Djurrättsextremismens förryckta världsbild

Skrivit i Corren 22/10:

Tala om trollen. Som Corren rapporterat slog radikala djurrättsaktivister under onsdagen till igen mot HK Scans anläggning i Linköping och försökte med en olaglig blockad sabotera verksamheten.

Flera deltagare greps för brott mot ordningslagen och vägran att hörsamma polisens anvisningar. Vid visitation fann polisen aktivister beväpnade med kniv och rökgranater.

”Dessvärre har vi under de senaste åren sett allt fler militanta aktioner från djurrättsaktivister där vi ser blockader, smygfilmning, intrång, hot och situationer där de äventyrar andras, djurs och sin egen säkerhet”, kommenterade HK Scan i ett pressmeddelande.

Hur ska vi förstå detta fenomen, egentligen? Sveriges djurskyddslagar tillhör världens mest ambitiösa. Ändå eskalerar djurrättsterrorn. ”Ett för oss växande problem som oroar oss väldigt mycket”, skriver Jeanette Blackert, LRF:s ordförande i Östergötland, i ett mejl till ledarredaktionen.

Magnus Ranstorp, terrorforskare på Försvarshögskolan, har tidigare beklagat att den militanta djurrättsaktivismen inte fått uppmärksamheten den förtjänar: ”Det här är en väldigt allvarlig samhällsutveckling” (GP 23/2 2019). Först helt nyligen har regering och myndigheter börjat komma till insikt.

Center mot våldsbejakande extremism tog i somras fram en övergripande sammanställning av forskning och kunskap om djurrättsrörelsen, såväl på svensk botten som internationellt. Vid sidan av vänsterextremism, högerextremism och islamism har nu även militant djurrättsaktivism klassificerats som del av extremistmiljön i Sverige. På tiden, obestridligen.

Kerstin Jacobsson, professor i sociologi vid Göteborgs universitet, har sedan 90-talet följt den svenska djurrättsrörelsen. Hon menar att de mer fanatiska anhängarna omfattas av en närmast religiös väckelse kring djurens lidande och drivs av en traumatisk världsbild som för majoritetssamhället är mycket främmande.

Djuren betraktas som utsatta för ett institutionaliserat förtryck av massmordskaraktär, vilket förpliktigar de militanta aktivisterna till handling i en befrielsekamp som – enligt deras aparta logik – är fullt jämförbar med exempelvis motståndet mot Sydafrikas forna apartheidregim. ”De drar också paralleller mellan koncentrationsläger för människor under nazismen och koncentrationsläger för djur”, säger Kerstin Jacobsson (Svensk Jakt 11/2 2017).

Företag som HK Scan i Linköping. Lantbrukare i Östergötland med kor, grisar, höns och andra djur. Jägare som håller viltbeståndet i schack. De skulle alltså vara bärare av samma gränslösa ondska som historiens värsta våldsverkare, av samma skrot och korn som Hitlertyranniets SS-bödlar.

Hyser man en sådan förryckt verklighetsuppfattning, borde det inte överraska med aktivister som är beredda till vilka gränslösa metoder som helst.

Sätt punkt för djurrättsterrorn!

Skrivit i Corren 21/10:

”Terrorn mot bönderna” hette artikelserien i GP som förra månaden belönades med det prestigetunga journalistpriset Guldspaden för årets främsta grävinsats i kategorin storstadstidning.

GP:s undersökande reporter Michael Vericchio avslöjade svart på vitt hur den organiserade djurrättsrelaterade våldskriminaliteten tilltagit de senaste tre åren. Det har rört sig om minst 200 fall av mordhot, skadegörelse, brandattentat och trakasserier riktade mot svenska mjölkbönder och lantbrukare, inkluderat deras barn.

Som inte det vore skrämmande i sig, har terrorvågen på landsbygden gått nästan helt under övriga samhällets radar. Som Michael Vericchios granskning visade har polisanmälningarna rutinmässigt avskrivits.

Trots att det bland gruppen av militanta djurrättsaktivister cirkulerar rena terrormanualer med handgripliga brand- och bombinstruktioner, har varken polis eller myndigheter intresserat sig för någon kartläggning av denna grova och systematiska, ideologiskt drivna brottslighet.

Dock, tack vare uppmärksamheten i GP började såväl politiker som ordningsmakt äntligen vakna (onekligen en belysande illustration av den professionella journalistikens viktiga roll i demokratin). Regeringen tillsatte en utredning om skärpta straff för dem som begår övergrepp mot landsbygdens djurhållare och matproducenter. Någon gång framöver, eventuellt till sommaren 2021, kan den tuffare lagstiftningen vara på plats.

Det är bra. Men de styrande politikerna är sent ute och agerar alldeles för långsamt, menar Arla Sveriges vd Patrik Hansson på debattplats i tisdagens Expressen (20/10). Hans inlägg andas en fullt begriplig frustration över en situation som tillåtits urarta som följd av rättsstatens svek.

”Bönderna är en hårt arbetande yrkesgrupp som bidrar till våra öppna landskap, biologisk mångfald och en levande landsbygd där folk kan hitta arbete”, skriver Hansson och redovisar en ny undersökning om hur Arlas 2300 mjölkbönder lönats för detta i sin vardagsverklighet.

2 av 10 har personligen drabbats av hot och trakasserier. 6 av 10 mår dåligt på grund av samhällets och aktivisters attityd. Nästan lika många upplever otrygghet på sina gårdar på grund av risken för aktivister. 14 procent av mjölkbönderna funderar på att ge upp och sluta. Vart fjärde barn har känt sig utsatt på grund av föräldrarnas yrke.

Chockerande siffror, utan tvekan. Djurrättsextremisternas skara är liten. Men de orsakar i sin fanatiska hänsynslöshet stor skada och mycket lidande. Det borde inte vara någon oöverstiglig svårighet att få bukt med dem – förutsatt att samhället är tydligt solidariska med bönderna och polisen prioriterar ett krossande av aktivistterrorn mot våra livsmedelsförsörjare.

Lundell tar ton mot djurrättsterrorn

Skrivit i Corren 1/8:

Länge, alltför länge, har svenska bönder terroriserats av djurrättsextremister utan att rättsstaten ingripit särskilt kraftfullt. Föga förvånade har samhällets lama reaktion bäddat för en upptrappning av illdåden.

I våras, samtidigt som coronapandemin lamslog världen, rapporterade LRF att hoten och trakasserierna fortsätter att öka. Det är alltså fråga om ideologidriva hatbrott mot enskilda näringsidkare och deras närmaste, vars verksamhet är av fundamental betydelse för vår nationella livsmedelsförsörjning – i synnerhet nu under denna svåra kris!

Det förbluffar mig att engagemanget till stöd för dem som sätter maten på bordet och vårdar det svenska kulturlandskapet inte är större bland allmänhet, politiker och andra opinionsbildare. Desto mer glädjande att en av Sveriges mest prominenta musiker och författare tänt till, och han skräder icke orden:

”Det är för djävligt att djurrättsaktivisterna härjar som dom gör, hotar lantbrukare, hotar familjer, för att inte tala om minkutsläppen som gör så stor skada inte minst bland fågellivet vid kusterna”, skriver Ulf Lundell i sin senaste bok, Vardagar 3.

Han sympatiserar förvisso med kravet på ett förbud mot minkfarmning och tycker att vi borde äta mindre kött, men: ”jag ställer inte en sekund upp på dom här flåsiga freaksen, dom förstör så mycket mer än dom skapar, dom är sekteristiska fanatiker”.

Lundell ser även – korrekt – en släktskap mellan Tredje rikets biologiska föreställningsvärld och den ekofascism som präglar dagens urspårade, våldsbejakande del av djurrättsrörelsen: ”Dom kanske är lite nazianstrukna också, där gällde ju djurens väl före människornas”.

Liksom i Lundells tidigare böcker framgår tydligt att han är en mycket naturkär person. Han bor på en gård i Österlen och han känner sina bönder: ”Jag tror inte att min grannes kor, eller ’djuren’ som han kärleksfullt kallar dom, har det annat än bra”.

Något annat vore för övrigt konstigt, med tanke på att få länder i världen har en sådan ambitiös djurskyddslagstiftning som Sverige. Det är givetvis inte nog för verklighetsfrämmande djurrättsdårar, berusade på tanken av anti-specieism och viljan till direkt aktion i syfte att totalt befria djuren och krossa lantbrukets onda bödlar (ja, det vad bönder jämställs med inom dessa terrorgrupperingar).

Sent om sider har justitieminister Morgan Johansson lovat skarpare lagar och hårdare straff mot dem som gör böndernas liv till ett helvete. Utredning pågår. Tidigast nästa sommar kan de nya lagarna, eventuellt, vara på plats. Förhoppningsvis tvekar då heller inte polis och domstolar med resolut tillämpning.

Men vi vet ju hur förträffligt staten lyckas med brottsbekämpningen generellt sett, så trycket att få stopp på lantbrukets plågoandar kunde gärna bli starkare. Fler behövs som sjunger ut likt Ulf Lundell.

Regeringens ekovurm är oförsvarlig

Skrivit i Corren 25/5:

År 2030 ska 30 procent av den svenska jordbruksmarken vara certifierat ekologiskt odlad och 60 procent av den offentliga livsmedelskonsumtionen ska utgöras av certifierade ekologiska produkter.

”Rätter och packer Eder härefter”, som Gustav Vasa brukade inskärpa till undersåtarna, ty detta beslutade regeringen i sin upphöjda visdom våren 2018.

I Östergötland har vi varit snabba med den av centralmakten beordrade omställningen. Redan är 27 procent av länets jordbruksmark ekologiskt odlad, rapporterad P4 Östergötland i fredags (22/5). Planmålet är alltså nästan nått i vår bördiga del av Sverige och vi ligger därmed en bra bit över det aktuella riksgenomsnittet på 20 procent.

Om det nu är något att stoltsera med.

Att ekoprodukter är populära bland vissa kundsegment må vara en sak. Otvivelaktigt finns en betydande efterfrågan på ekologiska varor i butikerna. Vill livsmedelsbranschen göra pengar på denna nisch enligt sedvanliga marknadsmässiga principer och utan att bluffa med vilseledande reklam, så får väl livsmedelsbranschen göra det.

En helt annan sak är emellertid om staten blandar sig i kommersen med påbud och skattesubventioner som syftar till att ge ekoproduktion och ekovaror en normerande särställning.

Rimligen måste regeringen ha väldigt goda skäl för att använda statens tvångsmakt på detta sätt. Rimligen måste det ekologiska jordbruket vara avsevärt bättre än det konventionella. Vad är annars poängen?

Men vetenskapen talar snarare för motsatsen. Studier i mängd kan anföras, exempelvis en Chalmersundersökning som den 12/12 2018 publicerades i tidskriften Nature. Chalmersforskarna konstaterade att ekologiskt jordbruk är sämre för klimatet, eftersom det ger mindre skördar per hektar än konventionell odling och därför kräver större markarealer.

Det innebär ökad avskogning, vilket leder mer utsläpp av koldioxid i atmosfären. Även ekologisk kött- och mejeriproduktion är till nackdel för klimatet jämfört med konventionellt producerad mat.

Att miljö och hälsa skulle vinna på ekoproduktion är ett ideologiskt tankefoster med svagt eller obefintligt stöd i verkligheten. Coronapandemin våren 2020 har ovanpå detta klart indikerat att Sveriges krisberedskap lämnar en hel del övrigt att önska, icke minst gällande vår nationella självförsörjning av livsmedel.

Regeringens vurm för dyrare och ineffektivare ekoproduktion i det svenska jordbruket gör oss knappast starkare om de internationella handelsvägarna skärs av och gränserna stängs.

Vildsvinsplågan måste stoppas

Skrivit i Corren 14/2:

Vildsvin, hade det inte varit bättre om vi varit förskonade från dessa levande jordfräsar? Fram tills på 1970-talet fanns inga vildsvin i svensk skog och mark – bestarna var sedan flera hundra år utrotade som frilevande stam på våra breddgrader.

Men så hände det sig att några vildsvin som hölls i hägn lyckades rymma, i Sörmlandstrakten lär det ha varit. Följden blev dramatisk. Populationen kom snart att återetablera sig med besked i vår fosterländska fauna.

Permanent uppehållstillstånd i naturen fick vildsvinen dessutom efter viss debatt genom ett riksdagsbeslut på 80-talet. Noga räknat var ju vildsvinen ingen främmande art, utan hade – det måste man ändå medge – en mycket längre historia som tidigare bosatta i landet än vad konungariket Sverige existerat.

Och vad blev tacken från de oskäliga djuren? Tala om kriminalitet och vandalism. Vildsvinen löper amok som det inte fanns någon morgondag och ingenting är heligt. De bökar sönder ägnar, landskap, golfbanor, till och med kyrkogårdar, springer totalt dödsföraktande ut på vägarna och orsakar trafikolyckor.

Ett särskilt ont öga verkar vildsvinen ha till jordbruksnäringen, där de ställer till med skador för miljardbelopp varje år. För Östergötlands del är det knappast en överdrift att beteckna situationen som alarmerande. Enligt en aktuell undersökning från LRF uppger 84 procent av deras östgötska medlemmar att de är utsatta för vildsvinens härjningar.

4 av 10 drabbade lantbrukare säger sig vara tvungna att sköta sina odlingar annorlunda på grund av vildsvinen. 7 av 10 menar att vildsvinsattackerna påverkar deras välbefinnande negativt och sänker tron på framtiden. ”Yttersta konsekvensen blir att man anpassar sig efter viltet och att bra mark som skulle kunna ge mat istället hamnar i träda”, sa LRF:s lokale ordförande Peter Borring nyligen till SVT (9/2).

Så här kan det omöjligen fortsätta. Ska vi förklara vildsvinen icke önskvärda och utrota stammen igen som våra förfäder gjorde? Nej, det vore nog väl drastiskt och även väldigt dumt, om man tänker en smula på saken.

Vildsvinen är faktiskt en stor, gåtfullt underutnyttjad tillgång egentligen. Köttet är förstklassigt och smakar ypperligt. Marknaden borde skrika efter det, om det fanns någon gastronomisk rättvisa i världen.

Vad som behövs är att stärka de ekonomiska incitamenten till jakt som kan hålla stammen i schack på rimliga nivåer, samt förenkla det krångliga regelverket för hanteringen och försäljningen av köttet. Jag har själv snackat med Livsmedelsverket i ärendet och gissa? Det finns hopp om byråkratin.

En utredning med färdiga förslag på lösningar är klar och överlämnades i december till Näringsdepartementet. Nu gäller det alltså bara att regeringen kommer till skott, så att säga…

Sluta skuldbelägga lantbruket

Skrivit i Corren 1/4:

Veckan som gick var ”Earth Week” i Linköping, en miljömanifestation som detta år hade klimatförändringarna och hotet mot den biologiska mångfalden som särskilt tema. Bakom arrangemanget stod Linköpings kommun, länsstyrelsen i Östergötland och Svenska kyrkan. Lovvärt. Om det inte vore för att lantbruket hamnade i skottgluggen.

I flera av kommunens skolmatsalar skyltades med uppmaningar till eleverna att äta mera grönt och ogilla kreatur. Antikött-propagandan illustrerades med bilden av en ko där vidhängande text löd: ”Mina pruttar är dåliga för miljön”.

Det fick Peter Borring, LRF:s ordförande i Östergötland, att se rött. ”Finns det inte någonting annat av allt ohållbart vi gör i samhället som man kan behöva undervisa eller upplysa våra unga medborgare om än kors pruttande, med tanke på att kossan också bidrar till rätt mycket”, sa han kritiskt till P4 Östergötland (26/3).

I ett utpräglat jordbrukslän som vårt borde den kunskapen inte vara obekant. Tack vare bönderna och deras djurhållning kan det öppna svenska kulturlandskapet bevaras. Betesmarkerna för bland annat mjölk- och köttproducerande kor bidrar inte bara positivt till den biologiska mångfalden, utan binder dessutom mycket växthusdrivande koldioxid. På vilket sätt är det dåligt?

Att för Linköpings skolbarn utmåla kors ”pruttande” – alltså utsläppen av metangas – som ett klimatförstörande miljöproblem är snällt uttryckt vilseledande. Metan är en naturlig del av kretsloppet och försvinner relativt snabbt från atmosfären.

Det helt överskuggande bekymret är de av människan förorsakade industriella utsläppen av fossila koldioxidgaser, som vi kvickt måste begränsa och få ner till mindre skadliga nivåer. Ungefär 40 procent av koldioxidpartiklarna är kvar hundra år i atmosfären, cirka 20 procent stannar i tusentals år.

Informera eleverna om konsekvenserna av detta istället för att skuldbelägga bönderna för kornas matsmältning.

Terrorn mot lantbruket

Skrivit i Corren 24/1:

Få länder har en sådan omfattande djurskyddslagstiftning som Sverige. Men för en liten krets urspårade vildhjärnor är det inte nog.

För dem är lantbruksnäringens djurhållning, hur omsorgsfullt den än bedrivs, a priori ett fruktsvärt övergrepp som handgripligen måste bekämpas och de har trappat upp sina aktiviteter under senare år.

Enligt Lantbrukarnas Riksförbund (LRF) har fyra av tio bönder som sysslar med djurhållning utsatts för hat och hot, stölder, trakasserier, brandattentat och annan skadegörelse från dessa militanta, antidemokratiska extremister. Påfallande är deras grovhet, fantantism och gränslöshet.

I vissa fall har till och med lantbrukares barn mordhotats och familjer tvingats söka skyddat boende. Man bör kalla saker och ting vid dess rätta namn. Detta är en form av ideologibaserad terror och den riktas mot en hel yrkesgrupp.

Göteborgs-Posten har i en serie granskande artiklar uppmärksammat fenomenet och även intervjuat en av djurrättsextremisternas ledarfigurer i Sverige, Richard ”Richii” Klinsmeister.

Han har en diger meritlista på sitt samvete som bland annat inkluderar gravskändning (!) och fängelsestraff för brott mot lantbrukare. Nu står han i spetsen för Djurfront, ”radikal djurrättsorganisation som fokuserar på direkt aktion och kämpar för djurens totala befrielse”.

Till GP (23/1) säger Klinsmeister: ”Vår filosofi är anti-speciesism och vi kräver att alla djur ska ha fullständiga rättigheter” och förklarar sin drivkraft som ”kärleken till djuren och hatet mot dess bödlar”.

Det är avslöjande ord. Någon reell skillnad mellan djur och människor vill han och hans kumpaner alltså inte erkänna. Bara det ger skäl till vaksamhet. Klinsmeister et consortes kan utan vidare karaktäriseras som en samling våldsbejakande ekofascister, vars idéer är lika groteska som oerhörda.

Tankegodset som besjälar djurrättsextremisterna är att dödande av djur principiellt är att likställa med mord på människor och djurhållning med fångenskap i koncentrationsläger, vilket då också anses rättfärdiga deras attacker mot svenska lantbrukare.

Men djur är förstås inte människor. Djur uppför sig enligt de programmatiska regler som gäller för deras art och omgivning. Djuren kan inte som människan handla och tänka etiskt, moraliskt eller förnuftsbaserat. Därför är de andra varelser än vi och har ej heller samma värde som vi.

Och den skoningslösa selektion och instinktivt betingade kamp för överlevnad som råder i naturen, kan omöjligen stå modell för en mänsklig ordning. Människan som alltings mått är ett fundament i den värderingsgrund av västerländsk humanism och judisk-kristen etik som vårt demokratiska samhälle bygger på.

Att från en utgångspunkt av ”anti-speciesism” upphöja djuren till människans nivå, betyder samtidigt en devalvering av människovärdet och en urholkning av respekten för mänskligt liv.

”Många har inte riktigt förstått hur allvarligt det här är och vilken situation det innebär för lantbrukare”, säger LRF:s ordförande Palle Borgström om den eskalerande djurrättsterrorn.

Det får man sorgligt nog tyvärr instämma i. Såväl politiskt som polisiärt är detta ett problem som definitivt borde prioriteras högre.

Bönderna ska ha betalt

Skrivit i Corren 14/9:

Sommarens värmesmäll var ett slag i solarplexus på Sveriges bönder. Torkan gick hårt åt spannmålsskörden och betet, fodret blev en bristvara och många bönder tvingades till nödslakt av sina djur. Rena katastrofen för en redan pressad näringsgren.

En tröst i bedrövelsen är att svenska folket fick upp ögonen för lantbruket och dess betydelse. ”Vi är fortfarande, har jag brukat säga, alla eller nästan alla ättlingar i andra eller tredje led till bönder, torpare och fiskare. Alltjämt ligger lien, yxan och spaden väl i handen”, deklarerade moderatledaren Gösta Bohman 1973.

Idag, flera decennier senare, är det annorlunda. Banden till det gamla bondesamhället har tunnats ut rejält med årens, generationernas och urbaniseringens obevekliga gång. Dock.

När de svarta rubrikerna rapporterande om åkrarnas bortbrända odlingar, djur utan tillräckligt med foder och lantbrukarnas förtvivlade situation var det som en existentiell nerv vidrördes. Något ryckte till i den kollektiva hjärteroten. Den värsta krisen som bönderna drabbats av i modern tid väckte ett överväldigande engagemang i folkdjupet.

Lien, yxan och spaden ligger oss inte lika naturligt i handen som förr. Men känslorna för lantbruket som en omistlig del av vårt gemensamma Sverige är alltjämt starka.

”Vi har aldrig haft större förståelse hos allmänhet och samhälle än nu”, skriver tjugo mjölkbönder i en debattartikel på SvD:s hemsida (12/9). De menar att en bred acceptans därför borde finnas för en höjning av mjölkpriset i den förödande torkans spår. Det stämmer säkert. Och kravet är principiellt riktigt.

Totalt beräknas extremvädrets skador kosta lantbruket runt 10 miljarder kronor. Regeringens aviserade stödpaket på 1,2 miljarder kronor är både otillräckligt och egentligen ingen helt lyckad idé. Bättre än bidrag via skattsedeln, politiken och myndighetsbyråkratin är raka marknadsmässiga rör mellan producenter och konsumenter.

Prissättningen sänder en avgörande värdesignal och tydligt är att opinionen värderar förekomsten av det inhemska jordbruket högt. Kompensationen för torkans och missväxtens ökade kostnader bör således kunna tas ut direkt på varorna i detaljhandeln.

Gällande livsmedelskvalitet, djurhållning och låg antibiotikaanvändning presterar svenska bönder i främsta internationella toppklass. Självklart förtjänar de god betalning för detta, vilket branschen av generella lönsamhetsskäl måste ha friskare kurage att driva igenom.

Försitt inte detta gyllene tillfälle.

Gör vildsvinet lönsamt!

Skrivit i Corren 26/3:

Vildsvin är djuren som försvann ur den svenska faunan, men kom igen. På kung Gustaf III:s tid i slutet av 1700-talet var den frilevande stammen i princip utrotad. På statsminister Ola Ullstens tid i slutet av 1970-talet gjorde den comeback.

Ett antal vildsvin som var inhägnade i Sörmland lyckades nämligen rymma (det var dock inte Ullstens fel, vilket kanske bör understrykas för tydlighetens skull) med konsekvens att en mindre population återetablerades i naturen. Först beslutade riksdagen om ny utrotning.

Sedan ändrade sig politikerna och bestämde att vildsvinen var en icke-främmande svensk art, som hade rätt att springa lös i skog och mark. Trots allt hade ju vildsvinen gjort det i tusentals år innan gustavianerna satte stopp för dem. Nu, på Stefan Löfvens tid, lever och frodas vildsvinen som aldrig förr.

Från 80-talet till idag har stammen växt något enormt. Det har blivit ett allvarligt problem för lantbruket, bland annat här i Östergötland. Betesmarker och odlingar förstörs. Skadorna beräknas kosta svenskt lantbruk uppåt 700 miljoner kronor årligen. Eftersom vildsvinen egentligen saknar naturliga fiender att tala om på våra breddgrader, finns bara ett sätt att förebygga deras härjningar: jakt.

Redan skjuts massor av vildsvin, fler än älgar faktiskt. Men det räcker inte för att hålla stammen i schack. Jägarna behöver bättre incitament och det skulle vi alla tjäna på. Ty vildsvinens breda återkomst representerar också något väldigt gott, bokstavligen.

Köttet är ypperligt, smaskiga grejer av högsta klass. Men kan i sällsynta fall innehålla trikiner, en parasiterande rundmask som dör vid upphettning till minst 68 grader. Slarvas det med tillagningen riskerar man annars få den influensaliknande sjukdomen trikinos, ytterst ovanlig i Sverige, fast knappast trevligare för det.

Även om vildsvinen generellt sett är friska små bestar är därför jägarna skyldiga att ta trikinprov. Det är givetvis riktigt och klokt. Better safe than sorry, eller hur? Tyvärr bor vi i överbyråkratiseringens förlovande land där regleringar bortom rim och reson har blivit det försurande normala.

Tror ni det duger med trikinprov? Nej, inte ens då är jägaren tillåten att enskilt sälja vildsvinsköttet vidare till hugade konsumenter, affärer och restauranger. Jägaren är till och med förbjuden att skänka bort köttet. Återstår att fylla den egna frysen full och låta familjen äta rubbet. Eller att åka till en vilthanteringsanläggning, vars betalning sällan ger lön för mödan.

Resultatet? Jakttrycket blir inte vad det borde och skulle kunna vara. En lovande marknad för svenskt närproducerat kött bromsas, samtidigt som lantbrukarna tvingas svära dyrt och bittert över hur de skövlande vildsvinen fortsätter att löpa amok.

Detta missförhållande har Svenska Jägareförbundet och LRF länge försökt ändra på. Senast i förra veckan krävde de bägge organisationerna att systemet reformeras, så att jägarna med spårbara trikinprov får möjlighet att sälja vildsvinsköttet privat. Det fungerar utmärkt i Tyskland, så varför inte i Sverige?

Genom att trycka på sina beslutsknappar i Stockholm har partipolitikerna välkomnat att våra skogar ånyo ska vimla av vildsvin. Då får också partipolitikerna ta ansvar för det. Ska stammen hållas i kontroll och balans, måste riksdagen fixa ett vettigare regelverk som stimulerar till ökad jakt. Kan det vara så himla svårt?

Ny mjölkkris hotar

Skrivit i Corren 20/3:

Det har varit några tuffa år för Sveriges mjölkbönder. Hösten 2014 föll deras ersättning till 3,04 kronor per kilo mjölk och var som lägst 2,34 kronor innan det vände upp igen under 2017. Marknaden tog äntligen fart, lönsamheten blev bättre, avkastningen ökade.

Men återhämtningen tycks blivit kortvarig. Sedan årsskiftet har mjölkböndernas ersättning rasat med över 70 procent och är denna månad nere i 3,02 kronor. Det är oroväckande.

Förra prisfallet gjorde att mängder av mjölkbönder tvingades sluta. På tio år har antalet mer än halverats. Idag har vi färre mjölkproducenter (omkring 3600 stycken) än naturreservat (drygt 4500) i Sverige. En ny kris riskerar således att få mycket allvarliga följder.

Med fortsatt utslagning håller själva grunden för vår nationella mjölkproduktion på att vittra bort. Och i takten av dess försvinnande blir landsbygden allt mindre levande. Vi får väl göra ett enda stort reservat av rubbet till slut. Men så illa ska det inte behöva gå.

Magnus Oscarsson, riksdagsledamot (KD) från Ödeshög, har länge engagerat sig för mjölkböndernas och landsbygdens situation. Bönderna är hårt ekonomiskt pressade och efterlyser handling istället för prat, slår han fast. Som politiker kan han förstås inte kräva ett höjt mjölkpris av ICA, men däremot att regering och riksdag gör konkurrensvillkoren rimligare.

Vad betyder det konkret? Magnus Oscarsson pekar snabbt ut tre åtgärder att som han vill se genomförda:

1) Miljöbalkens klassning av lantbruk som ”miljöfarlig verksamhet” måste tas bort. Det vore en viktig politisk signal. Idag skapar skrivningen en byråkratisk kärvhet från kommuners och länsstyrelsers sida gentemot bönderna. De ska inte behöva få stämpeln på sig som en grupp halvkriminella personer, ute i suspekta ärenden.

2) Dieselskatten måste sänkas. Den är mycket högre än i Tyskland, Danmark och Finland, en klar konkurrensnackdel för svenska bönder.

3) Regelbördan måste lättas. En mjölkbonde som även driver spannmålsproduktion har i dagsläget ungefär 800 regler att förhålla sig till! ”Vi byråkratiserar sönder verksamheter i Sverige. Jag träffade en bonde i Nässjö som sa: Varje morgon när jag vaknar undrar jag vilken regel som jag ska bryta mot idag”, säger Magnus Oscarsson och skakar på huvudet.

Hur realistiskt är det då att något verkligen händer? Politiskt är utsikterna definitivt goda, hävdar KD-representanten på riksdagens östgötabänk. Både inom Alliansen och i Socialdemokraterna finns en betydande reformmedvetenhet. Mycket hänger på om den ansvarige ministern förmår att ”ta ett riktigt nappatag på problematiken”. Den stora trögheten sitter snarare i byråkratin.

”Egentligen har vi det bästa läget någonsin att göra något”, säger Magnus Oscarsson och hänvisar till den nationella livsmedelsstrategin som riksdagen antog förra året. Alla partier är eniga om målen att höja självförsörjningsgraden och förbättra såväl lantbrukets konkurrenskraft som lönsamhet. Plattformen ligger alltså fix och färdig att utgå ifrån.

Låt oss hoppas att det snart blir verkstad och handfasta resultat. Ska landsbygden leva och utvecklas behövs en stärkt framtidstro. Som Magnus Oscarsson understryker måste mjölkbönderna därför kunna känna att politiken står bakom dem.