Välförtjänt för både Lööf och Sabuni

Skrivit i Corren 3/6:

Med drygt ett år kvar till valet kommer SCB:s stora partisympatiundersökning som en indikation på hur formkurvan ser ut inför slaget om makten och härligheten. Mätningens statistiskt säkerställda siffror visar att pandemieffekten som tidigt gav Socialdemokraterna ett uppsving har klingat bort och att Stefan Löfvens parti backat tillbaka på nivån för sitt valresultat 2018. 

Samtidigt rör sig Sverigedemokraterna framåt igen, vilket tyder på en avklingande pandemieffekt även för dem – fast tvärtom jämfört med regeringspartiet S. Coronan fick SD:s paradfrågor om invandring och kriminalitet att hamna i tillfällig debattskugga med svalnande siffror som följd. Men nu, när krisen börjar lägga sig, har Jimmie Åkesson och hans kostymfascistiska järnrörsgäng åter gamla glada svartmålande dagar – därtill legitimerade av medlöparna i den forna Alliansen.  

Undantaget är Centern, som envist vägrar kapitulera för den auktoritära högerpopulistismen och vår tids främsta hot mot demokratin, friheten, humanismen. Annie Lööf är den enda borgerliga partiledaren som reser beslutsamt motstånd, håller extremismen på tryggt avstånd och övertygande försvarar liberalismens färger. 

Blott Centern kan idag sägas vara den säkra hamnen för de väljare som varken vill se något samarbete med det reformerade kommunistpartiet V eller det reformerade nazistpartiet SD. Det lönar sig också att vara anständig! Centern gör ett statistiskt säkerställt SCB-lyft från förra mätningens 7,6 procent i november till 9,5 procent i maj. Mycket välförtjänt, formen verkar lovande för Annie Lööf och förhoppningsvis fortsätter det så. 

Lika välförtjänt är katastrofsiffrorna för Liberalerna och Nyamko Sabuni, som hos SCB får statistiskt klara opinionspapper på resultatet av anslutningen till det SD-baserade regeringsalternativet. Från redan urusla 3 procent kraschar L på 2,5 procent – den sämsta noteringen någonsin i SCB och fullkomligt rättvist. 

Hur ett liberalt parti ens kunnat komma på tanken att kollaborera med SD, som innerligt hatar liberalismen och vill slutförvara dess värderingar i Marianergraven, är så absurt att det blir parodiskt. Men mest av allt tragiskt. Sista chansen att överleva den pågående väljarutplåningen är nog Liberalernas landsmöte i höst, om medlemmarna förmår samla sig till att välja en annan partiledare. Någon som istället för att förskingra arvet efter Bertil Ohlin, Per Ahlmark och Bengt Westerberg kan bära det vidare med styrka, glöd och passion. 

Hon finns. Hon heter Birgitta Ohlsson. Ring ett akutsamtal till henne bums och be på era bara knän att hon ska göra politisk comeback, liberalpartister! 

De små stegens tyranni

Skrivit i Corren 30/3:

Juno Blom, Liberalernas partisekreterare från Östergötland, sitter i SVT:s Agenda (28/3) och lovar att hennes parti aldrig kommer att förhandla bort liberala grundvärden. ”Det vi vet är att liberal politik får bäst genomslag i en borgerlig regering”, slår hon fast. Jodå, så är det säkert i normala fall. 

Men nu handlar det inte om att bilda en borgerlig regering som Sverige upplevt innan. Den skulle tvärtom vara väsensskild från tidigare regeringar som letts av de borgerliga statministrarna Thorbjörn Fälldin, Ola Ullsten, Carl Bildt och Fredrik Reinfeldt. Inte ens om man går längre bakåt i tiden, före Per Albin Hanssons inledande av Socialdemokratins långa maktinnehav 1932, finns någon motsvarighet. 

Denna eventuella regering, med ett stort parti av SD:s natur i en bärande roll, skulle vara helt unik i vårt lands politiska historia. Att Liberalerna i söndags beslutat att våga sig på ett sådant äventyr tillsammans med M och KD trotsar den ideologiska logikens gränser och måste rimligen vara uttryck för total politisk desperation under opinionsgalgen.

Hur kan liberala grundvärden trovärdigt försvaras genom att kollaborera med SD, ett reformerat nazistparti, vars mål är att göra grus och aska av liberala grundvärden? Bengt Westerberg talade en gång som FP-ledare om de ”små stegens tyranni”. Det han då syftade på var hur den socialdemokratiskt präglade välfärdsstaten successivt höjde skatterna, lite i taget, tills medborgarnas ekonomiska frihet blev mer eller mindre strypt.  

SD både ser sig som och är befryndad med samma ultranationalistiska, främlingsfientliga högerpopulistiska rörelser som burit fram Trump i USA och regimerna i Ungern och Polen. Vad är det som säger att Sverige inte med de små stegens tyranni, en liten eftergift i taget, också skulle kunna hamna i en liknande situation där den liberala demokratin urholkas?

”Jag kommer inte att samarbeta, samtala, samverka, samregera med SD”, bedyrade Ulf Kristersson innan valet 2018. Det gjorde även Ebba Busch. Ett samarbete med SD var inte ens möjligt på 20 års sikt, deklarerade hon. Vi vet idag att varken Kristersson eller Busch var ett skvatt pålitliga i det avseendet. 

Den som trodde att M och KD var en borgerlig brandvägg mot SD fick i verkligheten något lika stadigt som ett sladdrigt duschdraperi. Lycka till med att åstadkomma en ny start för ett liberalare Sverige i det sällskapet.   

Varför så ryggradslöst inom M och KD?

Skrivit i Corren 23/3:

Till helgen samlas Liberalernas partiråd för att avgöra den infekterade frågan. Ska grönt ljus ges åt Nyamko Sabunis utpekade linje att satsa på en SD-beroende borgerlig regering efter nästa val? 

Det är möjligt att partiledningen får sin vilja igenom. Men det sker inte utan strid och protester åtminstone. I söndags förklarade exempelvis Liberalernas kvinnoförbund att det motsätter sig alla former av budgetsamarbete med SD. Den tidigare partiledaren Bengt Westerberg sa till TT i fredags att risken var stor att ”väldigt många lämnar partiet” om Sabuni triumferar och han verkar själv inte främmande för att hälsa adjö. 

Att känslorna svallar och splittrande manfall hotar är knappast underligt. Det ju inget litet steg för ett borgerligt parti med socialliberalismen som affärsidé att ansluta sig till ett regeringsalternativ med SD i nyckelrollen. SD är inte borgerligt. SD har liberalismen som huvudfiende. 

SD är vänskapligt inställt till demokratiomstörtare i andra länder som regimerna i Ungern och Polen. SD är trogna Donald Trump även efter stormningen av Kapitolium. SD är samtidigt något så internationellt unikt inom den högerpopulistiska missnöjesfloran som ett framgångsrikt reformerat nazistparti. SD har genom sina grundare – bland dem SS-veteranen Gustaf Ekström – direkta kopplingar till hitlerismens stöveltrampande och andra världskrigets vidrigheter. 

Dagens SD står för en ytterkantsnationalism klart inspirerad av fascistiskt tankegods. SD:s mål är radikal samhällsförändring. SD ser på politiken i oförsonliga och apokalyptiska termer. Som partiideologen Mattias Karlsson famöst uttryckt det: ”Våra motståndare har på riktigt tvingat in oss i en existentiell kamp om vår kulturs och vår nations överlevnad. Det finns bara två val, seger eller död”. 

Hade det inte blivit bråk i Liberalerna om samverkan med ett sådant gäng vore det ytterst märkligt. Det konstiga är snarare att tanken ens kommit på tal för seriöst övervägande. Hur mycket man än önskar en regering utan Stefan Löfven, så torde inte Sverige bli borgerligare, frihetligare och liberalare med SD i båten. Tvärtom. 

Att Ulf Kristersson och Ebba Busch tidigare bestämt tog avstånd från allt SD-hångel hade synnerligen välmotiverade orsaker. Ulf Kristersson var för M:s räkning upprepande gånger direkt kompromisslös. Sedan blev det förr otänkbara så tänkbart att firma Kristersson & Busch nu glider kamratligt djupare in i SD-famnen för varje månad som går. Hörs några skaror bekymrade moderater och kristdemokrater knysta ett pip till invändning?

Liberalerna ska ändå ha heder av att inte bara motståndslöst falla in i ledet när också Sabuni vill skriva på borgerlighetens konkursförklaring.

Birgitta Ohlssons tid är nu

Skrivit i Corren 8/3:

Liberalernas djupa opinionskris är självförvållad. Det är ett parti som tappat sin liberala kompass och förtroendet bland väljarna har blivit därefter: under isen.

Efter valet 2018 tog L och C steget över blockgränsen och gjorde upp med S/MP-regeringen. Detta eftersom M och KD i avgörandets stund svek den tidigare överenskommelsen inom Alliansen att hålla SD-dörren stängd. Goda liberala skäl talade för omöjligheten att stödja en regeringsbildning där Ulf Kristersson hölls gisslan som statsminister av Jimmie Åkesson.

Goda liberala skäl talade för Januariavtalet. Stefan Löfven tvingades betala så sakpolitiskt dyrt att man snudd på kan karaktärisera det fortsatta S/MP-styret som administratörer av en tredje mandatperiod åt den forna Alliansen.

Hur förvaltade Liberalerna sedan denna intressanta situation? Genom att genast välja en annan partiledning med Nyamko Sabuni i spetsen som osade av motvilja mot alltsammans. Partiets chanser att trovärdigt kommunicera och begripliggöra sin roll i det politiska landskapet spolierades. Istället slog förlamningen till och ett splittrat L hamnade i limbo.

I fredags försökte Nyamko Sabuni bryta dödläget. Med knapp majoritet beslöt hennes partistyrelse att lämna Januarisamarbetet efter höstens budgetförhandlingar och mobilisera för en borgerlig regering 2022 – som inte skyr Jimmie Åkessons hjälpande hand.

Sabuni lovar visserligen att vara garant för att inte liberala kärnvärden ska offras på SD:s altare. Men hur realistiskt är det? Det är en farlig illusion att Åkesson skulle låta sig nöja med oförargliga smulor från det borgerliga regeringsbordet, om det är han som ska leverera mandaten som är hela kalasets förutsättning.

Snarare riskerar L att i praktiken bli ett legitimerade alibi åt SD, en öppet liberalismhatande rörelse med rötter i nazism och fascism, del av samma främlingsfientliga auktoritära populisthöger som raserat demokratin i Ungern och Polen och drivit USA till avgrundens rand under Trump. Därmed torde konkursen vara fulländad för Liberalernas räkning.

Än är dock inte sista ordet sagt. Den 28 mars ska Liberalernas partiråd besluta om den SD-vänliga linjen och med ett nej är rimligen Sabunis ställning som partiledare ohållbar. Kalla i så fall in Birgitta Ohlsson, den liberala stjärnan från Linköping som lämnade politiken efter sitt misslyckade försök att utmana Jan Björklund 2017. Då var inte tiden mogen för henne.

Men det har den blivit nu. Med råge! Svensk liberalism är i skriande behov av en orädd, profilstark och entusiasmerande ”ur-och-skur-demokrat” av rätta virket. När Liberalernas existensberättigande står på spel, och den liberala demokratins fundament utmanas, borde inte ett kraftpaket som Birgitta Ohlsson vara alltför svårövertalat.

Varför tvekar Liberalerna?

Skrivit i Corren 3/3:

”Jag kommer inte att bidra till att vi isolerar partier”, sa Nyamko Sabuni när hon mötte Jimmie Åkesson i SVT:s Agenda (28/2), ”det är inte så vi gör Sverige mer frihetligt”. På vilket sätt blir då Sverige mer frihetligt om Liberalerna bidrar till att ge Sverigedemokraterna makt och inflytande?

Den frågan kan man fundera över. Tydligt är att Nyamko Sabuni vantrivs i Januarisamarbetet som hon hotar att bryta, till priset av nyval om så vore. Men huruvida det innebär att Liberalerna siktar på att förena sig med M, KD och SD – det ”konservativa blocket” i vardande – finns det fortfarande inget svar på. Liberalerna vet inte själva. Från Sabuni gäller ännu så länge ett dimmigt ”var god dröj.”

Det är en sak att inte gilla att dväljas i skuggan av Socialdemokraterna. Ett intressant alternativ för Liberalerna kunde vara att vägra binda sig till någon konstellation framöver och profilera sig som en självständig parlamentarisk vakthund för liberala idéer.

Men att ens tveka i positioneringen till SD? För liberaler värda namnet borde lockelsen att haka på Ulf Kristerssons och Ebba Buschs friarstråt ut i den auktoritära högerpopulismens träsk vara tämligen obefintlig.

”SD är ett parti som sår misstro och fientlighet mot minoriteter, i synnerhet mot muslimer, och som inte bara vill stoppa invandringen utan också föra en politik som utgör ett hot mot fri kultur, fria medier och självständiga myndigheter”, skrev Robert Weil på DN Kultur i måndags.

Weil är finansman, filantrop och ordförande i The Per Ahlmark Foundation – stiftelsen som bär arvet vidare från den djupt saknade liberale debattören och forne FP-ledaren. Ahlmark ägnade sitt liv åt att rakryggat bekämpa det fria samhällets fiender, oavsett politisk flank, höger som vänster.

Weil påminner om hur Ahlmark under sitt sista offentliga tal – på Folkpartiets landsmöte 2012 – fördömde utvecklingen i Ungern och kritiserade den svenska höger som inte förmådde ta tydligt avstånd från Viktor Orbáns diktatoriska ambitioner.

När grundläggande demokratiska värden utmanas måste liberaler tjänstgöra som jourhavande varningsklocka, slog Ahlmark fast. Men nu, konstaterar Weil bedrövat, ”vacklar Liberalernas ledning alltmer inför tanken på att sluta upp bakom ett regeringsalternativ där maktunderlaget tvärtom hyllar och söker efterlikna det ungerska förtrycket genom att montera ned demokratiska institutioner”.

Vilsenheten om det liberala kärnuppdraget hos det parti som blivit Sabunis är oroande och tragisk. SD betackar sig dessutom för en eventuell liberal anslutning till gänget inför valet 2022. ”Det bästa är om Liberalerna åker ur riksdagen naturligtvis”, fräste Jimmie Åkesson i Agenda. Ridå. Vad återstår att diskutera?

Intressant nystart av Cocozza

Skrivit i Corren 13/11:

Ingen kan vara så ledsen som en ledsen folkpartist, har det påståtts. Deppigare miner än inom Liberalerna, the artist formerly known as Folkpartiet, borde i så fall vara svåra att finna när medlemmarna vaknar upp till en ny opinionsmätning som pekar käpprätt ner i källaren.

Under torsdagsmorgonen bekräftade väljarbarometern från SVT/Novus att partiets dystra kräftgång fortsätter. Stödet är blott 2,7 procent, vilket är liktydigt med att Liberalerna är slut som riksdagsartist om inte den negativa trenden snart bryts. Oddsen på det, någon?

Förhoppningarna om Nyamko Sabuni som en slagkraftig partiledare med framgångspotential ser tämligen grusade ut. Som debattör har hon varit förbluffande svag, allmänt ger hon ett obekvämt och vilset intryck. Inte undra på.

Partiet befinner sig i otydlighetens limbo mellan ett halvhjärtat samarbete med S/MP-regeringen och krafter som vill stå på oppositionsbarrikaden med Ulf Kristerssons SD-flirtande moderater. Så länge den dödlägeskonflikten består lär det varken bli hackat eller malet, oavsett vad partiledaren heter och gladare opinionssiffror torde inte kunna väntas i första taget.

Särskilt skojfriskt verkar det heller inte vara bland Liberalerna i Linköping. Hos dem har det länge blåst turbulenta vindar och nyligen blev självaste Mr Botrygg – Michael Cocozza – utesluten ur partiet med buller och bång.

Det är nog inte helt och hållet överraskande, kan vi väl lite försiktigt konstatera utan att fördjupa oss för mycket i de direkta orsakerna till rabaldret. Cocozza håller sig inte gärna i några tyglar. Han är en omvittnat stridbar och kontroversiell person. Om han så vore aktiv i den lokala filatelistklubben skulle det sannolikt bli liv i luckan även där med spänningar och fraktionsbildningar.

Men bråkiga liberaler hör samtidigt till jordens salt (tänk bara på Per Ahlmark, Herbert Tingsten, Torgny Segerstedt, Birgitta Ohlsson). Den idag alltmer elitiserade, insulärt styrda och skattebidragsberoende partipolitiken skriker efter förnyelse som kan vitalisera demokratin och öppna för ökat medborgerligt inflytande.

I det perspektivet är Michael Cocozzas uppstudsiga initiativ med Linköpingslistan principiellt väldigt intressant. I Corren den 6/11 skriver han lovande om sitt politiska projekt efter sortin från Liberalerna:

”96 procent av väljarna är utestängda från kommunala uppdrag då de inte är medlemmar i ett parti, Linköpingslistan kommer inte ha några medlemskrav för uppdrag. Vi ger möjlighet för de utan partimedlemskap att vara med och påverka och därmed även bredda kompetenserna och höja nivån på det politiska samtalet.”

Det ska bli rafflande att följa hur det experimentet utfaller i praktiken.

Vem drar egentligen i politikens trådar?

Skrivit i Corren 11/5:

Att organiserade särintressen, ideella som kommersiella, via lobbyverksamhet försöker få politiska makthavare att anamma deras sak är ingenting nytt.

Lobbyism var redan ett etablerat begrepp i början av 1800-talet, då Encyclopedia Britannica förklarade fenomenet som personer vilka ”frekventerar lobbyn i den lagstiftande församlingen i syfte att påverka dess medlemmar i deras officiella agerande”.

Detta måste inte vara något konstigt, fel eller skumt. Tvärtom. Påverkansarbete är ett naturligt inslag i demokratin. Det kan sätta ljus på missförhållanden som behöver rättas till, lyfta goda idéer som samhället i helhet kan vinna på och överlag göra beslutsfattarna mer välinformerade.

Men det kan också handla om klassisk rent-seeking. Alltså att en aktör söker tillskansa sig otillbörliga fördelar på bekostnad av andra genom manipulation av regelverket, snedvridande subventioner eller offentliga kontrakt till tveksamma politiska projekt utan större nyttovärden (ett aktuellt fall är höghastighetstågen, robust olönsamma för alla utom de företag som vill åt skattemiljarderna det kostar att bygga banorna).

Det är viktiga är att spelet är transparent och kontrollerat så att risken för korruption undviks och att medborgarna garanteras koll på hur processerna bedrivs. I USA stadgas att lobbyister ska vara registrerade, att deras kontakter med politiker redovisas, att pengar i påverkanskampanjer öppet bokförs.

I EU-apparaten råder slappare tyglar. Unionen har ett påverkansregister för lobbyister, men det är bara frivilligt. Det vill Liberalerna ändra på. I en nyligen inlämnad partimotion till riksdagen (2019/20:2055) argumenteras för ökad insyn i EU:s beslutsfattande. ”Ett steg mot detta mål är att alla lobbyister behöver förtecknas i ett obligatoriskt offentligt register”.

Ett utmärkt förslag. Men att det kommer från just Liberalerna ter sig något pikant. När det gäller lobbyverksamhet saknar Sverige tyglar. Rakt motsatt USA tillåts ett hemlighetsmakeri i partipolitikens kulisser, där inte sällan pengastarka intressenter kan göra sig breda utan att allmänheten får minsta möjlighet till insyn och ansvarsutkrävande.

Liberalerna framstår själva som rena skräckexemplet i den serie avslöjande reportage som SvD publicerade förra veckan (7-8/5). Partiledaren Nyamko Sabunis agenda sägs i hög grad vara styrd av gamla partikamrater som numera är välbetalda PR-konsulter åt näringslivet. Bland annat ska Sabunis i och för sig vettiga krav på en elektrifiering av vägarna, som kom med i januariavtalet, vara en beställningsprodukt från lastbilstillverkaren Scania.

Hur vore det om Sabunis parti föreslog ett obligatoriskt offentligt lobbyistregister även för Sveriges del? Då kan väljarna åtminstone bilda sig en tydligare uppfattning om vems ärenden Liberalerna går på det politiska marknadstorget.

EU:s ombudsman måste vara pålitligt oberoende

Skrivit i Corren 10/12:

Inom kort ska Europaparlamentet rösta om vem som ska bli EU-ombudsman för den kommande femårsperioden. Det kanske inte låter särskilt rafflande, men det handlar om ett viktigt uppdrag i de europeiska folkens tjänst.

Hur viktigt det är har icke minst visat sig genom att det enligt SvD (9/12) finns ett betydande stöd bland EP-ledamöterna för att inte ge Emily O’Reilly fortsatt förtroende.

Hon är en före detta irländsk journalist som varit EU-ombudsman sedan 2013 och kandiderar på nytt. Ombudsmannens roll är att opartiskt granska och utreda missförhållanden inom EU-apparaten, antingen efter klagomål från enskilda personer och organisationer, eller på eget initiativ.

Det arbetet har Emily O’Reilly skött på ett utmärkt vis. Hennes integritet och vilja att gå till botten med oegentligheter kan knappast ifrågasättas. Bland annat har hon kritiserat hemlighetsmakeriet kring lagstiftningsarbetet i det slutna Europeiska rådet.

”Det ligger i allmänhetens intresse att personer som fattar beslut kan ställas till svars och att man kan se hur lagstiftning förhandlas fram”, har hon slagit fast. En demokratisk självklarhet kan tyckas, men uppenbarligen inte i EU.

Emily O’Reilly har även satt fokus på Europaparlamentarikernas kontorspengar. Utöver sitt saftiga arvode på drygt 92 000 kronor i månaden får EP-ledamöterna cirka 48 000 kronor i ersättning varje månad för administrativa kostnader – utan krav på kvitton och dylikt.

EP-ledamöterna är ytterst förtegna om hur dessa pengar används, vilket O’Reilly funnit anmärkningsvärt och det på goda grunder. Kontorspengarna går nämligen inte sällan rakt in på politikernas personliga bankkonton.

Inte konstigt om många EP-ledamöter vill bli av Emily O’Reilly och byta ut henne mot en kvinna från det eget skrået – den tidigare mångårige Europaparlamentarikern Cecilia Wikström.

Liberalerna tvingades peta henne från sin EP-lista i våras, då SVT avslöjat att hon extraknäckte som välbetald styrelseledamot åt bolagen Beijer Alma och Elekta. Som sådan är hon skyldig att alltid se till företagens bästa. Lojalitetskonflikten det innebar mot medborgarna som förtroendevald parlamentariker begrep Wikström inte och fick därför silkesnöret av sitt parti.

Nu är hon hastigt och lustigt åter i ringen som en av favoritkandidaterna till ny EU-ombudsman. ”Diskriminering” kallar Wikström plötsligt sitt gamla krav på att ingen EP-ledamot ska kunna söka O’Reillys jobb utan en treårig karenstid med hänsyn till jävsrisken. Men varför bry sig om denna oblyga kovändning?

Vill Europaparlamentarikerna slippa en obekväm EU-ombudsman som snokar i hur deras kära kontorspengar spenderas torde Cecilia Wikström passa fint. Hon har själv som EP-ledamot vägrat redovisa stålarna.

Aktiv dödshjälp är en vansklig idé

Skrivit i Corren 19/11:

Gör Liberalerna skäl för sitt namn genom att ställa sig bakom idén om aktiv dödshjälp? ”Det är en viktig frihetsfråga”, säger riksdagsledamoten Barbro Westerholm som brukar vara en klok person. Under Liberalernas landsmöte i helgen tillhörde hon ombuden som fick partiet att anamma linjen om en statlig utredning i ärendet (mot partistyrelsens vilja, bör tilläggas).

Den renlärigt liberala ståndpunkten synes okomplicerad. Av rätten till liv, frihet och egendom bör naturligtvis följa friheten att äga rätten till sin egen död. En människa som svårt sjuk befinner sig i dödens väntrum bör därför få läkarassistans till att smärtfritt göra processen kort. Inga konstigheter. Osentimentalt och rationellt.

Vad kan rimligen invändas mot ett sådant ideologiskt resonemang? En hel del. Som att det tar skral hänsyn till den komplexa verkligheten och att det omsatt i praktik riskerar att öppna dörrar som aldrig borde öppnas.

Med all respekt för Barbro Westerholm och hennes välmenande åsiktsfränder, finner jag tanken på statligt sanktionerad eutanasi starkt problematisk. Sjukvårdens uppgift är att värna livet, bota och lindra. Om det sistnämnda skulle inkludera alternativet att aktivt släcka patienternas liv har ett fundamentalt tabu brutits.

Konsekvenserna vore rysligt svåröverskådliga och vem vågar lita på en dödsbejakande sjukvårdsapparat? Det är dessvärre inte så enkelt som att det endast handlar om individens eget val i det här fallet, hur välavvägt det nu kan förmodas vara i en synnerligen utsatt, sårbar och pressad situation.

Döden är definitiv. Det finns aldrig någon väg tillbaka. Och patienten måste kunna ångra sitt beslut, som författaren Carl-Henning Wijkmark påpekat i debattboken Det icke förhandlingsbara (2011). Han motsätter sig dödshjälp även på grunderna att ekonomiska motiv kan krypa in i ekvationen och att den palliativa vården därmed hamnar på undantag.

Själv är jag inte övertygad om att snälla, liberalt upplysta och varmt socialt engagerade makthavare som Barbro Westerholm kommer att sitta vid statens roder för all framtid. Jag tvivlar på att det statliga systemets väktare är evigt försvurna åt att upprätthålla humanismens ideal. Jag tror inte att mörkt tankegods som vädrats av exempelvis filosofen Friedrich Nietzsche automatiskt är hindrat från att vinna nytt inflytande:

”Invaliden är en samhällsparasit. I ett visst stadium är det orätt att fortsätta leva. Att bara fegt fortsätta hållas vid liv av läkare och mediciner när meningen med livet, rätten till livet, har gått förlorad borde resultera i samhällets djupa förakt.”

Av den anledningen tycker jag att Sverige borde akta sig för att införa aktiv dödshjälp i sjukvården.

Skyttedal har helt rätt om höghastighetstågen

Skrivit i Corren 11/11:

Rent ut sagt brutala. Det var Sara Skyttedals dräpande ord om investeringskostnaderna för höghastighetstågen under debatten på KD:s riksting i helgen. Hon företrädde partistyrelsen som yrkade på en omsvängning i frågan om detta politiska sorgebarn.

Och omsvängning i KD-församlingen blev det. Den tidigare tummen upp för jätteprojektet vändes neråt. Sakligt sett en riktig dom. Sara Skyttedal slog huvudet på spiken. Det går knappast att karaktärisera investeringskostnaderna som något annat än just brutala. 230 miljarder kronor är den officiellt presenterade notan, svindlande bara den.

Ändå tyder mycket på en glädjekalkyl. Mötet med den krassa verkligheten lär göra budgeten till ett svart hål i monsterklass som suger åt sig skattepengar i högre hastighet än aldrig så snabba tåg.

Inkluderat lokala följdinvesteringar som nya stationshus (exempelvis i Linköping) och andra fördyrande kringkostnader, uppskattar Stockholms Handelskammare att en mer realistisk nota kommer att landa på runt 400 miljarder kronor, kanske så högt som 500 miljarder!

I det ljuset tycks Trafikverkets beräkning av den samhällsekonomiska förlusten – 75 bortkastade öre för varje satsad krona – som försiktigt tilltagen. Sverige är trots allt ingen tätbefolkad kontinent. Även om tåg i sig är populära, saknas tillräckligt resandeunderlag på längre sträckor för att göra ett splitternytt nationellt höghastighetsnät rationellt motiverat.

Dessutom riskerar vi att superinvestera i ett transportsystem som knappat hinner bli färdigt innan det är föråldrat. Runt hörnet väntar självkörande elektriska bilar på vägarna och eldriva flygplan på himlen mellan städerna. Hur revolutionerande känns då höghastighetstågen i jämförelse, som baseras på en tungfotad (om än trevlig) tekniklösning från 1800-talet?

Dock. Oavsett vad man är kritiker eller anhängare av projektet är det nog lika lätt att förbluffas över snurrigheten i den politiska hanteringen. Vilka besked gäller egentligen från maktens boningar och hur ska man få en chans att bli klok på förhandlingsprocessen?

Okej att KD bytt fot om höghastighetstågen. Men kolla Moderaterna som först sagt nej, sedan ja och därefter nej igen. Eller Liberalerna som sagt ja, nej, ånyo ja och nu intagit en slags limboposition.

Det ställer i vidare perspektiv ett principiellt frågetecken om de svenska riksdagspartierna är beslutsfähiga och går att lita på i större satsningar som kräver bred enighet och uthållighet över mandatperioderna. Nästa gång kan det ju röra något vettigt.