Citerad i riksdagen

Det är inte varje dag man blir åberopad i parlamentet. Men under onsdagens debatt rörande statsskicket hade den gode rojalisten Andreas Norlén – moderat riksdagsledamot från Norrköping – vänligheten att citera några rader om vad jag skrivit angående kungens stundande 70-årsdag. Saxat ur anförandet:

Vi har reformerat för att bevara, för att citera Edmund Burke, och det är väl gott och väl.

Sedan om förtroendefrågan handlar om förtroendet för en person – ja, absolut. Det är klart att förtroendet för statschefen, kungen, och för monarkin handlar om en kombination av förtroende för ämbetet som sådant och förtroendet för den individ som innehar ämbetet.

Christian Dahlgren, krönikör i Östgöta Correspondenten hemma i Östergötland, är republikan och skriver: Bör vi ändå hurra på valborg? Självklart. Vi som är republikaner hurrar inte för monarkin. Vi hurrar för Carl XVI Gustaf. Det är inte uttryck för hycklande smygrojalism. Oavsett vad man tycker är det nämligen ett civiliserat och gott uppförande att alltid lyfta på hatten för statschefen.

Och så är det ju. Han symboliserar Sverige på ett sätt som jag vill påstå att en vald president aldrig skulle kunna göra. Men det är klart att hans förtroende bygger på att han fullgör ämbetet på ett förtroendefullt sätt. Om det inte sker kan ju diskussionen komma tillbaka.

 Trevligt och hedrande. Att man är meningsmotståndare i sakfrågan utesluter naturligtvis inte att man samtidigt kan uppskatta varandra i gentlemannamässig anda.  Övrigt är ju bara barbari egentligen.

Hurra för kungen!

Kungen Carl XVI Gustaf

Skrivit i Corren 20/4:Corren.

När Gustaf V avled hösten 1950 hyllades han i ett radiotal av statsminister Tage Erlander. Det gillade inte författaren Stig Dagerman. Han ansåg att det antirojalistiska regeringspartiets ledare uttryckt sig alltför devot om gamle V-Gurra.

”Vad är det för väsen på planen? / Vad ljuder på torget för skrin? – Det är bara republikanen / som hurrar för monarkin”, skrev Dagerman i en syrlig dagsverskommentar som blivit klassisk. Men varför skulle inte även en övertygad republikan kunna visa aktning för majestätet?

Man behöver inte omfamna monarkin som institution för det. Bara ha lite stil och känsla för vad som passar sig. Ungefär som kutymen är, eller åtminstone borde vara, i den gängse politiska debatten.

Ty den som ständigt spottar vitriol över meningsmotståndarna och aldrig kan nedlåta sig till minsta erkännande, vinner sällan respekt utan upplevs bara för omgivningen som en plågsamt kringkvaddande, vulgär och rättshaveristisk typ, troligen på rymmen från grundskolans OBS-klass.

I fallet Gustaf V hade han trots allt suttit på tronen i nästan 43 år jämt, längre än någon annan svensk kung med undantag för medeltidens Magnus Eriksson. Fläckfri var Gustaf V förvisso icke. Dock hade han sin flegmatiska läggning trogen accepterat demokratiseringen av samhället och bidragit till omstöpandet av kungarollen till den formaliserat maktlösa, representativa monarki vi har idag.

Och, inte att förglömma, det var Gustaf V som personligen etablerade tennissporten i Sverige. Klart som korvspad att Tage Erlander, denne bildade Lundaakademiker som dessutom gjort värnplikt på Första livgrenadjärregementet i Linköping, kunde kosta på sig ett hedrande hurra för Mr G vid frånfället. Allt annat vore stötande smaklöst, ja en skandal.

Vårt nuvarande majestät Carl XVI Gustaf lever inte bara i högönsklig välmåga, utan fyller också 70 år på Valborg. I en stor TT-intervju inför den stundande högtidsdagen låter han förstå att pension inte är aktuellt: ”Man jobbar så länge man orkar och hälsan står en bi”.

Det måste väl ändå sägas vara en berömvärd uthållig arbetsmoral, särskilt i den gyllene bur till offentligt ämbete som kungen har. Handen på hjärtat, skulle någon av oss vilja byta jobb med honom?

Sedan 1973 har han burit den symboliska kungakronan, vid tronbestigningen var han blott 27 år ung. Han kommer inte bara snart att slå sin farfars far Gustaf V:s moderna regentrekord. 2018 ryker även Magnus Erikssons all time high-notering på 45 år. Med största sannolikhet blir Carl XVI Gustaf den mest långlivade kung vi någonsin haft och kommer att få.

Om sitt valspråk ”För Sverige i tiden” säger han: ”Det innebär att jag försöker att följa med i samhällsutvecklingen och försöker att förstå vad allmänheten vill ha från en modern kung i ett modernt demokratiskt samhälle. Det handlar om samarbete och samklang”. Givet förutsättningarna har Carl XVI Gustaf på det planet i huvudsak skött sig väl.

Förnuftsmässigt är naturligtvis monarkin en anakronism, som lär blekna bort vad det lider. Författningen anno 1975 är medvetet anpassad till den dagen. Sverige har ju radikal parlamentarism med en presidentliknande stark statsministermakt, där kungahuset endast utgör en dekorativ plym. På sätt och vis är vårt land redan en republik, de facto.

Bör vi ändå hurra på Valborg? Självklart. Vi som är republikaner hurrar inte för monarkin, vi hurrar för Carl XVI Gustaf. Det är inte uttryck för hycklande smygrojalism. Oavsett vad man tycker är det nämligen civiliserat, gott uppförande att alltid lyfta på hatten för statschefen. Grattis Tjabo!

Staten, det är jag?

Skrivit i Corren 27/11:Corren.

En 1900-talets Nils Dacke som bekämpade överheten med penna istället för armborst. Den småländske författaren, liberalen och motståndsmannen Vilhelm Moberg hade nog gillat att bli ihågkommen så.

Hans syn på den avgörande konflikten i samhället var glasklar. På ena sidan i historien stod ett arbetande, skapande och kreativt folk. På den andra en kontrollerande, utsugande och maktfullkomlig klick av herremän.

Kungahuset var en motbjudande kvarleva från det nakna tyranniets dagar, som ännu i sin representativa form svor mot demokratins grundvärden om frihet och jämlikhet.

”I en monarki uppkommer det alltid en anda av undersåtlighet, som icke är fria medborgare värdig. Kring konungen med Guds nåde och hans anförvanter har i alla tider uppblommat en rik flora av servilitet och inställsamhet, kryperi och allsköns fjäsk”, skrev Moberg i pamfletten Därför är jag republikan”(1955).

Orden har inte förlorat sin aktualitet. Kungahuset utgör i grunden en institutionalisering av en osund, konservativ ryggkrökarmentalitet som vi borde vara främmande för. Hur kan vi fortfarande betrakta det som acceptabelt och legitimt att nationens högsta ämbete uteslutande reserveras för medlemmar ur en särskild, av traditionens trollmakt upphöjd och från övriga människor blåblodigt distanserad familj i hermelinmantel?

Ställ detta förhållande inför förnuftets domstol och det liknar kollektivt vansinne att republiken inte sedan länge är en självklar del av svensk verklighet. Vilhelm Moberg spådde att Sverige skulle bli sist av alla länder att skaka av sig den kungliga överhetsmagin och förpassa monarkin till sagornas värld. Så djup satt sekler av indoktrinerad rojalistisk vidskepelse i folksjälen. Inte blir saken bättre av att de flesta framträdande politiker räddhågat undviker att beröra republikfrågan.

Dit hör dock inte Folkpartiets Birgitta Ohlsson, som i en färsk riksdagsmotion ställer sig på Mobergs gamla barrikad och avlossar en symbolisk armborstpil mot monarkin: ”I ett liberalt samhälle ska alla offentliga poster vara öppna för alla medborgare. Släktband, adelsbakgrund eller kopplingar till privilegierade samhällsklasser ska aldrig sättas före kompetens vid tjänstetillsättningar… Monarkins ärftlighet strider mot liberalismens syn på den fria människan.”

Den meritokratiska princip hon argumenterar för räknas som helt okontroversiell idag, utom när det gäller val av statschef i det moderna demokratiska Sverige. Absurt är bara förnamnet.

Faktiskt skulle frågan kunna drivas ytterligare ett snäpp vidare. Varför ska vi alls ha en statschef oavsett om denne kallas kung, drottning, president eller något annat? Det är en konstig ålderdomlig tanke att nationen prompt måste förkroppsligas genom en speciell person, som i Ludvig XIV:s tveksamma efterföljd ska kunna säga: ”Staten, det är jag!”.

Staten är ingen slags mysticistisk organism som behöver ett mänskligt käril. Staten är ett instrument för offentlig organisation och maktutövning i samhället, och samhället består i sin tur består av alla oss och vi är större än staten. Regeringen har en statsminister, riksdagen har en talman. Det räcker utmärkt.

Privatisera kungen

Skrivit i Corren 20/5:Corren.

I går var det lysningsgudstjänst för prinsessan Madeleine och Christopher O´Neill i huvudstadens Slottskyrka. Som en liten uppvärmning inför bröllopet den 8 juni. Kärlek är härligt och jag önskar de unga tu all lycka.

Men varför ska denna privatsak vara en statsangelägenhet? Nog förefaller det tämligen apart i ett modernt, demokratiskt samhälle. Bara en sådan sak att Madeleine och hennes fästmän tvingades begära tillstånd av regeringen för att gifta sig. Men en sådan bestämmelse är tydligen nödvändig så länge statschefsämbetet tillsätts genom arv inom en särskild familj.

Själv är jag republikan, men jag förstår samtidigt lockelsen med kungliga bröllop, glam och yra. Synd att mista om monarkin avskaffades. Jag har ett kompromissförslag.

Skilj istället kungahuset från staten genom att privatisera det. Ofta sägs hur viktiga kungligheterna är för exporten, att de förgyller Sverigebilden utomlands, ger glans åt vardagen i folkhemmet, etc.

Rimligen borde alltså kungahusets varumärke vara värt en hel del på den öppna marknaden. Näringslivet och många andra skulle säkert betala bra för familjebolaget Bernadotte AB:s tjänster.

Och vad hindrar sedan ättlingarna till Gustav Vasas släkt, som satt på tronen tidigare, att starta upp ett eget privat kungahus? Konkurrens inom den rojalistiska eventbranschen vore väl enbart toppen. Som det kungliga valspråket lyder: För Sverige i tiden!

Tankar på en cykel

Min senaste krönika i Sydöstran (14/7) handlar om ”progressiv cykling”. Finns att läsa på www.sydostran.se eller här nedan:

Jag är i Malmö och cyklar från Slottsstaden ut till ett par bekanta i Limhamn. Det är en bit, tio kilometer ungefär. Bil? Aldrig. Att stänga in sig i en plåtlåda en strålande sommardag som denna?

Då är det trevligare att uppleva tillvaron från cykelsadeln. Lagom fort går det också. Man känner marken dofta, hör fåglarna sjunga, samtidigt som vindarna från Öresund fläktar rogivande. Världen blir liksom öppnare, vackrare, friare.

Jag rullar fram på mina två hjul och tänker på Hjalmar Gullberg. Han hade en cykel vid namn Apollo. Uppkallad efter poesins, ljusets och klokhetens gud. Är inte det ganska talande för vad cykling kan vara?

Måhända är det ingen slump att många progressiva människor ofta cyklat sin väg genom livet.

Gunnar Sträng var, innan han blev legendarisk finansminister, en minst lika legendarisk agitator för lantarbetarförbundet. Det var få ställen som han inte besökte för att organisera arbetarklassen och mana till uppslutning bakom den demokratiska socialismen. Givetvis cyklade han.

Även radikala författare som Artur Lundkvist och Ivar Lo var flitiga cyklister. Vilhelm Moberg cyklade alltid när han återvände till sin hembygds Algutsboda. Han brukade anlända med tåg till Emmaboda och hyra cykel hos den lokale cykelhandlaren, Teodor Elmgren.

En gång blev det dock lite trubbel. Moberg var som bekant stridbar republikan av mycket principfast kaliber. Att han skulle färdas på en cykel av märket Monark var därför uteslutet. Även Rex (härskare) fick bestämt nobben. Det enda Elmgren hade kvar att erbjuda var ett mindre exemplar av en cykel där det stod Stanley på ramen.

Egentligen passade cykeln inte alls den reslige Moberg. Men han sken upp och trampade glatt iväg på sin visserligen obekväma, men garanterat icke-kungliga velociped – trodde Moberg i alla fall. Man får väl förlåta Elmgren att han undanhöll informationen att Stanley tillverkades av Monark…

Nästan framme i Limhamn ser jag Öresundsbron i det solglittrande vattnet. Tio år har bron funnits klar nu. Lusten att fortsätta över till Danmark är snudd på oemotståndlig. Problemet är bara: ingen cykelbana finns. 110 miljoner hade en sådan kostat. Vilket i relation till brons prislapp på 19 miljarder vore en nullitet. Ändå ansågs det som dyrt och obehövligt.

Gunnar Sträng skulle nog sagt att det var typiskt en borgerlig regering att fatta ett sådant korkat beslut.