyr blivit en flopp och satte stopp.

Men skam den som ger sig. SR-byråkratin vädrade morgonluft när de istället fick en borgerlig regering att tjusa med digitala locktoner. Pagrotskys efterträdare Lena Adelsohn Liljeroth (M) föll till föga förra veckan. Minst 355 miljoner färska kronor ska satsas på att täcka Sverige med DAB-nät och FM ska slutligen fimpas.

Bara ett annat problem: vanligt folks radiolyssnande håller nu i accelererande utsträckning på att övergå till webben. Våra moderna magiska lådor finns i datorn eller mobiltelefonen, där vi dessutom vant oss vid att själva botanisera fritt i den erbjudna programfloran.

Konsumtionsmönstret är likadant på TV-sidan. Ändå tror Alliansregeringen och SR att ålderdomlig tablåradio, uppiffad i DAB-version, är framtidens melodi. De hävdar att bredbandsnätet inte har tillräcklig kapacitet för att härbärgera fullskalig webbradio, därför är internet dömt att bara vara ett komplement.

Verkligen? Hört talas det aktuella skiftet från 3G till 4G? Runt hörnet väntar dessutom 5G-tekniken. Utvecklingen på internet står inte precis still. Såvida inte apokalypsen inträffar och avbryter all mänsklig verksamhet, kommer webben år 2022 garanterat vara väldigt annorlunda än 2013.

Övergången från FM till webb lär nog rimligen kunna att sköta sig själv vad det lider, den håller ju redan på. Men att politiskt tvångsskrota FM för den fixa idén att alla måste köpa särskilda DAB-mottagare förefaller tämligen huvudlöst.

Detta duger inte, kulturministern!

Skrivit i Corren 20/6:Corren.

Lena Adelsohn Liljeroth presenterade i går regeringens public service-proposition. Och med denna har kulturministern onekligen lyckats göra en intressant sak: uppfinna en ny synonym till uttrycket ”goddag yxskaft”. Ty vad gäller de två väsentligaste frågorna kan svaren svårligen tolkas annorlunda.

Den första rör betalningsmodellen för det som lite högtidligt kallas ”radio och TV i allmänhetens tjänst”. I höstas konstaterade Public servicekommittén, en utredning tillsatt av regeringen, det uppenbara. TV-licensen är föråldrad och förbisprungen av konsumtionsvanorna i det moderna tekniklandskapet.

Istället föreslogs skattefinansiering. Även om det finns skäl att vara skeptisk till nya skatteformer, var det ändå en vettig idé och mycket bättre än den nitiska avgiftsjakt som Radiotjänst i Kiruna utsätter svenska folket för.

Numera har ju den absurda konsekvensen inträffat att vi blir licensskyldiga även för mobiltelefoner, surfplattor och datorer som kan ta emot TV-sändningar via webben. Ännu en triumf för kontrollsamhället som man åtminstone kunde tycka att en borgerlig regering skulle känna djup olust inför.

Och säger man sig värna fortsatt förtroende för public service, är kanske inte det bästa sättet att börja snoka efter vilken typ av mobiler vi har i våra fickor.

Men efter flera månader av funderande har kulturministern kommit fram till… ingenting. Allt påstås bara vara fint som det redan är. Kanske är hon mån om att i arbetslinjens och regionalpolitikens namn trygga sysselsättningen för Radiotjänsts hundratals anställda kontrollanter i Kiruna. De får ha kvar jobbet till åtminstone år 2020.

Så långt sträcker sig nämligen den nya statliga avtalsperioden (som startar nästa år) med SVT, SR och UR. Den enda nyheten vad gäller betalningsmodellen är ett dimmigt löfte om att regeringen tänker utreda TV-licensen en gång till! I praktiken duckar man endast undan, alltså.

Samma sak gäller den andra heta frågan om public service-bolagens allt aggressivare konkurrens mot privata medier. SR nöjer sig inte längre med att sända radio. SR har också utvecklat sin sajt till något som mera liknar dagstidningarnas webbsidor.

Man vill uttryckligen bli ett alternativ till Aftonbladets digitala version och målet är att uppfattas som den självklara nyhetsförmedlaren på nätet, enligt vad SR deklarerat internt.

Var går egentligen gränserna för public service-uppdraget? Hur mycket ska aktörer i statens skyddade hägn tillåtas störa marknaden? Är det verkligen okej att SR i praktiken naggar intäkter från enskilda tidningsföretag?

En rimlig begäran vore att Alliansregeringens moderata kulturminister satte ned foten och fattade ett beslut som avhåller public service-cheferna från att riskera mångfalden i den svenska mediefloran. Men icke. Bara ännu ett löfte om en utredning. Kanske är det klar till 2020 och hur läget ser ut då står skrivet i stjärnorna.

Det här duger inte. Det är svagt, kraftlöst, rent av fegt. Lena Adelsohn Liljeroth är en besvikelse på sin post.

Lägg ner mobiljakten

Skrivit i SydöstSydöstran, din lokaltidning i Blekinge. an 13/3:

Det rör på sig långt uppe i Kiruna. Hela stan är i färd med att flyttas för att ge rum åt LKAB:s expansiva gruvschaktande. Men Kiruna rymmer även en annan verksamhet som är på offensiven: Radiotjänst.

Sedan första mars gräver dess 200 anställda kontrollanter guld i försöken att vittja svenska folkets fickor. Däri kan ju finnas smarta mobiltelefoner som tar emot TV-sändningar via webben. Och då undkommer ingen TV-licensen längre.

Samma sak gäller om du har dator med nätuppkoppling eller surfplatta. Det är bara att pröjsa, även om ditt hem saknar traditionell TV-apparat.

SVT-chefen Eva Hamiltons tidigare löfte om att man skulle ligga lågt med mobil- och datorkontrollerna visade sig vara noll och intet värt. Trots att Hamilton även är högsta ansvarig för Radiotjänst (ett dotterbolag till SVT) kunde hon inte hindra sin VD Carl-Gustav Johansson från att blåsa i jakthornet.

Personligen gillar jag uppriktigt public service. Den allmänna radion och TV:n är en viktig del av samhällets intellektuella och demokratiska infrastruktur. Tag exempelvis Uppdrag granskning eller P1:s Kaliber.

Få andra medieföretag i Sverige har längre resurserna för att bedriva den kvalificerade grävande journalistik som public service-kanalerna ofta ger lysande prov på. Tror mig, ingen är så fruktad av våra makthavare, offentliga eller privata, som en vasst granskande reporter.

Dock har finansieringsmodellen för public service blivit uppenbart föråldrad, vilket den absurda mobil- och datorjakten på ett närmast övertydligt sätt illustrerar. Licensen var en sak på den gamla monopoltiden när en TV var en TV.

Men idag har teknikutvecklingen och mediaexplosionen passerat lagstiftningen med hästlängder. I höstas presenterade Public service-kommittén ett förslag som innebar att licensen skulle skrotas och avgiften tas ut via skattsedeln. Rimligt och klokt.

Det moderna finansieringssystemet var tänkt att sjösättas i samband med det nya public service-avtalet 2014. Men regeringens svagaste kort, kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth, orkade aldrig besluta sig i frågan utan begravde den på sitt departement.

Istället såg Radiotjänst chansen att börja kräva pengar för svenskarnas mobiltelefoner, något som nu tyvärr hotar att undergräva legitimiteten för public service. Var det kanske kulturministerns baktanke?