Mer glans åt demokratin

Skrivit i Corren 11/9:

Det är något lite fattigt och aningen blekt över riksdagens högtidliga öppnande, om man minns hur det var förr (eller råkat se gamla klipp på Youtube).

Fram till 1974 samlades folkets valda ombud i rikssalen på Stockholms slott till det suggestiva, taktfasta trampet av Karl XI:s drabanter och med kungen i prålig utstyrsel sittande på drottning Kristinas silvertron.

Det var glans och festivitas, en kring det fria svenska statsskicket verkligt vördnadsbjudande ceremoni. Så länge vi ändå har den konstitutionella monarkin kvar – och bekostar hovet med skattemedel – varför inte kräva full valuta för apparaten och låta den tjäna riksdagen med maximal förhöjande historisk prakt?

Ska kungen i egenskap av nationens statschef öppna riksmötet, kan han väl lika gärna göra jobbet ordentligt.

En återgång till den traditionella ordningen, eller en lätt modifierad variant därav, hade troligen ökat allmänhetens intresse för riksdagen och gjort dess öppnande till en omsusad händelse i klass med, tja, den årliga Nobelfesten. Det vore vår demokrati, och det viktiga arbetet i rikets högsta organ för offentlig makt, definitivt värd.

I sin regeringsförklaring påminde Stefan Löfven om att Sverige firar hundra år som demokrati under denna mandatperiod. ”Demokratin vi ärvde av tidigare generationer ska vara starkare när vi lämnar den vidare”, sa statsministern.

Man bör nog inte i det sammanhanget underskatta ceremoniernas respektingivande betydelse för att trygga ett fortsatt vitalt och brett förankrat folkstyre, oavsett ideologiska konjunkturer.

Vi står nu också inför en omvälvande politisk period. Nya block är under formering som helt ritar om förutsättningarna i partilandskapet. Borgerligheten är sprängd, men det är även vänstern.

S/MP-regeringen ska i långa stycken föra en liberal reformpolitik i samarbete med Centern och Liberalerna. Kommer detta resonemangsäktenskap att överleva kompromissernas prövningar och utvecklas till något fastare?

Moderaterna och Kristdemokraterna är å sin sida på väg mot ett allt oblygare närmande till SD och vad blir frukten av detta? Som mönstret artar sig idag, är det inte osannolikt att valet 2022 blir ett nervigt slag mellan en liberalt orienterad mitten/vänster och en konservativt/auktoritärt färgad höger.

I vilket fall lär det vara ett spännande riksdagsår som väntar oss.

Hattar och mössor igen

Skrivit i Corren 23/11:

”Lät Hatt och Mössa dras, lät tvedräktsåskor knalla: / en ek, som då och då en liten skakning har, / i jorden bättre fäste tar. / När Rom ej trätte mer, begynte det att falla, / och England når sin höjd mitt under split och kiv; / parti är fria staters liv. / Ja, gånge hur det vill, / hos mig är ingen bit, som ej hör Sverige till”.

Raderna är ur en av den svenska litteraturens stora klassiker, Min son på galejan, skriven av skeppsprästen Jacob Wallenberg under den långa resan från Göteborg till kinesiska Kanton med ostindiefararen Finland åren 1769-1771.

Då sjöng redan partiväldet i frihetstidens Sverige på sista versen. Men Wallenberg var fortfarande mycket uppskattande av det progressiva experiment i parlamentariskt styre, vilket lovande inletts efter den enväldige krigarkungen Karl XII:s död 1718.

Att debattens vågor går höga hör konkurrensen mellan olika partier till i ett fritt land. Vädrandet av skilda åsikter och intressen är inget att beklaga sig över, det är enbart hälsosamt för framåtskridandet. Det var poängen som den gode Jacob Wallenberg ville inskärpa och självklart hade han rätt.

Men med frihet följer även ansvar. Det visade sig tyvärr inte hattarna och mössorna, dåtidens bägge maktkonstellationer i riksdagen, vara särskilt bra på att axla. Istället för att mogna med uppgiften att regera i kungens ställe, föll de varandra i strupen och alltsammans urartade i oförsonligt partihat, massiv korruption och förlamande söndring.

Gustaf III, som ärvde den åsidosatta tronen 1771, försökte förgäves vädja om enighet och pekade på Polen som varnande exempel. Där hade det parlamentariska kaoset bokstavligen drivit landet till inbördeskrig. Lösningen hos oss, om man kan kalla det så, blev att Gustaf III gjorde statskupp i augusti 1772 och återupprättade kungamakten. Lättnaden torde varit utbredd i riket.

Hattarna och mössorna hade kört sitt anseende i botten och dunstade bort likt över en natt, saknade av ingen. Den historiska konsekvensen av deras misslyckande måste betecknas som tragisk. Frihetstiden bar inom sig ett tidigt frö av modern parlamentarism och konstitutionell monarki. Vi kunde blivit ett föregångsland i den demokratiska utvecklingen.

Motsatsen inträffade. Partiväsendet komprometterades svårt som något onaturligt och omoraliskt. Demokratins genombrott försenades och dröjde längre än vad det egentligen borde i Sverige.

Dessvärre börjar nu dagens partier påminna om sina grälsjukt ansvarslösa föregångare på 1700-talet. Omedgörligheten till kompromisser har fått regeringsbildningen att gå i sällan skådat baklås. Under torsdagen gav även centerledaren Annie Lööf upp sina sonderingar. Hon sökte en uppgörelse baserad på sakpolitiska överenskommelser. Det gick inte heller, symptomatiskt nog.

Polariseringens tvedräktsåskor knallar snarare allt starkare. Partierna har tjurskalligt drivit varandra djupare in i återvändsgränden. Dödläget är totalt. Hur de ska backa ur den självförvållade, hopplöst blockerade situationen står skrivit i stjärnorna. Extra val? Vilken dramatisk demonstration av den egna impotensen!

Demokratin överlever säkert denna kris. Frågan är dock om allmänhetens förtroende för riksdagens comebackartade versioner av hattarna och mössorna gör det.

Välj Andreas Norlén till talman!

Skrivit i Corren 12/9:

Sverige står inför sin mest delikata regeringsbildning på mycket länge. Hur partierna ska reda ut det trassliga valresultatet är ännu en gåta, förmodligen också för dem själva. Här skulle statschefen kunnat spela en central roll för att lösa upp knutarna. Så fungerar det i många andra länder, vilket även var på håret att bli i Sverige.

Vilket då vore liktydigt med att Carl XVI Gustaf samlat partiledarna kring sig, sonderat terrängen och utsett statsministern. Ja, hade det inte varit en god idé att en partipolitiskt obunden monark, höjd över småskurna konflikter och ideologiska skyttegravar, tog kommandot i hela nationens intresse vid besvärliga lägen?

Det spåret var faktiskt författningsutredningen inne på i ett förslag under 1960-talets början, när vår gamla konstitution från 1809 skulle ersättas med en uppdaterad variant, menad att förankra parlamentarismens principer i det som sedermera blev 1974 års grundlag.

Vansinne, tyckte den liberale publicisten och statsvetaren Herbert Tingsten. I debattskriften ”Skall kungamakten stärkas?” (1964) sågade han ilsket förslaget som i strid mot utvecklad praxis gav kungen formidabelt inflytande över regeringsbildningen. Bland annat skulle monarken få rätten att avskeda statsministern och förvägra regeringen att utlysa nyval.

Omöjligen kunde något sådant vara förenligt med modern parlamentarism och fullvärdig demokrati, dundrande Tingsten. Och författningsutredarna ändrade sig. Kungen fick som bekant istället en rent ceremoniell ställning utan några formella maktbefogenheter alls. Det var nog den lyckligaste utgången.

Annars hade monarken riskerat att politiserats och vad det kunde betyda i värsta fall visar ju de mindre upplyftande erfarenheterna från Gustaf V:s tid på tronen.

Å andra sidan blev statschefsämbetet unikt innehållslöst i internationell jämförelse, vilket skapat en betänklig obalans i förhållande till statsministern som fått en närmast presidentliknande position. I den radikalt utformade svenska parlamentarismen är det således riksdagens talman – nummer 2 i rang efter kungen/statschefen – som hos oss nu ansvarar för den grannlaga uppgiften att hitta en tolerabel statsministerkandidat.

Vanligen brukar en riksdagsledamot från det största regeringspartiet utses till talman. Senaste mandatperioden har det varit Urban Ahlin (S). Men han vill inte fortsätta och avgår inom kort, vilket gör att den nya riksdagen måste försöka komma överens om en ersättare. Mot bakgrund av den redan turbulenta politiska situationen lär det inte bli busenkelt.

En bråkig dragkamp om talmansposten samtidigt som regeringsfrågan ligger öppen vore verkligen att ta stökigheten till parodiska nivåer. Förhoppningsvis förstår partierna vikten av att undvika detta.

Vid maktskiftet 1976 valde den tillträdande borgerliga Fälldinregeringen att behålla sittande talmannen Henry Allard (S), eftersom han åtnjöt bred uppskattning och allmänt förtroende i riksdagen för sitt arbete. En person av Allards oväldiga kaliber hade onekligen behövts i dessa dagar.

Den med främst kapacitet att axla hans mantel tror jag är Andreas Norlén, moderat från Norrköping som de senaste åren med föredömlig bravur och i utmärkt samarbete med Björn von Sydow (S) skött ordförandeskapet i Konstitutionsutskottet.

Och ska någon förmå att vaska fram en statsminister ur den knepiga parlamentariska röran borde det rimligen vara en östgöte, inte sant?

God Save the Queen

Queen Elizabeth II

Those holding the power – the prime ministers who lead the government when their party achieves a parliamentary majority – come and go with the vagaries of election, while the Queen endures as head of state. She lacks the power to govern, but she has a sort of negative power. Because she is there, no prime minister can be number one.

“She makes a dictatorship more difficult, she makes military coups more difficult, rule by decree more difficult,” said Robert Gascoyne-Cecil, the 7th Marquess of Salisbury, a Conservative politician and former leader of the House of Lords. “It is more difficult because she occupies space, and due process must be followed.”

– Sally Bedell Smith, Elisabeth the Queen. The Life of a Modern Monarch, 2012.

Kung att marknadsföra

Gustav IV Adolf

Skrivit i Corren 13/5:Corren.

Skåda Gustav IV Adolf i konstnären Johann Baptist von Lampis porträtt! Har han inte drag av Oscar Wilde? Kunde han inte varit medlem i ett engelskt popband under 80-talets New Romantics-våg?

Det borde göras en Hollywoodfilm om vår bortkuppade monark, han är ju urtypen för en tragisk romantisk antihjälte. Färgstarkt stoff att dramatisera saknas sannerligen inte. Från enväldig konung av Sverige till en förtida slags Jack Keroauc-figur; rastlöst på drift i Europa, luffare, sökare, mystiker. Vilken grej!

Gustav IV Adolf var kung när Napoleon härjade som värst och försökte lägga kontinenten under sin stövelklack. Till skillnad från många i det svenska etablissemanget, som beundrade Napoleons segertåg på slagfälten, avskydde Gustav IV Adolf den franske kejsaren och värnade istället förbindelserna med Storbritannien, Europas liberala bastion och Napoleons främste fiende.

När sedan Ryssland ville få med Sverige i den antibrittiska kontinentalblockaden och Gustav IV Adolf naturligtvis vägrat, gick ryska trupper in i Finland. Den östra rikshalvan förlorades och vem fick skulden? 1809 avsattes Gustav IV Adolf och skickades i landsflykt. De sista av sina närmare trettio kringirrande år kallade han sig överste Gustafsson, han dog 1837 på ett värdshus i Schweiz.

Knappast konstigt att flera diktare fängslats av detta öde. William Wordsworth hyllade honom som en principfast frihetsgestalt, så även Victor Hugo. Lars Forssell skrev en pjäs om Gustav IV Adolf, Galenpannan, som hade premiär på Dramaten 1964 med Georg Rydeberg i huvudrollen.

Exil, alienation och flyktingproblematik var centrala teman i Pär Rådströms författarskap. Vem passar då bättre att ta sig an än Gustav IV Adolf? Vilket också Rådström gjorde i sin kanske bästa roman Översten (1961).

I veckan var jag på besök i Norrköping. Mitt i stan ligger St Olai kyrka. Den bör ingen missa att titta in i. Ty snacka om historiens vingslag. I denna kyrka, den 3 april år 1800 prick, ägde Gustav IV Adolfs kröningsceremoni rum (det var kungens sätt att pika Stockholms politiska kretsar).

Dock tycks Norrköping inte vilja låtsas om nått. Minnestavla, eller liknande, över händelsen såg jag inte röken av. En vänlig kyrkoguide verkade mest bli besvärad när jag förde saken på tal. Han gav mig en infospäckad broschyr kring kyrkans historik, där nämndes kröningen blott hastigt i förbigående.

Lite senare pratade jag med en trevlig, bildad kvinna som till och med döpt båda sina barn i St Olai kyrka. Visste hon om kopplingen till kungen? Icke. Trist.

Tydligen vilar det gamla officiella arvet ännu tungt från statskuppens efterspel, då Gustav IV Adolf brännmärktes som en genant stolle och allt som påminde om honom skulle suddas ut. Det där borde dagens norrköpingsbor ge högaktningsfullt katten i.

Vore det inte fräckare att gå på tvärs mot 1809-traditionen och helt sonika adoptera honom? Den östgötska anknytningen blir inte sämre av att det var denne monark som gav klartecken till bygget av Göta kanal.

Så slå på trumman istället, var stolt över Gustav IV Adolf. Använd honom i marknadsföringen av Norrköping och länet. Ingen kung är mer fascinerande. Hans levnadsbana är en fantastisk berättelse som saknar motstycke i regentlängden. Det ska det självklart göras affär av. Kom igen!

St Olai kyrka

St Olai kyrka i Norrköping där Gustav IV Adolf kröntes.

Citerad i riksdagen

Det är inte varje dag man blir åberopad i parlamentet. Men under onsdagens debatt rörande statsskicket hade den gode rojalisten Andreas Norlén – moderat riksdagsledamot från Norrköping – vänligheten att citera några rader om vad jag skrivit angående kungens stundande 70-årsdag. Saxat ur anförandet:

Vi har reformerat för att bevara, för att citera Edmund Burke, och det är väl gott och väl.

Sedan om förtroendefrågan handlar om förtroendet för en person – ja, absolut. Det är klart att förtroendet för statschefen, kungen, och för monarkin handlar om en kombination av förtroende för ämbetet som sådant och förtroendet för den individ som innehar ämbetet.

Christian Dahlgren, krönikör i Östgöta Correspondenten hemma i Östergötland, är republikan och skriver: Bör vi ändå hurra på valborg? Självklart. Vi som är republikaner hurrar inte för monarkin. Vi hurrar för Carl XVI Gustaf. Det är inte uttryck för hycklande smygrojalism. Oavsett vad man tycker är det nämligen ett civiliserat och gott uppförande att alltid lyfta på hatten för statschefen.

Och så är det ju. Han symboliserar Sverige på ett sätt som jag vill påstå att en vald president aldrig skulle kunna göra. Men det är klart att hans förtroende bygger på att han fullgör ämbetet på ett förtroendefullt sätt. Om det inte sker kan ju diskussionen komma tillbaka.

 Trevligt och hedrande. Att man är meningsmotståndare i sakfrågan utesluter naturligtvis inte att man samtidigt kan uppskatta varandra i gentlemannamässig anda.  Övrigt är ju bara barbari egentligen.

Hurra för kungen!

Kungen Carl XVI Gustaf

Skrivit i Corren 20/4:Corren.

När Gustaf V avled hösten 1950 hyllades han i ett radiotal av statsminister Tage Erlander. Det gillade inte författaren Stig Dagerman. Han ansåg att det antirojalistiska regeringspartiets ledare uttryckt sig alltför devot om gamle V-Gurra.

”Vad är det för väsen på planen? / Vad ljuder på torget för skrin? – Det är bara republikanen / som hurrar för monarkin”, skrev Dagerman i en syrlig dagsverskommentar som blivit klassisk. Men varför skulle inte även en övertygad republikan kunna visa aktning för majestätet?

Man behöver inte omfamna monarkin som institution för det. Bara ha lite stil och känsla för vad som passar sig. Ungefär som kutymen är, eller åtminstone borde vara, i den gängse politiska debatten.

Ty den som ständigt spottar vitriol över meningsmotståndarna och aldrig kan nedlåta sig till minsta erkännande, vinner sällan respekt utan upplevs bara för omgivningen som en plågsamt kringkvaddande, vulgär och rättshaveristisk typ, troligen på rymmen från grundskolans OBS-klass.

I fallet Gustaf V hade han trots allt suttit på tronen i nästan 43 år jämt, längre än någon annan svensk kung med undantag för medeltidens Magnus Eriksson. Fläckfri var Gustaf V förvisso icke. Dock hade han sin flegmatiska läggning trogen accepterat demokratiseringen av samhället och bidragit till omstöpandet av kungarollen till den formaliserat maktlösa, representativa monarki vi har idag.

Och, inte att förglömma, det var Gustaf V som personligen etablerade tennissporten i Sverige. Klart som korvspad att Tage Erlander, denne bildade Lundaakademiker som dessutom gjort värnplikt på Första livgrenadjärregementet i Linköping, kunde kosta på sig ett hedrande hurra för Mr G vid frånfället. Allt annat vore stötande smaklöst, ja en skandal.

Vårt nuvarande majestät Carl XVI Gustaf lever inte bara i högönsklig välmåga, utan fyller också 70 år på Valborg. I en stor TT-intervju inför den stundande högtidsdagen låter han förstå att pension inte är aktuellt: ”Man jobbar så länge man orkar och hälsan står en bi”.

Det måste väl ändå sägas vara en berömvärd uthållig arbetsmoral, särskilt i den gyllene bur till offentligt ämbete som kungen har. Handen på hjärtat, skulle någon av oss vilja byta jobb med honom?

Sedan 1973 har han burit den symboliska kungakronan, vid tronbestigningen var han blott 27 år ung. Han kommer inte bara snart att slå sin farfars far Gustaf V:s moderna regentrekord. 2018 ryker även Magnus Erikssons all time high-notering på 45 år. Med största sannolikhet blir Carl XVI Gustaf den mest långlivade kung vi någonsin haft och kommer att få.

Om sitt valspråk ”För Sverige i tiden” säger han: ”Det innebär att jag försöker att följa med i samhällsutvecklingen och försöker att förstå vad allmänheten vill ha från en modern kung i ett modernt demokratiskt samhälle. Det handlar om samarbete och samklang”. Givet förutsättningarna har Carl XVI Gustaf på det planet i huvudsak skött sig väl.

Förnuftsmässigt är naturligtvis monarkin en anakronism, som lär blekna bort vad det lider. Författningen anno 1975 är medvetet anpassad till den dagen. Sverige har ju radikal parlamentarism med en presidentliknande stark statsministermakt, där kungahuset endast utgör en dekorativ plym. På sätt och vis är vårt land redan en republik, de facto.

Bör vi ändå hurra på Valborg? Självklart. Vi som är republikaner hurrar inte för monarkin, vi hurrar för Carl XVI Gustaf. Det är inte uttryck för hycklande smygrojalism. Oavsett vad man tycker är det nämligen civiliserat, gott uppförande att alltid lyfta på hatten för statschefen. Grattis Tjabo!

Tacka Gustav IV Adolf för Jas Gripen

Skrivit i Corren 11/3:Corren.

I ett torftigt rum på det schweiziska värdshuset Vita hästen dog han. Under närmare tre decennier hade den alltmer förtvivlade, ensamme mannen rastlöst irrat Europa runt.

”Jag har intet mål, ingen sysselsättning; mitt huvud förvirras stundom, mina tankar bliva oklara, då jag tänker på mig själv”, sa han som kallade sig överste Gustafsson. Men alla visste vem han var. Barn kastade snöboll på honom, hånfullt ropandes ”Schwedenkönig”.

Fram till avsättningen den 13 mars 1809 hade han varit Gustav IV Adolf, konung av Guds nåde. Efter detta datum blev han onämnbar i sitt forna rike. Namnchiffret utplånades systematiskt i offentligheten, dokument han undertecknat gömdes, inga tidningar tilläts rapportera om hans vidare öden.

Nationalistiska historieskrivare skulle villigt tjäna segrarnas intressen och utmåla honom som en galenpanna, ett sätt att rättfärdiga statskuppen och legitimera den nya kungaätten Bernadotte.

Gustav IV Adolf hade avskytt Stockholm. Ett förgiftat näste av politiskt besatta ränksmidare, makthungriga medelmåttor utan heder, svindlare med lömska avsikter. Kungens misstro var så stark att han inte ens lät kröna sig där. Den äran fick istället Norrköping, ceremonin skedde i St Olai kyrka. Under sin regenttid vistades han gärna och länge på behörigt avstånd från Stockholm i det mer idylliska Skåne.

Att Gustav IV Adolf arresterades av en upprorisk militärfalang just på Stockholms slott den där marsdagen, visade med svart ironi att hans mindre smickrande uppfattning om huvudstadens statstjänare inte var ogrundad.

Hans far, Gustav III, hade trots allt mördats på operan i Stockholm 1792, en livslång traumatisk händelse för den vid tillfället blott 13-årige kronprinsen. Mordet var resultatet av en konspiration inom dåtidens politiska klass, adeln.

De såg sin privilegierade ställning vid maktens köttgrytor som hotad av Gustav III, och det var samma sak med Gustav IV Adolf. Bland annat hade bägge monarker fått den kätterska idén att meriter före börd borde gälla inom aristokratins traditionellt skyddade karriärdomän: ämbetsmannakåren och militären.

Det institutionella motståndet briserade i samband med Rysslands erövring av Finland 1808-09. Kriget blev en katastrof, en tredjedel av svenskt territorium förlorades, Gustav IV Adolf kunde lastas som syndabock och skickas i exil.

Även om den politiska klassen önskat att denne kung skulle glömmas likt en tokig faster på vinden, har han ändå lämnat efter sig ett storslaget och fortfarande levande minnesmärke: Göta kanal.

Den monumentala infrastruktursatsningen var en slags Ostlänken innan järnvägarna, som djärvt tänkts ut av Baltzar von Platen. Men det var Gustav IV Adolf som visionärt beslöt att ”i hela dess vidd företaga och fullborda det riksgagneliga ärendet”.

Kanalen gav inte minst Östergötland en viktig ekonomisk injektion. Exempelvis betydde det starten för Motala verkstad, ursprungligen tillverkare av slussportarna vid bygget, senare var det lokomotiv som gällde, verksamheten fick en avläggare i Linköping som kompletterades med flygplan och blev dagens Saab.

På sätt och vis är det alltså Gustav IV Adolf vi kan tacka för denna industriella utveckling. Knappast fy skam, va?