Ren krage och putsade skor!

Det som var viktigt hemma var arbete och därutöver var Evert noggrann med att man skulle behandla alla människor lika. Han brukade säga att ’en ren krage och putsade skor är den ram inom vilken personligheten får utvecklas – vad personen för övrigt vill lägga i den ramen är hans ensak’.

– Sven-Bertil Taube i DN om sin far, en klok man.

Den demokratiske dandyn

Skrivit i Corren 8/5:

Du låter dig väl inte förfalla i hemmakarantänen? Sluta hasa runt i foppatofflor, säckiga mysbrallor och sladdrig t-shirt. ”To choose clothes, either in a store or at a home, is to define and describe ourselfs”, som Alison Lurie skriver i The Language of Clothes (1981). 

Nu är hög tid att se över garderoben inför sommaren, då förhoppningsvis pandemin äntligen klingar av. Kläder är inte plagg allena. De uttrycker vår identitet, verklig eller önskad, och representerar en iscensättning av jaget. 

”Jag trodde: / det var en människa, / men det var hennes kläder / och jag visste ej / att det är samma sak / och att kläder kan vara mycket vackra”, skalade den unge finlandssvenske poeten Henry Parland på det glada 1920-talet. Orden ligger i linje med det moderna dandyideal som kanske mer än någon annan Oscar Wilde bildat modell för. 

Dandyn har sitt ursprung i 1700-talets engelska aristokrati, yngre sprätthökar som kommit hem från den gängse bildningsresan på kontinenten (”Grand tour”) och skrytsamt anammat nya vanor och luxuöst klädmode. Nästa sekel skedde en spännande utveckling. I takt med medelklassens växande betydelse demokratiserades dandyn. Den iögonfallande pråligheten försvann. Stilen blev mer sober och stram, extravagansen försköts snarare till detaljerna. 

”Den sanna perfektionen av människan ligger inte i vad man har, utan i vad människan är”, skrev Oscar Wilde i The Soul of Man under Socialism (1891). Dandyns kännetecken blev individualisten som skapar sitt jag, finner sin egen suveränitet i trots mot det gamla vittrande ståndssamhällets barriärer och konventioner, visar att vem som helst kameleontiskt kan byta bakgrund och skepnad efter behag. Den du vill vara bestämmer du! 

Wildes frihetliga påverkan ekar genom hela 1900-talet. Konstnären Nils Dardel är ett tidigt berömt exempel på den gränsöverskridande dandyn, även swingpjatten som Karl Gerhard besjöng i Jazzgossen får sägas höra dit, liksom den hedonistiska 80-talsgruppen Lustans Lakejer (som med Johan Kinde i spetsen kontroversiellt deklarerade att ”kläderna är viktigare än musiken”). Arvet manifesteras hos inflytelserika populärkulturella ikoner som David Bowie, Bryan Ferry och Andy Warhol. Men också briljant hos Madonna – dandyn måste inte vara manlig!

Som typisk dandy är du välskräddad och estetiskt medveten, men snobbig? Inte nödvändigtvis. Hellre en smula lekfullt ironisk. En dos leende distans i hållningen är att rekommendera. Man ska aldrig ta sig själv på för stort allvar. Fast slarva inte med detaljerna! Det kan vara en kravatt, ett fickur i en diskret mönstrad väst eller en snygg kavajslagsnål. Den senare attiraljen är något underskattad, men kan förbluffande effektivt piffa upp din mundering och ge relief åt din personlighet. Om man har förstånd att välja nål med smak och måtta.

Pins att spöka ut sig i finns det oceaner av, det mesta är skräp. Allt plastigt och blaffigt går naturligtvis bort, billig produktreklam definitivt, undvik absolut nålar med politiska budskap såsom partimärken. Dylikt otyg riskerar bara att stöta bort hederligt folk. 

Förutom det primära syftet att förhöja det sofistikerade åt klädseln en grad eller två, ska du vinna på kavajslagsnålen, bli aningen intressantare. Själv bär jag gärna en guldnål med en liten stiliserad luftballong, symboliserande friheten att sväva genom tillvarons rymder likt aeronauten Camille Flammarion. 

Alternativt brukar jag ha en förgylld nål med Gustaf V:s monogram på kavajen, fungerar väldigt bra som ”conversation starter”! Den har inget med rojalism att göra, utan är en skämtsam hyllning till racketfantomen Mr G som etablerade tennisen i Sverige och under somrarna spelade notoriskt usel dubbel på Särö i min halländska hemmakommun Kungsbacka. Därtill älskar jag Gustaf V:s sardiner.

En annan kul grej att lyfta fram är spatserkäppen, närmast en signatur för Henry Parland, och bland moderiktiga herrar i förra seklets början en lika given accessoar som hatt och handskar. ”Att gå med käpp hör till överklassens njutningar”, förkunnar odödliga etikettbibeln Mannen i sino prydno. Kursbok i savoir vivre (1925) och förklarar vidare:  

”Man stöder sig icke på käppen annat än om det är skralt med benen. Man svänger ej med den, ej heller manövrerar man med den på något annat sätt som kunde riskera medborgarnas ögon. Käppen är fullständigt onyttig, men elegant.”

Av någon märklig anledning har spatserkäppens roll som stilmarkör hamnat på undantag. Det är förstås djupt beklagligt, ty vad är en stadspromenad utan gentlemannamässig utrustning? Nej, gångstavar duger sannerligen inte som ersättande attribut. Kan ni ens tänka er sådana i händerna på Oscar Wilde!